Nummer

När den amerikanske skådespelaren, regissören, dramatikern och musikern Stephen Rappaport första gången kom i kontakt med Sverige, var det som ung grabb. Han hade dyslexi, men tvingades att regelbundet läsa ett visst antal böcker och skriva rapporter om dem. Därför valde han böckerna bland dem som givits ut med stor stil.
   – Det var så jag upptäckte Pär Lagerkvist, säger Stephen Rappaport.
   Böckerna han förälskade sig i var Lagerkvists Sibyllan, Dvärgen och Barabbas. Han nämner även att Gunnar Ekelöfs diktning tidigt korsade hans väg och när man ser Rappaports pjäser och hör hans sånger är det inte svårt att tänka sig hur dessa litterära giganter kan ha påverkat honom. Där finns de existentiella frågorna, expressiviteten och flera par kritiska ögon.

Utbildades hos Ingemar Lindh
När Stephen Rappaport på 1970-talet bestämde sig för att lämna USA hamnade han först på en lantgård i Trondheim och så småningom hos den fria teatergruppen Institutet för scenkonst i svenska Storhögen utanför Östersund. Där fick han sin första teaterutbildning av Ingemar Lindh och Sören Larsson, som i sin tur arbetat med den fysiska teaterns fader – Jerzy Grotowski.
   Stephen Rappaport flyttade tillbaka till USA, men när han 1998 var ute på turné fastnade han återigen i Sverige, på grund av kärleken, och sedan dess har han blivit kvar. Han har undervisat i teater och framträtt regelbundet som skådespelare och musiker på mindre scener i Stockholm och har skrivit och satt upp sex egna monologer. Nu kan man för första gången se tre av dessa samlade, på Kulturhusets scen Kilen: The Museum of Contemporary Art, Chocolate Quarry samt The Theory of Everything.
   Han gör också framträdanden med sitt band under spelperioden på Kilen, där han varvar det musikaliska med sin speciella form av story telling.

Utforskar de stora frågorna
Ett gemensamt drag i Stephen Rappaports verk, och även i hans sångtexter, är att de utforskar de stora frågorna, dem om hur det är att vara människa, vem eller vad Gud är samt kärlekens mysterier. Samtliga av styckena framförs också med Rappaport själv i enda rollen, men de skiljer sig ändå i ämnesvalen.
   The Museum of Contemporary Art, som regisserats av Hope Alexander Willis, utspelar sig i just ett museum för samtidskonst. Där gestaltas en mans komplicerade sökande efter kärlek:
   – Den handlar om längtan och om en önskan att finna frälsning i den materiella världen, säger Stephen Rappaport.

Med utgångspunkt i schizofreni
Chocolate Quarry, i regi av Mary Forcade, är en resa in i en modern, missanpassad mans psyke.
   – Jag har arbetat utifrån schizofreni och skildrar en mångfasetterad
personlighet som plockar ut fragment ur sitt medvetande och försöker finna samband mellan dessa.
   Denna man identifierar sig med jordens maskar och för samtal med Gud om hur det är här på jorden.
   – Han är alla maskars talesman och en mördare av en grym och orättvis gud, säger Stephen Rappaport.

Teorin om allt
The Theory of Everything är Stephen Rappaports senaste stycke och har skapats i Stockholm tillsammans med regissören Judith Hollander. Urpremiären ägde rum på Teater Replica hösten 2000.
   Som titeln antyder rör det sig om stora grejer, men det är inte utan en glimt i ögat som Rappaport tar sig an dem. The Theory of Everything tar avstamp i kvantfysiken och teorin om att all materia är komponerad av osynliga så kallade ”supertrådar”, som enar och sammanfogar allt. Krasst förenklat menar Rappaport att teorin går ut på att även en fjärils fis i regnskogen kan påverka omvärlden.
   – Detta är ett försök att uttala en världsbild och ett sätt att fungera som människa. Om allting påverkar allting, på vilket sätt vi då alla ansvariga för allt som händer i världen?

”Det handlar om att brottas med demoner”
I föreställningen tar Stephen Rappaport hjälp av en vild fantasi och diverse olika sceniska uttrycksmedel, såsom exempelvis butoh-dans, men också en hel del satir och humor. Exempelvis analyserar han Adolf Hitler i kombination med idén om att vara en kvinna.
   – Det handlar om att brottas med demoner, säger Stephen Rappaport som är av judiskt ursprung och vars föräldrar flydde från det ockuperade Österrike under andra världskriget.
   Stephen Rappaports framför sina stycken på engelska, och han säger att även om han kanske skulle ha kunnat nå en bredare publik om han spelat på svenska, så är det inget som lockar. Däremot avslöjar han att en svensk skådespelare, Daniel Larsson, börjat översätta The Museum of Contemporary Art till svenska.
   Om titeln blir Moderna Museet återstår att se, men något mögel lär säkerligen inte få fäste i stycket.

Att som debuterande regissör ge sig på en Jon Fosse-pjäs kan tyckas våghalsigt. Men för Sofia Sjöberg, 27-årig regissör från Stockholm, var Fosses avskalade dramatik en självklar utmaning:
– Hos Fosse ställs teaterarbetet på sin spets. Du har, som regissör eller skådespelare, hundra val att göra i varje ögonblick: hur betonar jag den här meningen, vad får det för konsekvenser för handlingen? Olika sätt att rikta blicken skapar också helt olika förutsättningar för en scen.

Förälskad i pjäsen
Sofia Sjöberg har arbetet som regiassistent åt bland andra Rickard Günther, Göran Stangertz och operaregissören Staffan Aspegren under sex års tid. Nu i höst fick hon chansen att regissera själv, inbjuden av Stangertz på Helsingborgs Stadsteater.
– Göran Stangertz föreslog något av Jon Fosse. Jag läste igenom hans pjäser och blev helt förälskad i Besök, en pjäs om människor i en familj som aldrig möts. Om hur deras familjesystem resulterar i den ökande ensamhet som vårt samhälle drabbats av.

Tystnadens dramatik
Att arbeta med Fosse är, naturligtvis, en stor utmaning även för skådespelarna, ofta vana att arbeta med mer handfasta texter.
– Vid kollationeringen var det kanske bara jag, scenografen och en av skådespelarna som förstod vad det här egentligen handlar om. Det var på något sätt längre från utgångspunkten till det färdiga resultatet, eftersom det som vi fyller ut tomrummen med blir – teater.
– Samtidigt är Fosses text så rytmisk och poetisk-filosofisk, han är en mästare på att skapa dramatik med hjälp av tystnad. Ordet ”mellanrum” återkom hela tiden i vårt arbete, både i samtalen med scenografen och i arbetet med skådespelarna. Mellanrum mellan människor – icke-mötena – men även mellan replikerna, mellan orden. Det krävs av skådespelarna att de litar till tystnaden – att det att göra ingenting är ett uttryck i sig.

Sorgligt men hoppfullt
Scenografen Elisabeth Åström har byggt ett enkelt vardagsrum med soffa, bord och tre dörrar – som på olika sätt representerar flyktvägar för den deprimerade unga flickan i pjäsen (spelad av Karin Bergquist). Vardagsrummet, mellanrummet, är samtidigt hennes verkliga helvete; det är här hon tvingas spela rollen av den normala, glada tonåring hon egentligen inte är.
   Besök är en oerhört sorglig pjäs, men i porträttet av flickan finns en sanning som i sig kan försätta berg: det är när ensamheten blir skärskådad, sakligt som hos Fosse, som den blir möjlig att bära.
Och Sofia Sjöberg regisserar sin Fosse – utan att ha sneglat åt andra:
– Först tänkte jag att det var en brist att inte ha sett något av Fosse tidigare, men sen valde jag medvetet bort andras uppsättningar. Jag har velat fjärma mig så mycket som möjligt från ett ”så här gör man Fosse”-perspektiv.
   Resultatet visas på Helsingborgs Stadsteater t o m den 23 mars.

Föreställningen är ett samarbete mellan Teater NOVA, Orionteatern och Dramatiska Institutet. Det var en av skådespelarna i NOVA, AnnaKarin Lindblad som upptäckte I stand before you naked. Hon blev så förälskad i pjäsen att hon lyckades entusiasmera Birgitta Prejborn att översätta den till svenska.
   När NOVA sedan sökte en regissör föll valet på Maria Löfgren som är regielev Dramatiska Institutet. Marias första möte med Joyce Carrol Oates text blev inte vad hon väntat sig.
   – Jag läste och hatade den, jag tyckte riktigt illa om den, jag som verkligen hade sett fram emot tio starka monologer för kvinnor.

Sylvasst intellekt
Hon säger att hon kastade bort pjäsen men att den vägrade att lämna henne ifred. Det var som om den högg tag i hennes ben och krävde att bli läst tills hon gav sig och började arbeta med skådespelarna. Och nu är hennes känslor inför pjäsen de motsatta.
   – Jag har aldrig arbetat med en pjäs jag tyckt så mycket om nu när människorna fått liv.
   Människorna är tio kvinnor i skilda åldrar och positioner som befinner sig i ett tillstånd av övergivenhet. Det är i skildringen av deras livsöden som Maria ser Joyce Carrol Oates storhet..
   – Hon är så sylvasst intellektuell, som med en skalpell skär hon ut människornas svagaste länkar ur samhällskroppen.

Nummers nye videoreporter, Claes Ljunghorn, har mött mannen bakom föreställningen. Härmed introducerar vi en nyhet i tidningen; den renodlade videointervjun.
   Om du har Windows Media Player installerad på din dator kan du se den genom att klicka på länken uppe i det grå fältet ovanför vår rubrik.
   

När jag talar med Susanne Berggren i slutet av oktober läser hon en kort text för mig. Texten beskriver hur viktig rörelsen är för den personliga utvecklingen redan i fosterstadiet. Men rörelser kan också hjälpa människor att förstå varandra bättre. Susanne berättar hur hon först bad gymnasieelever att med ord beskriva situationen ”vakna plötsligt”, sedan fick tre av eleverna utföra handlingen. När eleverna hörde och såg de olika tolkningarna av ”vakna plötsligt” förstod de hur svårt det är att verkligen veta vad någon menar.
– Eleverna började tänka vidare om andra missförstånd. Har man förstått principen behöver man inte bli arg för då har man fått verktyg att lösa problem.
   Och det är så Susanne använder rörelsen/dansen, som ett verktyg för att tydliggöra hur svårtolkad den mänskliga kommunikationen egentligen är.

Från installation till föreställning
Processen som lett fram till SOND: Föreställning 1 inleddes när Susanne och Mikael Stavöstrand fick bidrag från Bildkonstnärsnämnden till en installation på temat teknologi-rörelse. När tidpunkten för installationen blev framflyttad och de fick möjlighet att göra en traditionell föreställning på Moderna Dansteatern var det naturligt för Susanne och hennes samarbetspartner att låta projektet utvecklas åt det hållet.
   – Föreställningen är ett fullföljande av ursprungstanken, det ligger ju också i konceptets natur att överföra det i de tillfällen som ges. Poängen är att vi fortfarande håller på med samma projekt oavsett konstnärlig form.
   Den förändrade formen har inneburit att samspelet mellan teknologi och rörelse har ägt rum i arbetet med föreställningen. Susanne har videofilmat dansarna och sedan låtit dem fortsätta att arbeta utifrån det filmade materialet. Genom att använda sig av videon som förmedlande länk har hon kunnat frigöra sig från ordens tvångströja och nått de nivåer i medvetandet som inte är bundna av språket..

Utforskande av den sceniska dansen
Susanne valde att ägna sig åt installationer och performance när hon gick ut Balettakademien i mitten av nittiotalet. Men när hon nu bestämt sig för att göra en traditionell föreställning med scen och publik känns det helt riktigt.
– Jag behöver inte göra uppror och jag vill inte bryta med scenkonsten, men jag har hittat ett nytt förhållningssätt till rörelse. Och ett sätt att hitta nya vägar är att skapa tillfälle och se vad som händer.
   Även Anna Koch vill utforska vad den sceniska dansen är, därför har hon valt att ge sin föreställning Alisanom 1 underrubriken Manifest and test, reduce or seduce.
   – Undertiteln handlar om att laborera med tankar om scenkonsten. Vad sker när man träder in i det laddade rummet, vilka är förväntningarna? Det egna utforskandet. Att förföra, publiken och sig själv. Och att ta bort.
   Eftersom hon uppfattar det som sker på scenen som en spegling av det som sker i samhället blir frågeställningarna samtidigt ett sätt att utforska samtiden.

Rörelsebegåvad genom minne
När jag bad Anna beskriva föreställningen berättade hon att hon använde sig av en rörelsebegåvad person, Carina Norée. Anna kallar Carina rörelsebegåvad eftersom hon inte har någon dansarutbildning. Däremot tycks Carina ha ett perfekt minne för rörelse, en motsvarighet till musikerns gehör.
   – Jag sa till henne att nu skall du minnas alla danser du har kommit i kontakt med. Det blev en lista på tjugo stycken, och hon kunde dansa allihop.
   Mötet med Carina väckte frågor om vad det som kallas dans egentligen är. Men också frågor om hur minnet fungerar och det i sin tur förde vidare till ett annat område som intresserar Anna.
   – Hur bearbetar minnet upplevelsen? Även om man talar om att associera fritt är det aldrig ett fritt associerande eftersom det styrs av logiska system.

Ett surrealistiskt landskap
Även för Anna är föreställningen på Moderna Dansteatern ett nytt steg i hennes skapande. Hon har tidigare endast ägnat sig åt solon, men nu arbetar hon med tre personer.
   – Jag ser till deras personligheter, deras dynamiska egenskaper och deras känslighet. Men föreställningen får sin estetiska prägel genom mig.
   Hon beskriver sin stil som skulptural och bildmässig och föreställningen som ett surrealistiskt landskap, ett landskap med överraskningar som man kan besöka från den sjunde november.

Det känns lite underligt att se bilden av det samtida Estland växa fram i salongsmörkret i Tartu: den visar sig inte direkt utan som ett slags besvärande frånvaro. Här spelas samtida irländska succépjäser och inhemska och internationella klassiker, men väldigt lite nyskrivet estniskt och inget som direkt berör de snabba sociala förändringarna i landet.
   Det moderna Estland visar sin öppenhet utåt – och bakåt i tiden – men sluter sig inför samtidsproblemen. Den enda pjäsen på festivalen med uttalad samhällskritik hade importerats från Finland: Jouko Turkkas Connecting people, som von Krahl-teatern i Tallinn blev först med att sätta upp efter det att Helsingforsproduktionen havererat.

”I teaterns värld råder den goda smaken”
Men att en estnisk dramatiker skulle dra ned brallorna på det ekonomiska och politiska etablissemanget – dit är det ändå ganska långt. Åtminstone enligt kritikern Madis Kolk, som enväldigt valt ut årets festivalpjäser:
   – Connecting people är kanske inte världens bästa pjäs, men den behövs här på festivalen som inspiration till en mer samhällskritisk dramatik, menar Madis Kolk.
   – Allt kan sägas i Estland i dag, men mest öppenhjärtigt görs det i medierna och i rockmusiken – i teaterns värld råder fortfarande den goda smaken.

Teatern lätt offer för lockelser och trender
Kanske är det ändå med den goda smaken det måste börja. Utan förankring i traditionen, både den inhemska och den internationella, blir teatern lätt offer för kortsiktiga lockelser och trender. De första åren efter självständigheten spelades också mest lätt komedi, sedan kom klassikerna, sedan den europeiska absurdismen – men repertoaren bestämdes kanske mer av biljettkassorna än av regissörernas visioner.
   Nu är sökandet efter en kulturell identitet tydligare: i de irländska pjäserna (Martin McDonaghs Krymplingen från Inishmaan och Brian Friels Aristokrater) speglar esterna sina frihetsdrömmar i ljuset av ett heroiserat förflutet. Fick vi den framtid vi ville ha? Och i Witold Gombrowicz Vigseln, – en magnifik uppsättning av Vanemuine-teatern i Tartu – spelas fader-sonkonflikten upp som ett möte mellan gårdagens röda maktfullkomlighet och en ny cynism under svart flagg – fascistisk eller marknadsanarkistisk?

Nokia-direktör som förälskar sig i bag-lady
Men, som sagt, den öppna samtidskritiken hörs ännu inte. Att man kan spela vildsint Turkka-melodram, det vill säga att man har de konstnärliga förutsättningarna att gestalta ett kapitalistiskt rännstensinferno – det visar von Krahl-teaterns uppsättning av Connecting people. Pjäsen, om Nokia-direktören som förälskar sig i en helsingforsk bag-lady, är full av politiskt sprängstoff. Men i estnisk press har debatten mest handlat om alla fula ord på scenen – ännu rätt ovanliga i Estland.
   Vad hade hänt om man bytt ut skvallret om Kekkonen mot den estniske presidenten Lennart Meri? Ollinen mot en estnisk börsklippare? Bag-ladyn mot en rysk tiggare?

Vitalitet i estnisk teater
Ändå: det finns en vitalitet i estnisk teater som, inom några år, säkert bär frukt även internationellt. Redan nu spelas den unge dramatikern Jaan Tättes Korsning med huvudled runtom i Europa (och presenteras på en reading i Sverige nästa år).
   Första akten av hans Bron, det enda nyskrivna estniska stycket på festivalen, var också en av höjdpunkterna på ”Drama 2001” – ett stycke vardagsabsurdism av en alldeles egen variant. Tyvärr förstördes pjäsen av en symboliskt överlastad andra akt.
   Regissörsinsatserna fick, generellt, negativ kritik av den internationella festivaljuryn. Själv var jag mer positiv: många goda regissörsidéer föll helt enkelt på att några av ensemblerna var unga och oerfarna.

Slagsmål mellan regissör och kritiker
Men den grövsta kritiken – och häftigaste debatten – stod ändå esterna för själva. Festivalen avslutades nämligen med att en ledande kritiker, (och jurymedlem), Valle-Sten Maiste, fick på käften av Rakvere-regissören Üllar Saaremäe. För sin allmänna elakhets skull och för att han ”smutskastat estnisk teater”.
   Saaremäe bad visserligen om ursäkt efteråt, men bara som privatperson. Som teatermänniska ångrar han inte slagsmålet det minsta – ”det behövdes för att rensa luften” säger Saaremäe.
   Estnisk teater tycks ta lärdom även av Ingmar Bergman.