Nummer

Så är det också svårt att fånga honom för en intervju. För hur ska han hinna prata med pressen när de flesta av dygnets timmar är vikta för teater. Föreställning på Dramaten tre-fyra kvällar i veckan mellan nitton och tjugotvå. Därmed borde väl arbetsdagen få vara slut för Krister Henriksson, men icke. ”Öppen repetition fredag klockan 23” meddelar Galeasen i premiärveckan.

Lättsam öken
Som fabriksägaren Adrien Serpenoise i Tillbaka till öknen är han fransman ända ut i de cigarettförsedda fingerspetsarna – de yviga gesterna, mustaschen, det eldiga temperamentet. Han går på högvarv, det märks, riktigt spottar ut replikerna och ser onekligen ut att ha kul i samspelet med motspelerskan Marie Göranzon. Så kul att de kvällen när undertecknad sitter i salongen tycks ha svårt att hålla sig för skratt under inledningsscenen – den när de båda syskonen träffas för första gången på femton år och grälar så att blodet dunkar i tinningarna.

Många likheter
Bernard-Marie Koltès (1948-1989) var homosexuell och något av en outsider i det franska samhället. I sina pjäser skildrar han ofta utanförskapet, så också i Tillbaka till öknen, som utspelar sig på ett muromgärdat franskt gods mitt under brinnande Algerietkrig.
Utanförskap, utstötta människor – vad gäller tematiken har de båda nu Henriksson-aktuella pjäserna uppenbara beröringspunkter. Jim Cartwright (född 1958) är en av de dramatiker som har vaskats fram av Royal Court Theatre i London – teaterhuset som vågar överskrida gränser, teatern där även författare som Harold Pinter, John Osborne och Sarah Kane har debuterat. När Royal Court satte upp I licked a slag´s deodorant regisserade Cartwright själv sin experimentella pjäs om två varelser på samhällets bottenskikt – en arbetslös man och en missbrukande hora. Krister Henriksson köpte de svenska rättigheterna för det här ville han spela. Men det ville Galeasen också och det var på den vägen han kunde lägga till titeln regissör på visitkortet. Nummer fick lov att följa med in på en repetition av pjäsen som hade premiär söndag 7 oktober.

För tidigt med teater
– Teater spelar man inte så här dags på morgonen. Bara så ni vet. Ni kommer INTE att få se en färdig föreställning, bara spillror…
   Handslaget är fast, blicken skarpt fokuserad, kavajen oklanderligt på plats och håret strikt bakåtkammat. Men cigaretten som fladdrar nervöst mellan de yttersta spetsarna av fingertopparna avslöjar samtidigt att det är en minst sagt nervös Krister Henriksson som regidebuterar med pjäsen vars spektakulära titel är Jag kysste hennes deodorant .

Ödmjuk regissör
Scenografin får hjälp av Teater Galeasens ordinarie scenrum som delvis består av en sliten tegelvägg. Den får bilda fond till det scenario som rakt igenom utspelar sig på gatan och i två sjaskiga ”kvartar”. I mitten står en obäddad säng med solkiga lakan, en barstol ligger kullvält på mitten av golvet och nedanför är innehållet av en damväska utspritt; läppstift, parfym, tabletter och annat som en hora kan tänkas behöva på jobbet.
– Får jag avbryta ibland? Frågar Krister Henriksson skådespelarna, Ingela Olsson och Leif Andrée, innan repetitionen sätter igång.
– Det är NU du ska avbryta, absolut inte sedan, utropar Ingela Olsson förskräckt.

Oväntat bud
Men repetitionen hinner inte ens börja innan ”katastrofen” är ett faktum. Det fattas ett batteri i mikrofonen som ska användas i en karaoke-scen där Olsson sjunger Pretty Woman. Henriksson blir rasande och en scentekniker får slänga sig iväg till en pressbyrå för att köpa nytt.
   Så sätter repetitionen äntligen igång. Men strax därpå rusar ett bud in med en brådskande leverans och man sitter flera sekunder rådvill inför om detta är en modern budbärare som ska knyta an uppsättningen till en grekisk tragedi, men när Krister Henriksson ryter: ”UT, UT UUUUT”!! så förstår man att detta var ett misstag och inte en del av pjäsen.

Skillnad på teater
Det är onekligen skillnad på att jobba med en etablerad institutionsteater och med en fri grupp – som Teater Galeasen. Hos sistnämnda exempel står dörren alltid öppen rakt ut mot gatan och den falnande höstgrönskan, vilket gör att vad som helst kan ske. Just nu lever Krister Henriksson som sagt i dessa båda världar samtidigt.
– Strunta i publiken. Titta inte på oss, titta rakt fram… Leif Andrée får göra om hela scenen där han desillusionerat ska stirra rakt in mot tv:n och samtidigt uttrycka en del av sitt trasiga inre. Så vinner också scenen på denna sublima ändring.
   Nummers betygsättning av Krister Henrikssons regidebut blir följande: Med beröm godkänd. Omdöme: Skarpsynt, sublim som bara en regissör med dubbeltiteln skådespelare kan vara. Men också hård mot dom hårda, ett klart plus för en arbetsledare.

Hur lever man lycklig i alla sina dagar med en död jätte på bakgården? Och om prinsen är fixerad vid att undsätta prinsessor – hur går det då för prinsessan? Amerikanen Stephen Sondheim har kallats perfektionist och banbrytare. Vid 27 års ålder gjorde han entré i musikalvärlden som textförfattare till Leonard Bernsteins West Side Story. Året var 1957.
   Första egna musikalen kom fem år senare, A Funny Thing Happened on the Way to the Forum. Mest känd i Sverige är han kanske för A Little Night Music från 1973, en överföring av Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende.

Självutnämnd kultfigur
Sondheim skriver inga traditionella musikaler. Sångerna är inte nynnvänliga och ämnena oväntade. Han har kallat sig själv kultfigur och sagt att han inte skriver shower för att bli framgångsrik.I Into the Woods, från 1987, trasslar ett antal namnkunniga sagofigurers trådar från bröderna Grimm och H.C. Andersens världar in sig i varandra. Sagan kretsar kring ett barnlöst bagarpar som försöker häva den förbannelse de pålagts av Häxan. Askungen med styvfamilj, Rödluvan och Vargen, Jack med bönstjälken och Rapunzel korsar bagarparets stig. Tre prövningar, diverse önskningar och lite trolldom senare blir bagarhustrun gravid.
   Första akten slutar där sagor brukar sluta.
– Bara glädjerus och lycka blir det hädanefter, sjunger Berättaren, spelad av Fredrik Lindegren, och sagokompisarna i sina skruvade kostymer sjunger med. Styvsystrarna svänger i sina knalliga nätbrynjekrinoliner. Jacks mamma har kombinerat rutigt, prickigt och randigt – prålig och nyrik efter Jacks äventyr. Jacks kostym ligger inte efter i dålig matchning. Askungen strålar ikapp med sin prins.Men berättarens utrop följer publiken ut i paus:
– Fortsättning följer!

Skör kärnfamilj
I andra akten blir Askungens prins uttråkad av slottstillvaron och bagarparets barn skriker. Tristessen inträder. Prinsen är otrogen med bagarfrun och Askungen sitter ensam i slottet. En hämndlysten jätte anländer och blir till ett yttre hot som enar dem alla. Slutet gott, allting gott? Ett gäng sagofigurer har offrats till jätten och sagospillrorna, bestående av den nu ensamstående fadern Bagaren, övergivna Askungen, bagarbarnet, Rödluvan och Jack, bildar någon slags lycklig kärnfamilj – fast ändå inte.

Bagarfrun har översatt
Ulricha Johnson spelar bagarfrun och har nyöversatt Into the Woods. Vad tycker hon är speciellt med Sondheims texter?
– Det är en perfekt symbios mellan text och musik, det är inte så endimensionellt som musikaler kan vara. Det är bra dramatik, man får väldigt mycket som skådespelare. Sångerna för alltid handlingen framåt, man står aldrig och sjunger en ballad utan mening. 
   Det är andra gången hon spelar samma roll i Into the Woods. Första gången var 1998 på Södra Teatern med Stockholms Musikalkompani. Då hade hon nyöversatt Sondheims sångtexter och nu har även James Lapines dialog fått ny språkdräkt. Recensenterna var mycket nöjda med hennes översättning då, ”briljant” säger en medan en annan strör rosor över henne.

Fördel för översättaren att finnas i ensemblen
Att som översättare finnas med i ensemble är en fördel:
– Man blir lite jobbig ibland när man alltid talar om för de andra om de säger fel, men det är positivt också att finnas med i produktionen eftersom man kan ändra texten om det inte funkar. Jag undrar hur det är att översätta, snurrar texterna i huvudet på henne även när hon inte jobbar aktivt?
– Ja det gör de, särskilt Sondheims, man kan grunna på en sång i flera veckor, men man kan inte knäcka koden. Sedan, när man är ute med hunden eller åker tunnelbana, så kommer det. Då får man samla ihop lösa papperslappar och snabbt skriva ner det. Det är som att lösa korsord på djupet och bredden, väldigt rytmiskt skrivet.

I Sanningens pris tar skådespelarna med sig publiken en kort bit bakåt i historien, till Sydafrika och tiden för uppgörelsen med apartheidregimens förehavanden. Pjäsen skildrar Sannings- och försoningskommissionen som, på biskop Desmond Tutus och Nelson Mandelas initiativ, mellan 1996 och 1999 lät offer och gärningsmän vittna om brott som begåtts i apartheids namn.
   Det var en ovanlig domstol som inte hade rätt att utdela straff, men däremot kunde fria såväl mördare som torterare om de bara bekände sina brott – om de berättade sanningen. Tanken var att undvika hämdbegär och vedergällningar som hade kunnat orsaka inbördeskrig i Sydafrika. Istället förespråkades förlåtelsens och försoningens filosofi.
   Det enda straff som drabbade dem som blivit frikända i rättegången är den inbakade betydelsen i pjäsens titel.
   – Rättegången var öppen och bevakades av massmedierna, därmed fick omvärlden ansikten på gärningsmännen. De friades men blev samtidigt igenkända på gatan, det var sanningens pris, berättar regissören Eva Gröndahl.

Ingen sanning utan förlåtelse
Idén till pjäsen fick dramatikern Carsten Palmær från Desmond Tutus bok Ingen sanning utan förlåtelse, som handlar just om Sannings- och försoningskommissionen, men det är inte boken som ligger till grund för pjäsen, utan de 29 000 autentiska vittnesmål från offer och gärningsmän som lades fram. Vittnesmålen finns också publicerade på Internet och det var där Carsten Palmær hittade dem.
   Det är ett stort material han arbetat med och ett urval har naturligtvis gjorts. Och eftersom pjäsen riktar sig till en ung målgrupp behandlas detta stora ämne på en och en halv timmes speltid. Det går inte att komma ifrån att det blir en förenkling.
   – Egentligen skulle man ha behövt ha en hel vecka på sig att spela om det här, säger Carsten Palmær.

Sång och dans som ger energikickar
Detta moraliska ämne skulle lätt kunna bli tungt, och därför har regissören vävt in mycket sång och dans i föreställningen. Men musiken, som arrangerats av Lennart Söderlund och består av såväl traditionell som modern musik, är också en stämningsskapare och en ”energikick”, som Eva Gröndahl uttrycker det.
   – Musiken får en att känna glädje över att vara människa! Nu försöker vi på ett passionerat sätt att berätta om hämnd och straff, säger Eva Gröndahl.
   Hon är glad över att ha den sydafrikanske sångaren och dansaren Graham Tainton i rollen som Desmond Tutu.
   – Graham har tillfört oerhört mycket till föreställningen. Han kom till Sverige 1959 och har växt upp med begreppet ”ubuntu”, som är afrikanernas ord för försoning. Han har också haft Desmond Tutu som präst och Nelson Mandela som advokat, säger en stolt Eva Gröndahl.

Stor aktualitet i pjäsens frågeställning
Att föreställningen får sin premiär i Göteborg är också något Eva Gröndal tycker är lyckat. Hon ser en tydlig aktualitet i pjäsens ämne, med tanke på det som nyligen hänt där:
   – Konflikten mellan polisen och demonstranterna är raka motsatsen till budskapet i Sanningens pris. Den stora frågeställningen i pjäsen är just ” Finns det någon annan väg att gå än hämnd, straff och vedergällning?”
   Hon nämner också terrordåden i New York som en annan aktuell parallell på temat.
   Carsten Palmær sätter sin tilltro till publiken och tror inte att ämnet är svårt för unga att ta till sig:
   – Jag tror faktiskt att såna här moraliska ämnen intresserar unga människor mer än vuxna.
   Sanningens pris kommer att spelas på turné, både som offentliga föreställningar och som skolföreställningar. I anslutning till vissa av dem arrangeras seminarier och diskussioner, bland annat av Afrikagrupperna och kyrkan.
   Unga Riks har också sammanställt material som ligger på deras hemsida, för dem som är intresserade av att läsa mer om Sannings- och försoningskommissionen.

Lucia är glad över framgången men gör sig inga illusioner.
   – I Sverige spelar vi en ny pjäs bara en gång, om den inte blir väldigt succéartad. Jag vet att: ”Oj, vad kul, nu blir det en uppsättning – men kanske blir det den enda”, säger hon krasst.
   Vi träffas i Göteborg några dagar innan Tredje rummet har premiär. Lucia hejdar eftermiddagens blodsockerfall med en vegetarisk hamburgare. Med förnyad energireserv pratar hon mycket och snabbt.
   Hon är rolig och skrattar ofta, vilket står i kontrast till hennes pjäser som innehåller en hel del ledsamheter. I Tredje rummet återvänder Olof till sin barndoms lägenhet och möter sin halvsyster Marisol som sysslar med droger och prostitution. I Smuts har tioårige Emil försvunnit. Under sökandet efter honom skjuter polisen Lennart invandrarkillen Gabriel.

Inga feel good-pjäser
I båda pjäserna finns konflikter som aldrig reds upp. Sånt är jobbigt för åskådaren. Man vill gärna ha det som i en Hollywood-film, där allt ordnar upp sig i slutet.
   – En ”feel good-komedi” kan vara skitbra, men vi lever också med en oerhörd osäkerhet och smärta. Det tycker jag är en helt okej grej att erkänna och dela. Det finns inte alltid en tredje akt där man tycker: ”Å, fy fan vad mycket jag lärde mig på att nästan gå under”.

Varför använder du dig av så starka och jobbiga händelser?
   – Jag tycker att de i något format förekommer i en massa människors liv. Att ta smärtstillande, att tappa kontrollen över det som ger en smärtstillande, vad det nu än är för beroende, och att vara så rädd för varandra som man är i Smuts. Jag tror inte att de här situationerna och karaktärerna är något som nödvändigtvis tillhör någon liten grupp i marginalen.

Skildrar den mångkulturella identiteten
En viktig ingrediens i både Tredje rummet och Smuts är att några av karaktärerna har rötterna i andra länder än Sverige. I scenanvisningarna beskriver Lucia det som att personen i fråga är ”osvenskt mörk”.
   – För de här karaktärerna är det bara en del av deras identitet. Därför beskriver jag det som ett utseende. Det är ett tecken i ansiktet när man möter andra människor, tycker Lucia.

Pjäserna handlar inte direkt om klassisk invandrarproblematik. Varför spelar karaktärernas ursprung ändå roll?
   – Det formar deras identitet. Det är jättefint att säga att alla svarta och vita är lika inuti, för det är vi, men när man blir behandlad som svart eller vit i 20 år så växer det fram en skillnad.

Poppigt med invandrare
En viktig pusselbit finns hos åskådaren själv, tycker Lucia.
   – När man ser Lennart och Gabriel ihop på scenen och Gabriel är svartmuskig, då väcker det väldigt olika förväntningar hos olika publik. Är det här någon man är rädd för i tunnelbanan eller någon som ser ut som ens bror? Det är två jävligt olika utgångslägen.
   När Lucia gick på DI (Dramatiska institutet, red. anm) i mitten av 90-talet var det inte alls självklart med invandrarkaraktärer i pjäser och filmer. Hon är glad att det verkar ha ändrats nu.
   – Jag kan skratta åt kommentarerna i tidningarna om att det är så poppigt. Ungefär som att fem procent av årets filmer får lov att göras av invandrare men nästa år kommer det att bli omodernt. Sorry, det kommer aldrig att bli omodernt igen.

Husförfattare i Hamburg
Smuts är resultatet av ett projekt för att lyfta fram ny dramatik på Upsala Stadsteater. Du var även husförfattare i fjol på Deutsches Schauspielhaus i Hamburg, där dramatikern är aktivt involverad i uppsättningen. Vad tycker du om det?
   – Jag vill jättegärna lära mig att skriva dramatik som funkar. Jag kan inte begripa hur det skulle gå till om jag skulle sitta ensam på kammaren och teoretisera. Är det något jag verkligen vill ha, så är det ett ännu närmare samarbete mellan mig, teatern och ensemblen.

En orsak till att det blivit allt mindre dans i rutan kan vara mediets trendkänslighet. Eller som svensk dansfilms grand old man Måns Reuterswärd uttryckte saken:
   – Tv är ett dåligt medium eftersom det hela tiden nosar efter vad som är hett.
   Under flera år har trenden i de medier som når den svenska publiken, rört sig mot ett allt mer strömlinjeformat utbud. Det har inte minst lett till att dansen mer eller mindre har försvunnit ur rutan. Idag är det bara den franska satellitkanalen Muzzik som har ett regelbundet utbud av dans.
   

Finns stor publik som vill se tv-dans
Det är olyckligt både för dansen och för den majoritet av landets befolkning som bor utanför storstäderna. Att det finns en stor publik som vill se dans i tv fick koreografen Jeanne Yasko bevis för när Norrdans föreställning Standing Waves sändes på tv:
   – Standing Waves nådde en publik på 130 000 personer. Det skulle ha fordrats 300 föreställningar av Norrdans för att uppnå den summan, menar Yasko.
   Vi befinner oss alltså i den paradoxala situationen att samtidigt som tv är en viktig scen för dans, är dansen i tv en utrotningshotad art. Hur löser man ett sådant problem?
   

Opera vanligare än dans i tv
Koreografen Kenneth Kvarnström föreslog i ett inlägg i lördagens paneldebatt att SVT skulle göra fler små produktioner. Sedan undrade han varför SVT inte köper in fler färdiga program. Att köpa in program är ju billigare än att själv producera och på så sätt kan man visa fler program för samma kostnad, menade Kvarnström.
   Sedan kan man fråga sig varför det måste vara så komplicerade produktioner. Bob Lockyer från BBC berättade att i televisionens barndom i England sände man regelbundet dansföreställningar i direktsändning. Idag händer det praktiskt taget aldrig, vare sig i Sverige eller England. Däremot sänder SVT regelbundet, om än med långa mellanrum, opera i direktsändning och varför det går bra med opera men inte med dans kan man ju fråga sig?
   I samband med den diskussionen efterlyste koreografen Birgitta Egerbladh en förändring i hur SVT disponerar sina danspengar.
   – Man kunde arbeta på ett annat sätt med sina pengar, bara var och en får arbeta på sitt sätt.   

Viktigt även för dokumentation
För tv är ett viktigt medium för dans, dels för att ge den stora publiken möjlighet att se scenföreställningar. Dels för att visa videodans, som är ett eget konstnärligt medium. Men också för att dokumentera koreografer och andra danskonstnärers arbete.
   Mycket tyder också på att intresset för dans ökar i landet och därför är det på tiden att SVT på nytt tar sitt ansvar. På 1970-talet skapade Måns Reuterswärd och Birgit Cullberg banbrytande produktioner och då var det ett helt annat liv i dansen i rutan.
   SVT borde också ta intryck av sin brittiska systerkanal BBC som sedan flera år har drivit projektet Dance on the Screen, vilket har lett till mer dans i brittisk tv.

Mats Eks tv-baletter lyckade exempel
Nu finns det ju vissa som menar att det inte spelar någon roll om det visas dans i tv eftersom dansen ändå blir statisk och tråkig i den lilla tv-rutan. Men att det blir så är snarare ett tecken på bristande tekniskt kunnande, inte på mediets begränsningar. Någon som lyckats överföra dans till tv är Mats Ek och så här tänker han:
   – Vi skall arbeta med bra koreografi och bra dansare med solid konstnärlig bas, då blir tv både vittne och skapare.
   Man kan bara hoppas att hans ord når upp till beslutsfattarna på SVT.