Videointervju med Philomène Grandin

– Från min synvinkel handlar den om vanmakt och oförmågan att kommunicera med varandra, säger Philomène Grandin om föreställningen.
– Den har ett snabbt, rakt språk, korta scener – och är mörk som faan. Om man inte pallar det ska man nog inte se den.
   Spela upp hela videointervjun genom att vänsterklicka (PC) på länken ovanför rubriken. Om du inte har Windows Media Player installerad på din dator, så klickar du istället på ”Hjälp” i samma dropmeny.

Inger Alfvén

Inger Alfvén är en av Sveriges mest lästa och framgångrika romanförfattare, med succéer som S Y Glädjen och Judiths teater. Men detta är första gången hon skriver dramatik.
   – Det är klart att det känns lite märkligt, men också roligt och spännande.
Enligt henne själv finns det både skillnader och likheter i de två olika formernas skapandeprocess.
   – I dramatiken kan man inte ha något kitt emellan, inga extraförklaringar. Allt blir väldigt direkt. Men det är samma inlevelse i människorna; att följa dem, lära känna dem och förstå hur de handlar.

En barndomskärlek
Ända sedan barn har Inger Alfvén haft en kärlek till teatern och att skriva en pjäs är något hon länge tänkt göra.
   – Jag har alltid tyckt om rummet med de levande kropparna som gestaltar öden. Först är dessa gestalter i mig för att sedan gå ut i andra kroppar på scenen.
Andra har tidigare gjort film och teater av hennes böcker, men för henne själv blir detta en omöjlighet.
   – När jag skrivit en roman så är jag färdig. Jag kan inte tänka mig att ta upp den igen och leva mig in i alltsammans en gång till. En bok som är utgiven intresserar mig inte längre.

Systerskap
I Regnbågens rot får åskådaren följa systrarna Gun (Maria Kulle) och Siv (Evamaria Björk) samt Guns dotter Charlotta (Karin Bergquist) i åtta bilder under en period av 24 år.
   Dramat utspelar sig i en fiktiv stad på pendelavstånd från Stockholm. Scenplatsen är den lilla krog där Siv arbetar som servitris. Den växlar namn och byter skepnad med tiden, men fortsätter vara centrum för systrarnas möten. I första bilden är det i mitten av 70-talet och i sista bilden nyåret 2000.
   – Krogen står för så mycket. Det är ett ställe för fest, möten och för tröst.
Från början var det inte tänkt att det skulle vara tre kvinnor i centrum, utan en pappa och hans dotter. Men Inger Alfvén kände att hon inte kom hela vägen i pappa-dotter förhållandet. Med tiden blev pappan en mamma. Bandet mellan mamman och dottern fann hon mer naket och sårigt. För till modern finns kravet på en gränslös kärlek.
   – Det förväntas att mamman ska kunna sträcka sig hur långt som helst och kraven som ställs på henne är fullständigt orimliga. Ofta används ett nära språk och som dotter kan man vara oerhört grym. Män är ofta bättre på att sätta gränser kring sig själva. Hit men inte längre.   

Göran Stangertz som filmregissör
Hon är själv kvinna och det är tre kvinnor i huvudrollerna. Men Inger Alfvén vill inte hamna i facket ”kvinnoförfattare”.
   – Jag skriver faktiskt om män också. Det är inget mer sensationellt med det ena eller det andra. Men när det är kvinnor det handlar om blir det lätt väldigt betonat. Lite som att flagga för att det här intresserar inte männen. Man skulle inte skriva något om det var tre män i huvudrollerna, det självklara könet nämner man inte.
   Männen i pjäsen beskriver Inger Alfvén som vanliga, men fina. Förrutom den manipulativa filmregissören, som spelas av teaterchefen Göran Stangertz.

En utvecklingspjäs
Regnbågens rot är en utvecklingspjäs. Både den yngre systern och dottern genomgår en förändring i förhållandet till den äldre systern, som fungerar som en mamma för dem båda.
   – Det handlar mycket om att försonas med sitt liv, som för mig är att bli vuxen och ta eget ansvar helt och fullt. Att se föräldrarna som människor och inse att man inte kan kräva vad som helst av dem.
   Lördagen den 9 februari är det premiär på Helsingborgs Stadsteater och hon erkänner att det börjar bli både nervöst och pirrigt.
   – Jag gissar att jag kommer att ha ilningar i magen på lördag.

Benny Fredriksson ny teaterchef

Benny Fredriksson är utbildad vid Statens Scenskola i Stockholm 1979-1982. Efter nio år som skådespelare på bl a Riksteatern och Stockholms Stadsteater, gjorde Benny sin regidebut med Jonas Gardells pjäs Lena och Percy Präriehund på Riksteatern 1991. Benny har sedan regisserat ett 20-tal föreställningar vid bl a Stockholms Stadsteater, Kungliga Operan, Drottningholmsteatern, Göteborgs Stadsteater och för SVT.
   Bland Bennys uppsättningar märks på senare år bl a Amadeus på Riksteatern, Kärlek på flykt på Kungliga Operan och Piaf samt Systrarna på Stockholms Stadsteater.
   1996 blev Benny Fredriksson konstnärlig ledare för Parkteatern/Stadsteatern. Under 2001 har Benny varit ensemblechef för Stockholms Stadsteater.

Galghumor på fjället

Den biologiska klockan tickar under vandringen över de norska fjällen: det är hög tid att skaffa barn om det nu inte är så att klimakteriet redan har inträtt. Det visar sig att fuktfläckarna som sprider sig under armarna inte bara beror på fjällets branta lutning eller på att den märkliga packningen är så tung, det är också medelålderns urverk som driver fram svettdropparna.
   – Det uppstår väldigt mycket komplikationer mellan kvinnorna på fjället, säger regissören Karin Enberg. Till stor del beror det på att de har så svårt att lyssna på varandra.

Vänskap i balansgång
Kajsa är den överdrivet positiva av de tre väninnorna, Desiré är den överdrivet pessimistiska, och den något yngre Inko blir balansen mellan dem. Deras vänskap började för åtta år sedan när de träffades de på en skola. Nu ska den duktiga och gifta. Kajsa är rektor medan Desiré har blivit av med sitt jobb och har problem med Gösta. Det nuvarande sjukvårdsbiträdet Inko drömmer om att bli musiker och skulle inte ha något emot att hitta en karl.
   – Deras gemensamma utgångspunkt är skolmiljön, säger Karin Enberg, och i den här uppsättningen har de också sin förtjusning i gamla schlagers gemensamt. De kommenterar hela tiden varandra genom att sjunga sånger.
   Så under föreställningens gång dyker det bland andra upp en ”tuff brud i lyxförpackning” och en ”Åke Tråk” som kan gå och gömma sig.
   – Pjäsen är både tokig och kul men också otroligt sorglig, säger Karin Enberg. Det har varit roligt att arbeta med en så svår pjäs, en komedi, där skådespelarna måste använda sig av en helt annan teknik än i en tragedi. I vår föreställning har figurerna blivit karikerade, de är nästan som i en serie.

Spelar upp minnen
Efter vandringen träffas de tre kvinnorna på en liten bygdegård för att berätta om fjällturen under rubriken ”Det värsta semesterminnet”. Projektorn är uppvärmd och publiken sitter förväntansfull och väntar på att få se diabilderna, när väninnorna upptäcker att de inte finns med i packningen. Kajsa, Desiré och Inko får lov att minnas dramatiskt, utan hjälp av filmbevisen.
   – Kunde prästänkan så kan väl du är en föreställning som visar att vi är alla bara människor, och att det är inte så dumt, säger Karin Enberg. Det är en pjäs att skratta mycket åt men också att klämma fram en tår till medan man får se hur väninnorna löser komplikationerna med galghumor. Här uppstår situationer man kan känna igen sig i: ett igenkännande i en blandning av komik, sorg och vrede över hur livet är.

Januaripanelen ser Junker Nils av Eka

Junker Nils av Eka hade premiär lördag 2 februari. Bänkarna var fulla av prominenta gäster, bland andra Göteborgsoperans chef, Kjell Ingebretsen. Nummerpanelen var naturligtvis också på plats.
   I Hansson Sjöbergs enkla men effektiva scenografi, där stjärnhimlen snabbt kan förvandlas till skog börjar berättelsen med att den lille pojken Nils ligger sjuk. Han har hög feber och hans mamma är rädd att pojken ska dö. Nils och hans mamma bor i torpet Eka. Vi befinner oss i ett fattigt Sverige för länge sen.
I sin feberyra tittar Nils på sin rullgardin, den har ett slott som motiv, och han drömmer sig bort. Slottet på rullgardinen blir verkligt och pojken blir Junker Nils av Eka. Och det är han som ska rädda Kung Magnus som sitter fängslad i ett torn, vaktad av den elake hertigen och hans kumpaner.
   Urban Lindh har gjort bearbetningen av Astrid Lindgrens novell, en av dem som ingår i samlingen Sunnanäng från 1959. Kim Hedås har skrivit musiken till den här operan för barn.
   Två mammor och deras döttrar tog plats i Nummerpanelen den här gången. Döttrarna gav Junker Nils av Eka högsta betyg medan mödrarna var lite mer reserverade.

Malou Hultman, 7 år
Bor: I Göteborg
Favorit bland Astrid Lindgrens figurer: Madicken
Betyg: 5

Vad tyckte du?
– Den var jättebra – och spännande.

Var det lätt att förstå handlingen?
– Ja.

Även om de som berättade handlingen sjöng hela tiden?
– Jag tyckte om att de sjöng. Det var lika bra som vanlig teater utan sång.

Fick du någon favorit bland personerna på scen?
– Jag gillade den elake kungen. Han var rolig. Han med den mörkaste rösten, som vaktade kungen i tornet, var också rolig.

Var det otäckt någon gång?
– Nej, bara spännande.

Johanna Schwarz, 28 år
Är: Mamma till Malou.
Gör: Är arbetslös.
Bor: I Göteborg.
Betyg: 3,5

Vad tyckte du?
– Den var bra men lite segt i vissa partier. Det började långsamt och slutet rann ut i sanden. Men i mitten, när handlingen utspelade sig i slottet, fanns allt. Opera kan vara lite tungt, men i mitten fick de in fnisset. Där kändes föreställningen ny och fräsch.

Något som var mindre bra?
– Musiken överröstade sången ibland. Jag blev själv rädd att missa något i handlingen och jag tror att det kan vara ännu svårare för barn.

Vad tyckte du om scenografin?
– Jag tyckte om den. Det är bra när det är enkelt och inte för mycket saker på scen. Då får barnen använda fantasin istället.

Vad tror du att föreställningen ville säga?
– Förlora inte hoppet. Mamman var rädd att Nils skulle dö, men allt fick en lösning till slut.

Märktes det att manus bygger på en novell av Astrid Lindgren?
– Ja, absolut. Där fanns kampen mellan det onda och det goda. Där det goda vinner till slut. Och hon beskriver ofta den vanliga människan. Där kan finnas kungar och hertigar, men det handlar ändå om den enkle Junker Nils.

Skulle du rekommendera Junker Nils av Eka?
– Ja. Mammor har också behållning av föreställningen. Men jag tror att barnen ska vara lite äldre för att få ut mesta möjliga av det. 9–10 år, kanske.

Mischa Kouthoofd-Lans, 7 år
Bor: I Göteborg.
Favorit bland Astrid Lindgrens figurer: Pippi Långstrump
Betyg: 5

Vad tyckte du?
– Bra.

Fick du någon favorit bland personerna på scen?
– Jag tyckte mest om kungen, han med röda slängkappan.

Var det lätt att förstå handlingen?
– Ja, ganska lätt.

Även om de som berättade handlingen sjöng hela tiden?
– Ibland var det svårt att höra vad de sjöng.

Var det otäckt någon gång?
– Nej, bara spännande. Och jag skrattade lite.

Linda Lans, 30 år
Är: Mamma till Mischa.
Gör: Jobbar med skor.
Bor: I Göteborg.
Betyg: 4

Vad tyckte du?
– Handlingen och musiken var bra. Hon som spelade Nils var också fin. Scenerna som utspelade sig i slottet var bäst. Och föreställningen var lagom lång, det gick fort.

Något som du är kritisk till?
– Det var lite segt i början. Ibland var det svårt att höra vad de sjöng, musiken överröstade sången. Barn får svårt att sitta still och koncentrera sig då. Mischa vände sig om tusen gånger för att titta bakåt på en tv som hängde i taket.

Vad tyckte du om scenografin?
– Enkel och fin.

Vad tror du att föreställningen vill säga?
– Du behöver inte vara rädd för döden. Och kanske ville den säga att det är viktigt att hjälpa varandra.

Märktes det att manus bygger på en novell av Astrid Lindgren?
– Ja verkligen. Jag tyckte att historien påminde om Bröderna Lejonhjärta. Och det känns typiskt att Nils försvinner in i sagans värld.

Kan du rekommendera Junker Nils av Eka?
– Ja. Det är alltid en upplevelse för barn att gå på opera. Men föreställningen passar nog bäst för barn som är lite äldre, från 9 år.

Från Luleå till New York

På lördag debuterar Peter Mattei, baryton, på Metropolitanoperan i New York. I direktsändning gör han rollen som Greven i Mozarts Figaros bröllop.

Senare i år väntar flera roller för Peter Mattei vid det famösa operahuset: Don Juan och Marcello i La Bohème.
Vägen till New York och världens övriga operascener började i Luleå. Peter Mattei växte upp med en far som sjöng sitt hemlands italienska sånger och en mamma som sjöng skillingtryck. Efter studier i Piteå och Stockholm debuterade han på Drottningholmsteatern 1990.
Figaros bröllop är en komisk opera med allvarliga undertoner. Den kritiserar grevars och baroners omoral och visar upp tjänstefolket som de listiga och hedervärda. Programmet sänds i P2 lördag 9 februari klockan 19.25.
Peter Mattei är dessutom veckans artist i P2, vilket innebär att han hörs varje dag klockan 19.05 och även på andra tider under dagen

Roligt, aktuellt och ännu elakare

Gänget från Hamburger Börs är tillbaka i tv-rutan. I varje program varvas scenshow med gästartister och sketcher från logen.

I åtta nya avsnitt driver Roligt. Elakt. Aktuellt. med kända personer och företeelser. Tv-programmet sägs vara lika roligt som förra årets upplaga, men ännu elakare och framför allt mer aktuellt då materialet ständigt uppdateras för att kunna kommentera aktuella händelser.
   Ensemblen består av:
Anders Lundin – inte bara Mr Robinson. Han har även haft en egen show på Mosebacke.
Andreas Nilsson – har bland annat gjort sex turnéer med Riksteatern
Babben Larsson – pionjär bland kvinnliga komiker
Jan Åström – operaskolad rocksångare som gjort roller ibland annat Les Miserables, Guys & dolls och Kristina från Duvemåla.
Sissela Kyle – belönades med Guldmasken för sina roller i Dubbeltrubbel och Rakt ner i fickan.
   Som tidigare står Hans Marklund för regin. Han har även skrivit manus, tillsammans med Calle Norlén och ensemblen. Programmet sänds i SVT2 fredag 8 februari kl 22.10.

Kungligt teatermuseum blir folkligt

I mitten av april är det tänkt att kulturminister Marita Ulvskog ska inviga de nya lokalerna samt en mindre utställning.
   Det nya namnet tycker man bättre beskriver den rikstäckande verksamheten och de stora teaterhistoriska samlingarna med runt 30 000 teaterföremål vilka bland andra består av dekor, kostymer, målningar, skisser och gravyrer, över 70 000 böcker, 200 arkivsamlingar efter teaterpersonligheter och teatrar samt 2 miljoner fotoografier – och gigantiska högar av pressklipp. För att inte prata om alla de manuskript, program, affischer, scenografia och fotografier av all scenkonst i Sverige som samlas in fortlöpande.
   Med andra ord, museet är verkligen ett eldorado för teaterarbetaren, studenten – eller bara den allmänt teaterintresserade.   

Månadens bästa föreställning

När du klickar på den får du upp en lista över alla län i Sverige. Du klickar på det län du bor i och får då upp en ny lista med alla aktuella föreställningar i ditt område. Sedan är det bara att rösta!
   Den 7 februari ligger De rättfärdiga på Teater Uno i Göteborg överst på listan. Redaktionen gratulerar till denna superdemokratiska utmärkelse som alltså är resultatet av publikens tyckande. Vi återkommer med nästa listetta i mars.
   Länk till Teater Uno

Dramatenpremiär för Sarah Kane

Nej, det dröjde länge innan någon svensk regissör eller teater vågade vidröra Kanes texter, men nu har det börja röra på sig. Efter två premiärer av hennes föreställning Crave i höstas, en i Göteborg av teater Cinnober och en i Stockholm iscensatt av Darling Desperados, är det Dramatens tur att visa vad man kan göra av hennes omdebatterade, råa texter.
   I Psykos 4.48 möter vi de tankar som blixtrar genom en ung kvinnas huvud strax före henne självmord klockan tolv minuter i fem på morgonen. Den enda rollen spelas av Nadja Weiss i regi av Eva Dahlman.
   Sarah kane kallade själv sina pjäser för ”experiential theatre” – erfarenhetsteater: föreställningar som blir till livserfarenheter och inte endast intellektuella upplevelser. Sarah Kane hängde sig den 20/2 1999 i sina skosnören på en sjukhustoalett i London efter att mirakulöst ha överlevt en tablettöverdos, men ingen i hennes närhet vill påstå att denna pjäs är en självbiografi. Hon hade ett vidare perspektiv på konsten än så.

Systrar på hal is

När Malin Lundgren och Lena Mossegård drar igenom pjäsen Skridskoåkarna på golvet för första gången, är det intressant att även betrakta regissören och dramatikern. Den förra, Åsa Johannisson, är fokuserad på en fysiska tajming. Hon liksom rycker till vid varje replik. Den senare, Ninna Tersman, sitter stilla, med undantag för munnen, som ljudlöst formar varenda ord som sägs.

Tätt samarbete
Det är en bild av ett tätt samarbete, som inleddes i höstas på Malins och Lenas initiativ. De är bästa vänner sedan scenskoletiden och tyckte att nu var det dags. Inte bara att sätta upp något ihop, utan även att – som de säger – ”själva bjuda upp”, göra något eget.
– Som frilansare står man med mössan i handen, även om man egentligen har en massa egna idéer, säger Lena.

Speciellt med syskonroller
De började prata om vad de ville göra, och kom fram till att de ville spela en pjäs om två systrar.
– Just rollerna inom en familj är så extrema – och svåra att frigöra sig ifrån. Inser man inte det riskerar man att fastna och upprepa sig i andra relationer. De liksom lägger sig som ett filter i kontakten med andra, och förhindrar möten, menar Lena.
– Vi ville göra något på det, och även fokusera på den hatkärlek som kan finnas mellan syskon som växer upp nära varandra, fortsätter Malin.

Fysiska uttrycket viktigt
Lika viktig som texten, är det fysiska uttrycket på scen, anser Malin och Lena. De kontaktade därför Åsa Johannisson, vars föreställningar rör sig i gränsen mellan teater och dans. Hon hade själv varit inne på systertemat och tände direkt.
– Ninna Tersman kom vi att tänka på för att vi sett hennes pjäs <i<Kannibaler på Kilen i Stockholm (spelades våren 2001). Och det uppstod kärlek vid första ögonkastet, säger Lena, som menar att hon aldrig jobbat i ett så kreativt lag.

Integrerad process
För Ninna har det här varit ett annorlunda sätt att jobba på. Sina tidigare tre pjäser har hon skrivit i avskildhet, och under längre tid. I det här fallet var dessutom ramhandlingen bestämd på förhand (två systrar, olöst konflikt, möte i barndomshemmet).
– Det har varit en integrerad process, där jag delvis har låtit mig inspireras av skådespelarna. De har improviserat kring systertemat och ismetaforen (titelns syftning) och ur det har jag fått idéer till manuset. Vi har även gemensamt diskuterat systrarnas bakgrund, men sen är det klart att jag också har jobbat helt självständigt. Annars hade det aldrig funkat.

Interaktivt arbete
– Det är helt unikt att få vara delaktig i hela processen, från idé till färdigt manus. Bara detta att kunna fråga dramatikern direkt om det är något man undrar över i texten, säger Malin.
– För mig känns det också tillfredsställande att få testa texten på skådespelarna, under skrivprocessen. Och att få en nyskriven text uppförd på scen så snabbt.
Efter det här hoppas kvartetten på fortsatt samarbete.
– Vi är helt enkelt en lycklig kemi, säger Lena.
– Med stor handlingskraft, tillägger Åsa.
Och sånt får man ta vara på, menar alla.

Trix

Vill du se en föreställning som är fylld av den där sortens magi som får dig att tro att du klivit in i en annan värld, och samtidigt få en påtagligt verklig upplevelse – en riktig totalupplevelse av färg, form, musik och hisnande nummer? Då ska du bege dig till Orionteatern i Stockholm.
   Cirkus Cirkör är tillbaka på den scen där föreställningen TRIX, i regi av Lars Rudolfsson, hade urpremiär för två år sedan. Efter att ha turnerat världen runt har de nu återvänt och ger ytterligare 28 föreställningar av den störtsköna föreställningen.
   TRIX är en föreställning som går rakt in i hjärtat – där finns clowner som värmer det, akrobater som får det att stanna till och musik som gör att det slår dubbla slag.

FAKTA
Regi: Lars Rudolfsson
Scenografi: Lars Kleen
Musik: URGA
Kostym: Kersti Vitali
Mask & huvudbonader: Tuija Valén
Ljusdesign: Anders Rosenquist

Film är bäst på teater

Redan i januari blev Quentin Tarantinos filmmanus Reservoir Dogs teater med premiär på Folkteatern i Göteborg, Hundarna , heter denna scenversion. Regissör Jonas Eriksson har valt att bearbeta manus ganska respektlöst för att det ska passa teaterscenen och dess specifika krav på tid, rum och dialog.
   Den 8 februari har Judith Hollanders uppsättning av Ettore Scolas filmklassiker En alldeles särskild dag från 1977, premiär i Östersund för att sedan turnera med Riksteatern under våren 2002. Kim Andersson och Tomas Bolme gör Sophia Loren och Marcello Mastrioannis roller som frustrerad hemmafru och homosexuell radiokommentator.
   Och så har Christian Tomners version av Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen premiär på Dramaten 13 april.
   Kul när olika konstarter kan befrukta varandra, tycker Nummerredaktionen.

Teatersport i Göteborg

Från och med 4 februari 2002 kör Studentteatern vidare med förra höstens teatersport på Kafé Krasnapolsky, Storgatan 41.
   Varje måndag kl 20.00 kommer två lag att tävla på scenen. Vad de tävlar i är improvisationsteater och målet är att vinna publikens gunst. Entrén är gratis – och andra sidan måste man delta som vågmätare. Varje session är ungefär en timme lång och mycket skratt utlovas.

Ronja Rövardotter i Hagaparken

Sommaren 2000 satte de upp Bröderna Lejonhjärta som ett pilotprojekt med över 4000 besökare. Nu väljer man en annan känd saga av Astrid Lindgren, Ronja Rövardotter, som planeras ha premiär den 26 maj 2002.
   Titelrollen kommer att spelas av Isabell Bäcklund Reboia och Birk av Johan Bengtsson, båda teaterstuderande. Mattis kommer att spelas av Ulf Pilov som bland annat har medverkat i SVT:s Rederiet.
   Runt 30 föreställningar är inplanerade. Den som är nyfiken kan redan nu följa repetitionsarbetet på deras hemsida samt prenumerera på nyhetsbrev om föreställningen.

Februarikrönikan

Gick förbi Dalagatan 50 på vägen hem, ett vackert vitt hus med utsikt över Vasaparken. Såg havet av rosor tillägnade Astrid Lindgren. Ett lika stort hav av amerikaner och japaner stod och fotograferade dem och entrén till den nyligen bortgångna, världsberömda författarens hem som hon levde i under mer än halva sitt liv. Drabbades plötsligt av en påtaglig insikt om hennes storhet. Vem ska nu trösta all världens barn?

Lyckligtvis lever alla hennes fantastiska verk kvar. Bland annat hade barnoperan Junker Nils av Eka premiär på Göteborgsoperan lördag 2 februari. Februaripanelen var förstås där och såg föreställningen första dagen.
   Lika aktuell känns också januaripanelen som såg premiären i Umeå av Philip Ronnes uppsättning Den gråtande mannen, en föreställning om män som slår kvinnor – och varför dom slår. Bara ett par dagar innan premiären, den 21 januari, sköts Fadime Shaindal ihjäl av sin pappa…
   Apropå män som misshandlar,så finns nu den otäckt bra filmen Hem ljuva hem med Michael Nyqvist i en av huvudrollerna att hyra på video/DVD. Michael är också aktuell i Jon Fosses pjäs Dröm om hösten i regi av Stefan Larsson som just nu spelas på Dramaten. Här hittar du en videointervju med honom:Michael Nyqvist
   ”Vår tids rädsla för allvar” står det sprayat med stora, svarta bokstäver på fasaden utanför redaktionen vid Mosebacke Torg. Att skoja om allvarliga saker kräver också mod, att inte vara rädd. Hur man är rolig på scenen kan du läsa om i Bente Danielssons gästkrönika som också publiceras denna vecka i Nummer.
   Intresset för dokusåpor sägs vara på nedgång i USA. Snart har väl alla medborgare fått sina ”15 minutes of Fame” som var 60-tals-konstnären Andy Warhols vision om mänsklighetens framtid. I Sverige frodas dom fortfarande för fullt och den ena osannolika programidén efter den andra förverkligas i de olika tv-kanalernas studios. Kajsa Giertz dansverk Nästan som på riktigt, som nyligen gästspelade på Dansens hus i Stockholm efter succén på Byteatern i Kalmar, behandlar just detta fenomen ur ett psykologiskt och filosofiskt perspektiv. Du hittar en intervju med henne här: Kajsa Giertz
   Bara som några exempel på vad du just nu kan läsa i Nummer. Och så missar du väl inte våra dagliga notiser?

Hälsar


Ylva Lagercrantz
Redaktör & ansvarig utgivare
[email protected]

E-posta gärna till mig om du undrar över något som gäller det redaktionella innehållet i Nummer. Tillsammans gör vi en bättre tidning för publiken!

Panelen ser Den gråtande mannen

En man ligger och hulkar i strålkastarskenet framför enorma arkivskåp. Skåpen rullar upp och blottar fall efter fall av misshandel, hot och dödande våld. Philip Ronne och Björn Sjöquist, manusförfattare/regissör och koreograf/musiker har satt samman ett kollage av vittnesmål hämtade ur verkligheten blandat med exempel på hur pojkar görs till män i ett samhälle som förtrycker kvinnor.
   En tidningsartikel om en man som dödat sin fru blev starten på duons nya undersökande projekt efter Kode – en pjäs om mordet på John Hron 1995. Denna uppsättning är ett försök att förstå varför män slår kvinnor, inte varför kvinnor blir slagna. Hur kan det enda språket vara våld?
   – Vi tror inte att det är någon medfödd egenskap, säger Philip Ronne.
   En journalist, en revisor och två studenter tog denna gång plats i Nummerpanelen. Det genomsnittliga betyget blev 3,6 av fem möjliga, avrundat till 3,5. Gemensamt för alla panelmedlemmar är att de vill rekommendera Den gråtande mannen till, i stort sett, alla.

Andreas Halvarsson, 23 år
Gör: Läser nationalekonomi vid Umeå universitet
Går på teater: Några gånger om året
Bor: I Umeå
Betyg: 3, den var rätt förvirrande bitvis

Vad tyckte du?
   – Jag tyckte det var gripande och bitvis äckligt. Men om man ser det som en teaterpjäs… det kändes inte som en riktig teaterpjäs, mer som någon form av information. Men det var väldigt intressant, det är sällan man får veta om känslorna bakom kvinnovåldet. Det fick de fram på ett bra sätt, det var mer än en vidrig handling, man får veta vad som ligger bakom.

Vad tror du att de ville säga med föreställningen?
   – Tyngdpunkten låg hela tiden på att det var samhällets fel, att det är bakomliggande normer och fördomar som präglar en under uppväxten, att det är det som är roten till det onda. Att visa att mannen också är ett offer.

Förändrades din syn på mäns våld mot kvinnor?
   – Kanske lite, det är något som det inte talas om så mycket. Ju mer man får veta om mannen bakom, ju mer förstår man. Annars när man hör talas om det är det mest misär och alkohol omkring, nu var det mer på det känslomässiga planet.

Kunde du känna igen saker från verkligheten i föreställningen?
   – Nej det är en främmande värld för mig, det sker väl oftast i det dolda så man hör inte så mycket om det.

Skulle du rekommendera den till någon annan och i så fall till vem?
   – Ja, till alla.

Sofia Ehleskog, 27 år
Gör: studerar litteraturvetenskap vid Umeå universitet
Går på teater: Två gånger per termin
Bor: I Umeå
Betyg: 3 plus eller 4:a, okej jag säger 3,5

Vad tyckte du?
   – Den var bra, man blir väldigt påverkad, det är jobbigt. Det är en realistisk skildring som griper tag i en och man blir berörd på ett ganska obehagligt sätt.

Vad tror du att de ville säga med föreställningen?
   – Jag tror att de vill uppmärksamma mekanismer i vår kultur som gör att män slår sina fruar och att vi på något sätt alla är delaktiga i det – att det inte bara är enskilda män som är helt dumma i huvudet, utan att det är mer komplicerat.

Förändrade föreställningen din syn på mäns våld mot kvinnor?
   – Inte egentligen, jag är ganska medveten om problematiken men det blir väldigt påtagligt här.

Skulle du rekommendera den till andra och i så fall till vilka?
   – Ja, till alla. Fast det beror på vad man är ute efter när man går på teater. Det är inget man går på om man bara vill roa sig, utan om man vill ha ut något mera av det.

Kunde du känna igen något i föreställningen från verkligheten?
   – Ja, absolut, hur man fostrar pojkar till hårda män.

Vad tyckte du om scenografin?
   – Jag tyckte det var effektfullt med arkivkulisserna som öppnades. Den var sparsmakad men det är bra, själva skådespeleriet, som var bra, får mer plats.

Anna-Karin Thorstensson, 33 år
Gör: Journalist på Länstidningen, Östersund
Bor: I Östersund
Går på teater: 2-3 gånger per termin
Betyg: 4

Vad tyckte du?
   – Jag tyckte den var smärtsam.

Vad var bra?
   – Det som kändes viktigast med den var att ämnet behandlades över huvud taget och på ett så rakt och nära sätt. Man sitter ju där och kan inte värja sig mot den smärta som görs tydlig. Och det är bra – det är så man måste göra när man ska skildra den här typen av problem.

Var det något du inte gillade?
   – Ja, jag hade svårt för att kvinnan som arbetade i arkivet var så karikatyrartad. Jag tror att anledningen var att man ville visa att hon var tyngd av all smärta i arkiven, men hon var en komisk figur på ett sätt som jag inte alls uppskattade.

Vad tror du att de vill säga med uppsättningen?
   – Dels att de vill belysa det svåra med mäns roller, smärta och vrede, men också allas delaktighet, det kände jag att det kom fram tydligt, hur vi alla är med och formar den här vreden – utan att för den skull ta bort skulden från den enskilda individen.

Påverkade föreställningen din syn på mäns våld mot kvinnor?
   – Nej, den tydliggjorde bara den bild jag har. Under hela pjäsen fick jag hela tiden bilder från olika slags erfarenheter som jag har, jag tänker exempelvis på när de läste ur förhörsprotokoll, hur man i jobbet får läsa protokoll och hur man får insyn i den tragik som ständigt pågår i Sverige i dag.

Skulle du rekommendera den till andra?
   – Jag skulle definitivt rekommendera den, främst till alla mina vänner men också till … ja, alla bör se en sån här uppsättning eftersom den handlar just om allas delaktighet. Alla behöver skakas om. Man måste lära sig att se signaler så att man kan sätta stopp för vad som pågår bakom dörrarna hos grannen eller i de egna hemmen.

Vad tyckte du om scenografin?
   – Bra, jag tyckte om att det var ansikten på alla arkivmapparna. Det symboliserade att det fanns en människa bakom varje fall. Bakgrundsbilden (en djupröd fond i flera lager med ett stort hål i, reds anm) funderade jag mycket över. Jag såg den som en livmoder, som ett trasigt hjärta, ett skott i pannan på en häst – oavsett vad det var så var det starkt.

Bengt Nilsson, 55 år
Gör: Revisor
Bor: I Åmsele, 10 mil från Umeå
Går på teater: Alltför sällan, någon gång per år
Betyg: 4

Vad tycker du?
   – Direkt blev jag mest förbannad över att det här får förekomma. Det var väldigt gripande, inget skratt, inte ett ljud från publiken. Alla var djupt engagerade. Det var bra prestationer från skådespelarna också. I och med att det hela tiden var korta scener blev det kanske lite väl mycket korvstoppning. Men sättet de presenterade det på var varierat. De fick också fram att även utåt sett lugna människor kan misshandla. En vanlig kamrer kan vara hur våldsam som helst hemma. Men man ser ingen lösning – och det gjorde man inte i pjäsen heller. Lösningen på problemet har nog ingen – då skulle ju inte det här förekomma.

Vad tror du att de ville säga med föreställningen?
   – Att vi vanliga dödliga när vi upptäcker något, när vi hör bråk hos grannen, måste engagera oss och inte vänta till nästa dag. Som hon i föreställningen som berättade att grannarna alltid knackat på när tv:n var på för högt, men när hon blev misshandlad hörde de inte av sig. Om det är bråk hos grannarna och man inte gör något och nästa dag får se polisbilen och bårbilen skulle man ju må jättedåligt. Jag har en bisyssla, jag är vd i det kommunala bostadsbolaget i Vindeln, och sånt här är svårt att ta i när folk ringer. Man tänker att de där är ju skötsamma, man pratar med dem och de säger att det är något tillfälligt. Men den man oftast pratar med då är mannen.

Förändrade föreställningen din syn på mäns våld mot kvinnor?
   – Ja, jag tror det vore nyttigt om många fick se den, om den visades på tv. De kränkta får också känna att de har ett stöd. Under föreställningen tänkte jag på att det kunde sitta berörda i salen, i så fall knappast karlar men kanske kvinnor som då kan känna att de får ett visst stöd, att det finns någon som bryr sig.

Aktuellt på bio och i verkligheten

Hemma i Iran var hon firad skådespelerska, men också obekväm regimkritiker. 1987 flydde hon till Sverige. Med den svenska filmen Hus i helvete gör Susan Taslimi sin långfilmsdebut som regissör.

Hus i helvete öppnade Göteborgs filmfestival och naturligtvis kunde ingen i salongen låta bli att dra paralleller till mordet på Fadime fyra dagar tidigare. Filmens herr Serbandi är visserligen ingen mördare, men han kämpar som ett djur för att hålla ordning på sina kvinnor – frun Nana, som färgar håret blont och vänsterprasslar med symaskinsreparatören, äldsta dottern Minoo, som vill leva sitt eget liv och hennes syster Gita, som inte kan hålla på sig, trots att hon ska stå brud om bara några dagar. För herr Serbandi är det en stor frustration och gåta att dessa kvinnor, som han älskar och vill väl, inte längre respekterar hans åsikter och önskemål.
   Liksom Fadime låter sig filmens kvinnor ingalunda förtryckas. Susan Taslimi har gjort sina karaktärer starka och komplexa. I rollen som den upproriska Minoo återkommer Melinda Kinnaman till vita duken efter många år på teaterns tiljor. Den ohanterbara frun Nana gestaltas av Caroline Rauf. Filmens mest absurda rolltolkning står dock skådespeleridebutanten Bibbi Azizi för i sitt porträtt av herr Serbandis hela tiden iransktalande mamma.
   Hus i helvete är en i sina stunder otäck och brännhet skildring av en familj där mannen till varje pris vill behålla sin heder. Men Hus i helvete är mer än så. Det är en skruvad och humoristiskt berättad film, som trots sin svärta bjuder på mycket värme och som, det kan jag avslöja redan nu, inte slutar med något hedersmord.

Videointervju med Michael Nyqvist

Dramatens uppsättning av Dröm om hösten blir såväl svensk premiär för pjäsen, som Fosse-premiär för Dramaten. För regin svarar Stefan Larsson, som satt upp två av Fosses pjäser tidigare, Namnet på Backstage och Eftermiddag på Teaterhögskolan i Stockholm. Så här beskriver han Dröm om hösten:
   – Jag har ett behov av att med Jon Fosses text Dröm om hösten, bygga ett litet kapell på Målarsalen. Ett andligt rum, där magiska saker ska inträffa. Det är verkligen ett kärlekens och dödens drömspel.
   Nummer som såg genrepet, kan berätta att scenografin verkligen påminner om ett kapell, eller någon form av kyrkogårdsmiljö, med grusade gångar, gravstenar och vita träkors. Och ”kärlekens och dödens drömspel” tycker vi också är en bra beskrivning av pjäsen.

Viveka Seldahl hedrades med postum guldbagge

FILM. Vid den stora guldbaggegalan i Göteborg på måndagen, mindes man förstås Astrid Lindgren, men inte desto mindre Viveka Seldahl, som gick bort i november.
   Viveka Seldahl fick enligt TT den första postuma guldbaggen i prisets historia och detta för rollen som Barbara i En sång för Martin. Hennes livskamrat Sven Wollter, som gjorde rollen som Martin i samma film, fick en guldbagge för bästa manliga huvudroll.