Nummer

Till helgen har hans nya pjäs Kapten Haddock bor inte här längre premiär på Konstepidemin.
   Pjäsen handlar om den försupne konstnären Sture. Han är sur för att han inte får stöd av Statens kulturråd. Det handlar också om Stures kvinna Amelia som är otrogen med Stures bäste vän Lenny.
   – Sedan handlar pjäsen om solidaritet och frågan om man ska vara sjysst mot andra även om man inte vinner något på det, säger Martin Theorin.
   Kapten Haddock bor inte här längre spelas på Konstepidemin. Rollerna görs av Conny Hoberg, Mikaela Ranweg och Lars-Magnus Jonsson. Regissör är Sonja Gube.

Där är ramhandlingen för pjäsen Ännu en tisdag av Victor Bumbalo som har premiär i helgen.
   – Ämnet är allvarligt, men det är inte någon tung pjäs. Den innehåller mycket amerikansk gay-humor med superfjollor och slapstick, säger regissören David Schwarz-Szpiegler.
Han är drivande kraft i teatergruppen Fishbag Produktion som fick stor uppmärksamhet när de för två år sedan satte upp Corpus Christi, en pjäs om Jesus som homosexuell.
   Fishbag spelar teater med ett tydligt gaytema eller pjäser av öppet homosexuella författare.
   Ännu en tisdag har premiär 6 april och spelas till och med 20 april på Galleri Odhenkrantz & Koonce i Göteborg.

Tove Waldén på Nya Skånska Teatern uppmanar morföräldrarna att ta med sig barnbarnen på lördagsteater. Och morfar, ja han kommer in alldeles gratis vid uppvisande av ett barn.
   – Morfar ser man sällan i teatersammanhang, så vi tänkte att detta kunde locka ut honom.
Men mormor då?
   – Hon däremot går ofta på teater, svarar Tove på frågan om varför mormor måste pröjsa.
   Pjäsen är en komisk berättelse om Skapelsen och vänder sig till barn mellan sex och nio år. Publiken får möta de två vagabondänglarna Helgesson och Fröken Ingrid, som spelas av Nina Jemth och Pelle Öhlund från Varitéteatern Barbés. I ur och skur åker de fram på sina knallerter och berättar om hur allting egentligen började.
   – Föreställningen är humoristisk, men samtidigt vill den få barnen att fundera vidare på frågan om var vi kommer ifrån, säger Tove Waldén.

Hon har ofta vänt sig till andra målgrupper än den vanliga teaterpubliken, har gjort film och debattinlägg och hennes scen är sedan länge Unga Klara i Stockholm. Och nu har hennes regiarbete blivit forskningsmaterial.
   Det måste vara en märklig känsla att bli föremål för en sådan omfattande studie som den Christina Svens har ägnat regissören Suzanne Osten. Här kartläggs regissörens familjebakgrund, skoltid, olika sommarjobb – Svens beskriver till och med de olika konflikter som ledde till att Osten bröt med den första teatergruppen Narren, för att starta Fickteatern (som ville arbeta med en annan, mindre teatervan publik), kort sagt hela vägen som ledde till Unga Klara.

Osten i en mansdominerad värld
Utgångspunkten och själva förutsättningen för Svens forskning har varit Ostens feministiska teaterföreställningar i ett yrke som annars är mycket mansdominerat. Det är just denna mansdominans (som blivit normen för regi) som Svens vill kritisera och destabilisera genom att visa fram Ostens teaterarbeten.
   Svens utgår särskilt ifrån tre uppsättningar: Jösses Flickor! Befrielsen är nära (1974), I lusthuset (1988) och Besvärliga människor (1998). Dessa är, enligt Svens, iscensättningar som har lagt särskild tonvikt på genus och framför allt gestaltningen av kvinnor på scenen.

Crossdressing
På vilket sätt är Osten feministisk i sitt regiarbete? Till exempel genom sitt användande av crossdressing (något förenklat handlar det om kvinnor i manskläder och män i kvinnokläder). I detta tycker sig Svens se en strategi för att synliggöra kroppen som fångad av sina genustillbehör – kläderna. Ostens sätt att leka med teaterns uttryck genom ett slags störningseffekt är en annan del. Störningseffekten skapar en upp- och nedvänd värld, ofta gestaltad genom att män spelar kvinnor och att barn spelar vuxna.

Genus och feminism i fokus
Regissören själv pekar på tre centrala teman för sitt konstnärskap: barndom, feminism och galenskap.
Boken är en undersökning av, inte bara i Suzanne Ostens regibana, utan även begrepp som genus och feminism. Det är en akademisk text, men den är försedd med en noggrann notapparat. För den som är intresserad av kombinationen regi, Osten och feminism är Svens bok av största intresse. Men kanske blir Svens hållning alltför okritisk. Allt som Osten gör på scenen (och under repetitionsarbetet) tycks vara feministiskt, enligt Svens – och avhandlingen kantrar till en hyllningstext.

Mer bekräftelse än analys
”Regi med feministiska förtecken” blir egentligen intressant först när Svens gör sina egna tolkningar av uppsättningarna. Det är där man som läsare äntligen har en möjlighet att ställa sig i ett förhållande till hennes text.
   Att analysera ett så långt och betydande regissörskap som Ostens kan tyckas nog så viktigt. För att inte tala om hur angeläget det är att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Men Svens prövar egentligen aldrig sina ståndpunkter mot Ostens regiarbete, utan söker bara bekräftelse – och därmed går en hel del dynamik förlorad.

Pjäsen heter Romeo och Julia och Nummer utlyser den härmed till en trend – om än en trend med drygt 400 år på nacken.
   För närvarande är Shakespeares berömda pjäs aktuell på inte mindre än tre svenska teatrar. Världens bästa kärlekshistoria tolkas med nycirkusens hjälp på Dramatenscenen Elverket i Stockholm, med action och kampsport på Hipp i Malmö och som tårdrypande skolteater på 4:e teatern i Västerås.

Specialeffekter
Beträffande den sistnämnda har blott en av eleverna som kommenterat föreställningen på teaterns hemsida önskat sig ”mer specialeffekter”, vilket väl får betecknas som ett gott betyg för miniensemblen. Med blott tre personer på scenen berättar de sagan om den omöjliga kärleken, som trotsar allt och slutar i tragik.
   Dramaten har kunnat satsa betydligt mer med akrobater, dansare, luftartister och faktiskt också några skådespelare i sällskapet.

Olyckligt slut
Vän av lyckliga slut har dock ingenting att hämta på någon av nämnda scener. Oberoende av tolkning dör de unga älskande likafullt i finalen. Och vi är därmed många som kan stämma in i epilogens ord: ”Aldrig har en historia rört oss så, som den om Julia och Romeo”.

Pjäsen heter Liten flicka i vitt och är skriven av och kommer även att framföras av Kruthusets konstnärlige ledare Fredrik Hiller. I rollen som den oerhört framgångsrike Niklas Pompe håller han föredrag om hur man lyckas med karriären.
   Denna uppsättning, som är en monolog, spelades några gånger våren 2000 och får nypremiär efter viss bearbetning på Studion i Örebro fredag 5 april.

Vi drömmer, vi hoppas beskrivs av dramatikern som ”en pjäs om hur onda cirklar hindrar människor från att leva som dom vill” och handlar om tre personer som lever i ett samhälle någonstans i Sverige: Anna-Viktoria, en ung mamma som vill leva i en riktig gemenskap; Anneli, en refuserad författare som letar efter sin historia; och Thomas, en man som söker sin plats i samhället.
   I rollerna ses Martin Jonsson, Kajsa Svensson och Lotti Törnros. Premiär fredag 5 april.

Är detta en roll alla manliga skådespelare drömmer om?
   – Själv hade jag nog från början hellre spelat Mercutio eller Tybald. Men Romeo har blivit mer av en drömroll efterhand. Han är en bortskämd överklassunge och en sådan otrolig romantiker som är förälskad i kärleken som begrepp.

Är du själv en romantiker?
   – Jag vet inte… Jag skulle gärna vilja vara det. Att kunna använda ett så fantastiskt språk som Romeo när man flirtar skulle vara fint.

Favoritscen?
   – Balkongscenen!

Hur fixar du de våldsamma scenerna?
   – Det är mycket modernt våld i pjäsen. Att jag har tränat kampsport i några år hade säkert viss betydelse när jag fick rollen. Och visst är det kul att få använda sig av det på scenen.

Premiärnerver?
   – Inte än, men det kommer säkert!

Som med alla klassiker har många sin egen bestämda uppfattning hur verket ska framföras. Magnus Bergquist har använt sig av Göran O Erikssons översättning från 1983 och låter pjäsen utspela sig i en obestämd dåtid.
   – Det fanns ingen anledning att placera den i nutid. Historien hinner upp verket gång på gång. Kopplingen till Fadime och hennes pojkvän är så tydlig att den knappt behöver påpekas, säger han – och påpekar just den…
   För Magnus Bergquist är Romeo och Julia en älsklingspjäs. Redan som tonåring kom han i kontakt med verket, då som illustrerad klassiker.
   – Den var mer för mig än Buster, Tarzan och Fantomen.

Mycket våld och action
Tragedin om det unga kärleksparet skrevs någon gång under åren 1594 till 1596 och har därmed flera hundra år på nacken. Handlingen kretsar kring de två rivaliserande familjerna Montague och Capulet. Mellan dem står patriarken och makthavaren Escalus. Romeo och Julia tillhör var sin familj och blir blixtförälskade i varandra trots att deras kärlek är omöjlig. Omvärlden är helt oförstående, men själva låter de inget stå i vägen för den – inte ens döden.
   Det är en våldsam pjäs och Magnus Bergquist sticker inte under stol med att det stundvis blir brutalt på scenen med knivar, sparkar och slag.
   – Vi har valt att göra en råare tappning med mycket action. Samtidigt är föreställningen full med romantik och sentimentalitet.

Omättligt ämne
Han hoppas få se tårfyllda ögon i publiken, men vill också uppmana till eftertanke.
   – Det är viktigt att man upplever historien på fullt allvar. En tragedi ska provocera publiken till förändring och i det här fallet berätta vad allt hat kan leda till.
   På frågan om det inte finns en risk att publiken blir mätt på Romeo och Julia kommer svaret utan en sekunds tvekan.
   – Aldrig!

Under tiden kan du gå till rubriken En guide till innehållet på vår startsida. Här hittar du alla våra större, senast publicerade artiklar med direktlänkar.
   För dig som besöker oss för första gången, kan vi vidare rekommendera ett besök i vårt videoarkiv som du också finner på startsidan. Här finns videointervjuer med alla från Miss Universum till Michael Nyqvist. Eller varför inte ta en omväg förbi Nyhetsavdelningen och exempelvis läsa ett par färska trender eller en litteraturrecension?

Trevlig påskhelg önskar

Ylva Lagercrantz
Redaktör & ansvarig utgivare
[email protected]

Musikal, opera, långfilmer och radioteater. Det finns mycket att välja bland för den som vill njuta av scenkonst hemifrån under påskhelgen. Susanne Jansson har plockat ut godbitarna åt dig

Långfredag
Jesus Christ Superstar med den svenske musikalartisten Fred Johanson i rollen som Pontus Pilatus bygger på en nyuppsättning i regi av Gale Edwards. Visas i SVT2 klockan 14.30.
   I samma kanal klockan 16.35 kan man se Stina Ekblad och Erik Saedén i Honeggers mäktiga oratorium Jeanne d ´Arc på bålet. Föreställningen spelades in i Berwaldhallen förra året.
   I Tro, kärlek och kultur får tittarna följa med till Teaterstudio Lederman i Stockholm. Där verkar några eldsjälar som tror att teatern kan förändra världen och som är övertygade om att kultur är meningen med livet. Visas i SVT2 klockan 19.00.

Påskafton
Monica Stenbeck, Göran Dyrssen och Sofi Ahlström Helleday medverkar i Radioteaterns uppsättning av August Strindbergs Påsk. Sänds i P1 klockan 19.36.
   Klockan 19.25 sänder P2 Parsifal i en inspelning från Kungliga Operan i Stockholm, med den nyligen avlidne Gösta Winbergh i titelrollen.
   Barytonen Olle Persson har huvudrollen i Jeppe – den grymma komedin, som spelades på Folkoperan i Stockholm under hösten. Tv-överföringen visas i SVT1 klockan 20.00.
   Klockan 21.15 i SVT2 är det dags för Lisa Ohlins drama Veranda för en tenor med Krister Henriksson och Johan H:son Kjellgren som de båda barndomsvännerna.

Påskdagen
Radioteatern ger Duva på vårt sätt, skriven av Erik Beckman efter militärjuntans maktövertagande i Chile 1973. I rollerna hörs Margareta Byström, Göran Graffman och Ernst Günther. Programmet sänds i P1 klockan 14.16.
   Krister Henriksson återkommer i SVT1 klockan 23.20 i Slutspel – en film om livets stolpskott. Medverkar gör även bland andra Anders Lundin, Lennart Jähkel och Peter Haber. För regin står Stephan Apelgren som bland annat gjort komedin Sunes sommar.

Det är teaterns ensemble Långa Näsan som efterlyser texter där unga berättar om sig själva och starka känslor. Skribenten får själv bestämma var – eller under vilken tid – historien ska utspela sig och texten kan vara så kort som ett par A4-sidor och så lång som max 25 sidor.
   En jury bestående av en dramatiker, en producent, en dramaturg, en regissör och en skådespelare kommer sedan att välja ut det eller de manus som är bäst. Därefter kommer dramaturgen Thomas Alldahl att bearbeta texten och omförvandla den till ett pjäsmanus.
   Alla som bor i Stockholms län är välkomna att delta. Senast den 19 april vill teatern ha bidrag inskickade till Michael Matz som kan nås på e-post: [email protected]
   Föreställningen planeras sedan att spelas på Långa Näsan senvåren 2002.

Evenemanget är en hyllning till actionhjälten James Bond som i år firar 40 års existens på bioduken. Konferencier är förstås en av de mest kända, svenska Bondbrudarna, Maud Adams. Hon är också – inom parentes – den enda som medverkat i två Bondfilmer genom åren: Mannen med den gyllene pistolen och Octopussy.
   Samtliga nitton filmers ledmotiv kommer att framföras av gänget, som förutom förstnämnda, också är Charlotte Nilsson, Sofia Källgren, Jill Johnson, Sharon Dyall (aktuell i Nine på Malmö Musikteater i maj) och Myrra Malmberg. Alla låtar kommer vidare att skräddarsys för varje sångerska. Några kommer att sjunga till det femton man starka Nobelfest-storbandet Ambassadeur, andra till jazzkomp och några ”kompas” bara av konsertflygel eller akustisk gitarr.
   007 Leading Ladies är den första i raden av ett antal konserter som har för avsikt att samla några av Sveriges mest spännande sångerskor för att, som det står i pressmeddelandet, ”…göra något tillsammans de inte gjort förut”. Eventuellt kan Roger Moore himself tänkas dyka upp på någon av dem.

Till Backa Teaters uppsättning av Line Knutzons Stickor i hjärtat år 2000 hade Karin Dahlström byggt ett egendomligt rum med halvmeterhöga trösklar, listiga markörer av de existentiella hinder som ofta dyker upp i Knutzons pjäser.
Och till en annan Line Knutzon-pjäs, Luften andra inandas på Teater Bhopa, har samma scenograf konstruerat ett slags dockhus med avigt placerade dörrar, utan att egentligen rucka på några proportioner.
   Vilket däremot Peter Lundquist gör i sin scenbild till Eldansikte på Göteborgs Stadsteater: rummet smalnar av inåt och skapar, med hjälp av ljusprojektioner på väggarna, olika grader av klaustrofobikänsla.
   Samma princip går igen på Angereds Teater, där Magdalena Åberg byggt en miniatyrvariant av det avsmalnande rummet till Tjechovs Körsbärsträdgården. Här är fondväggen borta, i gengäld har möblemanget krympts till dockskåpsstorlek – det är trångt, naket och instängt.

En förändrad teatersyn blottläggs
Att Line Knutzons milda vansinne lockar till scenografiexperiment förvånar knappast. Redan Först föds man ju på Unga Riks 1998 spelades i en närmast kubistisk Villa Villekulla med sluttande golv och omöjliga vinklar. Och i Marius von Mayenburgs mardrömslika Eldansikte, där födslonojan är en av styckets blottlagda psykoser, passar det avsmalnande rummet perfekt, med sina associationer till livmoder och alltför trånga passager.
   Men hos Tjechov? Det är när klassikerna berörs som trender blir tydliga: då står det också klart att det löstagbara, krumma rummet uttrycker en förändrad teatersyn. För vad vi ser är ett försök att både äta kakan och ha den kvar, både överskrida naturalismens illusoriska rum och behålla dess tjuskraft. ”Det här är bara på låtsas”, säger trenden och teaterviskar: ”men nästan på riktigt ändå”.
Det är vår värld det handlar om, hopklämd i ett igenkännbart fysiskt rum. Men vår värld har blivit skev och lite konstig.

Sverige är ett litet filmland. Så litet att våra bästa skådespelare sällan får förutsättningarna att visa hela sitt register i ett projekt som tycks dem värdigt.

Så är tyvärr fallet när Johanna Sällström och Marika Lagercrantz dyker upp i långfilmdebutantens Alexandra-Therese Keinings Hot Dog.
Visserligen har Keining med en amerikansk version av nämnda manus en gång blivit finalist i Steven Spielbergs manustävling The Chesterfield Competition. Tyvärr har slutresultatet ändå inte blivit något annat än ett lapptäcke av långdragna scener utan någon egentlig kontinuitet.
   Hot Dog handlar om den unga konstnärinnan Josefine (Johanna Sällström) som bär på dåliga erfarenheter av en uppslitande separation och enorma skuldkänslor efter en oönskad abort. Efter ett misslyckat självmordsförsök söker hon tröst hos sin gudmor galleristen Emma (Marika Lagercrantz) och träffar så småningom jazzmusikern Elvis (<bEmmanuel Limal), som gärna vill ta hand om den bräckliga konstnärssjälen. Men Josefine bär på stora sår inom sig, vilket gör att många komplikationer stöter till på vägen mot den lyckliga tvåsamheten.
   Historien utspelar sig i Malmö och Köpenhamn – städer över vilka kameran gör omotiverat många helikopteråkningar och rollgestalterna nästan lika många färder med bro och båt över sundet.
   Johanna Sällström och Marika Lagercrantz står båda för ett skådespeleri präglat av värme och humor, men får tyvärr lite hjälp av sina manliga motspelare. Dessvärre saknas också drivet i manus och regi, vilket gör att Hot Dog känns som en tämligen oangelägen berättelse.

Gustaf von Platens bok handlar om ett antal uppseendeväckande uruppföranden genom tiderna. Med friskt humör kastar han sig genom tidsepokerna och gör nedslag bakom kulisserna: från konstnärer som Shakespeare, Moliére, Mozart, Strindberg, Brecht och fram till Norén och tumultet kring uppsättningen 7:3.
   Det finns många obalanserade monarker i Gustaf von Platens bok Premiärer. Depraverade och sinnessjuka, paranoida och absurda, bildar de ofta ett slags parallellspår till dramatikerna och kompositörerna. Det var ju ofta den enda möjligheten för konstnärer att leva på sitt arbete.

En roande bok
Hellre än att skriva akademiskt, har von Platen velat göra en roande bok. Och det har han lyckats med. Tyvärr med en vidhängande ytlighet, för någonstans bland alla roliga och pikanta detaljer uppstår en längtan efter en verklig analys av de förlopp som skapat ett verk, eller varför de framstår som unika för sin tid. I stället får man till exempel veta att den elisabetanska teatern uppstod för att engelsmännen hade så tråkigt och att Moliéres tjugo år yngre fru var sexig.
   Det är också synd att von Platen – vilket kanske sitter ihop med den halvunkna kvinnosyn som anas boken igenom – inte har brytt sig om att lyfta fram fler kvinnliga konstnärer: nu stannar det i princip vid ballerinan Anna Pavlova och Agatha Christie.

Oväntad information
Visst har von Platen letat reda på en mängd oväntad information, som att Bizet, när han hade komponerat färdigt Toreadorarian som en eftergift åt teaterdirektörerna (som ville att Carmen skulle vara ett glatt operastycke), suckade: ”De vill ha skit och här har de fått det”. Eller hur den psykiskt sköra dansaren Nijinskys tragiska sönderfall utlöstes av svartsjuka och sexuella intriger. Andra saker, som Strindbergs vidrighet inför sina hustrur, kan man bara fortsätta att häpna över. I ett brev anförtror han Verner von Heidenstam hur han nyss bestigit ”en fullvuxen piga”, samtidigt som han utstuderat fryser ute Siri – hon och barnen fick inte ens sitta tillsammans med honom på restauranger.
   Von Platen lyckas också lyfta fram personer som idag är helt bortglömda men på sin tid var avgörande för kulturlivet. Som furstinnan Metternich. Det var hon som fick Parisoperan att sätta upp Tannhäuser (det blev ett stort fiasko) och hjälpte fram operettkompositören Franz Lehár (Glada änkan). Hon var excentrisk på många sätt. En greve beskrev henne klädd i ”en liten bukett framtill och ingenting där bak”.

En kunskapsbank
Det är tydligt att von Platen vet en hel del om sitt ämne: bakom det raljanta tonfallet döljer sig en kunskapsbank. Men Premiärer är helt enkelt skriven för att roa och läsaren får söka den verkliga kunskapen på annat håll. Det är ingen historisk bok, inte heller en fiktiv bok, utan någonting mittemellan. Von Platen väljer nämligen genomgående att gestalta de verkliga händelserna – ungefär som i dramatiserade dokumentärer på teve. Det blir lite märkligt när det kommer till nutiden och händelserna i samband med 7:3, där von Platens text plötsligt avstår från att försöka underhålla och istället tar parti i frågan om vem som bar skuld till det tragiska förlopp som följde på uppsättningen.
   Själva premiärena drunknar nästan i den omgivande kuriosan, men det hindrar inte att det faktiskt är roligt att läsa Premiärer – och en rolig läsupplevelse är värd väldigt mycket.