Anthony Shaffer död

Schaffer är mest känd för sin pjäs Sleuth från 1970 – en komplicerad thriller med 2 000 föreställningar i London och på Broadway. Senare filmades den med Laurence Olivier och Michael Caine i huvudrollerna. Shaffer skrev även filmmanus, bland annat till Frenzy som regisserades av Alfred Hitchcock. Anthony Shaffers tvillingbror Peter Shaffer var kanske hans svåraste konkurrent, med succéer som Equus och Amadeus.

Euro-Scene öppnad

Det var den franska koreografen Angelin Preljocajs verk Helikopter och MC 14/22 som öpnnande festivalen som pågår fram till söndag och under den tiden kommer 16 olika produktioner att kunna ses. Flera av dem uppförs för första gången i Tyskland.

Svartlistad pjäs sätts upp i Hongkong

Det blir därmed första gången som pjäsen Mellan liv och död, som handlar om en kvinnas känslor inför sitt åldrande, sätts upp i kinesisk version.
   Gao lämnade Kina för gott 1989, efter den blodiga upplösningen av studentprotesterna på Himmelska fridens torg, och blev fransk medborgare. Han fick Nobelpriset 2000, något som inte uppskattades av maktens män i Peking.

Rumänskt gästspel i Stockholm

STOCKHOLM. Fredag 9 november gästspelar den rumänska nationalteatern från Cluj-Napoca hos Riksteatern i Hallunda med två enaktare – Mãnâcã-mã! samt Memo.

Mãnâcã-mã! är skriven av svenske Anthony Swerling och heter Ät mig! på svenska. Pjäsen beskriver ett förhållande mellan en kvinna och en man, där kvinnan iscensätter ett mellanting mellan provokation och rollspel för att nå fram till mannen, som för länge sedan har tystnat. Hon talar mest i mattermer eftersom mannen är fascinerad av mat. För regin svarar Zoltán Schapira och koreografin är gjord av Lucia Cristoloveanu. Ät mig! har också spelats i Sverige – Yvonne Granath satte upp den på Sibyllan 1997.
   Memo är ett slags kollage som har baserats på texter av rumänska avantgardister, såsom exempelvis Eugene Ionesco. Två gammaldags människor gör en fantasiresa där de försöker att återskapa sina minnen. Regissör är Mona Chirialã.

Hedwig nu på film

Känns hösten mörk och kylig? Är det inget bra på TV? Har du inte råd att gå på teater? Håll ut! Nu drar Stockholms filmfestival igång och det är därmed fritt fram att ägna tio dagar till rent, skärt och njutningsbart filmfrossande.

Festivalen invigs torsdag 8 november med Hedwig and the angry inch – en filmatisering av off-Broadwayshowen med samma namn.
   I över två år (1998-2000) gick denna glamrocksaga på Jane State Theatre i New York City. John Cameron Mitchell och Stephen Trask heter pjäsens upphovsmän. Bägge stod på scenen i originaluppsättningen och bägge kan vi nu se på vita duken. Mitchell debuterar dessutom som filmregissör med den spektakulära rockmusikalen.

Kultvarning
Filmen lär bli kult, inte bara i gay- och queerkretsar. Sagan om lille östtyske pojken Hansel, som söker sin andra halva, sexuellt såväl som själsligt, drabbar med full kraft. När Hansel träffar den amerikanske sergeanten Luther, som bjuder på färgglada gummibjörnar och lockar med kärlek och frihet på andra sidan Berlinmuren, genomför han mer eller mindre mot sin vilja ett könsbyte och blir Hedwig. Operationen lyckas inte riktigt. Kvar blir en liten ”angry inch” och Hansel/Hedwig känner en allt större förvirring kring sin sexualitet.

Omskakande resa
Att få följa hur Hedwigs liv, som kantas av tårar, dramatik, svek och utlevande rockuppträdanden på billiga seafoodrestauranger, till slut tycks landa i någon slags harmoni, är en omskakande resa. Och den som en gång har låtit sig uppslukas av Hedwigs karismatiska utspel sitter förmodligen i biofåtöljen och känner sig en smula vilsen kring sina egna sexuella preferenser. I ena stunden är han/hon en utmanande transa med putande läppar och väldiga peruker, i nästa stund en attraktiv man med känsliga ögon. Men i varje stund lika lätt att ta till sitt hjärta och älska.

Bra soundtrack
Med ett soundtrack som verkligen rockar, med fantasifulla animationer och med en furiös energi är Hedwig and the angry inch en film som helt klart kommer att bli en av festivalens stora behållningar.

Besjälad dans gav ära och pengar

Enligt juryn, under ledning av Dansmuseets chef Erik Näslund, är hon ”en osedvanligt besjälad dansare” och en ”premiärdansös alla koreografer vill arbeta med”. ”Utgångspunkten synes för Jennys del vara att vid varje uppgift gå direkt till rollens kärna och förmedla den”:
– Det är ett enormt erkännande att få. Jag blev väldigt rörd av juryns motivering till varför jag fick priset. Det är det som jag verkligen har eftersträvat i min dans, säger Jenny Nilson till TT.

Perngarna går till smekmånad
Förutom äran får också pristagaren 75 000 kronor och det pengarna kommer bland annat att gå till en smekmånad.
– Jag hade tänkt ge bort lite till Världsnaturfonden, men också åka på smekmånad med min man. Vi gifte oss i augusti. Jag tänkte också få passa på att träna med min lärare i San Francisco.

1999 års solist
Jenny Nilson är 28 år. Hon gick ut Svenska balettskolan 1991 och har också studerat utomlands. Sedan dess har hon medverkat i många av Kungliga balettens uppsättningar.
   1999 utnämndes hon till solist och i år till premiärdansös vid Kungliga baletten. För tillfället är hon skadad.
– Den 5 december ska jag börja med Svansjön och det gör jag december ut samt en föreställning i januari, säger Jenny Nilson.
Det prestigefyllda danspriset delas ut för nionde året i Sverige. Tidigare pristagare är bland andra Anna Valev, Talia Paz och Mattias Sunesson.

Fredagkväll med Bryn Terfel

RADIO. Sammetsklätt stål, så beskrevs Bryn Terfels basbarytonröst i en recension när han gästade Stockholm våren 1998. Han blev på bara några år en av de största stjärnorna på världens operascener.
   Bryn Terfel är uppväxt på en gård i norra Wales och har en rik sångskatt med sig därifrån. Han skolades relativt sent in i den klassiska musikvärlden och nämner Frank Sinatra och Elvis Presley som förebilder på sångarbanan.
   Bryn Terfel vill sjunga all sorts musik, han rör sig fritt mellan genrer och förstår inte alls meningen med begrepp som ”cross over”. På fredag 9 november får vi höra honom sjunga sånger från Irland och England.

Bland lindansare och itusågade damer

RADIO. Lindansaren Tony Rix inleder Bakfickans nya miniserie i P1. Återigen har Bo Sjökvist botaniserat bland gamla marknads- och varitéartister. Den här gången gör han tre program under den rubriken ”Bland lindansare och itusågade damer”.
   Premiärdansören Rix är på besök hos cirkusakademien och dess kassör Johan Winberg. Vi får också höra utdrag ur teveprogrammet ”hänt var 14:e dag” med Ulf Torén och Gunnar Arvidson – de besökte Kiviks marknad 1967.

Tjuvkika bakom första luckan

På ett vinterkallt Långholmen i Stockholm bjöd SVT pressen på en förhandsvisning av årets julkalender – och redan efter ett par minuter gav den mest hårdnackade reportern ifrån sig en förtjust suck.
   För liksom förra årets Ronny & Julia, bjuder 2001 års version på massor av ren snö, kärlek och glesbygd, en befriande landsort fylld av luftiga tankerum mitt i en överexploaterad IT-värld.

Osynlig by
Kaspar i Nudådalen heter den. Nudådalen är en by som är så liten att den inte går att hitta på någon karta. Här bor åttaårige Kaspar (Axel Zuber från Tillsammans) med sin morfar. Föräldrarna reser runt i världen och försöker råda bot på världseländet. Granne med Kaspar bor Lisa, tio år och med alldeles fantastiska ögon…

En guide till teaternamn
På den digra roll- och regissörlistan återfinns alltså många aktuella namn från teaterns värld; Johan Ulveson (Lorry på Berns), Leif Andrée (Jag kysste hennes deodorant på Teater Galeasen), Gunnel Lindblom (Påsk på Dramaten) samt regissören Åsa Kalmér (senast scenaktuell med Theres på Teater Galeasen, för att bara nämna några.
   Även om du inte har barn i julkalender-ålder, så finns det alltså mängder av anledningar att se den utan att ha långtråkigt.

Håll ögonen på…

På scen beskådar man en audition för människor med psykisk ohälsa. Under provspelningen uppmanas deltagarna att spela ut sina känslor för att skapa äkta teater.
   Pjäsen ingår i Jeremy Wellers kontroversiella trilogi Glad, Bad och Mad som under 90-talet vunnit var sitt första pris vid Fringe-teaterfestivalen i Edinburgh.

Viveka Seldahl död

Viveka Seldahl föddes 1944 i Överammer utanför Östersund, men växte upp i Bagarmossen i södra Stockholm. Hon utbildades på Scenskolan i Göteborg i slutet av 1960- och början av 1970-talen.
   Viveka Seldahl belönades 1990 med en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll som karaktären Maja-Lena i filmen s/y Glädjen. Men redan tidigare var hon ett välkänt ansikte för publiken. Hon hade en gedigen produktion inom svensk teater, tv och film bakom sig.

Nergårds-Anna
Många minns henne som Nergårds-Anna i tv-serien Raskens från 1976. Där, som så ofta annars, spelade hon mot sin mångårige livskamrat Sven Wollter. När inspelningarna började var Viveka Seldahl gravid med parets enda barn, sonen Karl.

Änglagård och Juloratoriet
Också de båda Änglagård-filmerna från 1992 och 1994 gjorde henne välkänd i biosalongerna. En annan publikmagnet var filmen Juloratoriet från 1996.
   Viveka Seldahl anställdes på Stockholms Stadsteater 1986. Där har hon bland annat medverkat i pjäserna Macbeth och Linje lusta 1992 och 1998.
I februari i år spelade hon i Tre systrar mot Yvonne Lombard och Bibi Andersson. Viveka Seldahl var då redan sjuk, men valde ändå att spela färdigt pjäsen.
– Jag kommer att minnas henne som en mycket god och spirituell kamrat, och som en stor kämpe i livet och konsten, säger Tomas Bolme.
Viveka Seldahl avled på Stockholms sjukhem i kretsen av sina närmaste.

Jobba som teaterchef

Riksteatern: Thomas Lyrevik avgår som vd våren 2001. Obs: Platsen redan tillsatt av Peter Örn.

Kungliga Operan: Kungliga Operan i Stockholm ligger lika i tidsplanen när deras nuvarande chef, Claes-Håkan Ahnsjö, avgår vid årsskiftet. Tilltänkt efterträdare är ännu okänd. Som omväxling föreslår Nummerredaktionen någon som gillar symfonirock.

Dramaten: Ingrid Dahlberg avgår i november 2002. Tilltänkt efterträdare är Staffan Valdemar Holm – om de anställda får som de vill.

Stockholms Stadsteater: Mest brådskande vakans. Peter Wahlqvist slutar redan 30 juni 2002. Någon som hör att den inre klockan säger att det är tid att börja, sökes.

   Nummer håller tummarna för att en ny generation nu får chansen att visa framfötterna.

Redaktionen förbehåller sig allt ansvar för oseriösa ansökningar som kan ha orsakats av denna trendnotis.

Woolf till allhelgonahelgen

I Helsingborgs Stadsteaters uppsättning ses Lars-Erik Berenett – känd för den breda publiken från TV4:s långkörare Skilda världar som Harald Bovallius – och Bergljót Árnadóttir i huvudrollerna.
   Pjäsen är en furiös urladdning i det slitna äktenskapet mellan universitetsläraren George och rektorns dotter Martha. Bittert, elakt och oerhört underhållande.
   I övriga roller ses Torbjörn Lindström och Annika Kofoed. Regissör är Christian Tomner.

Hybrid för alla

Det övergripande temat är Allhelgonahelgen – dödens, mörkrets och ljusets högtid. På schemat står konst, barn- och vuxenteater, readings, dans, musik, nya kortfilmer, klubbkvällar, bar, debatter och seminarier som pågår från 10.00 på morgonen till sent kväll. Åldrar man vänder sig till är allt från 3 – 100 år. Publiken får ta del av pågående skaparprocesser och färdigt material. Några punkter på schemat som Nummer tycker att du ska hålla ögonen på är följande:

Fredag 2 november: Reading av Sarah Kanes omdebatterade pjäs 4:48 Psykos som Dramaten sätter upp i vår (kl. 19.30).

Lördag 3 november: Lunchföreställning i foajén med bl a Stephen Rappaport, Little Star, Mats Jadin och Daniel Goldmann.

Söndag 4 november: Dansgruppen Eon presenterar ett stycke ut ett nytt verk (kl. 18.00).

Initiativtagare till Hybrid är Josette Bushell-Mingo, engelsk skådespelare och regissör som bland annat arbetat med Royal National Theatre och Theater Complicité i London, samt bl a Stockholms Stadsteater och Riksteatern i Sverige.

Kaspar Hauser bättre på CD

Oavsett om man gillar musikal eller inte är detta en hit-späckad skiva med starka låtar som går rätt in.
   Musikalen fick blandade recensioner när den hade premiär på Malmö Musikteater den 15 september. Berättelsen nådde inte riktigt de höjder man förväntat sig. Skådespelarna kom inte till sin rätt.

För den som gillar popmusik
Nya musikaler jämförs gärna med succén Kristina från Duvemåla, vilken är svårslagen. Kaspar Hauser är klart enklare vilket gör den till en bra skiva för den som föredrar vanlig populärmusik framför musikal.
   Att sedan musikalens två dragnamn, Rikard Wolff och Tommy Nilsson, inte är musikalartister i dess egentliga mening, gör även det att musiken blir mer lättillgänglig.

Musik med många bottnar
Musiken är mångbottnad. Även om de flesta spår är vemodiga och melankoliskt vackra blir man upprymd och på gott humör. Man vill sjunga med. Den är både pompöst storslagen och enkelt folkligt.
   Det går fort att lära sig låtarna, nästan för fort. Redan efter första genomlyssningen kan man stroferna i refrängerna. Något förutsägbart alltså.   
   Men dock, historien om den unge Kaspar tillsammans med de melodiöst vemodiga harmonierna, ger en pirrande gåshud som letar sig upp längst armen.
   Med cd:n följer också historien om Kaspar Hauser, mycket detaljerad och målande. Tyvärr är bara texten till fem av låtarna med.

Panelen ser Cabaret

Denna kväll gjordes Sally Bowles av operasångerskan Malena Ernman. Detta är hennes debut i musikalsammanhang. Rollen delas framöver mellan Malena Ernman och musikalartisten Malena Laszlo. Cliff Bradshaw spelas av Jonas Malmsjö och konferencieren med flera andra roller av Örjan Ramberg.
   Nummerpanelen består denna månad av en skådespelarstuderande, en tandhygienist, en frisör och en psykolog. Här kan du läsa vad de tycker om föreställningen.

Katarina Lif, 24 år
Titel: Skådespelarstuderande
Bor: I Hökarängen, förort till Stockholm
Går på teater: I genomsnitt 2 gånger i månaden. Ibland oftare.

Hur skulle du beskriva Cabaret?
   – Det är en politisk musikal där det politiska är bakomliggande. Det spel som gjordes längst fram på scenen var glättigare, men i bakgrunden skildrades verkligheten som pågick utanför. Personerna i pjäsen lever i en skyddad värld, men utanför den finns det oroliga samhället som trappas upp mot andra världskriget.

Vad tror du är det politiska budskapet?
   – Att samhällssituationen som rådde då tvingade in människor i ett kapitalistiskt och egocentriskt tänkande som hindrade dem från att följa sina känslor och att den fick människor att omvärdera sina ståndpunkter.

Varför tror du att det fanns plakat med påståenden på scenen?
   – För att förtydliga. Att de var skrivna på tyska tror jag var för att man skulle tänka till. Jag kan inte tyska och det fick mig att fundera över vad de betydde – det fick mig att tänka mer och läsa in vad de skulle kunna betyda. På samma sätt förtydligades budskapet när konferencieren (Örjan Ramberg, reds anm) kom ut och berättade en sens moral.

Vad tycker du var bra i föreställningen?
   – Dansarna. Det var kul att de inte bara var prydnad, utan fick vara delaktiga i handlingen. De var ju även en del av scenografin, till exempel ramade de in illusionen av en skakande tågkupé, när Jonas Malmsjö och Ulf Drakenberg sitter på deras skumpande ryggar.
   – Jag gillade också hur de gjort konferencierens roll till en berättare som gled in och ut ur olika roller, han bytte till exempel kostym inför publiken och var ständigt närvarande och figurerade i periferin även när han inte var med i huvudhandlingen.
   – Och Malena Ernman var mycket bra, både sången och skådespeleriet. Hon bar upp jättemycket i föreställningen.

Var det något du tycker var mindre bra?
   – Jonas Malmsjö blev blek jämfört med Malena Ernman. Det var första gången jag såg honom spela, men han levde inte upp till de förväntningar jag fått efter vad jag hört om honom.
   – Sen tycker jag att vissa scener blev långrandiga. Man hade kunnat stryka ett par sångnummer så hade det blivit bättre tempo.

Vad anser du var huvudtemat?
   – Att trots samhällssituationen måste människor få leva sina liv som de egentligen vill, att man borde följa sitt hjärta.

Skulle du rekommendera andra att se Cabaret och i så fall vilka?
   – Absolut! Den har något som tilltalar många, olika åldersgrupper och kategorier av människor.
   – Den estetiska utformningen kanske snarare tilltalar en yngre publik, men till exempel att dansarna uppträdde med bara bröst skulle ändå inte hindra mig från att rekommendera även äldre.

Viket betyg ger du Cabaret?
   – 4 av 5 möjliga. För att få en 5:a skulle de ha behövt våga lite mer.

Åsa Lindgren, 34 år
Titel: Tandhygienist
Bor: I Solna
Går på teater: Cirka 1 gång per månad

Hur skulle du beskriva Cabaret?
   – Som en traditionell musikal, ganska förutsägbar. Jag hade väntat mig att de skulle knorra till det mer eftersom det var på Dramaten, men för mig var den en musikal à la Oscars.
   – Den handlar om nazism och främlingsfientlighet och hur viktigt det är att ta ställning.

Varför tror du att det fanns plakat med påståenden på scenen?
   – För att de skulle få med historieskildrningen, för att visa samtidshistorien. Det tyckte jag också att scenografin hjälpte till med, till exempel de hängda människorna som dök upp i bakgrunden.

Vad tycker du var bra i föreställningen?
   – Scenografin var jättebra och så skötte sig Örjan Ramberg utmärkt. Han var så bra på att spela över.
   – Malena Ernman var också bra och jag gillade att det inte blev operakänning. Men ändå jämför man ju med Liza Minellis Sally Bowles, det går inte att undvika.

Var det något du tycker var mindre bra?
   – Det kittlade inte riktigt, det kunde ha varit mer nerv i det ekivoka.
   – Jag tycker att dansarna var lite för komiska, deras nummer var för lika och det blev lite tråkigt och karikatyrmässigt. De kunde ha mått riktigt mycket sämre.
   – Jonas Malmsjö var sådär, jag har hört mycket bra om honom men här var han ojämn, han kändes lite desperat och gjorde inte någon trovärdig rolltolkning. Men han sjöng väldigt bra, det hade jag inte väntat mig.

Vad anser du var huvudtemat?
   – Den underliggande rasismen och hur lätt det är att falla för extremister. Ett viktigt budskap var att om man är tyst så ger man sitt tysta medgivande till att hemska saker kan få hända och det är ju väldigt aktuellt.

Skulle du rekommendera andra att se Cabaret och i så fall vilka?
   – Den som väntar sig en ren musikal blir nog nöjd. Jag tror att de flesta kan gilla den, men själv hade jag väntat mig något mer.

Viket betyg ger du Cabaret?
   – En trea.

Keith Bergebäck, 53 år
Titel: Psykolog och konsult
Bor: I Sköndal i södra Stockholm
Går på teater: 2-3 gånger per år

Hur skulle du beskriva Cabaret?
   – Det är en musikal, fast egentligen en sångrevy med mellansnack. Den gjorde musiken rättvis men det var lite halvdålig teater.

Vad tycker du var bra i föreställningen?
   – Beskrivningen av tiden och tidsandan var bra, men det bästa var sångarinsatserna, framförallt Malena Ernman, men också Örjan Ramberg gjorde en bra skådespelarinsats och sjöng bra.
   – Jag gillade greppet med de hjulbenta och sjaviga dansarna, transvestiten var jättebra.
   – Musikerna var också bra, pianisten (Lotta Hasselquist, reds anm) var fantastisk och jag tycker att det var bra gjort av musikerna att klara detta på en sådan liten ensemble.

Vad tycker du var dåligt?
   – Det blev en förenklad bild av både storyn och det historiska, det blev ointressant och pamflettartat. Jag skulle vilja säga att det var dålig regi. Jag hade velat se bättre balans mellan kärlekshistorien och tidsbeskrivningen.
   – Också tycker jag att det var synd att konferencierens roll var krympt. I andra uppsättningar och i filmversionen är hans roll större.
   – Men det var ett bra tempo i föreställningen, jag hade egentligen aldrig tråkigt.

Vad anser du var huvudtemat?
   – Det fanns egentligen inget huvudtema, varken kärleksstoryn eller gycklandet av tidsandan blev något. Det blev varken hackat eller malet.

Skulle du rekommendera andra att se Cabaret och i så fall vilka?
   – Ja, absolut. Både unga och jämnåriga med mig kan ha behållning av föreställningen. Det är viktiga ämnen som tas upp, men framförallt rekommenderar jag den på grund av sången och musiken.

Viket betyg ger du Cabaret?
   – Det blir en 4, 2 och en halv för teaterdelen, men en 5:a för det musikaliska.

Monika Brink, 54 år
Titel: Frisör
Bor: I Sköndal i södra Stockholm
Går på teater: 3-4 gånger per år

Hur skulle du beskriva Cabaret?
   – Det är en sevärd föreställning, men jämfört med filmen hade de gjort det minsta möjliga av berättelsen. Det var löst sammanfogat mellan sångnumren, lite tillyxat.

Vad tycker du var bra i föreställningen?
   – Malena Ernmans sång var bäst, men även de andra sjöng bra.
   – Dansarna var också bra, det var bra att man inte fick någon glamourkänsla av dem.

Var det något du tycker var mindre bra eller dåligt?
   – Ja, historien var tunn, jag förstod faktiskt inte vad de var ute efter. Det fanns ju ett politiskt sammanhang, men man hade kunnat ge ett djupare budskap. Innehållet var väldigt förenklat.
   – Föreställningen framkallade inga speciella känslor hos mig, vilket däremot filmen gjorde.

Vad anser du var huvudtemat?
   – Det var som sagt ett förenklat innehåll, men kärlekshistorien blev trivial mot bakgrund av pjäsens beskrivning av samhällssituationen, så det var nog huvudtemat.
   – Till exempel fokuserades det mycket på fräulein Schneiders och herr Schultz förhållande, som ju påverkades av samhällssituationen. (Herr Schultz är jude, reds anm)

Skulle du rekommendera andra att se Cabaret och i så fall vilka?
   – Ja, till dem som gillar Cabaret-musiken, för att sången och musiken var väldigt bra.

Viket betyg ger du Cabaret?
   – 3 av 5 möjliga

Radiokalender med teaterfolk

På tisdagen presenterades årets upplaga av Sveriges Radios julkalender. Det är Lars In De Betou och Martin Widman som står bakom Julradioshow med Allan och Martin. I centrum står den skrikigt högljudde parveln Allan. Det är nämligen hans show, bara hans. Karaktären dök upp första gången i Kaktus i P3, där han agerade ställföreträdande utskällare åt barn och ungdomar.
– Ungarna skrev brev till programmet och klagade på sura mattanter och på vuxna som rökte. Då ryckte Allan in och skällde på dem som var dumma, säger Lars In De Betou.
   Om man är riktigt liten måste man skrika lite högre för att märkas. Allan är pytteliten, men har ett enormt behov av bekräftelse. Det får han, med råge, av sin lojale vän Martin. Han får till och med en alldeles egen julradioshow.

Glitter och glamor
Drömmen är en riktigt glamorös föreställning. Men Allans uppfattning om vad som är glitter och glam skiljer sig något från gemene mans.
– Ja, han är ju en figur, inte en person. För honom är det glitter och glam att dansa naken och skrika ”skrähä, skrähä”, säger Lars In De Betou.
– Martin, programledaren, ställer upp i vått och torrt. Han är nästan overkligt tålmodig, säger Martin Widman.

Animerat på nätet
I år finns också animerade figurer och lucköppning på Internet, där man också kan lyssna om man missat ett avsnitt.
– Om man inte har en kalender kan man ändå vara med och öppna luckorna, säger Katja Mäntylä, webbredaktör.
   Den 1 december börjar Allan och Martin förbereda sig för sitt spektakel. Om det blir någon show? Det visar sig på julafton.

Peter Wahlqvist slutar på Stockholms Stadsteater

– Jag tror att jag skall lyssna på min inre klocka som säger mig att det nog är dags att gå vidare nu. Jag är 57 år, fortfarande ”frisk till hälsan och humöret” och tror mig ha en hel del att ge fortfarande – och då inte bara inom det lilla kreativa kungariket Teater, säger han i ett pressmeddelande.

3 x Sarah Kane

Inom svenska teaterkretsar har den framlidna, engelska dramatikern Sarah Kane länge varit heligt kultförklarad, men först nu når hennes dramatik publiken – och då tar man plötsligt i så man baxnar för att inte vara sist till kvarn. Detta resulterar förstås i rena Kane-hysterin där den ena svenska teatern efter den andra iscensätter hennes mest omdebatterade texter.

Först ut
Först ut är Nya Pistollteatern och Darling Deseperados i Stockholm med Crave: ”Pjäsen handlar om hur det är att vara människa i den kaotiska, förvirrade och vulgärkapitalistiska värld som vi lever i idag”, skriver teatern om pjäsen. Premiär 16 november.
   Tätt i hasorna kommer Teater Cinnober i Göteborg. Även dom ger sig i kast med Crave. Premiär 15 december.
   Också Dramaten, alltid lite yrvaken när det gäller nyskriven dramatik, men för Sarah Kane, lika lite som för Jon Fosse, kan de i egenskap av nationalscen inte blunda längre. Därför sätter även de upp en Sarah Kane-pjäs med premiär 6 februari 2002. Psykos 4.48, heter den.
   Nummer anar början på en svensk Kane-frossa.

Är det mer skitsnack inom kulturen än i klacken?

Detta får givetvis inte stå oemotsagt. I dagens Metro (Stockholmsupplagan) går krönikören Jonas Hållén till motattack under rubriken ”Kultureliten lika grov som fotbollsfansen”:
– Jag har lyssnat till mer rasistiskt skitsnack bland kulturarbetare än bland mina kamrater i VSK-klacken (Västerås SK), skriver han utan att ge något konkret exempel. Kanske han har sett en pjäs på Teater Galeasen i Stockholm? Där drar man sig ju inte för att använda ord som ”hallick” och ”hora”, men det gäller förstås att skilja på dikt och verklighet.

Vad tycker du?
Är kulturbranschen sexistisk och rasistisk? Och hur ska det nu går för Malmö Musikteater som slutit avtal med Malmö FF. Tyck till genom att klicka på länken med samma namn under texten alternativt E-posta till NR.NU. Märk e-posten med rubriken ”kulturelit”:

E-post adress till NR.NU
[email protected]