Nummer

Jeanette Wetterström tar med sin bok Stor opera, små pengar upp förhållandet mellan scenkonst och ekonomi, samt teaterns olika förutsättningar genom historien. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst.

Någon gång i början av 1700-talet blev det inte längre brukligt att vid finare middagar spotta på bordet. Inte heller på golvet eller på sina egna eller någon annans kläder. Man rekommenderades istället att diskret spotta i en näsduk. Etiketten, den goda smaken blev plötsligt en teaterliknande form som stabiliserade hovritualerna.
   Ungefär samtidigt såg sig konstnärerna i Frankrike, bland annat den fransk-klassicistiske dramatikern Racine, plötsligt överförda till statlig tjänst. Deras stora uppgift blev att medverka i en gigantisk propagandaapparat där hovet skulle roas, monarken prisas och den goda smaken följas. Varje försök att ta sig ur hovet ledde till dåligt rykte med påföljande krossad karriär. Racine var bara tjugo år när denna variant av pension drabbade honom.

Teaterns förutsättningar genom tiderna
Att två så skenbart olika ämnen som teater och ekonomi inte alls ligger långt ifrån varandra förstår man när man läser Stor opera, små pengar. För det visar sig nämligen att ekonomi är ett synnerligen bra spår att följa om man vill undersöka teaterns position genom tiderna.
   Med hjälp av ett historiskt detektivarbete försöker Wetterström få syn på teaterns förutsättningar genom att svara på frågor om vem det var som tjänade pengar på föreställningarna, ifall det togs inträde och hur skådespelarna avlönades. Allt djupare tränger hon in i det maskineri som byggde upp hela den europeiska teaterkulturen och bjuder läsaren på en fullständig dissektion av mekanismerna kring scenkulturens ledning, uppkomst och strävan.
   Dessutom är boken är full av unika dokument, bland annat ett kontrakt från 1545 mellan sju italienska skådespelare. De bestämmer sig för att ordna den ekonomiska frågan genom att lägga sina gager i en gemensam kista. Den får inte öppnas förrän de kommer till Padua, och för att ingen ska vara lockad att stjäla ur kistan, finns det tre nycklar till den.

Teaterns historia
Wetterström går igenom teaterns historia och börjar med de nomadiserande första teatergrupperna. Hon rör sig via de stora festivalerna i antikens Grekland, där teatern hade kommit att bli en fast, allmän kulturhändelse med tävlande dramatiker som Aiskylos, Sofokles och Euripides, vars pjäser – om de vann – framfördes för uppemot 14 000 åskådare per föreställning.
   Medeltidens religiösa mysteriespel var blodiga historier där skådespelarna som föreställde de korsfästa hängde i timmar på korset, där Johannes Döparen halshöggs och byttes ut mot ett riktigt lik eller där scenen dränktes av syndafloden med hjälp av tunnor fulla med vatten. Händelserna sjöngs ofta fram av flera stämmor – en teaterform som förmodligen förebådade operan.
   Efter medeltidens spektakel tog renässansens storfurstar vid, som höll konstnärer, musiker och dramatiker vid sina hov för att sprida glans kring sitt rykte. Inom hovet blev det vanligt att man roade sig med att spela upp föreställningar – teater och maskeradbaler skapade en plötslig frist från de annars rigida positionerna.
   
Konstnärer skulle smickra makten
De konstnärer som var knutna till hoven skulle framför allt skapa dramer eller musik som smickrande regenten. I drottning Elisabeth I:s hov i början av 1600-talet hölls till exempel en gigantisk fest under julens tolv dagar som avslutades med en storartad final på trettondagen. William Shakespeares pjäs Trettondagsafton är full av referenser till hertigdömen och territorier, och rollen som hertigen av Orsino anses syfta på en italiensk hertig som just då besökte det elisabethanska hovet.
   När monarkerna på 1800-talet börjar förlora sin makt, inleds också ett skifte på teatrarna och operan: man börjar kasta blickar åt andra håll – publikens – och tanken på att bygga upp ”nationalscener” infinner sig.

Ledarskap och konstnärlighet
Efter sin grundliga historiska genomgång kommer så Wetterström fram till själva huvudämnet för sin bok: hur går estetiska värderingar ihop med idéer om ledarskap och ekonomi. Platsen är Kungliga Operan i Stockholm. Vad finns det för ledningsmöjligheter på operan? Hur stort är handlingsutrymmet? Det visar sig att begränsningarna varken ligger i den konstnärliga aktiviteten eller den ekonomiska hanteringen – snarare är det en mångfald av förändringar i scenrummet som spelar in.
   Kulturinstitutionen, säger Wetterström, existerar kanske idag egentligen bara i utredningsrapporter, statistik och tabeller. I själva verket befinner sig scenrummet på andra platser – ute i samhället, bland människor, på restauranger. Är det rentav så att en cirkel mellan de första nomadiserande teatergrupperna och dagens kulturella utövare har slutit sig? Och att det däremellan finns ett enormt fält, utan avgränsningar, som är själva kulturområdet.

Enligt juryn får hon priset för ”ett modigt författarskap som inte har värjt för svåra och obekväma problemställningar utan att för den skull förlora i läsglädje, förförelse och spänning”.
   Pleijels första roman Vindspejare kom 1987 och den senaste, Lord Nevermore, utkom förra året. Under hösten kommer Dramatens uppsättning av hennes pjäs Standard Selection, i regi av Lennart Hjulström, att gå på Sverigeturné.
   Aniara-priset utdelas varje år till en svenskspråkig författare och består av en skulptur utförd av Barbro Bäckström.

STOCKHOLM. Årets Sjösalapris om 30 000 kronor tilldelas Lill Lindfors. Taubestiftelsen motiverar sitt val med sångerskans ”breda musikalitet, utförd med utomordentligt artisteri och förenad med stor humor”. Dessutom finns många fina tolkningar av Evert Taubes sångskatt i hennes repertoar.
   Priset delas ut vid en ceremoni i Skärhamn söndagen den 19 augusti.

Med entusiasm presenterade Riksteatern på onsdagen höstens produktioner. Detta i teaterns lokaler i Hallunda, sydväst om Stockholm. Riksteaterns avgående vd Thomas Lyrevik talade om det konstnärliga i verksamheten och folkrörelseaspekten av teatern och tycktes nöjd med höstens varierade utbud.
   Först ut bland smakproven på scen var gotländska Ainbusk Singers. Detta under rubriken Riks Gästspel vars ambition är att sätta ”det bästa teatersverige har att erbjuda på hjul”.

Svensktoppen och Norén
Riks Gästspel samarbetar med en rad teatrar. I höst kommer bland andra Stockholms stadsteaters Rocky, Dramatens Standard Selection och Confidencens En kabaret i två delar att ge sig ut på vägarna.
   Ainbusk Singers show tillsammans med Olle Sarri, spelades under fjolåret på Chinateatern i Stockholm.
   – Genom åren har vi alltid sagt att vi vill vara mitt emellan svensktoppen och Lars Norén. Vi har varit på svensktoppen och nu är vi här på Riksteatern, sade Marie Nilsson Lind i Ainbusk Singers nöjt till TT.
   Riksteaterns stora dramasatsning blir Anton Tjechovs klassiska Måsen i regi av Lars Norén. Den handlar om kärlek, relationer och spelet människor emellan. Norén gör en avskalad version av berättelsen och flyttar den till nutid. Stämningen under repetitionen, där TT kikade in, var koncentrerad men avspänd. Detta sedan Norén bland annat låtit skådespelarna gå ner i varv genom att dansa kind mot kind till Frank Sinatra.

I samhällets tjänst
Måsen skall ses som en fortsatt del av Riks Dramas granskning av gott och ont, friskt och sjukt, brott och straff. Syftet är att använda teatern i samhällets tjänst för att utveckla människors inlevelseförmåga.
   En annan stor uppsättning är Lida i regi av Göran Stangertz. Det är en thriller baserad på Stephen Kings skräcksuccé från 1987.
   En av de nya pjäserna från Unga Riks heter Sanningens pris och är baserad på den sydafrikanske biskopen Desmond Tutus bok Ingen framtid utan förlåtelse. Pjäsen, som skrivits av Carsten Palmaer, handlar om det nya Sydafrika och innehåller mycket sång och dans. En av rollerna spelas av Graham Tainton som själv haft Tutu som präst och Nelson Mandela som advokat.
   – Pjäsen står väldigt nära mig. Jag hoppas att publiken kommer att uppleva att människor kan förlåta varandra och gå vidare, sade han till TT.

Först ut är Malin Lindroths pjäs Splitter, som har urpremiär 29 augusti. Därefter kommer urpremiären för Mattias Anderssons fars Den offentliga sektorns stilla längtan mot något bortom bergen. Ridån går upp för den pjäsen den 8 september.
   Ytterligare en urpremiär är Tredje rummet av Lucia Cajchanová. Den handlar om vad en identitet är och spelas från och med 22 september.
   Höstens barnpjäs är En äldre herre på sex år av Jonna Nordenskiöld. Pjäsen, som ackompanjeras av hiphop, har urpremiär den 21 september.
   Den 9 november är det urpremiär på Rost av Pamela Jaskoviak. Det är ett drama om kärlek, krig, skuld och sex.

Festival, flamenco och turné
Den 27-30 september hålls Amanda-festivalen. Då fylls Folkteatern och Musikens hus av ett 50-tal olika grupper som har anknytning till Amanda.
   Flamencokvinnan, som är en föreställning med kvinnlig flamenco, spelas den 9-10 november. Folkteatern ger sig också ut på resa. Min modiga mor av George Tabori är en musikalisk skröna som har premiär i Trollhättan den 6 oktober. Den spelas på turné under hösten och på caféscenen i december-januari.

Alexandra Coelho-Ahndoril har läst Ingrid Espings Att förändra verkligheten, en bok som handlar om Stefan Jarls dokumentärfilmer, men har ett och annat gemensamt med teatern.

Få svenskar har kunnat undgå mötet med Kenta och Stoffe som dokumentärfilmaren Stefan Jarl följde genom tre decennier. Skildringen av de två verbala, musikintresserade ungdomarna som gradvis förvandlades till slitna drogmissbrukare vid sidan av ett samhälle som byggde upp Den stora välfärden slog ned som en bomb i sin samtid.
   Ingrid Espings bok Kampen om verkligheten handlar om Stefan Jarls trilogi (Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv och Det sociala arvet), men är samtidigt en mycket noggrann genomgång av den svenska dokumentärfilmens villkor, från pionjärerna och framåt.
   
Auktoritärt samhälle
Sällan har man läst en analys med så många infallsvinklar och intressanta perspektiv. Det är en bok som går att pröva mot de flesta konstnärliga områden, inte minst teatern, eftersom allt konstnärligt utövande i grund och botten handlar om vems verklighetsbild som ska få synas, och hur pass stor integritet den person har, som vill visa verkligheten.
   Genom läsningen av Kampen om verkligheten framträder bilden av ett samhälle som trots demokrati, öppenhet och välfärd hela tiden försökt styra den verklighetsbild som exempelvis dokumentärfilmen har visat fram.
   Det dokumentära utövar otvivelaktigt en stark lockelse på människor och fungerar dessutom säljande för kommersiella scener såsom Robinson och dokusåpor. Användandet av ett autentiskt, dokumentärt material har även varit tydlig på teatern under de senaste åren, med pjäser som Kode, Rannsakningen, Sjutre.
   Jag gissar att en bok liknande Espings kommer att skrivas om Lars Norén och debatten kring Sjutre – en bok som undersöker samhällströmningarna, de politiska positionerna och reaktionerna kring föreställningen.

Jämför med Peter Weiss
Ett av bokens intressantaste kapitel jämför Stefan Jarl med Peter Weiss. Få vet att dramatikern och författaren Weiss gjorde ett antal tidiga dokumentärfilmer i Sverige. Han började med filmiska avantgardistiska experiment, men närmade sig därefter allt mer det realistiska, kritiskt granskande uttrycket.
   På femtiotalet utsattes Weiss dokumentärfilmer för hård censur – exempelvis klipptes bilder på en gammal arbetarkvinnas slitna händer bort – medan Stefan Jarls skildringar av ungdomars narkotikavanor i slutet av sextiotalet vann kampen mot Statens censurbyrå. Weiss tog censuren mycket hårt, kom att ge upp dokumentärfilmen och söka sig till andra konstnärliga uttrycksformer.
   Det blir tydligt att dokumentären hela tiden har fått kämpa mot marginalisering och att de rådande politiska krafterna alltid har hotat dess integritet. Endast under slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var klimatet mer gynnsamt – framförallt beroende på sammanslutningar såsom FilmCentrum och Folkets Bio. Då fungerade åtminstone distributionen och dokumentärfilmen hade plötsligt ett stort genomslag i Sverige.

Kompromisslös filmare
Stefan Jarl framstår i Espings bok som en kompromisslös filmare, vars främsta strävan har legat i att försöka förändra samhället genom att skildra de utsattas svåra villkor. Han har hela tiden sett sitt filmiska ekonomiska oberoende som ett villkor för att inte korrumperas i sitt uttryck. ”Det är oerhört viktigt att vara fri om man vill kritisera”, säger han själv. Kampen om verkligheten sammanfaller helt enkelt med kampen om det konstnärliga uttrycket och i förlängningen hela trovärdigheten.
   Kanske är det i jämförelsen med med sina föregångare Arne Sucksdorff och Peter Weiss som Jarls egen teknik och tematik utkristalliserar sig allra tydligast. Användandet av ingredienser nära spelfilmens, som att regissera, dramatisera och berätta poetiskt, påminner om Sucksdorff. Medan att filma på plats, avstå från berättarröst och att använda sig av montagetekniker ligger närmare Peter Weiss.

Att göra filmen till politiskt vapen
Man skulle kunna säga att Stefan Jarl lärde sig genren och hantverket från fadersgestalten Sucksdorff, men den kanske viktigaste influensen – att ha ett syfte som i grund och botten består i att förändra verkligheten; att göra dokumentärfilmen till ett subversivt politiskt vapen – ser Esping som ett direkt arv från Peter Weiss. Hans utveckling skulle gå från dokumentärfilm till andra konstnärliga områden, medan Stefan Jarls utveckling inom dokumentärfilmen införlivar alltmer fiktiva inslag.
   Kampen om verkligheten är en mycket massiv och ibland stökig bok med en sympatisk grundton av verkligt engagemang. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att få en inblick i mekanismerna kring den svenska dokumentärfilmen än att läsa Ingrid Espings bok.

Västsvenska Teater och Dans AB, Bohusläns Teater och Älvsborgsteatern presenterade på tisdagen den kommande säsongen. Det blir fem teaterproduktioner och tre dansföreställningar.
   Den första premiären på Bohusläns Teater blir Där världen började. Det är en föreställning för de yngre barnen där en svensk och en etiopisk skådespelare tillsammans med en musiker berättar etiopiska sagor och myter för lågstadiebarn.
   Verksamheten i Västsvenska Teater och Dans AB bedrivs från Uddevalla och Borås och kommer att turnera i regionens alla kommuner.

Avtalet gäller dels en evenemangsarena med plats för cirka 15 000 åskådare samt en träningsanläggning, skriver Malmö stad i ett pressmeddelande.
   Hela anläggningen, som även ska innehålla ett shoppingcenter, beräknas vara färdig senast när Citytunneln tas i bruk, preliminärt år 2007.

IRAK. Den irakiska nationalteatern förbereder en uppsättning av en romantisk roman som uppenbarligen har skrivits av president Saddam Hussein. Romanen skall förvandlas till musikal och lovar att bli landets största teaterproduktion hittills.
   Den statligt kontrollerade tabloidtidningen Al-Man rapporterade på måndagen att repetitionerna av Zabiba och kungen har börjat.

HÄRNÖSAND. Inför höstens uppsättning har Norrdans engagerat fem nya dansare från tre olika världsdelar: Rumiko Otsuko från Japan, Danielle Dietz från Holland, Pietro La-Loggia från Italien, Alois Magwenya från Zimbawe och Rudolphe Fouillot från Frankrike. I början av augusti flyttade de till Härnösand och påbörjade sin dansträning för premiären på en föreställning med Irene Hultmans KAI…eller nå sånt… och Rui Hortas Ordinary events.
   – Allt är så annorlunda här, säger Rodolphe Fouillot, känslan och vädret. Även i dansen uttrycker man sig annorlunda på ett ställe där det kan bli 35 grader kallt.
   Men den nordiska kylan har de nya dansarna ännu inte hunnit känna av när föreställningen har premiär på Härnösands teater 5 oktober.
   Under hösten åker kompaniet ut på turné med föreställningen.

På scenen är han ofta en försynt figur, gärna klädd i beige, och hans tafatthet skapar både igenkänning och skrattlust hos publiken. Att Claes Eriksson skriver alla texter till Galenskaparnas och After Shaves föreställningar känner många till, men att han faktiskt också gör den mesta musiken är nog inte så välbekant.
   Redan under studentåren satte Claes och hans medarbetare en ära i att skriva både text och musik till det som då var spex, och den ambitionen har tills idag resulterat i flera låtar som svenska folket tagit till sina hjärtan: ”Macken”, ”Pappa jag vill ha en italienare”, ”Husvagn”, ”Jag vill ha en synt farsan”, ”Grisen i säcken” (en parodi på Svensktoppen som hamnade på Svensktoppen), ”Det ska va gott att leva” och ”Under en filt i Madrid” – den enda i samlingen där Claes får sjunga själv!
   I programmet om Claes Eriksson som musikskapare får vi höra honom berätta för Mia Gerdin om uppväxten i Trollhättan, den tidiga dragningen till att förena text och musik i en fulländad kombination – gärna med humoristiska förtecken, något som Povel Ramel var expert på. Claes diggade dock inte bara Povel, utan fick också tidigt en lidelse för Rolling Stones.

Som lördagsfilm visar SVT på lördag Kenneth Branaghs filmatisering av Shakespeares Hamlet från 1996. Rollen som den olycklige danske prinsen spelas av Kenneth Branagh själv. En rad andra kända skådespelare kan ses i filmen, till exempel Julie Christie, Charlton Heston, Robin Williams, Kate Winslet, Gerard Depardieu och nyligen bortgångne Jack Lemmon.

Den nästan fyra timmar långa Hamlet är en engelsk-amerikansk produktion från 1996. Filmatiseringen av Shakespeares över 400-åriga pjäs är dock förflyttad till 1800-talet. I Shakespeares klassiska teaterpjäs från 1599 levde Hamlet i slutet av 1100-talet, annars är långfilmen så gott som trogen sin förlaga.
   Kenneth Branagh har tidigare gjort filmatiseringar av Shakespearepjäser, till exempel Henry V och Mycket väsen för ingenting.
   Branaghs rykte som en driven och nyskapande regissör, som det dessutom är lätt att jobba med, bidrog till att många namnkunniga skådespelare ville vara med i Hamlet. På rollistan finns därför flera kända namn, som exempelvis Robin Williams, Jack Lemmon och Kate Winslet, som tidigare inte spelat Shakespeare på film.
   Hamlet, som är prins av Danmark, söker hämnd för mordet på sin far. Mördaren är Hamlets farbror som nu står beredd att ta över tronen. Det hela utvecklas till en psykologisk thriller där intrigerna genomsyrar allt.
   Kenneth Branagah har arbetat i nästan sju år med filmatiseringen av Hamlet. Han fängslas av att pjäsen väcker fundamentala frågor som: Vad krävs egentligen för att få vara en människa?
   Han har varit fascinerad av Hamlet alltsedan han var 15 år och såg pjäsen för första gången.
   – Jag var helt tagen av styrkan i spelet som även verkade påverka mig fysiskt. Jag satt och skakade. Jag var också förvånad över vilken fruktansvärd thriller det var. Den hade allt – mord, våld, intriger, passion, ett spöke, och jag upplevde vad det var som gjorde Hamlet så kraftfull och djupsinnig, säger han.

I motiveringen skriver föreningen bland annat att Osten får priset ”för att i närmare 40 år på ett envist, medvetet och ständigt nyskapande sätt verkat i humanismens och humaniorans namn med kulturens medel och genom dess medier”.
   Humanistiska föreningen hyllar också Ostens höga konstnärliga kvalitet och påpekar att ”hennes frekventa granskning av samtidssamhället och välriktade sociala kritik har givit henne den intressanta outsiderposition hon innehar i 2000-talets svenska kulturetablissemang,” enligt ett pressmeddelande.
   Suzanne Osten regisserar både film och teater. I höst kommer hon att debutera som skådespelare i Den närmast sörjande, som under september och oktober spelas på Läsesalongen i Kulturhuset i Stockholm.
   Ugglepriset delas ut vid en tillställning på Frescati senare i höst. Tidigare ugglor är bland andra Georg Henrik von Wright, Willy Kyrklund, Yvonne Hirdman, Noam Chomsky och K G Hammar.

DANS. Michael Flatley, mannen som introducerade irländsk folkdans för en världspublik, ska pensionera sig. I söndags uppträdde han i Dallas, USA, och inför föreställningen sa en talesman för dansstjärnan att det skulle bli den sista han gjorde. Nu väntar andra uppdrag.
   – Han ska börja jobba med en film i Storbritannien snart, har hans agent sagt till nyhetsbyrån Reuters.
   Den 42-årige Flatley slog igenom 1994 med Riverdance i samband med Eurovision Song Contest i Dublin. Lord of the dance och nu senast Feet of flames är de andra produktioner han uppträtt med.

Musikalen har gjort succé med mer än två och en halv miljoner besökare i England och USA och i Londons West End är Björn och Benny med Mamma Mia! ensamma om att lyckas få samtliga föreställningar utsålda.
   Benny Andersson uppger till Aftonbladet att det kan bli aktuellt med en svensk version av musikalen om det översättningsarbete till holländska som just nu pågår blir lyckat.
   – Funkar det där så funkar det här, säger han till tidningen.

I höst inleds också ett nära samarbete med den uppmärksammade danske koreografen Tim Feldmann. Feldmann, vars verk har framförts runt om i Europa och Nordamerika, gästspelar i slutet av augusti med sitt kompani Wilda och föreställningen Den Exploderande Mand.
   Ett annat verk av Feldmann, Rosa Säger, utgör ena halvan av dansföreställningen Pretty Disturbing med premiär i början av september. I Rosa Säger formulerar Tim Feldmann minnen och intryck av sin schizofrena mormor Rosa. Verket sägs vara skapat utifrån hans ”subjektiva minnen av Rosas lukt, hennes svett, hennes galna godnattsagor, hennes smärta, hennes humor”.
   Den andra halvan av Pretty Disturbing heter X-communication – the Prequel. Koreografen Jenny Jacobsson, som ingår i Skånes Dansteaters ensemble, vill där pröva olika idéer kring våld, främst våld på tv.

Skåneturné
Hösten bjuder också på en fortsatt spelperiod av vårens föreställning Love Conversations av Gido Tuveri. Föreställningen ska ut på turné till olika orter i Skåne. Ytterligare spelplatser blir Karlskrona, Halmstad och Dansens Hus i Stockholm.
   Dansteaterns stora satsning våren 2002 blir en koreografi av Örjan Andersson. Det verk för 14 dansare som han ska göra blir ett samarbete med Malmö Musikteaters orkester och spelas på Musikteaterns stora scen.
   Utöver detta satsar Marie Brolin-Tani alltså även på lunchföreställningar under januari och februari. Där ska publiken få uppleva dansarna i ”intima pas de deuxer och råa eller poetiska solon”, samtidigt som man avnjuter bröd och varm soppa.
   – Vi hoppas få hit någon av Malmös bästa kockar, sade Marie Brolin-Tani vid Skånes Dansteaters mottagning på onsdagen inför säsongsstarten.
   Marie Brolin-Tani utsågs i våras att efterträda den tidigare chefen Lena Josefsson. Brolin-Tani kommer närmast från posten som koreograf och konstnärlig ledare för MBT Dansteater i danska Århus.

Bakom teaterns underskott på fyra miljoner kronor ligger bland annat en alltför optimistisk budget, där förväntningar om ökade biljettintäkter inte infriats. Teatern har också genomfört barnteaterprojekt trots att man inte fått de bidrag till dem som man räknat med.
   Kulturnämndens ordförande i Helsingborg, kristdemokraten Rolf Tufvesson, säger till radion att han inte nu vill ta ställning till hur teaterns ekonomi ska räddas på längre sikt. Kommunen kan skjuta till extra pengar, men det kan också bli tal om nedskärningar i teaterns verksamhet.