Nummer

Höstsäsongen har redan startat på Upsala stadsteater. Vårens stora succé Elektra spelas åter för fulla hus på lilla scenen, för att senare i höst gästspela på Dramatenscenen Elverket i Stockholm. Men inte förrän 21 september är det dags att öppna den nyrenoverade stora scenen.
   Under hela sommaren har det snickrats i såväl scen som salong och en viktig anledning till ombyggnaden är att scenen ska kunna passa för såväl tal- som musikteater. Bland annat har ett höj- och sänkbart orkesterdike byggts till och akustiken i salongen justerats.

Spelar bakom scen
Galaföreställningen 50-årskalaset, som skrivits av teaterchefen Stefan Böhm och dramatikern Carsten Palmær, får inviga den nya stora scenen. Det blir en tillbakablick i historien, men bra mycket längre än 50 år. 50-årskalaset rymmer nämligen Johannes Messenius skoldrama Disa från 1611. Pjäsen, som ursprungligen spelades som gatuteater vid Distinget i Uppsala, handlar om kungen i Uppsala och hans undersåtar i Svealand. I Upsala stadsteaters kalasversion ska publiken få en känsla av gatuteater genom att föreställningen även spelas bakom scenen.
    – Vi börjar med att publiken står på scenen och så går vi in bakom scenen där miljön påminner om gatuteater, säger Stefan Böhm.

Hemliga gäster
Disa är skriven på 1600-talssvenska och originaldramat kan, även med största välvilja, vara ansträngande att förstå. Men herrarna Böhm och Palmær har tänkt på detta och anpassat språket till dagens publik.
   – Vi spelar på ett slags modern gammalsvenska, säger Stefan Böhm, som också själv medverkar i föreställningen – han spelar en fattig, svältande gubbe.
   50-årskalaset består dessutom av invävda sånger och dikter med anknytning till Uppsala och på scen kommer, förutom ensemblen, den för jubileet särskilt sammansatta Kalaskören att finnas, samt hemliga gäster med koppling till teaterns förflutna.
   I samband med galapremiären öppnar även en ny utställning i teatergalleriet där man kan se ett axplock ur teaterns scenografiska historia.

Med blicken mot framtiden
Men Upsala stadsteater uppehåller sig inte allt för länge vid 50-årsjubileet, utan efter bara fem kalasföreställningar är det dags att blicka framåt. Hälsningar från nu – en serie svenska snapshots är teaterns satsning på nyskriven dramatik. Fem av den yngre generationens svenska dramatiker har knutits till projektet och på uppdrag skrivit varsin pjäs som kommer att framföras på Ettan under hösten och våren.
   Först ut är Lucia Cajchanovás Smuts den 5 oktober i regi av Tom Fjordefalk. Isa Schöier, Sofia Fredén, Amir Barghasi och Martin Montelius är de andra dramatikerna som medverkar i projektet.

Pjäsen är skriven av Bernard-Marie Koltès, som tio år efter sin bortgång fortfarande är en av Frankrikes mest betydande dramatiker. En kvinna, spelad av Marie Göranzon, som tillbringat femton år i Algeriet vänder tillbaka till Frankrike med sina två barn. Kriget i Algeriet markerar att Frankrikes tid som kolonialmakt är förbi.
   – Jag gillar texten i pjäsen, Koltès skriver väldigt bra. Den har ett fint språk även om orden ibland är fula, till och med ord som svordomar blir vackra, säger Fares Fares.

Absolut ingen nybörjare
Fares Fares har spelat teater förr, faktiskt sedan han var 16 år, bland annat på Stadsteatern i Göteborg innan han blev filmkändis. Om rollen som betjänten Assiz säger han:
   – Han jobbar i huset där allting utspelar sig. Han gillar inte sitt jobb och sin situation och kommer inte riktigt överens med dem som bor i huset, även om han inte ogillar dem.
   Han tycker inte att Dramaten på något sätt är mer seriöst än att agera i en filmkomedi.
   – Jag tycker att det är viktigt med båda, film och teater, annars riskerar man att förbruka sig själv i förtid. Det är bra att byta miljö ibland.

Tar lärdom av de stora
Veckan innan premiären har hela ensemblen haft repetitioner varje dag inför publik.
   – Det är kul att se att de (Krister Henriksson och Marie Göranzon) har lusten kvar. Man lär sig något av alla man spelar mot.
   Han är inte rädd att hamna i ett fack, även om han har spelat många komiska roller.
   – Jag tycker om att spela den vanlige killen på gatan. Det är mycket roligare att spela någon som kanske inte alltid är så smart än en som sitter vid en dator hela dagen och vet vad han ska göra. Jag har spelat it-kille och det var inte särskilt kul.
   Pjäsens titel ska för övrigt inte tas för bokstavligt. Ingenting i den utspelas i en öken, utan i en vanlig villa och dess trädgård. Öknen är en symbol för hela handlingen mer än något konkret i pjäsen.

Aktuell i ny film
Förutom att Fares Fares nu beträder Dramatens tiljor är han snart aktuell med en ny film, men denna gång är det inte brorsan Josef Fares som står för regin, utan Mikael Håfström. Leva livet beskriver han som en relationskomedi om vanliga människor, men han tycker inte att det är någon ny Jalla Jalla.
   – Det handlar om dagens människor med både roliga och tragiska öden. Det finns inga egentliga huvudroller utan man följer några personers liv och öden. Alla bor i samma hyreshus.
   – Min roll är en kille som inte vet vad han ska bli, han tittar mest på tv hela dagarna.
   Framtidsplanerna handlar också om film. Till sommaren är det tänkt att Fares Fares åter ska stå framför kameran och ta regi av sin bror.

De tre systrarna Olga, Masja och Irina längtar bort från sin tråkiga vardag i den lilla ryska provinsstaden. De drömmer sig tillbaka till Moskva, som är deras födelsestad. För Lina Englund som spelar Irina, den yngsta systern, knyter systrarnas längtan an till ett aktuellt fenomen i vår tid.
   – Vi har väldigt många val och vi förkortar alla jobbiga saker – som ju är livet – för att vinna tid för något ”speciellt”. Men vad är det?

Tjechov med nya ögon
Robert Wilsons 3 Systrar blir inte en traditionell Tjechovtolkning. Wilson, som är en av teatervärldens ledande nyskapare, arbetar lika mycket med rörelse som med ord.
   Lina Englund säger att hon aldrig arbetat så här förut och tillägger att hon tycker att det är roligt och spännande. Dessutom tror hon att det bitvis kan bli roligt även för publiken eftersom Wilson lyfter fram de komiska partierna i pjäsen.
   – Om vi lyckas!
   Det vet hon inte säkert förrän hon fått publikens reaktioner, för än så länge spelar ensemblen för en tom salong. Men det märks på hennes entusiasm att hon har stort förtroende för Wilsons regi.
   – Jag tycker om att arbeta med regissörer som har tillit till skådespelarna.

Ett nytt slags frihet
När man ser Wilsons genomarbetade regi är det lätt att tro att han styr sina skådespelare med järnhand. Men Lina har en helt annan erfarenhet.
   – Han har ju en klar bild av hur han tänkt sig rollerna. När vi kliver in på scenen dyker nya förslag upp. Ibland uppstår en krock mellan hur vi upplever våra roller och hur Wilson upplever dem och resultatet hamnar någonstans mitt emellan.
   Hon förklarar den här öppenheten hos Wilson med hans konkreta arbetssätt. Han ger skådespelarna tydiga ramar, men inom ramarna får de mer frihet än när de inte har några ramar alls.
   – Väldigt många som har sett oss repetera har sagt att det är roligt att se honom arbeta. De tycker om att se hur mycket frihet det finns för oss. Och så är det, han ger oss en skiss och sedan är det upp till oss att fylla den.

Rörelsen är likvärdig med ordet
Wilson lägger lika stor vikt vid rörelsen som ordet och därför inleddes arbetet med 3 Systrar av en workshop som helt ägnades rörelser. Lina Englund tycker att det var ett mycket intressant sätt att nalkas den för många välbekanta pjäsen.
   – När man först arbetar med rörelse utan tal och sedan plockar in texten uppstår något helt nytt.
   Även om Wilson kräver stor koncentration av dem säger hon att det är en skön koncentration. Hans rena, nästan asketiska arbetssätt, fungerar också som en frigörelse från skådespeleriets schabloner.
   – Det enkla är det svåra, som att bara stå, och han är bra på sådant.

Vad händer med texten?
När jag lite oroligt undrar vad som då hänt med texten, säger Lina lugnande att även om det strukits en del är det väsentligaste kvar. Det är heller inte något problem att Wilson inte förstår svenska eftersom han arbetar med rösten på ett annat sätt.
   – Han arbetar musikaliskt, med rytm och flöde, med melodi och röstkvalité.
   Och hon tycker att det behövs när man skall spela en rysk pjäs eftersom den ryska mentaliteten är helt annorlunda än den svenska. Lina tycker att ibland när svenskar spelar Tjechov så saknas den ryska esprin och blodfullheten.
   – Men det vi gör är en förhöjd form som rymmer möjligheter som skulle förloras om man spelade i Moskva. Det krävs en nordisk hjärna för att spela så här.
   Och uppenbarligen behövs även Robert Wilson.

Har du medverkat i någon pjäs av Kristina Lugn tidigare?
   – Nej, det har jag inte. Det är första gången och det känns fantastiskt kul. Det märks verkligen på pjäsen att hon är poet – det finns så många bottnar. Och med den här uppsättningen får vi som skådespelare en verklig chans att leva oss in i historien eftersom stycket flyttar till Upsala Stadsteater efter Malmöperioden.

Vad handlar Nattorienterarna om?
   – Om olika sätt att sörja skulle man väl kunna säga. Två kvinnor arbetar på samma skola. Jag spelar Vera som är modersmålslärare och Anna Carlson gör rollen som Bricken som är rytmiklärare och älskar Supremes. Handlingen utspelar sig under en natt de spenderar tillsammans och där de två kvinnorna som inte trodde att de hade några gemensamma beröringspunkter likväl har ett gemensamt förflutet. De stora livsfrågorna kommer till sin spets men det är ingen svart pjäs utan lockar likväl till igenkännande skratt. Kampen för att leva vidare, att orka och vilja kämpa är genomgående.

Varför kommer publiken, tror du?
   – Kristina Lugn drar folk, det är jag övertygad om. Vi kommer att göra cirka 25 föreställningar och det kommer säkert att bli en ”andra akt” i form av samtal mellan skådespelare och publik. Vi har nämligen haft en provpublik inför uppsättningen och det fanns ett stort behov hos människor att tala om de här stora och viktiga frågorna efteråt. Det är ju något som berör oss alla – livet och döden. Och vi ser mer än gärna att de som sett föreställningen tar tillfället i akt att samtala en stund med oss.

För den som inte haft tillfälle att besöka Skottland kan jag berätta att det verkligen är så vackert som det sägs där. Och i centrala Edinburgh finns nästan inte ett enda av dessa 60-tals betongpissoarer till hus som misspryder de flesta europeiska storstäder. Stenhusen har samma färg som de omgivande berg de huggits ur och alla hustak är fulla av små skorstenspipor. Det måste vara en vacker syn
på vintern när röken blandar sig med den iskalla, havsfuktiga luften.
   Edinburgh är en ganska stor stad: det tar drygt en timme att promenera från huvudgatan Princes Street ner till hamnen. Staden är byggd kring Edinburgh Castle som reser sig majestätiskt över hustaken på toppen av den ravin som delar staden. Detta är alltså platsen för en av världens största teaterfestivaler.

Många festivaler samtidigt
Under festivalveckorna kryllar staden av aktivitet. Edinburghfestivalen består egentligen av fyra festivaler: en filmfestival, en operafestival, en bokmässa och så teaterfestivalen. Utöver den internationella teaterfestivalen som kallas ”Showcase” och är en biennal för inbjudna teaterarbetare från hela världen, märks den så kallade fringe-festivalen som startades redan i början av 50-talet. Här spelar hundratals grupper otroliga 1500 föreställningar under tre veckor.
   British Council arrangerade årets Showcase, som bestod av ett 30-tal föreställningar. Bland deltagarna märktes Frantic Assembly, Unlimited Theatre, Hoipolloi Theatre, Suspect Culture, Paines Plough Theatre Company och Sgript Cymru.

Förnyare av den politiska teatern
Traverse Theatre är utan tvekan en av Storbritanniens viktigaste teatrar. I 37 år har teatern arbetat med att ta fram ny – företrädesvis skotsk – dramatik. Traverse Theatre var i år värd för två Showcase-föreställningar: Gagarins Way av Gregory Burke och Wiping My Mother´s Arse av Iain Heggie. I Gagarins Way möter vi Eddie och Gary som arbetar på en fabrik i Dunfermline och är minst sagt missnöjda med sina jobb. Men när de kidnappar företagets utländske chef för att tala förstånd med honom får de veta att de lever.
   Gagarins Way är ett intressant försök att förnya den politiska teatern som genre. Den var dessutom en av de rappaste och roligaste föreställningar jag såg under mina tre dagar på festivalen.

Tillgänglig fysisk teater
En annan sevärd föreställning på festivalen var den sjuka farsen Sweet Bobabola av Hoipoloi Theatre. Handlingen i korthet: två utomjordingar landar på jorden – uppdraget är förstås att ta över planeten. Genom att baka kakor som innehåller den magiska ingrediensen ”bobabola” skall de tvinga jordborna till kollektivt självmord. Den som äter en bobabola-kaka lyder nämligen minsta vink. Men livet som bagare bjuder på oväntade svårigheter…
   Tramsigt? Javisst! Men väldigt roligt. Det är inte svårt att se att Hoipolloi Theatre är starkt influerade av Jacques Leqoc och grupper som till exempel Complicité.
   Frantic Assembly presentade sig genom Underworld där fyra kvinnor står i centrum. Föreställningen har beskrivits som ”a 21st centrury ghost story”. Gruppen bildades 1994 och har på bara några år fått ett rykte om sig att skapa spännande och tillgänglig fysisk teater. Bakom koreografin i Underworld står T C Howard, samma koreograf som låg bakom Frantic Assemblys succéföreställning Sell Out. Den gavs under Showcase 1999 och är en av de starkaste föreställningar jag har sett.

Turnerande Paines Plough ordnar nyskrivet
Frantic Assembly kom till årets festival med ytterligare en föreställning: Tiny Dynamite i samarbete med Paines Plough Theatre Company. Dramatikern Abi Morgan har skrivit manuset och pjäsen handlar om två barndomsvänner som delar ett plågsamt förflutet. Vännerna återförenas under en lång, het sommar där de tillsammans rekonstruerar vad som hänt.
   Paines Plough har ingen egen scen – bara ett blygsamt produktionskontor i London nära Covent Garden – utan är ständigt på turné över hela Storbritannien. Gruppen har sedan bildandet 1974 hjälpt fram en lång rad begåvade dramatiker varav några blivit internationellt kända, bland andra gruppens dramaturg Mark Ravenhill.
   Pjäser som till exempel Tiny Dynamite och Gary Owens Crazy Garys Mobile Disco – som också presentades under Showcase 2001 – är det direkta resultatet av det arbete för att ta fram ny, brittisk dramatik som Paines Plough, med sin konstnärliga ledare Vicky Featherstone, i åratal har bedrivit. Dramatiker som Sarah Kane, Abi Morgan och David Greig – mannen bakom den Glasgow-baserade gruppen Suspect Culture – har av grupper som Paines Plough och Royal Court Theatre uppmuntrats till att skriva för scenen.
   Det är detta aktiva arbete från institutionernas sida som skapat förutsättningarna för den nya brittiska dramatik som utgjorde stommen i Showcase 2001 i Edinburgh.   

I Ensamcyklaren, av Sofia Fredén, ger sig den 11-åriga Atma ut i bostadsområdet på en mountainbike som hon ärvt av sin äldre syster. Med den nygamla cykeln upptäcker flickan en ny och större värld där hon träffar både spännande och efterhängsna personer.
   – Cyklandet är som livet, säger regissören Anette Norberg, det är en möjlighet att ge sig ut och möta människor. Atma gör det och det är roligt.
   – Pjäsen är lite filmiskt skriven med korta repliker och snabba förflyttningar mellan olika scener, fortsätter hon, det är fart i föreställningen med mycket musik och många ljudeffekter men dynamiken ligger i avvägningen mellan det långsamma och det snabba.
   Ensamcyklaren är en positiv pjäs om en självständig och fri flicka som kan säga ifrån när det behövs. På egen hand finner hon visdom i livet genom de personer hon möter.
   – Om det inte vore en sådan kliché skulle jag säga att temat var: säg ja till livet, säger Anette Norberg.

Hektiska dagar på reklambyrå
Barbro Smeds har skrivit Schampo direkt för Teater Västernorrland, en pjäs som handlar om unga människor i dagens Sverige och deras villkor för att existera.
   Under tre hektiska dagar på reklamvideobyrån Krokodeals kontor möts fyra nittonåringar som bär på drömmar om framgång och en önskan om att få synas.
   – Pjäsen är unik på det sättet att den ställer ungdomar i fokus utan inblandning av vare sig vuxna eller barn, säger regissören Anna Takanen. Det är egentligen inte handlingen som är det viktiga utan vad som händer i mötet mellan ungdomarna, det är där deras inre tankar och känslor åskådliggörs. Man kan säga att de blir till i mötet med varandra.
   Föreställningen innehåller mycket teknik och mycket musik. Under pjäsens gång spelar en av ungdomarna in en videodagbok som direkt visas upp på scenen och hela tiden finns en samplande och toastande DJ med.
   – Även om det inte är en happening är det en happeningbetonad föreställning, säger Anna Takanen, en föreställning med ett väldigt starkt påstående om nuet.
   Ungdomarnas möten med varandra påverkar direkt deras framtida liv: vilka arbeten de väljer att söka, vem de väljer att förälska sig i.

Föräldrar välkomna
   – Det är jätteroligt att vi får nyskriven dramatik för unga hit till Teater Västernorrland, säger teaterns pressansvariga Ulrika Nilsson. De här två pjäserna är skrivna av kvinnor men att de också regisseras av kvinnor är en tillfällighet.
   Ensamcyklaren och Schampo börjar som offentliga föreställningar för att sedan spelas runt om i länets skolor. För barnpjäsen är publikåldern satt till åtta år och uppåt medan ungdomspjäsen har femton år som lägsta ålder.
   Anna Takanen poängterar att Schampo med fördel kan ses av både tonåringar och deras föräldrar.
   – De har behållning av att se den tillsammans, säger hon, för att sedan kunna föra en diskussion kring den egna situationen.

Ungdom
Den allra mest bombsäkra rabatten är den för barn och ungdomar. Är du 26 år eller yngre brukar du iskallt kunna räkna med en rejäl rabatt. Vissa teatrar tycker dock att ungdomen upphör vid 20 års ålder, en åsikt som kanske har att göra med snittåldern på just den teaterns besökare. Teater Bhopa i Göteborg och Teater Galeasen i Stockholm till exempel, som båda har en relativt ung publik, hör till dem som sätter ungdomsgränsen vid 20.
   Sommarteatrarna, dit hela semesterlediga familjer kommer, tenderar att ha en hårdare gräns för ungdomsrabatt. Dalhalla i Rättvik ger rabatt till alla under 19 år, Romateatern på Gotland ger till alla under 15 år och Västanå teater i Sunne drar rabattgränsen redan vid 12 års ålder.

Student
Är du studerande med studentlegitimation kan du också andas ut. De flesta teatrar ger rabatt till studenter. Vissa tycker dock att det bara är unga studenter som ska få rabatt, till exempel Dalhalla som drar gränsen för studentrabatt vid 25 års ålder.

Pensionär
Pensionärer kan ha det knivigare att få rabatt – kanske beror det på att de generellt sett är flitigare teaterbesökare än ungdomar och således inte behöver lockbeten.
   Här finns alla varianter, från ingen rabatt alls till 30 kronors rabatt på Teater Västmanland i Västerås och 40 kronors rabatt på Folkteatern i Göteborg. På Dramaten i Stockholm går pensionärer billigare på matinéerna samt på söndagar.

Handikappad
Det är inte så vanligt att rullstolsburna personer får rabatt på teatern, men på Malmö musikteater betalar en person i rullstol med en ledsagare bara 50 kronor per person.

Arbetslös
Somliga teatrar har bra rabatter för arbetslösa, Dansens hus i Stockholm ger 25 procent rabatt och på Folkoperan i Stockholm och Upsala stadsteater betalar en arbetslös bara halva priset.

Värnpliktig
Borås stadsteater har inte glömt de värnpliktiga, trots att de är färre nu än förr, utan lämnar en rabatt på 60 kronor.

För stockholmare -www.kulturpool.se
Om man bor i Stockholm, är teaterintresserad och ännu inte har anmält sig till Teaterlistan på kulturpoolens hemsida, är det dags att göra det nu. Listan fungerar som en service till Stockholms teatrar när de behöver publik till generalrepetitioner eller stödpublik till föreställningar som sålt dåligt. Det kostar ingenting att vara med på maillistan, och om du vill gå på någon av pjäserna kostar det mellan 30 och 100 kronor. Här kan man göra riktiga fynd! Tyvärr har Nummer inte hittat någon motsvarighet till Teaterlistan någon annanstans i Sverige. Länk»

Generalrepetitioner
Många teatrar har offentliga generalrepetitioner med billiga biljetter. Bäst är att ta kontakt med teatern själv och fråga när genrepen är och hur man får biljetter dit.

Ta med kompisarna
Så gott som alla teatrar har grupprabatt. I de allra flesta fall måste man vara minst 10 personer för att räknas som en grupp, men undantag finns. På Pusterviksteatern i Göteborg räcker sex personer för att bilda en grupp. På Västanå teater i Sunne däremot, dit busslaster anländer i parti och minut, krävs det 25 personer för att bilda en grupp. Grupprabatten brukar röra sig om cirka 30 kronor. Dessutom brukar en av biljetterna vara gratis.

Bli ombud
Om du känner att ditt kontaktnät räcker för att du ska kunna boka in ett par grupper om året på samma teater, kan du bli ombud hos den teatern. Många lite större teatrar har ett ombudssystem. De som bokar genom dig får grupprabatt – Norrbottensteaterns 350 ombud säljer biljetter som är en tjuga billigare än normalpris och Helsingborgs stadsteater ger en rabatt på 50 procent om man köper via någon av deras 700 ombud. Som ombud blir du själv dessutom inbjuden till exempelvis genrep och träffar med ensemblen.

Scenpass Sverige
Sveriges mest omfattande rabattkort på teatern är scenpasset, som Riksteatern säljer. Från och med 1 januari 2002 kostar kortet 100 kronor för vuxna, 60 kronor för extra familjemedlem samt pensionär och 30 kronor för barn och ungdomar upp t o m 25 år. Med scenpasset får man rabatt på många teatrar i Sverige samt på Riksteaterns arrangemang. Den vanligaste rabatten på städernas egna teatrar är 25 procent på biljettpriset samt ett gratis programblad. Länk »

Teatrarnas egna rabattkort
Många teatrar har egna rabattkort. Till exempel har Dansens hus i Stockholm ett kort för 300 kronor som ger halva priset på fem biljetter. Om man binder sig för minst två pjäser på Stadsteatern i Stockholm får man ett rabattkort som ger fribiljetter på teaterns syskonteatrar i Europa, bland annat teatrar i Köpenhamn, Bergen, Oslo, Helsingfors och Paris.
   Sigurdteatern i Västerås som är Teater Västmanlands barnteater, har ett familjekort där två vuxna och två barn går för halva priset. På Dramaten i Stockholm kan man köpa ett Tredje-raden-kort för 400 kronor där man får se hur många föreställningar man vill från tredje raden.

Abonnemang
Operahus och stora teatrar har ofta abonnemang, där man binder sig för ett antal föreställningar och i gengäld får en viss rabatt. Vill man se många föreställningar på just den teatern, är det ett praktiskt arrangemang. Men är man bara ute efter rabatten, ska man vara medveten om att den i vissa fall är förhållandevis låg. På Operan i Stockholm får man endast cirka 10 procents rabatt på biljetterna med ett abonnemang. Å andra sidan får man praktiska fördelar, som att man slipper köa och är garderad mot eventuellt utsålda föreställningar.
   Helsingborgs stadsteater har ett prisvärt abonnemangserbjudande, där man förutom att man tjänar 100 kronor på att binda sig för två föreställningar på stora scenen, även får ett rabattkort som gäller för teaterns övriga uppsättningar.

Skådebanan
Nyckeln till en billig teaterbiljett kan finnas på din arbetsplats. Om du har tur finns det ett ombud för Skådebanan där. Skådebanan är en gammal företeelse med rötterna i arbetarrörelsen. Den kom till för att alla skulle ha råd att gå på teatern, oavsett bakgrund.
   Västra Götalands skådebana har just gjort bra avtal med teatrarna i regionen, där man bland annat kan komma över gratisbiljetter till vissa föreställningar. Det är olika hur aktiva skådebanorna är i de olika länen, du kan kolla det via denna länk »

Lokala rabatter
Teatrarna har ibland avtal med företag och organisationer som ger rabatt. På Borås stadsteater får anställda hos Norrby kommundel 25 kronors rabatt och anställda hos Ericsson Microwave betalar bara halva priset.
   Folkteatern i Gävleborg konstaterar att de som bor i länet redan har finansierat teatern via landstingsskatten, och ger alla som bor där 50 kronors rabatt.
   På Folkteatern i Göteborg går alla andelsägare för nästan halva priset de två veckorna närmast efter premiären. Andelsägare kan du vara utan att du vet om det, om du är med i en av organisationerna som äger teatern, till exempel Västra Götalands avdelningar av LO- och TCO-facken, HSB och Riksbyggen. Privatpersoner kan också bli andelsägare för bara 50 kronor.
   Prenumererar man på en morgontidning kan det vara värt att hålla utkik efter prenumeranterbjudanden – ordentligt billiga biljetter kan plötsligt dyka upp.

Rabatt – skojar du?
Privatteatrar som spelar för utsålda hus kväll efter kväll, är ofta väldigt restriktiva med rabatter. Det gäller till exempel Oscarsteatern i Stockholm, där alla oavsett ålder och ekonomisk kapacitet får betala de 250-385 kronor som en biljett kostar.
   Lorensbergsteatern i Göteborg har en rabatt på 100 kronor för barn upp till 12 år. På Intiman i Stockholm kan man köpa ett familjepaket till alla matinéföreställningar, där man får fyra biljetter för 620 kronor. Ordinarie prissumma för samma biljetter är lägst 1020 kronor.
   Nöjesteatern i Malmö ger barn upp till och med 12 år 100 kronor i rabatt på föreställningar som inte är rena barnföreställningar (då biljetterna är billigare). Pensionärer betalar 279 kronor i stället för ordinarie 310 kronor.

Lågprisprofil
Flera teatrar har rensat ut bland rabatterna och håller i stället låga priser. Detta gäller till exempel Norrlandsoperan i Umeå och Norrbottensteatern i Luleå.
   I detta sammanhang kan det vara värt att poängtera att fullpriset ibland är ganska överkomligt, även utan rabatt.

På Hornsgatan öser regnet ner. Inne i Folkoperans korridorer dundrar rösterna från de repeterande operasångarna. Där, i en av korridorerna, möter vi Michael Weinius, en av de två huvudrollsinnehavarna till tonsättaren Sven-David Sandströms nyskrivna Jeppe – den grymma komedin. Det är måndag och hans lediga dag, men han pratar gärna om uppsättningen.
   – Det är inte så ofta det presenteras ny opera i Sverige. Alla borde komma, vill han glatt övertyga.

Modern tolkning av Holberg
Dramaturgiskt följer den Ludvig Holbergs 1700-talsklassiker Jeppe på berget, men utspelas i nutid.
   – Att den är fritt tolkad är fel att säga, den följer dramaturgin men med nya infallsvinklar. Vissa roller är utbytta och andra borttagna. Den är lite moderniserad, förklarar Michael Weinius.
   Historien är rolig, men samtidigt hemsk: Det började med att Jeppe skickade in ett manus till en diktsamling, och fick av förläggaren Harry Skenberg (spelas av Johan Rydh och Stefan Axelsson) till svar: ”Det vore bäst om du inte visade detta för någon”. Nedslagen tog Jeppe till flaskan och odlade ett stort mindervärdeskomplex. Nu, tio år senare, möts deras vägar igen. Harry Skenberg är landets stora mediamogul och bestämmer sig för att göra ett sociologiskt experiment på Jeppe – att förvandla honom från misslyckad poet till nationalskald! Jeppe dras in i en drömvärld, fylld av framgång och allt han någonsin drömt om. Men samtidigt är allt otroligt förvirrat, han undrar: Har jag dött, eller är det sanning?
   – Det är en väldigt svart komedi. Det finns mycket att skratta åt, men undertill är det mycket obehagligt. Jeppe blir verkligen mentalt våldtagen.
   Samtidigt säger Michael Weinius att det är härligt att få spela en sådan bred roll. Att få spela ut hela känsloregistret – från glädjerus till alkoholdelirium.

Två Jeppar
Michael Weinius, som tidigare bland annat gjort rollen som Germont i Folkoperans La Traviata, skall dela på huvudrollen som Jeppe med Olle Persson, bekant från rollen som Axel von Fersen i Folkoperans Marie Antoinette. Anledningen till den delade huvudrollen, och att även vissa andra större roller delas, är helt enkelt att det är tungt att sjunga opera fyra kvällar i veckan. Det sliter på sångarnas röster och Folkoperan vill på alla sätt undvika att tvingas ställa in föreställningar, vilket får svåra, ekonomiska konsekvenser.
   – I det ögonblick en föreställning ställs in tappas förtroende från publiken, säger Michael Weinius.
   Michael och Olle känner varandra sedan tidigare och Michael ser fram mot att dela på rollen. Fast helt nöjd är han inte.
   – Det tråkiga med att dela rollen med Olle, är att jag inte får spela tillsammans med honom på scenen.
   Det är alltid intressant att se två olika personer göra samma roll, och Michael Weinius tror att det blir en tydlig skillnad.
   – Olle har sin uppfattning om Jeppe och sin röst, och samma gäller för mig. Kroppsligt skiljer vi också från varandra. Har man möjlighet skall man se den två gånger. Det ger nya dimensioner om verket.
   Däremot vill inte Michael säga vilken variant som är bättre än den andra.
   – De är varken sämre eller bättre, bara annorlunda.

Opera med musikalkaraktär
Föreställningen beskrivs av Folkoperan som ”en opera med musikalkaraktär”, men steget är egentligen ganska långt till en renodlad musikal.
   – Det är mer opera än musikal, förklarar Michael Weinius, eftersom den framförs av skolade operasångare och en symfoniorkester. Det är alltså inga syntar eller rockinstrument.
   Men Sven-David Sandström har gjort lättlyssnad, romantisk musik, inte alls svulstig, utan lättillgänglig. Inga ”showstoppers” – det vill säga långdragna arior med efterföljande applåder som bryter av spelandet.
   Regin görs av Folkoperans chef Claes Fellbom, som även skrivit librettot. Niklas Willén är musikalisk ledare och dirigerar båda premiärföreställningarna.