Kajsa Giertz intresse för fenomenet dokusåpa väcktes när hon insåg att det inte bara var hennes elvaåriga dotter som tittade på dokusåpor utan att också alla hennes kompisar gjorde det. Att det plötsligt var helt okej att titta på Expedition Robinson. Det fick henne att dra paralleller till trender inom konsten och litteraturen där till exempel Lars Norén och Camilla Rydberg löst upp gränserna mellan verklighet och fiktion.
Utifrån sina kunskaper i psykologi och filosofi började Kajsa Gierz att granska fenomenet och resultatet blev dansdokusåpan Nästan som på riktigt. Men hon säger att hon egentligen inte vill kalla föreställningen såpa eftersom det låter så ytligt.
– Nästan som på riktigt kommer ju från en tanke om vår tid. Det är väldigt mycket som skall vara som på riktigt. Vi vill se verkligheten, men den verkligheten är ju inte verklig. Det är som Kari, en av dansarna i föreställningen, säger: ”De är bara intresserade av att titta på mitt liv, men ingen är intresserad av mitt liv på riktigt.”
”En show om känslan av att leva”
Kajsa Giertz kallar föreställningen för ”en show om känslan av att leva”, eftersom hon tror att en av orsakerna till såpans popularitet är nutidsmänniskans jakt efter en känsla av att vara levande. Men det är svårt att leva här och nu och därför behöver man hjälp att förhöja livskänslan, till exempel genom att se på dokusåpor.
– Jag tror att såpatittandet på något sätt gör att man får tillgång till en egen livskänsla genom att ta del av någonting som man inte själv har, eller som man föraktar hos sig själv.
Hon tillägger att hon som artist själv har upplevt hur den förhöjda livskänslan hon får på scenen lätt tränger ut det vardagliga privatlivet. Men upplevelsen av att vara i en annan verklighet på scenen fick henne också att fråga sig vad som är den verkliga verkligheten.
– Jag spelade en prostituerad som blir misshandlad. Det gjorde att jag hamnade i ett filosofiskt resonemang: Jag har varit med om det här varje kväll, men ändå var jag inte med om det. Är jag med om det, är det här mitt liv, eller…?
Den overkliga verkligheten
En annan sak som hon tror har bidragit till behovet av såpor är att verkligheten idag kan kännas overkligare än fiktionen. Till och med en härdad politiker som Göran Persson tyckte ju att det kändes som att se en film när han såg planet köra in i World Trade Center. Hon berättar att något liknande hände henne själv när hon repeterade in föreställningen i höstas.
– Vi har en vanlig tv-apparat på scenen och när vi repade fick vi in bilder från Afghanistan. Då kändes det så märkligt, för kriget som vi visste var verkligt kändes mer overkligt än när det kom en dokusåpa. Därför kan nyheter bli som underhållning för att man har svårt att identifiera sig med det som är alltför främmande. Det är sorgligt.
De förbjudna känslorna
En annan orsak som Kajsa Giertz tror kan ligga bakom suget efter såpor är vårt behov av att bearbeta viktiga, men förbjudna, känslor som svartsjuka, utanförskap eller avundsjuka. För det är ju just sådana känslor som är såpans kärna, som utstötningsprocessen i Expedition: Robinson eller svartsjukan i Temptation Island. Därför vill hon inte fördöma såporna trots att hon säger att det gör henne illa berörd att se hur deltagarna i Baren utelämnar sig.
– Fast egentligen vet man ju inte om de verkligen utelämnar sig eller om de bara spelar en roll. I Temptation Island var det ju några par som inte var par på riktigt.
Och i nästa mening avslöjar hon att hon använt sig av dokusåpans oklara gränslinje mellan fiktion och verklighet i föreställningen. Därför kommer publiken inte att kunna vara helt säker på om det är på allvar eller inte.
– Det har varit en genomgående diskussion i produktionen. Vi vill ju inte göra samma sak som dokusåporna men samtidigt vill vi ju belysa precis det här och då måste vi ju jobba med frågor som: Är det dom på riktigt? Hur kan de utsätta sig för det här? Är det på riktigt de säger det här?
Såpans effekt
Även en kritisk iakttagare som Kajsa Giertz medger att hon kan uppleva leken med fiktion och verklighet som en kittlande stimulans. Däremot känner hon sig orolig för hur hennes egen dotter och andra unga påverkas av att se på dokusåpor.
– Jag funderar jättemycket på hur det formar henne. Det är mycket man känner igen från skoltiden, saker man hade svårt att hantera som barn. Men som barn kanske man ändå har en bild av att vuxna kan hjälpa oss med det här. Ett slags förtroende som behövs för att man ska kunna bli vuxen. Och så när de unga får se vuxna hålla på så där på tv…
Men hon tycker åtminstone att det finns en klart positiv effekt av dokusåpans mediala genomslagskraft. Den har demokratiserat kändisskapet så att vanliga människor och inte bara fint folk kan bli kändisar i dagens Sverige.
Dansare i invecklat triangeldrama
Trots att Kajsa Giertz ofta skapat dansteater med vardagsnära rörelser har hon den här gången valt ett fysiskt-abstrakt dansspråk. Hon använder förinspelade videoinslag där dansarna bland annat invecklar sig i ett triangeldrama. När de dansar på scenen gestaltar deras dans de känslor man behöver få tillgång till för att känna sig riktigt levande. Hon säger att det finns en bestämd anledning till att hon valt att betona dansens abstrakta kvalitéer
– Jag ville verkligen låta dansens särart vara med i föreställningen, att det skulle vara dans-dans. Blir det för mycket teater på dansens bekostnad finns det ingen anledning att ha ett danskompani i Kalmar.
Det märks att hon är glad och litet överraskad över den respons hon och dansarna fått av kalmarborna. Hon berättar att hon har fått många positiva reaktioner, som damen som en tid efter föreställningen frågade henne om hon kunde förklara varför Nästan som på riktigt hade varit så berörande.
Loading ...
