Orgie i barnteater

Från filialen i Malmö kommer ensemblen upp och spelar den genuint skånska pjäsen Spöktunneln samt Lill-Tarzan, en föreställning som man har spelat i hela fem år och som har turnerat i lika många länder.
   Stockholmsensemblen bidrar med Mitt i natten och Den röda tråden. Föreställningarna ges kl 10.00 och 18.30 torsdag 21/11 – söndag 24/11.
   Dessutom bjuds det på eldslukning, tittskåp, ballongmagi, musik och servering. Föreställningarna riktar sig till barn från tre år. Biljetterna kostar 50 kronor, alternativt 150 kronor för alla fyra pjäser.
   Skuggspel, magi, fantasidockor, biljettpriser lägre än bio. Låter som en sjysst anledning att fly det deprimerande novemberslasket, tycker Nummer.

Flyt för Mats Ek

Att Mats Ek och Fläskkvartetten passar för varandra upptäckte jag när Kungliga baletten dansade Ljusvarelser i mitten av nittiotalet. Det var som om Fläskkvartettens musik gav koreografin en extra lyster. Därför är det inte förvånande att Mats Ek för andra gången väljer att skapa en balett tillsammans med dem, första gången var Apartement för Parisoperans dansare.

”Deras musik är romantisk med taggtråd och ofta springer de in i betongväggar…” (Mats Ek om Fläskkvartetten)

Knappt två veckor före premiären bekräftar han på en presskonferens att kvartetten – vars musik han säger återspeglar en föränderlig, sig förändrande verklighet – inspirerar honom. Därtill upplever han att han har ett konstnärligt släktskap med dem, något som kan ha sin grund i att deras musik har ett brett känslomässigt register, som han beskriver på sitt karaktäristiskt målande sätt.
   – Deras musik är romantisk med taggtråd och ofta springer de in i betongväggar.
En karaktäristik som skulle passa lika bra som beskrivning på Mats Eks egen koreografi. Det är förmodligen denna samstämmighet som möjliggjort det nära och framgångsrika samarbetet, som han beskriver som ett kreativt gungbräde, ett samarbete som inleddes med att han gav musikerna en meny av idéer som de sedan reagerade på och så fortsatte de tills musik och koreografi hade hittat varandra.

Livsvikigt musikkemi
Att musiken – och musikskaparen – är av största betydelse för Mats Ek som koreograf förstår man när han berättar att musiken inte bara är en inspirationskälla, den kan också kan vara en riskfaktor.
   – Musik kan vara förrädisk och frambringa allt för enkla lösningar så att koreografin blir beskrivande kommentarer till musiken.
   Om det är en mycket rik musikalisk komposition kan den få honom att känna sig utestängd, som det inte finns någon möjlighet att tillföra något eftersom allting redan är sagt av kompositören. Därför föredrar han att arbeta med ”enklare” musik.
   Men även hos Mats Ek gäller principen, ingen regel utan undantag.
   – Med detta menar jag inte att Fläskkvartettens musik är enkel! Deras musik ger mig rörelseimpulser och känslomässiga idéer, samtidigt som den är lättuppfattlig, omedelbar och effektiv.

Titel med flyt
Titeln, Fluke, har ingen speciell anknytning till baletten vilket beror på att Mats Ek var tvungen att bestämma sig för ett namn långt innan han egentligen var mogen att göra det. I det läget föll det sig naturligt för honom att låna namnet på ett av de färdiga musikstyckena som han valt till baletten. Fluke, är engelska och en fri tolkning skulle kunna vara ”att ha flyt”, och det stämmer ju, för det är uppenbart att Mats Ek och Fläskkvartetten har flyt tillsammans, så mycket att musikerna till och med medverkar på scenen, precis som de gjorde i Paris.

”Det är lätt att plocka ur garderoben, men när man arbetar med folk man känner måste man förnya sig, annars utsätts man för ett ironiskt höjt ögonlock”.
(Mats Ek om att jobba med Cullbergbalettens dansare igen)

Nervös hemvändare
Några som också haft en avgörande betydelse för tillkomsten av det nya verket är de dansare i Cullbergbaletten som Mats Ek arbetat med tidigare. Dessa dansare, som känner honom väl, kan nämligen ställa helt andra krav på hans kreativa förmåga än dansare han vanligtvis möter som kringresande frilanskoreograf. Eller som han själv beskriver situationen.
   – Det är lätt att plocka ur garderoben, men när man arbetar med folk man känner måste man förnya sig, annars utsätts man för ett ironiskt höjt ögonlock.
   Men det var sex år sedan Mats Ek senast arbetade med kompaniet och sex år är en lång tid i dansens värld. När han återvände till Cullbergbaletten hade många av de gamla dansarna han ville arbeta med redan slutat i kompaniet. Han beskriver det som om han återvänt i elfte timmen och att återkomsten blev mer komplicerad än han tänkt sig.
   – Det var som att tvingas återupptäcka någon man trodde man kände.

Gruppbalett med solonummer
Ett nytt verk av Mats Ek är något av en raritet och naturligtvis känner han omvärldens krav på att han skall förklara vad Fluke är för ett slags verk. Men knappt två veckor före premiären är han inte helt klar över den frågan själv, vilket beror på att han ännu inte sett hela baletten utan bara arbetat med delarna.
   För att publiken ändå skall få en uppfattning om Fluke beskriver han den som en gruppbalett där individer bryter sig ut ur kollektivet och manifesterar sin individualitet i solon, duon och trios innan de återigen blir en del av gruppen.
   I Fluke, som i alla Mats Eks verk, finns teatern och dansen närvarande samtidigt och frågan om inte detta kan vara en källa till konflikt för honom svarar han bestämt.
   – Ja och jag hoppas det kommer ut!
   Avgör själv när Fluke kommer till en teater nära dig.

Tävla i poesi

Varje tisdag kl 20.00 går evenemanget av stapeln. På El-Hags hemsida kan man läsa att det är helt okey att vara subversivt reaktionär, multisexuell och renrasig invandrare av blandad härkomst. Alla får medverka!
    Finalen, Poetry BigBang, äger rum 17 december. Kvalificerade är Irene Karlbom, Özgür Kibar (Wild card), Jerry Steele, Åsa Freij, Peter Al-Fakir (Wild card), Margareta Hammar, Eleonora Luthander och Jenny Hilding(Wild card).
   Fri entré till samtliga kvällar.

Peter Wahlbeck under lupp

Att Peter Wahlbeck inte är som folk vet vi redan. Eller? Finns det något normalt hos honom? Frågorna hopar sig när underhållaren, konstnären, musikern, stå upp-komikern och skådespelaren sätter sig på pallen mittemot Ola.
   Oscar Söderberg och bandet får Mosebacke att gunga tillsammans med Mats Ronander.
   Programmet sänds i SVT 2 fredag 22 november kl 22.10 med repris söndag 24 november kl 23.10.

Teater ’i’: Aphjärnor

En begravning skall snart äga rum. Tre ungdomar har sökt sig till kyrkan och samlats runt kistan framför altaret.
   Anledningarna till varför de kommit är olika, men alla vill de få någon form av upprättelse. Karaktärerna blir stereotyper för hur mobbningens offer och förövare ser ut. Sixten (Christian Arin)är den ensamme mobbaren som kränker andra för att inte själv känna sig så kränkt. Medan Per (Matthias Thorbjörnsson) är killen som offrade sin kompis på väg upp till bekräftelse i de tuffa gängen. Den tredje personen är Regina (Vera Veljovic Jovanovic)som lärde känna Svante, som han hette, via internet. Hennes skuld ligger i att hon ingenting gjorde – och aldrig förstod – hur mycket han ville dö.
   När de träffas i kyrkan uppstår en kamp mellan dem om vem som skall bära skulden och vem som får släppas in.
   Pjäsen tar upp svåra frågor men ger inget direkt svar på dessa, vilket stimulerar till eget tänkande. Negativt är däremot det abrupta slutet som försvinner ut i tomma intet; vad hände sedan? Jag vill ändå rekommendera denna pjäs eftersom den tar upp ett så viktigt och politiskt aktuellt tema som mobbning i skolorna, något som måste uppmärksammas mer så samhället slutar att bagatellisera effekterna av den.

Punkrockbandet Pixies blir musikal

En av deras låtar, Debaser har givit namn åt en av Stockholms senaste rockklubbar. Titeln till den aktuella musikalen har hämtats från sångaren Frank Blacks platta med samma namn från 1994. Låtar både från hans solokarriär och från tiden med Pixies kommer att finnas med i musikalen. Storyn beskrivs som ett slags beatpoem som skildrar hur ett alternativt rockband plötsligt slår igenom hos en bred publik, säger manusförfattaren Josh Frank till Entertainment Weekly.
   Premiären är beräknad till våren 2003 i New York. (källa: Metro/ Peter Lindholm)

Thaliapriset till Henric Holmberg

Priset får han för sin uppsättning av Lars Noréns Tiden är vårt hem på Skillinge teater i östra Skåne sommaren 2002.
   Motiveringen lyder som följande: ”Uppsättningen ger tyngd åt pjäsens budskap om hemkänsla och vilsenhet, men framför allt visar den hur en regissör i ett genialt grepp kan förena ett djupt allvar med teaterns lustfyllda medel”
   Lars Ring (Svenska Dagbladet 4/7) skrev bland annat följande i en recension: ”Denna Tiden är vårt hem är ett slags folklig Norén men också en uppsättning som visar hur många lager texten har och hur många stämningslägen. Den visar att Norén tål att spelas som sommarteater också, som alternativ till dessa ständiga Shakespearespel”.
   Thaliapriset delades ut första gången 1952, då skådespelaren Georg Årlin fick det.

Norrbottensmusiken: Nattens Liturgi

En man i svart kostym och vit skjorta dansar upp längs mittgången. Stor anspänning. Fonden, en måne med svart skugga. Så kommer hon, drottningen. Rödvitsminkat overkligt ansikte. Överdådig mantel i rött och guld. En röst som sänder välbehagsrysningar längs ryggraden. Dansarens rörelser är röstens skugga.
   Nattens liturgi med Piteå kammaropera gästspelar i Tegskyrkan i Umeå. Språket är franskt latin och berättar om Jerusalems förstörelse. Men det är inte viktigt. Förståelsen och upplevelsen ligger på ett annat plan än det verbala.
   Drottningens delaktighet i duetten med dansaren byts mot en ljus, manlig stämma. Dans och röst är inte lika tajta här, rörelsen når inte ända ut i den manliga sångarkroppen. Men jag har skrivit på kontraktet och gått in i överenskommelsen. Jag är med. Vidöppet mottaglig för röster och rörelser.
   Innan den avslutande duetten mellan de två sångarna och dansarens rörelse öppnas de viskande rösterna igen. Nu större ljud, underjordiska. Dansaren kastas runt när de rena klara rösterna inte bär hans rörelser. Så avslutas det. De två sångarna, dansaren och musikerna i ett.
   Ute har Umeås slaskgrå dimma bytts mot ett mjukt mystiskt sken. Mitt inre har badat i lent kamomillte i en dryg timmas tid. Det sitter i länge efteråt.

Världens coolaste författare

Fokus ligger vid mitten av 1500-talet då William Shakespeare kanske var som mest produktiv som dramatiker och sagoförfattare.
   Ohyggligt blodiga tragedier med hasande vålnader och blodshämnd, komedier fyllda med gåtor, hemligheter och knäppa förväxlingar. Och så lustiga sagospel bland feer och glittrande naturväsen, sökte sig i mångfald ut från hans penna till pappret för evig överlevnad.
   En av de otäckaste pjäserna är kanske Macbeth som man i Eva Staafs program kan lyssna till i sin helhet. Samma pjäs har för övrigt premiär på Malmö Dramatiska Teater lördag 23 november i regi av Tom Fjordefalk.
   William Shakespeares dramatiska värld sänds i Sveriges Radio P1 söndag 17 november kl 08.05 med repris kl 18.30 och 22/11 kl 09.35

Marknadsafton för skådespelare

Let’s face it: Världen behöver inte fler skådespelare. Människor vill ha konst, de vill inte ha ytterligare en konstnär i bidragsberoende. Men det finns alltid rum för den som bidrar; som ger mer än den tar. Fria konstnärer finner alltid sin väg. Mod ger makten tillbaka till konstnären.
   Jan Erik Levmo är rollsättare på Skrivbordet och drar igång det första showcaset i Sverige till våren, utlandsutbildade skådespelare som tillbaka i Sverige hoppas på att slå sig in på arbetsmarknaden. Han hyr en lagom glamorös lokal, repeterar in korta scener med skådespelare och bjuder in folk med makt i branschen. ”Jag gör det absolut inte för att tjäna pengar, jag ser det som en kulturgärning” säger han.
Jan Erik Levmo tänkte när han träffade alla de här utlandsutbildade att det måste finnas en massa som de har att berätta; har man tagit sig utanför landets gränser, satsat en massa pengar för att utbilda sig så har man också en rätt stor drivkraft som kan vara intressant att ta del av.

När Katrina Walker i England hör att systemet med showcases inte kommit till Sverige ännu säger hon ”You know, there is money to be made!” Skådespelare betalar 150 pund, ca 1 750 SEK för att vara med, och Katrinas företag ordnar teaterlokal, inbjudningar till casting agents och förfriskningar. Det är en chans för kvinnor att komma tillbaka efter mammaledighet, för skådespelare som tycker att de hamnat i ett fack och vill utvidga sina rollmöjligheter. Det startade genom att Katrina och en kvinnlig kollega själva drog ihop ett showcase för egen räkning, för att de ville ha jobb. Sen upptäckte de att det var en lysande affärsidé.

”It is a meat market”. Det är en regissör och lärare på teaterskolan Drama Studio London som säger det. Skolan har hyrt in sig på The Circuit, en välkänd theatre mitt i smeten på Piccadilly Circus. 50 elever får sammanlagt en minut var på scenen att visa vilka de är. Efteråt är det meningen att de unga skådespelarna ska gå omkring och mingla och presentera sig. Och blotta strupen för casting directors och agenter som fått i sig ett par glas vin och några snittar till lunch och är där för att se om det finns någon ny talang att knyta till sig. Jag frågade denna regissör och lärare på skolan hur det kom sig att det var dekolletage och poseringar som dominerade under föreställningen snarare än den närvaro och lyssning teaterskolor vanligtvis brukar betona. ”They know it works”, sa hon, blev sur och gick. Att den enda av 50 elever som fick en agent på sitt showcase var en tjej i rollen som prostituerad med klassisk gestik får man väl hoppas var en slump.

När jag hörde talas om showcases tänkte jag ”Hurra! Skådespelaren tar makten över tillfället och väljer vad som ska visas, och för vem!” Och kanske vi faktiskt kan det, här i Sverige. Vår marknad (O, sorgliga uttryck i konstsammanhang) är så idylliskt liten och det finns inte tillräckligt stora pengar att hämta för att en cyniker ska tycka att det är värt mödan. Vi kan lägga ut kuddar på golvet i all kärleksfullhet och bjuda på varm choklad till snälla och intresserade regissörer och rollbesättare och sen visa att vi kan spela de där rollerna som vi vet bor i oss. It’s a wonderful world.

Upsala stadsteater: Next Stop Atlantis

Två skådespelare från varje teater medverkar och alla talar sitt eget språk. Förtydligande översättningar görs i form av projiceringar eller direkt av skådespelarna, men det mest intressanta är egentligen inte vad som sägs i föreställningen utan vad som visas. Den makedonske regissören Dritero Kasapi har valt den fysiska vägen och ensemblen fyller ut den avskalade scenografin med betydligt mer än ord. Till exempel med uppblåsbara badleksaker som de dansar runt med till tonerna av Beach Boys.
   Karaktärerna kan beskrivas som tragikomiska stereotyper av de olika nationaliteterna. De svenska görs av Anna Takanen, hon spelar en utbränd karriärskvinna, och Viveca Dahlén, som är en byråkratsosse som fallit offer för sitt eget system och prackar ”Små grodorna” på krigsflyktingar. Vår typiska svenskhet ställs i samma ljus som den walesiske cricketspelaren med dennes patriotiska stolthet eller den albansk-makedonske krigsflyktingen som berövats sin familj och nu har relativt enkla krav på en lycklig tillvaro. Här öppnas scenen upp för perspektivbyten och man får en hel del med sig hem att fundera vidare över. Fern Smiths glittrande tolkning av sagan om den lilla sjöjungfrun etsar sig också fast i minnet.

Ny start för Intercult

Det innebär framöver ett fortsatt arbete efter samma mål som förut, vilket är att skapa internationell scenkonst och arbeta för en ny och bredare publik.
   Vidare kommer Intercult att samarbeta med Angereds Teater och Malmö Dramatiska Teater under namnet Produktionscenter för interkulturell scenkonst med utbildning, konsultation och produktioner på agendan. Till våren arrangerar de kurser inom scenografi, projektledning och offentliga rum och i maj 2003 kommer deras första produktion, Clandestino, en nyskriven pjäs av Mia Törnqvist att ha premiär.
   Intercult är också delaktiga i EU-projektet Culturebase, en internetbaserad databas för artister som jobbar över landsgränserna.

Les Misérables på scen och i tv

Här kan man njuta av stjärnnskådespelarna Gérard Depardieu och John Malkovich i huvudrollerna.
   Les Misérables är Victor Hugos klassiska historia om den ädle, före detta förbrytaren Jean Valjean och polisen Javert, vars övertygelse är: en gång brottsling alltid brottsling. Denna övertygelse gör att han misstror Valjeans framgång och han inväntar bara rätt tillfälle att åter sätta Valjean bakom lås och bom.
   Tv-serien Les Misérables sänds i åtta delar och är regisserad av Josée Dayan. Efter första avsnittet av serien kan man även se ett dokumentärporträtt av Depardieu.
    Seriestart i SVT1 lördag 16 november kl 21.30

Apropå Stora teatern

Men visste du att ”Berra” på vinden också finns på riktigt? Han kallas även i verkligheten för ”Berra”, men heter utskrivet Bertil Österberg och jobbade många år på Dramaten som scenarbetare med ansvar för tågvinden (ridåhalning m m). Dock bodde han inte bokstavligen på vinden som tv-serien låter påskina.
   Bertil liknar lite sin rollgestalt (spelad av Per Oscarsson) med sitt vita hår och skägg, alltid mycket artig och belevad. Han läser visst mycket vilket fick Erland Josephsson att ofta samspråka med honom i teaterkorridorerna.
    Numera har ”Berra” gått i pension.
   För dig som inte kan kolla in programmet på tisdag kl 21.30 kan nämnas att en repris sänds torsdag 14 november 23.30.

Teaterdokumentär om självbilden

Pjäsen tar avstamp i omvärldens bild av den perfekta människan i förhållande till vem man egentligen är där innerst inne. Vems bild är man? Kan man förhålla sig opåverkad i förhållande till omvärldens reklambilder och fotomodellideal?
   Härifrån heter föreställningen som vill uppmana till eget tänkande. Rollerna spelas av författarna själva på en catwalk och premiär äger rum lördag 23 november kl 19.00.

Spexiga sångare gör show

Det började med Lena ”Jag-syr-alla-mina-kläder-själv” Philipsson på Hamburger Börs som hade premiär på sin självironiska Lena Ph show hösten 2001. Hon har visserligen gjort det tidigare (men det nämner vi inte här för då håller inte den här dagsfärska trendteorin).
   Lena Ph gör alltså succé med en show där hon visserligen sjunger, men även bjuder på cirkusakrobatik, massor av ironi, en symaskin och en hel del videoteknik. Alltså, mer teater än konsert. Showen har nypremiär på Rondo i Göteborg den 18 januari 2003.
Recension i Aftonbladet

Schlagerhovets hattparad
Så kom Riksteaterns turné av Den stora schlagerfesten sommaren 2002, en ”schlagerkavalkad med mellansnack” framförd av schlagervärldens ikoner, Charlotte Nilsson, Magnus Carlsson, Christer Björkman och Richard Herrey. Även här var mixen lika delar sång som underhållning där både dans och andra teatrala inslag samsades om samma utrymme.
Recension i Aftonbladet

Skräcködlor i lyxförpackning
Därefter trippade Kikki Danielsson, Elisabeth Andreassen och Lotta Engberg upp på scenen med sin krogshow Kikki, Bettan och Lotta som hade premiär på Rondo i Göteborg den 12 september och som fortsätter att spela våren 2003, ”en show med dansare, musiker, kör, en stor portion humor och många välkända hits”, kunde man läsa i PR-materialet. En kritisk röst hävdade att det var Jurrasic Park som visades på scenen. Skräcködlor eller ej, de bidrar till trendteorin.
Recension i Expressen

Williams som Williams
Och så sist men inte minst, Sveriges folkhemsrockare No 1, Jerry Williams, i föreställningen om hans eget liv, Jerka, som hade premiär på Göta Lejon den 20 september med bland andra tungviktarskådisar som Marika Lagercrantz och Tomas Bolme i övriga rollistan.
   Jerka är en scenshow som mixar lika delar sång, skådespeleri samt dans och kan i detta sammanhang kanske räknas som den mest renodlade exemplet i detta sammanhang.
Recension i Svenska Dagbladet

Vad kan man säga annat än att en stark ”sångare vill-göra-mer-än-sjunga”-trend just nu sköljer över landet. Och kanske också att denna ”wannabee”- explosion bidrar till att bilda norm för vad som faktiskt är scenkonst. Eller för att citera Teatertidningens redaktör Rikard Hoogland apropå Den stora schlagerfesten: ”Nog har vi väl varit med om att Riksteatern har tänjt på gränserna för vad som de kallar scenkonst. Men i sommar slår de alla rekord/…/ Är det en rimlig användning av statsmedel? Är det så man tolkar sin målsättning: ”Var du än bor i landet ska du kunna se levande, kvalitativ scenkonst på ett lättillgängligt sätt”.
   Inom parentes kan nämnas att trenden också går det motsatta hållet. Senaste exemplet är förstås Thorsten Flincks krogshow Drill och disciplin där Thorsten rockar fett för att bli accepterad av musikbranschen.
Recension i Aftonbladet

Malmö Dramatiska Teater: Avskedet

I Melanie Mederlinds regi på Malmö Dramatiska Teater skulle man närmast kunna kalla det en Haider i filosofiska lederhosen, en utflippad alpdröm, en förmedvetandets ofrivilliga bekännelse på analytikersoffan.
   Hur som helst, den text som Göran Dyrssen framför tillsammans med fyra i det närmaste stumma barnstatister, är något så ovanligt som ett stycke underhållande tysk, politisk-filosofisk teater, intellektuellt krävande, otvivelaktigt, men med så exakt inprickade sceniska upptåg att man aldrig hinner köra fast i talarens, låtsas-Haiders falska spetsfundigheter.
   Dyrssens minspel påminner om Gösta Ekmans: det är komiskt på ett kontrollerat sätt, som clownens professionella kod av ansiktsuttryck, väl utprovade, med känd effekt. ”Haider” må vara en politisk clown, men som demagog är han en skicklig yrkesman, och de här två funktionerna kombinerar Dyrssen säkert i sin rolltolkning.
   Ungdomen har han med sig, teater-Haider: blygt leende mähän på skidor, i joddlarkostym, och som antika ariska ynglingar i särk. Det är hejdlöst roligt och isande aktuellt. Skånepartisterna borde dra in alla anslag till teatern.

OBS: Endast 2 speldagar kvar, 8 – 9 november.

Utanför garderoben

Här diskuteras ämnet klädernas fria vilja i en vild lek med teaterformen. Tillsammans med publiken säger sig gruppen vilja utforska nya frågor om livets grunder.
   Folk uppmanas att ta på sin ”dräkt för dagen” – kan så vitt vi tolkar det också vara en språkdräkt – och komma. Föreställningen har premiär på Pusterviksteatern fredag 8 november och spelas sedan fram till 17 november.

Riks Drama-turné: Någon kommer att komma

Jon Fosse smyger in kvinnans oro som ett mantra i texten, en besvärjelse, på en gång psykologiskt trovärdig och, som språkligt uttryck, förhöjt till ett poetiskt plan. Att säga orden rätt på scen måste vara ohyggligt svårt. Att få motspelaren att svara på dem utan att dialogen förlorar sin vardaglighet och utan att förvandla poesin till kvinnlig hysteri, måste vara lika svårt.
   I Eirik Stubøs regi på Riksteatern lyckas det. Irma Schultz spelar kvinnan, Ingvar Haggren mannen. Hon säger orden lite undrande, som om kvinnan samtidigt frågade sig: Kanske är det just det jag hoppas på? Att någon ska komma. Ibland talar hon uppfordrande, som om hon ville tala om för sin man att: det här måste vi ta itu med! Innebörden blir klar först när vi får lära känna hans oresonliga svartsjuka.
   Men framför allt tycks kvinnan lyssna inåt, till sin egen röst, till ljudet av mantrat. Och sådana är Fosses människor: de är mer främmande för sig själva än för varandra. De hör sig själv tala och vet inte varför det sägs och av vem.
Hos Irma Schultz syns dessa motsägelser även i kroppsspråket: när ”Någon” till slut kommer rör kvinnan inte en min inför främlingens klumpiga närmanden. Ändå är hennes stela avvisande laddat av erotik. Förvånad erotik. Jo, sånt finns – i en välregisserad Fosse-pjäs.

Elisabet Carlsson i livsmedelsaffär

För så brukar det vara med Marina Steinmos pjäser. titeln säger föga om vad föreställningen egentligen bjuder på.
   Pjäsen beskrivs som ”ett vardagligt drömspel, en svart komedi, ett utsnitt ur några vanliga människors ovanliga liv” och i den enda rollen ses Elisabet Carlsson, kanske mest känd som tokkär bibliotekarie i storsäljarfilmen Grabben i graven bredvid. Anna Pettersson regidebuterar samtidigt som hon medverkar som skådespelerska i Pizzeria Gasolino på Stockholms Stadsteater och Marina Steinmo har alltså skrivit manus, senast aktuell med en text till Kajsa Giertzs Ren, Fin, God på Byteatern, Kalmar.
   Premiären äger rum på Teater Brunnsgatan Fyra torsdag 7 november kl 19.00.