Ingen konkurs för Norrbottensteatern

När Norrbottens läns landsting förra året skar ner Norrbottensteaterns bidrag med en miljon kronor följde Statens kulturråd efter och sänkte med en halv miljon kronor. Luleå kommun sänkte inte sitt bidrag utan gick i stället in med ett extraanslag enligt teaterns informationschef Marika Hansson.
   Fem personer fick gå, ytterligare tre fick nedskurna tjänster. Men uppsägningarna år 2002 – 2003 kostar teatern 2,2 miljoner i bland annat uppsägningslöner. Detta har lett till att teatern i förra veckan låg en miljon kronor back och rent konkret stod inför en konkurs.   
   Konkurshotet är nu avvärjt: teatern har muntliga löften från Luleå kommun och Norrbottens läns landsting att de täcker upp den saknade miljonen.

Återställda bidrag
Landstingsbidraget återställs nu till 2001 års nivå, vilket även leder till en höjning av det statliga bidraget. Förutsättningen för att landstingsbidraget ska höjas är dock, enligt landstingets hemsida, att även Luleå kommun höjer sitt anslag till teatern med 724.000 kronor och att Norrbottensteatern finansierar en länsregissör inom budgetramen.

Illusionsbrottets år

Om de tre senaste åren gått i dokumentärens tecken med Lars Noréns 7:3 (fångar spelar sig själva), Bengt Ohlssons Kode (mordet på John Hron) och Mattias Anderssons Dom (diskoteksbranden i Göteborg 2000) som några exempel, så kan år 2002 sägas vara en slags hybrid mellan dikt och verklighet, något man kan kalla illusionsbrottets år.

Händer genom papperstaket
På Göteborgs stadsteater börjar det redan i första scenen. Istället för att släppas in i salongen, lotsas publiken upp på scenen. Väl däruppe förförs man av en visuellt halsbrytande luftakrobatik bakom papperstak, ackompanjerad av suggestiv musik och ett vackert skuggspel i blått. För att sekunderna senare brutalt berövas sin teaterillusion. ”Ha, ha, det är inte Stormen. Vi bara skojade”, hånar Rolf Lassgård (Regissören/ Prospero) oss utifrån salongen. De kalla neonlamporna tänds och publiken motas bryskt tillbaka till sitt bås. Och så fortsätter föreställningen rakt igenom.
   Scenarbetare och ljustekniker agerar på scenen spelade av skådespelare i föreställningen, Lassgård avbryter oupphörligen med nya regianvisningar och sista scenen visar sig vara en historisk blinkning till den uppsättning av Stormen som invigde teatern år 1934.

Föreställningen som aldrig börjar
Ett utländskt exempel är The City Theater and Dance Group från Johannesburg i Sydafrika som gästspelade med sin föreställning Daddy i’ve seen this piece six times before and i still don´t know why they´re hurting each other på Backa Teater under Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti.
   Hela föreställningen går i grova drag ut på att publiken väntar på att den stora koreografen Robyn Orlin ska dyka upp på scenen för att dra igång föreställningen, men hon dyker aldrig upp. Och så fortskrider scenerna som vi ska tro bara är denna väntan och där – återigen – ljustekniker och annat löst scenfolk spelas av de ”riktiga” dansarna. Om du hänger med!

Från scen till scen
Och så går man och ser Suzanne Ostens hyllade föreställning Det allra viktigaste på Unga Klara. Och blir genast superförförd. Njutningsfullt sjunker man in i scenografen Sören Brunes illusoriska värld av dekadent sekelskiftesstämning à la Paris med röd plyschsammet, spågumma och kristallkula på bordet. Men, så igen; ”Pang Smack, Ha ha, vi bara skojade. Det är egentligen den här scenen vi tänkte spela”. Och raskt dras den trötta torsdagspubliken upp ur sina mjuka säten för att istället lotsas in i en helt annan salong, en rå, kallt upplyst repetitionssal bokstavligen bakom kulisserna. Där får vi sitta av andra akten på stenhårda stolar för att sedan åter lotsas tillbaka till den första scenen som nu ser helt annorlunda ut. Om du hänger med!

Flexibelt manus
Inte ens barnen går fria. I Morgan Allings stora familjeföreställning på Dramaten, En magisk jul, bryts illusionen på ett mer – för barnpjäser – traditionellt sätt. En ständig dialog pågår med publiken som tillfrågas om det mesta och får vara med och påverka utgången i diverse scener. ”Ska han öppna paketet?” ”Neeej”, ropar barnen. Och så blir det inte så. Ett annat barn bjuds upp på scenen för att delta i föreställningen (samma grepp som Alling använder sig av i rollen som Mercutio i Romeo och Julia på Dramatens Elverket). För att inte tala om den mest etablerade illusionen av dem alla, tomten. Illusion eller verklighet? två versioner existerar på scenen samtidigt.

   Om man ska försöka placera denna trendspaning i ett större sammanhang, så skulle man kunna påstå att detta är teaterns sätt att sudda ut det som dokusåporna på tv redan har gjort i många år nu; gränsen mellan scen och salong, illusion och verklighet. Allt är en enda stor orgie i interaktivitet blandat med 70-talets ambitioner att sammangjuta skådespelare och publik till en enda härlig helhet. Vem är aktör och vem är åskådare i livets rävspel? En logisk utveckling av dokumentärteaterns era, tycker Nummerspanarna.

Dramaten: En magisk jul

Det är fart. Det är fläkt. Det är MYCKET av nästan allting. Inte minst julstämning; snön faller ymnigt från taket, skidor svischar frejdigt från andra raden, granen står så grön och grann i stugan och julklapparna ligger djävulskt lockande därunder och väntar på att öppnas av snälla små barn.
   Precis som i Johan Welltons Fraktgods, i regi av Morgan Alling, väljer samme Alling att även i denna föreställning presentera en rad lösryckta slapstick-nummer, snarare än en helgjuten föreställning.
   Hans komiska ådra har den vuxenpublik som sett Romeo och Julia på Dramatens Elverket, redan fått en glimt av. Men här medverkar han inte enbart som skådespelare, utan har också skrivit manus och regisserat, en magisk prestation i sig (hur regisserar man sig själv? Förts upp på scenen, riva av en snabb scen, sedan ner i salongen igen och analysera?)
   Som titeln antyder är förstås magi föreställningens röda tråd i detta svulstiga sagospel. Osynlig gran och paket som lever sitt eget liv, är några exempel på denna dunkla kraft.
   Man anar inspiration från Harry Potters värld. Så är också den unga publiken med på noterna från första stund. Nästan oavbrutet skrattar de, skriker motrepliker till skådespelarna och är allmänt med, något som ensemblen bjuder in till från allra första början. Barnen tillfrågas om fisvanor, bjuds upp på scenen för att testa motsträviga julklappar, blir attackerade av tomtesäckar och tillfrågas om åsikter om än det ena, än det andra.
   Det funkar bra på en minipublik. Den är definitivt ”på”. Och man kan inte annat än slicka i sig av denna julorgie även som vuxen. Även om föreställningen inte bjuder på några djuplodande tankar, men som underhållning för stunden är det bra.

Panelen ser Mio min Mio

I bakgrunden sjunger sorgfågeln sin sorgligaste av sorgliga musik, fullmånen lyser kallt över väverskans drömväv, dödens sjö är svartare än natten och dunkla skogen hos Riddar Kato har nog aldrig varit så dunkel som i denna uppsättning av Mio min Mio.
   När regissören Stina Ancker sätter upp Astrid Lindgrens saga om den föräldralöse Bo Wilhelm Olsson som drömmer sig bort på en bänk i Tegnérlunden till Landet i fjärran, så väljer hon att inte väja för det skrämmande utan accentuerar det istället med rejält ”freaky” effekter.   
   Till och med musiken, komponerad av Benny Andersson, framkallar kalla kårar. Och det vackra landet där Mios fader Konungen bor är så blekt i sin framtoning – och Konungens röst så svagt tonlös – att man knappt tror att vare sig landet eller han existerar.
   Jag skulle vilja påstå att alla över 35 finner föreställningen ganska skrämmande, men barn verkar inte vara av samma mening.
   Nummer gick på ett genomdrag två dagar innan premiären och frågade ut fem tolvåringar från Lillholmsskolan i Vårby utanför Stockholm om vad de tyckte.

Andreas
Bor: Skärholmen
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5

Vad tyckte du om föreställningen?
Jättebra.

Vad var det som var bra ?
– Den var bara bra!

Vad det något i som inte kändes så bra i föreställningen?
– Hästen, det var inget kul att den var så overklig (hästen är konstruerad av en stålställning som bärs av fyra aktörer, red.s anm.)

Hade du läst boken innan?
– Nej, men jag har sett filmen.

Foad
Bor: Norsborg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5

Vad tyckte du om föreställningen?
– Den var bra, för man kände igen så mycket.

Vad var det som var bra ?
– Aporna! (spejarna, red.s anm.)

Vad det något i som inte kändes så bra i föreställningen?
– Hästen. Det var inget bra att man såg människorna som bar den, att man såg deras huvuden.

Hade du läst boken innan?
– Ja, men den var inte likadan.

Hur gammal tycker du man ska vara för att se den här föreställningen?
– 3 år!

Fiorella
Bor: Vårberg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5

Vad tyckte du om föreställningen?
– Bra, Jättebra!

Vad det något i som inte kändes så bra?
– Hästen. Och att husen var så små (slottet m fl är uppbyggda i modellform, red.s anm.). Och spejarna i första halvleken, de var konstiga. (skratt!). De flesta som satt längst fram blev rädda. Sedan trodde jag att Riddar Kato skulle se läskigare ut.

Hade du läst boken innan?
– Nej, jag hade varken läst boken eller sett filmen innan, men jag hade hört vad den handlade om av kompisar.

Sofia
Bor: Vårberg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5

Vad tyckte du om föreställningen?
– Bra. På filmen ser man inte lika mycket som man gjorde på den här teatern.

Vad det något i som inte kändes så bra i föreställningen?
– Jag tyckte ljudet var för högt.

Hade du läst boken innan?
– Jag har både läst boken och sett filmen. Teatern var mer lik boken än filmen.

Vad är bäst, teater eller film?
– Teater! Det blir mycket mer verkligt och då blir det också mer skrämmande.

Hur gammal tycker du man ska vara för att se den här föreställningen?
– 7 till 60 år!

Cathrin
Bor: Vårberg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5

Vad tyckte du om föreställningen?
– Bra.

Vad det något i som inte kändes så bra?
– Hästen – och de små husen.

Hade du läst boken innan?
– Ja.

Sammanfattning
Högsta betyg på Mio min Mio gav alltså denna tolvårings-panel. Sammanfattningsvis kan det väl konstateras att bara en av de tillfrågade blev skrämd av föreställningen – sedan kan man ju fråga sig hur sanningsenliga ett gäng tuffa tolvåringar är när de sitter och ska tycka högt inför varandra.
   Illusionsbrott, som icke trovärdig häst och modellhus, var inte populärt hos någon av de tillfrågade. De ville vid en närmare utfrågning att hästen ”skulle se ut som en häst” och förslag på hur detta skulle gå till var bland annat att den kunde vara konstruerad av en riktig djurhud istället.
   I övrigt var alla överens om att teater kan vara mycket mer ”verkligt” än film – och därmed också mycket mer skrämmande. ”Det är ju levande människor på scenen”, som någon uttryckte det.
   Att datorspel och annan visuell underhållning på skärm skulle ha gjort unga slipade och svårare att underhålla med teater, höll ingen i denna panel med om. För dem var Mio min Mio en minst lika cool upplevelse som någon annan underhållning. Där kom undertecknads fördomar på skam.
   Men att åldersgränsen 7 år ska tas på allvar, är något jag vill understryka. Själv gick jag med 4-årig dotter som under hela föreställning satt tätt uppkrupen i mitt knä. Visserligen inte ett dugg skrämd, enligt sig själv, bara lätt konfunderad och med en enda lakonisk fråga i slutet: ”Mamma, vad är ett stenhjärta?”.

Dagens citat

”Mozart eller Verdis operor har blivit regissörens verk. Musiken är förstås densamma men text, handling, dekor ändras.
   Bögar, transvestiter och hångel ska det vara på scenen och detta är så populärt att det förekommer i nästan varje opera. Det blir oskönt och rörigt och så tramsigt att man måste blunda för att kunna njuta av den vackra musiken.”

Insänt av Lena Böving (SvD 8/12)

Teater – med rätt att forska

Det är Regionteatern Blekinge Kronoberg som är på besök med sin speciella blandning av sinnlighet och musikalitet, humor och allvar.         
   Pjäsen om Olle berättar, lekfullt och enkelt, om livet och döden: den ene farbrorn är på väg till ett barndop, den andre till en begravning. Och på något sätt lyckas de byta, inte bara kläder och koffertar, utan också resmål med varandra: båda har blivit våldsamt avundsjuka på vad den andre ska få vara med om!

Forskare sätter ord på flyktig konst
Som vuxen tycker jag det är genialt. Men fungerar sådana existentiella teman på förskolebarn? Vad förstår fyraåringar av födslar och begravningar? Svaren kanske kommer från Växjö Universitet – så småningom; för två år sen fick Regionteatern regeringens nationella uppdrag att vara arena för barn- och ungdomsteaterforskning i landet.   
   Forskare från bl a Växjö Universitet följer arbetet med pjäserna, dels på teatern, men framför allt ute på skolor och daghem.
   Teaterchefen Ingrid Kyrö ser samarbetet med universitetet som en del av teaterns utvecklingsarbete:
   – Vi är intresserade av att få vår verksamhet belyst utifrån, att få nya infallsvinklar på den konstnärliga processen. Det kan forskarna hjälpa oss med. De sätter ord på det vi gör.

Teatern som ett livskoncentrat
Att just Regionteatern fick det nationella uppdraget berodde bland annat på att man redan hade ett fungerande samarbete med Växjö Universitet. En magisteruppsats hade skrivits sedan tidigare och en doktorsavhandling om en av teaterns ungdomspjäser var på gång.

”För mig som samhällsvetare är teatern ett mikrokosmos i sig. I en teatersalong finns hela samhället företrätt.”
(Anna Lund, doktorand på Centrum för Kulturforskning )

   När man nu går in på tredje och sista året av uppdraget är antalet forskningsprojekt uppe i åtta; det handlar både om publikundersökningar och om mer analytiska beskrivningar av teaterns arbete, och även andra högskolor är inblandade.
   Samordnare för projektet på Växjö Universitet är Anna Lund, doktorand på Centrum för Kulturforskning och den som där arbetat längst med frågor om barnteater och kultur.
   – För mig som samhällsvetare är teatern ett mikrokosmos i sig. I en teatersalong finns hela samhället företrätt. På en skolteaterföreställning, t ex, har vi de teaterintresserade estet-eleverna, vi har byggkillarna som helst hade velat vara kvar i verkstaden, vi har t o m några idrottslärare som undrar ”vad gör jag här?”. Och vi har skådespelarna som verkligen brinner för att spela för dessa elever, men som sedan kan kalla dem för ”apor” efteråt. Det är otroligt spänningsfyllt – och intressant att studera.

Byggkillarna väljs bort
Inte sällan tar forskningsarbetet död på gamla fördomar. Byggkillarna, t ex, kanske gnäller över att behöva vara på teatern, men är inte mindre mottagliga för det de ser. Här har skolan ett viktigt ansvar, menar Anna Lund:
   – De ansvariga lärarna är ofta positiva till teatern som bildningskälla, de säger att den bidrar till elevernas allsidiga utveckling osv. Men i praktiken får eleverna på estetiska och teoretiskt förberedande program förtur till föreställningarna. Killar på dom yrkesförberedande programmen väljs många gånger bort. Dom anses inte ha den språkliga förmågan att förstå teater.
   – Men när jag intervjuade de byggkillar som ändå fått komma till teatern, visade det sig att det inte var någon större skillnad på grupperna. Man ser olika saker bara. De som går på dom estetiska och teoretiska program ser mer ”det tekniska” i föreställningen, dom tänker på hur skådespelarna gör och så. Medan dom som går på dom yrkesförberedande programmen ser mer till innehållet i pjäsen.

Forskningsresultat måste redovisas
Ingrid Kyrö är mycket nöjd med högskolesamarbetet och har heller inte märkt något motstånd från folk på teatern. Det finns en nyfikenhet och en vilja att släppa in forskarna i processen.

”Forskning kring barn- och ungdomskultur har inte belönats med några stora pengar tidigare. Därför är det viktigt att det här projektet blir bra.”
(Ingrid Kyrö, Teaterchef)

   – För oss på Regionteatern har det nationella uppdraget stärkt självförtroendet: vi vet att vi blir sedda. Alla vet att vi satsar väldigt seriöst på barn- och ungdomsteatern och att vi har det nationella uppdraget.
   Till uppdraget hör också att redovisa resultat från forskningen, dels i form av skrivna rapporter, dels i form av seminarier om barnkultur. Ett sådant seminarium, för teaterfolk hölls i maj 2002 och ett annat, för lärare och studenter vid Lärarhögskolan i Växjö, arrangeras i maj 2003. Senare samma månad redovisas forskningsresultat på Teaterbiennalen i Uppsala och till hösten bjuds politiker in – för att lära sig mer om hur kultur- och forskningspengar kan användas.
   – Forskning kring barn- och ungdomskultur har inte belönats med några stora pengar tidigare. Därför är det viktigt att det här projektet blir bra. Då ökar chanserna till att forskningsrådet i framtiden ger anslag direkt till barn- och ungdomsforskning, menar Ingrid Kyrö.

Dålig uppföljning på skolorna
På hemväg från Växjö stannar jag till i Värnamo och ser Regionteatern spela Mamma sökes för några mellanstadieklasser. Även den pjäsen handlar, mycket påtagligt, om liv och död: två syskon får reda på att deras mamma ska dö och tillsammans annonserar de efter en ny.
   Pjäsen rör sig på gränsen mellan fantasi och smärtsam verklighet; här finns onekligen en hel del att smälta för en 12-13-åring. Klarar skolan av att fånga upp barnens funderingar efteråt?
   Inte så bra, har det visat sig. Här har kultursociologer och andra barnkulturforskare en viktig uppgift; att göra både teatrar och skolor medvetna om hur dialogen fungerar – och inte fungerar.
   Men till det behövs, som sagt, pengar.

Grottmannen feberyr

– Det är inget allvarligt. Skådespelare blir ju tyvärr också sjuka och behöver ett par dagars vila för att friskna till, säger Brasse Brännström som har feber och ont i ryggen.
   Grottmannen är en två timmar lång monolog som har spelats över 50 gånger på olika orter i Sverige under hösten. Nästa speltillfälle äger enligt planerna rum 14 december i Linköping.

Svenskar på drift i New York

Fysikens Rum, heter det och är ett av sju projekt från hela världen som utvalts av organisationen ArtSci att presenteras vid den internationella konferensen ARTSCI 2002 under dagarna 6 – 8 december. Platsen är Museum of Natural History och Cuny Graduate Center i New York.

Mångårigt arbete ligger bakom
Sedan flera år bedriver gruppen ett gemensamt arbete för att skapa kreativa möten mellan konstnärer och vetenskapsmän. Monica Sand har under lång tid samarbetat bland annat med professor Björn Jonsson på Fysikinstitutionen vid Chalmers.
   I New York kommer man bland annat att presentera Fysikens Rum, ett projekt som genomfördes på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm för några år sedan. Monica Sand byggde då en skulptur som detekterade myoner (laddade partiklar från atmosfären som ibland genomströmmar oss). Gun Lund skapade dansföreställningen Myon-spin för fem dansare utifrån forskarnas senaste rön om dessa partiklar.

Mansgrisar på julbordsmenyn

Till tidningen Stockholm City säger Flinck att han först ville ha en affisch där han sitter med en död gris i knät, men det blev julbord istället, vilket han också är nöjd med.
   I Flincks Paria spelar han själv de båda rollerna X och Y. Den ena vek, den andra mansgris.
   Föreställningen har premiär på Tantogården onsdag 4 december och spelas sedan sporadiskt fram till den 21 december. Priset för biljetten är 395 kronor, men då ingår också julbordet. Om man nu kan få i sig något till denna något udda middagsunderhållning.

Grattis, Carl-Johan Vallgren

– Men priset är kanske bara till för att få tyst på mig som sångare, lär han ha sagt efter utdelningen.
   Vi på redaktionen är förstås övertygade om att Carl-Johan fick det tack vare sin medverkan som brödskrivare i Nättidningen Nummer. Vad annat vore möjligt? Men Carl-Johan, glöm inte vem som gav dig matsäck på vägen när du ensam vallade getterna på grönbete.

Operan söker ny publik på NK

Meningen med detta är inte enbart att förhöja människors julshopping, utan målet är förstås att nå en ny publik.
   ”Premiärdagen” hade en liten skara samlats framför scenen med en överrepresentation av finare damer. De yngre slängde en snabb blick mot scenen och stressade sedan vidare.
   Efter framträdandena skingrades publiken snabbt och intresset för en större dos av opera var minimalt bland de tillfrågade. Så tror inte Nummer att valet av plats för marknadsföring med sikte på en ny, oprövad publik är den bästa. Varför inte göra samma PR-kupp i Rinkeby eller Fittja shoppingcentrum istället? Där skulle operan med all säkerhet entusiasmera en stor och entusiastisk ”nybörjar”-publik som till vardags aldrig får sig ett uns finkultur alldeles gratis. Den välbärgade NK-publiken kommer nog ändå.

Carolina Frände till Unga Riks

Carolina Frände arbetar sedan tre år tillbaka som frilansregissör. Hennes uppdragsgivare har bland annat varit Göteborgs stadsteater, Stockholms stadsteater/Backstage, Teater Bhopa i Göteborg och Älvsborgsteatern i Borås.
   Hon har en utbildning i teaterregi på DI (Dramatiska Institutet) och en fil kand i teater-, litteratur och dansvetenskap. Dessutom har hon studerat barn- och ungdomslitteratur.
   – Som regissör har jag arbetat för såväl vuxen- som barn- och ungdomspublik, nu ser jag verkligen fram emot att under några år få ägna mig helt och hållet åt den unga publiken, säger Carolina Frände i Riksteaterns pressmedddelande.
   För närvarande jobbar Carolina Frände vid Göteborgs stadsteater där hon regisserar Pelle Snusk av Julian Crouch och Phelim McDermott som har premiär den 29 november på Studion.

Ny teatergrupp integrerar

Eller hon borde inte drägla. För gruppen vill uppenbarligen inte integreras, läs utslätas till grå svensk mellanmjölk, utan istället vill de spegla det multietniska samhälle som är Sveriges verklighet i dag.
   Överstens hustru heter ensemblens första föreställningen. Handlingen utspelas på ett sjukhus någonstans i Bulgarien nära den jugoslaviska gränsen: det är fattigt, personalen är halvt galen och strömmen bryts hela tiden av Natos bombningar i grannlandet. Varje patient har sin historia och sina drömmar som snart bleknar bort. Utom en viss ”överste” vars drömmar istället uppfylls på ett helt oväntat sätt…
   Pjäsen är skriven av en av Bulgariens ledande dramatiker, Hristo Boytchev och regisseras av Vladimir Dikanski.
   Pjäsen har svensk urpremiär på Sibyllan i Stockholm tisdag 10 december där den gästspelar fram till lördag 21 december.

Hon är teatertanten

På dagtid arbetar hon som organisationskonsulent på CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, i Stockholm. På fritiden fylls Gunilla Ehlins liv istället av själens droger; som böcker, musik och teater.
   I en ålder kring ”50+” samt uppvuxen, och numera åter bosatt, på Östermalm i Stockholm, går hon ofta på Dramaten och skulle därmed kunna inräknas till publikkategorin ”den typiska teatertanten”.
   Men är det hela sanningen? Vi bjöd upp Gunilla till redaktionen för att få en mer nyanserad bild av den kvinna som sägs bära upp hela det svenska kulturlivet.

Ordet teatertant, vad associerar du till?
   – Det låter lite nedsättande, tycker jag. Men det är väl vi som är nyfikna och som kommer. För oss behöver man inte göra någon marknadsföring som man måste för män och ungdomar. Det ingår i många kvinnors kultur att vilja hänga med. Vi går inte bara på teater, utan också på bio och läser böcker. Men det blir mest tydligt på teatern, för där syns vi ju.

Är du själv en teatertant per definition?
   – Nej, det tycker jag inte. Sedan är det ju olika publik på olika teatrar. På Stadsteatern tycker jag att det finns just en del teatertanter, PRO-tanterna (PRO, Pensionärernas Riksorganisation), medan på Dramaten finns det en annan grupp, mer teaterdamer. Det är ju en definitionsfråga och det är kanske lite förmätet att säga så, men jag känner mig mer hemma på Dramaten.

Varför tror du att det är just ”tanter” som går mest på teater?
   – Det är nog för att man har kommit till den åldern i livet när man har tid. Sen vet jag inte hur det hade varit om jag bott i Stockholm hela tiden, men vi kom tillbaka hit först för elva år sedan efter att ha bott i Flen och sedan Katrineholm under barnåren. Då blev det ingen teater alls.
   – I vår familj är det inte bara jag som går. Däremot är det oftast jag som tar initiativet. Men det är väl likadant med allt socialt umgänge, att det är kvinnan i familjen som är den drivande.

Att det är kvinnans sociala egenskaper som är anledning till att hon är mest representerad på teatern och att det är därför vi inte har några teatergubbar, utan bara tanter?
   – Ja, så kan det vara. Och kvinnor går med män och kvinnor går med kvinnor – och även ensamma. Men män går inte ensamma!

När i ditt liv började du intressera dig för teater?
   – Det var egentligen först när vi kom tillbaka till Stockholm. Det var så nära och så lätt att gå dit. Sedan är jag väldigt social, jag vill sällan gå ensam. Då kom jag på att jag kunde ordna grupper och på så sätt blev jag teaterombud, både på Dramaten och Stockholms stadsteater.

Men det var inte ett ungdomsintresse?
   – Jo, på den tiden som jag gick i flickskola, och även på gymnasiet, gick man på Dramaten. Det ingick i vår uppfostran. Det var mer sådan bildning på den tiden. Man skulle ha sett Shakespeare. Redan då började jag tycka att det var roligt med teater.

Vad föredrar du för dramatik, modern eller klassisk?
   – Jag tycker det är kul med det nya. Jag tycker inte om allt, men jag vill gärna se det. Som Norén och Fosse, när de kommer med nya pjäser. Sånt där är himla spännande, tycker jag!

Kan du nämna något dåligt du sett på sistone?
   – Ja, Boston Marriage på Dramaten. Jag förstår inte hur man kan sätta upp den på Dramaten. Men Lars Ring (Svenska Dagbladets teaterrecensent, red.s anm.) tyckte den var jättebra!

Föredrar du pjäser med estetiskt eller politiskt innehåll?
  – Både och. Det går ju att kombinera. Ett politiskt budskap är inte fel, men det måste resultera i en bra föreställning. Det stör mig om man inte också har lagt ner möda även på scenografin. Jag tycker till exempel Natt kl 12 på dagen som spelades på Stadsteatern i början av året är ett utmärkt exempel.Det var en oerhört stark föreställning om Stalins utrotning av alla som var det minsta misshagliga för regimen. Det gällde Ryssland då, men det kan ske även idag på många håll i världen.

Vad är av störst betydelse för dig när du väljer föreställning. Regissören, recensionerna, skådespelarna eller pjäsen?
   – Det spelar faktiskt ingen roll. Jag brukar exempelvis se det mesta på Dramaten och Stadsteatern.

Så i ditt fall kan det också vara spelplatsen som styr?
   – Ja, det kan den. Det blir ju lätt så eftersom jag är ombud och lätt kan gå på just de här teatrarna.

Men de små scenerna då?
   – Jag borde ju gå mer på dem. Det var till exempel länge sedan jag gick på Teater Giljotin nu. Också Boulevardteatern brukar ha bra saker. När Sissela Lindblom sätter upp något vill jag gärna gå och se det, hon är väldigt duktig, tycker jag.

Kan du nämna några andra, mindre scener i Stockholm som du gillar?
– Tribunalen, Teater Brunnsgatan Fyra och Judiska Teatern… Backstage har jag också varit på några gånger, men där känner jag mig faktiskt lite gammal. Så vänder dom sig ju också speciellt till ungdomar.

Åker du även utanför ”murarna” för att se teater?
   – Jo, jag var faktiskt på Cirkus Tigerbrand i Gubbängen och såg deras föreställning Voltaire – Rousseau. Annars vill jag gärna att det ska vara gångavstånd.

Du är med i en liten teaterförening som kallar sig Musa. Berätta om den.
   – Den startades på initiativ av en kvinna som heter Birgitta Forsgren – Meyerson. Hon undrade om jag ville vara med och starta upp en grupp med damer att gå på teater med för att sedan ha diskussioner om föreställningen efteråt.
      
Hur kan en dylik Musa-afton se ut?
   – Efter att vi har sett en föreställning går vi hem till någon av oss och pratar om den. Förut hade vi en utvald diskussionsledare, men numera alternerar vi den rollen. Vederbörande har läst på lite om författaren och sådant som kan berika diskussionen, t ex sätter in pjäsen i sitt historiska sammanhang. Därefter går vi laget runt och alla får redovisa sina synpunkter. Det blir oftast mycket givande diskussioner för naturligtvis tycker vi inte alla lika.

Skiljer sig era åsikter mycket från recensionerna av samma pjäs?
   – Ja, det kan de faktiskt. Vi brukar medvetet tänka på att inte läsa dem innan. Vi avslutar kvällen med att jämföra med de största tidningarnas.

Vad får du ut av sådana här diskussioner?
   – Det är alltid intressant att höra andras upplevelse av en pjäs. Det är ju alltid mycket som man missat därför att man fokuserar på olika saker. En del är analyserande, andra känslomässiga. Jag är definitivt den känslomässiga.

Du arrangerar också egna kulturaftnar.
   – Ja, Kultur i Hemmiljö, KIH, kallar jag dem.

Hur började det?
   – Genom Strindbergsfestivalen 1997 när det lästes texter runt om i stan. Då föreslog jag att man kunde läsa i hemmiljö också och det tyckte Sigrid Sällström, som var ansvarig för festivalen, var en jättebra idé. På så sätt kom Kristina Adolphson och läste Breven till Harriet Bosse hemma hos mig på Sibyllegatan. Det blev starten på KIH, sedan kom jag på att jag kunde ordna det privat.

Hur kan en Kultur i hemmet-kväll se ut?
   – Förra gången bjöd jag in Erland Josephson och Lennart Hjulström att tala om En natt i den svenska sommaren. Vi var knappt 30 personer som sett föreställningen tillsammans och nu fick vi möjlighet att diskutera pjäsen med författaren och en av skådespelarna. Jätteintressant. Efter diskussionen blir det lite vin och tilltugg och möjlighet till fortsatt diskussion. Jag tycker att den sociala samvaron är oerhört viktig. Att dela en kulturupplevelse med andra gör att man får ut så mycket mer. Men det är inte alltid teater, det kan vara konserter, diktuppläsning m m.

En slags moderna tiders 1700-tals salonger som ju också drevs av kvinnor?
– Ja, det skulle man kunna säga.

Men handen på hjärtat, hur mycket går du nu på teater?
   – När säsongen börjar kan jag gå 3 – 4 gånger inkluderat genrep och annat.

Per månad? frågar en imponerad kulturskribent.
   – Nej, i veckan! Annars går jag nog ungefär en gång i veckan. Eller kanske varannan vecka. I min ålder styr man ju sin egen tid. Det är ju inte förrän man kommer upp i 50 års-åldern som man hinner gå så mycket på teater.

Ja, i småbarnsåldern är det ju svårt när alla föreställningar är förlagda till kvällstid just när man ska lägga barnen.
   – Ja, baby-bio finns ju redan (matinéföreställningar som ges för mammor som kan ta med sin baby, red.s anm.). Man kanske skulle göra samma sak på teatern, baby-teater!

   Föreslår den i alla lägen lika innovativa Gunilla Ehlin. Teatertant, jag vet inte det. Kanske man kunde kalla henne och alla andra kvinnliga eldsjälar i teaterpubliken för det mer smickrande Teaterdrottning istället? Sug på det ordet, alla marknadsavdelningar.

Scenljus. Porträtt av sex Stockholmsteatrar

Redan att att försöka minnas och analysera en så förbiilande konst som teatern, innebär en risk för nostalgi. Vi förhandlar ju ständigt med historien – det finns ingen enhetlig sanning om det förflutna, även om det bara rör sig om något decennium sedan.
   Ingvar von Malmborg ser förbi de stora institutionerna och riktar istället blicken mot småteatrarna som frodades på åttiotalet – en tid då en premiär på exempelvis Galeasen kunde väcka stor uppmärksamhet i hela landet. Han låter en rad kända skribenter analysera denna utomordentligt gynnsamma period av teaterliv, som fick ett så snöpligt slut i och med 90-talets lågkonjunktur.

Babrytande Orionteatern
Boken inleds av von Malmborg själv, som elegant och initierat skriver om Orionteaterns banbrytande roll för Stockholms teaterliv. När den före detta fabrikslokalen blev teaterrum 1983, var det främst just som scenrum Orionteatern skiljde sig från de andra teatrarna. Den 1200 kvadratmeter stora golvytan gjorde den till Europas största teaterlokal, en form som lockade till yviga, cirkusinspirerade föreställningar av regissören Lars Rudolfsson.
   Malmborg följer Rudolfssons och Orionteaterns bana från premiärföreställningen Skrattmänniskan av Victor Hugo, via de ständiga ekonomiska problemen trots succéföreställningar som Pygmalion och Till Damaskus, och fram till publikkrisen under åren 1991 och 1992.

Aurora, Galeasen, Fria Proteatern…
Tiina Rosenberg analyserar den estetiskt stilblandande, feministiska och postmodernistiska teater som Hilda Hellwig och hennes grupp skapade på Teater Aurora. Vid läsningen av Rosenbergs text förefaller Teater Auroras föreställningar varit långt före sin tid. Deras kritik av ideologierna, drift kring genus och upplösning av dramaturgin känns fortfarande angeläget.
   Den legendariska friteatern Galeasen på Skeppsholmen får sin historia varsamt berättad och analyserad av Lars Ring. Han beskriver regissören Richard Günters nyckelroll i teaterns utveckling från att vara oerhört amatörmässig till att bli en av landets djärvaste scener, med sina expressiva dionysiska uppsättningar.
   Pistolteaterns egenart och höjdpunkter återberättas av Rikard Hoogland, Torbjörn Eriksson redogör för Folkoperans nytänkande operapraktik och Lars Linder talar om hur Fria Proteatern slutligen ströps av växande ekonomiska problem och nya ordningar i ett förändrat politiskt klimat där teaterns estetik inte längre var riktigt passande.

Bättre förr?
Det är generellt mycket bra kvalitet på texterna, informationsnivån är hög, med repertoarförteckning och utförlig notapparat i slutet och många bilder, bland annat från föreställningar.
   Men allt eftersom man läser Scenljus infinner sig en känsla av sorg och tomhet. Vart tog den berusande kreativiteten vägen? Idag är villkoren långt svårare för de fria scenerna. Och kanske har vi verkligen sämre teater nu. Svaret lär anstå tills någon gör en liknande kartläggning av våra dagars teaterliv.
   Märkvärdigt nog har teatern, den flyktiga konsten, och scenrummet, den tomma platsen, synligjorts i Malmborgs sammanställning.   
   Och två saker tycks bestå genom tiderna: konstnärernas stora slit och eviga visioner.

Kroppens språk i festivalfokus

Den gemesamma nämnaren är viljan att skapa ett internationellt teaterspråk där scenografin och kroppsspråket hamnar i fokus.
   Under de fyra dagar som festivalen pågår (27/11 – 1/12) kan man se flertalet föreställningar samt delta i en workshop och gå på seminarium.
   Missa inte föreställningen Med halvslutna öron spelad av Ireneusz Krosny från Polen.
   Festivalen är ett måste för alla som vill hänga med i debatten om ett nytt teaterspråk och förändringarna som sker i samhället i och med öppnare gränser.

Christopher Wollter om Miss Saigon

– När regissören, Vernon Mound, ringde upp mig för ett år sedan tvekade jag inte att tacka ja, berättar han när vi träffas innan en repetition.
Den amerikanske soldaten Chris befinner sig i Vietnam när han förälskar sig i den unga barflickan Kim (Michelle Nigalan). De får en kort tid tillsammans, innan han tvingas fly i panik. Ett par år senare återvänder Chris, men allt blir fel.
   – Han handlar impulsivt och förstår inte konsekvenserna. Samtidigt kan man förstå honom. Har man en gång påbörjat en kärleksrelation och den av någon anledning plötsligt tar slut, så finns den alltid kvar i kroppen, säger Christopher Wollter.

Helikopterdån på scenen
Han ser i musikalen ett klassiskt kärlekstema och tror att många känner igen sig.
   – Det som gör historien så intressant, är att det inte finns någon att lägga skulden på. Jag tror att olika människor kan känna för Chris, hans fru eller Kim.
   På Malmö opera och musikteater hänger långa repstegar ner från taket. Christopher berättar att han själv ska klättra i en av dem och att bakgrunden kommer att fyllas av dånande helikoptrar.
   – De som har sett musikalen tidigare kommer att bli överraskade. Detta är något nytt och häftigt.
   Miss Saigon har premiär på Malmö opera och musikteater fredag 29 november kl 19.00.

Fotnot: Ja, Sven Wollter är ingen mindre än Christopher Wollters farfars bror!

Humorkavalkaden i tv fortsätter

Varför är det så roligt att driva med Folkpartiet? Är det för att vi alla är lite så där lagom som folkpartisterna är: mittemellan, snälla, vettiga och färglösa? För det är ju alltid roligt att skämta om sig själv. I Zvampen (1984) gestaltas partipolitiken i sandlådan och där får inte Folkpartiet någon syl i vädret.
   Svenskarnas förhållande till alkohol har med stor sannolikhet bidragit till att fyllesketcher går hem i stugorna. Preben och Preben i Nöjesmassakern som tar sig ”en lille” fick tv-tittarna att skratta i mitten på 80-talet. I mitten av 90-talet var det Lorry-gänget som spelade fyllon.
   I Detta har hänt (1998) föreslår Nordiska museets intendent en folkdräkt för homosexuella. Och ska de inte också ha rätt till sina egna homosexuella livsmedel, undrar reportern? Våra komiker är överens, det som är roligast att driva med är homofobi.
   Dessa är några av de ämnen som behandlas med humor. Programmet sänds i SVT 1 lördag 30 november kl 21.00.

Gandhi möter Macbeth på Hipp

Det är inte första gången som han ger sig i kast med Shakespeares klassiker. Tom Fjordefalk har både spelat och regisserat Macbeth tidigare.
   – Pjäsen är otroligt kompakt och välkomponerad med ett fantastiskt språk, säger han.
   I dramat blir krigaren Macbeth (Fredrik Gunnarson) besatt av sina tankar på mord för att ta makten. Han tvekar, men Lady Macbeth (Katarina Lundgren-Hugg) hetsar sin make till att mörda kungen.
   – Egentligen så hetsar de varandra. Hon använder sin kvinnlighet till att anamma de manliga spelreglerna för att kunna göra insteg i den världen och få makt, säger Tom Fjordefalk.

Det tidlösa våldet
En accelererande våldsspiral sätts i gång. Men Fjordefalk tycker inte att Macbeth handlar om en människa som blir ond, utan mer om att våld föder våld och våldet som en kortsiktig lösning. Bush, Sharon och Arafat nämner han som exempel från vår egen tid.
   Som en kontrast mot våldet och krigandet dyker Mahatma Gandhi (Anders Ortman upp i föreställningen.
   – Gandhi får representera vägen om icke-våld. Han verkade genom att medla och försöka förstå motståndarnas argument istället för att bruka våld. Men var är Gandhis idéer idag?, frågar sig Tom Fjordefalk.

Fares Fares om livet i Köket

Egentligen syftar han på sin personliga envishet. Inte på rollen som den skitförbannande kocken Peter, i Arnold Weskers Köket. Även om den också kräver en hel del envishet. Fares Fares roll driver på hela föreställningen och resten av den ovanligt stora ensemblen; vid vissa tillfällen finns 26 personer på scen samtidigt.
   Knivarna smattrar mot skärbrädorna, elden brinner på spishällarna och stämningen trissas upp allt mer, ju närmare klockan närmar sig lunch.

Rötterna i fri teatergrupp
Att spela Peter kräver mycket energi och det är en lite sliten Fares Fares som sitter på en stol i ett oglamoröst rum bakom teaterscenen.

”… lite dum i huvudet måste man kanske vara för att jobba med det här”. (Fares Fares om teater)

Han är tillfälligt tillbaka i gamla hemstaden Göteborg, numera har han sin bas i Stockholm. Men i sex år bodde Fares Fares på västkusten och jobbade med den fria teatergruppen Tamauer. Och det är här envisheten kommer in. Det är ingen hemlighet att fria teatergrupper har ont om pengar och att skådespelarna oftast lever på en blandning av lön från teatern, bidrag och a-kassa.
   – Jag hade kanske lön från Tamauer fem eller sex månader om året. Men jag är inte en person som ger upp i första taget, säger Fares Fares.
– Fast lite dum i huvudet måste man kanske vara för att jobba med det här, säger han sedan och skrattar.

Wallraff i restaurangvärlden
Fares Fares hade flera extrajobb under de magra åren med Tamauer, men aldrig i något kök. Så inför rollen som Peter pryade Fares en dag på en restaurang i Göteborg.
– Det var svinhalt på golvet. Det visste jag inte innan. Och jag förstår inte hur de kunde höra sina beställningar i allt oväsen, säger Fares Fares.
   Köket är skriven av britten Arnold Wesker. Han slog igenom på 50-talet som ung och arg samhällskritiker. Uttrycket diskbänksrealism myntades i samband med hans pjäser eftersom de tog ställning för arbetarklassen och utspelade sig i vardagsmiljöer.
   – Jag tycker inte att det känns alls att pjäsen är skriven för så länge sen. Det finns samma frustration i dag. Människor som inte är nöjda med sin arbetssituation eller sina relationer, men som inte vågar förändra dem, säger Fares Fares.

Kock med dolda sidor
Rollkaraktären Peter är den som, trots det monotona arbetet, försöker väcka de andra och bryta enformigheten. Samtidigt som han kämpar med sin relation till servitrisen Monique.

”Peter är frustrerad och det är därför han är arg. Han har egentligen fler sidor, men det är ingen som ser dem”. (Fares Fares om sin rollgestalt)

   – Hon vill inte lämna sin man. Och så har de hållit på i tre år. Peter är frustrerad och det är därför han är arg. Han har egentligen fler sidor, men det är ingen som ser dem, säger Fares Fares.
   Hans eget liv har förändrats ganska ordentligt efter genombrottet med filmen Jalla! Jalla! Bara ett par månader innan filmen gick upp på biograferna hösten 2000, ringde Jasenko Selimovic, konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater, och frågade om han ville medverka i Dom, den uppmärksammade pjäsen med anknytning till brandkatastrofen på Backaplan. Sedan följde rollen som zappande soffpotatis i Mikael Håfströms film Leva livet och debut på Dramaten i Tillbaka till öknen.

Teater för brödfödan
I dag kan Fares Fares inte gå anonym på stan längre.
   – Jag är inte så förtjust i den delen av framgången. Jag jobbar inte som skådespelare för att bli känd. Men jag vill gärna kunna leva på skådespeleriet, få möjlighet att göra jobb som jag gillar och kan stå för. Då får man ta det här med att bli igenkänd på stan.
   I framtiden hoppas Fares att han kan fortsätta att blanda filminspelningar med teater.
   – Jag tycker om båda. Men i slutet av varje filminspelning blir jag sugen på att spela teater igen. Och ser jag teater blir jag alltid sugen på att spela själv. Det slår aldrig fel.