Nummer

Varken skådespelare, regissör, operasångare eller scenograf, men en alldeles egen roll har Mats Bäcker under repetitionsarbetet av en föreställning. Hur fångar man in hela essensen och känslan av en uppsättning i en enda bild, ett fotografiskt ögonblick som helt saknar scenframträdandets rörelseuttryck och möjlighet att påverka åskådaren via örat?
   Jo, genom att våga lita på sina idéer och egna tolkningar, att arbeta med ljussättning och komposition och aldrig vara främmande för att ändra sig i sista stund. Så tycks det ha varit med bilden på Ann Sofie von Otter i rollen som Sorl i operan Staden. Efter en del letande i operahuset togs den slutligen i en elcentral. ”Min hitintills största bild”, skriver Mats Bäcker på skylten invid fotografiet och han menar det rent bokstavligen. Operan lät nämligen blåsa upp fotografiet till kolossalformat – en 140 kvadratmeter stor fotoduk, som fästes på operahusets fasad.

Driver med opera
Också utställningens övriga bilder flankeras av personliga betraktelser av fotografen själv. Ibland handlar de om bildens tillkomst, ibland avslöjar han rent tekniska detaljer, som att det är lämpligt att använda Negachrome-film för att få fram starka färger och kontrast.
   I operans värld går det nämligen bra att fläska på med färgerna och dramatiken. Gärna också driva litegrann med genren. En bystig kvinna i hatt och solglasögon poserar på affischen till Kungliga Operans/Vasateaterns uppsättning av Pariserliv, som enligt Mats Bäcker är en ”rätt töntig” operett om en massa ”trams i Paris på 1800-talet”.
   I Räven är det de två huvudrollsinnehavarna Lena Hoel och Lena Nordin som är modeller iförda sjuksköterskeuniformer och rävhandske respektive spruta.
   – Det är min favoritbild, säger Mats Bäcker skrattande med riktning mot Räven.

Plåtar på krogen
Sonen Ville och kompisen Disa har fått ställa upp för bilden till sagooperan Hans och Greta – två storögda barnhuvuden över ett enormt godishav. Barberaren i Sevilla blev en hel barbershopgrupp – just på gång med raklöddret.
   Den svartvita affischen till Bohème är tagen med automatkamera på en krog i Lund efter en blöt kväll. Frusna balettrörelser blir till vackra skulpturer på dansbilderna en trappa ned. I källaren finns också ljusbilder i mörkret och där visas ett tv-inslag från Musikspegeln med Mats Bäcker ”in action”.
   Illustrerade Klassiker är en utställning med scenkonst i två dimensioner – en utställning som borde intressera både opera-, teater- och fotoanhängare.

Operan börjar med en föreläsning. En färglös osäker kvinna, Kath (spelad av Katarina Nilsson), håller ett märkligt anförande om den heliga Kristoffer. Som betalning för föreläsningen får hon husrum för natten hos en gammal man i publiken.
   Ute i hans stuga blir de insnöade och han börjar berätta en hisklig historia. Sakteligen kryper det fram att en liten bit bort bor hans bror, och dessa egensinniga bröders enda föda i livet är hatet åt varandra. Av egen nyfikenhet är snart även Kath indragen i deras grymma historia.   

Svaga och färglösa typer
Att skriva opera om två svaga, utdöende typer och en färglös, okysst kvinna är både ovanligt och spännande.
   – Det finns en dramatik som bygger på något slags frånvaro. Trots det färglösa i dessa karaktärer byggs en otrolig dramatik upp, säger regissör Karl Dunér.
   – Det intressanta som tonsättare, förklarar Carl Unander-Scharin, är att tonsätta så vaga och färglösa karaktärer, att tonsätta tråkighet. I operan försöker man ofta söka extroverta uttryck, men jag ville sätta mig in i en färglös karaktär. Och sedan utveckla den under färden.

Helt fria händer
Idén till att göra opera av Torgny Lindgrens roman Hummelhonung kom under en tågresa, då Carl Unander-Scharin satt djupt försjunken i boken.
   – Jag blev förtjust i boken och började fantisera på ett musikaliskt plan, säger Carl Unander-Scharin.
   När Carl skrev till Torgny Lindgren om sitt förslag hade Torgny bara någon vecka tidigare hört Carls opera Tokfursten på radion, och kände således till vem han var. Han var även bekant med librettisten Magnus Carlbring, fast som poet. Han gav dem helt fria händer. Boken är exempelvis skriven på dialekt, vilket är nertonat i operan.
   – Vi har med vissa ord, vissa tonfall, men den framförs inte på dialekt.

”Spännande att jobba med detta slem!”
Det är en hemsk opera, men även komisk i all dess förfärlighet. Bitvis kan den till och med uppfattas som frånstötande.
   – Det beror på hur härdad man är, förklarar Karl Dunér. Kroppens förruttnelse, kroppsvätskor och liknande har vi grundläggande genans inför. Boken har tagit detta slem, dessa äckligheter och erkänt dem som en del av oss själva. Det är otroligt spännande att få jobba med detta slem!
   Fast till skillnad från viss teater som nästan vältrar sig i äckligheter har ambitionen här varit att göra det på ett respektfullt, nästan sakralt sätt.

Att tonsätta frånvaro
Bröderna Olof och Hadar, som spelas av Lennart Stregård och John Erik Eleby, saknar kärlek. Det enda de har är hat. Tonsättaren har tagit avstamp i frågan vad som har drivit dem till detta liv av frånvaro. Men vad är frånvaro och hur tonsätter man det utan att det blir tomt?
   – Det är en balansgång mellan långsamt och mycket långsamt, respektive snabbt och mycket snabbt. Första akten är mer avvaktande medan andra ger svar och musiken blir tätare, säger Carl Unander-Scharin.
   En viktig, men mycket svår aria finns i början av första akten när Kath sjunger ”Att leva försöksvis” om sin helgonfigur, som förstås egentligen handlar om henne själv. Bröderna är musikaliskt skildrade genom att de har varsitt instrument, ett munspel och en cittra.
   Operan har även ett kul och lite udda inslag: Under en återblick i brödernas liv börjar orkestern att spela boggie-woogie för att visa 50-talets tidsanda.

Världen har blivit osäkrare. Den trevlige unge mannen i flygfåtöljen bredvid dig kan visa sig vara självmordspilot. Poliskonstapeln, som mitt i gatan står, förvandlar sig, när natten faller på, till vilt slående batongligist. Bär vi alla ondskan inom oss? Och i så fall – hur håller vi den bäst i schack? Genom att erkänna den eller förneka den?
   Teater 23 i Malmö har tagit sig an Robert Louis Stevensons romanklassiker Dr Jekyll & Mr Hyde och sätter upp den som barn- och ungdomsföreställning, i regi av Mario Gonzalez. Dramatiseringen är fransk (Frédéric Fort) och formspråket commedia dell’arte, med halvmasker och burlesk komik.   

Är inte perspektivet för svårt?
Men går det verkligen att berätta begripligt om människans dubbelnatur för 10-åringar? Är inte perspektivet för svårt, för djupt?
   – Nej, säger Teater 23:s konstnärlige ledare Harald Leander (som också medverkar i föreställningen). Jag tror att man redan tidigt, i formandet av jaget, stöter på sidor av sig själv som man inte visste om. Som man heller inte kan formulera för sig själv och kanske inte ens graderar på gott-ont-skalan. Syskonavundsjuka, till exempel, det är något som lätt poppar upp från ingenstans.
   Teater 23 har länge sneglat på den här pjäsen och att den nu sätts upp, knappt två veckor efter de förrädiska bombningarna av New York och Washington, är naturligtvis en slump.
   – Händelserna i USA har inte fått några direkta följder på scenen, i form av ändringar eller ombetoningar. Men det är ju lätt att tolka dem utifrån den problematik vi tar upp i pjäsen.
   – Vi diskuterar ju också pjäsen efteråt med vår publik. Men hittills har inte terroraktionen kommit på tal. Dom tankar som närmast flyter upp hos barnen handlar om det personliga onda-goda. Dom pratar om kompisar, om familjerelationer, mindre om dom stora världshändelserna. Men sen vet vi ju inte vad dom tar med sig härifrån, vilka tankar det leder till efteråt.   

Ingen renodlad barnföreställning
Teater 23:s Jekyll och Hyde är, som sagt, en fransk dramatisering, gjord speciellt för Mario Gonzalez commedia dell’arte-regi. Maskerna, tillverkade av ekträ, gör att spelet blir mindre realistiskt och det förekommer mycket komik trots det allvarliga temat. Men det är ingen renodlad barnföreställning.
   – Mario Gonzalez sätt att arbeta riktar sig till alla åldrar. Det finns olika nivåer i föreställningen som appellerar till olika målgrupper. Vi kommer också att spela Jekyll & Hyde offentligt, som vuxenföreställning.

Det är Skandinavienpremiär för David Edgars dramatisering av journalisten Gitta Serenys bok Albert Speer och sanningen. Jasenko Selimovic regisserar och på rollistan finns bland andra Philip Zandén i huvudrollen som Speer.
   Albert Speer var Hitlers rustningsminister och en av führerns närmaste män. Han undslapp dödsstraff i rättegångarna efter andra världskriget genom att hävda att han inte kände till förintelsen. Den centrala frågan i både boken och pjäsen är huruvida detta stämmer eller inte. Om Speer ljög i rättegångarna, blir följdfrågan hur en människa klarar av att leva med sex miljoner liv på sitt samvete.
   Nummer såg en repetition av pjäsen, där publiken möter både den unge Speer, som gör snabb karriär under brinnande världskrig, och den åldrade Speer i en fängelsecell. Efteråt haffade vi Philip Zandén och ställde ett par frågor.

Vad för slags människa var Albert Speer?
   – En överlevare. En pliktuppfyllande människa med väldigt hög moral men med en inre moral som inte var lika hög.

Du menar att han kunde blunda för saker som skedde, trots att han visste att det var fel?
   – Ja, men frågan är vad han visste och inte visste. Han erkände så mycket han kunde, men ingen människa kan erkänna att han visste att 6-8 miljoner liv utplånades och fortsätta leva med den skulden.

Ljög han under rättegångarna efter kriget i Nürnberg?
   – Han kunde inte erkänna allt, då hade han blivit hängd. Hade han protesterat mot Hitler hade han blivit skjuten. Albert Speer ville leva och det är ingenting man kan anklaga en människa för. Men i hans fall fick det fruktansvärda konsekvenser. Han satt i fängelse i 20-25 år, sedan levde han i 20 år till. Man kan tänka sig vilken tortyr det var att leva och inse att man har byggt hela sitt liv på ett misstag.

Somliga kritiker har noterat att Gitta Sereny tycks ha blivit väldigt charmad av Albert Speer när hon gjorde sina intervjuer. Förstår du om hon blev det?
   – Ja, han var en mycket charmig man, bildad, kulturell och såg ganska bra ut. Han förkroppsligade det bästa av överklassen. När jag gestaltar honom måste jag ju förstå alla sidor av honom och göra det så komplicerat som möjligt för åskådaren.

På vilket sätt är en pjäs om Albert Speer inte bara att gestalta historiska händelser?
   – Pjäsen visar att det handlar om vars och ens inre moralkompass. Den är ett slags varning.

Vad vill du att man ska tänka när man har sett pjäsen?
   – Att man ska följa sin inre röst, den vi kallar det sunda förnuftet, oavsett vad lagar och regler säger. Man ska säga stopp när man måste säga stopp. Men man ska också våga säga ja. Det är det farligaste som finns, det är mycket enklare att säga nej.

En vecka har gått sedan det där ofattbara hände. Det där som har kallats för ”det värsta terrordådet genom tiderna”, ”en våldtäkt på demokratin” och ”början av ett tredje världskrig”. Knappt har man bekantat sig med tanken på att ingen kan vara säker på att undgå terrorister, förrän man slås av stressen över vad USA:s svar på tal kan komma att bli.
   Listor går runt i e-postlådor där man uppmanas att skriva under en global vädjan om att Bush ska besinna sig och inte starta fler krig än dem som redan finns i världen. Man skriver på och tänker att ”ja, jag skriver väl på, men det lär väl inte hjälpa”. Man känner sig väldigt liten på jorden. Maktlös.
   Det lär dröja ett tag innan teatern plockar upp denna händelse på scenen, det dröjer nämligen alltid innan man överhuvudtaget kan ta i autentiska och svårt chockerande ämnen. Men indirekt är just dessa frågor som drabbat oss under den gångna veckan, samma typ av frågor som tas upp på världens teaterscener kväll efter kväll: Vad är ondska? Varför finns ondska? Vad kommer den ifrån? Hur kan man medvetet göra illa andra människor? Och vad är det egentligen för mening med nåt?
   I olika former gestaltas detta av det stora, personifierade medvetandet Teatern, som agerar och konfronterar; diskuterar och debatterar; vänder och vrider och börjar om med De Stora Frågorna. Med frågetecknen som envist hänger efter ord som liv, död, samhälle, makt och ondska.
   Så hur liten man än känner sig på jorden och hur maktlös man än må vara – så är man i alla fall inte ensam.

Vi ses i salongsmörkret

Noomi Rapace är runt tjugo år vilket gör henne jämngammal med sin rollfigur. Det är ovanligt, för rollen som Kameliadamen brukar vara reserverad för skådespelerskor på höjden av sin karriär.
   Frånsett att Linus anser att Noomi är en mycket bra skådespelerska var det just åldern som fick honom att tänka på henne redan vid första genomläsningen.
   – Jag tyckte att det var intressant att det är en så ung tjej som är så hård. Men det är ett stort arbete för Noomi, ung som hon är har hon ju fortfarande kvar tron på det som Kameliadamen har tappat tron på.
   Det märks tydligt att Linus är fascinerad av pjäsen. Bland annat berättar han att historien drabbade honom så hårt att han grät när han läste det tragiska slutet, något som händer mycket sällan.

Jakten på kärleken
Parallellt med pjäsen läste han också en bok av Michel Houllebecq som handlade om sex, makt och relationer i dagens samhälle. Det fick honom att se likheten mellan Kameliadamen och dagens samhälle där det också är ont om riktiga känslor. Istället jagar människorna allt starkare kickar, som den stora kärleken.
   – Alla pratar om att de vill bli kära och drömmer om den stora kärleken.
   Men trots att jakten på kärleken nästan har blivit som en religion idag tycker Linus att det verkar som om de flesta misslyckas med sitt kärleksliv. Själv tror han att det beror på att samhällsstrukturerna har försvagats så att det alltid finns en utväg runt hörnet eller någon att klättra högre på.
   – Och medan spelet pågår längtar alla efter den stora kärleken. Livet pågår och först när det är försent förstår man vad känslorna betydde.

“Bort med allt som skymmer sikten“
Dumas låter dramat utspela sig i en högborgerlig lyxmiljö med gyllene salonger och frasande sidenklänningar. Men eftersom miljön riskerar att dölja innehållet bakom en romantisk fasad har Linus och scenografen Ulla Kassius rensat bort all onödig rekvisita.
   – Det är bättre att arbeta med fantasin och ta bort allt som skymmer sikten.
   Men han understryker mycket bestämt att detta inte innebär att han tänker modernisera Kameliadamen.
   – Inte alls! Om man förlägger det i nutid skymmer man också sikten. Det handlar om att skala bort allt onödigt för att skådespelarna skall få möjlighet att gestalta historien.
   Eftersom historien handlar om känslor som kärlek, begär, otrohet och besatthet, vill han att skådespelarna skall möta publiken så naket som möjligt. De skall befinna sig mitt ibland publiken, inte titta ut på den och publiken skall vara nära skådespelarna.

I fältet mellan rädsla och begär
Det var Linus själv som bestämde sig för att sätta upp Kameliadamen. Han hittade den av en slump men i efterhand ser han att den passar in i ett mönster.
   – På ett sätt så handlar allt jag gör om rädsla kontra begär.
   Även Linus nästa uppsättning, Eldansikte för Backstage, verkar passa in i mönstret. Pjäsen är skriven av den unge debutanten Marius von Mayenburg och har gått som en löpeld genom Europa.
   – Det är en väldigt svart och desperat historia om två syskon i puberteten som iscensätter ett märkligt föräldrauppror. Den handlar om ett slags hat mot tillvaron som grundar sig i ett otroligt skrik på att bli älskad.
   Eldansikte har premiär 2 februari 2002 på backstage, Stockholms stadsteater.