Fokuserad regiutbildning i Malmö

Räcker det inte med en regiutbildning i Stockholm?
– Nej, jag tycker att det är viktigt att man fördelar utbildningsplatserna i landet. Och det behövs ett alternativ till Dramatiska Institutet.

Vad skiljer dem åt?
– Regiutbildningen i Malmö är på två år och mer koncentrerad med lektioner sex till sju timmar om dagen. Det är inte ett smörgåsbord utan en fokuserad utbildning, där förhållandet mellan regissör och skådespelare står i centrum.

Vad lär ni ut?
– Eleverna ska få en arbetsledarutbildning där de lär sig hur man får ut maximalt av de som medverkar i en produktion. Det gäller att kunna hämta material från skådespelarna – att kunna lyssna och se allas möjligheter. Vi kommer också samarbeta med de som går på skolans skrivarlinje och skådespelarlinje. Det kan bli spännande möten.

Det är tre elever antagna. Alla är kvinnor. Hur kommer det sig?
– Vi har ingen könskvotering här! Av de 63 som sökte var det dessa tre som passade bäst. De är från tre olika generationer, vilket är kul.

Direkt från Futuredrome

Jag har hört att du var en av Drome Citys mest entusiastiska innevånare, stämmer det?
– Ja, absolut!

Vad var det som var så bra med just Futuredrome?
– Att man befann sig på en sluten plats. Själva ”plotten” kanske inte var så bra, men det roliga var alla grupperna. Här fanns drottningen med sitt hov med aristokrater, småfurstar, präster, kändisfestare. Hovets motpol var byråkraterna och kännarna. Mitt emellan dessa poler fanns Drome Citys övriga innevånare som bodde i olika zoner i staden. Jag gillade skvallrarna som var stadens egen skvallerpress särskilt mycket.

Vad var din roll i det hela?
– Jag var löpare, vilket innebar att jag sprang mellan olika grupper med information. För att springa med ett bud tog jag en tjänstepolett. Som löpare kastades man direkt in i intrigens centrum.

Vad var din roligaste upplevelse under dessa dagar?
– Den dekadanta festen på fredagen. På torsdagen hade inte alla kommit ännu, men efter ett helt dygn börjar man känna till stadens historia och de olika gruppernas roller, då började det hända grejer.

Var det något du tyckte var mindre lyckat?
– De som rörde sig i områdets utkanter och inte deltog riktigt. De var ”off lajv” fast de var inne i staden. De kanske rökte eller talade i mobiltelefonen och föreställde ingen..

Jag har hört att det förekom en hel del hångel och sex under festandet, stämmer det?
…???

Om det ordnas något liknande Futuredrome nästa år, kommer du att vara med då?
– Ja, definitivt!

Dansfestival för unga i förort

Festivalen Dalla – Dans för alla, är ett samarbetsprojekt mellan Hägerstens stadsdelsförvaltning, Danscentrum, Dans i Stockholms län samt Zebra dans. Syftet är att nå ut med danskonsten till den unga publiken och varje elev från sexårsverksamhet till årskurs 9 kommer under festivalveckan att få se en föreställning på skoltid.
   Dessutom kommer man att ge offentliga föreställningar utomhus varje dag klockan 12.00. Exempelvis är den estniska dansgruppen Zuga inbjudna med en föreställning som egentligen skapats för en vuxen publik.
   – I Estland har man inte någon tradition av att skapa dans för barn och ungdomar och detta kompani är också hitbjudna för att ta del av vårt arbete med dans för unga i Sverige, säger Anne Jansson som arbetar med festivalen på Danscentrum i Stockholm.
   Under festivalen kan man också se dans från bland andra Hägerstensbon Erik Steen och hans flamenco fusion, Minna Krook, Claire Parsons, Sinkelipass och Moose Dance Co.

Tommy Söderberg om teater

Fullsatt. Stjärnorna ska snart inta scenen. När de äntligen kommer in möts de av dånet från tusentals människor. Efteråt ska tidningarna recensera stjärnorna för att öka deras glans – eller minska den.
   Spelet börjar. Publiken lever hänförd med i dramatiken, suckar, reser sig, ropar -Åh nej! Jaaa!! Talkörer som i antikens Grekland böljar välrepeterade och exakta mellan läktarna. Säkerhetsvakter ser till att känslorna inte svallar över så att publiken tar sig in på scenen för att gripa in i handlingen. Aktörerna luras, slåss, omfamnar varandra, kastar sig på marken och vrider sig i plågor för att i nästa stund triumfera. De skriker, gråter… och gör mål.

Landslagsträning på Råsunda: 20 bollar på scenen, fulländat belysta av solen. Väntar på spelarnas entré. Utslängda, ser ut som medveten scenografi. Här ska något ske.
   I bänkraderna sopar latinamerikaner bort plastmuggarna från gårdagens match som skramlar ner till nästa avsats och blandar sig med snus och utspillt kaffe.
Spelarna släntrar in en efter en. Tommy Söderberg busvisslar: liten samlingsceremoni i cirkel före och efter träningen. Blandning av disciplin och lekfullhet. Trams och allvar. De ser valpiga ut, det är förvånande vad de kan prestera, fysiska med varann, som skådespelare. Gosiga nästan. Sen plötsligt exploderar de i energi i ”leka match”-momentet.
   -Nu är det samarbete grabbar, nu går vi inte och dräller på egen planhalva, ropar en nöjd Lars Lagerbäck som tillsammans med Tommy Söderberg tränar landslaget.
   -Fotboll ska vara som teater – skådespel, känslor, dramatik, säger Tommy Söderberg.
Varför?
   -För mig handlar teater om att uttrycka det man har inom sig. Att ge allt, att ge sig hän. Elva på scenen, tolv på bänken. Det är tufft. Alla vill ju upp på scenen och uttrycka sig.

Träningen är gemensam för hela laget, även om det är indelat i grupper som intensivt jobbar med olika matchmoment. Anders Svensson nöter snabbhet mellan koner, han stannar och springer, stannar och springer. Målvakten Magnus Hedman fångar bollar och hans hand slutar inte där fingrarna slutar, den förlängs och blir ett med bollen och i huvudet hör jag vår rörelselärare på scenskolan: ”Preparation, aktion, förlääng! Recovery”.   
   Grupperna bryter samtidigt för gemensamma stretch- och drickapauser. De håller ihop laget även i formen för träning. När träningen är slut har de varit överallt på planen; öppnat rummet.

Jag frågar Tommy Söderberg: Vad har Teatern att lära av Fotbollen?
   -Det är snarare tvärtom, det är fotbollen som har att lära av teatern.
Men när det gäller att engagera en stor publik?
   -Ja… marknadsföring. Medieuppbådet hjälper så klart. Och ungdomar. Vi satsar aktivt på nyrekryteringen. En och en halv miljon människor i Sverige är aktiva inom fotbollen. Folk behöver avbrott i tristessen. Fotboll är både underhållning och resultatsport, när vi vinner mår folk bra. Och det är relativt billigt. Teater skrämmer. Det är lätt att bli rädd där om man inte är van.

Fotbollen har nuet i sig, ögonblicket. Det kanske är därför så många gillar fotboll. I det exakta nuet finns inga problem. Teater kräver en insats från sina åskådare i form av att de måste köpa illusionen, vara med och fantisera, för att bli belönade med en upplevelse. För den som redan är alltför tyngd av problemlösning kan det bli ett motstånd som känns för högt att ta sig över, åtminstone just ikväll.

Rocky sunkar i Helsingfors

Alla föreställningar på Svenska teatern spelas på svenska, men i höst har också pjäserna stark anknytning till Sverige. Kent Sjöman framför i föreställningen Ferlin – med många kulörta lyktor dikter och visor av vår svenske nationalbohem Nils Ferlin.
   Martin Kellermans Rocky är serien som blev teater som blev en succé när den spelades i Sverige. Nu får Helsingforsborna blicka in i den halvsunkiga hundens liv och leverne i Jonte Ramstens tolkning. Titelrollen spelas av den relativt nyutexaminerade Jerry Wahlforss, som under hösten även medverkar i en annan ”Rockypjäs”, nämligen The Rocky Horror Show på Åbo Svenska teater.
   Den 22 november är det dags för ytterligare en svensk pjäs när Michael Drukkers Patrik 1,5 har premiär i regi av Anna Simberg och lagom till jul gör Skorpan och Jonatan entré i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Regisserar gör teaterchefen Johan Storgård.
   Finlandssvensk är snarare urpremiären av Joakim Groths Intermezzo på Johannis 20 september. Finlandssvenske Groth, som även svarar för regin, har arbetat en hel del i Sverige, bland annat på Unga Klara och Dramaten. Intermezzo på Johannis är en finlandssvensk släktkrönika och första delen i en trilogi.

Västerås i hetluften

Men konserthuset kommer inte bara att vara ett musikens hus, det kommer också att vara ett dansens hus.
– För första gången i Västmanlands historia kommer vi att sälja dansabonnemang, säger en entusiastisk Armand Gutheim, danskonsulent i Västmanland. Han förklarar att han inte behövt kämpa för dansen eftersom det finns en stark vilja att ha mycket dans i det nya konserthuset.
– Fördelen med ett konserthus framför en teater är att programmet med enstaka konserter gör det lättare att peta in dansföreställningar.
Och man kan verkligen säga att Gutheim utnyttjat möjligheten att ”peta in” dansföreställningar. Från september till november visas sex olika föreställningar.
– Vi visar dansens alla sidor, både med gästspel utifrån och med egenproducerade föreställningar och för alla åldrar.

Dansare från när och fjärran
Den första föreställningen, Dansafton, som ges den nionde september innehåller en urpremiär, Strand, av de lokala koreograferna Catharina Backteman och Maria H Hammarlund. Kvällen avslutas med Playtime och Våroffer, av Norberto dos Santos. I dansaftonen deltar dansare från Västerås, Kungliga Baletten och The National Ballet i London.

Killen som flyttade in gatan

På luckan till handskfacket i Johan Welltons gamla Volvo balanserar en Jesusikon i guldram. I vindrutan ligger en flaska lampolja av märket Festival. Man får förmoda att den sistnämnda är rekvisita och inget annat.
   Johan är, det ovanliga yrket och bilpyntet till trots, en ganska vanlig, blond och trevlig kille. När han plockar fram sina sju studsbollar förstår man dock att han har något som inte alla trevliga, blonda killar har – ett brutalt bollsinne.

Turnépremiär vid tretton
Uppvuxen i en by utanför Västervik som han är, besökte Johan naturligtvis den kända visfestivalen en sommar. Där fick han uppleva gatuteater och det blev kärlek vid första ögonkastet. Tolv år gammal lärde han sig att jonglera och packade sin första turnékoffert redan följande sommar.
   – I början fick allt plats i en koffert, då var det viktigt för mej att växa som artist och jag klarade mej utan hjälpmedel, berättar Johan och tillägger att det dessutom var mer praktiskt att resa med lite packning innan han hade körkort.
   Första sommaren reste han runt i Sverige tillsammans med gycklarkompisarna i gruppen Fantasia. Vad föräldrarna tyckte?
– Det har varit helt okey för dem, svarar Johan och tycks inte ha reflekterat över att det finns föräldrar som inte alls skulle vara lika vidsynta som hans när det kommer till trettonåringar på varietéturné.

”Jag fick idén om att göra en inomhusshow för fem år sedan och började skriva manus. Från början bestod det bara av små bitar, sedan har det blivit nummer och nu är det en historia som handlar om mej – en historia om livet som gatuartist.”

Byggde egen teater
I dag kör Johan oftast sin husbil till de gator och torg där han uppträder. Packningen har blivit mer omfattande. Numera innehåller den såväl förstärkare och mikrofon- headset som ett bord och en golvskiva, för att Johan ska vara säker på att ha studsvänliga ytor till sina jongleringsnummer.
   Förra sommaren var han bland annat i Köpenhamn, Amsterdam, runt om i Österrike och på Fringefestivalen i Edinburgh för tredje gången. Han har jonglerat ”Down Under” (i Australien förstås) och i Londons Covent Garden har han uppträtt varje år sedan 1996. Men denna sommar har Johan inte kommit iväg utanför Sveriges gränser alls. En anledning är att han byggt en egen teater i Gävle, en stad där han tidigare spenderat tre år på cirkusgymnasiet. Teaterbygget tog tre månader och i maj hade han premiär för sin första inomhusföreställning Fraktgods i Teater Fabriken.
   – Jag fick idén om att göra en inomhusshow för fem år sedan och började skriva manus. Från början bestod det bara av små bitar, sedan har det blivit nummer och nu är det en historia som handlar om mej – en historia om livet som gatuartist.

”Där kom det in en alkis och la sig mitt i min show, han började prata om allt möjligt och om att han hade tappat sin sko. Det hela slutade med att jag satt där och försökte få på skon på hans svullna alkisfot.”

Improviserar vid problem
Och livet som gatuartist, hur är det då? Ganska tufft, om man får tro Johan, och inte bara konstnärligt sett, med mycket träning och den hårda konkurrensen på gatan, utan även rent praktiskt. På gatan kan allt hända och Johan berättar om första sommaren han var utomlands. Han var femton år, hade liftat med en pråm till Amsterdam och precis börjat lära sig yrket.
   – Där kom det in en alkis och la sig mitt i min show, han började prata om allt möjligt och om att han hade tappat sin sko. Det hela slutade med att jag satt där och försökte få på skon på hans svullna alkisfot.
   Numera har Johan ganska bra kläm på hur man handskas med folk som riskerar att sabotera hans föreställningar.
   – Jag har kommit fram till att det är okey att folk stör så länge det funkar i showen, men när det jag byggt upp börjar kallna, eller om någon tar mina grejer, då blir jag förbannad – eller spelar förbannad. En alkis kan man ”skrämma” iväg genom att se ut som en ilsken hund men det funkar inte på knarkare, man vet aldrig vad de kan hitta på. Med knarkare måste man vara mer som en pappa och bara leda iväg dem.
   – Men det blir alltid ett intressant verklighetsskådespel när sånt här händer, tillägger Johan och briljerar med sin otroligt positiva livssyn.

”På teatern är det ingen som går när det blir tråkigt, även om man ibland kunde önska att publiken kastade tomater i Sverige.”

Dubbelt galet
Han lägger alltid ner stor energi på att bygga en bra show. Det som driver honom är att ge publiken en oförglömlig upplevelse och han talar mycket om att vara lyhörd för publikens reaktioner. Och på gatan gäller det att få publiken att stanna kvar ända till finalen.
   – På teatern är det ingen som går när det blir tråkigt, även om man ibland kunde önska att publiken kastade tomater i Sverige. På gatan måste glöden finnas, annars går folk, men även inne på teatern måste man bry sig om publiken, annars bryr man sig inte om sig själv.
   Till sin inomhusshow Fraktgods har Johan fått regihjälp av Morgan Alling, som vi bland annat kunnat se i några av Teater Hallands galna improvisationsföreställningar och just nu på Dramaten som Mercutio och herr Montague i cirkustolkningen av Romeo och Julia.
   – Morgan är den första jag har träffat som har galnare idéer än jag själv och jag har för första gången hört mig själv tveka inför vissa av hans förslag. Nu vill han att vi ska bygga en gatuteaterbuss med utfällbar scen. Vi får se, det kanske blir av så småningom.
   Men först ska Johan på Sverigeturné med Fraktgods och planen är att showen ska turnera hela nästa år.

Småländsk dansfestival i helgen

Festivalen inleds på fredag morgon med den spännande programpunkten ”Allt du behöver veta om dans (men inte vågat fråga)” av koreografen och dansaren Claire Parsons. Man kan nog utgå från att hon med många år i branschen bakom sig är redo att svara på det mesta. Därefter blir det fullt program från morgon till kväll med gäster utifrån och dansare och koreografer från hela Småland fram till söndag då Claire Parsons Co avslutar festivalen med Coming Undone på Jönköpings Teater.

Valspecial hos Kristina Lugn

– Jag tycker att det har varit en väldigt tråkig valrörelse. Det har varit alldeles för luddigt kring ideologiska frågor och kulturpolitiken har helt kommit bort, säger Kristina Lugn som är konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan fyra.
   För att råda bot på den tråkiga valrörelsen och för att lyfta fram kulturpolitiken har Kristina Lugn bjudit in samtliga partiledare till sin litterära varieté Seg kväll med Lugn. Kristina kommer att leda samtalen och varje politiker kommer att frågas ut av en artist ”för att inte jag ska bli för snäll”, som Kristina säger.
   Men någon överhängande risk för att det blir för snällt tycks inte föreligga då homofobpolitikern framför alla – Alf Svensson, i kvällens Seg kväll med Lugn kommer att frågas ut av homosexuelle Staffan Westerberg. Kvällens tema kommer att vara familjen och kvinnans roll. Det lär förmodligen också hetta till när den öppet moderathatande sångaren Lars Demian i morgon kväll ställer Bo Lundgren mot väggen. Men Kristina Lugn lovar att det inte ska bli någon trakasseriteater:
   – Det är inte meningen att vi ska mobba ut någon, men jag tror att det är bra för politikerna att komma ner i en sån här liten källarteater och se vilka villkor vi arbetar under.

Augustipanelen ser Omval

Första akten är ett slags uppvärmning med korta, improviserade sketcher och olika aktiviteter som drar in publiken, bland annat en ”August och Lotta”-övning där publiken ska resa sig och skrika ut sina åsikter, som till exempel ”hyra” respektive ”köpa” i ämnet bostadspolitik.
   I andra akten kommer tre politiker in på scenen för att ställas mot väggen i olika frågor. De politiker som medverkar när Nummerpanelen ser föreställningen är Jenny Lindahl-Persson (v), Désirée Pethrus Engström (kd) och Anna Kindberg (m). Politikernas svar utgör sedan stimuli för tre improvisatörer som spelar upp, ofta lätt absurda, tolkningar av vad politikerna sagt.

Hanna Åström, 20 år
Gör:Jobbar på dagis
Teatervanor:Går på ”traditionell” teater någon gång per år ”om jag blir tipsad om något bra”, går regelbundet på teatersport, cirka ett par gånger per månad
Val 2002: Förstagångsväljare

Hur skulle du beskriva föreställningen?
– Det var en politisk debatt som de försökte göra på ett komiskt sätt, men det kändes lite amatörmässigt eftersom skådespelarna var dåligt pålästa och så tycker jag att det var för långsamt, det ska vara mer fart i improvisationsteater.

Vad tycker du om formatet, att blanda improvisationer med politiska diskussioner?
– Det var en bra idé, även om de inte lyckades helt just den här gången. Men det blev intressant och killen på keyboarden (Gregor Bergman, reds anm) höjde kvalitén på hela föreställningen.

Vad tycker du om skådespelarnas respektive politikernas insatser?
– I skådespeleriet skötte sig improvisatörerna bra, de var duktiga men, som sagt, kunde de varit bättre pålästa. Politikerna var bra eftersom de lät sig avbrytas av skådespelarna men jag tycker att hon från Moderaterna gjorde bort sig, hon var en dålig representant för sitt parti, hon från Vänstern svamlade för mycket och hon från Kristdemokraterna skötte sig bäst. Jag blev överraskad av att hon från Kristdemokraterna var så trovärdig, hon var en ovanligt mänsklig politiker.

Var det angelägna frågor och diskussioner som kom upp?
– Egentligen var det inget nytt som kom fram, men det var viktiga frågor som diskuterades, till exempel vården och omsorgen och problemet med ökade sjukskrivningar. Men där fick man inget ordentligt svar, till exempel undrar jag hur man rent praktiskt skulle kunna lösa det med sex timmars arbetsdag, som vänstern föreslog, men hon svamlade bara i den frågan. Det var synd att inte bostadsfrågan kom upp, det är verkligen en viktig fråga för oss ungdomar.

Tycker du att kulturen bör få mer eller mindre del av våra skattemedel, eller är det bra som det är idag?
– Jag tycker att det finns viktigare saker än kultur att lägga pengar på, till exempel vård, omsorg och bostäder. Jag tror att det är lättare att skaffa fram privata pengar till kulturarrangemang än till vårdköerna. Men jag tycker inte att man behöver minska pengarna till kulturen.

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på?
-Jag har inte helt bestämt mig i alla tre valen, men jag vet åt vilket håll det lutar.

Betyg på föreställningen: 3 av 5

Frida Farm, 26 år
Gör:Konstnär och filosofistuderande med 16 högskolepoäng i Statsvetenskap
Teatervanor:Går ca 10 gånger per år på teater och annan scenkonst. Har endast sett improvisationsteater på tv tidigare

Hur skulle du beskriva föreställningen?
– Första delen utgjordes av tre skådespelare som improviserade kring olika politiska termer, i andra delen skulle tre inbjudna partirepresentanter svara på av publiken ställda frågor.

Hur tycker du att politikerna respektive skådespelarna skötte sig?
– Det var inte så att jag fick ett direkt obegåvat intryck av skådespelarna, men de verkade inte vara ett dugg mer politiskt bevandrade än jag själv vilket man på något sätt hade väntat sig. Med ”politisk satir”, vilket jag hört att det här skulle vara, förknippar jag en fräck, intelligent presentation eller ifrågasättning av aktuella politiska dilemman. Det här var istället något helt åt Lasse Holm och det hade snarare gjort till än från om temat de improviserade kring hade varit charterresa och inte politik.

Var det angelägna diskussioner som kom upp?
– Nej. Jag hade ju hoppats på lite röj när publiken skulle konfrontera politikerna, men det blev ju bara helt hopplöst tandlöst i och med att skådespelarna bestämde vilka frågor som fick ställas. De godkände bara de vanliga, konventionella frågorna som alla politiker har väl inrepeterade, fullkomligt intetsägande svar på.

Tycker du att kulturen bör få mer eller mindre del av våra skattemedel, eller är det bra som det är idag?
– Siffran är väl rimlig men pengarna borde fördelas annorlunda. Man borde till exempel subventionera ut Prozac och kognitiv terapi till kulturarbetare så det inte går åt så mycket tid åt att ligga hemma och vara låg.

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på?
– Ja.

Betyg på föreställningen: 2 av 5 möjliga

Lennart Kriisa, 36 år
Gör: Journalist
Teatervanor: Går ca 10 gånger per år på teater eller annan scenkonst. Detta är första gången Lennart ser improvisationsteater.

Hur upplevde du föreställningen?
– Jag gillar inte lekprogram i tv och det här liknade ett sådant, eller ett studentspex. Det kändes som om jag satt på KTH och väntade på att Ingvar Oldsberg skulle göra entré. Andra halvan kändes precis som det nu nerlagda samhällsprogrammet Speciellt, där de ibland hade improviserade sketcher för att försöka lätta upp stämningen, men misslyckades.
– Jag kom fram till att jag inte är intresserad av att se folk improvisera fram saker, utan att jag föredrar teater där man har något att säga och att man framför det i en välrepeterad form.

Hur tycker du att politikerna skötte sig?
– Politiker är ju väldigt tråkiga människor och det enda roliga som kom fram var att de uppenbarligen också själva insåg hur tråkiga de är.

Var det angelägna diskussioner som kom upp?
– Nej, den enda intelligenta frågan var den om vad de närvarande politikerna inte höll med sitt parti om. De två skådespelarna som drog publikfrågorna ur urnan rensade bort frågor, antagligen dem som var för känsliga. Denna censur förstörde utfrågningen, för publiken hade säkert skrivit många bra frågor.

Tycker du att kulturen bör få mer eller mindre del av våra skattemedel, eller är det bra som det är idag?
– De pengar som går till kulturen idag är säkert lagom och självklart ska det finnas ett statligt kulturstöd, men sen kan man fråga sig vad det ska gå till och hur det går till när pengarna fördelas. På teatersidan ska naturligtvis Dramaten och de fria grupperna få stöd och bor man i en mindre stad är det jätteviktigt att Riksteatern finns, men jag tycker att den gamla 68-vänstern har alldeles för stor makt, de kan ju sitta och ge varandra bidrag för att de är kompisar.
– En sak som jag tycker ska tas bort är den livstidslånga garantilön som går till vissa konstnärer, de kan i princip få pengar utan att prestera något.

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på?
– Just nu är jag trött på politiker, så jag är inte säker på om jag ska rösta alls, men förmodligen går jag till vallokalen ändå och i så fall röstar jag på samma parti som alltid. Jag tror inte att en soffliggare mer är något hot mot demokratin så länge vi inte har någon Pia Kjeaersgaard, Carl I Hagen eller Jörg Haider i den svenska politiken. De svenska partierna är alla ganska snälla och sossarna skiljer sig inte särskilt mycket från borgarna.
– För övrigt är jag förvånad över att inte fler stockholmspolitiker talar om vad de tänker göra för alla våra uteliggare. De enda som har nämnt en plan för uteliggarna är så vitt jag vet Moderaterna i Stockholm – och det kan man ju tycka är lite märkligt.

Betyg på föreställningen: 1 av 5 möjliga

Agneta Farm, 58 år
Gör: Tandläkare
Teatervanor: Går c a 10 gånger om året på opera, balett och teater med mera. Detta är första gången Agneta ser improvisationsteater.

Vad är ditt intryck av föreställningen?
– Det var inte som vanlig teater, ingen sammetsridå och inga speciella kostymer. Det var som en dialog mellan skådespelare, politiker och publik, men det här var snarare underhållning än teater. Under första akten kändes det mer som om jag såg på tv och då var det ganska dålig kontakt mellan scen och publik. Första akten var lite tråkig, det blev bättre i andra akten. Då kom de tre improvisatörerna in naturligare i diskussionerna, de blev bättre och bättre. Det var spännande att man inte visste vad som kunde hända, det hade ju kunnat vara en galning i publiken som ropade förslag.

Hur tycker du att politikerna skötte sig?
– Det var väldigt homogent med tre kvinnor och två var ju rätt unga. De speglade sina partier bra, men på ett tjejsätt och de passade bra in i underhållningen. Men de kom inte med några överraskningar och de två utfrågarna var inte särskilt lysande.

Var det angelägna diskussioner som kom upp?
– Det var det som alla tuggar om just nu, vården och omsorgen och trots att publiken skrev lappar med frågor kom det inte fram något oväntat. Det kändes styrt och ganska snällt, utfrågarna hade kunnat vara vassare, eller så hade man kunnat låta publiken dra lapparna, för nu såg man att utfrågarna valde bland frågorna. Det var något annat med den politiska teatern på 70-talet.

Tycker du att kulturen bör få mer eller mindre del av våra skattemedel, eller är det bra som det är idag?
– För mig är det självklart att kulturen måste få statliga medel om den ska kunna blomstra och det behövs mer pengar, men i dagsläget är det inte självklart att man kan ta statliga pengar från något annat område. Just nu är kanske inte kulturen det första område som behöver extra pengar. Kanske kan man finna pengar på annat håll till kulturen och tänka om – att det inte behöver vara fult om viss kultur får vara kommersiell.

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på?
– Nej, jag är tveksam till om jag ens ska rösta.

Betyg på föreställningen: 2,5 av 5 möjliga

Debattpjäs om norrländsk landsbygd

I nöjestältet, under debattpunkten ”Svensk landsbygd – en bluff”, döljer sig Länsteatern Jämtland-Härjedalen. Där spelas det upp ett laddat meningsutbyte mellan dr. Björn Gallberg och dr. Jan Emmel vid Umeå Universitet.
   – Gallberg är motståndare till landsbygden, han anser att den är en onödig belastning i det moderna civiliserade samhället medan Emmel däremot vill att samma landsbygd ska leva, berättar teaterchef Gustav Kling. Det blir ett antagonistiskt möte där de egentligen inte möts alls.
   – Pjäsens hätska debatt, som leds av Malena Sivertsson, ger inga svar. Publiken får själv ta ställning.

Därför byter Malmö musikteater namn

– Det nya namnet är en symbol för vår fortsatta verksamhet – att erbjuda ett kvalitativt utbud av opera och musikal, säger teaterns chef Stefan Sköld. Han uttrycker en stark vilja att tvätta bort stämpeln att opera skulle vara elitistiskt, något för kultursnobbar.
   – Fler skulle må bra av att ibland få uppleva en opera och vi ska göra det lika okomplicerat som att gå på fotboll. Om det betyder att man klappar, stampar eller busvisslar spelar ingen roll, säger han.
   Men om själva Operan ska bli folkligare, så ska baren – som byggts om och döpts till Bellini – bli tjusigare. Det är slut på pappmuggar och värdinnorna ska kunna svara på frågor om föreställningen, artisterna och kompositörerna.
   En marknadsundersökning visade att Malmö musikteater inte väckte några känslomässiga associationer hos Malmöborna. Det är dem man hoppas på nu.
   – Skåningarna ska vara stolta över sin opera och musikteater, säger Stefan Sköld.

Skånes dansteater söker publikkontakt

Skånes dansteater har tidigare haft en till två stora produktioner per år och främst har de gjort sig kända för att vara en turnerande dansteater. Men enligt pressansvarige Robert Karlsson finns det nu en större vilja att etablera sig som en Malmöteater.
– Salong K är ett led i detta. Vi vill göra våra dansare synliga och möta Malmöpubliken, säger han.
På premiären den 24 september kommer koreografen Tim Rushton att finnas på plats för samtal och bjuda på en öppen repetition. Andra teman under hösten blir interaktiv media, kvinnligt skapande och till den sista Salongen kommer den sydafrikanske koreografen Vincent Mantsoe.
Är meningen att locka en ny danspublik?
– Både och. Vi hoppas på att locka folk som tidigare inte sett dans, men för de som har ett intresse blir detta också något mer än en vanlig föreställning.

Dramatenhösten Dahlbergs verk

Ryktena om Ingmar Bergmans definitiva pensionering från Dramaten kommenterar Staffan Valdemar Holm så här:
   – Jag har inte fullständigt gett upp hoppet om att lyckas övertala Ingmar att göra något mer här, inte minst för att det vore kul med en Bergmanuppsättning också under min chefstid.
   Staffan Valdemar Holm säger sig plocka upp en stafettpinne som varit i rörelse i 2 500 år, sedan de gamla grekerna grundade det som nu kallas teatertradition.
   – Jag tar över och försöker att utveckla en liten bit under den tid jag är chef här i huset.
   För att inte bryta traditionslinjen från antiken till våra dagar och för att bibehålla en kontinuitet på Dramaten är Holm övertygad om att tanken på ensemblen måste stärkas. I nästa andetag nämner han två skådespelare vars kontrakt övergått i fasta anställningar – Jonas Malmsjö och Elin Klinga.
   Två regissörer har den nye teaterchefen knutit till sig med treårskontrakt, dessa är Birgitta Englin och Christian Tomner. Vad Englins kommande uppsättning blir på Dramaten är inte klart, men Tomners nya uppsättning efter Festen blir dramatikdebuterande Majgull Axelssons Lisa Louise. Urpremiär på Målarsalen 14 september och bland de medverkande syns Gunnel Fred, My Holmsten och Monica Nielsen.

Dubbelt upp av Strindberg
Dubbelt upp av Strindberg blir det, i traditionens tecken. Först ut är Rus, regissören Stefan Larssons bearbetning av Brott och brott som öppnar Dramatens höstsäsong på Stora scenen 7 september. Här består halva ensemblen av skådespelare och andra halvan av dansare. Till sin hjälp har Larsson anlitat koreografen Örjan Andersson. Så chanserna ser goda ut för en fysisk upplevelse.
   Strindbergpjäs nummer två blir teaterchefens egen uppsättning av Leka med elden. Holm lovar att det ska bli såväl en rolig som kort upplevelse och nämner lite skämtsamt en marknadsföringsslogan som varit på tapeten:
   – Leka med elden förstör inte hela kvällen.
   Premiär 26 oktober på Lilla scenen och medverkar gör bland andra Mikael Persbrandt, Jonas Malmsjö samt Basia Frydman.
   En svensk scenpremiär blir det 21 september på Lilla scenen med Eva Bergmans uppsättning av Dramatenräven Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren. Pjäsen, som handlar om en filminspelning, har tidigare spelats av Radioteatern men kommer nu upp på scenen för första gången i Sverige. I rollerna ses bland andra Michael Nyqvist, Lennart Hjulström, Staffan Göthe, Lil Terselius och Mona Malm.

Kravallerpjäser frodas i Göteborg

Snabbast är Teater Bhopa, som redan den 5 september har premiär på Johans Bergströms Motljus, en pjäs som bygger på de tyska motståndskämparna Hans och Sophie Scholls öden under andra världskriget, men också på ett autentiskt fall från göteborgsrättegångarna. För idé och regi står Muschi Niederhaus.
   Den 12 oktober har Teater Kurage premiär på en nyskriven pjäs i västkustmiljö: Honungsbutiken av Ann-Charlotte Alverfors, en pjäs som ”i poetisk, politisk fri form” behandlar händelserna under EU-toppmötet. Svante Grogarn regisserar.

Trögare på institutionerna
De stora teatrarna är något långsammare. Folkteatern planerar ett större proffs-amatörprojekt till tidigt nästa höst, en göteborgsk nutidskrönika från 50-talet och framåt, med EU-kravallerna som smärtsam avslutning. Hasse Carlsson och Petra Revenue skriver, Niklas Hjulström regisserar.
   Alexander Öberg, ny konstnärlig ledare på Backa Teater efter Eva Bergman, arbetar på ett stort samarbetsprojekt till år 2004 (med ännu hemlig partner) om upprorets historia – även där med fjolårets händelser som viktig del.
   Men redan i början av nästa år inviger Göteborgs Stadsteater sin nya källarscen på Götaplatsen med en nyskriven kravallpjäs, Frigivningen: en fiktiv brevväxling mellan en av de dömda aktivisterna och hans (eller hennes) mamma. Agneta Pleijel är en av manusförfattarna.

Snabb handling
Dessutom har Martin Theorin på Teater Pugilist skrivit en pjäs med titeln Queerteorierna har nog inte fått sitt slutgiltiga genombrott inom ordningsmakten ännu i vilken bl a en kravallpolis kidnappas av en nyss utsläppt aktivist. Premiär i januari-februari – och enligt Theorin blir pjäsen garanterat mindre politiskt korrekt än alla de andra.
   Det sägs ju att teater är den kloka eftertankens konstart. Det tog några år innan Palme-mordet dök upp på våra scener. Men efterspelet till Göteborgskravallerna framkallade omedelbar ilska och bitterhet hos många – även bland teaterfolk. Därför glöder pennorna – alltmedan Göteborgs tingsrätt kallt fortsätter att döma tonåriga stenkastare till tukthus och evig förtappelse.

Fosse och Brännström på Riksteatern

Därmed instämmer han i vd Peter Örns inledningstal vid gårdagens presskonferens på Riksteatern, där Örn bland annat talade om scenkonstens unika förmåga att sätta ord på svåra saker, det tysta och osagda, hur den förmår belysa de dolda, mörka rummen i samhället som ingen annan verksamhet. ”Men för den skull inte utan humor”, som han uttrycker det.
   Stilla vatten är nämligen ingen solskenshistoria, men kommer garanterat att framföras med Noréns specifika galghumor (därmed inte Monty Python-humor som i papegoj-sketchen).
– Den handlar om döden, fysisk eller psykisk,. Kanske är man död i sin relation – eller i själva livet, som Per Burell uttrycker det när Norén frågar var och en i ensemblen vad de får för bilder när de läser manus.

Några guldkorn att spana in
Annat som verkar spännande på Riksteaterns höstrepertoar, är Jon Fosses Någon kommer att komma i översättning av Lars Norén och med premiär i Hallunda 4 oktober, bland annat med Irma Schultz Keller i rollerna. Vidare Cullbergbalettens två världspremiärer av Mats Ek och Didy Veldmans baletter 22 november, förstnämnda i med musik komponerad av Fläskkvartetten.
   Nämnas kan också Gunilla Nyroos och Emma Buchts uppsättning av August Blanches pjäs Magister Bläckstadius eller äktenskapsannonsen. med bland andra Gunilla Nyroos, Reuben Sallmander och Malin Edwall i rollerna och med premiär i Nyköping 3 oktober, samt Grottmannen, en två timmar lång monolog om relationen mellan man och kvinna framförd av Brasse Brännström vars premiär äger rum i Gävle 23 september.
– Jag vet faktiskt inte varför Riksteatern tillfrågade mig om jag ville ta rollen, men jag var väl tillräckligt dum för att tacka ja till att lära mig två timmar text utantill, menar Brännström.
   Hela Riksteaterns program med premiärdatum och turnéplaner samt vilken ensemble som sätter upp vad, hittar du här: Höstens repertoar

Videoreportage om musikalen Mozart !

I Sverige får den sin Nordenpremiär hos Musikteatern i Värmland den 26 september. För regin står Ronny Danielsson och Mozart spelas av Christer Nerfont vars genombrott skedde med rollen som Robert i Kristina från Duvemåla 1997 och som senast var aktuell som hertigen i Junker Nils av Eka på Göteborgsoperan.
   Mozarts syster, Nannerl, spelas av norskfödda Cecilie Nerfont, som man under våren kunde ses som Ina Claire samt inhoppare i huvudrollen som Greta Garbo – i föreställningen GG på Stockholms Stadsteater.
   Nummer har talat med de båda ”syskonen”, i verkliga livet äkta makar, samt även regissör Ronny Danielsson och Birgit Carlstén som spelar Cäcilia Weber, Mozarts svärmor.
   Du kan se intervjuerna genom att klicka på länken till vänster om texten.

Varför hatar hon Riksteatern?

I ett nyhetsinslag på TV (22/8), intervjuas Elisabeth Fleetwood, moderat talesperson i kulturfrågor, som menar att Riksteatern kostar för mycket för staten. ”Länsteatrarna kan göra samma jobb”, menar hon. Den tekniska och producerande kunskapen tycker hon dock kan leva vidare i någon form som kunskapskälla för Länsteatrarna.

Det verkar ha gått Fleetwood förbi att Riksteatern inte allena består av producenter och tekniker, skruvar, muttrar, utan också av världskända ensembler och namn som Cullbergbaletten med repertoaraktuella Mats Ek och Riks Drama med Lars Norén i spetsen. För att inte glömma Unga Riks arbete med kvalitativ teater för unga, Riks Gästspels enastående arbete med att föra ut det bästa av svensk scenkonst till en förväntansfull publik som idag uppgår till nästan 1/2 miljon personer om året (total publiksiffra för hela Riksteatern), Tyst Teater som når ut till en teckenspråkspublik i hela världen och nydanande JAM som gör scenkonst av unga uttryck som aldrig skulle synas annars. Men framför allt, Riksteaterns 240 ideellt arbetande teaterföreningar som slitit och släpat gratis för teatern sedan sekelskiftet. Och som – observera – inte bara arrangerar Riksteaterns produktioner, utan också föreställningar av fria producenter och länsteatrar och därmed verkar för en bredd av all teater i hela landet.

De frågor Elisabeth Fleetwood borde ställa sig är, har alla dessa människor jobbat förgäves – d v s nästan 40 000 medlemmar – och har vi råd att gå miste om deras kompetens, har Sverige råd att mista kända, konstnärliga namn sett ur både en nationell och internationell synvinkel?
   Elisabeth, du vet väl att kulturen är det sista som dör i exempelvis ett krigshärjat land. När jag exempelvis besökte Sarajevo under kriget 1994, så såg man inte många människor på gatorna, men källarteatrarna blomstrade för fullt därför att folk behövde få andas någonstans, ventilera sina trauman. Varför är det så, tror du?

Allt kan inte mätas i lönsamhet. Hur mäts i såfall den själsliga berikning som förfinar människan till att inte begå bestialiska handlingar, att lära känna varandra? Detta är inte en journalistiskt oberoende krönika, utan en högst subjektiv åsikt skriven i vredesmod torsdag 23 augusti.

Obs: Nyhetsinslaget jag nämner visade scener från Riksteaterns höstpresentation blandade med Elisabeth Fleetwoods uttalande angående moderaternas nya kulturpolitik som släpptes samma dag. Snyggt jobbat, Rapport.
   Tyck gärna till och släng dig in i hetluften tillsammans med mig.

Melinda Kinnaman värd priset

Resultatet av röstningen blev övertygande. Hela 98% av er röstade ja, medan bara 2% av er röstade nej.
Melinda Kinnaman fick priset för sin roll som Julia i föreställningen Romeo & Julia som just nu spelas på Dramatens scen Elverket.
   Romeo och Julia är en samproduktion mellan Dramaten och Cirkus Cirkör. Julia sitter sålunda inte endast och ser vän ut i ett sagolikt tornrum, utan slänger sig hej vilt i trapetser, såväl som går på lina. Bra jobbat, Melinda!

“ Allt liknar sig självt”

Gatuteatern var det sena 70-talets och det tidiga 80-talets hippaste teaterform: festivaler anordnades i Köpenhamn, Göteborg, Stockholm, och varje ny teatergrupp med självaktning drog på styltor genom stan. I dag är det bara den internationella gatuteaterfestivalen i Halmstad som påminner om pionjäråren: sedan 1995 drar regissören Ulf Andersson samman lokala, nationella och internationella gatuartister för en kommunalt sponsrad festival.
   Vart tog gatuteatern vägen? Vad går vi, som publik, miste om? Och vad har vi fått i stället?

Jag tror att gatuteatern, precis som dagens mer informella teater, var en reaktion mot teatern som institution: det konventionella teaterrummet, den slentrianmässiga uppdelningen mellan scen och salong, fjärdeväggen-realismen, skådespelarens och regissörens kultstatus.
   70-talet var de kollektiva manifestationernas tid; för teatern var det naturligt att också dra ut på gatan och möta sin publik på nya villkor. Gatuteatern uppfattade sig som sant demokratisk: på gatan fanns ju inget färdigt kontrakt mellan ensemble och åskådare, det gällde att erövra publiken på nytt i varje ögonblick och framför allt: att hålla den kvar. Alltså var man tvungen att agera mer lyhört än på en vanlig teaterscen, förmågan att kunna improvisera blev oundgänglig.

Här finns förstås en koppling till dagens improviserade teater. Men det rör sig, i gatuteater, om en annan typ av improvisation än den som vi kan se i dagens teatersport och på Impromania-festivalen. Där uppfinner man innehållet på nytt i varje scen – i viss mån även den dramatiska formen. Gatuteatern, däremot, måste också vara beredd att plötsligt förändra teaterrummet och ständigt omdefiniera sin publik. Det gör att den också griper djupare in i vår vardag.
   Det som slår mig, när jag under några kvällar låter mig roas av Stockholms Improvisationsteaters rasande skickliga ensemble (och deras gäster), är att publikkontakten ändå är oerhört formaliserad. Publiken bidrar med förslag på teman och nyckelord – men lämnas sedan i fred att skratta och bua och – i princip – konsumera. På samma sätt som krogpubliken under en stand up eller – varför inte – den estetiskt medvetna publiken under en iscensatt performance.

Det enda som egentligen skiljer dessa teaterformer från det konventionella dramat är att man öppet leker med teatraliteten; skådespelarens roll som skådespelare blir mer intressant än hans roll som Hamlet. Den verkliga utmaningen, att förändra förhållandet mellan scen och publik, att utvidga, omvandla, återuppfinna scenrummet, uteblir.
   Därmed har jag också antytt vad som hände med 70- och 80-talens gatuteater: den flyttade in i salongerna igen, eller i de skenbart annorlunda krogmiljöerna. 90-talets modeord var ”cocooning”; teatern tycks ha tagit parollen på allvar. Visst bevarades en del av den fysiska energin – men esteticerades till nycirkus – och den improvisatoriska energin reserverades åt text och innehåll, och till lek med dramats former.
   Och jag kan inte låta bli att förundras: samtidigt som bildkonsten alltmer tagit det offentliga rummet i besittning, genom installationer och platsspecifika projekt, har teatern slutit sig i sig själv. Eller – och exemplen är många – lierat sig med myndigheter och företag och producerar halvoffentlig (eller helt intern) event-teater (stadsvandringar, konferensjippon), ibland med stilgrepp lånade från den en gång karnevaliska, folkliga gatuteatern.

Även gatuteaterfestivalen i Halmstad speglar förändringen: flera av föreställningarna ges på fasta utomhusscener, det fria, anarkistiska elementet är nedtonat. Och vad blev det av de inhyrda gycklarna som satte färg på Göteborgs Dans- och Teaterfestival de första åren? I år är utomhusföreställningarna hisnande cirkusnummer högt uppe i luften, över huvudet på all publik.
   Det har blivit väldigt tryggt att gå på teater – även på metateater, anti-teater och icke-teater. Vad värre är: det har blivit lika tryggt på våra gator och torg. Alla är vad dom utger sig för att vara. Bo Lundgren är Bo Lundgren. Allt liknar sig självt. Bara de ”vita overallerna” vågar utmana staden med sina symboliska uppror. Dom arresteras.