Eva Bergman fick nya Björn Afzelius-priset

”Hennes teater är nyskapande och konstnärligt högtstående och är ett uttryckt för hennes obevekliga engagemang för demokrati och solidaritet, såväl lokalt som internationellt” heter det i motiveringen.
Priset delades ut av Björn Afzelius döttrar Rebecca och Isabelle. Det är de två som, tillsammans med Afzelius skivbolag Rebell, instiftat priset.
Detta var första gången priset, som är tänkt att bli årligt, delades ut.

Indiska trollkarlar framtidslösa

Det hävdade på fredagen delegater vid en internationell trollkarlskongress i den sydindiska delstaten Karnataka. Förutom indiska delegater märktes trollkarlar och illusionister från USA, Storbritannien, Kanada och Schweiz.
Första dagen av tredagarskonferensen hölls bakom stängda dörrar. Anledningen var att delegaterna skulle utbyta tips om nya trick.

Föredrar tv
Många indiska trollkarlar eller illusionister arbetar på gator och torg. Det indiska reptricket – där en pojke klättrar uppför ett rep i luften – är kanske deras mest kända trick. Ett annat är korgtricket där en pojke som bundits med rep försvinner i en bambukorg.
Dagsinkomsten för en indisk illusionist är motsvarande 45 kronor.
På kongressen fanns Chand Baba från delstaten Andhra Pradesh.
– Det är svårt att försörja familjen i dag. Kostnaderna stiger. Samtidigt är många människor inte längre intresserade av gatutrollkonster längre. De föredrar att titta på tv, säger den 85-årige Baba som säger sig vara Indiens äldsta trollkarl.
– Förr brukade människor titta på trollkonster med stort nöje och gav generösa bidrag. Så är inte längre fallet.

Trollkarlsförening
De flesta gatutrollkarlar är ständigt på resande fot, vilket också kostar.
Samjunath Lalnath, 80, reser över hela Indien för att visa sina konster, bland annat kan han förvandla en tegelsten till en orm.
– Av 100 människor som tittar på mig är det bara något tiotal som ger mig pengar. Ibland får jag nöja mig med kläder och mat, säger Lalnath.
Trots att det blir allt svårare har gatutrollkarlarna inte givit upp utan bildat en förening för att föra konsten vidare till de unga.
– Jag kan inte läsa eller skriva. Jag bor smutsigt, men min skicklighet imponerar på stora trollkarlar och även på utlänningar. Jag behärskar inget annat. Trollkonsten är livet och jag kommer att göra allt jag kan för att sprida indisk gatutrollkonst till en bredare publik, säger Lalnath.

Keve Hjelm prisas av TCO

STOCKHOLM. Skådespelaren Keve Hjelm och författaren Fateme Behros är årets vinnare av tjänstemannafacket TCO:s kulturpris. De får 100 000 kronor vardera.
   Keve Hjelm belönas bland annat ”för en mångårig och hängiven insats för teatern och svensk publik”.
   Fateme Behros prisas ”för att hon i sina böcker fängslande och osentimentalt lyckas förmedla den kluvenhet mellan kulturer som många invandrare känner”.

Rysk passion i Malmö

Eugen Onegin bygger på Alexander Pusjkins versroman Jevgenij Onegin från 1831 och handlar om kärlek med komplikationer. Den unga Tatjana förälskar sig i den självupptagne ynglingen Eugen Onegin, som säger sig varken söka eller behöva någon kärlek. Istället leker han med dem som drabbats av kärleken och blir på grund av detta utmanad på duell.
   För regin svarar Marianne Mörck och rollerna sjungs av bland andra Sergej Kunajev, Anders Larsson, Clas Sköld, Charlotta Larsson, Gitta-Maria Sjöberg och Tatjana Makejeva. Operan framförs på originalspråket ryska men textmaskin kommer att användas. Premiär 24 november på Storan.

Premiär för Eliza på Backa

Det blir en modernisering av George Bernard Shaws Pygmalion och betoningen ligger på frågeställningen om hur kunskap ger oss frihet att formulera våra liv.
   Vid en busshållplats möter språkprofessor Higgins och dennes kollega Pickering invandrarflickan Eliza. Herrarna upprörs över Elizas ovårdade sätt och Higgins slår vad om att han kan förvandla henne till en fin dam.
   I rollen som Eliza ses Gunilla Johansson, professor Higgins spelas av Lars Väringer och Pickering görs av Lars Mellin. För regi och bearbetning svarar Eva Bergman. Eliza riktar sig till en publik från 15 år.

Sällsamt möte på hotellrum

I vanliga fall deltar inte pjäsförfattare särskilt mycket i arbetet med en uppsättning. Men Pamela Jaskoviaks debutpjäs Rost är en del av växthusprojektet vid Folkteatern i Göteborg. Teatern vill ge nya dramatiker en chans att se vad som fungerar på scenen. Därför har Pamela jobbat aktivt med de båda skådespelarna, Magnus Munkesjö och Elisabeth Göransson.

Hur förändrades pjäsen när du började jobba med skådespelarna?
   – Texten blir mer konkret när den talas. Man hör att mycket är för litterärt för att fungera på scenen.

Vad menar du med för litterärt?
   – Det blir för uppstyltat. För poetiserande. Den språkliga bilden får inte bli starkare än situationen på scenen, då går situationen förlorad.

Rost handlar om en jugoslavisk man och en svensk kvinna som tillbringar en natt på ett hotellrum i Sarajevo. Har du varit där?
   – Nej, men jag var i Slovenien på en poesifestival. Den pågick en vecka så man hade tid att prata mer än över en kopp kaffe. Det är särskilt en man som jag träffade där som ligger till grund för den manliga huvudpersonen.

Vem var han?
   – Han var författare och kom från Sarajevo. Under kriget hade han deltagit trots att han inte var någon stridisk typ. Han ville bara göra något för sitt land. Jag ville skriva något om att jämföra lidande. Ens eget futtiga lidande blir så irrelevant när man träffar någon som varit med i ett krig, men man kan ändå inte komma ifrån att man har det.

Du har sagt att du först tänkte dig pjäsen som radioteater. Berätta mer.
   – Ja, jag har jobbat med radio och tycker om radiomediet. En del av greppet i Rost är att föra över radioteaterns intimitet till scenen.

Hade du någon särskild inspirationskälla?
   – Jag hade två andra dramatiska verk i åtanke. Hiroshima mon Amour av Marguerite Duras, en historia som också berör krigets fasor, och långfilmen My dinner with André (Louis Malle, 1981, reds anm), där två personer äter middag och den ene berättar en historia. Allting utspelar sig i dialogen, det händer inte mycket mer än att de beställer mat och att kyparen kommer. Den utmaningen gillar jag. Ett tag införde jag en tredje person i min pjäs, en portier som kom in i rummet, fick hjärtslag och dog. Sedan tänkte jag att han kanske inte var så nödvändig, säger Pamela och skrattar ett klingande, hjärtligt skratt.

Hade du funderat på att skriva dramatik innan Folkteatern hörde av sig?
   – Inte dramatik för scenen. Film ligger egentligen närmare mig.

Är det något som fungerar när man tänker film men inte när man tänker teater?
   – Jag blir nervös så fort det blir för teatraliskt. Men det är naturligt för skådespelarna att ta i lite på scenen, mer än på film. Och jag har inte dikterat något för dem. I det här sammanhanget är dom proffsen.

Kommer du att skriva mer dramatik?
   – Det är inte omöjligt. Men teaterdramatik har jag inga planer på för tillfället. Det är väl ett inlindat sätt att säga att jag vill skriva för film, säger Pamela och skrattar igen.

Festivalhelg i Stockholm

Den italienska dansfestivalen på Dansens Hus invigs 25 november och pågår till och med 8 december. Där framträder de italienska danskompanierna Compagnia Zappalà Danza, Compagnia Virgilio Sieni Danza, Corte Sconta och Aterballetto med sex stycken och under invigningen 25 november visas även solodans samt ett antal pas-de-deux.
   På Stockholms poesifestival, som är den femte i ordningen, ska poesin vara väl avvägd med scenisk gestaltning. Bland de medverkande ses skådespelarna Marika Lagercrantz och Björn Granath, som tolkar de kinesiska poeterna Bei Dao och Yang Lian samt de svenska författarna Bodil Malmsten, Eva Runefelt, Björn Ranelid och Salim Barakat. Uppträder gör också bland andra Janne Jönson, Stephen Rappaport, Cristina Caprioli ccap, Zin-Lit och Rani Nair. Festivalen pågår 23-26 november. Det publikvänliga helaftonsprogrammet äger rum på Dramatens lilla scen måndag 26 november.

Helgens höjdpunkter

I Malmö gästspelar Varieté Vauduvill på Teater 23. På programmet står uppträdanden med bland andra magikern Professor Orlando Curioso, fakirnymfen Gillette Platin, tyrolersystrarna Gretli & Heidi, akrobaterna Bill & Boy Bonanza, Sabelslukaren Monsieur Moustiqe. Gästspelet pågår 22 november-2 december.

Dramalabbet gästspelar i Örebro
I Örebro gästspelar Dramalabbet med sin rykande färska dramatik – Ey Hallå! av Özz Nujen i regi av Martin Geijer och Drottning med manus och regi av Fredrik Berger. Platsen är Kruthuset och tidpunkten söndag 25 november kl 18.00. På scenen ses Özz Nujen, Mattias Fransson, och Jessica Forsberg.
   På Östgötateatern i Norrköping blir det nypremiär för Temperance av Staffan Göthe lördag 24 november. Uppsättningen har tidigare spelats i Linköping och för regin svarar Torbjörn Astner. Under januari och februari 2002 spelas den på turné i hela landet.

Tito Beltrán gästar Göteborgsoperan

GÖTEBORG. Vid Göteborgsoperans traditionella Trettondagskonsert, som äger rum 5 januari 2002 på stora scenen, kommer tenoren Tito Beltrán, sopranen Kerstin Avemo samt musikalartisten Fred Johanson att medverka. Som konferencier ses tv-programledaren Kattis Ahlström och dirigent är Patrik Ringborg.
   Den efterföljande balen på stora scenen ackompanjeras av Anneli Rydé och Svante Thuresson. De kommer att svänga loss tillsammans med storbandet The GO Ballroom Orchestra och kapellmästare är Lars Kvensler.

Teater Terrier på hugget igen

Den nya uppsättningen heter Nu när allt är egendomligt och är Teater Terriers tredje vuxenproduktion sedan starten våren 2000. Föreställningen har en stark förankring till nutiden och tar upp frågor som samtidsmänniskan brottas med.
– Den handlar om svårigheten att förstå världen idag. Om att kunna hänga med, att ha åsikter och ta ställning för och emot, säger Monica Wilderoth.
   Temat är aktuellt inte minst denna höst, då TV och tidningar basunerat ut katastrof efter katastrof.
– Man orkar till slut inte höra mer, Det blir för mycket att ta in, säger Susanne Karlsson.
   Monica tycker att det lätt skapas en känsla av otillräcklighet och ångest över att man borde göra något, men att många blir passiva. Samtidigt, påpekar hon, kan man komma långt med goda intentioner.

Humor som vapen mot ondska
Pjäsen ställer dessa i grunden allvarliga frågor, men innehåller samtidigt en stor portion humor. Det är viktigt för gruppen att man vågar skämta även om hemska saker.
– Humorn blir ett sätt att bearbeta det som händer, säger Monica, som anser att det måste vara tillåtet att skoja om till exempel Usama bin Laden.
   Teater Terrier har hittills själva skrivit sina pjäser. Men det är inte något som de bestämde sig för från början. Det handlar mer om att föreställningen ska kunna engagera publiken.
– Vi har letat efter manus, men inte hittat något som passat oss. Det räcker inte att det är en bra pjäs, utan det måste vara angeläget här och nu för människorna på Möllevången, säger Anders Carlsson.

Många samtidsintryck blev manus
Efter förra pjäsen, Jag skulle ha ropat för länge sen, som handlade om flyktingpolitik, ville gruppen istället syssla med något mer kavalkadliknande, och den nya föreställningen innehåller både musik och sång.
   Sedan i september har de hållit på att skriva manuset till sin cabaret. Alla har på sitt håll samlat intryck från olika källor och funderat på vad som skulle kunna passa, sedan har det diskuterats, refuserats och tillsammans har de valt ut det bästa.
– Vi har kört efter mottot ”bästa idén vinner”, säger Susanne.

Lite satsas på de fria grupperna
Den 24 november är det premiär på kulturhuset Inkonst. Sedan bjuds det på ytterligare tolv föreställningar.
– Vi hade gärna haft fler, men vi fick inte tillgång till lokalen längre, säger Monica, som är besviken på att kommunen inte satsar mer på de fria teatergrupperna i Malmö.
   På frågan om de känner sig redo inför den stora kvällen kan man urskilja en viss tveksamhet.
– Vi kommer att bli klara, säger Anders. Inför vår första premiär kändes det lite osäkert om det verkligen skulle bli något. Men den här gången är det säkert. Det kommer att bli något.
   Och tittar man på bemötandet av tidigare produktioner av Teater Terrier så blir det inte bara något – det blir något extra.

Kulturpengar till dans och teater

Totalt får 63 teatergrupper dela på nära 49 miljoner kronor. Treåriga bidrag går, förutom till Oktober och Masthuggsteatern, även till Teater Galeasen, Teatergruppen Pero, Dockteatern Tittut och Barnens underjordiska scen, samtliga Stockholm.
Fria dansgrupper och koreografer får 11,5 miljoner kronor. Två koreografer, Cristina Caprioli och Philippe Blanchard, tilldelas det treåriga verksamhetsbidrag som inrättades förra året. Kenneth Kvarnström, Björn Elisson och Gunilla Witt får verksamhetsbidrag för andra året.

Norén-pjäs regisseras av Bille August

I pjäsen sätter Norén åter det moderna privatlivet under luppen. Rollerna bekläds av bland andra Benedikte Hansen, Ole Lemmeke och Nicolaj Dahl.
   Bille August, 53, har senast gjort succé med den svenska produktionen En sång för Martin.
   Det är ännu inte klart vilket som blir Augusts nästa filmprojekt. Förra året tillkännagav det spanska filmbolaget LolaFilms att han skulle regissera kärlekshistorien The Maid of Buttermere i en engelskspråkig version. Men diverse praktiska problem har försenat det projektet.
   – Möjligheten finns fortfarande, men Bille August överväger också andra filmer, säger Augusts medarbetare Karin Trolle.

Prima liv för singlar

Men hennes trygga tillvaro rasar snart samman när större önskemål kommer in i bilden; hon vill gifta sig – här och nu! Zeus tar henne med till bröllopsgrottan. Men vad händer? Här överger han henne utan förklaring. Solskenskvinnans desperation växer. Vad ska hon ta sig till? Vem ska hjälpa henne nu när han år borta?
   Prima liv heter detta musikaliska kärleksdrama som har sin urpremiär onsdag 21 november kl 19.00 på Teaterhuset Fredlaer i Stockholm. För manus och regi står Boel Schenlaer och i den enda rollen ses Anna Edlund. Med föreställningen vill man återuppväcka glömda teaterknep som ”dockan”, ”falluckan” och ”avsidesrepliken”. Scenograf Thomas Fredriksson knyter också an till det klassiska med sina tjugo porträtt i olja som ska ackompanjera Anna Edlunds olika, kvinnliga karaktärer på scen.
   Nummer återkommer inom kort med en scen på video.

Rör inte barnens pengar!

Regionförbundet i Kalmar län ska spara. Riksteatern Kalmar län tappar en halv miljon kronor – eller ca 40% – av Regionförbundets bidrag. Hur det än går med teaterföreningens verksamhet generellt så är det alldeles avgörande att barnteaterkonsulentens verksamhet finns kvar och utvecklas. Jag ska förklara varför.

Elever måste lära sig förstå dagens mediavärld
I skolverkets läroplan för grundskolan har språkbegreppet vidgats. De gestaltande språken, som dans, teater och film, jämställs med de traditionella. Det betyder att på samma sätt som skolan ska ge eleverna redskap att kommunicera i tal och skrift, så ska skolan ge eleverna redskap att uppleva, förstå och kritiskt förhålla sig till exempelvis film, teater och dans. Det är med hänsyn till den mediavärld vi lever i idag inte bara en rimlig, utan dessutom nödvändig ambitionsnivå.

Stimulera barnens egna skapande
I Mörbylånga kommun får varje barn från fem års ålder minst två program per år inom sektorn teater – dans – musik. Verksamheten ska ge levande och kritiska möten med konstformerna. Den ska stimulera eleverna till eget skapande, till att uttrycka den egna tankevärlden även i gestaltande språk.
   Statistiskt sett får en elev under elva år i skolan i Mörbylånga möta dans sju gånger, teater sju gånger och levande musik sju gånger. Jag vill påstå att det är en miniminivå för att skolplanens målsättningar alls ska kunna ges ett innehåll.

Barn- och ungdomsteaterkonsulenternas arbete viktigt
Ölandskommunerna har länge legat i topp när det gäller kultur för barn och ungdom. Men övriga kommuner i länet är åtminstone statistiskt sett på rask frammarsch. På några år har siffrorna fördubblats vad det gäller teaterbesöken i skolan. Detta är en mycket positiv utveckling i länet. Jag vill påstå att barn- och ungdomsteaterkonsulenternas arbete är – och har varit – alldeles avgörande för denna utveckling. Basen för programgivningen är konsulentens ”teaterkatalog” med utvalda föreställningar från institutioner och fria grupper av utomordentligt hög kvalitet. Utan denna service kommer skolor, kultursekreterare och programgrupper att få en hopplös situation när det gäller att bedöma de kvalitetsmässigt minst sagt varierande erbjudanden som duggar över verksamheten.

Avgörande plattformar
Det har hittills funnits mycket att önska av lärarutbildningarnas hantering av pedagogiken kring de gestaltande språken. Den kontakt- och informationsverksamhet och den fortbildning som barnteaterkonsulenten, ofta i samarbete med andra, står för är viktiga. De ger lärare och arrangörer plattformar för utbyte av erfarenheter och pedagogiska redskap att utveckla verksamheten vidare.
De gestaltande språken hör framtiden och barnen till.
   Hur det än går med Teaterföreningen i stort, så är det alltså viktigt att Barn- och ungdomsteaterkonsulentens verksamhet både finns kvar och kan utvecklas.

Handfast om att skriva dramatik

Till alla som vill men kanske inte vågar

Hur många drömmer inte om att få sin text spelad på en teaterscen? Oftast stannar planerna just vid drömmar: det är lätt att skrämmas av det till synes hopplöst omöjliga i företaget. Men istället för att förtvivla finns nu Bernt-Olov Anderssons lilla bok ”Vi skriver en pjäs” som vänder sig till alla de som skulle vilja bli dramatiker men inte riktigt vet hur de ska hitta vägen till en uppsättning.
   Här finns skrivandets alla faser i kapitel för kapitel: från det första idéstadiet till bearbetningen av den färdiga pjästexten.
   Boken är pedagogiskt upplagd, och börjar med ett ödmjukt förord där författaren ger en liten presentation av sig själv som dramatiker. Sedan följer en kortfattad teaterhistorik som löper från antiken, via medeltiden, renässansen för att stanna på nittonhundratalet med Brecht och hans teater. Därefter kommer bokens egentliga syfte: att lotsa läsaren in i skapandet och realiserandet av den egna dramatiska texten.

Konkreta om jobbet
Andersson ger hela tiden konkreta, handfasta råd om skrivandet. Han poängterar exempelvis vikten av att ha en penna och ett block till hands – man vet ju aldrig när idéerna kommer till en. Sedan är det också viktigt att man inte skriver ett manus som innehåller orimligheter – måste det till exempel finnas månlandare eller kameler på scenen, eller kan man försöka visa det på ett annat sätt? Och ibland kanske inte en drastisk inledning är det dramatiskt mest verksamma sättet – det kan vara bättre att långsamt bygga upp en spänning, föreslår Andersson och visar hela tiden vad han menar med konkreta exempel. Även om man vill berätta en storslagen, fantasifull historia, så är det allra viktigaste, poängterar Andersson, att utgå ifrån de egna personliga erfarenheterna, att helt enkelt veta vad man talar om – och om man inte vet vad man talar om, se till att vara påläst.

Författare och dramatiker
Bernt-Olov Andersson är författare med ett tiotal böcker bakom sig, både romaner, diktsamlingar och fackböcker. Som dramatiker har han skrivit fem pjäser, där den mest framgångsrika var Argentinsk likör som spelades av Riksteatern 1995, i ett samarbete med den latinamerikanska teatergruppen Teatro Popular Latinoamerico. Vi skriver en pjäs är framtagen tillsammans med Amatörteaterns Riksförbund, och innehåller också film- och tevekapitel.

Det behöver inte vara Dramaten
Det är inget tvivel om att Andersson står på den blivande dramatikerns sida. Och, som han påpekar redan i förordet, behöver det inte vara just Dramaten man vänder sig till. Det finns en mängd andra sammanhang där man kan pröva sin text – som i amatörteatergrupper. Utan minsta koketteri redogör Andersson för de vägar man kan gå mot en uppsättning och vad man kan råka ut för och kanske till och med måste vänja sig vid – som att inte ta kritik personligt eller att folk försöker ändra i eller styra ens text. Själv fick han sin första pjäsbeställning med uppmaningen att skriva ”en rolig pjäs om miljöproblem”.

Värdefulla adresser
Det är en konst i sig att förklara sådana komplicerade saker som hur man skriver ett fungerande drama. Bernt-Olov Andersson lyckas visa den professionella dramatikerns knep så att de förstås och kan tillämpas av alla. Som en extra bonus avslutar han med några sidor värdefulla adresser, till amatörteaterförbund, tevekanaler och filmbolag.

Månens magiska dragningskraft

Här låter koreograf Eva Ingemarsson (bl a The Frozen Ones) dansaren möta tekniken för att locka fram människans inre. Vi får se Arngrimur, Janni, Mauro och Åsa åldras – eller föryngras. De möter sig själva i en annan tid framför ögonen på betraktaren.
   Förvandlingsexperiment med foto, video, filmprojicering och dokumentära intervjuer har blivit Eva Ingemarssons signum. Detta speglas även i det aktuella verket.
   Föreställningen gästspelar på Moderna Dansteatern i Stockholm 22-24 november.

Krook återuppstår i sin sista roll

Detta är Beatris automatiska stämma och jag vill bara ha sagt att jag dog igår natt klockan 23.05 medan ni andra satt och tittade på teve eller vad ni nu gjorde…

I Marie-Louise Ekmans radioteater Uppståndelsen spelar Margaretha Krook en stor konstnär – Beatris Hand – som dör och får en storslagen begravning. Alla tävlar om att hylla hennes minne, alla har sin bild av henne. Men Beatris vill inte vara död: ”Jag tycker helt enkelt inte att det är värt det”.
   Uppståndelsen spelades in i januari i år. Huvudrollen som Beatris Hand var specialskriven för Krook och kom att bli hennes sista. Hon dog den 7 maj efter en tids sjukdom, 75 år gammal.
   Den övriga rollistan är en mix av yngre talanger och etablerade namn, bland annat: Cecilia Frode, Harriet Andersson, Eva Röse, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Keve Hjelm och Gösta Ekman.
   Programmet sänds I P1 lördag 17 november kl 19.30. Repris 19/11 kl 19.03 och 25/11.

Sverigepremiär för Sarah Kane-pjäs

Slår man upp det engelska ordet ”crave” i en ordlista får man förklaringar som ”begär”, ”åtrå”, ”längtan”, ”att anropa den högste” med flera betydelser. Just därför, på grund av de många olika innebörderna har Darling Desperados valt att inte översätta titeln till svenska:
   – Det är ju inte så enkelt som att det till exempel bara betyder ”tekopp”, säger Katta Pålsson och berättar att de många tolkningsmöjligheterna är något som kännetecknar hela Sarah Kanes pjäs Crave.

Fyra par ”glasögon”
Skådespelaren och författaren Amanda Ooms har översatt Crave åt Darling Desperados, men texten är mycket poetisk och fortfarande finns där stort utrymme för olika tolkningar. Gruppen har också kikat en hel del i det engelska originalet under arbetets gång.
   – Texten är skriven och kommer att framföras i flera lager. Det finns minst fyra olika lager, eller fyra par ”glasögon” att se pjäsen igenom, säger Katta Pålsson.
   Fyra är också antalet skådespelare och antalet karaktärer på scenen. De bär namnen A, B, C och M, men spelar egentligen flera roller.
   – Det är många saker som pågår samtidigt och pjäsen ställer också frågor om hur man associerar och kommunicerar. Orden betyder inte samma sak för alla människor.

Musiken har viktig roll
I uppsättningen har Darling Desperados jobbat mycket med musik, som de vill ska ge ytterligare dimensioner ”för att pjäsen ska gå in på flera ställen i kroppen på publiken”, som Katta formulerar det. Hon berättar också att pjäsen dessutom är skriven på ett musikaliskt sätt.
   – Vi vill att det ska bli en resa för publiken, både känslomässigt, fysiskt, visuellt och ljudmässigt, säger Katta Pålsson.
   Den engelska dramatikern Sarah Kane är flitigt spelad i England och många andra delar av Europa, men i Sverige blir Darling Desperados, som just nu samarbetar med Nya Pistolteatern, först med att spela en pjäs av Kane. Katta Pålsson menar att svensk teater ligger långt efter övriga Europa och tyvärr bekräftas än en gång den gamla regeln om att konstnärers storhet först kommer efter deras död. Sarah Kane begick självmord 1999, vid 28 års ålder.

Kärlekens eviga dilemma
I Crave skildras kärlekens eviga dilemma om att ha, eller inte ha kärlek. Det handlar mycket om bekräftelse, men också om generellt existentiella frågor som har rötter i det västerländska samhället.
   På ett poetiskt sätt har Sarah Kane lyckats fånga formuleringar som hör till vårat samhälle, menar Katta Pålsson:
   – Samhället är uppbyggt på vissa grundvalar som går igen. Värderingar från den kristna etiken ligger till grund för hur samhället ser ut och pjäsen blir en kritik mot dessa värderingar, eftersom människorna har det som de har det i den här världen, säger Katta Pålsson.
    – Det balla med bra poesi är att man inte behöver vara ett dugg litterär för att ta den till sig. Det räcker med att leva i det här samhället för att man ska känna igen sig.

”Människan är bara en ömtålig liten varelse”
Darling Desperados gör ingen hemlighet av att de har haft en del bekymmer med att ta sig an detta starka, och många gånger komplicerade, material. De har aldrig själva sett någon av Sarah Kanes pjäser uppsatt, men både Katta Pålsson och Ulrika Malmgren, den andra delen av Darling Desperados stomme, menar att det kanske till och med är en fördel.
   De har letat aktivt efter något nytt och annorlunda och har läst mängder av manus innan de fann Crave. De fastnade för Sarah Kane för att de tycker att hon har lyckats fånga samtidens stämningar och för att det är gjort på ett intelligent sätt.
   – I Crave känner man igen sig som människa, hur hemsk, skröplig och patetisk man kan vara, men samtidigt att vi faktiskt är ganska gulliga ibland, säger Katta Pålsson.
   – Människan är bara en ömtålig liten varelse.

Poesi Cup på K-bar

Platsen är K-bar på Söder i Stockholm och kvällens tävlande är lagen Hysch (Jenny Nilsson, Robert Singleton och Navid Modiri), Ur kvinnors undran (Chatarina Johansson, Marie Monvall och Marie-Louise Engstrand) samt Bellman, Tysken och terroristen (Karl-Axel Björnberg, Carolin Evander och Peter Evander).
   Återstående kvaltävling äger rum lördag 1 december på K-bar. Finalen kan man se lördag 8 december på samma ställe.

Skicka e-post till himlen

Andy Warhol och hans skyddsling Edie Sedgewick har för länge sedan lämnat legendariska The Factory i New York. Numera sitter de i himlen och e-postar.

”Hejsan Edie. Coolt att ni har adress på webben.” I radioteaterns cyberföreställning Andy&[email protected] får Andy Warhol och Edie Sedgewick e-post med angelägna frågor från signaturer som ”Vädur i Motala -83”, ”Kanske gay -82” och ”Pälsdjursallergiker -86”. Edie Sedgewick var Andy Warhols stjärna i en rad undergroundfilmer och känd som förebilden till Bob Dylans ”Just like a woman”.
   Andy&[email protected] är skriven av Eva Ström och regisserad av Suzanne Osten. Edie spelas av Cilla Thorell som nyligen sågs i JB på Stockholms Stadsteater. I rollen som Andy Warhol hör vi Rikard Wolff, aktuell i Kaspar Hauser på Malmö Musikteater.
   Programmet sänds
I P1 lördag 24 november kl 19.30. Repris 26/11 kl 19.12 och 2/12 kl 00.13