Jag är Bonnevie

Svensknorska Maria Bonnevie fyller upp nära nog varje ruta i Jag är Dina – det hittills dyraste nordiska filmprojektet genom tiderna. Anna Hedelius har närskådat den stjärnbestrålade Dramatenskådisens obefintliga pormaskar.

Det må vara att Jag är Dina är pretentiös och att dess excesser i betagande nordnorska naturscenerier och i utmanande blickar från Bonnevie ibland står en upp i halsen, men det är ändå svårt att förhålla sig kall till den dramatiska historien om Dina. Vi möter henne först som liten bedårande flicka (Amanda Jean Kvakland), som mot sin vilja blir orsaken till att den älskade modern (Pernilla August) möter döden i en flod av frätande lut – en händelse som kommer att prägla hela hennes liv.
   Den vuxna Dina (Maria Bonnevie) är hänsynslös och utmanande och vägrar att rätta in sig i 1800-tals livets sociala spel. Hon har en ständig närkontakt med modern och med döden. Hon dras till det farliga, finner sann glädje bara i musiken och lidelsefull njutning i erotiken. Dina är ingen sympatisk kvinna, men Bonnevie lyckas trots bristande nycklar i manuskriptet, göra henne så pass mångbottnad att det går att finna förståelse för åtminstone somliga av de destruktiva dåd hon utför mot såväl andra som sig själv.

Wassmos roman som grund
Jag är Dina bygger på Herbjørg Wassmos roman Dinas bok och det är möjligt att det i bokform går lättare att fördra Dinas ständiga kontakt med ”den andra sidan”. På film blir det dock mest parodiskt när Pernilla August återkommande träder fram som spöke iklädd långa fladdrande klänningar och ett bedrövat uttryck i ansiktet. Även Dinas äkta man Jacob (Gérard Depardieu) går efter sin död igen hemma på gården Reinsnes. Han har till slut tvingats inse att han i längden inte orkar matcha sin attraktiva hustrus furiösa aptit på sex och sena nätter, men ger henne ändå ingen riktig ro. Tyvärr är det inte med värdighet hans stelnade, förfrusna fötter tassar fram på salarnas ekplankor.

Problem á la Babels torn
Ytterligare ett problem är att man i denna internationella samproduktion har enats om att genomgående låta skådespelarna tala engelska, vilket stämmer illa överens med den ärkenorska naturen och nordiska spelstilen.
   Trots allt – den som vill se prov på filmiskt finlir inom skådespeleri och gillar starka kvinnoporträtt bör söka upp närmaste biograf för att ta en titt på Maria Bonnevie i Jag är Dina.

Suzanne Reuter i centrum

Titelrollen i nya dramakomedin Cleo är specialskriven för Suzanne Reuter. Serien utspelar sig i en storstad, bland arbetskamrater, släkt, vänner och annat som hindrar en från att tänka klart.

På sjuttiotalet stod hon på barrikaderna. Nu jobbar Cleopatra Andersson, även kallad Cleo, som säljare på ett multinationellt företag. Den tjugoårige sonen, som hon uppfostrat själv, har just flyttat hemifrån. För första gången i sitt vuxna liv står Cleo helt ensam. Vad gör man? Tar upp gamla bekantskaper? Försöker hitta nya? Försöker bli kär? Vilka var de gamla drömmarna? Ska man orka ta fram dem igen?
   Suzanne Reuter spelar just nu i Lorry på Oscars i Stockholm och till hösten medverkar hon i Vem är rädd för Virginia Woolf på Södra Teatern. Övriga karaktärer i Cleo gestaltas av bland andra Loa Falkman, Johan Rheborg, Gustaf Hammarsten, Gustaf Skarsgård och Hanna Ahlström.
   Cleo visas i nio avsnitt i SVT1 med start söndag 24 mars klockan 20.00.

Hyllningsprogram om Gösta Winbergh

Veckans Operadags handlar till stor del om Gösta Winbergh. Detta med anledning av den världsberömde tenorens hastiga bortgång.

Dessutom sänds Parsifal i en inspelning från Kungliga Operan 1997, med Winbergh i titelrollen.
   Gösta Winbergh föddes 1943 och studerade bland annat för Erik Saedén vid Operahögskolan i Stockholm. Han debuterade 30 år gammal som Rodolf i Puccinis Bohème vid Stora Teatern i Göteborg och var därefter knuten till Stockholmsoperan i åtta år.
   Rollen som David i Wagners Mästersångarna 1977 blev starten på en internationell karriär som gick via Covent Garden i London, Metropolitan i New York och La Scala i Milano. Operahusen i Wien och Zürich blev sedan hans hemmascener, men han återvände regelbundet till Stockholm för konserter och operaföreställningar.
   Gösta Winbergh avled måndagen den 18 mars av en hjärtattack i Wien. Han blev 58 år.
   Programmet sänds i P2 lördag 23 mars klockan 11.00.

Videoenkät: Finns teater?

Vi ville helt enkelt ta reda på vad folk i allmänhet har för associationer till ordet teater. Skulle alla säga Thorsten Flinck, Greta Garbo – eller kanske bara Vaddå?
   Med videokameran på axeln drog vi därför ner till Kungsträdgården i Stockholm och gav oss på sammanlagt c a 20 personer i varierande åldrar.
Om man kan göra en 3-i-topp-lista över de mest nämnda orden denna eftermiddag, så skulle den se ut så här:

a) Skådespelare
b) Dramaten
c) Picasso

Du ser videon genom att klicka på det grå fältet ovanför artikelrubriken.

Tenoren Gösta Winbergh död

Världstenoren Gösta Winbergh har avlidit i en hjärtattack i Wien uppger TT. Han blev 58 år.
  Så sent som i söndags stod han på scen, som Florestan i operan Fidelio av Beethoven på Wiener Staatsoper.

Assitejpris till Maria Sundqvist

Maria Sundqvist får 2002 års Prix d´Assitej med motiveringen: ”för sin tilltro till barns och ungdomars förmåga att tillgodogöra sig sceniska uttryck med avancerade musikaliska förtecken. Priset består av äran samt ett diplom som utformats av scenografen Roland Söderberg.
   Maria Sundqvist är förutom librettist och regissör, även konstnärlig ledare för Malmö Musikteaters barn- och ungdomsprojekt, där hon regisserat uppsättningarna Ursonaten, Nattvandraren och Men kråkan svart som bläck.

Prisar särskilda insatser
Prix d’Assitej delas ut varje år av svenska Assitejs styrelse till teatergrupper, organisationer och personer som gjort en särskild insats för svensk barn- och ungdomsteater under året. Tidigare pristagare har varit bland andra Backa Teater, Byteatern, Unga Klara, Unga Riks, Teater UNO, Musikteatergruppen Oktober, Gunnar Edander, Kent Hägglund, Älvsborgsteatern och Regionteatern Blekinge-Kronoberg.
   Assitej är ett internationellt nätverk som verkar för utvecklingen av kvalitativ barn- och ungdomsteater. Assitej grundades 1965 och omfattar idag ett 70-tal länder.

Marspanelen ser Ensamt

Fröet till föreställningen såddes av Stadsteaterns konstnärlige ledare, Jasenko Selimovic. Han ville höra berättelser om kvinnors ensamhet och gav uppdraget att förvalta idén till regissören Kia Berglund. Hon breddade ämnet till att gälla alla människors ensamhet. Via annonser i dagspressen, samtal med skolungdomar och ett fåtal brev, skickade till slumpmässigt utvalda göteborgare, bad Stadsteatern människor att berätta om sin ensamhet. 400 personer svarade.
   – När jag satt hemma vid köksbordet och läste de första breven både skrattade och grät jag, säger Kia Berglund.
   Breven bearbetades till ett manus av poeten Lina Ekdahl. Alla skådespelare i Stadsteaterns ensemble som kunde vara med fick möjligheten att medverka i uppsättningen. Pjäsen utspelar sig på en station, kanske en tunnelbanestation. När föreställningen börjar singlar brev ned från taket över den tomma perrongen.
   Nummerpanelen såg premiären av Ensamt och gav föreställningen genomsnittsbetyget 3,5. Kvinnorna, oavsett ålder, var något mer positiva än männen.

Ingabritt Sandholm, 58 år
Bor: Vasastaden, Göteborg
Sysselsättning: Säljer pappersmassa.
Civilstånd: Skild, singel – ”Ensam är ju ett så skamligt ord”.
Går på teater: 5-6 gånger per år
Betyg: Svag 4

Vad tyckte du?
   – Pjäsen var roligt iscensatt, men vissa partier var lite sega. Ämnet sätter igång mycket tankar. Som sagt, ensamhet kan vara så skamligt. Jag tänkte på att vägarna korsades för personerna på scenen, ändå gick de förbi varandra. Jag tänkte också på att alla har en historia att berätta, men ingen orkar lyssna.
   – Föreställningen innehöll många öden. Johan Gry spelade en kille med tics, det gjorde han väldigt bra. Han spelade med små medel. Andra spelade med yviga gester, de karaktärerna brydde jag mig inte lika mycket om. Killen som sjöng ”My Life” var bra. Han gjorde det som alla drömmer om. Jag tror att alla önskar att de kunde vara helt och hållet som de känner sig innerst inne.
   – Det fanns en del igenkännande skratt också. Det var många runt omkring mig på bänkraden som hade roligt åt kvinnan som jobbade i projekt. Hon gav en tydlig bild av arbetslivets villkor där inget är fast. Alla byter och byter och stannar ingenstans. Henric Holmberg spelade en äldre man som hade jobbat mycket i sitt liv. Han sa: ”Aldrig trodde jag att jag skulle sluta mina dagar som överflödig.” Den repliken tror jag är huvudet på spiken.

Märktes det att föreställningen bygger på brev från människor i Göteborg?
   – Inte så mycket som jag trodde. Det singlade ner brev från taket vid ett par tillfällen. Och jag tyckte att de unga tjejerna läste mer än de gestaltade en person ibland.

Vad tycker du om arbetssättet, att teatern har samlat in berättelser från vanligt folk?
   – Bra. Jag är alltid nyfiken på nya arbetssätt. Och jag kan inte säga att jag satt och somnade under föreställningen.

Vilken känsla har du nu?
   – Eftertänksam. Jag tror att jag kommer att ha många av de figurer jag såg på scenen i tankarna.

Kan du berätta mer vad du tänker?
   – Ingen vill vara ensam. Alla vill vara den som är populär, den som andra vill vara med. Många unga människor pratar om att de vill bli sedda, jag tänker på dokusåpor till exempel. Jag undrar var den desperata längtan att bli sedd kommer ifrån.
   – En annan aspekt är att föreställningen skapade förståelse för många typer av ensamhet. De flesta väljer inte sin ensamhet, och jag tror att många verkligen lider av den. Andra är mer enstöriga och klarar ensamheten bättre.

Roger Wier, 32 år
Bor: Annedal, Göteborg
Sysselsättning: Studerar juridik
Civilstånd: På väg att bli sambo
Går på teater: En gång i halvåret.
Betyg: 3

Vad tyckte du mest om med föreställningen?
   – Det kändes väldigt verkligt, historierna var trovärdiga. På något sätt fick varje berättelse lika stort utrymme. Jag tror att alla som inte är så vana vid teater kan känna sig tilltalade av att teatern har ansträngt sig för att lyssna på människors berättelser.

Saknade du något?
   – Även om alla historier är lika viktiga kunde jag sakna att inte få höra en hel berättelse med en början och ett slut. Jag ville veta mer om varje person. Man bryr sig mer om en karaktär när man får höra hela historien.
Det fanns en röd tråd men jag hade velat att berättelsen bands ihop ännu tydligare. Nu kunde det bli lite stillastående med en del upprepningar.

Vilken känsla har du nu?
   – Ledsen. Jag tror faktiskt inte att jag skrattade en enda gång. Det fanns ställen där man kunde skratta, men det kändes lite som lyteskomik. Jag tycker inte att det är kul med ensamhet i den variant som beskrevs i pjäsen.

Martin Mårtensson, 27 år
Bor:Olskroken, Göteborg
Sysselsättning: Journalist och skådespelare. Civilstånd: Sambo
Går på teater: Så ofta som möjligt. En gång varannan månad ungefär.
Betyg: 3

Märktes det att pjäsen bygger på brev med verkliga berättelser?
   – Ja, verkligen. Pjäsen började med högläsning och det slog an tonen och gav hela föreställningen en autentisk känsla.

Känns ämnet viktigt?
   – Ja, alla har ensamhet gemensamt. Det är väl hela vitsen med föreställningen.

Vad tyckte du om skådespelarna?
   – De skötte sig jättebra, de gjorde verkligen mesta möjliga av både formen och materialet. De såg till att man fick skratta också. Det är viktigt.

Vad tyckte du om scenografin?
   – Den sa mig inte så mycket egentligen. Men det var berättelserna som var det centrala och jag tror att scenografin var anpassad till det. Den var enkel och tog inte överhanden.

Vad tyckte du om föreställningen som helhet?
   – Det är en fin grej att teatern tar in och lyssnar på folks berättelser. Och att man aktivt har frågat efter vanliga människors historier. Sedan tycker jag att man har tagit vara på texterna på ett varsamt och fint sätt. Man lät dem vara långa och i monologform. Samtidigt var varsamheten ett av föreställningens problem. Den tappade tempo ibland. Jag tycker att bearbetningen kunde varit lite tuffare. Jag blev mest berörd av sådana partier som jag kunde känna igen mig själv i. Det är ju olika vad man blir berörd av, jag tror att man har jobbat på att så många som möjligt ska kunna känna sig berörda. Ett tag funderade jag på varför det bara var den hemska ensamheten som skildrades. Det hade varit spännande att se den positiva ensamheten. Men sedan tänkte jag att ensamhet faktiskt är väldigt tufft många gånger.

Vem skulle du vilja rekommendera föreställningen till?
   – Jag skulle tveka på att rekommendera den till en vän som är deppig. Men samtidigt skulle någon som är ledsen kanske upptäcka att han eller hon inte är ensam om att grubbla.

Maria Johansson, 24 år
Bor: Munkebäck, Göteborg
Sysselsättning: Studerande butiksbiträde
Civilstånd: Sambo
Går på teater: Sällan. En gång om året.
Betyg: 4

Går du ofta på teater?
   – Nej.

Hur skulle du beskriva den här föreställningen för någon som inte har sett den?
   – Jag skulle säga att det är en gestaltning av olika typer av ensamhet. Och att pjäsen berör alla eftersom ensamhet finns hos alla. Dessutom är föreställningen gjord av ”alla” eftersom den bygger på brev.

Vad tycker du om ämnet?
   – Det känns väldigt aktuellt. Jag tycker att det verkar som om alla blir mer och mer ensamma i vårt stressade samhälle. Alla kommer i kontakt med ensamhet på ett eller annat sätt, vare sig man vill eller inte. Föreställningen berör alla, även om det inte handlade så mycket om riktigt gamla människor.

Tyckte du att föreställningen talade till dig?
   – Ja, det var mycket som stämde. Allt det här med att man ska vara någon. Jag tänkte på att det finns så många olika typer av ensamhet. Det fanns en kvinna i föreställningen som bodde i Bryssel. På ytan såg det ut som om hon levde lyxliv, men hon kände sig ändå ensam. Det var starkt och berörande. Jag fick verkligen ut något av att se pjäsen.

Fanns det något i pjäsen som du var tveksam till?
   – Föreställningen innehöll lite dans, och det var väl inte direkt någon dansensemble.

Antinazist-stipendium till Hälsinglands Dansteater

Hälsinglands dansteater får utmärkelsen för att de har producerat Kostymernas parad, en dansföreställning mot nazismen. Motivationen lyder så här: ” En föreställning som är värd att uppmärksammas på grund av dess innehåll, den konstnärliga kvalitén och därför att dansteatern består och leds av unga människor. En omtyckt föreställning som har framförts olika sammanhang för såväl ungdomar som vuxna. De använder sig av dansen och teatern i en stark engagerande föreställning i kampen mot nazism och den nazisiska människosynen”.
    Övriga stipendiater år 2002 är Brottsförebyggande Centrum, Antirasistiska Filmdagar, Björn Samuelsson, Peter Karlsson / Katarina Larsson, LO-distriktet i Blekinge, Erik Wrangel, Ylva Floreman, AFS, Antifascistiska sektionen, Heléne Lööw och Expo.

En hyllning till flyktingarna

LONDON. Theatre Royal Stratford East i London ordnar söndagen 24 mars en varietéföreställning med artister som kommit till England som flyktingar, enligt teaterns egen webbsida.
   Varietékvällen är tänkt som en hyllning till mångfalden och talangen hos flyktingar som söker skydd i England. Sammanlagt kommer upp till 40 artister från olika delar av världen att medverka, såsom musiker, sångare, poeter, komiker och dansare.

Detektiver på frammarsch

När tiden är ur led är det skönt när någon knackar på sin snugga och resonerar fram en logisk händelsekedja:
   – Min käre Watson …
   Just nu, i vår röriga tid när pappor skjuter döttrar, skyskrapor rasar och bomber faller, intar detektiverna de svenska scenerna. Kitty, Kalle Blomkvist, Miss Marple, Sherlock, Ture Sventon – de fiktiva detektivernas skara är stor och under våren blir den ännu större.
   På Ögonblicksteatern i Umeå hade Detektiv Zipp Zetter av Olof Wretling premiär 16 februari. Zipp är den mindre skickliga typen av detektiv. Men med detektivhandboken i innerfickan lyckas han finna den värdefulla utställningshunden – som dock visar sig vara frivilligt försvunnen.

Olika detektivtyper
Om frivilligt försvunna handlar det också i Unga Riks produktion Typ försvunnen som liksom Zipp Zetter spelas för mellanstadiet. Pjäsen är skriven av Klara Grede och utspelar sig på Detektiv Glas vindskontor. Glas är de frivilligt försvunnas beskyddare och sopar igen deras spår, men tvingas ompröva sin övertygelse när Jasmines lillasyster Nicole försvinner dagen innan de ska tävla i SM i isdans. Vem vill inte bli letad efter? Urpremiär i Boden 8:e mars.
   Från två mindre skickliga detektiver – medvetet och omedvetet – till en felfri kollega: Kabaré Kitty går just nu på turné i Sverige. På en vind reder Kittys tre ”väninnor” ut sina förhållanden till flickboksikonen som personifierar ordet perfekt: perfekt pojkvän, perfekt ryttarinna, perfekt intelligens, perfekt bil, perfekt dotter …

De klumpiga deckarnas revansch
Den 6 mars hade Teater Playhouse skandinavienpremiär på Proof av amerikanske David Auburn. En gåtfull, ung kvinna med manipulativ syster, genial pappa och oväntad beundrare är pusselbitar i det detektivartande sökandet efter sanningen bakom ett mystiskt, matematiskt bevis.
   Och på filmduken lyckas två modiga systrar rädda pappas hemliga ritningar i Smådeckarna, som hade premiär 8 mars på bio.
   Detektiven med stort D kan som ingen annan lägga ihop ett plus ett. Den detektiv som inte kan hantera iskall logik men ändå framhärdar i sitt yrke blir komisk. Och när den oskickliga detektiven ändå lyckas – då får de mindre perfekta, lätt klumpiga, icke kittyartade sin rättmätiga revansch.

Redaktionsråd efterlyses!

Du ska inte vara fast engagerad vid någon teater, men gå på många föreställningar och surfa en del på nätet. Vi ser helst att du är i åldern 15-25 år alternativt 40-65 år.
   Du kommer att inbjudas till redaktionen på Södra Teatern i Stockholm cirka en gång per kvartal. Tillsammans med redaktören och fem andra medverkande kommer du att bidra till att göra Sveriges enda publiktidning för scenkonsten optimalt rolig och användbar att läsa.
   Du får en god lunch, reseersättning och trevligt sällskap som arvode för din medverkan.
    Intresserad? Skicka en e- post med ämnesrubriken ”Redaktionsråd” innehållande ett par rader som motiverar varför just du skulle passa till uppdraget. Adressen är [email protected]

Kristallvägen på Judiska Teatern

Ett stenkast från innerstadens sorl, vid det stillsamma och naturidylliska Djurgårdsbrunn, ligger Judiska teatern i helt nyrenoverade lokaler. I den gamla Kägelbanan, som innan teatern flyttade in 1997 bland annat varit utställningslokal åt Kosta Boda, är det nu dags för urpremiär av Katarina Frostensons Kristallvägen – ett manus som legat ospelat på Dramaten i ett par år, men som nu sätts upp av Frostensonkännaren och tillika Judiska teaterns konstnärliga ledare, Pia Forsgren. För Frostensonkännare måste man väl kunna kalla en regissör som sätter upp sin femte pjäs av författaren. Tre har hon gjort på Dramaten och en för Radioteatern – och samtliga har varit uruppföranden.

Vill fånga upp det samtida
Judiska teatern bildades 1991 av en grupp judiska teater- och kulturintresserade människor och var från början en ambulerande teatergrupp. Idag är Judiska teatern en privat teater som får sitt ekonomiska stöd från finansmannen Robert Weil, som bland annat också driver konsthallen Magasin 3 i Stockholm.
   Pia Forsgren blev tillfrågad om hon ville bli konstnärlig ledare 1996, då teatern skulle få fastare former och flytta in på Kägelbanan.
   – När jag blev ombedd att bli konstnärlig ledare för Judiska Teatern markerade jag att jag inte var intresserad av att berätta mer om Förintelsen eller den Östeuropeiska judiska historien, utan att jag ville fånga upp och gestalta det samtida, de komplikationer och konflikter som drabbar den judiska minoritetskulturen i Sverige idag, säger Pia Forsgren.
   – Det allra viktigaste för mig var att få presentera judisk samtidskultur från New York, Israel och Europa i form av teater, konserter, dans, film och konst.

Inte religiösa pjäser
Det är alltså inte religiösa pjäser Pia Forsgren vill spela, utan hon vill snarare ha ett judiskt perspektiv på det hon gör.
   – Det här diffusa begreppet kultur är det jag vill skildra.
   En vanlig fråga de brukar få på Judiska teatern är om man måste vara jude för att få jobba där, eller för att få se deras pjäser, men några sådana krav finns absolut inte. Däremot förutsätts att man på något sätt är intresserad av judisk kultur. Pia Forsgren förklarar att hon vill hålla en öppen dialog med det svenska samhället och samtidigt bryta ny mark på det konstnärliga planet.

”Som en grekisk tragedi”
Man kan säga att hon poängterar ambitionen med ”det judiska perspektivet” när hon nu sätter upp Kristallvägen av Katarina Frostenson – en till synes icke-judisk pjäs som handlar om en familj som samlas kring en typisk, svensk påskmåltid.
   – Det som fick mig att vilja göra den här pjäsen nu är att mamman i familjen, som heter Rosa, är tysk-judisk flykting och att hon som så många andra judiska flyktingar förnekar sitt främlingsskap till och med inför sin egen familj. Rosa försöker uppträda rätt, hålla en svensk fasad och uppfylla det svenska samhällets förväntan på flyktingen.
   Men Pia Forsgren tycker att det vore synd att avslöja för mycket av handlingen eftersom hon menar att det är en stor en del av upplevelsen att man får reda på vad som händer i pjäsen.
    – Man kan se föreställningen som en grekisk tragedi – familjen samlas och det sätter igång en väldig dramatik.
    – Det handlar mycket om främlingskap, både det konkreta främlingskapet som utlänningar kan känna, men så skriver Katarina också om den känsla av främlingskap man kan ha inför sig själv och den man lever tillsammans med. Det är det jag alltid fascinerats av med Katarinas språkvärld, att hon jobbar så spännande mellan en inre och en yttre värld och hur hon skiftar däremellan.

Skildrar det judiska ur ett svenskt perspektiv
Pia Forsgren drar en parallell till den första pjäsen hon satte upp på Judiska teatern, Försoningsdagen av Marianne Goldman. Där behandlades den judiska högtiden Yom Kippur och handlingen utspelas i en Synagoga där djupt liggande familjekonflikter blossar upp i det instängda rummet.
   – Det går en båge från Marianne Goldman, som är en judisk författare och berättar från det judiska perspektivet, till Katarina Frostenson som är en svensk författare och berättar ur ett svenskt perspektiv, men där den här främlingen finns inom familjen. Den ena författaren betraktar det judiska som normen medan den andra ser det som främmande, som en främling inom familjen.
   – Jag ser den här pjäsen som att man skildrar det judiska ur ett svenskt perspektiv, säger Pia Forsgren.
   Premiären äger rum lördag 16 mars, en vecka innan påskhelgen.

Vem äger din kropp?

Så långt ner har alltså de kvinnliga komplexen bokstavligen krupit ner längst med kroppen. Från att ha fixerat allt på ansiktet och vidare till brösten, så ska alltså unga tjejer vara vackra därnere nu.
   Fullt så långt går emellertid inte Ofelia i Unga Riks nya föreställning Egendom. Hon vill ”bara” operera tungan; ”Jag vill ha en liten, och ljusrosa. Som Britney Spears”, som hon uttrycker det. Så förslavad under moderegler – och samtidigt så kaxig.

Spears regerar
Britney Spears är också popdrottningen och oskuldikonen vars musik och attityd drar som en komplexfylld monsunvind genom föreställningen. Under en knapp timme får vi stifta bekantskap med två tjejer som går i nian. Ofelia och Mette, heter dom. I bakgrunden dånar Stronger, Lucky, Ooops… I did it again! och vi befinner oss i den ljusa natten innan skolavslutningen som inte får dagas innan en oskuld har berövats.

Maktlöshet hos unga tjejer
Unga Riks vill med pjäsen ta upp problem som drabbar unga kvinnor idag. Om hur det är att inte vara sin egen egendom, att inte bestämma över sin kropp – eller sexualitet.
   Lisa Hugoson regisserar och medverkar gör Yngve Dahlberg, Linda Birgersson, Lydia Flores Garcia och Mårten Andersson. Manus är skrivet av Lisa Ydring.
    Urpremiären äger rum 16 mars 2002 på Profilteatern i Umeå. Sedan går föreställningen på Sverigeturné.

Politiskt ställningstagande på Teater Trixter

Pjäsen utspelar sig på en lunchrestaurang, belägen mitt på ett slagfält. Där dyker Översten och hans vän Stubbs upp. De ska hedra minnet av Överstens son, som dog på slagfältet för ett år sedan. Stubbs var med den ödesdigra dagen.
   Medan bomberna viner genom luften beställer Översten och Stubbs bananasplit. De försöker också att utreda exakt vad som hände när sonen dog.
   – Översten pratar hela tiden om att fienden har fört det amerikanska folket samman. Shepard skrev manus efter Gulfkriget. Vi började läsa pjäsen för ett år sedan, efter elfte september kände vi att den måste spelas nu. Den är helt klart ett politiskt ställningstagande, säger Björn Knutsson.
   Rollen som överste spelas av Sven-Åke Gustavsson, medan Stubbs görs av Pelle Bolander. I övriga roller syns Karin Blixt, Annika Nordin och Ingvar Örner.
   Chock har premiär på Teater Trixter 15 mars.

Sverigepremiär för uppeldad ängeln

RADIO. Ett våldsamt triangeldrama bland dekadenta ryska intellektuella inspirerade till operan Brinnande ängeln. P2 direktsänder när Prokofjevs klassiker har Sverigepremiär på Kungliga Operan.

Hemkommen från det nyupptäckta Amerika förälskar sig legoknekten Ruprecht i mystikern Renata som älskar greve Heinrich som kanske är hennes barndoms brinnande ängel…
    Historien om den brinnande ängeln skrevs i början av 1900-talet av den ryska symbolismens ledande författare Valerij Brjusov. Sergej Prokofjev läste boken och fastnade för den psykoanalytiska mystiken och de orgiastiska scenerna. Resultatet blev två timmar gastkramande, febrig musik uppbyggd som ett långt crescendo.
   Verket tillkom under åren 1919-27 men framfördes aldrig under Prokofjevs livstid.
   I huvudrollerna hörs bland andra Tord Wallström och Gunilla Stephen-Kallin.
   Operan sänds i P2 lördag 16 mars klockan 19.30.

Erland Josephsons roller

RADIO. En av våra mest kända och erkända skådespelare, Erland Josephson, jobbar för fullt sina 78 år till trots. I Kulturradion berättar han om sina många roller i konsten och livet.   

Vi får också höra varför han har särskilt skojigt när han medverkar i tragedier.
   Just hemkommen från en filminspelning i Italien om påven Johannes XXIII, spelar Erland Josephson in Fragment av Hades i regi av Ingmar Bergman för Radioteatern. Längre fram gör de båda herrarna en fortsättning av 70-talssuccén Scener ur ett äktenskap.
   Deras tidigare samarbete har bland annat resulterat i föreställningar på Dramaten som Ett dockhem, Rummet och tiden och Goldbergvariationerna. Erland Josephson har även själv regisserat såväl film som tv och teater. Dessutom har han gett ut sju romaner, fem självbiografiska böcker och två diktsamlingar, samt ett antal teaterstycken för scen, radio och tv.
   Programmet sänds i P1 torsdag 14 mars klockan 14.15, repris 21/3 klockan 18.15.

Astrid Assefa

Astrid Assefa är annars sångerska, skådespelerska, regissör, skribent, debattör och stå upp-komiker med allt från klassiska dramer till revyer och tv-serier i bagaget.
   Barndomen spenderade hon i Värmland med en svensk mamma och en etiopisk pappa. Efter studier i litteratur, film och teater på universiteten i Uppsala och Stockholm på 1970-talet, hamnade till slut på scenskolan i Göteborg. Och den första januari i år tillträdde hon som chef för Dalateatern.
   – Det är jätteroligt och spännande. Jag är både glad och stolt, berättar hon för Nummer.


Chefsdebut
Chef har hon aldrig varit tidigare – frånsett för egna produktioner.
   – Det är inte vanligt med kvinnor som teaterchefer, understryker hon.
   Astrid Assefa tror att en kvinnlig chef ibland har en mer utsatt position.
   – Det krävs mogna män som vågar arbeta med kreativa och starka, ledande kvinnor. Men kvinnorna måste också våga ledas av kvinnor, vi är allt för vana vid att en man tar kommandot.


Lägger rollerna på hyllan
– Jag tackade ja till jobbet eftersom Dalarna har en bra länsteater med en bra ensemble. Och så vill jag ha en större helhet. Jag har jobbat på många platser som frilansare och vill ha mer kontinuitet i mitt arbete, svarar hon på frågan om vad som fick henne att ta steget från frilans till chef.
   Hon kommer att fortsätta med att sjunga, men skådespeleriet får nu vänta.
   – Det går aldrig att säga vad som är en teaterchefs viktigaste uppgift. Jag vill försöka få alla att vara kreativa av lust och egen kraft. I både teknik, regi och skådespeleri krävs ett klimat av delaktighet. Man ska ha roligt i ett lustfullt jobb, säger hon.


Kvinnor på G
Astrid Assefa vill se både klassiskt och nyskrivet på Dalascenen – och en repertoar som vänder sig till alla åldrar. När det gäller ny, kvinnlig dramatik är hon optimistisk.
   – Pjäserna Masjävlar och Hitom ditom bortom spelas nu i Dalarna, nyskrivna pjäser av Maria Blom och Kersti Björkman – och fler unga kvinnor är på gång.
   Då jag frågar vad hon tror blir det svåraste med jobbet tänker hon länge.
   – Vi är ett antal människor som ska bjuda på glädjeämnen. Det är en liten teater som gör mycket, så visst kan det bli krockar. Men jag brukar inte visualisera svårigheterna, de kommer ändå!


Vill iscensätta dagsaktuellt stoff
Om det inte skulle finnas några begränsningar på något sätt har hon flera drömmar som hon gärna vill förverkliga.
– Jag vill ha ett ständigt flöde av aktuella händelser att direkt agera på, snabbt göra utåtriktade saker på dagsaktuella händelser.
– Jag skulle också vilja skaffa en helt ny stor scen där man kan göra precis vad som helst. Vi skulle hitta något nytt som vi själva tar fram på ett eget sätt, avslutar Astrid Assefa.

Snuskiga Häckner

Låten Konrad låter exempelvis som följande: ”Konrad är smutsig och ful. Bakom ett rött litet skjul. Allt är över på en kvart.”
   Skivan innehåller tre låtar som Häckner framför Live i sin senaste föreställning. Nu är skivan lite längre än en kvart och innehållet blir allt smutsigare. Orkestern bakom Häckner trumpetar på samtidigt som han själv broderar ut sina perversa historier. ”Fina Fia är lätt att få i säng. En gång var hon med ett helt gäng. Fina Fia gillar en knuff”. Skivan är så pass naken som i textraderna ”när gylfen inte är uppdragen” och ”dask i rumpan lilla stumpan”.

Diffus målgrupp
Man kan undra vilken publik Häckner riktar sig till med skivan. Hans alias, direktör Hugo, presenterar den andra låten så här: ”Direktör Hugo Von Glesens Varieté. En garanterad familjeanpassad skrattsuccé. För hundra spänn fixar du entrén”. Men hur Häckner riktar sig till familjen är svårt att förstå om man exempelvis lyssnar till texten i Gryning: ”Prinsessan Gloria ligger i stora sängen. Alla är på henne första kvällen”.

Carl-Einar som en Lisa
Annars är det moraträskkänsla över Häckners skivdebut. Tog man bort Häckner själv kunde detta vara en blyg Lisa Ekdahl. Med klassiskt gitarrspel har plattan formen av en barnskiva, med stundtals lugn och sansad sång. Johan Forsman (bakom Weeping Willows m fl) har producerat tillsammans med trollkarlen själv. Häckner har med sin varieté på skiva trollat bort sin oskuld. Publiken lär inte applådera.
   Den som inte bara vill höra utan även se den snuskige trollkarlen som trollar med sin egen musik kan bege sig till Södra Teatern i Stockholm där varietén går till den 17:e mars.

Månadens bästa föreställning

Tätt i hasorna kommer Eliza på Backa Teater och tredjeplatsaren Nu är det bra på Folkteatern i Göteborg.
   Det är bara att konstatera, Nummerläsare i Västra Götaland är bäst på att rösta fram sina favoritföreställningar. Grattis till det!
   Vi återkommer med nästa listetta i april.

Les Misérables till Sverige

Musikalen Les Misérables har setts av 50 miljoner människor världen över, men konsertversionen har bara spelats tre gånger; i Sidney, Toronto och Royal Albert Hall i London (1985). Nu sätts den upp med en lokal 200-manna kör, Royal Philharmonic Concert Orchestra, samt en svensk frontsångare. Vem är ännu inte bestämt. Tre barn från varje land kommer också att medverka. Sceneri, ljud och ljus lovas vara extra spektakulärt.

En utmaning
– Les Misérables är verkligen en fantastisk resa, säger den danska musikalstjärnan Stig Rossen som spelar rollen som Jean Valjean.
   Les Misérables textförfattare Allan Boublil förklarar bakgrunden till musikalen:
   – Redan 1971 frågade jag Claude-Michel om det var en bra idé att göra musikal av Les Misérables. Tyvärr sa han ja. Att spela musikalen i konsertversion är ”the true test of the work”. Konserten skall fortfarande fungera som en historia, och inte bara bli ett hopklipp av låtar.

Skandinavien-turné
Premiär för den skandinaviska turnén äger rum i Parken, Köpenhamn 26 oktober. Efter det beger de sig vidare till Globen i Stockholm, Spektra i Oslo, Hartwall Areena i Helsingfors och slutligen Scandinavium i Göteborg.
Biljettpriserna kommer i snitt ligga på 500 kronor. 0,5 euro av varje såld biljett går till, den internationella välgörenhetsorganisationen Plan, vilket beräknas bli närmare en halv miljon.
   – Blir det succé kommer vi ta hit fler Mackintosh-produktioner, säger Jørgen Hansen Jørgensen, styrelseordförande i det norska produktionsbolaget Noble Art, vilka till stor del är de som fått hit föreställningen i hård konkurrent med amerikanska produktonsbolag.