En dansares dagbok

Programmet bygger på utdrag ur Nijinskys dagbok som skrevs på ett sanatorium i Schweiz 1919, där han vårdades efter ett mentalt sammanbrott från vilket han aldrig hämtade sig.
   Nijinsky var en av modernismens pionjärer. Han var uppburen stjärna i baletter som Petrusjka och skandalomsusad koreograf i En fauns eftermiddag med musik av Claude Debussy. Framför allt utgör hans Våroffer, i samspel med Igor Stravinskijs musik, en milstolpe i den moderna dans- och musikhistorien.
   Nijinsky föddes 1889 av ett polskt dansarpar. Som artonåring blev han professionell dansare vid kejserliga baletten i Sankt Petersburg. Som tjugoåring slog han igenom i Paris, som tjugofyraåring revolutionerade han dansen med sina koreografier och vid trettio års ålder gick han in i ett mentalt skymningslandskap.
   Filmen är gjord av den australiensiske regissören Paul Cox, och sänds i SVT2 tisdag 28 maj klockan 22.10

Inte bara Märtha Louise

Samma dag som jag kommer till Bergen berättar norska tidningar om en ung afghanska som flytt till Norge med sin man med vilken hon var tvångsgift. Efter år av misshandel och förnedring, och trots att hon bett polisen om beskydd, mördades hon i april i år av maken. En Fadime-historia i norsk tappning.

En nutida Antigone
Tvångsgifte, hedersmord – när Alexander Öberg och Mats Kjelbye drar in på Den Nationale Scene i Bergen med Sofokles Antigone i modern tappning – Antigone som stursk invandrarflicka och Kung Kreon som hennes morbror och klanledare – så är problematiken bekant. Även om Bergen, i sin geografiska isolering, kanske upplevt mindre av samtidens kulturkrockar än Oslo.
   Alexander Öberg, till vardags regissör och konstnärlig ledare på Backa Teater (Göteborgs Stadsteaters barn- och ungdomsscen) funderade länge på att ”göra en Anouilh”, dvs flytta över antikens Antigone till nutidsmiljö. När han så blev ombedd att göra en modern klassikeruppsättning för ung publik på Den Nationale Scene var valet lätt. Tillsammans med manusförfattaren och dramaturgen Mats Kjelbye satte han igång att skriva, och grundidén var denna:   
   Antigones bror har utfört hedersmord på deras syster och därefter dödat sig själv. Nu hyllas han av Kreon för det patriotiska dådet medan systern, ”horan”, nekas värdig begravning. Resten är i stort sett samma story som hos Sofokles: Antigones uppror, Kreons insikt och fall.

Geografiskt obestämbar
Parallellt med Antigone har Öberg & Kjelbye också arbetat med Hatten är din på Backa Teater, även det en pjäs där tvångsgifte förekommer och kärleken tvingas kämpa med den samhälleliga makten.
   Alexander Öberg:
– Båda dom pjäserna handlar, å ena sidan, om den lilla muslimska flickan som förtrycks av patriarkatet, å andra sidan om generationskonflikter, om kampen mot auktoriteter, mot makten.
Därför har Öberg & Kjelbye heller inte velat överbetona de kulturspecifika dragen i pjäsen. Visst, det handlar om muslimer i väst, men det sägs inte varifrån de kommer:
   – Den muslimska världen omfattar miljarder människor och sträcker sig över halva jordklotet – det vi visar på scenen representerar bara vår bild av en konflikt.
   Och Alexander Öberg ser inget konstigt i att han och Mats Kjelbye, två ursvenska teatermänniskor, skriver pjäser om muslimska familjeförhållanden:
   – Det är ju vårt jobb att leva oss in i olika situationer. Men naturligtvis har vi läst på ordentligt, haft muslimska föredragshållare på teatern och så.

Tunga skådespelartraditioner
Alexander Öberg har kunnat handplocka större delen av ensemblen. Helt lätt har det inte varit eftersom Anders Paulins uppsättning Renset (se artikel i Nummer. red:s anm.) producerats samtidigt och båda varit i behov av många yngre skådespelare.
   – Men i det stora hela har det fungerat – teatern har gjort ett bra jobb. Sedan är det ju så att norsk teater fortfarande i stor utsträckning är en skådespelarnas teater. Dom äldre skådespelarna har större åthävor, ungefär som jag föreställer mig att man spelade på Dramaten för 30 år sedan.
   Det har lett till både intressanta och smärtsamma konflikter, bland annat med den skådespelare som gör Kreon (kallad Talad i pjäsen). Alexander Öberg fick helt enkelt försöka få honom att sluta spela teater
   – Då blev det som han ville.
   – Men i den här pjäsen fungerar det ganska bra med en äldre typ av skådespeleri. Talad ska ju representera den gamla världen – och det blir en intressant krock i själva föreställningen.

Fokus på Eurydyke
Pjäsens Eurydike står mitt emellan de båda världarna, den traditionella och den modernt frihetliga. Hos Sofokles har hon en entré och en replik – hos Öberg & Kjelbye är hon fysiskt närvarande hela tiden och är den som på slutet läser lusen av Talad och hans machokultur.
   – Jag brukar hata kvinnosakskvinnor på scenen – men Eurydikes ”upp till kamp” köper jag, för det handlar verkligen om en emotionell strid. Det viktiga är att visa att kärleken är större än ambitionerna att gifta ihop folk på rätt sätt. Till och med tyrannen Talad avväpnas ju till slut av sin egen kärlek – till hustrun.
För sent, visar det sig, precis som det var för sent för Fadime. Både Antigone och Eurydike dör – kvar blir bara syster Ismene, som tröstar sig med Rikki Lake och Celine Dion framför TV:n. Fri från patriarkalt förtryck, visserligen, men offer för nya hemska beroenden…

[Den muslimska världen omfattar miljarder människor och sträcker sig över halva jordklotet – det vi visar på scenen representerar bara vår bild av en konflikt]

Nyfött på Norrlands- operan

De sex dansarna, som kommer från så skilda stilar som hip hop, kung fu, jazzdans och fridans, träffades under arbetet med Norrlandsoperans uppsättning Lycksalighetens ö tidigare i vår.
   Den 23:e och 24:e maj gör de nu [DEFect vol. 2.0] på Norrlandsoperan.
   Handlingen är enkel: En man ställs inför ett val. Mannens identitet och valets karaktär är oväsentligt. Två parallella skeenden tar fart – en film visar den yttre verkligheten i snabba klipp. På scenen brottas dansarna i mannens inre med valet. Rätt – eller fel?
   – Vi var intresserade av att skildra en persons inre, säger Jakob Isaksson.

En missad länk
Uppsättningen är en vidareutveckling av en föreställning som Jakob Isaksson gjorde i Norrköping i fjol tillsammans med en av de andra Nomo Daco-medlemmarna i konstellationen BEEFnoodles.
   – Hiphopdansen är ofta slarvigt genomförd. Det handlar om show. Vi vill vidareutveckla hiphopen, ge den ett uttryck – mer innehåll och känsla, säger han.
   De övriga Nomo Daco-dansarnas bakgrund inom fridans och jazz beskriver han som ”den missande länken” i jakten på hiphopens nya uttryck.
   Eventuellt finns möjlighet att se [DEFect vol. 2.0] även till hösten. Till november planeras en ny uppsättning – Nomo Daco vill satsa.

Anders Paulin om Kane i Bergen

Det har flutit mycket vatten genom fjordarna sedan Henrik Ibsen debuterade på Det norske Theater i Bergen på 1850-talet. Folkloristiska melodramer avlöstes av naturalistisk samtidsdebatt, 30-talet såg en våg av expressionistisk teater, den politiska teatern på 60-talet hade ett starkt fäste även i Bergen och i dag, efter några år av rätt försiktig repertoarläggning, ger sig Den Nationale Scene, som teatern heter i dag, åter ut i samhällsdebatten. Ny norsk och utländsk dramatik står på dagordningen, men även klassiker sedda med nya ögon – gärna tillhöriga unga regissörer.

Ett modernt drama med klassisk struktur
Anders Paulin har knappt tio år bakom sig som yrkesregissör. Han har arbetat på Malmö Dramatiska teater, på Köpenhamnscenerna och senast på Upsala Stadsteater där han satte upp Feydeaus Friheten i våras. När han nu tar sig an Sarah Kanes Cleansed (Renset på norska) på Den Nationale Scene i Bergen är det en av hans första uppsättningar av ny dramatik. Men, säger Anders Paulin, Cleansed är samtidigt en pjäs med det klassiska dramats ingredienser:
   – Den ställer de grundläggande frågorna om vad det är att vara människa, frågor om kärlek, våld och ömhet. Och den gör det genom rollfigurer som inte är så mycket enskilda individer som Människor. Det ställer stora krav på skådespelarna.

Kräver närvaro av skådespelarna
Cleansed handlar om en grupp trasiga existenser på en universitetsklinik, kärlekstörstande, på jakt efter trygghet och identitet, utsatta för grymma experiment av en mystisk doktor. Sarah Kanes scenanvisningar är makabra: tungor och genitalier skärs av, händer och fötter kapas – och det förekommer mycket sex och nakenhet. Anders Paulin:
   – Jag vill se skådespelarna som självständiga konstnärer, inte bara som hantverkare. Det är inte meningen att de ska lämna privatpersonen hemma när de går till teatern, utan hela tiden vara närvarande på scenen, både som rollfigurer och som sig själva. Det är dom själva som klär av sig nakna – ju närmare vi kommer detta grundläggande, vad det är att ha en kropp, ett kön, en sexuell identitet, desto mer påtagligt är det att vi inte kan gömma oss bakom en rollfigur.

Stor ketchupkonsumtion
Att arbeta på det här sättet tar tid. När jag besöker repetitionerna en vecka före premiären är det fortfarande ganska kaotiskt. Men där finns samtidigt en öppenhet och en målmedvetenhet som bygger på en tidig, frivillig överenskommelse:
   – Jag krävde inte att få välja varje skådespelare själv, men att de skådespelare som var med verkligen skulle ha valt att arbeta med mig och med pjäsen. Det är mycket ett frigruppsprojekt, detta, trots att vi jobbar på en institutionsteater.
   Trots att Cleansed, ytligt sett, är en brutal och våldsam historia, talar Anders Paulin mycket om ömheten hos Sarah Kane, om det positiva och hoppfulla i pjäsen. Och blodet, stympningarna gestaltas med försiktig distans, men på traditionellt teatervis: med ketchup. Det går åt flera flaskor per repetition.
   – Det svåra är att hitta balansen mellan naturalism och stilisering. Å ena sidan: att inte tappa bort realismen i texten, att det faktiskt är våld det handlar om. Å andra sidan: att inte förlora sig i sceniska detaljer om hur man bäst föreställer blod och kroppsvätskor. Jag tror leken är lösningen. Vi försöker nå den lek som är allvarsam och det allvar som inte är pretentiöst. Och prövar oss fram, steg för steg.

I Ibsens anda
Sarah Kane har spelats tidigare i Norge, så Anders Paulin är inte speciellt orolig för några större skandaler:
   – Scenen vi arbetar på är så liten att det knappt märks vad vi gör här i huset. Men visst arbetar vi i en konservativ stad. Man kan utan vidare vara Stjärna här på teatern i ett helt liv – det här är etablissemangets teater och Bergen-etablissemanget är så välmående och starkt att det får vad det vill ha.
   Därför bjuds det också Kiss me Kate på den nyrenoverade stora scenen, och, lagom till Festspillene 22 maj – 2 juni, en påkostad kostympjäs om Bergens historia de senaste hundra åren. Samhällets stöttepelare får sitt.
Men på Lille scene, inklämd bland logerna på andra våningen, sprutar blodet över väggar och tak. Precis som hos Sofokles och Shakespeare är kroppen skådeplatsen för mötet mellan Människa och Politik. Ibsen hade nog också gillat det.

Jag vill se hela världen innan jag dör!

Det här är en pjäs för alla som någon gång har legat på en sandstrand i Grekland och funderat över varför man åkte hemifrån. Påminner inte orten om Skara Sommarland? Eller stått vid stora monument, kanske Eiffeltornet, och tänkt på meningen med alltihop. Livet och så.
   Det är också en pjäs för alla som åtminstone vid ett tillfälle i livet blivit riktigt trött på alla fantastiska reseberättelser. I ett underbart scenrum, tankarna går både till djungel och hela havet stormar, spelar Aktör upp en collageföreställning om turism och resande.
   Texterna är delvis hämtade från välkända dramatiker som Sam Shepard, andra är skrivna av Aktör. Pjäsen är uppskruvad till ett vansinnigt tempo där det finns många figurer att skratta igenkännande åt.

Hedersplakett till Jeanne Yasko

– Det är fantastiskt roligt, säger Jeanne Yasko. Det är jätteviktigt att dansen uppmärksammas. Utmärkelsen är mycket smickrande och den är ett erkännande för dansen, för kompaniet och för mig personligen.
   Norrlandsförbundet motiverar utmärkelsen bland annat med att Jeanne Yasko, som flyttade till Härnösand för att vara med och bygga upp Norrdans från början, har skapat ett turnerande, professionellt danskompani som profilerar dansen som kulturform inte bara i Norrland utan i hela landet. Och därmed har hon säkrat den moderna dansens genombrott i Norra Sverige.
   – Vi har gjort det omöjliga möjligt, säger Jeanne Yasko, och den här gåvan är ett tecken på att man känner stolthet för kompaniet och för dansen.

Norsk festival firar 50 år

Två teatergiganter är de stora dragplåstren på scenkonstsidan i den 50:e upplagan av Festspillene i Bergen. Bland de internationella gästspelen finns Peter Brooks uppsättning av Can Thembas Le Costume, som utspelar sig under apartheid i Sydafrika, samt Robert Lepages The Far Side of the Moon.
   Till de mer udda inslagen hör danskompaniet Les Ballets Trockadero de Monte Carlo. Här har en grupp manliga dansare som hemskt gärna vill göra de stora, kvinnliga dansrollerna låtit denna önskan få utlopp. Iförda typiskt kvinnliga dräkter gestaltar de sylfider, svanar, romantiska prinsessor och viktorianska furier.

Kastratsång och svensk-norsk Sarah Kane
Om manligt och kvinnligt kan man kanske även säga att The Tiger Lillies’ föreställning Alone with the moon handlar. Martyn Jacques heter vokalisten med kastratsången som tillsammans med de övriga två medlemmarna framför sina mindre rumsrena låtar i en musikalisk kabaré.
   Ett par svensk-norska samarbeten kommer också att finnas till beskådning i Bergen. Svenske regissören Anders Paulin har satt upp en norsk version av Sarah Kanes Cleansed med Kjersti Sandal i huvudrollen som Grace. Den norska titeln är Renset.
   Dessutom spelas Mats Kjelbyes och Alexander Öbergs bearbetning av Sofokles Antigone med norska Anna Bache-Wig i titelrollen. Antigone är här en invandrartjej som dras mellan ytterligheter som Ricki Lake och Jihad. Systern har mördats av brodern och Antigone sätter sig upp emot familjens vilja när hon vill begrava henne.

Dockor sjunger Haydn

Som kapellmästare hos furst Nikolaus Esterhazys skrev Joseph Haydn flera operor för marionetteatern vid slottet Esterhaza i nuvarande Ungern. Scenen invigdes 1773 i närvaro av kejsarinnan Maria Theresia. Både hon och Haydn själv medverkar som dockor i Eldsvådan på Vadstena Gamla Teater.
   Operan vävs nu in i en ny berättelse, skriven av dockspelaren, tv-producenten och regissören Agneta Ginsburg som regisserar tillsammans med scenografen, regissören och filmaren Peter Berggren. Föreställningen fungerar som en vanlig marionetteater – dockorna har huvudrollen och sångarna sjunger bakom kulissen.

5 x teaterbiografier

Måndag 20 maj uppmärksammas Georg Rydebergs memoarer, Ridån går alltid ner, från 1970. Rydeberg själv medverkar från gamla radioinspelningar.
   Dagen därpå presenteras Inga Tidblad och hennes sista memoarbok Då och då som hon skrev 1973, två år före sin död. I gamla radioinspelningar berättar hon om sitt förhållande till teatern.
   Onsdag 22 maj får vi höra Karl Gerhards historier ur Med mitt goda minne, bland annat om arbetet med revyn Gullregn 1949.
   Torsdagens biografi heter Från Kassandra till Farmor. Den skrevs 1984 av Uno Myggan Ericsson och handlar om skådespelerskan och teaterchefen Karin Kavli.
   Temaveckan avslutas fredag 24 maj med fokus på skådespelaren och underhållaren Ludde Gentzel som avled 1963. I boken Ludde berättar levereras många minnen från landsortsteatern i början av seklet.

Malmö Dramatiska Teater bäst i stan?

– Vi känner oss hedrade, säger Carin Hebelius som är informatör på Malmö Dramatiska Teater. Det som är roligt är att det är internetsurfarna – vår egen publik – som röstat på oss och som tycker vi är bra.
   Tävlingen anordnas av Allt om Malmö i samarbete med Kvällsposten, Radio City och TV4 Öresund. Tio föreställningar kämpar nu om att kunna titulera sig “Bäst i stan”. Förutom de tre ovan nämnda är de nominerade följande: En midsommarnattsdröm, Ah, Wilderness, It´s Magic, Lena och Percy Präriehund, Oleanna, Malmö Comedy Klubb och Runt hörnet. Vinnaren utses i mitten av juni.
   Den som lägger en röst har chansen att vinna en lyxhelg i Malmö med hotell, restaurangbesök, biljetter till evenemang med mera.

Möt en kall Snödrottning i vår

Snödrottningen bygger på H C Andersens saga och i centrum står flickan Gerda som söker efter pojken Kaj. Men han har fått en skärva från djävulens spegel i sitt hjärta, och är fast i Snödrottningens slott. Inte blir det lättare när Gerda blir förtrollad för att glömma Kaj och rövardrottningen vill äta upp henne.
   – Det är inte så farligt som det låter. Snödrottningen är en vacker och komplex saga, säger regissören och manusförfattaren Jana Augustsson.
   Temat är motsättningen mellan hjärta och förnuft.
   – Snödrottningen står för det kalla och det kloka medan Gerda styrs av känsla och hjärta, förklarar Jana Augustsson.
   Att spela en föreställning med namnet Snödrottningen när våren äntligen har kommit kan tyckas lite märkligt. Men Jana Augustsson berättar att trots att det handlar om en Snödrottning så är värmen närvarande och slutrepliken är ”…den varma välsignade sommaren.”

Hemsöborna på Fjäderholmarna

Strindbergs skärgårdsepos Hemsöborna kommer att spelas dagligen mellan 28 juni och 5 augusti på Fjäderholmarna och formmässigt är det tänkt att bli ett folkligt lustspel med mycket musik. I rollen som Madam Flod ses Evabritt Strandberg, Pastorn görs av Dan Ekborg, Magnus Roomann spelar Carlsson och Matti Berenett gör rollen som Gusten.

Videoenkät om teatervanor

I hopp om att punktera ovan nämnda fördomar, begav vi oss iväg till ett par publikfoajéer i Stockholm med en videokamera på axeln. De teatrar vi besökte var lilla Teater Scenario på Odengatan som bland annat spelar Dennis Magnussons Vi drömmer, vi hoppas, samt Södra Teaterns scen Kägelbanan där skådespelaren och stå upp-komikern Özz Nûjen huserar med sin monolog ”Den Tjocka Kurdiska Kvinnan Säger Vad Hon Vill”
   Du hittar videolänken till vänster om den här texten.

Djungelboken

Den som förväntar sig lyteskomik på en teater där alla i ensemblen – utom en – är förståndshandikappade, får sig en rejäl näsbränna när han eller hon ser Moomsteaterns Djungelboken.
   Här inser man ganska snart att definitionen av ordet normal ligger i betraktarens ögon och är något som bestäms av majoriteten.
   I Djungelboken spelas den inhyrda skådespelaren Joakim Narin rollen som Mowgli, människobarnet som växer upp i djungeln och uppfostras av de vilda djuren, Mowgli som ”ska tillbaka till människobyn” när han inte klarar av de fysiska färdigheter som krävs av honom för att han ska kunna överleva och bli accepterad av björnen Baloo (Gunilla Ericsson), elefanten Hati (John Persson), Ormen Kaa (Klas Malmberg) och de andra. Här är det Mowgli som är den fysiskt handikappade. En rejäl tankeställare för den som inte tycker att jorden ska befolkas av mångfald – och så är det ju så cool musik framförd ”Live” av Agnes Berg, Wes Bernolak, Tina Quartey och Karin Turesson. Måste bara ses!
   Föreställningen spelas t o m 27 maj.

Nine

Efter premiären av Nine lämnade jag Malmö Musikteater med en skum känsla i magtrakten. Jag hade drabbats av inget mindre än pur avundsjuka. Musikalen hade väckt ett begär. Men det rörde sig inte om att sjunga eller agera, utan det var en längtan av mer trivial karaktär – att få klä upp mig.
   De flesta teaterrecensenterna gav Nine mer ris än ros, men för oss som gillar vackra kläder är musikalen ett måste. Guido Contini (Jan Kyhle) är omringad av förtjusande kvinnor i snygga korsetter, svartvita dräkter, hattar, plymer, pärlor och kraftigt sminkade ögon, tidvis dolda bakom mörka solglasögon. Klassiskt italienskt, men ack så snyggt och sexigt!
Tänk att som Luisa (Marie Richardson) få sväva in i högklackat och svart klockad klänning med en tunn sjal, så där lagom nonchalant runt halsen, att få göra entré i en glitterkreation med svandun som Liliane La Fleur (Lill Lindfors) eller att som Carla (Petra Nielsen) strutta runt i en raffig korsett… Men, nåja, vad är väl en bal på slottet?

Fotnot: Sista speldatum för våren är 30 maj.

Sista stjärnkriget för August

Från början måste jag erkänna att jag inte alls är någon Star Wars-fanatiker. Det är med stor förundran jag har sett tidningarnas bilder på övernattande ”köare” utanför biograferna. Upp till fem dagar väntade visst somliga på att få köpa biljetter till en film som garanterat inte kommer att försvinna från repertoaren förrän dess producenter och distributörer har sugit ut varenda dollar ur biopubliken.
   Vad får man då för de 85 kronor det kostar att få se den nära 2,5 timmar långa rymdsagan?
   Jo, i vanlig ordning en stor dos fantasifulla varelser och farkoster, hjältemodiga uppdrag på främmande planeter, kloka ord om goda respektive onda krafter – och naturligtvis en gnutta kärlek.
   Klonerna anfaller är en fristående historia men har ett öppet slut som pekar framåt mot nästa (och sista) filmen i den nya Star Wars-trilogin. Dessutom försöker den skapa ett samband med de tre första Star Wars-filmerna, som i kronologin egentligen utspelar sig efter den nya trilogin.

August dör på duken
I Klonerna anfaller får vi följa den unge Padawanlärjungen Anakin Skywalker. Han är ännu bara nitton och tämligen oförstörd av livet. Här upplever han både stor sorg, hatisk vrede och förälskelsens lycka. Och en av nycklarna till varför han senare i livet kommer att dras till mörkare krafter står vår egen Pernilla August, i rollen som hans mor Shmi Skywalker, för. Anakin Skywalker befarar redan i filmens inledning att någonting förfärligt har hänt henne. I drömmarna jagas han av dessa aningar och försöker till slut rädda henne från den fångenskap hon av oklar anledning är satt i. Men han är för sent ute och Pernilla August får visa biobesökare världen över konsten att dö på film, vilket utlöser ett första utbrott av ilska hos sonen.
   Konsten att göra äventyrsfilm visar regissören George Lucas även i detta nya kapitel i sin episka berättelse. Trots det kan jag inte låta bli att sitta och gäspa under filmens på tok för många och långa ”aggressiva förhandlingar” med lasersvärd.

Mamma Mia! vinnare i Australien

ABBA-musikalen var nominerad till hela fem Helpmanns Awards, ett australiskt teaterpris som delades ut i Sidney den 6 maj.
   Övriga klasser Ulvaues och Anderssons musikal tävlade i var bästa regi, koreografi samt manlig och kvinnlig skådespelare, men den vann allstå enbart i kategorin bästa musikal.
   Den Australiska uppsättningen är producerad av Littlestar i samarbete med Universal and Dainty Consolidated Entertainment.

Tv-pris till Gravida ballerinor

Vid tv-festivalen Golden Prague i Prag vann Gravida ballerinor kategorin Musik- eller dansprogram för tv, samt kammade hem priset för publikens favoritproduktion.
   Marie Lindqvist och Anna Valev, två av Kungliga Balettens premiärdansöser, blev med barn nästan samtidigt. Koreografen Örjan Andersson skapade då dansverket 252 dagar… speciellt för dem, på uppdrag av tv-producenten Birgitta Öhman. Programmet premiärsändes 25 december 2001 i SVT1.

Kronprinsessan avtäcker Krookstaty

Margaretha Krook avled 7 maj 2001. Nu, ett år senare kommer hon att finnas som ett minnesmärke på plats utanför Dramaten. Närmare bestämt i det hörn där Margaretha Krook gärna stod i pauserna mellan sina teaterpass.
   Skulpturen, som är signerad Marie Louise Ekman, Heinrich Muellner, Hanna Beling och Tilda Lovell, väger 200 kg och är gjuten i brons. Den är något högre än vad Margaretha Krook var. Hon var ca 170 cm, men skulpturen är 182 cm hög. Precis som Margaretha gjorde, kommer även skulpturen att utstråla värme. Den är nämligen försedd med värmeslingor som kommer att hålla ca 37 grader året om.
   Avtäckningsceremonin äger rum fredag 17 maj klockan 15.00 i hörnet Nybroplan-Nybrogatan.

Lena Lindahl har avlidit

Orionteaterns vd och producent Lena Lindahl avled efter en kort tids sjukdom onsdagen den 8 maj 2002, skriver Orionteatern i ett pressmeddelande.