Flera av Madness stora låtar som House of fun och My girl kommer att finnas med i musikalen, skriver Expressen.
Två nya låtar tillkommer också. Premiären äger rum på Cambridge Theatre i Londons West End 15 oktober 2002.
Folkteatern i Göteborgs föreställning Elden är lös är en kollageföreställning och ett försök att berätta om vad som får människor i dagens Sverige att engagera sig.
Föreställningen är den andra av tre som handlar om drivkraft. Första föreställningen hette Nu är det bra Under repetitionsarbetet bjöd teatern in publiken till öppna repetitioner. Varje tillfälle hade ett tema som till exempel kärlek, solidaritet eller drömmar.
– Efteråt uppmanade vi folk att skriva om sina egna erfarenheter, säger Hasse Carlsson.
Texterna användes som inspiration till Nu är det bra.
Bad om folks drömmar
Inför den här föreställningen har ensemblen fyllt på förrådet av intryck genom att söka upp människor på pantbanker och sjukhus och frågat om deras drömmar, syn på kärlek, solidaritet och små och stora uppror.
– Teaterns styrka är den lokala förankringen. Det går att sitta i publiken, se en skådespelare och tänka att man känner personen på scen lite. Eftersom han eller hon varit på ens arbetsplats och druckit kaffe, säger Hasse Carlsson.
Han tror att det personliga tilltalet är teaterns styrka i det allmänna mediebruset, men påpekar att arbetssättet inte är nytt för Folkan. Teatern ägs av sin publik och har alltid jobbat nära sina ägare. I början av 80-talet hade Folkan en av sina största succéer någonsin med En varvsdröm. Föreställningen gjordes i samarbete med varvsarbetare i Göteborg. Drygt 60 personer var engagerade i uppsättningen. På den tiden hette Folkteaterns konstnärlige ledare Lennart Hjulström, idag leds det konstnärliga arbetet av sonen Niklas Hjulström.
Gugge Sandström är teaterchef och leder det administrativa arbetet:
– Niklas Hjulström har en käpphäst, och det är att man ska be om hjälp i sitt kreativa arbete, säger han.
Idag jobbar Folkteatern för att hitta nya kontaktytor med sin publik.
400 skrev brev till Stadsteatern
Även Göteborgs stadsteater har aktivt sökt efter publikens erfarenheter. Förra året bad man publiken att skicka in sina berättelser om ensamhet. 400 brev kom till teatern och resultatet blev Ensamt som hade premiär i början av mars 2002.
– När jag fick de första texterna satt jag hemma vid köksbordet och grät. Hela processen med den här föreställningen är väldigt gripande. Att någon i Göteborg har upplevt precis det som gestaltas på scen, säger Kia Berglund, regissör.
I vår har Stockholms stadsteater valt att arbeta på ett liknande sätt. Stadsteaterns ensemble Långa Näsan har vänt sig till unga i Stockholms län och bett dem skriva ner sina tankar om kärlek och hat. Till och med 19 april kan den som är mellan 16 och 19 år skicka in sin berättelse. Teatern hoppas på dramatiska berättelser som går att omvandla till ett manus.
Trenden med att be om publikens historia går också att spåra till förorten. Förra säsongen spelade Angereds nya teater i Göteborg Hammarkullen. Föreställningen handlade om stadsdelens historia, från att miljonprogrammets bostäder byggdes fram till idag. Manus skrevs efter ett stort researcharbete bland Angereds invånare.
Hon tittar på Robinsonfinalen, köper sig en tröstdajm, dösnackar på middagar, försöker hitta sig själv bland sanddynorna på Österlen, dösnackar med sina barn, stretar på i motvind när bussen är försenad…
Fullkomligt absurt och ändå så igenkännande lyckas Monica Wilderoth framföra dessa livets skeenden i en nära 2 timmar lång monolog. Garanterat roligare än Annika Lantz, snyggare än Lena Endre och rappare än Babben Larsson.
Kan det bli bättre? Knappast. WIL DE ROTH. Lägg det namnet på minnet. Om hon inte slår igenom som dramatiker eller skådespelare inom två år, så lovar jag att äta upp min gamla kamelfärgade basker.
Spelas till och med 28 april, samt på Teaterfestivalen Konkret 2 – 5 maj.
Det är första gången som Lars Norén är inbjuden som regissör till Frankrike, där hans egna pjäser numera nästan tillhör den klassiska repertoaren, och den franska kritiken är enhetligt överens om att hans version av Måsen tangerar det mest sublima i teaterkonsten. ”Norén återger Tjechovs mest inre, underjordiska röst, koncentrerar hans mänskliga budskap i den renaste av former, där Tjechovs egna tre kännetecken framstår som i distillat: stränghet, exakthet och klarhet”, skriver Le Figaro vidare.
Le Nouvel Observateur är lika omtumlad: ”de dansar likt drunknande, slits sönder som man dödar, i den grymma dissonansen mellan varat och orden”, lyder ett av tidningens omdömen.
Att pjäsen spelas på svenska, med fransk textning har inte bekommit den annars så språkligt konservativa franska publiken, och chefen för Théâtre des Amanadiers, Jean-Louis Martinelli, uttrycker sin stora förhoppning om att Noréns Måsen bara inleder början på ett nära och långtgående samarbete.
Det blir i det närmaste kravallstämning då medlemmarna i Teater Tre öppnar salongsdörrarna på Bristol i Sundbyberg denna soliga förmiddag i mars. Sjundeklassarna från Ängsskolan stormar in – till synes pigga på att för en stund byta klassrummets välkända väggar mot ett mörkt scenrum med röd scenografi och en trapets i fokus.
Medföljande lärare hyssjar nervöst ned eleverna innan föreställningen Puder kan börja. Temat är kärlek – från förälskelse via den första kyssen till svårigheterna med att dansa pardans – både bildligt och bokstavligt talat.
Känsligt ämne
Trettonåringarnas kaxiga attityd med kommentarer som ”Snygging”, ”Nice ass” och ”Börja spela nu”, färgar upptakten men så småningom sitter de flesta elever någorlunda tysta för att följa Ylva Magnussons, Patrik Freijs och Nike Markeliusäventyr i kärlekens labyrinter. Kanske ska just orden ”de flesta” och ”någorlunda” i föregående mening betonas, med tanke på den grupp tjejer som sitter intill mig med skrålande freestylelurar och uppenbara koncentrationsproblem.
– Sjundeklassare är de svåraste att spela för, säger Ylva Magnusson efter föreställningen. Så fort de kommer upp i åttan har de släppt mycket av den där attityden.
– Som skådis är det lätt att bli störd om det är stökigt i salongen, fortsätter Patrik Freij. Men egentligen är det bra om eleverna kommenterar pjäsen högt, för det är ett tecken på att de blir berörda och kanske generade av vad vi gör. Kärlek är ett känsligt ämne i den här åldern.
Eldsjäl främjar teatern
Sex föreställningar på tre dagar ska Puder-ensemblen spela på Bristol innan det är dags att montera ned trapetsen igen. I motsats till på många andra ställen i Sverige är Sundbyberg en kommun som prioriterar skolteatern. Detta tack vare eldsjälen Kina Löwenbrååt, som i egenskap av kultursekreterare, sitter som styrman och samordnare. Hon har en gedigen teaterbakgrund med bland annat 19 år på Riksteatern bakom sig. Till sitt förfogande har hon en årsbudget på 550 000 kronor för att bjuda eleverna i kommunens elva skolor på teaterupplevelser. Detta räcker så långt att de 2 955 eleverna får se två uppsättningar per år.
Får hjälp av sönerna
I runda slängar kostar en föreställning 8 000 kronor, men tack vare landstingssubventioner går det att köpa utvalda föreställningar för halva priset. De utvalda finns samlade i landstingets årliga ”Scenkonstkatalog” och går att se smakprov ur vid de årliga utbudsdagarna, dit beställare kommer för att välja nya färskvaror ur skolteaterskafferiet.
– Personligen letar jag efter häftiga upplevelser, sånt som väcker upp och inte är för snällt, berättar Kina Löwenbrååt, som ofta får hjälp i valproceduren av de egna sönerna på tio och tolv år.
”Snuskigt med sex”
Många gånger känner sig Kina Löwenbrååt som något av en missionär, en sinnlighetens försvarare i ett alltmer förhärdat samhälle, där det mesta går ut på att prestera. För henne är det självklart att teater främjar kreativiteten och är ett viktigt avbrott i skolarbetet. Men ibland kan upplevelserna bli lite väl häftiga för såväl elever som lärare och föräldrar.
– När jag hade köpt in Teater Peros Innan Gud visste ordet av, som innehåller både svordomar och sexanspelningar, ringde en förälder och skällde ut mig.
Även eleverna reagerade. ”Jag tycker att den var snuskig och dålig” var ett omdöme flera av skolbarnen lämnade i skriftliga utvärderingar efter teaterbesöket.
– Jämfört med vad barnen ser i tv var det ingenting, men jag kan tycka att teatergruppen gjorde fel som inte följde upp föreställningen med ett samtal efteråt.
Luddiga begrepp
I Sundbyberg satsas det alltså på skolteatern. Däremot förekommer det för närvarande ingen skolbioverksamhet i kommunen.
– När Folkets hus bio la ned var jag ett tag inne på att tala med Filmstaden i Råsunda, men det har inte blivit av, säger Kina Löwenbrååt.
Hennes uttalande säger förmodligen en hel del om hur det fungerar i landets kommuner. I de kommunala skolplanerna är begreppen kring kulturmålen ofta luddiga. Där kan till exempel stå: ”Alla elever ska erbjudas en professionell kulturupplevelse per år inom dans, musik, teater och film”. Följden blir att den teaterintresserade beställaren gynnar teatern, medan den som tycker bättre om film eller någon annan konstform använder kulturpengarna till det.
Stora geografiska skillnader
Siffror från Statens Kulturråd visar att antalet statligt stödda teaterbesök per barn i Sverige under år 2000 var 0,45. I klartext betyder detta att eleverna får se i genomsnitt en statligt stödd teaterföreställning vartannat år. Men geografiskt är skillnaderna väldigt stora. Medan siffran i Blekinge län under 2000 var över 0,7 var den i Jönköpings län så låg som 0,1 – vilket alltså skulle betyda att Jönköpingseleverna får se en föreställning var tionde år.
Detta är förstås inte hela sanningen.
Teaterföreställningar finansieras även med andra medel än statliga, men tyvärr tycks ingenstans finnas någon statistik över all teater som spelas för skolor.
”Vad du efterfrågar har jag kämpat för att få fram länge. Och stångat pannan blodig för.” Så står det i ett mail jag får från Pergunnar Carlson – Kulturrådets vikarierande barn- och ungdomsteaterkonsulent under 2001.
– Målet i de flesta kommuner är att varje elev ska se en föreställning per år, berättar han då jag ringer upp honom. Dessa mål sattes upp i slutet av 70-talet, men har egentligen aldrig uppnåtts.
”Blekingemodellen” lyckat försök
Orsaken, tror han, är delvis bristande resurser, men också bristfällig samordning av teaterturnéerna. I egenskap av länsteaterkonsulent i Blekinge var Pergunnar Carlson under slutet av 90-talet med om att råda bot på dessa brister i länet. Blekingemodellen kallades ett projekt som på fyra år gjorde att skolteaterbesöken steg från att en tredjedel av barnen fick en årlig teaterupplevelse till att man med råge överskred målet en föreställning per barn och år. Projektet hade fyra grundmetoder:
1) Teaterinköpen samordnades regionalt.
2) Varje år skrevs avtal med kommunerna där dessa förband sig att öka teateranslagen. Som en morot sköt landstinget till pengar till de kommuner som deltog med egna pengar.
3) I varje kommun bildades en kulturgrupp med folk från olika skolor. Varje grupp hade en regional representant.
4) Efter att ha besökt utbudsdagar sammanställde kommunens kulturgrupp en önskelista, som lämnades till den regionala gruppen. Denna grupp arbetade fram en gemensam lista på tänkbara föreställningar för länet. Länsteaterkonsulenten förhandlade därefter med teatergrupperna, skrev kontrakt och la ut turnéer i länet.
– Alla blev lyckliga, berättar Pergunnar Carlson stolt. Teatergrupperna fick spela mer, det blev billigare för beställarna och skolbarnen fick se teater med hög kvalitet.
Klassrumsteater
”Allt var jättebra. Det är den bästa dan i skolan på 6 år!” Så har eleven Nathalie undertecknat en utvärdering av föreställningen Tystbarnet, som Friteatern spelade på turné runtom i landet under 1997 och 1998.
Tystbarnet handlar, liksom Friteaterensemblens efterföljande pjäs Förlåt att jag finns bland annat om utsatthet och mobbning.
Bägge pjäserna har kommit till i samarbetet med skolklasser. Ensemblen har mött elever i dramaarbete och diskussioner, alltmedan dramatikern Martin Lindberg har antecknat. Anteckningarna har legat till grund för pjäserna, som spelas i klassrumsmiljö med efterföljande diskussioner och dramaövningar.
– I Tystbarnet var 90 procent av replikerna direkta säjningar från eleverna, berättar Victoria Ekman, skådespelare och dramapedagog.
Frigör oanat engagemang
En tidig förmiddag i mars spelar Friteatern Förlåt att jag finns på konferensen ”Förebygga mobbning i skolan” i Garnisonen i Stockholm. Skolpersonal från hela landet har samlats.
Trots den sterila miljön skapas en påträngande atmosfär i konferensrummet.
– Vad kostar ni, frågar en av lärarna spontant efter föreställningen.
– Det här borde även föräldrar få se, säger en annan.
Under de 550 föreställningar Friteaterensemblen har spelat i olika mellanstadieklassrum har de också stött på en överraskande respons från elevernas sida.
– Det är förvånansvärt lätt att få upp dem på scenen efteråt, berättar Victoria Ekman.
– Även de mest utsatta eleverna, såna som har suttit tysta under hela skoltiden, reser sig plötsligt upp för att delta i spelet, fortsätter Niklas Hald, skådespelare.
Drama som alibi
Här fungerar teatern som en katalysator för att få igång nödvändiga samtal om grupptryck, relationer och konflikter – problem som alla skolklasser brottas med.
– Rollfigurerna blir alibin för eleverna, säger Victoria Ekman. Genom att prata om någon annan är det lättare att ta upp erfarenheter från sin egen verklighet.
Och det hon säger känns så självklart. Eller som en deltagande lågstadielärare uttrycker det:
– Det går inte att inrikta undervisningen på att eleverna ska prestera förrän man har löst klassens grundläggande konflikter och slitningar.
Kanske finns det många vägar till att bygga en harmonisk klassrumsmiljö, men Friteatern visar med all önskvärd tydlighet att skolteatern kan vara en.
The Jonas Fröberg show börjar på en parkbänk vid Avenyn. Showens Jonas vaknar efter en lyckad natt på stan och känner sig som en kung.
– Sedan ballar allt ur, säger Jonas Fröberg.
Han konfronteras med sina fördomar. Bland annat mot invandrare och homosexuella. Och han brottas hela tiden med rollen som man. Showen är dessutom en liten hyllning till Göteborg och till manlig vänskap.
– Det handlar om att våga vara ärlig och visa vad man känner. För min egen del är det viktigt att ha bra relationer till andra män. På det sättet får jag bättre relationer till kvinnor också, säger Jonas Fröberg.
Han har jobbat som skådespelare i ett par år och har uppträtt en del på festivaler med eget material. En kväll insåg han att det fanns stoff nog till en hel show.
I höstas spelades The Jonas Fröberg show på Teaterbryggeriet i Göteborg. Nu kommer den till Pusterviksteatern och spelas där mellan 13 april och 8 maj.
Crowd Company är Göteborgs nyaste danskompani. Under invigningen av förra årets Kulturnatta uppträdde Marika Hedemyr och Victoria Alarik som flippade flygvärdinnor med dansnumret This Way, Please. Tidigare har de framfört stycket Bench på olika platser i Göteborg. Gruppen 8tunnel2 har uppmärksammats för sina elektroniska konserter där färsk frukt har spelat en roll.
Tillsammans sätter nu Crowd Company och 8tunnel2 upp helaftonsföreställningen Brus på Atalante. Crowd Company beskriver sin konst med ord som kött, kaos, bubblar, doft och förväntan och styckets titel syftar på stadens brus.
Brus har premiär på Atalante 11 april.
RADIO. Kesselofski and Fiske – bakom det fantasieggande namnet döljer sig de två engelska skådespelarna och musikerna Paul Kessel och John Fiske. Det är sedan länge bosatta i Sverige och i mer än 20 år har de spelat teater runt om i landet på sitt alldeles speciella vis.
Kerstin Berggren har träffat Kesselofski and Fiske och lyssnarna får stifta närmare bekantskap med denna duo som i dag spelar mer utomlands än i Sverige.
RADIO. ”Kom och se! Världens vackraste och farligaste rovdjur, kvinnan!” Så inleds Alban Bergs opera Lulu som sänds i P2 på lördag, direkt från premiären på Göteborgsoperan som NR.NU redan har omnämnt i en notis tidigare i veckan.
Ämnet för operan är den gåtfulla, sköna Lulu själv, sedd som en personifikation av allt ont som förövas i erotikens namn. Hon rör sig mellan Europas metropoler, olika män och äktenskap. Först en professor som dör när han kommer på henne med en annan, sedan en konstnär som tar sitt liv. När hennes tredje äkta man försöker få henne att begå självmord, dödar hon honom. Lulu hamnar i fängelse, och sedan som prostituerad på Londons bakgator. Där finns också Jack the Ripper…
Lulu sysselsatte Alban Berg från 1928 fram till dödsåret 1935. I huvudrollerna hörs Kerstin Avemo, Marcus Jupither, Göran Eliasson, Ulrika Tenstam, Tomas Lind och Torgny Sporsén. Elgar Howart dirigerar Göteborgsoperans orkester.
Programmet sänds lördag 13 april klockan 17.45.
Och inför operan
Inför kvällens premiär intervjuar Operadags sångarna Kerstin Avemo och Marcus Jupither, dirigenten B Tommy Andersson och operachefen Kjell Ingebretsen.
Det blir också en intervju med dirigenten Marc Minkowski, som gjort sig ett stort namn som barockspecialist men som nu breddar sin repertoar. Bland annat berättar han om sitt intresse för Jacques Offenbachs musik.
Och så handlar det om Händels opera Alcina i en inspelning på DVD från operan i Stuttgart.
Programmet sänds i P2 lördag 13 april kl 11.00, alltså innan direktsändningen samma kväll.
– Jag tänkte att man kanske kan vaccinera barn genom ett litet spöke som man kan identifiera sig med. 1965 kom så barnboken Lilla spöket Laban och 1967 spelades den som barnpjäs på Dramaten.
Inger Sandberg är en av de medverkande i Barnpoesifestivalen 2002. Årets underrubrik är en spökhistoria. Tidskriften 00tals chefredaktör Madeleine Grive är konstnärlig ledare för evenemanget som kommer att blanda stepp, spöktango, poesi, musik och teater till en ”ryslig föreställning”.
– Det är lika magiskt med spöken som med poesi. Med festivalen vill vi öva upp barns förmåga att fantisera och ge dem chansen att uppleva poesin tidigt, menar hon.
Gravstenar inspirerade
Det är scenbilden till Dramatens föreställning Dröm om hösten som har inspirerat Madeleine Grive till årets festivaltema. På samma scen (Målarsalen) kommer även festivalen att utspelas, vilket har resulterat i att scenografen Jens Sethzmans gravstenar till Jon Fosses vuxenpjäs, fått sällskap av färgglada plasthinkar och en rutschkana.
Medverkar i festivalen gör också bland andra Dan Höjer och Spökbandet Brand, samt barnpoeter och elever från Lasse Kühlers dansskola.
– Vi har försökt komma bort från den skandinaviska, realistiska traditionen och spela mer visuellt, säger projektets svenske skådespelare Anders Öhrström. Eftersom vår regissör är från Litauen har vi arbetat med det baltiska formspråket. Det har blivit ett berättande i bilder som är mycket symboliskt, metaforladdat och explosivt.
De medagerande kommer från Finland, Norge, Färöarna, Litauen och Sverige. Föreställningen spelas på svensk-norska och färiska.
– När Macbeth och Lady Macbeth talar färiska sinsemellan ger det dem ett konspiratoriskt, eget maktspråk som de underlydande inte begriper. Men som publiken ändå förstår innebörden av även om de inte kan språket.
Tillsammans med musikern Cecilia Nordlund framför hon Ingens lilla flicka längre, en 1 1/2 timme lång monolog där Monica själv skrivit manus.
– Jag är verkligen nervös, säger hon två dagar innan premiären.
I centrum står en kvinna som försöker hitta ett rätt sätt att leva sitt liv på. Förvirrat söker hon efter sin identitet och fantiserar om det lyckliga livet där allt är perfekt.
– Det handlar om att man ska vara rätt, ha snygg kille, göra karriär och lyckas. Annars passar man inte in i samhällets mall, säger Monica Wilderoth.
Cecilia Nordlunds sång och musik vävs samman med monologen till en helhet.
Komik och politik
Både Monica Wilderoth och Cecila Nordlund är födda 1973 och förmodligen är det kvinnor runt trettio som bäst kommer att känna igen sig.
Det är en komisk föreställning, men Monica påpekar också att det finns ett starkt politiskt budskap. Kritik riktas mot den fixering vid pengar som har lett till att ingen tar sig tid till de utsatta i samhället och att folk lever efter talesättet ”ensam är stark”.
– Idag kan man bli bostadslös om man har en prick hos kronofogden, något som var omöjligt för trettio år sedan. Det finns säkert de som tycker att jag tar stora ord i min mun, men det skiter jag i. Jag är trött på att hålla tyst!
Monologen Ingens lilla flicka längre har premiär den 11 april i Malmö Konsthalls hörsal.
Det uppger tidningen Metro/ nyhetsbyrån PM.
Hon belönades för sin pjäs Topdog/ Underdog som handlar om två bröder som delar en etta och vars enda gemensamma nämnare är att de strävar mot samhällets toppelit.
Det är den tretton kvinnor starka ensemblen, regissören Åsa Kalmér och den norska dramatikern Lene Therese Teigen. Teigen har tidigare skrivit barnteater, kortfilm och radioteater, men Mater Nexus är hennes första helaftonspjäs. Efter urpremiären i Oslo förra året kallades hon av kritiker för ”en kvinnlig Norén”. Hennes pjäs tar upp allehanda kvinnoproblem, som bröstcancer, barnlöshet, självförverkligande och prestationsångest. Alltsammans ackompanjerat av en sjungande fiol signerad Anna Lindal – framstående violinist, som i Mater Nexus gör debut som skådespelerska.
Nummers Anna Hedelius slog följe till premiären med fyra män. De tycktes trivas med kvinnodominansen på scenen och gav pjäsen genomsnittsbetyget 4 av 5.
Peter Christensen
Ålder: 24 år
Bor: Hägersten
Sysselsättning: Assistent på Jämo
Civilstånd: Gift
Går på teater: ca 6 ggr per år
Betyg: 5 för första akten. Andra akten sämre.
Vad tyckte du om pjäsen?
– Första akten var det bästa jag har sett någonsin. Då fördes ett verkligt samtal på scenen. Andra akten var väldigt pessimistisk och de talade förbi varandra på ett alltför teatralt sätt. Alla var desillusionerade och ingen hade uppnått vad de ville. Om det är så i verkligheten är det visserligen rätt att skildra det, men jag tror personligen att det går att förändra sin situation oavsett hur den ser ut.
– Jag tyckte att det var positivt att skådespelarna inte var så kända.
Fanns det något budskap?
– Det var i så fall det som sägs i pjäsen och också står i programmet: ”Huden är på sätt och vis den yttervägg vi avslutar oss själva med. Innanför är allt flytande. Fett och identiteter.” Men jag tyckte inte att det budskapet kom fram så bra.
Kunde du känna igen dig?
– I första akten, absolut. Den var väldigt välskriven och jag kunde känna igen hur rollgestalterna förhöll sig till varandra och reagerade på varandras repliker. I andra akten hade alla blivit kanonbittra – där kände jag inte igen mig.
Fick du några nya insikter om kvinnor?
– Nej, inte direkt. Men scenen i klostret var spännande. Vad menade egentligen den äldre kvinnan när hon slog den yngre? Där fick man inget svar i pjäsen, men det går att fundera vidare på egen hand. Handlade det kanske om homosexualitet?
Lene Therese Teigen har av kritiker kallats ”en kvinnlig Norén”. Kan du skriva under på det?
– Jag har inte sett så mycket av Norén, förutom Skuggpojkarna på Elverket. Den svarta livssynen har de gemensamt. Jag tänkte annars mycket på den danska filmen Dansen med Regitze, där en cancersjuk kvinna också samlar sina vänner omkring sig.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Absolut. Både till vänner och arbetskamrater. De flesta jag känner är intresserade av genus, så för dem är det ett måste att se den.
Jens Plesner
Ålder: 32 år
Bor: Huvudsta
Sysselsättning: Egen företagare
Civilstånd: Singel med treårig son
Går på teater: ca 2 ggr per år
Betyg: 3,5
Vad tyckte du om pjäsen?
– Jättebra, men den kändes inte riktigt färdig. Den kommer nog att bli riktigt bra när de har spelat några gånger.
Vad var det som var bra?
– Både konceptet, dekoren och framförandet. Det var skönt att fokus i denna kvinnopjäs inte låg på frånvaron av män. Dessutom fanns det en befriande humor, som inte kändes tillkämpad utan fanns liggande i texten.
Fick du några nya insikter om kvinnor?
– Faktiskt inte, men det kan bero på att jag jobbar med människor. Pjäsen manifesterade på ett positivt sätt det som redan är sagt. Den återspeglade verkliga företeelser.
Kunde du själv känna igen dig i rollgestalterna?
– Ja, de var allmänmänskliga. Alla finns i en på något sätt. Mor-dotter-relationen var intressant. Där kunde jag känna igen mig både i relationen med min egen mor och med min son.
Hur fungerade musiken i pjäsen?
– Jag blev hänförd av den, men är inte så solklar över vad den hade för mening. Jag tycker att violinisten fungerade bra även som skådespelerska.
Håller du med om att Lene Therese Teigen som dramatiker liknar Lars Norén?
– Ja, i så fall i oåtkomligheten in absurdum hos rollgestalterna.
Hur var din känsla efter teaterbesöket?
– Pjäsen bekräftade framför allt en bild jag redan hade. Men det kändes pessimistiskt att rollgestalterna aldrig möttes ordentligt.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, det har jag redan gjort!
Patrik Sidén
Ålder: 37 år
Bor: Hägersten
Sysselsättning: Fastighetsskötare
Civilstånd: Gift
Går på teater: ca 4 ggr per år
Betyg: 4
Vad tyckte du om pjäsen?
– Bra. Den var välspelad och hade ett bra manus. Även skådespelarna var bra, bortsett från violinisten, som ju var skådespelardebutant. De många scenbytena i början gjorde att pjäsen tappade tempo. De kunde också ha kortat av musikstyckena.
Vad hade den för budskap tycker du?
– Den tecknade porträtt av en samling människor och deras olika ståndpunkter. Mor-dotter-relationen var ett intressant tema.
Kunde du känna igen dig i rollgestalterna?
– Nej, det kan jag inte säga.
Hur var din känsla efter teaterbesöket?
– Föreställningen var ju komisk, utan att för den skull övergå i fars. Känslan var därför inte som efter någon rysk, tung pjäs.
Du tyckte att musiken kunde ha tonats ned – varför?
– Det är visserligen trevligt med musik, men här fungerade den framför allt som en stämningsskapare, så det var onödigt med de långa styckena.
Kan du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, till vissa av dem. Jag tycker absolut inte att det enbart är en pjäs för kvinnor.
Stefan Giesecke
Ålder: 51 år
Bor: Bromma
Sysselsättning: Marknadsarbete på LRF
Civilstånd: Gift, två barn, 14 resp 9 år gamla
Går på teater: 4-5 ggr per år
Betyg: 3,5
Vad tyckte du om pjäsen?
– Bra, men ojämn. Helhetsintrycket är positivt. Det var kul med de olika tablåerna, som klarnade och blev till en röd tråd efter ett tag.
Vad var pjäsens budskap?
– Det fanns många kvinnliga budskap i pjäsen, men jag tycker att den gapade över lite för mycket. Alla kvinnoproblem skulle in i en och samma pjäs. På det sättet blev den lite ytlig.
Fick du några nya insikter om kvinnan?
– Nej, inte direkt. Men pjäsen var intressant så till vida att den handlade renodlat om kvinnofrågor. Annars blir det lätt så att mannen andligen finns närvarande trots att han inte deltar på scenen. Så var det inte här.
Kunde du känna igen dig?
Ja, förälder-barn-relationen kunde jag känna igen i förhållandet till mina egna barn. Jag tänker då framför allt på temat att man ska respektera barn för var de är och vad de vill.
Pjäsen var Lene Therese Teigens första helaftonsföreställning. Märktes det?
– I så fall för att den var lite spretig och skulle teckna så mycket på en gång. Det lilla är ofta det stora.
Har hon några likheter med Lars Norén, vilket en del kritiker hävdat?
– Jag har sett en hel del av Norén och tycker att han är oerhört bra på dialoger. Han blandar det svarta skämtet med allvar och det gjordes också i Mater Nexus.
Vad tycker du om musikens roll?
– Jag gillar fiol och tycker att musiken förhöjde föreställningen. Violinisten Anna Lindal var även en av de bättre skådespelerskorna på scenen.
Kan du rekommendera pjäsen?
– Ja, alla kan se den. Men i allmänhet kan jag tycka att det finns en fara i att lyfta fram kvinnor som en minoritet. Som kvinna skulle jag bli lite förbannad av det, eftersom ojämlikheten på det viset består. Det skulle kunna gälla även den här pjäsen.
ASSITEJ är en internationell sammanslutning av barn- och ungdomsteaterföreningar över hela världen; både teatrar, enskilda skådespelare, kritiker och arrangörer ingår. Årets festival är den 14:e i ordningen och bjuder, förutom ett 20-tal föreställningar från 16 länder, på seminarier och workshops.
Det känns så det knakar, som regisseras av Judit Benedek själv, sattes upp på Regionteatern Blekinge Kronoberg säsongen 2000-2001. Ramhandlingen är enkel – det mesta bygger på klassiska rim, ramsor och sånger samt sceniskt underfundiga moment. På scenen: Jurgen Andersson, teaterns kapellmästare Jan Lindell samt hans magiska basfiol. ”Ett barnkammarspel mellan sandlådan och Beckett” skrev biennaljuryn 2001 om föreställningen.
Dessa är ungdomspjäsen Var man av Greta Sundberg samt två kortpjäser för vuxna av Pär Rådström respektive Magnus Nilsson, som ges under titeln Dig it man, dig.
Pär Rådströms Slam Arpenryd (regi: Staffan Jonsson), handlar om kärlek och jazzdrömmar och utspelar sig i bebopens 50-tal. Magnus Nilssons Lille Nijinski (regi: Jan Lindell) gestaltar konstnärsdrömmar av luftigare slag: en mans fantasier om att han är den store balettfantomen Nijinski, han som kunde upphäva tyngdlagen med sina magiska hopp.
Dig it man, dig är ett samarbetsprojekt mellan Regionteatern Blekinge Kronoberg, Byteatern i Kalmars dansare, amatörteatergruppen TeaterSmedjan i Karlshamn samt Musik i Blekinge.
Föreställningen spelas i Karlshamn den 12, 13, 19 & 20 april, i Växjö den 24-27 april samt i Kalmar den 14, 15, 22 och 23 maj.
Därför har Älvsborgsteatern, länets regionteater, dragit igång lunchteaterverksamhet: fem tisdagar per säsong med framför allt vuxenrepertoar.
Projektet är ett samarbete med Bohusläns Teater, som ju även organisatoriskt finns under samma hatt sedan ett år tillbaka. Bohusläns Teater har bjudit Uddevalla-publiken på lunchteater i ett par års tid, och av vårens föreställningar att döma har även boråsarna saknat den här typen av lunchnöje:
– Det har varit fullt varje gång. Först trodde vi att det bara skulle komma ”aktiva pensionärer”, men de sista gångerna hade vi mycket bokningar från företag som ville bjuda sina anställda på lunch och teater, säger Patrick Prohaszka, informatör på Älvsborgsteatern.
Vårens meny har innehållit två musikaliska monologer, Christian Gottfriedssons Man? med Bo Lyckman och Börje Lindströms Is i magen med Jan Coster, samt dansföreställningen Triss med koreografier av Jessica Iwanson.
Handlingen utspelar sig i 30-talets Europa. Lulu är omgiven av män, flera av dem dör en för tidig död. När hennes tredje äkta man vill att hon ska begå självmord dödar hon honom. Lulu hamnar i fängelse och kommer sedan ut till ett liv på gatan. Till slut träffar hon Jack The Ripper.
– Man tar ett djupt andetag. Sedan övar man i månader, säger Kerstin Avemo om sin roll.
Lulu har premiär på Göteborgsoperan 13 april.
Men trots att det finns en hel del dansföreställningar på köp-video/dvd är det fortfarande ganska svårt att få tag på dem. I de videobutiker jag har granskat har jag bara hittat dansfilmer av typen Dirty Dancing och Centerstage. Däremot har jag ännu inte hittat en enda version av klassiker som Svansjön. Vill man hyra sådana filmer får man gå till Stadsbiblioteken eller Kulturhusets bibliotek. Men då är det å andra sidan gratis att hyra, det enda man behöver är ett vanligt lånekort.
Vill man köpa dansfilmer är situationen liknande som på uthyrningsfronten. Dansmuseet och NKs musikavdelning har ett hyfsat stort utbud med såväl video som dvd. Man kan också köpa video/dvd på postorder: dansvideo på nätet
Om du känner till några andra ställen i landet där man kan köpa/hyra dansfilmer är du välkommen att skicka in namnet på dem till Nummer.
Teater är jättetråkigt, tycker dagens unga. Ändå säger många av oss att vi är intresserade. Men i praktiken existerar i själva verket inte teater bland ungdomars intressen.
Jag tycker om att säga att jag tycker om teater. Jag ljuger inte heller. Men mitt intresse är väldigt passivt, eftersom jag inte ens går på teater. De få pjäser jag har varit på, oftast med skolan, har jag tyckt om. Varför fortsätter jag inte att se fler föreställningar istället för att betala 75 kronor en gång i veckan för att se urusla parodier på urusla tonårsfilmer?
Teater känns nämligen inte riktigt tillgängligt för mig – och många unga kan nog hålla med mig. Det låter dyrt och ungdomar har inte råd. Om det är dyrt, det orkar vi ju kolla upp. Men var och hur?
Teater låter dessutom vuxet och framförallt – tråkigt. Och ibland känns det som om det just är meningen att teater bara ska vara för den äldre publiken. Allt som är till för ungdomarna; biofilmer, konserter, klubbar – det finns ju redan inom räckhåll för oss, i form av affischer, hemskickade inbjudningar och erbjudanden på platser där vi brukar vistas.
Att undra över varför teater inte finns bland ungdomarnas fritidsintressen utan att försöka nå den unga publiken är ju värdelöst. Det bristande intresset kanske inte endast ligger hos oss unga. Vi kanske är villiga att gå på teater om teatern blir åtkomlig för oss? Föreställningen Rocky dök ju upp och majoriteten av teaterstolarna fylldes av unga människor.
Vi ungdomar går på bio eftersom vi känner till ”reglerna” och vet vad vi får. Kalla oss lata, men så fungerar ju vårt samhälle. För att engagera sig i någonting behöver man ofta en knuff framåt, en uppmuntring, en anledning att vilja intressera sig. Vi behöver informeras. Och gärna inte av en halvtråkig äldre dam från en teaterförening för pensionärer som besöker oss i skolan och berättar om hur kul det kan vara med pjäser. Gäsp, gäsp.
Ungdomar kommer inte att börja gå på teater om inte teatern engagerar sig för att också komma till ungdomarna. Men ansvaret ligger inte bara på dem som arrangerar pjäserna, ansvaret vilar också mycket på skolan till exempel. Har man som ung inte fått chansen att testa på teaterkulturen av sina föräldrar, kan skolan bli en ny chans att upptäcka teatern. Sedan kan det vara för sent.
Det är just i skolan ett fåtal av mina vänner har fått sitt intresse för scenkonst. Av egen erfarenhet vet jag att teater är ett intresse som stannar hos många som har fått den uppmuntring som behövs.
Det finns inte så mycket för oss unga att göra idag; vi går på bio, fikar eller driver omkring på stan. Ungdomar har det tråkigt helt enkelt, speciellt dem som är under 18 år och endast har tillträde till caféer som oftast stänger runt nio på kvällen. Och så snart de fyller 18 år så har alla bra krogar helt plötsligt 20-årsgräns.
Det finns alltså plats för teater i en ung människas tillvaro. Men vi måste hjälpas åt och mötas halvvägs för att få det icke-existerande teaterintresset hos unga att börja blomstra.
Loading ...
