Nummer

Det är ännu höst då jag träffar honom på Södra teatern i Stockholm, den alternativa och utomeuropeiskt ansedda scenen, som börjat blomstra under hans tid på Riks. Han ser sportig ut med stickad mössa och täckjacka över den oklanderliga om än slipslösa kostymen. Det är nästan minusgrader ute. Handslaget är således kyligt men leendet varmt. Han är nybliven pappa till Nils, den tredje i barnaskaran, och ser det som en ynnest att få vara med om spädbarnstiden igen.
– Utan att vara vulgär, samma dag som jag offentliggjorde att jag skulle avgå i maj tog min fru Anna ut spiralen, berättar han öppenhjärtligt. Hon blev gravid på en gång.

Råd att vara hemma
En högavlönad vd har råd med den sortens familjeplanering, det är så han ser det. I dag har han i motsats till när dottern Sigrid föddes för arton år sedan materiella förutsättningar att stanna hemma. Därför har han tackat nej till jobbförslag som skulle kunna sätta käppar i hjulet för den ovanligt långa pappaledigheten. Olyckskorpar i bekantskapskretsen varnar för att han glöms bort när han nu flyr hetluften, men han är inte orolig.
– Något jobb får jag nånstans. Dessutom känner jag att jag är färdig med att vara chef.

Tungrott på Riks
Thomas Lyrevik är 46 och har reflekterat över livet. Under det gångna året har flera människor i hans omgivning gått bort och det har berört honom illa. Människor som har närmat sig pensionen och sett fram emot den efter många års slit, men sedan aldrig fått uppleva den.
– Alla ligger i, av vilken anledning vet jag inte riktigt, för det handlar inte om materiell trygghet längre. I stället har det för många blivit ett bekräftelsebehov och kanske också rädsla för döden, som gör att de måste finnas med i centrum hela tiden.
   Det finns också andra förklaringar till att han inte för alltid vill hamna i chefsfacket.
– Ledarskap i dag blir alltmer fragmentariskt. Man ska ha tvåhundra bollar i luften samtidigt och det präglar också ens personlighet. Många som har varit chefer länge har svårt att föra djupa samtal.
   Men visst, erkänner Thomas Lyrevik, är det också fascinerande att vara boss. Att finnas med i händelsernas centrum. Att ha makten. Att göra ett avtryck och sitta vid årorna. Även om en offentligstödd verksamhet som Riksteatern många gånger är en ovanligt tungrodd eka, åtminstone när det kommer till förändringsarbete.
– Den som vill mycket i en sektor där man överlever bäst på att inte vilja någonting får det tufft. Du får inte kritik genom att inte göra något, men så fort du gör något växer debatten. Och politikerna, de som är dina huvudmän, vill paradoxalt nog inte ha debatt, vilket ytterligare konserverar sektorn.

Publiken svek
Svårigheterna till trots, nog har Thomas Lyrevik satt ordentliga spår. Anonym ute i teaterföreningarna tror han själv, men ”jävligt tydlig” i Hallunda. Med honom har Riksteatern fått en helt ny plats på den svenska teaterkartan, inte minst tack vare värvningen av
Lars Norén.
   Riks Drama där Norén är konstnärlig ledare, Riks Gästspel, som turnerar det bästa av landets föreställningar, och det unga teaterforumet Jam är nytillskotten under åren med Lyrevik som rorsman. Men den största tillfredsställelsen ligger trots allt inte i de handgripliga förändringarna.
– Det låter otroligt tråkigt, men viktigast för mig har varit att vara helig uppdraget. Om uppdraget är att öka antalet medlemmar i Riksteaterrörelsen, öka publiken samt vara en teater i debattens mitt, då vill jag uppnå just det. Jag blev förbannad när jag kom till teatern och såg att publiken, liksom antalet medlemmar i folkrörelsen, hade minskat varje år sedan tjugo år tillbaka och att det inte ens fördes en diskussion om det.

Impopulära beslut
Om en teater kan ha ett kollektivt självförtroende så var Riksteaterns kört i botten när Lyrevik tog över 1997. När han först blev tillfrågad om uppdraget var han inte alls intresserad. Teatern hade stagnerat – den analysen hade han gjort under sina år på kulturdepartementet. Skattemedlen gick dit, men inte publiken. Men efter ytterligare uppvaktning från dåvarande Riksteaterstyrelsen valde han att se den negativa trenden som en utmaning och tackade ja.
   Som vd fick han det otacksamma jobbet att rensa i personalstyrkorna, att omplacera somliga och låta vissa gå.
– Det var oundvikligt att trampa folk på tårna. Terrängen är full av människor som gärna skulle ha velat skicka en pil i ryggen på mig, säger han och stannar så upp i en stunds eftertanke.
– På den tiden stålsatte jag mig, men visst var det fruktansvärt att skjuta över uppsägningshandlingen och se tårarna komma på en som är femtio och har jobbat i femton år.

Om 7:3
I dag får han klappar på axeln av belackarna. Publiken liksom Riksteatermedlemmarna har ökat. Antalet pressklipp är ”horribelt många”. Riks Drama och Riks Gästspel liksom Södra Teatern firar triumf efter triumf. Det kollektiva självförtroendet och stoltheten har växt. I dag är Thomas Lyrevik en smula förvånad över att det trots stormarna som varit aldrig på Riksteatern har rests krav på vd:s avgång. Inte ens när debatten antog orkanstyrkor efter de ödesdigra morden i Malexander.
– Hade vi haft en kristallkula hade vi givetvis inte gått in i 7:3-produktionen med dessa interner. Men om vi bortser från de fruktansvärda dåden tycker jag att det Riks Drama gjorde var jävligt bra. De hade och har fortfarande ett mod som jag skulle vilja se hos flera.
– En sak som var påfallande i 7:3-debatten var hur flera i den så kallade radikala kultureliten avslöjade sin trångsynthet, sitt rentav reaktionära tänkande, vilket ger mig rysningar längs ryggraden, fortsätter han med eftertryck.
– Trots alla nästan floskelliknande yttranden som matas upp av recensenter och folk i branschen – att teatern ska vara en kraft för människor, våga debattera angelägna ämnen, roa och oroa, så blev det en otrolig diskussion när Lars gjorde en sån här sak. Och diskussionen handlade inte om kriminalvården och synen på nazism, utan ifrågasatte om teatern verkligen ska göra ett sånt här projekt.

Folkörelsen stöttade
Om nu Thomas Lyrevik blev besviken på kulturprofiler han tidigare högaktat överraskades han däremot positivt av fotfolket inom Riksteaterföreningarna.
– Folk ute i landet, som jag tidigare såg som de mest konservativa och stelbenta stod stabila bakom oss genom hela projektet, vilket skänkte en trygghet inom teatern. Till och med teaterföreningarna i Östergötland där morden inträffade har stöttat oss. Den lärdomen har varit fantastisk och det är nog ett av skälen till att Lars valde att stanna kvar på Riks Drama.

Bidrag ställer krav
Att Thomas Lyrevik är förtjust i Lars Norén är tydligt. Han kan inte nämna någon annan svensk dramatiker, vars pjäser berör honom lika starkt.
– Vad han har och hur han gör det vet jag inte, men vi brukar skämta om att det inte är någon slump att han har så stora öron. I ett samtal med honom frågar han saker hela tiden. Han är nyfiken och han lagrar allt. Han har en förmåga att läsa sin samtid och sedan paketera den.
Teater på Noréns vis har kraft, det tycker Thomas Lyrevik i dag. Hade det inte varit för 7:3 hade aldrig medias upprop mot nazister kommit till stånd, det är han övertygad om. Men att gå så långt som att säga att teatern kan förändra världen vill han inte göra.
– Att underhålla och ytterst trösta är syftet med all teater. Men inom skattesubventionerad teater måste det till något mer. De bidrag teatern får kan bara motiveras av att vi ska våga ge en röst till det som andra inte vågar, vill eller kan säga.

Spela för folket
Utan skattemedel skulle teatern inte överleva. Så krasst ser Thomas Lyrevik på saken. Men de understödda teatrarna skulle klara sig bättre på egna ben om de intresserade sig mer för vad som går hem hos folket. En åsikt som kan tyckas gå stick i stäv med vad han tidigare sagt om att spela teater som vågar sticka ut, men icke.
– Vi borde turnera mer teater som går runt av sig själv, ja till och med ger överskott i kassan. Genom att ta marknadsandelar från den kommersiella scenkonsten kan offentligstödd teater både stärka svenska språket och få nya resurser för att göra fler smala och konstnärligt intressanta produktioner.

Tid att skriva
Hur Riksteatern gör i framtiden, det blir upp till styrelsen och nye vd:n Peter Örn att avgöra. Thomas Lyrevik känner sig redo att kliva av för att upptäcka nya områden. Och vem vet – kanske blir han kvar bland fåren, snäckskalen och de vindpinade tallarna. Kanske gör han som Bergman och blir Fårögubbe.
– Jag ska umgås med bebis och fru och skriva ett par väldigt privata saker som har med barn att göra. Det där med skrivandet är ett eget rum jag har öppnat upp sedan flera år tillbaka. Vi får se vart det leder. Om vi träffas om ett år kanske jag kan säga mer.

Pinocchio handlar om den fattige snickaren Gepetto som tillverkar en träpojke för att slippa vara ensam. Den goda fen, som är mycket lik den flicka som han var förälskad i som ung, skänker dockan liv. Pinocchios högsta önskan är att bli en riktig pojke. Men Pinocchio – som ju bara är en träskalle – gör allt fel! Vad krävs egentligen för att bli en riktig människa? Pinocchio ger sig ut i världen på en resa som kantas av våghalsiga äventyr för att försöka få svar på sin fråga.
    I regissör Agneta Ehrensvärds nytänkande version har Niko Röhlcke från Weeping Willows skrivit musiken som Irma Schultz Keller sjunger. I vår videointervju får du höra henne berätta om den och om sin syn på Dramatenuppsättningen av den kända sagan som Carlo Collodi skrev redan 1883.

”Chess, Cirkus 19 maj 2002” står det med svart, fet stil på de gula biljetterna. Frågan är bara hur vi ska veta om det passar oss att gå på musikal i maj 2002? Tänk om vi är sjuka, har svårt att få barnvakt, måste jobba över eller har tagit en sista minuten-resa till Mallorca? Ja, vem vet om vi ens är i livet i maj 2002?!
   Den smått otroliga framförhållningen för alla som vill se trion Helen Sjöholm, Josefin Nilsson och Tommy Körberg spela schack i Stockholm är förstås ett extremfall. Trycket på biljetter är nära nog lika stort som till Ulvaeus/Anderssons förra uppsättning på Cirkus – Kristina från Duvemåla. Men de där biljetterna på vårt kylskåp säger ändå något om situationen på eller kanske snarare vid entrén till Sveriges scener.
   En uppfattning man ofta stöter på är nämligen att det där med teater och biljetter – det är svårt och ack så ospontant! ”Tacka vet jag bio”, utbrister många. Där är det bara att ramla in på biografen strax före föreställningen och lösa biljett i kassan medan kompisen ställer sig i popcornkön.

Internet – en revolution
Lika tillgängligt som bio kommer teater kanske aldrig att bli. Komplikationen är liksom inbyggd i själva formen. En populär film går upp i kanske femtio kopior i Sverige, den kan rullas flera gånger samma dag och visas ofta varje dag i veckan, vilket förstås är omöjligt när det gäller levande scenkonst. Skådespelare måste vila och sova, de måste ha någon ledig dag i veckan och de kan framför allt inte klona sig och vara på mer än ett ställe samtidigt.
   Följden blir att populära föreställningar tycks stört omöjliga att se för den som inte har ett alldeles särskilt gott öga till teaterchefen, regissören, huvudrollsinnehavaren eller nån annan viktig person på teatern. Och vem har det?
   Jag minns hur ett fax till Stockholms stadsteaters biljettkassa räddade föreställningen Arne Anka för stora delar av min bekantskapskrets. Att komma fram på telefon en biljettsläppsdag var tvärkört ända tills det efter ett par timmar blev busenkelt, men då var också alla platser slutsålda. Året var 1995 och tillvaron i biljetträsket kändes alltför begränsande och otillräcklig. Men så letade sig Internet in i var mans stuga – och liksom så mycket annat blev teatern oerhört mycket mer tillgänglig…

Bokning på nätet
De flesta teatrar, såväl institutioner som fria grupper, har numera väl fungerande hemsidor. Där finns information om repertoar samt ofta möjlighet att boka biljetter. På de allra bästa sidorna, kan du direkt se platstillgång och till och med vilka platser du kan få i salongen. På andra sidor kan du skicka ett önskemål via e-post, vilket sedan behandlas parallellt med förfrågningar per telefon och i biljettkassan. I avdelningen Scenguiden i denna tidning kan du klicka dig direkt till många teatrars biljettbokning.

Biljett Direkt/Ticnet
Många teatrar hänvisar på sina hemsidor till Ticnet, som i maj 2001 gick ihop med konkurrenten Biljett Direkt. På deras hemsida www.ticnet.se eller på tel 077-170 70 70 kan du lätt och smidigt boka biljetter. Betalning sker genom din banks direktbetalning, med kort eller via bank-/postgiro och du kan få biljetterna hemskickade mot en avgift på 40-70 kronor.

Telefonen fungerar fortfarande
Fortfarande fungerar det förstås bra att ringa till teatern, men om det är en större teater är det bäst att du utrustar dig med tålamod. ”Vi jobbar på för fullt för att snart få hjälpa dig. Tack för att du väntar” upplyser den trevliga men automatiska rösten gång på gång under de tio minuter jag sitter i Dramatens telefonkö. Klassisk musik bjuder de i alla fall på under tiden.
   Fria grupper litar å andra sidan ofta till den gamla hederliga telefonsvararen i brist på personal och kanske även på biljettkassa. Lätta ditt hjärta och din biljettfrustration efter pipet, så ringer snart någon upp för att hjälpa till.

Biljettkassan – det spontana sättet
Kan tyckas vara ett uråldrigt sätt att köpa biljetter på, men kanske är det allra trevligast att gå till teatern för att handla. De större teatrarnas kassor är oftast öppna från kl 11 eller 12 fram till föreställningens början, medan de fria grupperna brukar nöja sig med att hålla öppet ett par timmar på kvällen.
   Det är också bara på teatern du kan ta del av de sista minutenpriser som vissa teatrar erbjuder. Och – voilà – plötsligt blir teater lika spontant som bio!

Handla hos ATG-ombudet
Ibland är datatekniken gudabenådad. Är det ändå inte smått otroligt att den lilla, lilla Pressbyrån i Flen kan sälja biljetter till de stora, stora operahusen i Stockholm eller Göteborg? Precis som alla andra ATG-ombud. En avgift på 10-20 kronor tillkommer visserligen, men nåt ska de ju ha för besväret.

Abonnemang
Att abonnera på biljetter är kanske ett sätt som gör att du som alltid har agendan fulltecknad kommer i väg på teater. Du får ett något rabatterat pris och du är säker på att få biljett till just din teaters föreställningar. Operahusen samt många länsteatrar erbjuder abonnemangspaket.

Teaterresor
Varje bussbolag med självaktning köper upp sig på ett stort antal biljetter till populära föreställningar – framför allt på privatteaterscenerna.
   I skrivande stund finns de stora lockbetena i Stockholm med Evita på Cirkus och Lorry på Oscars samt i Örebro där Hj@lmar på nätet spelas.
   Enligt Nummers källor har de här resorna blivit smått ökända bland teatrarnas biljettvaktmästare och garderobiärer. Det är nämligen dessa som brukar få ta hand om de personer som fått lite för mycket innanför västen under bussresan. Som passagerare är det säkert ett trevligt sätt att resa på oavsett om det är föreställningen eller maten och drycken som lockar. Du köper ett paket bestående av resa, teater och supé och får kanske nya vänner på kuppen. Kjellsbuss i Västervik, Vadstenabuss och Petterssons buss i Norberg är några av teateraktörerna på motorvägen.
   Som sig bör ställer bussbolagen krav – nyligen rapporterade Dagens Nyheter om att resorna har blivit färre, eftersom bolagen inte tycker att det finns tillräckligt många bra föreställningar att se.

Framtidens biljettköp
Biljettautomater på stan, där du själv kan handla smidigt och enkelt – det är Riksteaterns vision om hur teaterbiljetter ska bli mer tillgängliga i framtiden. En projektgrupp är för närvarande i full gång med att utveckla en egen Internetbokning, där de lokala teaterföreningarna (varav många i dag helt saknar biljettkassa) ska kunna lägga ut biljetter till försäljning.
   Till våren är det tänkt att nätbokningen ska vara i bruk landet runt – då på Riksteaterns hemsida. Tekniken gör det i förlängningen fullt möjligt även med ”biljettomater”.

Gruppen ser sig gärna som ett kollektiv. Tillsammans genomför det föreställningar. För att få möjlighet att utvecklas tillsammans har de bestämt sig för att bilda en ensemble som döpts till Nio Liv. I början av år 2003 planerar de att ge sin första föreställning. Men enligt Tove Sahlin var det också en annan sak som fick dem att fatta beslutet att hålla ihop även efter examen.
– När vi skulle gå ut kände vi att nu har vi spelat ihop oss i fyra år och har en gemensam kunskapsbank som jag tror är jättesvår att få ”därute”.

Vad är mim?
Tove tror att det inte är så många som vet vad mimare håller på med idag. Hon hänvisar till recensenten som undrade om deras slutproduktion, Hö-Hö, (spelades på Teaterhögskolan i november 2001), var dans eller teater. Nu utbryter en diskussion om vad mim egentligen är. Några mimare från en tidigare utbildning säger att de slutat definiera vad mim är eftersom det inte ger något. Däremot, säger de, kan de alltid se om det finns en mimare i en föreställning. Det de ser kanske är det som Julia Alenius Navlet anser är utmärkande för mimare.
– Vi gör skådespeleri utan ord och vi gör dans med tanke. Men eftersom vi har tränats i ord och dans också kan vi sätta in dem om det behövs för uttrycket.

Speciell stil
Med andra ord är dessa mimare mycket kompletta scenkonstnärer. Men precis som det är när det gäller dans eller teater finns det olika stilar. Teaterhögskolans mimare har en speciell mimstil som utvecklats av utbildningens huvudlärare, Stanislaw Brosowski. Tack vare honom har de enligt Tove haft möjlighet att utveckla en modern mim.
– Det kommer från oss själva. Vi har lärt oss Stanislaw Brosowskis mim, som är den polska mimen. Men sedan skapar vi föreställningarna tillsammans, så det är plockat från allas kroppar, själar och tankar.

En uppskattad lärare
Jag kan inte undgå att lägga märke till den värme som de känner för sin lärare. Genom det de berättar får jag en känsla av hur mycket denne sextioårige man som sedan mitten av sjuttiotalet haft ansvar för mimutbildningen betytt för dem. Det viktigaste tycks vara att han hjälpt dem att utveckla ett självständigt skapande. Men Malin Wetterqvist säger att de också lärt sig att hantera situationer där någon ger dem färdiga rörelser att arbeta med.
– Även om vi skulle få det har vi tränats av Stanislaw hur man skall binda ihop det med tankar och vi har tränat oss i att kunna lägga in tankar i rörelsen.
Något annat som Stanislaw Brosowski lärt dem är vikten av att veta exakt vad man gör på scenen. För att kunna veta vad man gör måste man kunna konkretisera sig ner i minsta rörelse och inte ha en massa diffusa idéer. Eller som Martin Hasselgren säger.
– Man ser direkt när en människa vet vad den håller på med. Det kan vara hur mysko som helst – bara det är klart – då blir det genast intressant att titta på.

Samarbetar med koreografer
Hö-Hö arbetades fram tillsammans med den norske koreografen Jo Strömgren. Att mimare arbetar med en koreograf är en logisk följd av att både danskonsten och mimet allt mer närmat sig den fysiska teatern. Till exempel tycker de själva att de verk de sett av Strömgren innehåller mer mim än dans. Flera av mimarna har också arbetat med andra koreografer till, exempel med Dorte Olesen i en Midsommarnattsdröm på Dramaten och i Philippe Blanchards Airbag. Vad gäller Nio liv i framtiden så finns det flera koreografer som de hoppas att ensemblen skall få tillfälle att arbeta med.
Det är nog dags att glömma bort bilden av mimet som ett rebusartat teckenspråk – eller mimaren som den där personen som låtsas vara instängd i en glaskub. Idag är en mimare en mångsidig scenkonstnär som tränats att använda sin kropp på ett självständigt, kreativt sätt.

När vi ses berättar Susanne Neuss, manusförfattare till pjäsen De bortglömda barnen, att upprörda människor reser sig och lämnar salongen när de ser föreställningen. Jag tänker då på vad den danske regissören Per Fly som gjort filmen Bänken, sa i en TV-intervju för en tid sedan: ”Nästan alla människor har en pappa, en mamma, en bror eller en morfar, som är alkoholiserad”.
   Några dagar senare ser jag själv föreställningen i en svartmålad lokal utan fönster i Fryshusets inre. De första minuterna märker jag att det är en blandning av amatörer och proffs som spelar, men en bit in i pjäsen har jag glömt det. Det som skildras gör ont. Det är barn som bävar varje gång de kommer hem och ska öppna dörren eftersom de inte vet om pappa är nykter eller onykter. En pappa som när han är nykter köper biljetter till finalen mellan Hammarby och Djurgården för att glädja sin son, men som inte dyker upp då matchen äger rum. En pappa som sviker och slår, en pappa som med sina alkoholproblem tar all plats.

Inte ett dugg insmickrande
Det mest förtvivlande med skildringen är insikten att det inte är en unik historia. Efter föreställningens slut sitter fyra tonårstjejer på olika platser i bänkraderna och gråter och det är ett femtontal vuxna och tonåringar som väljer att stanna kvar då ljuset tänts för att tala med de stödpersoner som finns på plats.
– Vi hade en kvinnlig präst med i publiken under premiären, efteråt sa hon att det värsta är vetskapen att många, många barn växer upp i ännu värre hemförhållanden än de som skildras här, säger Suzanne Neuss.
   Det är inte första gången den Stockholmsbaserade teatergruppen Culpa tar upp obehagliga, men inte desto mindre sanna, förhållanden. För några år sedan satte de upp pjäsen Vi var ju syskon, som handlar om en tonårsflickas missbruk.
– Culpa tar upp ämnen som inte är ett dugg insmickrande. Huvudpersonen i
Vi var ju syskon dog en död som var förödmjukande och meningslös, fortsätter hon.

Finns det en huvudperson är det alkoholen själv
Suzanne Neuss tog sig an uppgiften att skriva manus till en pjäs om alkoholism utan att ha några egna nära erfarenheter att utgå ifrån. Texten bygger delvis på förfärande statistik och faktakunskap från böcker, men den bygger framför allt på möten med människor, bland annat hos Anonyma Alkoholister, där de närvarande valt att öppenhjärtigt tala och berätta om skamkänslor, sorg, oförmåga, vrede, beroende och rädsla.
– Pjäsen har ingen huvudperson, finns det en så är den alkoholen själv, säger Suzanne Neuss, som aktat sig noga för att hamna i schabloner eller nidbilder.
– Den enda ram jag hade för att skriva manuset var satt av Anne-li Ramirez, regissör och koreograf för Culpa, som sa att hon ville att utgångspunkten var en familj, bestående av mamma, pappa och tre tonårsbarn, en familj där pappan hade alkoholproblem.
   En eftermiddag, i våras, då manuset var färdigt slog hon på ZTV som råkade sända en video med rapparen Lilleman.

Även Lillemans historia
– Där stod en ung kille och rappade precis det som pjäsen handlar om. Textraden ”Jag och mina syskon är tre bortglömda barn” – gick rakt in, hela låten Vart tog pappa vägen? är samma sorts historia som den jag skrivit. Jag rusade upp och letade efter telefonkatalogen, slog upp ZTV och ringde och frågade vem den där killen var.
På några minuter hade Suzanne Neuss Lillemans skivbolag på tråden. Strax efteråt träffades Lilleman och Suzanne Neuss och hon började med att räcka över manuset till Lilleman.
– Han tog hem det och läste, hörde av sig och sa att det var bra. Då hade jag också fått veta att hans texter berättar om egna erfarenheter, och plötsligt hade Suzanne Neuss ytterligare ett ansikte i raden av barn som vuxit upp i dysfunktionella hem.
– Jag frågade om vi kunde använda hans låt i föreställningen och det var självklart för honom att vi skulle.
   Detta möte resulterade i att Lilleman, mellan skolgången i åk 9 i Malmö och turnéer på helgerna, då och då far till Stockholm för att vara med i öppningsscenen på Fryshuset.