Nummer

Roundhouse ligger vid Chalk Farm, inte långt från Camden Market, i en något ruffig omgivning. Ungdomsarbetslösheten är hög i området. Den numera kulturminnesmärkta byggnaden köptes för några år sedan av en förmögen leksakstillverkare, Torquil Norman. Hans dröm är att Roundhouse på dagen ska vara ett högteknologiskt skapande centrum för arbetslösa ungdomar. På kvällen ska här ges teaterföreställningar och spektakulära multimediahappenings.
   – Torquil Norman har bott i området länge och besökt Roundhouse både med och utan barn på den tiden när det begav sig, säger Lucy Beevor som arbetar med utveckling och marknadsföring.
   – Han vet att barn kan vara mycket kreativa, men han har också sett orättvisorna och att begåvade ungdomar som saknar formella skolmeriter inte kommer in på konstnärliga utbildningar. Han vill göra något åt det.

Ungdomar bidrar med idéer
Roundhouse samarbetar med skolor och ungdomscentra och har redan nu verksamhet för unga, men den försiggår än så länge på andra platser runt om i området. En rådgivande grupp på fyrtio ungdomar har just haft ett livligt möte och bidragit med idéer och kunskap.
   – De vet vad ungdomar är intresserade av, vilka webbsidor de frekventerar och de kan hjälpa oss att få kontakter, säger Lucy Beevor.
   Om några år kommer ungefär 10 000 ungdomar per år att delta i olika verksamheter och samarbeta med alla de yrkesgrupper som tillsammans skapar en föreställning, antingen det gäller ljud, ljus, regi, scenografi eller något annat.
   – Förhoppningsvis ska de lära sig saker som hjälper dem att få jobb, säger Lucy Beevor.

”Det är mycket långt till West End”
Roundhouse byggdes i mitten av 1800-talet för att härbärgera ånglok som vände där eller reparerades. Namnet kommer förstås av den runda formen. Som teaterlokal är den unik.
   – I varje fall är det mycket långt till West End-teatrarnas röda sammet, säger Lucy Beevor, när vi tittar upp mot kupoltaket till den för närvarande helt urblåsta lokalen.
   Flexibilitet var nyckelordet under husets storhetstid. Det gäller även nu.
   – Lokalen kommer att förändras med varje ny uppsättning, säger Lucy Beevor. Det blir de olika teatergrupperna och arrangörerna som bestämmer hur det ska se ut här inne. Publiken kan vara allt från några hundra upp till 1 800 personer.   

Skapande i underjorden
I bottenvåningen till Roundhouse ligger The Undercroft, med en intrikat utformning som kan liknas vid ett hjul med ekrar. Tegelväggar avgränsar tunnlar, valv och små utrymmen som omger en rund öppen plats.   
   – Avsikten med utformningen var helt enkelt att den skulle bära upp vändplattan för loken som kom hit, berättar Lucy Beevor.
   Det är i The Undercroft som mycket av den skapande verksamheten ska äga rum. Men där har också teatergruppen Fevered Sleep just spelat Written With Light på ett spännande och suggestivt sätt, i gammal god Roundhouseanda. Föreställningen, som inspirerats av fotografiets historia, började med att publiken fick vandra genom tunnlarna och se ett antal installationer i valven, en äng med röda vallmor, negativ på tork, porträtt projicerat på en vägg, ett huvud (levande) utan kropp, en skuttande kanin osv.
   Andra delen, som tilldrog sig på den öppna platsen, handlade om en fotograf som drabbats av minnesförlust och med hjälp av bilder försöker rekonstruera sitt liv.

Vill stå modell för andra teaterhus
I mars intas Roundhouse av Royal Shakespeare Company som fram till i juli ska spela Perikles, En vintersaga och Stormen.
   Om knappt ett år ska renovering och tillbyggnad av Roundhouse påbörjas med hjälp av sponsorpengar. Kostnaden beräknas till 24 miljoner pund. Hittills har man fått ihop 16, varav regeringen bidragit med 3,4 miljoner pund. 2004 ska allt vara klart.
   – Vi hoppas att Roundhouse ska bli en modell för andra städer, både i Storbritannien, och i andra länder, säger Lucy Beevor.

Personer
Busschaufför
Kvinna
Man
Passagerare

Första och sista akten
Scenen föreställer en helt vanlig SL buss, linje 4. Bussen är fylld till bristningsgränsen och en pyrande nervositet ligger i luften. Utanför ligger Stockholm i rökig vinterdvala. Klockan är strax efter 3 och solen är redan på väg ner.

MANUS (finns även som pdf-fil ovan)
BUSSCHAUFFÖR (talar i mikrofonen)
Ja! Då trycker vi in oss lite till. Fortsätt bak i bussen. Det är fler som vill på.

KVINNA(ropar i trängseln)
Vi är faktiskt människor!

ALLA PASSAGERARE
Jaa, det är vi!

BUSSCHAUFFÖR
Jag kör INTE förrän ni fortsätter bak i bussen!

ALLA PASSAGERARE
Vi gör vad som helst bara vi får komma hem!
(en våg går genom bussen)

BUSSCHAUFFÖR
Då kör vi, håll i er, det här kommer att gå undan förstår ni.(Bussen glider snabbt fram mellan snövallarna medan passagerarna trycks mot varandra)

MAN (talar till en snäcka som han håller ömt och nära sitt öra och samtidigt nära kvinnans öra, som han står bredvid, mycket nära)
Om det inte vore för alla kläder, som ökar det redan långa avståndet mellan oss. Då skulle vi vara nakna.

KVINNA (tittar på mannen och talar högt för sig själv)
Det är svårt att vara privat när man har människor så här nära inpå sej. Det är svårt att vara nära människor och samtidigt privat, kunde man också säga.

MAN
Jag längtar efter att vara ensam med dej.

KVINNA
Är det mej du pratar till? Det är viktigt att ha distans och integritet, kroppens intighet, jag menar integritet. Vem pratar du med?

BUSSCHAUFFÖR
Ingen pratar till mig men jag pratar till alla. Det står här klart och tydligt vid ratten: ”Prata ej med chauffören under färd”

KVINNA
Ibland är det verkligen svårt att veta vem man pratar till och vem som pratar till en? (till mannen)
Jag tror jag förstår dej. Du verkar bekant.

MAN
Det verkar som om dina kläder är på väg att ramla av dej.

KVINNA
Det var en mycket egendomlig invit, betyder den något ?

(Inspelad automatisk röst)
Nästa S:t Tropez.

KVINNA
Ja visst, jag kan också säga egendomligheter, men vart leder det ? Vi är väl ändå bara på väg hem, eller hur?

ALLA PASSAGERARE(i kör)
Ja!

MAN
Du log mot mej.

BUSSCHAUFFÖR
Jag ler aldrig under arbetstid.

KVINNA
Vem pratar ni med?

MAN
Du får mej att glömma bort mej själv.

KVINNA
Jag får ingenting begripligt ut av allt detta. Vem pratar med vem här?

(Inspelad automatisk röst)
Under snöön ligger straandeen

BUSSCHAUFFÖR (talar högt för sig själv)
Detta är en mycket ovanlig arbetsdag. I en annan värld skulle kanske detta vara normalt. Bara jag inte glömmer det absolut viktigaste: att passagerare aldrig under några omständigheter får kliva av vid den främre dörren, det är den första regeln vi lär oss i utbildningen och nu känns det, märkligt nog, som om jag snart kommer att glömma bort den.

KVINNA
Vem är det som kör den här bussen egentligen, ni verkar förryckt karl!

ALLA PASSAGERARE
Vi vill hem!

MAN
Mina fingrar längtar efter dina fingrar.

KVINNA
Du ska inte tro att du förbryllar mej. Jag är en ganska erfaren kvinna, inte så att jag varit lösaktig men jag har hunnit med en hel del, både glada och sura män har passerat i mitt liv.

Man
Mina fötter längtar efter dina fötter.

KVINNA
Jag önskar alltid att någon ska överraska mej.

ALLA PASSAGERARE
Ohoj!

KVINNA
Men nu när jag blir överraskad, är jag inte beredd och kan inte njuta av det.

BUSSCHAUFFÖR
Denna dag kommer att förändra mitt liv, jag hoppas bara att jag hittar till nästa station, jag känner inte igen den här staden. Var är vi?

ALLA PASSAGERARE
Fridhemsplan!

BUSSCHAUFFÖR
Det säger mej ingenting. Det är som om hela staden bleknar bort mitt framför ögonen på mej.

KVINNA
Redan som barn tyckte jag att män var annorlunda alla andra, som om de behöver hjälp med nåt hela tiden. Min mamma tog hand om alla runt henne. Så är inte jag, men jag behöver inte ha en karta för att hitta hem i alla fall.

MAN
Säger du så för att såra mej?

BUSSCHAUFFÖR
Jag kan inte ens flå en kyckling, så det stämmer nog in på mej i alla fall.

ALLA PASSAGERARE
Du kör fel!

BUSSCHAUFFÖR
Jag är inte ens säker på att det är jag som kör.

MAN
Jag önskar vi kunde fortsätta och åka vidare tillsammans och aldrig komma tillbaka till den här stan.

KVINNA
Man får ta allt med en nypa skållhet salt.

MAN
Du och jag nakna i ett svalt hotellrum nära stranden.

KVINNA
Det kan inte gå till på det här sättet, detta är vansinne!

MAN
Kliv ur ditt vinterfängelse och kom till mej.

KVINNA
Det är någonting som verkar bekant med dej. Har vi inte träffats förut?
Är du min man?

(Inspelad automatisk röst)
Se upp för dörrarna!
Sverige sjunker!
Dörrarna stängs!

ALLA PASSAGERARE
Detta är vansinne!

BUSSCHAUFFÖR (talar som en sömngångare)
Vi är på havets botten, nära Grönland och jag ska ta er upp till ytan.

ALLA PASSAGERARE
Ta oss hem!
Vi har aldrig varit så här långt borta!

BUSSCHAUFFÖR(nyktrar till)
Jag har bestämt mej nu, jag vänder inte tillbaka, nu får det bära eller brista.
Jag är lycklig nu.

(bussen försvinner in i snön…)

RIDÅ

Ditt nya stycke Book of Songs, som ni har haft premiär med på Tanzhaus nrw i Düsseldorf, skiljer sig en del stilmässigt från det som brukar känneteckna Ingun Bjørnsgaard Prosjekt.
   – Den har en lite annan stil än mina föregående stycken. Book of Songs är baserad på solopresentationer och jag har gått ifrån en del av min lite ironiska lek med genrer mellan klassisk balett och modern dans… om det är det du tänker på. I Book of Songs har vi fokuserat mer direkt på dansen och musiken. Namnet på musiken, som specialkomponerats av Henrik Hellstenius, har också givit namn åt hela uppsättningen. Musikerna befinner sig på scenen tillsammans med dansarna och ger en konsert samtidigt som stycket dansas. Kompositionen och koreografin är uppbyggd kring tio ”sånger”. Tidigare har jag arbetat med mer narrativa förlopp och som sagt med ett spel med genrer innanför dansen. I Book of Songs är dansen och koreografin mer koncentrerad kring olika karaktärstyper.
   – När jag och dansarna arbetade fram stycket använde vi Henrik Ibsens sista pjäs När de döda vaknar som referens. En del av de rollfigurer som dansarna provar av på scenen har sitt ursprung därifrån. Istället för att vara narrativt kan man säga att dansarna provar av, får gå in och ut ur olika rolltyper, provar hur det är att identifiera sig med en karaktär för att sedan gå in i en annan.

Ni turnerar med tre olika uppsättningar i Tyskland: Pli à pli från 1999, the afternoon and the others från 2000 och så det nya stycket Book of Songs. Det låter som ett hårt program.
   – Det är en utmaning. Det blir mycket arbete för alla i en så relativt liten organisation som vårt danskompani… tre helaftonsföreställningar. De flesta av dansarna har dansat styckena tidigare. Men en är helt ny, Christopher Arouni, han är från Stockholm, och han har fått repetera in alla föreställningarna inför turnén. Det har krävt en stor arbetsinsats. Men det är samtidigt väldigt roligt att turnera med flera stycken. De står fint mot varandra. De spelar på olika saker, Pli à pli och the afternoon and the others är lättare föreställningar, sammanvävda av många olika komponenter både narrativt och dansmässigt, medan Book of Songs fokuserar på solon och framhäver de tre dansarna Haldis Olafsdottir, Torunn Robstad och Christopher Arouni.

Har de två tidigare styckena förändrats något i jämförelse med hur de såg ut när de hade premiär?
   – Det känns väldigt bra att kunna hålla liv i tidigare verk. Det var tre år sedan det var premiär på pli à pli och två år sedan det var premiär på the afternoon and the others. Föreställningarna utvecklas alltid lite. Det är i stort sett samma
dansare, men också några nya. Haldis Olafsdottir har varit med i alla från starten. Torunn Robstad dansade vid premiärerna för två av föreställningarna, de som vi kommer att visa i Stockholm. Hon har varit borta från kompaniet i några år och dansat i Cullbergbaletten.
   – Jag gör inte stora ändringar i styckena, jag ändrar mest på detaljer. Det sker ting på olika plan i koreografin, så om jag gör en förändring på ett plan kan sammanhanget med ett annat plan bli förstört.

– Det är bra att teatern tar upp frågor om identitet. Synen på vad som är manligt håller på att förändras. Att teatern diskuterar den förändringen är ett bra sätt att bearbeta frågan, säger Thomas Johansson som är professor i socialpsykologi och arbetar vid Göteborgs universitet.
   I sin forskning har Thomas Johansson bland annat intervjuat deltidspappor och kroppsbyggare och han har medverkat i ett antal böcker som beskriver forskning omkring manlighet.
   – Just nu står den manliga identiteten i en skärningspunkt. Förr var män inriktade på att jobba och göra karriär. Idag är fler män inriktade på att hitta en ny roll i familjen och att skapa en manlig identitet inom områden som vi tidigare har tänkt på som kvinnliga, säger Thomas Johansson.

Igenkännbara mansbilder
Thomas Johansson är en av de forskare som ska diskutera manlighet under de veckor som Pusterviksteatern spelar teater om mannen av idag. Bland de tio föreställningar som Pusterviksteatern har bjudit in, ingår också sju seminarier.
   Helst hade Olle Mattsson, konstnärlig ledare för Pusterviksteatern, velat att de föreställningar som spelas under temat MAN 2002 skulle skildra den nya mansbild som håller på att skapas. Nu håller sig de flesta av uppsättningarna inom gränser som vi känner igen.
   Göran Forsmark spelar i Mannen från Malmberget, en sträv norrlänning med ett nära förhållande till Jante-lagen. Bror Tommy Borgström gör monologen Grävskopan om en man som äger 49 procent av en grävmaskin och sitter i baren och väntar på den storbystade Kristina. Riks Drama spelar sin allvarliga föreställning Den gråtande mannen om varför en del män slår kvinnor.
   – På pappret är det inte något extremt provocerande program. Samtidigt vet man inte, säger Olle Mattsson.

Kan tänka sig invändningar mot temat
Han berättar att det var många som blev upprörda av Pusterviks förra tema Amen, en rad pjäser som handlade om kristendom.
   – Jag ville diskutera hur vi har påverkats av kristendomen, även om vi inte är religiösa. Kristendom är provocerande för en del. Nu är grundfrågan vad manlighet är för något, säger Olle Mattsson.
   Han har inte varit rädd för de reaktioner MAN 2002 kan väcka. Även om man lätt kan tänka sig flera invändningar mot att ägna mannen extra uppmärksamhet på teatern. Det är till exempel betydligt fler män än kvinnor som regisserar. De kvinnliga manusförfattarna syns allt oftare, men även på manusfronten har männen dominerat. Med det ökande antalet kvinnliga dramatiker borde de komplexa och intressanta kvinnorollerna också bli fler, det är annars ett gammalt välkänt faktum att män har ett större utbud av spännande roller.

Männen dominerar teatervärlden
Att män dominerar teatervärlden får Olle Mattsson exempel på dagligen. Som konstnärlig ledare för Göteborgs största scen för gästspel får han många förslag på bra uppsättningar att engagera.
   – Visst, man kan säga att Pusterviksteatern har haft mannen som tema de senaste fyra åren. 95 procent av alla uppsättningar har en manlig regissör. Jag tror inte att det beror på mansgrisigt beteende. Det bara blir så. Just att ”det bara blir så” vill jag diskutera, säger Olle Mattsson.
   Han menar att mannen som norm skapar bekymmer för alla som inte tycker att de kan identifiera sig med styrka, potens och andra klassiskt manliga ledord. Både kvinnor och män som på något sätt hamnar utanför mallen mår dåligt.
   – Jag tycker att Jonas Fröberg som är med i programmet har formulerat det bra. Han säger att man kan känna sig utanför även om man är en vit man ur medelklassen och hetero, säger Olle Mattsson.

Hög tid för män att diskutera sin identitet
Olle Mattson tycker att en av teaterns viktigaste uppgifter är att delta i samhällsdebatten och anser att det är hög tid att män diskuterar sin identitet.
   – Många grupper har jobbat med att definiera sig själv de senaste åren. Samer, invandrare och kvinnor, och nu menar jag inte att kvinnor är en minoritet. Men mannen har nästan inte diskuterat sin identitet alls, säger Olle Mattsson.
   Thomas Johansson bekräftar att män har varit lite passiva.
   – Förändringen av mäns och kvinnors roller handlar om jämställdhet och en demokratisering av samhället. Men det är kvinnor som har flyttat fram sina positioner och till exempel ställt krav på att män ska delta i familjelivet. Det har varit sämre med mäns egna initiativ, säger Thomas Johansson.
   När Pustervik nu drar igång sitt tema har Olle Mattsson satt ambitionen högt:
   – Om teatern på minsta lilla sätt kan bidra till ett mer jämställt samhälle har vi lyckats.

Bakom Norrlandsoperans nya genomsynliga glasfasader köar publiken till garderoben. Tisdag kväll och Västerbottensteatern gästspelar med Morbror Vanja i gamla delens svarta låda. Över restaurangen svävar ”Vita kuben” – ett rum för ljud- och videokonst där konstnärerna Leif Elggren och Kent Tankred svarar för innehållet. I nya operasalongen testas premiäroperan, Lycksalighetens ö, på publik under ett förberedande genrep.

Plats för drömmar
– Vi sökte ett svenskt verk och ville att det skulle vara skrivet före 50-talet. Lycksalighetens ö har en väldig massa bra musik och bygger på ett klassiskt svenskt diktverk – den svenska romantikens portalverk. Det är en saga, en dröm. Den har fantasin och försvaret för konsten och skönheten. Tematiskt kändes det väldigt tacksamt att öppna ett nytt operahus med – det ska ju vara platsen för drömmar, säger regissören Åsa Melldahl om valet av invigningsopera.

Instrumentalt rum
En månad tidigare promenerar jag i byggdamm över golvpapp med arkitekten Bertil Håkansson. Det är strax dags för steg ett i Norrlandsoperans invigningsvår: invigningen av konsertsalen. Vad är han mest nöjd med i huset?
   – Konsertsalen, att det gått att förena de akustiska kraven med den omslutande formen, svarar han.
   Ljust trägolv mot svarta stolar, ljusa väggar. Balkongen är välvd likt en cello, en bild för att rummet är ett instrument, det viktigaste av dem alla enligt Norrlandsoperans konsertmästare Jan Bjøranger. Om det rummet ger tillbaks är fel finns ingen möjlighet för musikerna att göra rätt.
   Operasalongen är mörkare och känns mer intim. Teaterröda stolar, grå väggar, välvd röd balkong.
   – Det är en väldigt bra byggnad med bra arkitektur. Det känns att man tagit tillvara gammal kunskap och gamla traditioner. Jag blev nästan överraskad av att det är så bra, säger Åsa Melldahl.

Nybildat danskompani
Invigningsoperan Lycksalighetens ö skrevs under andra världskriget av Hilding Rosenberg efter P.D.A. Atterboms romantiska sagospel från 1820-talet.
   Astolf, på Norrlandsoperan i Patrik Forsmans gestalt, är kung i hyperboréernas land. Iklädd en osynlighetskappa får han lift av sopranvinden Zephyr (Lisa Gustafsson) genom rymderna till Lycksalighetens ö där drottning Felicia (Agneta Eichenholz) regerar isprinessa-klänning och gyllene gympadojor. Det säger klick mellan de unga tu och i en guldkantad Ikea family-tillvaro filmkysser de varandra. Diverse skålar i ungdomens källa undanröjer tidens gång. När Astolf förstår att hans upplevda tre månader i själva verket är 300 år beger han sig hem till verkligheten på bevingade hästen Pegasus. I Norrlandsoperans version gestaltas Pegasus av nybildade danskompaniet Nomo Daco – Northern movement dance company – som även hinner med några breakande nordanvindar. I verkliga världen hinns han i fatt av gamle gubben Tiden och så går det som det gått för alla de levande hittills – han dör.

Inte spelat på över 30 år
Verket hade urpremiär 1945 på Stockholmsoperan och har inte spelats sedan 60-talet. Åsa Melldahl menar att det inte är ett ovanligt öde för svenska operor, nästan bara Kronbruden har satts upp mer än en gång:
   – Lycksalighetens ö hade ju nypremiär 1962, då spelades några föreställningar även om det inte var så många. Sedan dess har det väl inte varit läge för romantiken.   
   Kanske är det först nu idag då postmodernismen öppnat väg för fantasifullhet och stilblandningar som romantiken fungerar. Den ironiska perioden har passerat. Det har nog länge funnits en handfallenhet för romantiken i Sverige, säger hon.

Kung mot kung
Lördag den andra mars ska linor för svävande sångare fungera. Norrlandsoperan, som sedan starten 1974 huserat utspritt över Umeå, i sin ombyggda brandstation och i ett Folkets hus med mindre lämpliga akustiska förutsättningar, har nu väntat klart på sitt alldeles egna operahus. Och under invigningsföreställningen får sagans kungapar Astolf och Felicia kungligt sällskap i salongen av kungaparet Bernadotte som tidigare på dagen förrättat invigningen.

Det blir huggsexa om manus varje gång någon får reda på att danskan Line Knutzon har skrivit en ny pjäs. Den här gången var det Teater Bhopa som fick upp ett spår och vann dragkampen. Luften andra inandas fick sin Sverigepremiär på Bhopa 8 februari. Teatern väljer pjäser och regissörer efter samma princip; det ska kännas kul. Den här gången hade de längtat efter Carolina Frände.
   – Jag gör mitt västsvenska år, säger Carolina Frände och syftar på att hon efter uppsättningen på Bhopa ska bearbeta Kung Lear för Älvsborgsteatern och senare i år regissera på Göteborgs stadsteater.

Examensjobb med deprimerade buddhister
Men först är det Line Knutzons värld som finns på Carolina Frändes näthinna. Hon inledde sin relation till Line Knutzons texter redan på Dramatiska Institutet (DI). Det var en föreläsare på skolan som lärde henne hur man hittar nyskriven dramatik. Han introducerade Knutzon och Carolina Frände fastnade för danskans värld med en gång.
   – Nu har jag sett de flesta Line Knutzon-pjäser. Hon är relativt mycket spelad i Sverige, säger Carolina Frände.
   Hon gick ut regilinjen på DI för tre år sedan och krönte sin examen med att sätta upp Det nya på Folkteatern i Gävle. Manus av Line Knutzon. Det nya handlar om ett par som upptäcker att de har fått in små deprimerade buddhister i rörledningssystemet i sin lägenhet.
   – Pjäsen handlar om parrelationen och hur svår den kan vara. Yttervärlden är lite hotfull och påtryckande. Line Knutzon beskriver ofta hur något utifrån tar sig in i en sluten värld, säger Carolina Frände.

”Allt hos Line Knutzon är kaos”
Temat går igen i Luften andra inandas. Den handlar också om ett par, Tumme och Tott. En del kallar det för politisk teater à la 2000-tal, men Carolina Frände väljer att kalla det samhällsteater. Det handlar inte om sakfrågor utan om den lilla människans roll i ett större sammanhang. Historien är denna:
   Tumme har slutat se Tott och hon kämpar för att han ska upptäcka henne igen. Genom en slump lyckas hon. Tillsammans inleder de arbetet med att möta tillvaron som ett par. Som om det inte vore nog får Tott ett brev från Samhället som kräver att hon ska bli medlem. Tumme hamnar också i svårigheter när han en dag drar upp rullgardinen och får syn på sig själv. Tumme och Tott försöker att hålla sina respektive bekymmer hemliga för sin partner.
   – Det här måste man försöka att göra så realistiskt som möjligt. Allt hos Line Knutzon är kaos. Det måste krockas med ett analytiskt lugn, säger Carolina Frände.

En känsla av 1950-tal
Hon menar att enda sättet att närma sig dramat är att försöka tänka att Knutzons värld är normal och realistisk.
   – Annars blir det fars och springa i dörrar. En del tycker att hennes pjäser är komedier men vi behandlar det här som ett drama, säger Carolina Frände.
   Försöket att behandla manus med lugn går igen i scenografin. Färgskalan är harmonisk och rekvisitan har en känsla av 1950-tal. Men berättelsen om Tumme och Tott är för Carolina Frände en bild av hur det är att leva som 30-åring här och nu, och hur samhället spelar en roll i något så privat som en parrelation. Hon reserverar sig med att någon i en annan ålder säkert tycker att pjäsen är en lika bra beskrivning av livet för dem.
   I arbetet med den här uppsättningen har hon använt sig av referensgrupper.
   – Vi har märkt att varje detalj är viktig, formen på dörrhandtagen. Publiken letar efter koder för att knäcka historiens kärna, säger Carolina Frände.

Dansteaterövning à la Pina Bausch
Referensgrupperna är viktiga, Carolina Frände säger att hon har valt att arbeta med teater för samarbetets skull. Samtalet är viktigt liksom insikten att man inte alltid har de bästa idéerna själv.
   – Därför blir jag arg när samarbete inte fungerar. Jag kan inte förstå när någon inte vill samarbeta för jag fungerar så dåligt själv utan det, säger Carolina Frände.
   I repetitionsarbetet vill hon att skådespelarna ska börja jobba på scengolvet så fort som möjligt. Helst andra dagen. Gemensamma upplevelser är viktigt. Ett par veckor före premiär låter hon alltid ensemblen spela en tio minuter lång sammanfattning av pjäsen. Carolina Frände tror att det är viktigt för skådespelarnas egen känsla för pjäsen. Regissören försvinner ju efter premiären.
   – Den här gången gjorde ensemblen dansteater à la Pina Bausch. Det är en jättebra bild av föreställningen, säger Carolina Frände.

Det finns, grovt räknat, två sorters internationell teater. En mycket svensk variant som samlar invandrade skådespelare från olika länder och bygger mångkulturella uppsättningar med det främmande som tema eller scenisk krydda. Och en annan, mer osvensk sort, där folk med olika kulturell bakgrund möts i ett gemensamt projekt, drivna av samma konstnärliga övertygelse.
   TEATER ‘i´har sina rötter i den svenska multikulturella välviljan: ett invandrarprojekt på Jönköpings Länsteater i mitten av 90-talet. Men sin framväxt har gruppen funnit i det gemensamma intresset för en modern europeisk teater som varvar östeuropeisk absurdism med samtida svensk politisk realism. Ionesco med Niklas Rådström, alltså – iscensatt för en ung, teaterovan publik.

Ingen type-casting
Vilka är då TEATER ‘i’? Kärngruppen består av regissören och konstnärlige ledaren Nelu Markovican, uppvuxen och utbildad i Jugoslavien, producenten Jan Dzedins, född i Sverige av lettisk far och skånsk mor, samt de tre skådespelarna Vera Veljovic Jovanovic, utbildad i Sarajevo, Stanislaw Frackowiak, tidigare verksam i Polen, samt Christian Arin, av småländsk stam, men med tio års film- och teaterkarriär i USA bakom sig.

Jan Dzedins
– Vi är medvetet internationella, men inte på det sättet att vi type-castar skådespelare: ”nu ska vi ha en invandrare med brytning i den här rollen”, t ex. Vi säger inte: ”vi är internationella, kolla på oss!”. I stället väljer vi ämnen som är universella och så möts våra olika erfarenheter och olika skolor och kulturella bakgrunder i det arbetet.

Absurdism i fokus
En röd tråd genom TEATER ‘i’:s produktioner har varit absurdismen: förutom Ionescos Lektionen har man också satt upp Mrozeks Emigranterna” och just nu spelar man en dramatisering av Michail Bulgakovs En hunds hjärta, som är en omarbetning av teaterns debutpjäs från 1997.

Nelu Markovican
– Den röda tråden är, på sätt och vis invävd i de erfarenheter vi bär med oss och den kulturella miljö vi kommer ifrån. I östeuropa fick också den absurda teatern mycket starkare fäste än i nordeuropa.
– Sen är det min övertygelse att filmen och teatern måste ligga ett snäpp över det verkliga livet. Och det har visat sig att det teaterspråk som vi utvecklat uppskattas av den gymnasieungdom som vi spelar för.

Operationen lyckades men patienten blev människa
TEATER ‘i’:s förra uppsättning, ”Tala! Det är så mörkt”, av Niklas Rådström, var däremot ett helt realistiskt stycke, om mötet mellan en svensk nazistyngling och en äldre judisk man. Samtidigt, säger Jan Dzedins, fanns TEATER ‘i’:s speciella teaterspråk även i den uppsättningen:
– Där fanns en stark stilisering, bl a i ljussättningen. Vi lyfte t ex fram ynglingens huvud med hjälp av ljuset och bidrog på så sätt till en estetisk förhöjning.
   Michail Bulgakovs En hunds hjärta handlar om två forskare som får för sig att förvandla en hund till människa genom att operera in mänskliga organ i hundens kropp. De lyckas bara alltför väl: hunden drabbas av samma frihetstörst och längtan efter kärlek som varje ung människa.

Nelu Markovican
– När vi satte upp pjäsen för fem år sedan gjorde vi den mer teatermässigt introvert. Vi lekte med idéer om människan som Gud och så vidare, men i dag riktar vi oss mer medvetet till vår ungdomspublik och byter gradvis ut den vetenskapliga miljön mot en familjesituation.
   – Operationen, som den här hunden går igenom, kan ju ses som en födelse, och efter födelsen kommer uppfostran och följderna av uppfostran. Så är det i livet och så hoppas vi att det kommer att se ut på scenen också.

Nelu Markovican arbetar mycket med filmisk teknik: korta klipp, lösa bilder som bygger ett slags psykologi, bortom den konventionella.   
   Han instruerade skådespelarna att tänka på tecknade serier när de arbetade med sina roller: tvådimensionella figurer i en värld där den vardagliga logiken saknas. Tonen är till en början lätt, nästan barnslig, publiken luras att tro att det här ska bli en stunds trevlig barnteater. Men sen kommer överraskningen.

   Jan Dzedins
– Väldigt mycket av dagens barn- och ungdomsteater bygger på fördomen att allt ska ha högt tempo och att man måste prata direkt med publiken. Vi är mer intresserade av att kräva ett lyssnande.

   Nelu Markovican
– Att inte alltid göra teater på publikens villkor utan göra det som man själv tror på och känner för.

Fast scen
Klart är att Jönköpings Kommun tror på TEATER ‘i’: man har just skrivit ett treårsavtal med gruppen som bl a innebär fast scen (nyrenoverade Huskvarna Teater) och 300 000:- i bidragspengar. Tanken är att TEATER ‘i’ ska komplettera (och i viss mån konkurrera med) Smålands Musik och Teater som barn- och ungdomsteater. Men teaterklimatet i Småland är fortfarande kärvt, menar Jan Dzedins.
– Jag arbetade tidigare i Värmland som marknadsförare och där fanns en helt annan vana och stolthet att tala om kultur. Här är man lite mer blyg; det tycks finnas en jantelag som säger t ex: ”nä, vi håller inte på med kultur, vi gör bara en nyårsrevy för att vi tycker det är roligt.” Men skrapar man lite på ytan så märker man att det finns en stolthet även här över att det man gör egentligen är kultur.
   – Kanske har den starka frikyrkligheten, trots allt, en betydelse: mycket av det s k kulturlivet försiggår inom frikyrklighetens ram. Men gränserna suddas ut, en förändring är på gång – och vi är en del av den.