Nummer

Det är lika bra att bekänna med en gång: jag gillar inte tjocka, välmatade, anspråksfulla programblad. Trots att jag som kritiker borde välkomna all information om pjäsen och uppsättningen så störs jag av att veta för mycket innan. Eller behöva läsa facit efteråt. För problemet med de ambitiösa programbladen är att de inte bara ger faktaupplysningar om dramatiker, regissör och skådespelare – vilket alltid är bra att ha – utan också tolkningsförslag: regissörens eller dramaturgens fingervisningar eller programredaktörens eller den inhyrda kulturskribentens funderingar.
   Det behöver inte vara dumma tolkningar – dramatikern vet ju ett och annat om sin pjäs som kan vara värt att känna till – men de hör liksom inte hemma i samband med föreställningen. Då är det det sceniska ögonblicket som gäller, närvaron i teatermörkret, och att utsätta den för konkurrens från det skrivna ordet, producerat och distribuerat från samma hus dessutom, är lite självmotsägande.

Lagom är bäst
Ett bra programblad är alltså ett med lagom mycket sakinformation och med tillräckligt mycket bilder för att man två år senare ska kunna dra sig till minnes skådespelare, rollfigurer, scenografi.
   En kort introduktion till avlägsna historiska epoker kan var nyttig i samband med en klassikeruppsättning. Eller faktarutor till en debattpjäs om något aktuellt fenomen. Huvudsaken att programbladet inte blir ett konstnärligt komplement, dvs stjäl en del av showen.
   Slutligen måste ändå programbladet bedömas från fall till fall: ibland är det så genialt gjort att det ruckar på de bästa principer. Det är dessa blad man minns, ibland till och med bättre än själva föreställningen. Huvuddelen av alla programblad hamnar ändå i någon av följande kategorier:

Studiehäftet och cd-skivan
Studiehäftet: kan också kallas ”Dramaturgens dröm”, eftersom det ofta är just dramaturgen som utformat programbladet. Dramaturgens uppgift på teatern är bland annat att gräva fram teoretiskt bakgrundsmaterial – så att skådespelarna vet vilket århundrade dom ska röra sig i. I det till studiehäfte förklädda programbladet redovisar dramaturgen all sin forskning mycket noga, professorer i idé- och lärdomshistoria hyrs in för att skriva essäer och det enda som fattas är egentligen övningsfrågorna på slutet. De här programbladen blir ofta olästa, liksom…
   cd-skivan: Så fort det är levande musik med i en föreställning – och det är det ofta i svensk teater – uppstår frågan: ska vi ge ut den på cd? Programbladet blir då det texthäfte som medföljer cd:n, med resultat att ingen över 35 kan läsa vad som står i det. Dessutom funkar teatermusik sällan på skiva. Den är färskvara, knuten till scenen och den fysiska närvaron. Hur ofta spelar vi våra soundtrackskivor från filmer? Första veckan, ja – sen vill inte ens Myrorna ha dem.

Pocketboken och tidningen
Pocketboken:Man kan vara överambitiös på olika sätt. Att ge ut hela pjästexten som programhäfte är en variant, sympatisk i och för sig eftersom det är det konstnärliga verket som står i centrum. Men hur intressant är det för andra än kritiker och dramatikstudenter att läsa det dom just sett eller ska se? Sen kan man ju göra som Ingmar Bergman i programboken till Peer Gynt på Dramaten 1991 och redovisa alla strykningar i texten och ge offentlighet åt sin regissörsklåfingrighet och sitt dramaturgiska geni. Men det är fortfarande överkurs.
   Tidningen:Det är inte bara för att jag själv är journalist som jag gillar den här typen av programblad. Att utforma det som en tidning, med braskande rubriker och fejkad reportagetext brukar faktiskt fungera, eftersom det för in en annan medial nivå i sammanhanget. Teatern leker med bilden av sig själv, utan att hamna i det pretentiösa eller överkonstnärliga. Nationalteatern gjorde en fräck programtidning till sin föreställning Den förstenade skogen för många år sedan, och Göteborgs Teaterverkstad utformade ett av sina programblad till en falsk GT! Heder åt sådana initiativ.

Diktsamlingen och fotoutställningen
Diktsamlingen: Här har programredaktören, ofta med regissörens och/eller dramaturgens hjälp späckat programbladet med dikter som på ett eller annat sätt knyter an till pjäsen. Sånt som inspirerat regissören under arbetet eller någon association som en av skådespelarna fick vid kollationeringen. Problemet är att dikten är ett konstnärligt verk i sig och drar uppmärksamheten från föreställningen. Programblad av det här slaget har jag lätt att glömma olästa i bakfickan.
   Fotoutställningen: Det är riskabelt att anlita alltför ambitiösa föreställningsfotografer – teatern blir lätt sittande med ett unikt bildmaterial som bara måste redovisas i sin helhet och dessutom mest består av springande skådespelare i grodperspektiv, plåtade med långsam utlösare. Vackert, men på fel plats – och i dessa programblad får man alltid bläddra till sidan 28 innan man hittar rollistan, projicerad i negativa bokstäver mot huvudrollsinnehaverskans gråvita slöja.

Tacklistan och platsannonsen
Tacklistan: Kan man stöta på i större amatörteateruppsättningar, typ bygdespel, där alla, från Astrid med smörgåsarna till Örjan med traktorsläpet finns omnämnda. Lite som eftertexterna till biofilmer alltså – som det alltid finns någon nörd som vill sitta kvar och se. När hela bygden är engagerad i en föreställning är förstås alla nördar. Tyvärr sprider sig redovisningsideologin ibland till fria grupper, som i demokratisk iver dessutom gärna gömmer skådespelarnamnen bland sömmerskor och rekvisitörer.
   Platsannonsen: Används mest av scenskoleelever i slutproduktioner. Tre år av fem har de stora fotografier på sig själva i programbladet. Fjärde året är även adress och telefonnummer utsatta. Femte året har alla tröttnat på dessa ohöljda marknadsföringskampanjer och alla namn i rollistan presenteras i klump. Så att ingen teaterdirektör ska tro att man spelar teater för karriärens skull.

Vykortet och Det grafiska experimentet
Vykortet: Förekommer mest på barnteater och delas ut efter föreställningen – så att fröknarna ska kunna se till att barnen får med sig programbladet hem. Här står bara det allra nödvändigaste, ibland glömmer man till och med att sätta ut namnet på dramatikern. För barn räcker det ju också med färgbild på clownen. För kritikern blir det till att ringa pressavdelningen för mer information.
   Det grafiska experimentet: Kan, som sagt, förekomma både i cd-häftet och i de konstnärliga fotodokumentationerna. Men programblad är en djävulsk frestelse för många yrkesgrupper – en alltför lössläppt scenograf kan förvandla sidorna till en del av dekoren, och då är läsbarhet en skitsak. Jag har varit med om blå 6-punktstext på röd botten – som tur var hade jag just burit ned mikroskopet från vinden den veckan.

Några udda genrer
Reklambladet: Säga vad man vill om svenska teatrars programblad: det finns ändå en frihet att krångla till det på många olika sätt. I länder utan kulturstöd, utan offentligt subventionerad teater, fylls programbladen med annonser, namn på donatorer och styrelsemedlemmar – även avlidna – i den stiftelse som gjort teatern möjlig. Rollista? Ja, om inte annat ett lösblad mellan Martini-annonsen och bilden på stiftelsens president. I USA hade den här artikeln aldrig behövts skrivas.
   Lösbladet: Den enklaste och ofta bästa lösningen. Fattiga teatrar har lärt sig vad som är viktigast: hellre lägga två tusenlappar på en affisch – som drar folk till teatern – än motsvarande summa för att avlöna en docent i litteraturvetenskap. Lösbladet är vanligtvis en vikt A4 med pjäsinformation på insidorna och tack till Studiefrämjandet, Olle Strand på Kulturnämnden, Konsum i Partille och Folkteaterns kostymförråd på baksidan.
   Plojen: När man, på teatrarna, tröttnat på de ändlösa serierna av likadana programblad, med standardlayout och tre artiklar, rollista och intervju med regissören – då satsar man på plojprogrambladet: en packe filmisar med skådespelare och regissör, en ihopmonterad pappkartong med text på sidorna, en lös lapp med en bit knäckebröd till – eller, min favorit genom åren: en wettexduk med tryckt text. (En del av Borås Stadsteaters geniala programblad till Jonas Gardells diskbänksrealistiska Isbjörnarna för några år sedan).
   Ofta kostar det mer än det smakar (fast knäckebröd är ju billigt) och plojbladen är svåra att lagra: de är alltid av udda format. Men de har samma fördelar som programtidningarna: de konkurrerar inte om det konstnärliga uttrycket. De är ett mellanting mellan reklam och information, inte mellan avhandling och installation.

– Jag har inte direkt haft Ibsen som vän, säger regissören Olle Pettersson, så det behövdes en hel del övertalning innan jag gav mig i kast med uppsättningen. Det var egentligen först när Lena Nylén, som spelar Nora, absolut sa ifrån att hon inte ville spela den rollen som jag bestämde mig för att börja arbeta med Ett Dockhem.
   Pjäsen som skrevs redan 1879 väckte på den tiden ett skandalartat uppseende genom sin djärva framställning av kvinnan som lämnar sitt, till synes, harmoniska och idylliska äktenskap på grund av den dockliknande roll hon tvingas spela i hemmet.
   – Vi har försökt hitta det som är aktuellt idag, säger Olle Pettersson, och det har framkommit allt eftersom, i arbetsprocessen tillsammans med ensemblen.

Möbler från Fina gatan
Scenbilden ger illusion av en blandning av nytt och gammalt: i taket glimmar kristallkronans prismor ovanför en stålrörsfåtölj och en gungstol med jugendslingor som står framför spegeldörrar av trä.
   – Stålrörsfåtöljen är faktisk från 1929, säger scenografen Ulla Dahlström, och den tidens stil har kommit tillbaka idag. De möbler som finns på scenen kan numera köpas på Strandvägen i Stockholm.
– Det är ett medvetet val att tiden ska uppfattas som nära oss, säger Olle Pettersson, men det kan också uppstå problem när man ändrar i tiden, det sociala livet förändras ju genom åren. Men i det här fallet är det mindre förändringar än man kan tro.

Docksöt julefrid
I den första scenen står julen för dörren och den kvinnliga huvudrollen, Nora, har varit ute och shoppat inför helgen. Hon sveper in i sitt dockhem med famnen full av paket och kassar. Hennes sammetskappa är julröd liksom klänningen hon bär inunder.
   Med kyssar och smek får hon sin make Torvald att acceptera sitt slöseri och att dessutom bevilja henne mer pengar. Att han betalar för hennes tjänster framgår tydligt.
   – Vi har försökt ta fram en annan Nora än den söta, lilla frun, säger Olle Pettersson, könet och sexualiteten blir uppenbara, liksom handeln inom äktenskapet. Och den handeln är lika aktuellt nu som den har varit tidigare. Det sociala maskspelet är viktigt i pjäsen, det är något som jag alltid jobbar med.

Vad är ett gott förhållande?
Frågan om vad som är ett gott äktenskap, eller ett gott parförhållande, ställs i fokus i Teater Västernorrlands uppsättning av Ett Dockhem, en fråga som alltid är lika aktuell.
   – Nora och Torvald har cementerat sina könsroller i sitt äktenskap, säger Lena Nylén, de lever i en illusion om vem den andra är. Men det vilar lika mycket ansvar på dem båda i den relationsmässiga maktkampen.

En tid före premiären fick jag möjlighet att se en förhandsvisning av Norrsken. Först reagerade jag så som man brukar göra på cirkus, jag imponerades jag av hur skickliga artisterna var och vilka risker de tog. Men allteftersom föreställningen pågick förstod jag att det handlade om något mer än imponerande cirkuskonster.

Att våga ta sina drömmar på allvar
En artist som särskilt berörde mig var Anna Lundell-Ekwall som gjorde akrobatik inne ett stort metallhjul. När jag träffade Anna efter förhandsvisningen berättade hon att det här var något hon länge drömt om att göra. Men det var först när hon kom med i Norrsken som insåg att hon verkligen kunde göra det.
   – När det går upp för en att det är möjligt, då finns det inget val längre, för man kan ju inte sitta och gräma sig hela livet.
   Och det är just detta, att våga ta sina drömmar på allvar och förverkliga dem, som Norrsken handlar om.

Inspirerades av ett naturfenomen
Föreställningen har skapats av de internationellt kända artisterna Elias Wåhlund och Lynx, som tillsammans bildat gruppen Zin-Lit. Elias fick idén till föreställningen när han var på väg hem från en turné i norra Sverige och överraskades av ett norrsken.
   – När man ser ett norrsken kan man antingen välja att vara betraktare och bara gå därifrån, eller ta tag i känslan att det finns något mer än bara det här.
   Upplevelsen med norrskenet fick Elias att inse hur meningslöst det är att låta vardagen tränga ut det som är viktigt i livet, det man egentligen vill ägna sig åt. Men han är medveten om att det inte är lätt att göra någonting åt det, eller som Lynx säger:
   – Man fastnar i något slags snurrande hjul och sedan upptäcker man plötsligt att livet försvann. Det vägrar vi ställa upp på, men det fordras handlingskraft för att ta tag i det.

Publiken vill inte gå efter föreställningen
Därför hoppas Lynx att Norrsken skall fungera som en inspirerande kraft och hon har redan fått bevis för att föreställningen berör människor. Medan de turnerade i England fick hon till exempel personliga brev som visade att till och med representanterna från de stora teatrarna hade blivit tagna av föreställningen. Men den vanlig publiken reagerade också starkt.
   – Folk ville inte gå efteråt för de var så tagna. De liksom kände att det var något som hände med dem, något som de ville hålla kvar.

Norrsken en förverkligad dröm
Kanske drabbades publiken av föreställningen därför att Lynx och Elias har satsat så mycket själva för att förverkliga sin dröm.
   – Elias och jag satsade allt vi ägde. När jag hade arbetat i Millennieshowen i London tog jag allt jag hade och förde över det i projektet. Det var ett risktagande och det är det ju fortfarande men vi fortsätter att kämpa.
   Det märks att Lynx menar vad hon säger för hon är en person som ger ett bestämt och målmedvetet intryck. Men Lynx har också respekt för andras behov av att få uttrycka sina drömmar. Därför är de som medverkar i Norrsken fria att fylla sina roller med sina personliga tolkningar.
   – Alla har frihet att lägga in sin egen själ i det den gör, annars skulle aldrig vårt budskap komma fram.

Kärleken till cirkusen en drivkraften
Budskapet är en viktig del i den nya föreställningsform Lynx och Elias håller på att skapa och som de kallar New Stage (=Ny scen). Elias säger att de valt att skapa ett nytt namn eftersom de inte vill bli kallade nycirkus. För även om New Stage i viss mån liknar nycirkus finns det en viktig skillnad.
   – Oftast i nycirkus är problemet att jag kan lite teater, därför kan jag också kalla mig akrobat för jag kan göra några framåtkullerbyttor. Men här är den som kör i luften utbildad luftartist och man håller sig inom sina ramar så långt som möjligt

Vill höja cirkusens status i Sverige
Respekten för hantverket är något Elias har gemensamt med Lynx, som var den första svenska cirkusartisten som antogs till den Statliga Cirkusskolan i Moskva.
   – Det viktigaste jag har med mig från Ryssland är respekten för tekniken. Den träning de bedriver är så långt ifrån vad vi kommer i närheten av här. Har man väl kommit in och bestämt sig finns det absolut ingenting annat och det vet publiken.
   Lynx tror att det är en förklaring till att cirkusen har högre status i Ryssland än i Sverige. Därför hoppas hon att New Stage skall bidra till att höja cirkusens status i Sverige genom att ge människor såväl hisnande cirkuskonster som djupa upplevelser.

Debattledare var Karin Helander, teaterkritiker i Svenska Dagbladet och Studierektor vid Teatervetenskapliga institutionen (Stockholms universitet). Samtalade gjorde Philip Ronne, regissör, Ronnie Hallgren, chef för Älvsborgsteatern, Birgitta Englin, skådespelerska och regissör samt Fredrik Hiller, skådespelare vid Länsteatern i Örebro och mannen bakom projektet Kruthuset. Här kan du läsa ett par lösryckta citat. Har du egna åsikter? Debattera gärna själv. Det gör du genom att trycka på länken ”tyck till” längst ner på denna sida – eller skicka en e-post till [email protected]

– Teatern börjar bli passionerad för att inte säga aggressiv igen. Det tycker jag är kul.

– Teatern är den konstform som är långsammast i att uppfatta vad som händer i världen. Till slut kunde man starta charterresor till Royal Court Theatre (i London. Red:s anm.), som har letat ny dramatik sedan femtiotalet.
Birgitta Englin

Birgittas framtidsvision: ”Att dramatiken blir farlig igen, får en samhällsplats”.

– Det finns en sådan rädsla för att påstå något i dagens teater. Alla ställer frågor. Det skulle vara roligt om någon svarade också.

– Vi som håller på med teater måste hela tiden fråga oss vad vi egentligen vill berätta.
Philip Ronne

Philips framtidsvision:”Mer revolution hos de fria teatergrupperna, att våga prata om splittring och sönderfall”.

– Jag efterlyser teater med en dramaturgisk motor. I verkliga livet påverkar vi varandra vare sig vi vill det eller inte. Så ska det också vara på scenen – annars är teatern en lögn.

– Vi måste fråga oss vad syftet med teater är. Att publiken tycker att det är bra bekräftar bara våra egon. Men hur ska pjäserna förbättra människors liv?
Fredrik Hiller

Fredriks framtidsvision: ”Att alla teatrar får ett experimenthus. Kvantitet leder till kvalitet”.

– Vi är ju kreativa människor. Då kan vi också vara kreativa med budget (apropå att Älvsborgsteatern återanvänder kulisser och scenografi för att kunna spela fler nya pjäser).

– Vi på Älvsborgsteatern sätter upp mycket nyskriven dramatik som en kontrast till alla klassiker på Backa Teater som ju också spelar för en ung publik. Att spela nyskriven dramatik har också ett kulturpolitiskt intresse för oss.
Ronnie Hallgren

Ronnies framtidsvision: ”Att publiken går in i salongen rollfria, att de ser på teater utan yrkesroller och könsroller i bagaget”.

– Något mer internationellt gångbart än det regionala är svårt att hitta, därför är det underligt att så få vågar föra fram det säregna från en särskild trakt. Peer Gynt har premiär på en scen varje dag någonstans i världen och når alltså en jättepublik, säger Leif Stinnerbom, som tillfälligt lämnat Lagerlöfs mustiga verk och Västanå teater för att sätta upp det norska nationaldramat på Rogaland Teater i Stavanger.

På blixtvisit hemma i Värmland
När vi träffas är han på visit hemma i Värmland och har just repeterat Lagerlöfs Herr Arnes Penningar i Sunne. Strax efteråt far han som en vilde i en norskregistrerad bil mot hemmet i dalgången öster om Fryken. På köksbordet, i gården med anor från 1500-talet, står två överfulla korgar med trattkantareller. Innan vi sätter oss tillrätta i fåtöljerna i vardagsrummet, måste herren i huset betrakta svampbeståndet, klämma på dem, sniffa och nosa. Därefter går han ett varv runt spisen. Kanske har något hänt med innehållet i grytan under de timmar han varit hemifrån?
   Några av Västanås skådespelare ska dyka upp om en timme för att avnjuta det Stinnerbomska köket, diskutera teater och umgås, lägger han till.
   Till dess är tiden min.

Hur är det att lämna sin fasta ensemble för ett helt nytt team?
   – Å, det är stor skillnad att jobba som frilans. En fast ensemble går på djupet med de lärdomar man fått genom tidigare föreställningar. Och det är så jag vill jobba, därför är jag försiktig med att gästspela, förklarar han medan han letar efter tändstickor till ljusen på bordet framför fåtöljerna.
   Trots detta kunde han inte säga nej då teaterchefen på Rogaland, Ingjerd Egeberg, kom med sin förfrågan.
   – Ingjerd Egeberg är något så ovanligt som en kvinnlig teaterchef i trettioårsåldern och hon är begåvad och rolig. Jag hade henne som elev under två år när jag undervisade på teaterhögskolan i Oslo. Och då och då känns det stimulerande att göra ett nedhopp någon annanstans.

Vad har Peer Gynt att säga 2000-talets publik?
   – Dramat berättar om det som står utanför tid och rum. Det handlar om varje människas sökande efter sig själv och sin uppgift. Tar vi ansvar för oss själva? Hur finner vi vår plats i tillvaron?
   Leif Stinnerbom menar att hela stycket består av en inre dramatik och att det egentligen bara är Peer själv, som är den enda människan i pjäsen. De andra figurerna finns där för att åskådliggöra hans dilemma och växande. Stycket är fullt av ordspråk och symboler. Den berömda scenen där Peer Gynt står och skalar en lök utan att finna en kärna, är på sätt och vis kärnan i stycket, säger Stinnerbom.
   – Är människan lika tom när alla skal dragits av eller finns där en egen ton, hos var och en, som vi alla måste ta ansvar för och låta finnas. Men till hur stor del? Gäller Dovrekungens devis ”Troll – var dig själv – nog!” även för människan?

Hur har du valt att behandla ett så vittfamnande drama?
   – Peer Gynt är i själva verket ett läsdrama. Den som ska iscensätta kan ju välja att försöka visa styckets alla olika genrer, det farsartade, det drömlika, det absurda och så vidare – eller bestämma sig för en egen tolkning. Jag har valt drömspelet, vilket ger mig frihet. Vissa figurer i originaltexten faller helt ur, andra får större betydelse.
   – Det förekommer tre säterjäntor i början av dramat, då Peer flytt från byn upp till fjället, efter att ha gjort sig skyldig till brudrov. Dessa ser jag som tre ödesgudinnor, som de tre nornorna i den nordiska mytologin.
    Dessa väsen låter sedan Stinnerbom dyka upp lite varstans under Peers resor, då han försöker ta revansch på barndomens ynkedom genom att bli kejsare över både andliga och jordiska ting.

Att finna vägen över havet
Leif Stinnerbom berättar att han nästan alltid arbetar på samma vis. Att vara regissör handlar om att ta ställning, innan mötet med skådespelare, scenografer, musiker och andra äger rum. Annars är risken stor att ensemblen far omkring som ett skepp på havet utan någon vid rodret.
   – Det gäller att skapa trygghet för alla de personer som deltar i projektet. Att ha tydliga svar då skådespelarna frågar och undrar, sen ska det samtidigt finnas utrymme för att fylla ramen, eller att resonera om vilken väg över havet skeppet ska ta för att komma i hamn.
   – Nästan ingen annanstans i samhället är det kollektiva samtalet så betydelsefullt som under arbetet med en uppsättning. Hela processen med att vara ett team som behåller idéer eller förkastar dem är otroligt roligt.

Den 9 november börjar SVT sända polisserien Kommissarie Winter, där du spelar huvudrollen. Har du tänkt på att du kommer att bli ett känt ansikte?
   – Jag tycker att det är jättejobbigt att bli igenkänd. Å andra sidan känns det lite förmätet att prata om det som ett problem. Är man med i leken får man leken tåla.

Eftertänksam person
Johan Gry motsvarar alltså inte schablonbilden av en skådespelare som en extrovert exhibitionist. Snarare ger en intervju med honom ett intryck av en lugn, eftertänksam och reflekterande person. Inför rollen som kommissarie Winter träffade han många poliser för att skapa sig en uppfattning om yrket.
   – Min bild av polismän är att de är väldigt stabila, lugna och ganska kloka människor. Sedan finns den här kårandan som har både för- och nackdelar. Att man lever nära våld hela tiden gör att man måste lita på varandra fruktansvärt mycket. Det finns en vansinnigt stark sammanhållning inom polisen. Jag tror det måste vara så. Däremot är diskussionen om var gränserna går för maktutövande oerhört viktig.

Spelar dubbelt
Samtidigt som Johan Gry blir tv-kändis, är han dubbelt aktuell på Stadsteatern i Göteborg. Han spelar huvudrollen i Anthony Neilsons Censorn mot Regina Lund, och har tre roller i Ödön von Horváths Tro, hopp och kärlek som har premiär 19 oktober.

När Tro, hopp och kärlek skrevs på 30-talet riktade den kritik mot den fascistiska regimen i Tyskland. Vart riktas pjäsens samhällskritik i dag?
   – Ett väldigt starkt tema i pjäsen är den starkes rätt. Alla kämpar för sin överlevnad och slickar uppåt och sparkar neråt. Det finns ett förakt för de svaga. Regissören Olof Lindqvist tycker att samhället går ditåt, och jag håller helt med honom.

Är pjäsen omgjord något för att fungera på 2000-talet?
   – Nej, den är något nerstruken men i princip så är den ordagrann. Språket kan ju te sig lite högtidligt men det har inte bara att göra med att den är skriven då, utan det är ett förhöjt teaterspråk från början. Vissa situationer är ruggigt aktuella, med tanke på det som hände i somras med kravallerna här i Göteborg.

Kan du utveckla det lite?
   – En av huvudpersonerna är ju polis. Hela tiden försiggår demonstationer och upplopp utanför och runt omkring i stan där han verkar. Han pratar om det. ”Nu har de skjutit en yngling”, säger han. ”Nu har två av mina kamrater dött igen”. Det var lite ruskigt när vi läste den så nära inpå kravallerna, det trodde jag faktiskt att regissören Olof Lindqvist hade skrivit till, men det står så i pjäsen.

När Censorn hade premiär fokuserade kvällstidningarna på de starka sexscenerna och kallade den för ”skandalpjäsen”. Hur kändes det?
   – Det var lite väntat och naturligtvis var det väldigt god pr för föreställningen. Men all den kritik media får för att bara sälja på sex och våld, den bekräftar de ju med råge. Å andra sidan spelar vi med i det spelet, kanske till och med genom att spela pjäsen.

Hur menar du?
   – Det är en metapjäs på det sättet att den diskussion som förs mellan censorn och fröken Fontaine (om hennes film där intrigen enbart består av sexuella handlingar, red:s anm.) är en diskussion som jag tror författaren vill ska föras i publiken: Det här vi sitter och tittar på nu, är det teater eller bara ren spekulation?

Vad gör du helst, tv-serie eller teater?
   – (Skratt) Som alla svarar, både och är ju väldigt roligt. Men om jag måste välja, då väljer jag scenteater. Det är mycket mer substans i arbetet. Man hinner fördjupa processen med en karaktär och man får berätta en hel historia under en kväll från A till Ö. Tv är skithäftigt och kul, men det går väldigt fort och det blir en slags stress och en ytlighet trots allt.