Nummer

Stycket ingår i en koreografisk workshop där ett antal nya produktioner presenteras.
   Mr Universe är ett samarbetsprojekt med den svenska dansaren Joakim NaBi Olsson, verksam vid Schaubühne sedan 1999. Olsson blev intresserad av gruppens arbete efter att ha lett en workshop hos Aktör förra året. Det är han som står för idé, regi och koreografi.
   På scenen medverkar, förutom Aktörs ensemble, även en dansare/skådespelare från belgiska Le Ballet C de la B.
   Aktör har under flera år arbetat med fysiska teaterformer och bland annat studerat indisk kathakali. De har regelbundet arrangerat workshops och veckoträningar med exempelvis yoga och Qigong som tema.
   Mr Universe, som beskriver Sverige och svenskarna inom ramen för en timslång scenisk fest, kommer att spelas två gånger i Berlin, därefter på Konkret-festivalen i Malmö 2-5 maj. Till hösten planeras en svensk turné med föreställningen.

När Vilse, Storpotäten och Trashanken nu gör comeback tillsammans med sin skapare Staffan Westerberg, är det inte fråga om en barnföreställning, utan uppsättningen riktas snarare till dem som såg originalet när det begav sig.
   – Det blir nostalgi, men också anarki eftersom jag ska försöka förstöra den begynnande medelåldern och ålderdomen för samma generation, säger Staffan Westerberg och skrattar.
   Showen kan sägas vara en hyllning till sagan och sagoberättandet, eller ett ”försvarstal för fantasin” som Staffan uttrycker det. En helt ny figur som dyker upp är Elsa Beskow. Hon sitter på Stureplanssvampen, som i verkligheten ligger ett stenkast från Teater Brunnsgatan fyra, och vakar ängsligt över sagolivet.

Strippande dagisfröken
Och att det är fråga om en vuxen saga förstår man när Staffan berättar att dagisfröken Galielo Galiei kommer att strippa i 2002 års version av Vilse i pannkakan.
   För musiken i föreställningen står Gustave Lund och Peder Ernerot, kända som Gurra G och Pedda P från banden Just D och Sverige. Musiken framförs på scenen med hjälp av piano samt diverse leksaker och köksredskap. Det blir en blandning av Thomas Wiehes originalmusik från tv-programmen och nyskrivet.
   Musikerna har också fått äran att göra ett par roller i föreställningen: Kamrer Räv och Brandkapten Holm.
   – Det blir teaterdebut för oss, säger en stolt Peder Ernerot.

Efter en olycka i barndomen, orsakad av föräldrarnas försumlighet, är Eyolf krympling. Föräldrarna har ett passionerat äktenskap som dock förmörkas av skuldkänslorna för sonens handikapp. När ytterligare en tragedi drabbar familjen ställs allt på sin spets.
   Regissören Terje Maerli menar att pjäsen handlar om ansvar och vad människans ansvar egentligen betyder.
   Premiären äger rum 27 april 2002 på Folkets Hus i Kumla.

Random Dance Company kommer att befinna sig i Snape Maltings Concert Hall i Suffolk, England och dansa på distans tillsammans med Göteborgsoperans balett, som befinner sig på Dansens hus i Stockholm. Med hjälp av en storbildsskärm ser publiken i Stockholm respektive Snape Maltings Göteborgsoperans balett och Random Dance Company samtidigt.
   Föreställningen heter Phase Space och kommer även att kunna ses på Internet i realtid. Klockan 21.00 svensk tid börjar webcastingen på nedanstående länkar.

För den hugade finns alla möjligheter till extravaganta kläd- och prylförvärv, när Folkoperan den kommande helgen (27-28/4)säljer ut kostym och rekvisita från de senaste säsongernas föreställningar. Chansen finns nu att sätta kunglig glans på sin garderob med Marie Antoinettes klänningar i sidenmoirée, crêpe de Chine eller metallorganza! Kanske föredrar du i stället den mer utmanande och moderna transvestitstilen ur La Traviata. På vårmaskeraden gör du i alla fall garanterat succé med en råttkostym eller indiandräkt med långa sidenslöjor ur Kärleken till de tre apelsinerna.

Kitschig heminredning?
För den som tröttnat på Ikea finns vita caféstolar ur Bohéme eller fantasifullt målade bord ur Marie Antoinette. Avhuggna händer och huvuden, masker och spektakulära hattar från Aida, Papagenos fågelbur ur Trollflöjten och ett dödskallekärl ur Simson och Delila är andra ting som kan sätta färg på ditt hem.
   Låter det lockande? Gå då till Folkoperans foajé under helgen 27-28 april. Där hittar du allt detta och mycket, mycket mer. Teaterdamm och svettfläckar får du köpet.

Timmarna med Rita är Willy Russels mest kända pjäs. Folkteaterns version, med Kim Lantz och Camilla Karlsson i rollerna, hade premiär i mars för tre år sedan. Tjugo föreställningar var planerade. Men publiktrycket var stort redan från början.
   – Jag kommer aldrig att glömma känslan efter premiären, när jag märkte att det funkade, säger Camilla Karlsson.
   Föreställningen gick först ett år på Folkans caféscen. Sedan dess har den spelats på skolor och på folkparksturné.

Började som amatör
Från början spelade Camilla Karlsson som amatör, sedan två år försörjer hon sig som skådespelerska.
   – Jag har lärt mig hur mycket som helst av att spela Timmarna med Rita. Före varje nytt projekt, turnéerna till exempel, har jag tänkt att det inte kommer att funka. Men jag har alltid tackat ja ändå eftersom jag litar på Kim Lantz, säger Camilla Karlsson.
   Mellan 23–24 april och 7–24 maj spelas pjäsen om hårfrisörskan Rita och hennes möte med universitetsläraren Frank för allra sista gången på Folkteatern. Föreställningen ges nu på Stora scenen.
   – Jag avskyr när föreställningar är slutspelade. Den här gången blir det värre än vanligt. Föreställningen har varit en stor del av livet under tre år, säger Kim Lantz.

Michael Meschke grundade Marionetteatern och Marionettmuséet i Stockholm och är professor vid Dramatiska Institutet där han undervisar på Dockteaterutbildningen.
   Hans självbiografi spänner inte bara över hela hans liv och yrkesbana, utan är också i mycket en berättelse om Europa. Byn Shillesdorf där han föddes för sjuttio år sedan är idag polsk, men låg i Tyskland vid tiden för andra världskriget. Meschke och hans familj, som visserligen var kristen men med judisk mor, undgick nazisterna genom att fly till Sverige i sista stund.
   Kanske är det just den sjuårige Michael Meschkes erfarenheter som kom att göra honom till den engagerade person han nu framstår som. För det är tydligt att Meschke tror på konstens goda kraft i en värld av förföljelse. Han menar nämligen att teatern har ett uppdrag, och i detta uppdrag läser han in både kärlek, protest och ansvar.

Ett öde utöver det vanliga
Marionettisten är en ovanligt välskriven självbiografi, som växlar mellan en lätt ironisk ton – där bisarra intermezzon återges med ett höjt ögonbryn – och andra avsnitt där Meschke djupdyker i känslan och allvaret. Den omfångsrika bokens autencitet förhöjs också genom många bilder och de dagboksanteckningar och brevcitat som ligger insprängda i texten.
   Men det som gör Marionettisten till någonting speciellt är dels att Meschke faktiskt kan skriva, dels att hans öde är något utöver det vanliga. Han har rest runt i världen, studerat hos konstnärer och mött berömdheter. Här virvlar till exempel den franske mimartisten Marcel Marceau förbi, med samma bekräftelsebehov vare sig han är tjugo eller sjuttio år. Och precis som det sig bör i memoarer, finns det gott om roliga anekdoter. Som när Meschke besökte Borgeby slott i Skåne, där skalden Ernst Norlind en gång levde. Efter att ha blivit insläppt visar sig Norlinds åldrade son vara fullkomligt sinnessjuk, på permission från mentalsjukhuset. Efter en tragikomisk rundvisning med bland annat avföringsbeskjutna föräldraporträtt och plötsliga vredesutbrott skiljs sonen och Mescke ”ändå som vänner”.

Släkthistoria och fascismen
Naturligtvis redogör Meschke också för sina uppsättningar, alltifrån grekiska tragedier som Antigone, till gränsöverskridande experiment som revolutionsdramat Dantons död på riksdagshuset.
Marionettisten delar sig i tre historier: dels en verklig levnads- och släktberättelse, dels en historia om fascismen och de verktyg som finns för att motverka den, och dels blir den en saga om den speciella värld där dockorna och deras förare lever.
   På ett sympatiskt vis använder Meschke självbiografin som forum för ett samtal om teatern. För teatern, understryker han, är inte död. Och det kan nog behöva sägas – särskilt om man kan säga det så bra som Meschke.

Lena Josefssons startade sitt eget danskompani Raande-Vo 1988. Kompaniet verkade i Örebro och turnerade både i Sverige och internationellt. Hennes arbete i Afrika med afrikanska dansare har pågått i många år. Åren 1997-2000 var hon konstnärlig ledare för Skånes Dansteater.
   Med koreografier som Ett paradis, Trängt, Om Smekningar, Siluett och Utan Titel, blev Lena Josefsson en av våra främsta koreografer. Lena Josefssons koreografiska genombrott har jämförts med Birgit Cullbergs och i hennes verk har man sett släktskap med Peter Brook och Birgit Åkesson.
   År 1999 gavs Lena, som den första, Cullbergpriset och senare samma år erhöll hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Började med mim
Lars Rudolfsson, som är utbildad mimare vid Danshögskolan, ledde Orionteatern åren 1983-1993. Teaterns genombrott blev Pygmalion (1985). År 1993 flyttade Lars Rudolfsson till Malmö och blev chef för Malmö Musikteater, där han skapade föreställningar som Kristina från Duvemåla och Spelman på Taket. Lars Rudolfsson har även arbetat på Folkoperan och Kungliga Operan och satt upp föreställningar som Carmina Burana i Hammarbyhamnen.
   På senare tid har Lars Rudolfsson förutom teater och opera arbetat med cirkus och mim. Bland annat föreställningen TRIX, ett samarbete mellan Orionteatern och Cirkus Cirkör. På Cirkus i Stockholm har musikalen Chess i Rudolfssons regi just haft premiär.
   Lars Rudolfsson har fått en rad utmärkelser, däribland Svenska Dagbladets Thaliapris.

Madeleine Onne anställdes vid Kungliga Baletten 1978 och har sedan dess varit engagerad vid Kungliga Operan och dansat flera av de större rollerna i såväl de klassiska baletterna som i den moderna repertoaren. Hon har också arbetat internationellt som dansare.
   År 1999 erhöll Madeleine HM Konungens medalj Litteris et Artibus. På sin fritid har Madeleine drivit det av henne grundade balettkompaniet Stockholm 59 degrees North, som turnerat internationellt.

Amatörföreningen Unga Folkteatern bildades 1997. I år är det dags för femårs-jubileum. Festen börjar 6 maj och avslutas 10 maj med en cabarétkväll med musik, sketcher och överraskningar.
   Innan dess spelas Stilla natt i Komarken av Willy Russel. Pjäsen var amatörföreningen Unga Folkteaterns allra första uppsättning. Den handlar om Maria som kommer från arbetarklassen. Hon är med barn och pappan heter Josef. Han kommer från ett mer akademiskt hem.
   – Pjäsen handlar om Marias frigörelse från sin familj, säger Marika Carlsson som är producent.
   

Extra mycket teater
Kim Lantz och Sanna Hultman står för regin. Båda jobbar som professionella skådespelare i Folkteaterns ensemble. Det lyckade samarbetet med Folkteaterns professionella ensemble har alltid varit ett av Unga Folkteaterns kännetecken.
   Under femårs-festen bjuds publiken på extra mycket teater. En halvtimme innan varje föreställning av Stilla natt i Komarken spelas förteater. Bland annat ett Karl Gerhard-potupurri och minipjäsen Klick, som handlar om ett möte mellan en invandrare och ett skinhead.

TV. Veckans K Special spårar William Shakespeare genom hans verk och samtid, men fokuserar också på hans avtryck i dagens film och tv.

Intervjuer med skådespelare och regissörer varvas med klipp ur filmer skapade utifrån Shakespeares verk. Kenneth Branagh (Mycket väsen för ingenting) och Baz Luhrmann (Romeo och Julia) är några av dem som berättar om vår tids tolkningar av den store dramatikern.
   Jonatan Bate, Anthony Holden, Germaine Greer och Glenda Jackson är andra som analyserar hans dramer nu och då.
   I filmen framkommer ett nytt synsätt på William Shakespeare och hans dramatik. Förr betraktades han som okränkbar och gudomlig. Idag uppskattas han för sin förmåga att skildra tidlösa personligheter, öden och konflikter.
   K Special: William Shakespeare är gjord av Christopher Walken och visas i SVT2 fredag 26 april klockan 20.00.

Höstens första premiär hos Malmö Dramatiska Teater blir Jonas Gardells Människor i solen i regi av Agneta Ehrenswärd, som också uruppförde denna pjäs på Dramaten 1997. Det är en komedi som utspelar sig under en midsommar i en semesterby. Premiär på Hipp 13 september.
   Melanie Mederlind är regielev vid Dramatiska Institutet. Som slutproduktion sätter hon upp den österrikiska författaren Elfriede Jelineks monolog Avskedet på Verkstan. Elfriede Jelinek är känd för att vara fosterlandskritisk och i Avskedet låter hon Frihetspartiets förre ledare Jörg Haider tala ut. Preliminärt premiärdatum är 25 oktober.

Döden i olika former
Att norske Jon Fosse är het på de svenska scenerna är ett välkänt faktum. På Intiman sätter Thomas Müller upp hans Dröm om hösten (som just nu spelas i Stefan Larssons regi på Dramaten i Stockholm) med premiär 8 november. Pjäsen är ett slags modernt drömspel och de ämnen som avhandlas är kärleken och döden.
   Och att man fått smak för Shakespeare på Malmö Dramatiska Teater är också det ett faktum. Romeo och Julia spelas i skrivande stund för fullt på Hipp och mer blod, mord och starka känslor blir det när teaterhistoriens kanske mest mytomspunna pjäs sätts upp – Macbeth. Regisserar gör Tom Fjordefalk.
   Den skrockfulla Nummerredaktionen hoppas att allt går vägen på premiären 23 november.

Enligt regissören Johan Bernander har allt som hänt den senaste tiden lett till att det hos människor idag finns ett starkt behov att bli tagna på allvar och mötas i en gemensam vrede och sorg över vår värld.
   – Efter 11 september bestämde vi att vi ville arbeta med ett material som inte låtsades som om ingenting hade hänt, säger han. Visst finns det en risk att bli hopplöst pretentiös, men jag är beredd att ta den risken.

Inte rent feministisk
Dramat handlar om en stat som vill upprätthålla ordning och skapa fred. Men makten ifrågasätts av den unga viljestarka Antigone, som spelas av Petra Brylander. Konflikten bottnar i att Antigones morbror Kreon, som spelas av Kenneth Milldoff, inte tillåter henne att begrava sin döda bror då han betraktas som en förrädare.
   Att det är en stark kvinna i centrum betyder enligt Petra Brylander inte att det rör sig om en rent feministiskt pjäs.
   – Antigone är en stark kvinna som främst slåss för sin sak – inte mot männen.
   Pjäsen spelas på Intiman fram till den 25 maj.

Småland.nu heter vårens stora teaterprojekt på Smålands Musik och Teater, en på samma gång rolig och sorgesam samtidsbetraktelse om makt och maktlöshet, skriven och regisserad av Martin Lindberg.
   Martin Lindberg, som jobbat med bland andra Friteatern i Sundbyberg, Dalateatern och Länsteatern i Örebro, har arbetat fram pjäsmaterialet i samråd med ensemblen. De elva rollfigurerna bygger på improvisationer.
   Somliga skådepelare har lagt sig långt ifrån sitt verkliga jag, andra närmare. Här finns en golvläggare som inte längre kan lägga golv, en misslyckad kapitalist, en ilandfluten sjöman med flera. Tillsammans bildar de ett udda gäng arbetsfria människor som, i pjäsen, genomför ett annorlunda teaterprojekt.

TV. Den som missade vetenskapsteatern på Borås Stadsteater får chansen till ett smakprov i veckans Livslust.

Det kan handla om dödshjälp, om att ta emot ett cancerbesked eller om bemötande i största allmänhet. Vetenskapsteatern från Borås Stadsteater väcker frågeställningar kring medicinsk etik och läkekonst.
   – Tanken är att beskriva vetenskapen på ett sätt som gör den begriplig för allmänheten, säger Marianne Springer, teatersekreterare på Borås Stadsteater.
   Föreställningen heter Doktor Vag, Docent Dryg och Professor M. Pati och tillkom i oktober år 2000 i samarbete med Vetenskapsrådet. Numera spelas den på uppdrag, på exempelvis seminarier och läkarkongresser.
   I Livslust, i SVT2 måndag 22 april klockan 18.15, visas ett avsnitt ur föreställningen. Ensemblen består av initiativtagaren Helge Skoog samt Eva Claar, Tom Deutgen och professor Carl Magnus Stolt.

RADIO. I kulturradions program Nära realism samtalar Björn Gunnarsson med unga dramatiker och författare om den nya realistiska inriktningen inom dramatik och skönlitteratur.

Förvånansvärt samstämmigt framträder bilden av ett pånyttfött intresse för samhället, och ett engagemang i aktuella politiska frågor. Men det samhälle som skildras i såväl teaterpjäser som novellsamlingar är ofta absurt och obegripligt, eller kaotiskt och karnevaliskt, och nästan alltid hotfullt för den enskilde individen. Avståndet till 1970-talets samhällstillvända dramatik och litteratur är trots allt mycket stort.
   Programmet sänds i P1, torsdag 18 april klockan 14.15, med repris 22/4 klockan 18.25.

– Vi vill knyta an till vårt förflutna för att se vilka vi var. Vi vill också blicka framåt för att se vilka vi kommer att bli, säger teaterns konstnärlige ledare Jasenko Selimovic som också kommer att regissera premiärföreställningen.
   I Selimovics version blir Stormen en tidsresa och en hyllning till scenkonsten. Pjäsen får formen av en repetition av Stormen som spelas upp i fyra olika versioner.

Tuff start
   – Det börjar väldigt modernt. Skådespelarna ska flyga på scenen, det blir något som man aldrig har sett på en svensk scen förut. Till slut landar föreställningen i den scenografi som Knut Ström gjorde 1934, säger Jasenko Selimovic.
   Rolf Lassgård, som spelar pjäsens huvudroll Prospero, ska flyga, liksom Johan Rabaeus som spelar den onde Caliban. Skådespelarna får på sig en sele som fästs i linor för att göra sina turer i luften. Viktoria Dalborg, Björn Olsson och Maria Zeniou från Cirkus Cirkör ska hjälpa skådespelarna i repetitionsarbetet, men också medverka i pjäsen.
   – Jag skulle tro att vi blir testpersoner. Vi är vana att jobba på höga höjder och vi är vana att tänka på scenen som ett tredimensionellt rum, säger Björn Olsson.
   – Men vi ska vara med i föreställningen också. Eventuellt får vi vissa repliker. Kanske kommer scenerna att påminna lite om filmen Crouching tiger, hidden dragon, säger Viktoria Dalborg.

Avancerad scenografi anno 30-tal
År 1934 regisserades Stormen av dåvarande teaterchefen Torsten Hammarén och Knut Ström gjorde scenografin. Till premiären kom kung Gustav V och statsministern Per Albin Hansson.
   Med den tidens mått var föreställningen mycket tekniskt avancerad. Jasenko Selimovic visar på en scenografibild av en båt.
   – Idag ser det här barnsligt ut. Men då var det något oerhört stort att den här båten sjönk på scenen. Folk kom från hela Europa för att se Knut Ströms maskineri, säger Jasenko Selimovic som vill göra en lika tekniskt avancerad föreställning med dagens mått mätt.
   – Inför premiären 1934 gick mycket rykten om att föreställningen aldrig skulle komma i hamn. Jag är säker på att den här uppsättningen kommer att föregås av samma rykte, säger Jasenko Selimovic.

Stephen Daldrys succéfilm om gruvarbetarens son som mot alla odds blir balettdansör har, enligt skolans föreståndare Gailene Stock, fått unga pojkar att känna sig mer bekväma med att säga till folk att de är balettdansörer.
   12-åriga John Bottomley, som är elev på skolan, berättar för tidningen Sunday Telegraph att filmen haft stor effekt på honom.
   – Innan den filmen kom hade många pojkar en felaktig syn på manliga dansare. Jag älskar fotboll och rugby, men när jag började dansa balett förstod jag att det var mer manligt än något annat.