Teateråret 2001

För den som tycker om att måla fan på väggen har det varit ett givande teaterår. Avgående chefer, kickade stjärnskådespelare, grymmare bidragsregler, teatrar som tvingats slå igen. Det har satts igång en omstrukturering av svensk teater som hotar både etablerade institutioner och fria grupper.

Men samtidigt har det gjorts mycket bra teater – kanske mindre på de stora scenerna än i bakfickor, garage och på småscener runtom i landet. Mest glädjande har genombrottet för den unga svenska dramatiken varit. Flera institutionsteatrar har i år dragit igång projekt med specialskriven ny dramatik: Folkteatern i Göteborg, Östgötateatern, Upsala Stadsteater.
   Resultaten har väl inte alltid varit helt lyckade, men satsningen är ett friskhetstecken: teatern vågar se framåt, bevakar inte bara ängsligt biljettkassorna med hjälp av klassiker, West End-succéer och en lagom museal Norén.

Den levande Norén har, inom Riksteaterns ram, även funnit friare former för sin dramatik. Med Akt och Kommer och försvinner fortsätter Norén att fjärma sig från den psykologiska realismen och som regissör blir han mer och mer intressant: Måsen hör till årets höjdpunkter på svenska scener. Det är ingen tvekan om att Norén, tillsammans med Unga Riks och det allt bättre gästspelsurvalet, ryckt upp Riksteatern rejält de senaste åren; de lönlösa egenproduktionernas tid tycks definitivt förbi.
   Detsamma kan väl snart sägas även om Dramaten. Avgående chefen Ingrid Dahlberg har hållit i yxan och penningpungen så som kontraktet stadgat och hon har fyllt salongerna. Men hon har gjort det med en allt lättare och mer förutsägbar repertoar; Hustruskolan, Cabaret och Komisk talang går väl an, men hör scensåpan Bestseller av Louise Boije af Gennäs verkligen hemma på nationalscenen? Med Staffan Valdemar Holm som ny chef och konstnärlig ledare – allt tyder på att han blir det – tar sig Dramatens experimentlusta säkert andra, mer gedigna uttryck.

Året har, som sagt, varit de aviserade chefsavgångarnas år: förutom Dahlberg har även Peter Wahlqvist på Stockholms stadsteater meddelat att han slutar nästa år och Eva Bergman, som byggt upp Backa Teater till Sveriges kanske främsta barn- och ungdomsscen, lämnar teatern efter 20 år. Åtminstone i Backa är successionsordningen redan säkrad: det såg Eva Bergman till för två år sedan då hon tog in Alexander Öberg från Teater Bhopa som regissör. Öbergs uppsättning av Mats Kjelbyes Klister visar att han börjar få grepp även om Backa-ensemblen. Sina bästa uppsättningar har han, än så länge, gjort på Bhopa.
   När Peter Wahlqvist går lämnar han över en stadsteater i medvind. Han har, under sin chefstid, förvandlat teatern till en gästscen för några av världens främsta regissörer (i år bland andra Robert Wilson och Frank Castorf) och utvecklat Backstage till landets viktigaste scen för den yngre teaterpubliken. Dessutom producerar Stockholms stadsteater också, nästan i förbifarten, elegant, välspelad kostymteater som En månad på landet – en uppsättning som, om inte annat, slår Dramaten på fingrarna i fråga om hantverkskunnande och traditionsmedvetenhet.

Men, som sagt, det finns även mörka moln på den svenska teaterhimlen. En ny, aggressiv kulturrådspolitik ser ut att vilja skilja agnarna från vetet: trots fler bidragsmiljoner från staten är det inte fler teatrar som får verksamhetsbidrag, och även projektbidragen delas ut med tydliga signaler om vilka som ska få överleva och vilka som bör gå i graven. Lokala kulturnämnder gör liknande prioriteringar och motiveringarna är vaga, om de alls meddelas.
   Vi håller på att få en otäck tävlingsatmosfär i kulturbidragsvärlden, och det är inte alltid det långsiktiga konstnärliga arbetet som belönas. Blir det för långsiktigt och metodiskt – då riskerar man att få den nesligaste av alla allmosor från stat och kommun: Avvecklingsbidrag. Samtidigt som de smartaste, fräckaste och flashigaste projekten tar hem kovan från okunniga tjänstemän och byråkrater.

Om årets teaterlitteratur

Hur har egentligen utgivningen av teaterlitteratur 2001 sett ut i Sverige? Vad har varit bra? Vad har varit dåligt? Vad har vi saknat? Alexandra Coelho Ahndoril sammanfattar läget med ett par reflektioner:

Årets utgivning av teaterlitteratur har varit brokig och vid ett snabbt påseende tycks den ha innehållit det mesta – utom en sak.
   Man kunde man störta ned i Lars Noréns deliriska prosalyrik i pocketutgåvan av Salome, Sfixerna. Eller följa med Egil Törnqvist i hans djupdykning i Strindbergs dramatiska dialog. Bernt-Olov Andersson har lärt ut sina knep för att skriva pjäser och Lars Kleberg har talat om skådespelarens alldeles specifika yrke. Gränslandet mellan scen och publik blev undersökt av dramapedagogen Jeanette Roos Sjöberg och från USA kom den enorma romanen om Marilyn Monroe, Blonde, av Joyce Carol Oates. En annan spännande bok var En grym bankett av Monica Strauss, som för en gångs skull lät Strindberg stå i bakgrunden och i stället handlade om hans andra hustru, österrikiskan Frida Uhl.
   Men vart tog dramatiken vägen i år? Det är synd att förlagen inte vågar satsa på att ge ut mer dramatik i bokform – ny, gammal, modernistisk eller traditionell. Pjäser lämpar sig nämligen alldeles utmärkt väl att läsa.
Två av de få undantagen i år är Fyra dramer av den kinesiske nobelpristagaren Gao Xingjian och den lilla, vackra volymen Kaos av Pär Lagerkvist, där det märkliga dramat Himlens hemlighet ingår.

Malou möter Pavarotti…

Luciano Pavarotti är bagarsonen från Modena som blev världens störste tenor. Malou von Sivers har träffat honom på hans sommarställe vid Adriatiska havet.

Den fattige pojken med guldstrupen började som försäkringsagent och fick sitt genombrott när han hoppade in som Rudolfo i La Bohème vid ett sjukdomsfall. Debuten blev en succé och Luciano Pavarotti var upptäckt.
   I intervjun berättar han om den ständiga konkurrensen med fadern, om sin uppväxt och sin osannolika karriär. Redan som liten pojke fick han följa med sin pappa till kyrkan på söndagarna och lyssna när han sjöng. Lucianos fars tenorstämma var känd i bygden.
   – Det är ett möte med en riktig operadiva, berättar Malou von Sivers. Det här är en stjärna som verkligen dirigerar alla i sin närvaro. Det blev nästan komiskt. Vi filmade allt som hände och den typen av bilder säger ju ofta mer än ord.
   Programmet sänds i TV4 måndag 17 december kl.21.00.

Elling – en varm komedi

Nordisk film som märks brukar oftast vara dansk eller möjligen svensk. Men nu visar lillebror i väster framfötterna. I norska publiksuccén Elling står stora delar av den norska teatereliten framför och bakom kameran.

Elling är en varm komedi som under året har valsat runt filmfestivaler världen över. Ett och annat pris har den också kammat hem, nu senast för ”bästa manus” på Stockholms filmfestival. Elling och Kjell Bjarne är filmens huvudpersoner. De träffas på en psykinstitution och blir trots alla olikheter de bästa vänner. När de tillsammans ska möta världen på egen hand med en gemensam lägenhet i Oslo som bas växer sig vänskapen allt starkare. Men naturligtvis stöter den också på problem på vägen. Att följa hur de båda udda vännerna anpassar sig till en inte alltid lättsam omvärld är en rörande och rolig upplevelse.
   Elling själv spelas av den i Norge folkkäre Per Christian Ellefsen, som vid sidan av filmkarriären arbetar som skådespelare vid Norges Nationaltheatret. Kjell Bjarne spelas av Sven Nordin, som dansat på såväl Oslo Nye Teaters som Nationaltheatrets tiljor.
   Regisserar gör Petter Næss, också han med ett förflutet som manusförfattare och regissör inom teater och revy. Vid Oslo Nye Teater har han bland annat satt upp teaterföreställningen Elling og Kjell Bjarne.
   Elling bygger på Ingvar Ambjørnsens roman Brødre i blodet, som är en av fyra romaner om Elling, alla med stora försäljarframgångar i Norge.

Hammondorgie i havsdjupet

Söndagens helaftonsopera Hockeyorgeln utspelar sig ombord på en sjunkande atomubåt. De båda huvudrollerna spelas av Für Alle-generalen Peter Wahlbeck.

För er som inte vet: En hockeyorgel är en orgel som åstadkommer den där majestätiska, peppande musiken på hockeymatcher, och som utanför Kanada lever ett ganska anonymt liv. I operan Hockeyorgeln får det udda instrumentet dock en central roll.
   Atomubåten ”Wagner” smugglar hockeyorglar till NHL i Kanada. Övervikten gör att ubåten sakta sjunker, mitt ute på Atlanten. Som ett sista desperat försök att rädda ”Wagner” bestämmer sig kaptenen för att dumpa alla hockeyorglarna. I en fantastisk scen i andra akten hör vi hur en armada av orglar försvinner ner i avgrunden.
   Kaptenens fästmö hör i en drömsekvens sin käraste aria blandas med ljudet från tretusen hockeyorglar och vaknar med ett ryck på hotellrummet i New York. Från en balkong på Waldorf Astoria sjunger hon ut sin sorg. Men än är inte allt förlorat.   
   Hockeyorgeln är skriven av Mikael Eriksson och Fredrik Emilsson, som även stod bakom Frispels Radiobalett Für Alle.
   Programmet sänds i P3 söndag 16 december kl 21.03.



Blandat mottagande av Noréns Tristano

Handlingen i Tristano utspelar sig i Stockholm. I centrum står tre medelåders par, sex svenska judar, som över en middag och, bland mycket annat, talar om ett besök i det tyska koncentrationslägret Bergen-Belsen. Mitt i konversationen kliver en ovälkommen gäst in i rummet.
   Tristano är den andra delen i Noréns nya trilogi som inleddes med November och som behandlar ämnet döden.
   De stora radiokanalerna har varit överlag lyriska i sina recensioner av föreställningen. InfoRADIO (programmet Theaterreport) säger bland annat att Tristano är ”ett måste för alla vänner av excellent teater”, medan den mer hårdnackade tyska pressen har varit mer reserverad. Bland annat skriver Süddeutsche Zeitung i München att Tristano är en pjäs som det är lättare att beskriva än att se och att den i vissa delar är övertydlig.

Nummer tipsar om julklappsböcker!

Snart är självaste dopparedagen här och böcker är och förblir en klassisk julklapp. Här kommer en lista med guldkorn ur det gångna årets utgivning av litteratur som kan göra släktens teaterintresserade lyckliga.

Blonde av Joyce Carol Oates
ISBN: 91-0-057446-5

Den optimala romanen om Marilyn Monroe. Läs den, häpna och förfäras – den är full av insikter om skådespeleri, den tecknar ett skrämmande barndomsporträtt och är mycket välskriven, trots tegelstensformatet.

En grym bankett av Monica Strauss
ISBN: 91-1-300811-0

Strauss lyfter fram Strindbergs andra hustru, österrikiskan Frida Uhl, som var begåvad, bildad, ambitiös – men hopplös vad gällde män. Hon vaknade på sin bröllopsnatt av att Strindberg tagit stryptag på henne – han trodde att hon var Siri von Essen.

Översättaren som skådespelare av Lars Kleberg
ISBN: 91-973169-8-9

Genom att jämföra och göra analogier skapar Lars Kleberg oväntade bilder av skådespelarens arbete. Han rör sig över tidsepoker och yrkeskategorier och är hela tiden intressant. Äntligen en bok som försöker formulera vad skådespeleri egentligen är.

Salome, Sfinxerna av Lars Norén
ISBN: 91-0-057565-8

En pocketutgåva med deliriska texter från sextiotalet av Lars Norén. Världar störtar samman kring orden som i lika hög grad kollapsar. Ett möte med en egenartad, övermättad prosa som inte syns idag.

Situationen av Peter Weiss
ISBN: 91-0-057672-7

När han skrev den blev den refuserad på samtliga förlag. Den var stökig, yvig och sexuellt alltför frispråkig för sin samtid. Det är en roman om en krets författare, målare och skådespelare, som bok är den ”ung” och sluter sig inte riktigt kring sin berättelse, men att få ta del av Weiss är alltid spännande.

Dramatens vår

Först ut är Sverigepremiären på Jon Fosses Dröm om hösten i regi av Stefan Larsson och med premiären 26 januari 2002. Den ska du givetvis inte missa. Sedan kommer Sarah Kanes Psykos 4.48 med Nadja Weiss i enda rollen. Premiären av denna äger rum 6 februari tätt följd av Romeo & Julia som nycirkus i ett samarbete med Cirkus Cirkör med start 16 februari på Dramatens ”coola” scen Elverket. Kärleksparet spelas av Piotr Torzawa Giro och Melinda Kinnaman.
   Sedan lite mer stillsamma Zelda på Dramatens minsta scen Fyran. Den handlar om Zelda Fitzgerald som var maka till den amerikanske författaren F.Scott Fitzgerald. Lil Terselius – som översatt pjäsen till svenska – gör rollen som Zelda. Premiär på denna blir det 6 mars.
   Också sist – men långt ifrån minst – vill vi rekommendera Festen av Thomas Vinterberg. Ja, alltså den underbara, hemska, slaget-rakt-i-solar plexus-Dogmafilmen Festen som har omarbetats till teatermanus. Regissör är Christian Tomner och rollerna görs bland annat av Iwar Wiklander (gör sin debut på Dramaten), Jacob Eklund och Per Svensson.

Hysteriskt i showbiz

Följ med till musikalvärlden i Londons West End. Glitter är en ny komedi av gänget bakom Helt Hysteriskt.

Musikalaktrisen Vivienne är nervös inför provspelningen för en roll i en West End-musikal. Hon får hjälp med förberedelserna av sin syster, den mer ”seriösa” skådespelerskan Freda, och bästa väninnan Jackie, också hon aktris och före detta discodiva.
   – Från början var det tänkt att Glitter skulle bli en serie, säger Anna Ljungholm, programinköpare på SvT. Det vi nu visar är ett pilotavsnitt. Kanske kommer det en fortsättning, men Glitter funkar utmärkt även som fristående program, inga trådar lämnas lösa.
Vivienne spelas av Jennifer Saunders, Freda gestaltas av Julia Sawalha och Joanna Lumley gör Jackie. I övriga roller ses bland andra June Whitfield, Harriet Thorpe, Dora Wemouth och Cat Rogers.
   Programmet sänds I SVT1 lördag 15 december kl. 21.00.

Snille, champagne och opera

Ambitionen var att göra 100-årsjubileet till något extra utsökt – fest, prakt och överdåd men utan svulstighet.
Och att den berömda Nobelglassen – i år av vanilj med inkrom av vinbärssorbé och prydd med rosa spunnet socker – bars fram till tonerna av Aidas triumfmarsch skulle nog uppfattas som litet skämtsamt.
   Vid det 24 meter långa honnörsbordet fanns årets 13 pristagare jämte den kungliga familjen, företrädare för regering och riksdag och Nobelstiftelsen och den svenska vetenskapen.
   Vid de många vingborden fanns ytterligare 161 pristagare placerade så att fysiker, kemister och ekonomer och författare fick chans att ventilera sina specialiteter. Men förhoppningsvis kunde de äntligen koppla av efter en vecka av Nobelföreläsningar, intervjuer och en lång rad tal på klingande – men för de flesta obegriplig – svenska då prisen delades ut i Konserthuset.

Midsommarnattsdröm mitt i vintern

Männen bakom projektet, musik- och dramalärarna Eric Anderson och Andrew Underwood, har ordnat utbyte mellan sina respektive skolor, Porsnässkolan i Norrbotten och Ravenswood i London, förr. Senast handlade det om en gemensamt skriven musikal, Sagan om Alter, skriver Piteå-Tidningen.
Om publiken sviker, trots utlovade eldar att värma sig vid och värmande dryck under pausen, sätts pjäsen för säkerhets skull upp på nedskärningsdrabbade Norrbottensteatern i Luleå.

Årets roligaste scentext korad

Inför en fullsatt Södra Teater i Stockholm kammade Xandra hem första priset på 25 000:-
I juryn satt Iwa Boman, Adde Malmberg, Johan Schildt, Lotta Bromé och Jonas Hallberg. Program- och tävlingsledare var Thomas Oredsson och medverkande skådespelare var Titti Hilton, Bengt Järnblad, Paula McManus, Jan Myrbrand, Özz Nûjen och Marie-Thérèse Sarrazin.
REPLIK är ett resultat av ett kulturellt samarbete mellan KF och Riksteatern.
2001 genomfördes REPLIK för tredje och sista året. Det vinnande bidraget, Den nya lagen, var en av 950 texter som skickades in till tävlingen under våren 2001. Av dem gick 90 vidare till regionfinal. Xandras text vann regionfinalen i Växjö.
På andra plats kom Christel Gröndahl med texten Kruses konditori och trea blev Staffan Bjerstedt med Det är ju inte det att vi har något emot värmlänningar.

När orden blir fysiska

Vad är upplevelsen bortom orden? Kanske är det en känsla som inte går via intellektet utan berör både talare och åhörare direkt.

Boken Dramatiska kören handlar om att framföra text – i samband med gudstjänst, i kör eller på annat vis. Den bygger på skådespelerskan och regissören Fia Adler Sandblads erfarenheter från Hindås kyrka när hon ombads framföra tunga, gammaltestamentliga texter vid aftonbönen och valde den urgamla körformen efter de antika grekiska dramerna.
   I sin bok utgår Adler Sandblad från tre bibeltexter om bön och bönens makt som hon tydligt spjälkar upp, jämför och analyserar. Hon följer dessa texters väg – från de mest grundläggande inslagen vid textarbete, som avslappningsövningar och uppvärmningar – ända fram till regiförslag vid framförandet.

Tvätta orden
Ett långt kapitel ägnas åt rösten, som är bokens centrala tema bredvid texten. Hur får man sin röst att ljuda så klart och tydligt som möjligt? Hur får man den där rent fysiska känslan av orden i munnen? Övningarna som Adler Sandblad presenterar är nyttiga och spännande, det handlar om att ”banka” fram rösten eller leta efter vokalernas och konsonanternas olika platser i kroppen för att komma fram till den process där man ska börja textarbetet. Men då måste man tvätta orden först. Det är Adler Sandblads uttryck för att ta bort de gamla, invanda uppfattningarna om orden för att man ska kunna uppleva dem ”på nytt”. Detta är ju ett av de svåraste momenten i all scenkonst – hur man undviker det mekaniska, vanemässiga – hur man står ny inför sin text kväll efter kväll. Adler Sandblad ger många exempel på hur man kan gå tillväga.

Ett redskap
I sitt förord skriver hon om att boken är upplagd så att man kan följa den kapitel för kapitel, men lika gärna använda sig av just de avsnitt man intresserar sig för. Det känns som om hon berört alla aspekter – inklusive tystnaden – av textframförande. Den här boken behöver inte just vända sig till talkörer och blivande talkörer, utan även de som funderar på att söka scenskolan eller arbetar med amatörteater torde få ut mycket av hennes övningar. Det bör tilläggas att boken är ett redskap, en samling praktiska övningar, och som sådan känns den gediget skriven. Men för den som söker efter tankar om språket, om den urgamla religiösa textens unika egenskap i att faktiskt vara ogenomtränglig, kanske Adler Sandblad, vars mål just ligger i att öppna texten, inte har så mycket att erbjuda. Hon förblir boken igenom på det praktiska planet – och det gör hon nog så övertygande.

Missa inte…

Tävlingsledare, regissör och konstnärlig ledare är som alltid Thomas Oredsson och i rollerna syns Bengt Järnblad, Özz Nujen, Jan Myrbrand, Titti Hilton, Marie-Thérèse Sarrazin och Paula McManus.
   Alla finalisterna har redan vunnit en regionfinal och därmed en plats i Dramatiska Institutets kurs ”Att skriva för scenen”. Vinnaren i Sverigefinalen får dessutom 25 000:-
   Alltså, final måndag 10 december klockan 19.00. Alla biljetter är i skrivandets stund slutsålda, men det går alltid att chansa på återbudsbiljetter direkt i kassan, råder arrangörerna.

Staffan Valdemar Holm ny Dramatenchef

Han är 43 år gammal, regissör, tidigare teaterchef och har även har skrivit egen dramatik.
– Det går förstås inte att som chef för Dramaten ha samma omfång på de olika aktiviteter som jag nu har, säger han. Viktigast är att den konstnärliga ledningen är bra. Om den inte är det blir inte heller ekonomin bra, det finns ett slags korrelation i detta.
   Han ser bredden i utbudet som något grundläggande för Dramaten. Det underlättas av att det är en teater med många och olikartade scener.
– Jag har aldrig sett begreppet ”bredd” som något populistiskt, snarast finns det i dag för litet bredd i teaterutbudet för att på allvar nå ut i samhället.
Den teaterchef som vill gå in för en mycket bestämd konstnärlig inriktning bör enligt Holm söka sig till en betydligt mindre teater än Dramaten.

Berlin nästa
Han var i sex år chef för Malmö dramatiska teater och lämnade den 1998 efter ekonomiska problem och för liten publiktillströmning. Som regissör har han i många år haft världen som arbetsfält, men flest uppsättningar har han gjort i Danmark, Tyskland och inom Sverige ofta på Dramaten.
   Närmast ska han resa till Berlin och regissera Shakespeares Trettondagsafton. Han fascineras av denna klassikerkomedi:
Shakespeare en bas
– Jag tycker att den och liknande verk av Shakespeare är en bas inom teatern. De handlar i grunden om att människor släpper identitet och kön och befinner sig i fritt fall. Det är något av det djupaste och mest komiska och tragiska som han har skrivit, det är underbart.
En och annan överraskande tolkning kan väntas i Holms uppsättning i Berlin, men den ska inte delta i den tävlan i provokationer som enligt Holm präglar Berlins teatervärld.
– Där handlar det om mer och mer naket och mer och mer blod på scen, säger han. I grunden handlar det om den tyska nutidshistorien, men det skulle bli falskt om jag som utomstående skulle gå in i de uppgörelserna.
   Ingrid Dahlberg avgår som teaterchef i november 2002.

 

Svensk dansledare får pris i Sydafrika

Priset får hon tillsammans med en grupp av 25 unga, svarta, dansare för sin dansföreställning Oliver som är baserad på Charles Dickens berömda roman. I samband med att hon tar emot priset kommer hon att hålla öppna workshops tillsammans med barnen på Dancefactory i Johannesburg.
   Den 12 december har hennes koreografi ”Loving Othello” nypremiär i Pretoria. I föreställningen medverkar dansare från Polen, Danmark och Sydafrika. Två av dansarna, Melody Putu från Sydafrika och Lidia Wos från Polen kommer för övrigt att börja arbeta på Skånes Dansteater från och med nyåret.

Lyssna tillsammans

Fruktstånden vid Tensta Torg kl 12.00 onsdag 21 november. Jag väntar på radioveteranen Johanna Langhorst, dramatikern och regissören Kajsa Isakson samt skådespelaren Özz Nûjen. Tillsammans ska vi vandra ut på Järvafältet för inspelningen av en scen till hörföreställningen med den uppmanande titeln Somnar du nu så vaknar du aldrig.      
   Nej, somnar du nu så vaknar du kanske aldrig ur den koma som gör dig handlingsförlamad inför nedmonteringen av det svenska välfärdssamhället, en nedmontering som varje enskild individ borde stå upp och demonstrera mot. Om det finns en sens moral i Somnar du…, så är det just den.

Nytt ord
”Radiochillout” är ett alldeles nytt uttryck myntat av Clara Norman som bildar en tredjedel av kvinnotrojkan Tingaling. De övriga två är Johanna Langhorst och Kajsa Isakson. Ordet kan tolkas som att man lyssnar på radio tillsammans, någonting helt nytt i sin genre.
Somnar du nu så vaknar du aldrig är Tingalings första produktion där man vill ge publiken ”en berättelse i surroundljud”. Med hjälp av dokumentära fragment, massor av samplingar och ljudeffekter vill gänget att publiken ska njuta av en skön miljö samtidigt som man tillsammans skapar egna, inre bilder utifrån det man hör.

Om att vakna upp
Handlingen utspelar sig i ett dödsögonblick. Ett brokigt galleri av personer spelar tillsammans upp en medvetslös människas liv innanför våra ögonlock. Parallellt är lyssningen en färd genom ett välfärdssamhälle under nedmontering. En värld där sjukhus rivs och människors värde ifrågasätts.
   – Samtidigt måste det finnas hopp, är Kajsa noga med att poängtera när vi pratar om handlingen på väg ut på fältet.
– Folk måste inse att de kan påverka sina egna liv. Det är vad vi vill säga med Somnar du nu så vaknar du aldrig.

Den lyssnande regissören
– Där är du ju. Vad jag har väntat, utbrister Özz. Inspelningen har börjat. Snålkall novembervind drar genom märgen, men han lyckas ändå låta avslappnad.
– Där är du ju. Vad jag har väntat. Nytt tonläge. Kajsa Isakson blundar. Som regissör av en hörföreställningen, gäller det att utestänga alla visuella intryck. Efter ett tiotal olika versioner av repliken är både Johanna och Kajsa nöjda. Vi traskar vidare hem till Johanna där den sista scenen för dagen ska spelas in.
Manus är skrivet av hela tingaling-teamet (Kajsa, Clara och Johanna). Kajsa har sedan fungerat som dramaturg, d vs hon har varit den som har pusslat ihop alla lösryckta scener till en fungerande helhet.
– Tjejer skriver bättre än killar i samma ålder, säger Özz insmickrande med blicken på de kvinnliga medarbetarna. Han vill beskriva föreställningen som ”en temperatursticka rakt upp i arslet på samhället”, vilket utlöser ett samfällt instämmande från Johanna och Kajsa.

Livet här och nu det viktiga
Och vad vill Tingaling uppnå för effekt på publiken?
– Jag vill att folk ska reflektera över sina liv, fråga sig vad som är viktigt och oviktigt, att de ska komma fram till att dom som är här och nu är det viktigaste, att man är närvarande i nuet, säger Johanna.
Kajsa Isakson tror att fördelen med att lyssna på en historia, är att man kan skapa sina egna bilder av människor man hör.
– Det är så lätt att man annars delar in folk utifrån det man ser framför sig. ”Kajsa, söderbönan” och så.
   Somnar du nu så vaknar du aldrig har premiär på Eriksdalsbadet i Stockholm lördag 8 december klockan 20.00. Därefter åker man på turné i samarbete med Riksteatern/ JAM.

Eva Bergman slutar på Backa Teater

– Det känns bra att sluta när jag har kraft och lust till nya spännande projekt! Det är också väldigt roligt att överlämna det konstnärliga ledarskapet till Alexander Öberg. En utmärkt begåvad person från en yngre regissörsgeneration, som tillsammans med mig lett Backa Teater det senaste året, säger hon på Backa Teaters hemsida.
   Eva Bergman är just nu aktuell med en kritikerrosad uppsättning av Eliza på teatern. Nyligen fick hon Björn Afzelius-priset för sitt mångåriga arbete som regissör och konstnärlig ledare för Backa Teater.
   Eva Bergman kommer närmast att jobba på Dramaten där hon ska regissera En natt i den Svenska sommaren av Erland Josephson med premiär i september nästa år.

Wagner direkt från New York

I den ljusaste av Wagners operor, Mästersångarna i Nürnberg, möter vi ädelmodig rivalitet och konservativ småstadsmentalitet. P2 sänder direkt från Metropolitan i New York.

Det är sångtävling i Nürnberg. Skomakaren och poeten Hans Sachs upptäcker en ny talang i den unge riddaren Walther von Stolzing. Sachs hjälper honom att vinna tävlingen och därmed även guldsmeden Pogners vackra dotter Eva, som Sachs själv är förälskad i men som han avstår från till sin rival. Vi konfronteras med en typisk småstadsvärld där de konservativa krafterna är förhärskande och där kravet på förnyelse representeras av den unge Walther.
   Mästersångarna i Nürnberg ges under ledning av James Levine som är Metropolitanoperans chefsdirigent och konstnärlige ledare. I huvudrollerna hörs James Morris, Ben Heppner och Karita Mattila.
   Programmet sänds I P2 lördag 8 december kl 18.00.

Discogrisar på vinden

Disco Pigs blev den irländske dramatikern Enda Walshs stora genombrott när den premiärspelades på Edinburghfestivalen 1997. Därefter har pjäsen spelats på flera teatrar runtom i Europa och USA. Nu blir det svensk premiär på Östgötateatern och i produktionsteamet finns elever från Dramatiska Institutet: regissören Tereza Andersson, scenografen Sven Dahlberg, dramaturgen Lucas Svensson och ljusdesignern Jim Rasmussen.
   Disco Pigs handlar om två 17-åringar som lever i en betongbunker under tunnelbanan, där de har skapat sig ett eget rike och där de är kung och drottning. Ämnena som berörs är kärlek, drogmissbruk samt de ungas längtan efter något annat. I rollerna ses Emma Norbeck och Svante Thunberg.
   Premiären äger rum 7 december på Teatervinden i Norrköping, men kommer framåt våren även att spelas i Linköping. Den tänkta publiken går i högstadiet och gymnasiet.