Nummer

Vi börjar hos en av Göteborgs fria grupper.   
   Dramatikern Sam Shepard skrev Chock efter Gulfkriget, men idag går tankarna naturligtvis åt terrordåden. Chock handlar om Översten och hans vän Stubbs som går på lunchrestaurang för att hedra minnet av Överstens son. Det är ett år sedan som sonen dog i en granatattack. Sven-Åke Gustavsson (tv-känd som Snoken) gör en av rollerna. Teater Trixter beskriver pjäsen som ”en chockerande rolig vaudevillemardröm” och undrar retoriskt om det går att göra slapstick om krig efter den 11 september. Föreställningen har premiär 15 mars.

Krig med humor
Lars Arrhed, konstnärlig ledare på Angereds nya teater, skulle förmodligen svara ”ja” på Teater Trixters retoriska fråga om det går att skämta om krig. Ända sedan han började arbeta i Angered har han diskuterat förortsproblem med hjälp av humor. Resultatet har varit blandat men efter förra säsongens fullträff med Naturligtvis, bör det bli intressant att se Angereds version av Tjechovs klassiker Körsbärsträdgården. Regin görs av Olof Lindqvist som också gjorde regin till Teater Bhopas hyllade Palme dör innan paus. Körsbärsträdgården har premiär 8 mars.

Mannen blottas på scenen
Både Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg och Bohusläns teater i Uddevalla granskar mannen i vår. I Uddevalla spelas Man? av Christina Gottfridsson med regi av Carina M Johansson, en pjäs om att rollen som man inte är alldeles lätt att hitta.
   Pusterviksteatern väljer att granska mansrollen under temat Man 2002. Pustervik är en scen för gästspel och teatern har bjudit in tio föreställningar som handlar om män. Först ut, 5–6 mars, är Riks Drama med <i<Den gråtande mannen, en föreställning om varför en man väljer att slå sin kvinna.
   Bland övriga föreställningar kan nämnas Grävskopan efter manus av Henning Mankell, urpremiär för koreografen Peter Svenssons I-MALE, Göran Forsmark gör Mannen från Malmberget och till sist kommer Staffan Westerberg.
   I slutet av förra året bad regissören Kia Berglund invånare i Göteborg med omnejd att skicka sina berättelser om ensamhet till Stadsteatern. Med hjälp av poeten Lina Ekdahl har Kia Berglund bearbetat alla historier. 8 mars, på internationella kvinnodagen, har Ensamt premiär på Göteborgs stadsteater.

Om hedersmord och övergivenhet
Vårens satsning på barn- och ungdomsscenen Backa teater blir Hatten är din! av Mats Kjelbye.Även det är en pjäs som vill diskutera mycket allvarliga ämnen som hedersmord med hjälp av humor.
   Med stor dramatik lovar LänsTeatern i Skaraborg – som tillsammans med Göteborgsoperan sätter upp Edith Piaf – en musikalisk resa genom den franska sångerskans dramatiska liv. Åsa Fång gör rollen som Piaf. Föreställningen har premiär i Skövde 23 februari. Sedan turnerar den i Västra Götaland.
   Vårens stora premiär i Borås blir Standard Selection av Agneta Pleijel, en berättelse om två flickor som försöker hitta svaret på varför deras pappa övergav dem. Pleijel var senast aktuell med sin roman Lord Nevermore. 23 mars har Standard Selection i regi av Wiveka Warenfalk premiär på Borås stadsteater.
   Till sist, den som längtar efter glitter, glamour och ett stycke svensk gayhistoria beger sig med fördel till Lorensbergsteatern i Göteborg för att titta på After Darks 25-års show. Den har premiär 14 februari.

Tre veckor före Dramatenpremiären av Romeo & Julia kliver hon in i det stora öppna scenrummet på Elverket i Stockholm iförd vitt bomullslinne och blå sidenboxershorts. Huller om buller på den stora ramp som fungerar som spelplats ligger produktionens medverkande skådespelare och cirkusartister och stretchar. Regissören Katrine Wiedemann fnissar förtjust åt sin stora gravida mage som hon har spanat in på en videomonitor. Talpedagog, producent, påklädare och annat löst folk är på plats. Klockan är halvelva på förmiddagen, det är dags för repetitionsperiodens första genomdrag och inspicienten meddelar att det inte kommer att finnas tid för lunch.
– Bra, säger Melinda Kinnaman glatt och drar på sig träningsbyxorna.

Amma med stålkrafter
Hon har kommit från Göteborg och filmfestivalen samma morgon. Kvällen före visades Susan Taslimis Hus i helvete som öppningsfilm på biograf Draken och Melinda Kinnaman, som spelar filmens upproriska dotter Minoo, var förstås på plats.
Eventuella spår av trötthet efter den korta nattsömnen är definitivt bortsopade när hon några minuter in i repetitionen hänger uppochned i en trapets i armarna på en muskulös amma med röda flätor. Amman heter Ingela Hinas och före detta rektor på Cirkus Cirkörs pilotutbildning. Det var hon som redan i somras tränade trapets med Melinda Kinnaman i sin stora trädgård på Tynningö för att Dramatens Julia anno 2002 skulle kunna nå de rätta höjderna – i dubbel bemärkelse.
Och det kommer hon att göra – även om mycket är roddigt och åtskilligt går fel under genomdraget. Folk missar repliker och stick, den tekniska personalen har inte riktigt ordning på redskapen. Saknas gör ljus, riktigt ljud, scenografi och kostym. Mitt i allt detta slingrar sig Melinda Kinnaman till synes obesvärat i trapetsen och det är med ett leende på läpparna hon levererar sina repliker.

Klärvoajant gåva
Två dagar efter genomdraget träffar jag den nyblivna trapetskonstnären på stökiga och rökiga kafé Svart Kaffe på Södermalm i Stockholm. Det är Melinda Kinnaman själv som har valt mötesplats och hon tycks vara något av en stammis för hon beställer sin vegetariska macka utan att läsa innantill på menyn.
Det är nära fem år sedan vi möttes över en kopp kaffe och en intervjubandspelare förra gången. Då höll hon på att kliva in i sitt livs hittills viktigaste roll – den som prostituerad heroinist i Lars Noréns Personkrets 3:1 på samma scen där hon nu ska spela Julia. Då drömde hon om att jobba med fysisk teater och var sugen på att filma mer. I dag framstår drömmen smått profetisk. Eller är det bara en ovanligt målmedveten mörkögd trettioåring som sitter framför mig vid det trånga kafébordet?
Melinda Kinnaman skrattar förtjust.
– Gud va bra! Sa jag så? Kanske är det någon tankens kraft som har lett mig hit, fast både Hus i helvete och Romeo & Julia i själva verket kommit till mig utan att jag har jobbat för det. Men om man gör tydligt för sig vad man vill ha så kanske man kan få det. Jag tror mycket på tankens kraft och att vi har en stor kapacitet som vi inte utnyttjar. Även om det där med min andliga sida är någonting som folk nuförtiden mest frågar mig i intervjuer. Det brukar stå i tidningar att jag mediterar, men det gör jag inte. Däremot håller jag på en del med yoga och gillar att tänka kring andliga frågor.

Skådespelare med ansvarskänsla
Som betraktare slogs jag av din professionella attityd under ett i övrigt lätt kaotiskt genomdrag!?
– För mig känns det bäst när jag är väldigt väl förberedd och fylld av det jag ska göra. Men vi har alla olika processer. Andra skådisar kan vara helt oförberedda, men när vi möts på scenen är de öppna och det händer saker. Personligen kommer jag lättast dit om jag är trygg och har jobbat mycket innan.
– Som det är nu är allting i Romeo & Julia väldigt löst. Ingenting är bestämt med mask, kostym eller cirkusredskap. Varje gång vi har repeterat en scen har vi gjort om den. När allt är så har jag en tendens att ta väldigt mycket ansvar. Det är visserligen en bra egenskap, men jag måste också ge mig själv tillåtelse att inte ha full kontroll, att vara krånglig som skådespelare och att krackelera. Min främsta uppgift är ju att göra rollen som Julia och inte att se till att allt fungerar runt omkring.

Julia utan stöd
Att ta ansvar brukar betecknas som ett typiskt kvinnligt drag.
– Ja, jag tror att det är vanligare hos kvinnor. Och det tycker jag är intressant också med Julia. När Romeo blir landsförvisad springer han helt förtvivlad till prästen, som får prata honom till rätta. Julia däremot har ingen som hjälper henne. Hon talar sig själv till rätta. Det är en styrka hon har, men samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt att det inte finns någon där för henne.

Teater eller cirkus?
Tycker du att det finns plats för texten mitt i all cirkus och akrobatik?
– Det måste det göra. Just nu känns det som om föreställningen är spektakulär och innehåller otroligt mycket humor, men det måste till något som gör att den bränner till. Jag har funderat på balkongscenen och känner att jag måste ha ett snack med Katrine om den. Jag vill att det ska kännas hur läskigt det är att bli kär. Det finns såna repliker, men vi måste få fram den där osäkerheten mer.
Melinda rabblar snabbt igenom balkongscenens välkända repliker, som om hon vill att de riktigt ska sjunka in i hennes medvetande. Även om hon har blivit imponerande skicklig i trapetsen tycks hon värna om texten. Och någon cirkusprinsessa på heltid blir hon nog aldrig.
– Nej, även om jag tycker att det är fantastiskt kul och blir alldeles förtvivlad när Katrine säger att vi ska stryka någon trapetsscen. Jag har tränat så mycket och vill visa vad jag kan.

Snuddar vid verkligheten
Både Romeo & Julia och Hus i helvete tar upp ett i Sverige brännande aktuellt ämne. De handlar båda om familjer där föräldrarna försöker sätta gränser för sina barns vilja att välja egen partner och väg. Tankarna går naturligtvis till verklighetens Fadime, som nyligen föll offer för sin pappas vrede och frustration över hur hon valde att leva.
– Både pjäsen och filmen handlar om vuxna människor som är fast i sina traditioner. Det är nog därför Romeo & Julia tilltalar en ung publik. Om bara de vuxna hade varit lite mer öppna hade det som händer i pjäsen och det som har hänt i verkligheten inte behövt hända.
– Inför Hus i helvete tog Susan med mig på fester för att träffa iranska och turkiska ungdomar. Då träffade jag ett ungt par där mannen var från Iran och tjejen från Turkiet. Hon kunde inte berätta för sin familj att hon var tillsammans med en iransk man, så de två planerade att fly till USA.
– Även i min egen familjesituation har jag ibland känt mig missförstådd, känt att föräldrarna är mer upptagna av sin egen besvikelse än att de ser och stöder mig, berättar Melinda Kinnaman och syftar på separationen från Lasse Demian förra våren.
– ”Så häftig lycka får ett häftigt slut. Snart förbränns den kärlek som man tror är utan gräns”. Melinda Kinnaman återger prästens ord i Romeo och Julias bröllopsscen.
– Den scenen berör mig jättemycket. Jag blir ledsen för att jag har stått där och blivit gift en gång, men inte är det längre. När Romeo sedan i dödsscenen säger ”Nu stannar jag hos dig för alltid” blir jag också ledsen. I och med att jag är nyseparerad tror jag just nu inte att någon romantisk kärlek varar för evigt.

Framtidsdröm med dans
Din förra profetia om framtiden slog in. Vad har du för drömmar i dag?
– Jag skulle gärna jobba med Susan Taslimi på scenen. Så vill jag väldigt gärna jobba med skådespelare från andra kulturer, kanske från Mellanöstern eller Afrika. Någon Hollywooddröm har jag inte. Däremot skulle jag tycka att det vore jättespännande att jobba med teater i England. Jag har en agent i London. Så vill jag fortsätta att utforska det kroppsliga, men kanske mer åt danshållet än cirkus. Ja, nu blir det väl så!!

Det var när han slutade att skriva ”teater” som hans första pjäs kom till. Daniel Karlsson, aktuell med Oberörbara på Östgötateaterns ”Ung Scen” i februari, är egentligen filmmanusförfattare. Han går sista året på Dramatiska Institutets filmmanusutbildning, och det var också med hjälp av sina erfarenheter från filmskrivandet som han hittade det tonfall han behövde för sin pjäs.
   Oberörbara handlar om några ungdomar i en svensk stad som drömmer sig bort från kylan och ledan och i hemlighet delar känslan av att på en gång vara utvalda och misslyckade.

Dikten som till slut blev en pjäs
Pjäsen har sitt ursprung i en dikt som Daniel Karlsson skrev för några år sedan, men när han skulle omvandla den till pjästext körde han fast.
   – Jag försökte väldigt medvetet att skriva för teatern och tänkte mycket på hur man gör scenbyten och hur man ska lägga ut texten i dialogerna – men det blev inte bra.
   – Till slut fick jag hjälp från min regissör, Olof Hansson (även han DI-elev), att släppa ”teatertankarna” och göra som i filmskrivandet: skriva situationer i stället. Då fungerade det.
   – Det finns för mycket respekt för det skrivna ordet inom teatern. Som filmmanusförfattare får man vara beredd att ta mycket stryk, att få skriva om sin text många gånger. Men det finns också något bra i det: att man ger och tar med det gemensamma verkets bästa i åtanke. Och det var när vi började arbeta på det sättet, jag och Olof, som jag kom vidare med pjästexten.

Linköping bra spelplats för pjäsen
Att Oberörbara sätts upp i Linköping, en medelstor svensk stad, tycker Daniel Karlsson är bra.
   – Linköping liknar Umeå, där jag växte upp. Det är ett sånt ställe där man plötsligt frågar sig: ”Varför kan man inte köpa godis i den här stan efter klockan sju?” Nu är det väl inget tjechovskt ”Till Moskva!” i min pjäs, men en längtan bort finns där. En vag uppfattning om vad som finns bortom kylan och tristessen.
   Daniel Karlsson menar att den där dubbla känslan av otillräcklighet och utvaldhet som han beskriver i pjäsen är ganska allmän. Den är varken något speciellt småstadsfenomen eller mer typisk för konstnärssjälar.
   – Möjligen är den lättare att bära för den konstnärlige, eftersom han kan använda sig av den i sitt skapande. Hos andra kanske den stelnar till besvikelse.

”Äldre kanske upplever ungdomsnostalgi”
Oberörbara kommer att spelas för ungdomar i årskurs åtta och uppåt, även för gymnasiet och för vuxna.
   – Klass åtta är kanske lite lågt. Jag tror att man förstår pjäsen bättre om man är i gymnasieåldern. Och jag har i och för sig aldrig tänkt på den som en ungdomspjäs. Antagligen kommer den att upplevas olika i olika åldrar – dom lite äldre kanske rentav upplever en ungdomsnostalgi.

Den första baletten i programmet berättar om Jungfru Maria bebådelse till musik av bland annat Vivaldi, den andra är en svepande romantisk vals och det tredje stycket är Sir Frederick Ashtons Scènes de ballet till musik av Stravinskij. Det sista stycket – Unreal estate – har skapats av performanceduon Bogdan Szyber och Carina Reich. Det dansas av Kungliga Balettens dansare och för musiken svarar en av Sveriges tyngsta hårdrockgrupper – Entombed – och de spelar live i orkesterdiket.

Hårdrock på Kungliga Operan låter onekligen overkligt. Vad tar ni er till egentligen?
   – Innehållsdeklarationen är att det är 30 dansare från Kungliga Baletten som dansar klassiska steg, och till det spelar Entombed live i orkesterdiket. De kommer också upp ur orkesterdiket och gör en ren konsertdel, säger Carina Reich.
   – Vi blev tillfrågade om vi ville göra något på Operan och då funderade vi över vad som inte är gjort i det här huset och vad vi vet har man inte kört hårdrock på Operan förut. Bogdan och jag brukar själva lyssna på Entombed när vi sitter och jobbar på kontoret och tänkte att det här behöver man ju – en rak spark i häcken, lite sådär antimedelålders.

Vad vill ni berätta med Unreal estate?
   – Baletten gör det dom kan bäst – dansa klassisk balett – och Entombed gör det dom kan bäst – ösa – och så har vi satt i hop det. Dom här sakerna gemensamt är själva konceptidén. Till det har vi tagit scenografiska element från Operans värld, vi har förstorat upp det man gillar med Operan, det är festligt och flott, det är röda fåtöljer och guldtofsar, förklarar Carina Reich.
   – Den här föreställningen skulle inte ha kunnat göras någon annanstans än just på Kungliga Operan, den är väldigt ”site specific”, säger Bogdan Szyber.
   – Och det är ju så vi har jobbat i 15 år och nu plötsligt är vi här på Kungliga Operan och vad gör man här, vad är det här för ”site”, vad står den för? Det här huset står ju för det klassiska arvet och 200 års tradition – en högkulturell förkonstling, säger Carina Reich och berättar att samma idé präglat utformningen av rollkaraktärerna:
   – De är hämtade från den klassiska baletthistorien, som oftast handlar om den äkta kärleken och tjejerna dör alltid. Vi har tagit såna karaktärer och så att säga lagt i en burk och bara shakat. Vi har gjort som ett slags kollageform eller sampling. Om man är en riktig balettoman kan man säkert känna igen vissa scener och steg.

Finns det någon story i stycket?
   – Man följer inte en historia utan det är som en komprimerad story med klipp à la videoestetik, säger Carina Reich. Ska man se något tema så är det ju för mig det som den klassiska baletten ofta handlar om, det är kärlek och död. Vi har dragit väldigt breda penseldrag och lagt temat också på färgerna och använder bara svart, rött och guld – det är otroligt teatralt och mycket svulstigt.

När ni gjorde er performance The Hidden blev ju Livets Ord upprörda och kallade det för ”ogudaktig ockultism”. Har de haft några åsikter om detta?
   – Nej, men vi väntar på det, säger Bogdan med ett leende. Vi avslutar föreställningen med låten ”Left hand path” och har funderat på att ha textmaskin.
   – När man läser Entombeds texter så kan man verkligen få skäppan full, säger Carina Reich och berättar att Jörgen Sandström, basisten i Entombed, kom till en repetition iklädd en t-shirt där det stod ”Satan älskar dig”.
   – Men när man har träffat killarna i bandet och umgåtts med dem förstår man ju att det mest handlar om en attityd, fyller Bogdan i.

Ert stycke Unreal estate har fått ge namn åt hela balettprogrammet. Hur förhåller sig ert verk, som ges sist, till de övriga tre baletterna man får se under kvällen?
   – I det första verket är det elektronisk musik blandat med Vivaldi, sen kommer hovkapellet och sist kommer Entombed. Jag tror att publiken kommer att åka jojo väldigt mycket, det blir en ganska flippad kväll och det är kanske därför Petter Jacobsson (balettchefen, reds anm.) har valt att uppkalla programmet efter vår titel, säger Bogdan Szyber
   – Det kommer att bli helt schitzat, real estate betyder ju fast egendom, men det här är ju unreal – det är bara mattan bort, säger Carina Reich.
   – Jag tror att det är en ganska tuff kväll att ta, jag tror inte att man kommer att säga: ”Åh vilken trevlig liten kväll vi hade”.

Den ryska teaterflod som svämmade över de svenska scenerna i höstas strilar i vår vidare på Västerbottensteatern. Höstens bidrag hette Nysningen, är baserad på Tjechovs noveller, och spelades i krogmiljö. Den fortsätter i vår parallellt med Morbror Vanja som görs i samarbete med Dramatiska Institutet.
   Regiprofessor Martha Vestin med rötterna i Friteatern står för regin av de villrådigt eländiga människorna på ett ryskt gods, medan sistaårsstudenten Torulf Wetterot tapetserat scenrummet med en mjukt grön, topografisk karta. Premiär blir det på denna föreställning första februari med spelningar på hemmascenen i Skellefteå och turné i länet inbokad. Föreställningen gästspelar dessutom i Sankt Petersburg som tackspelar med en rysk version av Staffan Göthes La Strada del amore.

Färskvara
I Umeå inviger Norrlandsoperan sina efterlängtade, nybyggda lokaler. Den andra februari mötte konsertlokalen en specialinbjuden invigningspublik. Alla tycks väldigt överens om att akustiken är väldigt fin i den nya konsertsalen.
   – Det är som att spela hockey och plötsligen få en plan med is på, säger konsertmästaren Jan Bjøranger om att äntligen ha en lokal anpassad efter en symfoniorkesters behov.
   Operascenen, den ljusa konsertlokalens mörkare granne i röd och mörkgrå skrud, öppnar med Hilding Rosenbergs Lycksalighetens ö den andra mars. Ett snårigt nationalepos av P.D.A. Atterbom som tog steget upp på operascenen mitt under andra världskriget. För första gången sedan 1962 är det dags för stjärnemodern Nyx, vindarnas moder Anemotis, kung Astolf och drottning Felicia att i Åsa Melldahls regi framföra verket. Melldahl har tidigare regisserat Beethovens Fidelio och Mozarts Don Giovanni för Norrlandsoperan.
   I Norrlandsoperans foajé svävar vita kuben – ett scenrum för samtida ljud- och videokonst där konstnärsduon Guds söner – Leif Elggren och Kent Tankred – ansvarar för verksamheten.

Skeppsbrutna män
Norrbottensteatern har också valt andra mars för att tillsammans med premiärpubliken ge sig i kast med Sverigepremiären av Michael Frayns komedi Dubbla signaler. Peter Engkvist från fria gruppen Teater Pero regisserar. Två för teatern nya skådespelare, Magdalena Eshaya och Ludvig Fahlstedt, spelar tillsammans med veteranerna Margareta Gudmundsson och Lars Lindström sju korta pjäser där två par möts i olika situationer.
   I Slawomir Mrozeks pjäs På villande hav är temat detsamma som i filmen Alive – äta eller ätas? Tre skeppsbrutna män ställs inför bokstavligt talat livsavgörande val. Nathalie Ringler regisserar. Premiär 23 februari.

Identitet
Samiska teatern fortsätter sin turné med Rebell i Sameland som hade premiär i november 2001. Tre skådespelare väver samman berättelser och jojk till en föreställning om den samiska identiteten. Spelas på nordsamiska, norska och svenska. Ingegerd Monthan har skrivit manus och Leif Sundberg står för regi.

Gästspel
Ett av vårens intressantare gästspel i Umeå är Shakespeares Macbeth, ett nordiskt samarbete mellan Färöarna, Finland, Sverige och Norge. Pjäsen repeteras på Färöarna och har premiär den 15 februari i Torshavn. Skådespelarna spelar på sina egna språk: svenska, färöiska och norska blandas under litauern Cezaris Grauzinis regi. I Sverige spelas föreställningen endast i Sundsvall och Umeå.
   Något annat att vara nyfiken på är koreografen Anne Külpers installation för konsthallar. Liv, heter den och har urpremiär på Bildmuseet i Umeå. Dans på socklar i olika höjder blandat med filmsekvenser. Spännande. Tjock gul markering den 19:e februari.