Teaterns tecken av Sven Åke Heed

Redan på 50-talet liknade den franske teoretikern Roland Barthes teatern vid en ”en väv av tecken”.
   Enkelt uttryckt innebär semiotik att betydelse förmedlas med hjälp av tecken. Det är en analysmetod som ofta har tillämpats på teater. Scenen förmedlar ju faktiskt inte de verkliga situationerna, utan just tecknen för dem.
   
Teatern i förändring
Men teaterns tecken är stadda i förändring: idag har Stanislavskijs skådespelarmetod nästan försvunnit från scenrummet, och istället för att leva sig in i de dramatiska situationerna och skapa en så verklighetstrogen bild som möjligt, har teaterformen gradvis lösts upp och blivit genreöverskridande. Sång- och dansnummer, ironiska eller dokumentära inslag är nuförtiden vanligt i såväl klassiska dramer som nyskrivna pjäser. Regissörer som Robert Wilson har brutit sönder den traditionella teaterföreställningen genom rena performancenummer. I sin uppsättning av Ett drömspel skapade han till exempel distanserande effekter, som när man sjöng ”Hej Tomtegubbar” till nyskriven musik.
   Ändå kan man fortfarande tala om semiotiken som en bra utgångspunkt för teateranalys, enligt Sven Åke Heed, professor i teatervetenskap vid Stockholms Universitet.

Komprimerad introduktion
I sin bok Teaterns tecken går Heed igenom vad semiotik innebär och presenterar dessutom ett par utförliga semiotiska analysmetoder. Han rör sig genom teaterhistoriens skilda sätt att framställa verkligheten, fram till just Wilsons Ett drömspel.
   Det är i första hand en akademisk bok, avsedd för universitetsstuderande, men baksidestexten upplyser om att den också vänder sig till en teaterintresserad allmänhet. Ändå är det breda tilltalet i kombination med den tämligen höga svårighetsgraden det som ibland ger boken en svajig känsla. Ena ögonblicket går Heed igenom de mest grundläggande fakta, som exempelvis de olika teaterarbetarnas yrkesuppgifter, och i nästa stund analyserar han postmodernistiska drag inom teatern. Men resultatet blir trots allt en komprimerad, kunskapsrik introduktion till svårare akademiska resonemang.
   Heed stannar inte bara vid den vanliga analysen av handlingen, eller de olika rollernas drivkrafter, utan talar också om dramernas ytstrukturer eller djupstrukturer (berättelse eller berättande) och han visar flera scheman över hur man kan sönderdela handling och roll för att få syn på de många dynamiska krafterna som styr dramat. I så skilda pjäser som Hamlet, Orestien och Sartres Flugorna kan han hitta exakt samma djupstruktur.

Höga anspråk
Det är alltid svårt att förena tydlighet och enkelhet med höga akademiska anspråk och ett relativt svårt ämne. Ändå tror jag en läsarkrets som inte enbart är akademisk kan ha stor nytta av Teaterns tecken. Om inte annat för att alla teoretiska grundstenar fördjupar den teaterintresserades upplevelse.
   Trots att Teaterns tecken med sitt ringa omfång och enkla pärmar uppvisar alla tecken på anspråkslöshet – är innehållet snarast det motsatta.

Barnkulturradion besöker underjordisk scen

Vad är det för liv vi erbjuder våra barn? Har verkligheten hunnit ifatt Michael Endes barnboksklassiker Momo eller kampen om tiden? Har de små grå männen som stjäl människornas tid slutligen tagit över?
   Barnkulturradion ger sig ut i verkligheten och träffar oroade föräldrar, stressforskaren Peter Währborg och dagispersonal.

Verkningsfullt motgift
Men Barnkulturradion ger också förslag om verkningsfullt motgift. Platser där fantasin och tiden får spelrum. Som Barnens underjordiska scen, BUS, på Södermalm i Stockholm. I en 400 kvadratmeter stor källare bjuds barn in att inte bara titta på teater utan också i god ro leka teater.
   Fantasin får också fritt spelrum i Thomas och Anna-Clara Tidholms barnböcker där vardagen lyfts fram och får ett speciellt skimmer. Thomas Tidholm och ensemblen bakom BUS ger sin syn på hur man kan skapa fria ytor för vuxna och barn att mötas på.
   Ciceron på resan är Barnkulturradions Cecilia Blomberg.

Tungt råd bjuds in till Riks Gästspel

– Vi vill att det ska bli en mötesplats för samtal som inte förs någon annanstans inom scenkonsten, säger nytillträdda chefen Ann Lund, mångårig medarbetare på Riksteatern och senast anställd som chefsproducent för Riks Gästspel.
   Nytt är också det konstnärliga rådet som består av idel tunga branschnamn. Eller vad sägs om regissörerna Lennart Hjulström, Maria Blom och Birgitta Englin, Benny Fredriksson (nytillträdd chef för Stockholms Stadsteater), Ronnie Hallgren (chef för Bohusläns Teater och Älvsborgsteatern), Staffan Valdemar Holm (tillträdande chef för Dramaten), Jasenko Selimovic (chef för Göteborgs Stadsteater) samt dramaturg Charlott Neuhauser som är utsedd till rådsekreterare.
   Tillsammans ska de bidra till att utveckla repertoararbetet för Riks Gästspel och fördjupa – samt bredda – kunskapen om det svenska teaterlandskapet.

Tidsbegränsat uppdrag
Riks Gästspel är en del av Riksteatern som etablerades för tre år sedan på uppdrag av regeringen. Dess uppgift är att erbjuda de 230 riksteaterföreningarna ”det bästa som landet har att bjuda inom scenkonstens alla genrer”, d v s samarbeta med andra teatrar och även producera bra teater.
   Medlemmarna i rådet är valda utifrån sina konstnärliga och kulturpolitiska erfarenheter. De ska enbart representera sig själva och verksamheten sker på försök under en tidsbegrändad period. Att de fria grupperna inte finns representerade ser därför inte Riks Gästspel som något problem.
– Rådet kan se helt annorlunda ut om två år, menar Ann Lund.

Folkteatern i höst

Kristian Lima de Faria ska spela huvudrollen som Simon. Niklas Hjulström står för regin och Kjell Sundstedt har dramatiserat, samma team som gjorde Folkteaterns succéuppsättning av Juloratoriet för sex år sedan.
   Simon och ekarna får premiär 12 oktober.
Folkteatern Besöker fortsätter att spela Tango Taube i höst, men barnscenen En trappa ner förbereder två urpremiärer.
I mitten av september får Historien om gammelpojken och forsen av Ingegerd Monthan premiär. I mitten av oktober kommer Lyssna på mig – en musikalisk saga för barn, ett samarbete mellan Folkteatern och Musik i Väst.

Tyst musik

Om man vill se något riktigt sorgligt i Stockholm är det just nu Tyst musik på Stockholms stadsteater som framkallar den största skvätten tårar. Lars Noréns senaste skapelse, i regi av Lennart Hjulström, lyckas sätta kniven i den känsligaste av hjärtats artärer och vrider sedan om – varv efter varv. Det är en vacker text som handlar om barn som dör, om saknad och om människors oförmåga att kommunicera.
   En oerhört skicklig stråkkvartett inleder pjäsen, som spelas av en oerhört skicklig skådespelarkvartett: Leif Andrée, Stina Rautelin, Odile Nunes och Johan H:son Kjellgren. Den som någon gång tvivlat på katharsisbegreppet ombeds att snarast bege sig till Klarascenen och uppleva denna själsliga genomkörare. Men glöm inte näsduken.


FOTNOT: Tyst musik spelas på Stockholms stadsteater till och med 29 maj. I höst turnerar uppsättningen med Riksteatern i hela landet.

Teater med rullstol

Med utgångspunkt i idén om att alla ska ha möjlighet att spela teater, drog regissören Ellen Bergman igång den ideella teaterföreningen Teater med stol. Hon försökte redan för 30 år sedan i Göteborg, men drömmen om en teatergrupp där alla skådespelare är rullstolsburna genomfördes först 1996 i Stockholm. Ett anslag som efterlyste teaterintresserade i rullstol sattes upp på Spinalis i Stockholm, och två personer anmälde sitt intresse.
   – Vår första lilla föreställning med två skådespelare var en scen ur Bernardas hus av Federico García Lorca. Vi spelade hemma i mitt vardagsrum med inbjuden publik, berättar Ellen Bergman.

Klassiker kan spelas av rullstolsburna
Projektet blev succé och fler intresserade anslöt sig till gruppen. Fem scener ur Bernardas hus spelades bland annat på Sibyllegatans teater (Sibyllan) i Stockholm, samt på diverse kongresser och rehabiliteringskurser.
   – När vi spelade gav publiken bara positiva kommentarer och sa att de inte tänkte på att skådespelarna satt i rullstol, berättar Ellen Bergman, och det bevisades att klassiska pjäser kan spelas med en rullstolsburen rollbesättning.
   Hon menar att rullstolarna utför de scenerier och reaktioner som annars utförs av ben och kroppsspråk och att de rullstolsburna skulle kunna ingå i vilken ensemble som helst eftersom rullstolarna inte är något hinder då pjäsen spelas. Snarare tycker Ellen Bergman att rullstolarna ger en extra dimension åt scenframförandet.

En unik teaterförening
Tack vare Spinalis grundare, Claes Hultling, klarade de därefter produktionen av Anton Tjechovs Tre Systrar som också bland annat spelades på Sibyllan. Då, som nu, bestod amatörteatergruppen av fyra skådespelare vid namn Maria Johansson, Cecilia Eriksson, Malin Olofsson och Lise Romare.
   – Det bästa med att spela teater med stol är att visa andra att teater går att spelas trots att man sitter i rullstol, säger Ellen Bergman. Bland rullstolsburna finns ett stort behov av att forma och skapa ur sina inre uttrycksmöjligheter. Att vara kreativ och få medverka framför publik.
   – Att samtliga i vår teaterförening sitter i rullstol är unikt över hela vår jord, fortsätter
hon, och jag hoppas att denna angelägna kulturyttring skall sprida sig så att många fler får glädje av detta.

Rullstolen måste finnas med i regin
Teatergruppens kommande produktion heter Hundra grader. Denna barnpjäs skrevs 1976 av Ellen Bergman för att spelas för sjuka barn på Göteborgs sjukhus och andra sjukinrättningar. Den spelades ett hundratal gånger, även som turné på Göteborgs daghem. 1987 sattes den upp i Stockholm, men är idag omarbetad med flera nya inlägg för att passa Teater med stols ensemble.
   – Det är stor skillnad att regissera rullstolsburna jämfört med gående. Jag måste hela tiden ha rullstolen i min visuella syn för att kunna välja ut det rörelsemönster som fungerar för rullstolen. De får inte bara sitta stilla på scenen, då skulle de lika gärna kunnat spela radioteater, berättar Ellen.
   Hundra grader har premiär på Sibyllan i Stockholm lördag 11 maj.

”Stockholms teaterliv förutsägbart”

Jag tycker att Stockholm behöver mötesplatser. Kulturhuset är på sätt och vis en mötesplats, men de vattentäta skotten mellan grupperna i huset är uppenbara. Kilen har sin verksamhet och publik, Lava har sin, Unga Klara och Backstage har sin.
   Unga Klara är en av få teatrar i Stockholm som aktivt och i många år arbetat med ”outreach” både i hur de skapar sina projekt och i sin publikverksamhet. Outreach – att nå ut. Varje halvstor till större teater i USA har ett outreachprogram. De gör kurser på skolor, bjuder in olika grupper till teatern, både till föreställningar och till annan verksamhet.
   Jag önskar att det fanns fler öppna scener både inne i stan och utanför. Med öppna scener menar jag ställen som har utrustning, repetitions- och föreställningslokaler, tekniker, administrativ personal och konstnärliga ledare, men INTE fasta ensembler, utan kuratorer som arbetar med både ”outreach” och ”inreach”.
   Kulturprojektet Hybrid (som jag beskriver närmare längre fram) är ett spännande initiativ i den riktningen, och Teater Giljotin som flyttat till större lokaler. Men, de ligger ett stenkast ifrån varandra i innerstan och riskerar att konkurrera redan innan de riktigt kommit igång. Där finns i alla fall idéer för experimentell verksamhet, för möten mellan konstformer och kanske finns det med hjälp av aktiv outreach och konstnärliga kuratorer möjligheter att hitta och blanda artister och publik från andra ställen än Södermalm och Vasastan.

En gång i tiden praktiserade jag i två månader på en teater i New York, Performance Space 122. P S 122 är inrymd i en före detta skola. I lokalen samsas dans, elektronmusik, performance och bildkonst. P S 122 drog i gång i början av 80-talet och är nu etablerad som en plats för utforskande av nya former och för experiment i större och mindre skala. Teatern har alltså ingen fast ensemble utan är ett öppet hus som med hjälp av ett antal kuratorer letar och bjuder in artister.
   Många nu kända och mer eller mindre kontroversiella och nyskapande konstnärer hade P S 122 som startpunkt. Till exempel Blue Man Group, vars ohyggligt framgångsrika performanceshow är inne på sitt 13:e år i New York.
   Det var fantastiskt att kastas in i ett sådant myller. Här fanns transvestiter, feminister, flator och bögar, svarta, vita och gula, konstig dans, konstig musik, konstiga videoinstallationer. P S 122 drivs med donationer, visst stöd från staden och andra bidrag. P S 122 är ett exempel på en typ av öppna kreativa hus som det finns gott om i New York och i andra amerikanska städer.
   Månaderna på P S 122 blev början på min resa genom Amerikas teatervärld. Så småningom kom jag till skådespelarkonservatoriet på University of Washington i Seattle. Där baseras skådespelarnas utbildning på en syntes av japansk och västerländsk teatertradition. Jag återvände till New York efter min utbildning, och arbetade bland annat i gruppen Show Room Theatre. Den spelar teater i möbelgallerier.

Nu bor jag i Stockholm igen sedan snart tre år och har skrivit, producerat och spelat mina egna stycken här i stan. Något som präglar Stockholms teaterliv tycker jag är segregationen. Geografisk, social, etnisk, och konstnärlig. Det är vattentäta skott mellan olika grupper och det cementerar teaterns uttryck, utestänger impulser, och ger oss ängslig teater.
   Man kunde tro att Stockholm på grund av sin relativa geografiska koncentration, sina offentliga bidrag och sina statligt finansierade konstnärsutbildningar skulle vara ett Mecka för nyskapande och genreöverskridande, för blandning av etniska och på sexuell läggning baserade kulturyttringar. Men jag tycker att Stockholms teaterliv är traditionellt och förutsägbart även jämfört med en stad som Seattle, som är ungefär lika stor som Stockholm. Det finns mycket att se och det är ofta bra, men det är mycket av samma sak och inte heller de fria grupperna tycks söka efter nya uttrycksformer.
   Vad beror det här på? De fria grupperna tvingas i hög grad till tidig institutionalisering. Det beror bland annat på att de ofta håller sig med egna och dyra lokaler och på bidragssystemen. Höga fasta kostnader gör det svårt att improvisera, att planera på kort sikt eller att till exempel få pengar över till att ta in en regissör från ett annat land. Det är också svårt att få hit gästspel från andra länder eftersom vi inte kan erbjuda gratis eller billiga scener.
   I bidragsansökningar till kommun och landsting skall man presentera helårsbudget, repertoar och precisera vilken publik man riktar sig till. Det gör det svårt att sätta igång ett undersökande projekt där slutprodukten är av underordnad betydelse. Gränsöverskridande samarbeten mellan till exempel dans och teater är ovanligt. De fria teatergrupperna har en lojal men enhetlig publik på samma sätt som dansen har en mycket liten och lojal publik, men de går inte på varandras föreställningar.

Fortbildning för skådespelare verkar ha märkligt låg status, även om det tycks vara på väg att förändras. Varför är utbudet av kurser med pedagoger från andra länder minimalt? Där skiljer sig Teaterstockholm markant från de andra europeiska länderna och USA.
   Åtskillnaden finns även mellan konstformerna och inom utbildningssystemet. De tre stora teaterskolorna i Stockholm, Dramatiska institutet, Teaterhögskolan och Teatervetenskapliga Institutionen på Stockholms Universitet ligger inte ens i samma stadsdel. Jämför det med de flesta högre teaterutbildningarna på universitet i USA: där arbetar teoretiker, tekniker, skådespelare, regissörer, dansare, scenografer, och så vidare, inte bara i samma byggnad utan också i samma projekt. Skolorna arbetar ofta ihop med de professionella teatrarna i staden. Teaterutbildningarna är integrerade delar i universitetssystemen och man samarbetar över institutionsgränser – konst, litteratur, dans, arkitektur, musik.
   Under mina år vid University of Washington hade vi gästregissörer från stadens alla större teatrar, liksom ett antal internationella gästregissörer. Minst en större föreställning per år, opera eller musikal, samproducerades av musik-, dans- och teaterinstitutionerna, i vilka studenter och professionella blandades. Teaterinstitutionen hade ett ständigt samarbete med en mindre teater som spelade pjäser av dramatiker med etnisk eller annan minoritetsbakgrund.
   Har de konstnärliga institutionerna i Stockholm någonsin samarbetat? I svensk teater finns en rädsla eller ett avståndstagande från de teoretiska aspekterna av teatervetande, vilket i sin tur gör att teoretikerna har dålig kontakt med sitt ämne. När såg vi senast en diskussion av teaterestetik på kultursidorna i en större svensk dagstidning?
  

 I USA står universiteten för mycket av experimentell och undersökande teater, impulserna går från universiteten ut i den professionella teatern.
   Den geografiska och den etniska åtskillnaden är kanske trots allt mest slående. Det finns en idé om att Sverige och Stockholm skulle vara jämställt, öppet och liberalt. Jag frågade den engelska skådespelerskan och regissören Josette Bushell-Mingo hur hon ser på Stockholm och denna öppenhet. Hon är själv svart och hon har bott till och från i Sverige i fjorton år. Hon är initiativtagare till Hybrid, ett kulturprojekt som kör igång sin verksamhet i höst. Avsikten är att förvandla Teater Replicas lokaler på Kungsholmen till ett öppet hus, inte olikt P S 122. Hon sa att visst talas det mycket om multikultur men hon ser den inte. Hon SER inte de svarta, hon SER inte homosexualitet på scenen, hon ser inte till vardags i tunnelbanans annonser, i tv, eller i andra medier något annat än den vita heterosexuella normen, hon ser inte någon mångkultur.
   Jag håller med Josette. I den mån vi ser en mångkultur representerad på scenen är det bara som sig själv. När får vi se Julia spelad av en somalisk skådespelerska, inte för att nödvändigtvis göra Romeo och Julia till en pjäs om svarta och vita, utan för att Julia lika gärna kan spelas av en svart skådespelerska? Först i ett sådant sammanhang kan vi faktiskt börja se hur världen runtomkring oss ser ut och först då kan vi möta våra fördomar – kan Julia vara svart, Romeo vit, Julias mamma asiat – och vad innebär det för vår självbild?
   Detta är ett enkelt exempel på hur vi mycket sällan ställs inför ett gränsöverskridande som borde vara konstens uppgift i en myllrande multietnisk, multisexuell, multipolitisk huvudstad.

Långhelg igen!

Detta p ga Kristi Himmelfärdshelgen. Mängder av större artiklar finns det förstås ändå att läsa. Du finner en smidig innehållsförteckning över dessa när du klickar på direktlänken med namnet En guide till innnehållet – ligger till vänster om denna text.
   Du som läser Nummer regelbundet, märker säkert att vi har smygpremiär på vår nya formgivning. Hoppas du gillar den. Vi fortsätter att finlira på detaljerna och slutarbetet planeras vara färdigt inom kort.

Vänliga hälsningar

Ylva Lagercrantz
Chefredaktör & ansvarig utgivare
E-post: [email protected]
Nummer ges ut av Riksteatern

Underhållning på hög nivå

Akrobatik på hög höjd blandas med österländsk mystik och dans både på land och i vatten.
   Galan har blivit en internationell succé som tv-sänds i dryga 70 länder och med omkring 150 miljoner tittare. Under två söndagar i rad bjuds tv-publiken på innovativ, djärv och fantasifull cirkus.
   Maria Andreeva gör konster med ett vertikalt rep högt ovanför manegen. I Gyulnara Karaevas nummer i vatten förkroppsligas sensualism, smidighet och skönhet. Och den italienska gruppen Kataklo kombinerar dans med gymnastiska rörelser på ett nytt sätt.

Vi drömmer, vi hoppas

Dennis Magnussons Vi drömmer, vi hoppas, i regi av Magnusson själv, är en gripande historia med en intressant berättarteknik. Genom att kliva in och ut ur sina roller berättar skådespelarna historien om tre karaktärer som alla är besvikna över vad livet erbjudit dem.
   Som en parallellhistoria löper den om hur en bok blir skriven och förloppet meddelas av en inspelad röst. Lika tragiskt som vetskapen om att boken aldrig kommer att bli läst, lika tragiska är personerna: den förbisedda Anna-Viktoria, hennes bittra syster Anneli och Thomas, som söker sin plats i samhället. De har fastnat i livets onda cirklar och vill så mycket, men kan inte komma vidare. Detta är dock ingen genomtragisk föreställning, utan det svänger ofta över i det komiska.
    Kajsa Svensson, som spelar Anna-Viktoria, är bara hon ett skäl att se Vi drömmer, vi hoppas. Hon är på samma gång dråplig som tragisk och lyckas briljant med att gestalta en kvinna som vacklar på gränsen mellan djup olycka och patologiskt vansinne.

Premiär för ny melodram

Föreställningen handlar om estradsångaren Omar Al-Juans och hans passionerade liv med tre olika kvinnor. Melodramaten säger sig vilja göra publiken livskåt och till sin hjälp har man, förutom ensemblen, också Den erotiska manskören.
Främling i mitt hjärta har premiär på Pusterviksteatern 4 maj.

Timmarna med Rita

Pjäsen är Willy Russels mest kända och handlar om hårfrisörskan Rita som tar en kvällskurs i litteratur. Hon vill lära sig allt. Som lärare får hon Frank, en smula alkoholiserad och en aning bitter. Han kan den klassiska världslitteraturen och vet allt om hur man analyserar en text. Men utanför sitt arbetsrum på universitetet är han handfallen.
   Folkteatern fångar skickligt in sin publik i mötet mellan Frank och Rita. Camilla Karlssons unga och ivriga Rita matchas fint mot Kim Lantz trassliga Frank som tycker sig ha sett allt.
   En värmande berättelse om att alla har något att lära.

Vilse i pannkakan

Staffan Westerberg är tillbaka med sin pannkaka och bara det är hur ballt som helst. Det som var kvartslånga avsnitt barn-tv på 70-talet har blivit en vuxenshow som är såväl en nostalgitripp över kultprogrammen, som en äldre mans reflektion över livet, åldrandet och döden.
   Det är en fyndig, varm och hjärtlig föreställning och Staffan bjuder på sig själv fullkomligt – han till och med strippar! Musikerna Gustave Lund och Peder Ernerot är fullvärdiga sidekicks och deras musikaliska pysslande med vispar och kärl går helt i linje med den gamla pannkaksestetiken.
   Westerberg gör en ganska stor grej av anklagelserna om att han ska ha förstört hela 70-talistgenerationens barndom, men det är nog inte bara jag som är beredd att förlåta honom efter att ha sett showen på Teater Brunnsgatan fyra. Tänk bara vad underbart att få prutt-sjunga med i ”Bajspladaskan” utan att riskera vare sig efterrätt eller veckopeng. Äntligen. Tack Staffan!

FOTNOT: Vilse i pannkakan gästspelas på Pusterviksteatern i Göteborg 16-18/5 och på Upsala stadsteater i höst.

Tilling tillbaka i Göteborg

Camilla Tilling debuterade nyligen på Metropolitan i New York. Nu kommer hon tillbaka till Göteborgsoperan för att sjunga sin roll som Rosina i de tre sista föreställningarna av Barberaren i Sevilla.
4, 10 och 12 maj spelas de sista föreställningarna av regissören David Radoks hyllade uppsättning.

Stjärnspäckad musikal

Musikalen handlar om filmregissören Guido Contini, spelad av Jan Kyhle, som hamnar i en fyrtioårskris och börjar tvivla på sin konstnärliga förmåga. Han åker till Venedig för att i lugn och ro tänka igenom sitt liv. Runt omkring honom finns alla kvinnorna som på olika sätt inspirerat honom; hans hustru, hans första kärlek, hans mamma, hans senaste upptäckt och hans nuvarande älskarinna…
   Nine bygger på Federico Fellinis film 8 ½ från 1963 och innehåller en hel del surrealism.
   – Vi hoppar fram och tillbaka i Guidos tankar. Många gånger har jag fått frågan ”är jag verklig eller inte?” från skådespelarna, säger regissören Vernon Mound.

Fantastiska kvinnor
Som ett stort Fellini-fan passade rollen som Guido Contini Jan Kyhle perfekt.
   – Jag såg alla Fellinis filmer under gymnasietiden och trodde nog ibland att jag var Marcello Mastroianni.
   Att få jobba med så många fantasiska kvinnor ser Kyhle som ett stort privilegium.
   En av dem är Marie Richardson, som spelar frun Luisa Contini. Nine är den första klassiska musikalen hon medverkar i.
   – Det känns som om man får en sådan här förfrågan en gång i livet och det är verkligen roligt att få prova något nytt, säger Marie Richardson.

Möte med en stjärna

TV. En av Sveriges största internationella skådespelare, Bibi Andersson, är gäst hos Annelie Gardell i lördagens Tankar och ting. En klippbok från början av karriären, ett foto på mammans fosterhem och ett nyhetsinslag från Sarajevo är de ting hon valt att ta med sig som utgångspunkt för samtalet.

Bibi Andersson, som idag bor i Frankrike, växte upp i en politiskt aktiv familj. Diskussionerna i hemmet var många och livliga och Bibi fick själv springa omkring och dela ut flygblad.
   – Politiken kändes fyrkantig och dogmatisk, jag längtade till teaterns värld och att få beröra känslomässigt, inte bara intellektuellt, säger hon.
   Bibi Andersson gick ut Gösta Terseus teaterskola 1954 och studerade därefter på Dramatens elevskola. Hon har fått många priser för sina teater- och filmroller genom åren. Mest känd såväl i Sverige som utomlands har hon blivit för sina rollprestationer i Ingmar Bergmans filmer.
   Under våren har Bibi Andersson turnerat med en uppsättning om Annika Östberg, svenskan som sitter i fängelse i USA på livstid.

Publicering 30/4 – 3/5

Jag är ledig och sedan på Teaterfestivalen Konkret i Malmö 30/4 – 3/5 och därför sker ingen publicering av notiser under dessa fyra dagar. Läs eller se våra senast publicerade artiklar istället. Du hittar direktlänkar till dem alla under rubriken En guide till innehållet på vår startsida.

Vänliga hälsningar

Ylva Lagercrantz
Redaktör & ansvarig utgivare
[email protected]

Elfte timmen för sista gången

Det är också sista gången som Elfte timmen håller till vid lastintaget på Stora teatern. Eller med teaterns egna ord ”Din nattshow. I baken på Storan”. I slutet av maj flyttar hela Stadsteaterns verksamhet tillbaka till Götaplatsen.
Elfte timmen är en kväll med spontan underhållning av Stadsteaterns personal och inbjudna gäster från Göteborgs övriga kulturliv.
På lördag uppträder bland andra danskompaniet Crowd Company tillsammans med elektroniska musikgruppen 8tunnel2.

Fallande betong flyttade konsert

Det var i pausen på Umeå Musiksällskaps konsert under söndagen som en bit betong föll från taket mot scengolvet i Norrlandsoperans konsertsal.
   – Det var mycket folk kvar i salongen, men ingen var i närheten just när det hände, berättar Staffan Arvidsson från Umeå Musiksällskap.
   Konserten flyttades raskt till operasalongen vägg i vägg och fortsatte där utan problem efter paus.
   – Man visste ju inte den akuta situationen, om det skulle fortsätta att falla flera stenar, säger Arvidsson som blev skrämd av betongbitens fall.
   Han uppskattade storleken till nära nog ett äggs.
Operahuset invigdes i omgångar under februari och mars i år.

Borrning trolig orsak
Byggare är NCC och fastighetsägare Nordisk Renting. Umeå kommun hyr fastigheten och hyr i sin tur ut till Norrlandsoperan.
Eskil Lindgren, NCC:s platschef, tror att betongflisan lossnat när man borrat för de bultar råsystemet (används för bland annat ljushängning) är fästa i. Flisan kan ha legat kvar på innertaket och skakats ner av salens vibrationer. Eftersom rån endast hänger över scenen finns ingen risk för fallande flisor över publikplatserna. Någon risk för liknande incidenter finns heller inte i den nybyggda operasalen, enligt Lindgren.
   Under måndagen genomfördes som planerat en skivinspelning i konsertsalen. NCC hade då som en säkerhetsåtgärd spänt upp ett nät under innertaket ovanför scenen. Under de närmaste dagarna kommmer byggföretaget att gå in med en skylift och undersöka taket på nära 20 meters höjd.

Folkkär provokatör

Tittarna får möta Per Oscarssons i högform när han ser tillbaka på sitt liv med alla tvära kast, skandaler och stora framgångar som skådespelare. Men vägen dit har varit lång och många gånger mycket svår.
   I filmen berättar han mycket öppet om sin svåra barndom och om det livslånga sökandet efter svaren. Om alla tvivel på sin egen förmåga, åren i Jehovas vittnen, de tre äktenskapen, de sex barnen, om kärleken, åldrandet och döden. Men också om glädjen i att leva och att på äldre dagar, från att ha varit en provokatör som retat många, bli så uppskattad och folkkär som han blivit de senaste åren.
   Filmen är gjord av Thomas Lundström och fotografen Pelle Wickman och sänds i SVT2 onsdag 1 maj klockan 21.30.