Wesker vs Tunström

Det är Göteborgs stadsteaters uppsättning av Arnold Weskers Köket som har
fått känslorna i gungning. Linus Tunström har regisserat och pjäsförfattaren Wesker var själv på plats när pjäsen hade premiär i november.
   Uppenbarligen är Wesker inte nöjd med vad han såg. I en lång artikel i Göteborgs-Posten elfte januari anklagar han Linus Tunström för att ha förvanskat Köket. Wesker anser bland annat att Tunström har förvandlat
pjäsens karaktärer till karikatyrer och gjort handlingen till slapstick.
   Linus Tunström replikerar: ”Min plikt är inte att förmedla pjäsförfattarens
bild av livet. Min skyldighet är att förmedla pjäsens bild av livet”.

Oklar utgång
Det är oklart om Arnold Wesker kommer att gå till domstol med sina
anklagelser mot Linus Tunström. Men om Wesker vill få saken prövad är det
mycket tveksamt om han kan få rätt.
   – Det finns något som heter ideell eller moralisk rätt och som kan åberopas
när författarens anseende kränks. Det vill säga att textens ursprungliga
budskap förvrängs så kraftigt att det blir stötande. Men det är ju en svår
tolkningsfråga, bara för att författaren upplever sig som kränkt behöver ju inte en objektiv bedömning komma till samma slutsats, säger Gunnar Furumo, tidigare jurist på Teaterförbundet till GP.
   Det är inte första gången som Arnold Wesker anklagar någon för att förvanska hans pjäser. Weskers utspel har givit honom namnet ”The Angry Old Man of British Theatre”.

Ny energi på Elverket

Dramaten utvidgade sin verksamhet med scenen Elverket 1997 och där har man hittills kunnat se storskaliga produktioner som exempelvis Noréns Personkrets 3:1, Wilsons och Waits musikal The Black Rider och senast Katrine Wiedemanns cirkustolkning av Shakespeares Romeo & Julia. Men från och med i vår pumpas helt ny energi in i byggnaden. Det stora teaterrummet har byggts om till två scener, en stor och en liten, och leds nu av regissören Stefan Larsson.

Inga premiärnerver
I nästan två år har Stefan Larsson och hans team planerat det som nu är ett helt nytt teaterhus, om än fortfarande under Dramatens vingar. Satsningen är enorm och 25 januari är det dags för första premiär samt invigning.

”Om jag skulle tänka på hur stort det här är skulle jag bara få ont i magen.”

Men den konstnärlige ledaren verkar förhållandevis lugn och röjer inte minsta tecken på att ha drabbats av hybris.
   – Om jag skulle tänka på hur stort det här är skulle jag bara få ont i magen. Det är bara att köra på, säger Stefan Larsson självsäkert men ödmjukt.

Gammalt inviger nytt
Tanken är att det nya Elverket ska odla en egen konstnärlig profil som till stor del kommer att präglas av en satsning på modern och nyskriven dramatik.
   – Vi använder Dramatens ensemble, men även skådespelare utifrån, och det jag bestämmer är vilka regissörer vi ska anlita och vilka pjäser vi ska spela, säger Stefan Larsson.
   Var den exakta gränsen går för ”modern” dramatik har de inte slagit fast, men helt säkert är att det inte kommer att spelas några klassiker på Elverket framöver. Ja, med undantag för Woyzeck som inviger nysatsningen på stora scenen. George Büchner skrev Woyzeck 1836 och pjäsen är flitigt uppsatt i Sverige.
   – Fast Woyzeck brukar ses som det första moderna dramat, ursäktar Stefan Larsson som själv regisserar.

Husdramatiker anlitade
För att säkerställa tillväxten av nyskriven dramatik har en grupp dramatiker knutits till Elverket. Dessa är Astrid Trotzig, Mattias Andersson, Clara Diesen, Peter Birro, Anders Hasselgren och Malin Lindroth. De har alla fått beställning på varsin pjäs och först ut att sättas upp är Astrid Trotzigs dramatikdebut Den första hösten, med premiär på lilla scenen 7 februari. För regin svarar nyutexaminerade regissören Anna Novovic (känd i Nummers för sina ”freakade” krönikor om livet som regielev i Köpenhamn) och temat är ålderns höst.

”De får inte bygga någon scenografi i det lilla rummet och måste istället använda sig av kropp, ljus, idéer och sådana saker.”

   Dessa beställningsverk ska spelas på lilla scenen, som är tänkt att vara en plats för lite mer experimentell teaterverksamhet. Salongen rymmer 100 personer och uppsättningarna här omfattas av ett slags dogma-regelverk.
   – De får inte bygga någon scenografi i det lilla rummet och måste istället använda sig av kropp, ljus, idéer och sådana saker. Jag hoppas ju att de här begränsningarna precis som hos de danska filmarna ska frigöra kreativitet istället för att kväva den.

Korta repetitions- och spelperioder
Det avskalade arbetssättet innebär naturligtvis en ekonomisk lättnad för teatern och därför kan man lägga pengar på fler uppsättningar. Den lilla scenens pjäser kommer att ha kortare repetitions- och spelperiod än normalt, närmare bestämt sex veckors rep och sex veckors spel.
   – Jag hoppas att man ska våga lite mer på lilla scenen. Teatern måste få vara en plats där man sysslar med grundforskning och prövar nya former, säger Stefan Larsson och berättar att hösten bjuder på en dansteaterföreställning signerad Clara Diesen.

Politik som huvudtema
Genomgående för det första spelåret på det nya Elverket är ett politiskt stråk, med fyra samhällsdiskuterande pjäser. Vårens andra premiär på lilla scenen blir en dramatisering av den omdebatterade fransmannen Michel Houellebecqs romandebut Extension du domaine de la lutte, som här fått den svenska titeln Stridszonen. Houellebecq har kallats såväl provokatör som rasist och sexist och han har stämts av fyra muslimska organisationer för att ha förolämpat dem. Och att Stefan Larsson föll för Woyzeck, trots att den inte riktigt passar in i Elverkets nya programförklaring, var just för att han letade efter en politisk text.
   – Det fanns inga bra nyskrivna politiska texter, de är för svarta och vita eller röda och blå, förenklade, det blir bara plakatteater av det och alldeles för dumt. Woyzeck är en politisk pjäs som fortfarande är en konstpjäs.

Galeasenanda och party
Rollen som den hunsade soldaten Woyzeck spelas av Jonas Karlsson och hans fästmö Marie görs av Melinda Kinnaman. Båda hör till Dramatens stjärnstall, men Stefan Larsson har också engagerat några gamla Galeasenkompisar – Ingela Olsson och Mats Flink. Kanske lyckas de tillsammans med den gamle Galeasenaktören Stefan Larsson att ge publiken flashbacks från ”den gamla goda tiden”.
   – Ja, jag vill få till det stöket i föreställningen och hoppas att Woyzeck ska bli lite Galeasenartad.
   I samband med att allt det nya sätter igång på Elverket, startar också en bredvidverksamhet som kallas för Volt.

”Jag vill blanda högt och lågt, allt ifrån konstutställningar och seriösa samtal till klubbar och disco. Det ska vara världens drag därute!”

   – Volt är massor av olika saker, det kommer bland annat att bli debattkvällar och på söndagar kommer vi att ha teaterverkstad för barn medan föräldrarna äter brunch ute i restaurangen. Jag vill blanda högt och lågt, allt ifrån konstutställningar och seriösa samtal till klubbar och disco. Det ska vara världens drag därute!
   Det hela låter väldigt coolt och trendigt. Det är inte utan att man undrar hur Kungliga Dramatiska Teatern vågar släppa på sin image bestående av guld och marmor, tradition och klassiker, och bjuda upp till dans med denna framåtanda?
   – Nu är kanske Dramaten kungar på klassiker, men Dramaten måste också få vara en spjutspets i det nya, säger mannen som fått till uppgift att ordna detta.

Polis, polis mansgris…

Titeln lyder Det vackra har en hemlig baksida och är ett fortsatt resultat av gruppens satsning på nyskriven, svensk dramatik. Femton kvinnliga poliser deltog under hösten 2001 i en skrivarverkstad, där de fick berätta om hur yrket påverkar dem som människor.
   – Vi lät dem till exempel skriva om sin relation till uniformen. Uniformen är ju något som kan fungera som ett skydd mot det tragiska och våldsamma de möter i sin vardag, men mycket sipprar igenom ändå, säger regissören och initiativtagaren Nikklas Jorme.

Aha-upplevelser för alla
Dramatikern Jonna Bolin-Cullberg, som tidigare skrivit manus till tv-serier som Sjätte dagen, Skilda världar, Nya tider och OP:7, har arbetat fram en spelpjäs utifrån poliskvinnornas texter. Här skildras fem kvinnliga, fiktiva poliskaraktärer som spelas av Inga Ålenius, Kajsa Ernst (som för övrigt medverkade i polisfilmen Beck – hämndens pris), Maria Norgren, Eva Fritjofsson och Johanna Suo.
    De ämnen som behandlas är inte unika för just kvinnliga poliser, utan Jonna Bolin-Cullberg menar att pjäsen skildrar allmänmänskliga problem som just här har placerats i ett polissammanhang. Det handlar om makt, utsatthet, jämställdhet, hierarkier, funderingar kring att lämna sitt yrke, utbrändhet, familjerelationer och känslan av att inte räcka till.
   Premiären äger rum på Kulturhuset Kilen 18 januari. Från och med 19 februari spelas pjäsen på Teater Overgrounds hemmascen, Scenen Pipersgatan 4.

Frode i helfigur

Frågor om hur vi agerar mot varandra och oss själva är några av de ämnen som manglas av fröken Frode till ackompanjemang av en miniorkester.
   Föreställningen kunde ses på Orionteatern i Stockholm förra våren. Nu sänds den i SVT 1 måndag 13 januari kl 20.00 med en repris i SVT 2 lördag 18 januari kl 14.15.

Opera för en ny generation Malmöbor

Pengarna kommer från Sparbanksstiftelsen Skåne och sträcker sig över en treårsperiod. Sedan är det är meningen att projektet ska ingå i den ordinarie verksamheten.
   – Det kommer att bli en blandning av samtida barnoperor, klassiska operaverk och verk där barnen själva medverkar, säger Operaverkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist.
   Målet är att hitta en egen scen för projektet i Malmö. Till dess använder de sig av Kulturhuset Mazetti och Nydalateatern.

Premiärföreställningarna
Först ut är Stadsmusikanterna med premiär den 14 februari. Operan bygger på Bröderna Grimms saga Stadsmusikanterna från Bremen och vänder sig till barn mellan fem och tio år. Maria Sundqvist står för librettot och Jonas Forsell för musiken.
   Stadsmusikanterna har tidigare spelats på Göteborgsoperan samt Norrlandsoperan och har då fått positiva reaktioner.
   – Att man sjunger istället för att tala är ofta inget problem för barn, säger Jonas Forsell.
   Operaverkstan är ett pedagogiskt projekt som ska arbeta för att introducera barn och de som arbetar med barn för opera – att göra den tillgänglig för nya publikgrupper.
   – Ett uppdrag vi tar på största allvar, säger Maria Sundqvist.

Commedia dell´Arte

Det är förstås Il Dottore och Il Capitano som beskrivs. Sistnämnde åtföljs ofta av en tjänare som ironiskt lurar honom att skryta om sina fruktansvärda bragder. Så finns Pantalone, en senil gubbstrutt som är otroligt snål utom när det gäller honom själv. Och den dumme men godhjärtade Pulcinella som pratar skrockande som en höna. Och förstås Harlekin som är listig, obscen och akrobatisk…

Stå upp à la 1600-tal
I en färgsprakande och påkostad upplaga ger Giacomo Oreglia en oerhört genomgripande presentation av den gamla teaterformen Commedia dell´Arte, en scenkonst som blomstrade i sin mest renodlade form under 1500- och 1600-talet men vars karaktäristiska typer man än idag kan stöta på i teaterföreställningar.
   Giacomo Oreglia är bosatt i Sverige, har arbetat som teaterregissör, översättare samt poet och ägnat sitt liv åt att kartlägga Commedia dell´Arte. Bokens många illustrationer av träsnitt, affischer, målningar och litografier kommer från hans egen samling, en samling som för övrigt har ställts ut på Liljevalchs i Stockholm.
I sin bok visar Oreglia inte bara hur de olika maskerna och deras karaktärer har använts, utan publicerar också en mängd scenarier för Commedia dell´Artes skådespel. Det handlar inte om regelrätta pjäser utan om en rad fasta situationer som sedan skulle fyllas ut med lazzi. Lazzi är själva slapsticknumret med improviserad dialog, som ofta var helt irrelevant för handlingen i stort, men i vilket skådespelarens komiska talang fick komma till fullt uttryck. Ofta fungerade själva handlingen bara som en förevändning för friar-lazzot, hälsnings-lazzot, fånga-flugan-lazzot, öppna-dörren-lazzot och så vidare.

Molières gullegris
Oreglia spårar figurerna och formen från det förflutna och följer dem in i vårt århundrade till komiker som Helan och Halvan samt Nils Poppe. Han skriver också om enskilda skådespelare under teaterformens storhetstid, som exempelvis Tiberio Fiorilli (1602? – 1694), en legend redan under sin livstid, dom var känd för sin förmåga att omedelbart finna sig i överraskande situationer med dräpande, orädda repliker. Fiorilli blev commediafiguren Scaramouches främste uttolkare och som sådan var han Molières favoritskådespelare och uppträdde bland annat för vår drottning Kristina.

Underhållande läsning
Commedia dell´Arte är en behaglig läsning: Oreglia skriver humoristiskt och levandegör både de komiska situationerna och commediatyperna så att man inte sällan märker att man sitter och skrattar. Och liksom Commedia dell´Arte själv, är Oreglias mål (trots att han faktiskt är docent) inte att tillhandahålla en akademisk text, utan att underhålla.

Moomsteatern på tv

När man får främmad heter Moomsteaterns föreställningen som hade premiär på Södra teatern i Malmö hösten 2001.
   Nu visas den i en studioinspelning på Sveriges television.
   Föreställningen är den tredje i ordningen inom ramen för teaterns projekt ”1 mot 1”, där förståndshandikappade skådespelare möter ”statistiskt normala” kollegor.
   Programmet sänds i SVT 1 torsdag 9 januari kl 20.00.

Malmö Dramatiska Teater: Macbeth

Macbeth (Fredrik Gunnarson) sitter själv på femte raden i salongen. Iklädd vanliga kläder väntar han liksom alla oss andra på att det ska börja. Han är alltså en av oss.
   Igenkänningen är också stark i föreställningen. Men det är känsla som skrämmer. Vad har hänt med oss människor sedan Shakespeares tid? Egentligen ingenting…
   Varken den maktlystna Lady Macbeth (Katarina Lundgren-Hugg) eller Macbeth själv har förmågan att förutse vad ett planerat mord gör med en människas psyke efteråt. Det som tar år i verkligheten koncentreras i teaterns form till några starka ögonblick. Här kommer effekterna av våldsdåden direkt – mer våld, galenskap, paranoia och död.
   Dramat Macbeth engagerar. Man vaknar. Kanske för att upptäcka att ens tankar om mänskligheten inte är speciellt höga. Kanske för att upptäcka att ens egen hand stundom också vilar på dolken. Men hoppet är ändå närvarande. I regissören Tom Fjordefalks tolkning får det mänsklig gestalt i Gandhi (Anders Ortman) som tyst går omkring som en relief– en kontrast till blodbadet. Frågan är när vi är redo att inse att det finns ett alternativ till våldet?
   Macbeth spelas på Hipp fram till den 25 januari

Om datateknik, hissteater och fysisk improvisation

Förra hösten arrangerade jag, tillsammans med Teater Giljotin i Stockholm, en workshop i improvisationstekniken viewpoints för skådespelare, vilken leddes av den amerikanske regissören och viewpointspedagogen Ken Rus Schmoll. I december ledde jag och Ken ytterligare en veckolång kurs i viewpoints. Den här gången arbetade vi med studenter utan teatervana på mastersutbildningen Art and Technology i Göteborg. Kursen var också ett led i arbetet med vår blivande föreställning, Mina violer, din mustasch.

Art and Technology är en ny tvåårig utbildning, ett samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola och Göteborgs Universitet. Den riktar sig främst till generationen som vuxit upp och lever med och i nätets och datateknikens alla möjligheter, såväl tekniska och mänskliga som konstnärliga. Utbildningens internationella fokus och har dragit till sig ungdomar från hela världen: Colombia, Mexiko, USA, Japan, Italien, Danmark och många fler. Några av dem är datatekniskt inriktade, andra konstnärligt, men tanken är att de ska utforska möjligheterna i mötet mellan datateknik och olika konstnärliga uttrycksformer. Deras två år i Göteborg ska vara konkret gränsöverskridande.

Viewpoints är en fysisk improvisationsteknik för skådespelare. Det kan verka malplacerat för personer som arbetar med datorer, men det är ju så att tekniken imiterar livet. Med den baktanken arrangerades denna workshop. Metoden har sina rötter i modern dans och i en träning för dansare som utvecklades av den amerikanska koreografen Mary Overlie. Teaterregissören Anne Bogart byggde vidare på den och anpassade den för skådespelare. Hon upplevde att de amerikanska skådespelare hon arbetade med inte var bra på att hantera tid och rum. De var förutsägbara och begränsade i sina fysiska val och hon sökte ett sätt att träna deras känsla för tid och rum. Att sporra dem till att göra mer än att stå någonstans på scenen och leverera text, vilket är en vanlig syn även på svenska scener.

Den Schweiziske dramatikern Friedrich Dürrenmatt har sagt: ”Teater börjar med en motsättning mellan ljud och bild”. Sällan sluter vi den vi älskar till vårt bröst och säger med fuktiga ögon ”Jag älskar dig Stig-Åke!”. Kanske är det vanligare att vi tittar åt ett annat håll, kliar oss på benet och säger ”Jag älskar dig Stig-Åke…”. I verkligheten påverkas vi ständigt av en mängd faktorer i hur vi rör oss, hur vi talar, hur vi reagerar. Viewpoints bryter ned dessa faktorer i ett antal mindre delar t.ex. form, rumslig relation, arkitektur, tempo, repetition. Därefter tränar ensemblen varje del för sig och så småningom improviserar man med fokus på dem allihopa. I improvisationerna övar ensemblen att lyssna med hela kroppen, att spontant svara på stimulans utifrån, både från andra skådespelare och från resten av omgivningen, istället för att planera sina aktioner. Målet för ensemblen kan sägas vara att skapa intressanta och oförutsägbara scenbilder.

Detta sätt att arbeta påminner om hur man exempelvis programmerar vissa robotar, eller överhuvudtaget skapar dataprogram som hanterar en mängd olika variabler. Så uppkom också idén om att en workshop i viewpoints kunde passa in på Art and Technology. Tid och rum och de faktorer de består av existerar naturligtvis hela tiden. Att arbeta med dem medvetet gör att man plötsligt börjar se hela världen ur viewpoint-perspektiv: när man går på Ica och när man ser en Almodóvar-film.

Det var första gången Ken och jag arbetade med icke-skådespelare och vi hade ingen aning om vad vi kunde vänta oss. Vår grupp bestod av tolv elever som tillbringat de senaste tre månaderna framför en dataskärm och i kurser i matematik och programmering. Hur skulle de reagera när det var dags att inte bara komma upp och röra på sig men att verkligen svettas och ”tänka med kroppen” istället för huvudet. Det visade sig snart att eleverna inte bara kastade sig hals över huvud in i arbetet men också att de lyckades överföra sina erfarenheter från andra områden och sin koncentration på arbetet i viewpoints. De saknade dessutom helt den självmedvetenhet som skådespelare ibland tar med sig till en kurs.

I kursen ingick också att arbeta med en så kallad kompositionsuppgift. Uppgiften gick ut på att i grupper om fyra, varav en regissör, skapa ett sex minuter långt teaterstycke. Det måste innehålla alla viewpoints och ett antal givna teatrala element. De hade tjugofyra timmar på sig och aktiviteten var febril. Regissörer kom och grät på vår axel över skådespelare som vägrade arbeta med varandra, en störtflod av frågor, bekymmer över hur att lösa olika scenerier, genrep. När Ken och jag kom på morgonen på visningsdagen låg arttechare som arbetat hela natten utspridda i soffor, tält (!) och stolar i hela Arttechbyggnaden. (En av Götaverkens gamla hangarer). Resultatet blev tre fantastiska och inspirerade stycken, alla mycket olika i innehåll och estetik. Framförallt var de överraskande. Här är några exempel på vad vi såg och hörde: en hiss förvandlad till teaterscen, en dataspelsdesigner simmande på en kontorsstol, en halleluja-sjungande pizzalåda, en formgivare och en datatekniker ihopbundna som siamesiska tvillingar i en spegellabyrint, repliken ”first we do the swimming and then we arrive to the psychiatrists office” och mycket mycket mer.

Förhoppningsvis lämnade vi eleverna inte bara med idéer men också med verktyg för deras forsatta arbete med installationer, robotar och dataprogram. Men Ken och jag som skulle introducera dem till teaterns begreppsvärld lärde oss kanske allra mest. Elevernas brokiga bakgrund, teaterovana och deras förmåga att applicera tidigare erfarenheter på ny och outforskad terräng resulterade i härligt teatral teater. De fick oss att se både viewpoints och vår blivande föreställning ur förvånande vinklar. Kanske är det så att vi ska blanda ännu mer? Skådespelare får lära sig att programmera, Tekniska Högskolans studenter har kroki på schemat? Är det dags att ta begreppet renässansmänniska på allvar och hjälpa innovationslustan på traven?

Årets bästa föreställning framröstad!

En snabb analys av rösterna ger bilden av en mycket bred teatersmak hos er som är publiken, både geografiskt och genremässigt. Allt från Älgar i motljus i Kuggeboda till Povel Ramels Färdknäpp på besök i Växjö finns med bland önskemålen. Nästan lika många förslag som antal röster har inkommit.
   Slutligen är det ändå de stora teatrarna i de stora städerna med de stora pjäserna som hamnat överst på vår lista, vilket kanske beror på att dessa går man på i större utsträckning även om man inte råkar bo där. Här kommer i varje fall resultatet.

Årets vinnare
Årets bästa föreställning – Om publiken själv får välja – är:
Romeo och Julia på Elverket, Dramaten.

En av publikmotiveringarna lyder
”Kan man bli upphetsad på teatern? Svaret är ja! Med frustande lust, energi och sensualism slänger sig både skådespelare och cirkusartister utför den livsfarliga Skateboard-ramp som dominerar scenbilden. En cool blandning av nycirkus och teater. Ingen kan förbli oberörd”.

Hela 5 i topp listan
1. Romeo och Julia, Dramaten
2. Det allra viktigaste, Stockholms Stadsteater.
3. Albert Speer, Göteborgs Statsteater
4. Chess, Cirkus & Natt kl.12 på dagen, Stockholms Stadsteater delar 4:e-platsen
5. Rent, Riksteaterturné våren 2002

Observera att året inte är slut ännu, men av redaktionella skäl var vi tvungna att sätta stopp på spelåret 17/12. De eventuella premiärer som äger rum 18/12 – 31/12 2002 är möjliga att rösta på vid nästa års tävling.

Flippar & floppar 2002

Årets trend
Att byta chef. Hos följande har chefbyten (eller byte av konstnärlig ledning) skett: Dramaten, Stockholms stadsteater, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett, Orionteatern, Riksteatern, Dalateatern och Borås stadsteater. Även Svenska Teatern i Helsingfors passade på när chefbytarkarusellen snurrade som bäst i Sverige.

Årets sextema
Queer. Från att ha varit utesluten från teatern dök den plötsligt upp överallt: diskussionen kring kön och identitet. Bara i Stockholm körde Teater Giljotin med crossdressing och bara stjärtar i Markisinnan de Sade, Unga Klara körde queer för hela slanten i Det allra viktigaste, Södra Teatern tog hit uppsättningen Lesbian Pulp-O-Rama från New York, Fria Teatern bjöd på crossdressing med pjäsen I Full Galopp och Teater Scenarios Daniela Kullman ordnade feministisk kabaré med sin egenhändigt författade … och poesi.

Årets politiska tema
Kravaller. Förra sommarens Göteborgskravaller har tagit sig in på teaterscenen under året. Teater Bhopa och Teater Kurage har satt upp varsin pjäs om detta i Göteborg, där också Göteborgs Stadsteater och Teater Pugilist är i planerartagen med pjäser om kravaller. I Stockholm har Teatergruppen STHLM spelat pjäsen GBG01.

Årets bedrift
Birgitta Englin, som lyckades regissera två bra, intressanta och viktiga uppsättningar, Medea och Ana Simovic (B)röst, på två olika scener i två olika städer med premiär samma helg.

Årets foajéflopp
Avklätt visade sig inte passa i Vita kuben på Norrlandsoperan. Utställningen där material från förläggaren Bo Cavefors produktion, varav en del nakenbilder, skulle ha visats stoppades med buller och bång av rädsla för att de skulle kunna uppröra publiken samt för att den kanske kunde vara olaglig. Sedan ändrade man sig, men då var Cavefors så otröstlig och förnärmad att han valde att ställa ut i Ystad istället.

Årets frågetecken
Varför lade Kungliga Operan ner populära balettprogrammet Unreal Estate när det lockade en helt ny publik tack vare de hårt rockande grabbarna i Entombed? Tyckte möjligen ledningen att det var läskigt med alla ovårdade hårdrockare i raderna, eller flagnade bladguldet av ljudnivån?

Årets parodi
Internskämt är populära i teatervärlden, men tv-serien Stora Teatern måste ses som oslagbar i denna kategori med dess förtjusande porträtt av Dahlbergskan, Löfgren, Flinck med flera på bästa sändningstid.
   Varanteaterns tolkning av Filmkrönikans Sara Wennerblom är god andrapristagare i parodiklassen.

Årets Thorsten Flinck
Delad förstaplats mellan Magnus Roosmans tolkning i ovanstående tv-parodi och Suzanne Ostens inte särskilt subtila påhopp via Simon Norrthons regissörskaraktär i Det allra viktigaste på Unga Klara. Tveksamt om Totte själv, med sin insats i dokusåpan Baren och den thinnerluktande krogshowen på kändiskrogen Stacy, egentligen bräcker detta. Men han fick ju en egen tv-dokumentär i alla fall.

Årets djur
Älgen. Dansensemblen Moose Dance Company och Teater Y & X:s föreställning Älgar i motljus får räcka som exempel. Dessutom spelades Kristina Lugns pjäs Titta en älg tillfälligt igen på Teater brunnsgatan fyra i början av december.

Årets återförening
Mats Ek och Cullbergbaletten skapade en ny föreställning tillsammans efter sex år på var sitt håll. Resultatet – Fluke – var oerhört tillfredställande och borrade sig rakt in i, åtminstone den här åskådarens, känslocentra.

Årets hemvändare
Göteborgs stadsteater som är tillbaka på ordinarie scen efter exilen på Stora Teatern.

Årets comeback
Vilse i Pannkakan som scenshow var en varmhjärtad försoningspresent från Staffan Westerberg till den förskrämda 70-talistgenerationen.

Årets sågning
Dagens Nyheters Ingegärd Waaranperäs recension av Stockhomsgruppen Moments Titus Andronicus måste varit hennes mest aggressiva i år. Gruppen torkade dock tårarna med övertygelsen om att ”all publicitet är bra publicitet” och citerade sågningen i en ovanligt kreativ annonskampanj.

Årets självdistans
På delad förstaplats med Moment som citerade den dåliga DN-recensionen (”Slyngelaktiga upptåg, dåliga skämt”) i sin annons för Titus Andronicus kommer Dan Bäckman som i sin dito för Jan Banan Tour citerar samma tidnings lika dåliga recension för hans föreställning: (”Inte så kul/…/ Vem driver han med egentligen?”)
   Härligt med självdistans och humor, tycker Nummer! (Y.L.)

Årets blodigaste
Danske Kasper Holtens uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermoor. Genrepspubliken svimmade, premiärpubliken svimmade och det fortsatte att dimpa ner operabesökare mellan stolsraderna på Confidencen p g a det ymnigt flödande teaterblodet.

Årets kallaste
Koreografen Efva Lilja åkte på polarexpedition till Grönland för att dansa med isen och isbjörnarna samt göra ett verk utifrån erfarenheterna. Håll utkik efter premiären som blir 27 januari på The Ice Globe Theatre i Jukkasjärvi.

Årets hetaste
Marius von Mayenburgs pjäs Eldansikte blev så populär att den, efter förra årets Sverigepremiär i Helsingborg, sattes upp i såväl Stockholm som Göteborg. Lätt att bli uppeldad av ett pyromanmotiv med andra ord.

Årets största
750-årsfirandet av huvudstaden blev ett rejält spektakel och en ursäkt för en hel del både bättre och sämre evenemang. Las Vegas-showen Slave to the Rhythm utanför Kungliga Operan hördes, syntes och glittrade mest.

Årets minsta
New York-gruppen Tiny Ninja Theater som med sina pyttesmå ninjafigurer i plast (endast 5 cm höga!) gestaltade Shakespeares Macbeth under ett gästspel på Stockholms stadsteater.

Årets stjärnskott
Spoken Word-poeten Daniel Boyacioglu gick från den okända estraden till Riksteatern, Parkteatern, Radioteatern och tv på bara ett år.

Årets teaterambassadör
Teater i Haga för sin folkliga men kvalitétspräglade Ronja Rövardotter i Gustaf III:s sagolika slottsgrund. Här fanns välregisserade amatörer och titelrollsinnehaverskan Isabel Bäcklund-Reboja var ett lovande ungdomsfynd.

Årets flitigaste
Han är väl alltid flitig, men i år räknade vi ut att ljusdesignern Linus Fellbom jobbat med (minst) 15 produktioner från norr till söder!

Årets dåliga förlorare
Stockholm var inte stort nog för två musikaler om Greta Garbo. Efter tre månader gick den extremt påkostade Garbo the musical på Oscarsteatern i konkurs. Ensemblen är övertygad om att det var de negativa recensenternas fel och gick till attack med en debattartikel i Aftonbladet. Rubriken löd: ”Recensenter – ni gör oss arbetslösa”. Nummer hälsar privatteatrarna välkomna till Teatersverige, där taskig ekonomi snarare än taskiga kritiker är den mest hotande farsoten. Och det är inte bara Garbo Stockholmarna får klara sig utan i framtiden, utan även Boulevardteatern och kanhända också Stockholms improvisationsteater som båda gått i konkurs under året. Trots bra recensioner.

Årets evighetsprojekt
Seg kväll med Lugn på Teater Brunnsgatan fyra segar vidare och behåller sin utmärkelse från förra året. Får Kristina Lugn och co bara ihop pengar till det nya ventilationssystemet, som är förutsättningen för scenens fortsatta existens, blir det säkert ytterligare förlängning nästa år.

Årets Macbeth
Oturspjäsen hette 2002 Morbror Vanja. Två sjukdomsfall genererade två inhopp och framflyttad premiär men till slut blev den av på Stockholms stadsteater och regissören Thommy Berggren kunde andas ut.

Årets PR-kupp
Dramatens dubbla premiärer av Cairds Trettondagsafton. Recensenterna ombads komma på septemberpremiären eftersom regissören inte kände sig klar med sitt jobb, men ändå gavs ett antal jubileumsföreställningar i juni under Stockholms 750-årsjubileum till fullt betalande publik. Varpå recensenterna ändå gick på den första premiären och den följande diskussionen om den ofärdiga första premiären, samt den färdiga andra premiären, gavs stort mediautrymme.

Årets provokatör
Philippe Blanchard/Adekwhat. Qui pro Quo var inget för de konservativa balettomanerna. Visserligen dansades det på scenen men inte på det sättet vi är vana vid utan detta var snarare en smått flummig happening som byggde på publikens delaktighet. Vissa älskade den och såg flera föreställningar, andra avskydde den och lämnade salongen i protest. En störtcool idé med andra ord.

Årets förluster
Världstenoren Gösta Winbergh, Teater Västernorrlands Sören Eriksson och Orionteaterns Lena Lindahl har gått bort under året.

Bara flippar
Årets favoritföreställningar (lokalt urval)
Södra Sverige:
Före detta på Malmö Dramatiska teater.
Motivering: Humor blandas med allvar i denna samtidshistoria om några vanliga människor som fastnat I det förgångna. I en underhållande och träffsäker dialog konfronterar de varandra. Igenkänningsfaktorn är hög, överraskningarna många och man inser hur lätt det är att titta tillbaka istället för att leva livet här och nu. (K.L.)

Västra Sverige
Bl a på Teater Trixter
Motivering: Ljussättaren-scenografen Charlie Åström pjäsdebuterar och gör samtidigt sin första regi – och träffar rätt i allt. En serie mimiska camera obscurabilder om längtan, hopp och kärlek. (K.S.)

Mellansverige:
Refuge på Ung scen/öst
Motivering: En fascinerande blandning av dirty realism och askungesaga – Frida Röhls Amy, ständigt på sin vakt, markerar tempot med blixtsnabba repliker, likt en boxares reflexer. (K.S.)

Det allra viktigaste på Unga Klara.
Motivering: På Unga Klara har Suzanne Osten & Co skapat ett megateatralt rum som rymmer såväl massor av kostym och rekvisita som plats för diskussion av ett viktigt ämne. (C.D.)

Norra Sverige (Västerbotten & Norrbotten)
Danny Crowe show på Profilteatern
Motivering: En skrämmande och skrattfylld inblick bakom kulisserna till reality-tv:ns smutsiga bakgård dit publiken bokstavligt talat tas med in till en medryckande scenografi. En välvävd historia om människor som töjer sina egna gränser för rätt och fel. (M.P.)

Norra Sverige (Västernorrland & Jämtland)
Norrdans Windows 2002 som innebär dans i skyltfönster (årligt återkommande tradition i Härnösand).
Motivering: För det folkliga tilltalets skull. Folk står mitt i gatan och ser dans de kanske aldrig hade sett annars. (K.N.)

Årets dansföreställning
Ljusdykare av Eva Lundqvist/Vindhäxor
Motivering: Verket präglas av en hänsynslös energi och en total övertygelse hos såväl koreograf som dansare. Att se Ljusdykare var som att bli insugen i en virvelvind, det tog bokstavligt talat andan ur en som samtidigt som man hoppades att det aldrig skulle ta slut . (L.A.)

Årets skådespelare/skådespelerskor
Ann Petrén.
Motivering: För hennes sex pricksäkra rolltolkningar (Parakletos/Spåkvinnan/ Dr.Fregoli/Schmidt/Munken/Harlekin) i Suzanne Ostens Det allra viktigaste på Unga Klara. Petrén bokstavligen drar ner brallorna på det manliga släktets alla stereotypa, stelnade gester i åtminstone tre av dem. Också är det inte så dåligt att spela sex olika roller i en och samma pjäs. Heja Ann Petrén! (Och inte mindre för henes roll i Kristina Lugns pjäs Begåvningsreserven på Teater brunnsgatan fyra. (Y.L.)
   Även Leif Andrée och Malena Engström nämndes.

Årets dansare
Johanna Björnsson, premiärdansös på operan.
Motivering: Att hon kunde motivera sig till att studera in en av de mest krävande rollerna i den dramatiska balettens repertoar för en, (1), föreställning och dansa den med en ny och oerfaren partner och ändå ge publiken en fullödig tolkning av en kvinnas liv i det sena sjuttonhundratalets Frankrike. (L.A.)

Årets sångare
Carl Unander Scharin, tenor.
Motivering: Han är en mångsidigt begåvad sångare som verkar lika hemma i alla århundraden, vilket han vid flera tillfällen visat under året. Nu senast då han genom sin pregnanta musikaliska tolkning i kombination med en absolut närvaro för en stund gav liv och nerv åt den för övrigt dramatiskt stendöda operan Näktergalen på Kungliga Operan. (L.A.)

Årets kompositör
Dammigt eller ej, men det är faktiskt W A Mozart. Behöver vi säga mer än: premiärer för Figaros bröllop i Ystad, Trollflöjten på Drottningholm, Don Juan på Kungliga Operan, Cosí fan tutte på Folkoperan, Mozartmusikal i Karlstad, Shaffers Amadeus i Uppsala, Lars Noréns Tyst Musik (där första akten utgörs av Mozartmusik. Dessutom gick Pusjkins Mozart vs Salieri för åttonde säsongen hos Teaterstudio Lederman i Stockholm och – nypremiär för Milos Formans Amadeus på bioduken. Detta bevisar att Wolfgang är hetare än någonsin och den extrainsatta konserten Wolfgang & Igor på Norrlandsoperan bekräftar trendtesen. För vem vill vänta med Mozart till nästa år, som Göteborgsoperan och Dalhalla gör – med risk för att vara helt ute? (C.D.)

Årets dramatiker
Nog för att klassikerna alltid spelas men de trendigaste teatrarna har valt William Shakespeare i år. Stormen är överrepresenterad med två hos Teater Västernorrland, en i Göteborg, en hos Teater Västmanland samt Nya Skånska Teaterns sjömanshistoria, men ytterligare ett gäng Shakespearepjäser har florerat på landets scener. Se ett urval i faktarutan nedan. (C.D.)

Årets ”Bubblare”
Moose Dance Company med Somebody gave us this title. Ett spännande verk med många tolkningsmöjligheter som genomsyras av konstnärligt mod och integritet i kombination med ett originellt tänkande. Det är ett rikt verk där mogna drag, såsom en genomgripande analys, kombineras med en naiv lekfullhet. (L.A.)

Özz Nûjen läser nyårsdikt för dig

Varje år framöver kommer vi att välja ut en aktuell scenpersonlighet som får uppdraget därför att vi tycker att han eller hon är värd äran.
   Som pionjärläsare presenterar vi stolt skådespelaren, stå upp-komikern, radiomannen m m, Özz Nûjen, nyligen utsedd till en av Morgonpasset P3:s nya programledare och i våras aktuell med den egna monologen Den tjocka kurdiska kvinnan säger vad hon vill på Södra teatern i Stockholm.
   Özz har valt att tolka Gustaf Frödings Sång från djupet. Se den som video genom att klicka på länken till vänster om texten.

God jul & gott nytt år önskar vi på dig detta sätt

Nummerredaktionen!

“ Over my dead body”

Dessa var November av Lars Norén, Familjen Bra av Joakim Pirinen och Kyss mina skor av Lucia Cajchanovà (Sverige), Rum med sol av Peter Asmussen (Danmark), Och Björk så klart av Thorvaldur Thorsteinsson (Island) samt Jon Fosses märkliga pjäs Namnet (Norge). Förklaringen till att Finland inte kom med var, enligt dramaturgen och regissören Ramin Gray på Royal Court, att man helt enkelt inte kunnat hitta någon finsk pjäs som man tyckt varit tillräckligt bra. Den finska delegationen var naturligtvis besviken över detta.

Konfliktlöst drama populärt
Ett antal unga regissörer hade fått ett par dagar på sig att förbereda läsningarna och Joakim Pirinens anti-pjäs Familjen Bra var kanske den som mottogs varmast. Royal Court-publiken, van som den är när det gäller välskriven ny dramatik, blev överrumplad av Pirinens pjäs som ju är ett stycke som helt saknar konflikter.
   Alla dramatiker var närvarande, bortsett från Lars Norén och Jon Fosse som båda lämnade återbud i sista stund p g a sjukdom. Royal Court hade även bjudit in ett dussin dramaturger, konstnärliga ledare, regissörer från respektive nordiska länder samt två ryssar ansvariga för en rysk teaterfestival. Svenska deltagare var, utöver mig själv, regissören Anna Novovic och Lars G Lindström (Backstage).

Ständig jakt efter nytt
Under seminariet berättade Elyse Dodgson om Royal Courts internationella arbete som man under många år byggt upp till ett imponerande globalt nätverk. Bland annat genom arbetet med teaterns årligen återkommande ”sommarskola” – International Residency for Emerging Playwrights & Directors – som genom åren fostrat en lång rad namnkunniga dramatiker. Royal Court Theatre (RCT) satsar för närvarande på samarbete med dramatiker på Cuba, i Colombia och Ryssland. Det handlar om manusutveckling: man är alltid på jakt efter den bästa nya dramatiken.

Scenens Lilja 4 ever
Ramin Gray jämförde RCT med en fisketrålare som vittjar världshaven, och ibland fastnar en pärla i näten. Som när man hittade den ryske dramatikern Vassily Sigarev vars pjäs Plasticine förra året spelades på Royal Court. Pjäsen blev en enorm publik och kritikersuccé och den första pjäs, som fått motta Evening Standard Theatre Awards pris för bästa pjäs 2002, en utmärkelse som aldrig tidigare tilldelats en utländsk pjäs.
   Plasticine är en slags Lilja 4-ever fast men en pojke i centrum, Maksim, som i en stenhård miljö utan framgång försöker överleva. Den överlycklige dramatikern Sigarev kunde åka hem till Sibirien med 30.000 GBP i prispengar, alltså närmare 420.000 SKR. För pengarna planerar han att köpa en lägenhet till sig själv, sin hustru och deras barn (tur att han bor i Sibirien, i Stockholm eller London hade pengarna inte räckt till mer än en kokvrå).

Slösar inte tid på klassiker
Royal Courts konstnärlige ledare sedan fem år, Ian Rickson, regissören Ramin Gray och teaterns chefsdramaturg Graham Whybrow kastade även ljus över den arbetsmetod RCT använder. Man menade att det inte är en slump att teatern är ”Royal” för Ian är verkligen teaterns kung.

”Man söker efter originalitet, dramatiker med en genuin röst och stil. Saknas detta riskerar dramatikern att förfalla till att skriva ”genre” och det betraktas som mindre intressant…”

Men det gäller att omge sig med goda rådgivare, menade Ian, och kan dessa stödja sina åsikter med goda argument så kan de få stort inflytande. Man söker efter originalitet, dramatiker med en genuin röst och stil. Saknas detta riskerar dramatikern att förfalla till att skriva ”genre” och det betraktas som mindre intressant, oavsett hur väl det är utfört.
   Eftersom teatern enbart spelar nyskrivet sparar man tid eftersom man inte behöver ”slösa” tid på klassikerna. Sökandet efter det nya är det enda som sysselsätter ledningen. Man kan säga att det är en passion som alla på RCT delar. Man tog tidigt i teaterns historia ett principbeslut att enbart spela nyskrivet. Paniken över att upptäcka att det inte fanns något att spela gjorde att man tvingades att tänka i nya banor, och att söka med ljus och lykta efter nya dramatiker med potential, både på hemmaplan såväl som internationellt. Arbetet som RCT bedriver handlar inte endast om att producera ny teater, utan minst lika mycket att skapa vad Graham Whybrow kallar för en ”new writing culture”, ett forum för det oskrivna att kunna komma ned på pappret och sedan upp på scenen – och det så fort som möjligt!

Billiga måndagsbiljetter
Teaterns ledningsgrupp träffas varje vecka för vad man kallar för ett RAMP-möte. Man sätter sig ned och går igenom de pjäser som man läst av de tusentals pjäser som varje år sänds till teatern. Under detta möte diskuterar men endast om pjäserna har kvalitet eller inte, repertoarläggningstekniska aspekter lämnar i detta stadium helt åtsidan. Det förs ett protokoll som består av ett rutnät: överst står läsaren, och under följer pjäs efter pjäs. Man kryssar i varje kolumn vad respektive läsare har tyckt. Graderingsskalan är ganska enkel: rekommenderas, refuseras, möte med dramatikern ska bokas, bör produceras. Pjäser man ogillar hamnar i högen ”Over My Dead Body”! Om någon – det räcker med en person – tycker att en pjäs bör produceras så flyttas pjäsen till ett särskilt möte där den stöts och blöts. Ytterst beslutar teaterns konstnärlige ledare vad som ska spelas. Man strävar efter att förflytta ”outsidern till centrum”: det finns en längtan efter att bli överraskad. Man eftersträvar en stor och blandad publik och på måndagar kostar biljetten under femtiolappen. Teaterns arbete finansieras till 30% med statliga medel, 30% består av biljettintäkter och resten kommer från sponsorer. Det är en ständig kamp att få hjulet att gå runt.

Gökbo gagnar tillväxten
Ola Animashawun leder sedan några år RCT:s ungdomsprogram, Young Write´rs Program. Satsningen inleddes redan 1966, då i formen av ett publikutvecklings-verktyg men det hela modifierades snabbt till att bli till en plats där unga får öva sig på att skriva för teaterscenen. Varje år samarbetar teatern med skolor över hela Storbritannien och engagerar tusentals unga i att skriva dramatik. Man arbetar även med dramatiker över hela världen via en egen hemsida.
   Ett sätt att låta unga förmågor få prova vingarna är att producera ”Gök-pjäser”: göken är känd för att lägga sina ägg i andra fåglars bo och åka snålskjuts. Och det är precis det man låter unga dramatiker göra! Man tar en befintlig dekor och låter en dramatiker skriva en pjäs i det rummet för ett antal tillgängliga skådepelare och sedan kör man några föreställningar. Inte alls så ko-ko, faktiskt.

Fördomar om Norden
Den 19-20 april 2000 deltog jag i seminariet Scandinavia on Stage i New York. Syftet med seminariet var att öka kunskapen och intresset för nordisk dramatik i USA. Mitt starkaste intryck från det arrangemanget var hur förbluffande lite man i USA visste om nordisk dramatik, och hur starka en del fördomar faktiskt var. Och tongångarna gick igen i London. Under ett panelsamtal på Royal Court, som leddes av Graham Whybrow och Ramin Gray, fick publiken fråga ut de församlade nordiska dramatikerna; Joakim Pirinen, Lucia Cajchanovà, Peter Asmussen och Thorvaldur Thorsteinsson. Det stod då klart hur exotiska dessa dramatikers pjäser förefaller för en brittisk publik. Och att man hade blivit förvånade: flera hade väntat sig alkoholism, spyor, utdragssoffor, yxor och slädar. Svårmod och elände, helt enkelt.

En minoritetsgrupp bland andra
Dramatikerna var i sin tur förvånade över med vilken hastighet skådespelarna framfört deras texter. Lucia Cajchanovà berättade att hennes pjäs, vid det första mötet med de brittiska skådespelarna, endast hade tagit drygt tjugo minuter att läsa. Medan föreställningen i Uppsala förra året hade tagit drygt en och en halv timme. Ramin Gray var förvånad över hur svalt Jon Fosses pjäs Natten sjunger sina sånger (Nightsongs) hade mottagits av London-pressen då den nyligen spelats på RCT i regi av Katie Mitchell. Och Graham Whaybrow hävdade att det är inte endast nordisk dramatik som har svårt att komma fram i London utan även skotsk och irländsk. Men att ändå, bland annat tack vare Sigarevs framgångar med Plasticine, finns indiktationer på en attitydändring. Hur många nordiska pjäser som under åren hamnat i Royal Courts ”Over My Dead Body” -hög vågar man knappt ens tänka på. Men ett är säkert: det finns idag krafter på Royal Court som är beredda att gå över lik för att få upp nordisk dramatik på scenen.

Ung scenkonst i Kristianstad

Ambitionen är att skildra den nya tiden och hur det är att leva i den som ung. Det främsta målet med projektet är att ge de yngre en chans att spelas och skapa kontakter med de äldre generationerna. Man vill också få slut på ”gubbväldet” inom teatern genom att föryngra teaterpubliken, teaterskapandet och teaterkonstnärerna.
   Ett flertal nyskrivna monologer är resultatet av arbetet. Första premiären ägde rum 14 december med monologen Jag är, skriven av 22-årige David Rix. Nästa chans ges 11 januari 2003 med Satellit som också är författad av Rix. Handlingen kretsar kring en astronaut som befinner sig i omloppsbanan kring jorden. I början är allt tyst, men plötsligt börjar det hända saker vilket leder till funderingar kring den existentiella frågan om hur allting hänger ihop.

Om motionens och kreativitetens osynliga pakt

Jag ligger på rygg på en step up låda på gymmet och lyfter en skivstång: och upp på ett och ner på tre och upp på ett och ner på tre. Bara sexton gånger till. Jag får ta hjälp av Medea för att orka: ”Kräk! Något bättre ord för din naturs gränslösa feghet fann min tunga ej…”. Å upp på två och ner på två: ”du min värste ovän törs gå hit” och så halvvägs – och små och små och små: ”öga mot öga med sitt offer stå…”. Hm, undrar om Medea är lite sinnesrubbad eller bara förtvivlad. Hur skulle en upplyst människa agera i hennes ställe? Och upp på fyra ner på två och upp på fyra ner på två. Hjälp mina armar skakar, och upp en gång till: ”Krääääk!”

Strindberg promenerade. Ulf Lundell går och skriver. I hans roman Friheten känner man lunken, rytmen av stegen längs Söder Mälarstrand och Årstaviken. Skriven i den slags meditation som gåendet blir. På spinningcykeln kommer idéerna. Värdelösa, fåniga och briljanta regnar de över en osorterade. Ett slags galenskap, nästan. Särskilt i stadiet nära utmattningen. Försvarsmekanismerna slås ut, tankebanorna öppnas plötsligt för nya slutsatser.
Dämpad belysning. Instruktören har släckt lamporna i taket. Ljudet av spinningcyklarnas andetag, varje tramptag är som en gemensam andning i musiken. Det är omöjligt att inte vara närvarande i ögonblicket. Tramp, tramp. Svetten rinner från en hårslinga ner på kinden, stylingprodukterna löser upp sig och svider i ögonen. Jag gnider av min svettiga panna mot axeln, överarmarna hettar, benen stumma och heta. Vilja, vilja, lite till. Det är bara att fortsätta. Samtidigt med närvaron: Flashar av situationer, förväntningar, förhoppningar. Problem som väntar på en lösning. Livet, hur är det med det egentligen? Bilder kopplas ihop och får en ny mening. Intensiteten i huvudet ökar med intensiteten i benen. Så kommer vågen av berusning. Ut med all energi. Ut med det. Bara orka lite till.
   Över. Under stretchen ett intensivt flöde av tankar utan värdering eller rangordning.

Tankar och idéer är elektricitet som färdas genom hjärncellerna via synapserna, hjärncellernas kontaktspröt. Som tunna trådar. Under träningen börjar synapserna fladdra, vaja som tången i havet och snuddar plötsligt vid andra synapser, aldrig mötta? Det blixtrar till, elektricitet! Och en ny insikt är född, kreativitetens plötsliga och överraskande nya kombinationer av välkända element. Nya förbindelser mellan tankar gör information till kunskap. En omedelbar energi-injektion. Det är inspirationen, en igångsättande drivande kraft. Var kommer den ifrån och varför så ofta när man rör på sig?

Thomas Lundeberg, docent i fysiologi på Karolinska Institutet, ritar för mig på ett papper hur en hjärncell kan hålla en annan hjärncell i inaktivitet. Hjärncellen kan med negativ laddning i synapsernas små klor paralysera en annan hjärncell som i ett hjärnans gisslandrama. Det som händer när man tränar är att processen påskyndas: den hämmande cellen ökar sin aktivitet så att den ”hämmar klart”. Den gör slut på sin negativa energi. Och plötsligt är den paralyserade cellen befriad och aktiveras. Då kan de elektriska impulserna passera genom den; en ny dörr i medvetandet har öppnats. När detta händer med flera celler i närheten har en ny tankebana skapats. Tanken far genom tankegångar, som rodlar i tunnlar. Rörelse och motion i kombination med att vi lär oss någonting nytt gör också att nya synapser bildas, fler trådar som kan söka sig ut och få kontakt med andra hjärnceller. Stamceller mognar och växer upp till helt nya hjärnceller. Vi blir klokare!

Och så gör kemin sitt till: När August och Uffe promenerar stimuleras deras fotsulor. Nervändarna i foten skickar signaler upp genom bäckenet och ryggmärgen till hjärnan som svarar med att utlösa acetylkolin, noradrenalin och serotonin vilket får oss att minnas bättre, sova bättre och känna oss gladare. Om Uffe dessutom går i ett varmt och doftande Toscana får han också av värmen en dos oxytocin som ger lugn och välbehag. Håller han på längre än 20 minuter kommer kroppens verkliga glädjefnatts-droger, endorfinerna, igång också. Det vill säga; om han tycker om sin promenad. Om träningen känns obehaglig förbereder sig kroppen på katastrofrelaterad belastning och då frigörs istället hormoner som skapar oro och rädsla och som sänker immunförsvaret. Som i Ett Drömspel (”Scenförändring: (—) man ser till höger i förgrunden brända berg med röd ljung och svart-vita stubbar efter skogseld; röda svinstior och uthus. Där nedanför en öppen mekanisk sjukgymnastik, där människor gymnastiseras på maskiner liknande tortyrinstrumenter”). På Skamsund skrivs ingen Friheten eller trivs bäst i öppna landskap. På Skamsund får man kolera.
   Thomas Lundeberg säger att vi behöver 40 minuter fysisk aktivitet om dagen. Annars råkar vi ut för kronisk trötthet, sömnsvårigheter, depressioner och benskörhet. Vi utvecklas om vi rör oss, går bakåt i utvecklingen om vi slutar. Vi är gjorda för att färdas 3-4 mil om dagen och för att lösa problem med kreativitet. Expandera eller implodera.
   Indras dotter i Ett Drömspel: ”(—) min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna… vilka krokvägar, vilka krypvägar…”.

Teatralt på tv i julhelgen

Lördag 21/12 kl 19.00 i TV4
Markoolio Backstage
Snart kommer Markoolio, Linda Lampelius och Cirkus Cirkör till Berns i Stockholm med showen Fantastix som består av musik, magi, fantasi, tricks och konster. Redan nu kan vi se mer av Markoolio. Det är TV4 som har följt med honom bakom scenen under hans sommarturné 2002.

Lördag 21/12 kl19.00 i SVT 2
Solo med Peter Jöback
Ett musikprogram med musikalstjärnan aom gjort solokarriär. Här sjunger han om livet, julen och musiken.

Söndag 22/12 kl 19.00 i SVT 2
Röd jul
En novellfilm i regi av teaterregissören Linus Tunström med bland andra Amanda Ooms. Handlar om en ung man som söker kärleken som julgransförsäljare i de fina salongerna.

Onsdag 25/12 kl 21.40 i SVT 1
Jan Malmsjö
Ett porträtt av Jan Malmsjö där vi får följa med till barndomens trakter och se både nya och gamla framträdanden.

Onsdag 25/12 kl 20.00 i SVT 1
Jul, jul, jul
En julshow där Galenskaparna och After Shave bjuder på udda julunderhållning i form av sketcher, sång, dans och trolleri.

Torsdag 26/12 kl 21.00 i SVT 1
Pepparrotslandet
Ett relationsdrama i regi av Linus Tunström om en ung kvinnas prestationsångest inför sin mor och försök att få bekräftelse. Med bland andra Staffan Göthe, Göran Ragnerstam och Ingrid Luterkort.

Gröt och operastjärnor
Fredag 27/12 kl 21.00 i SVT 1
Tillsammans
”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”, sägs det bland annat i Lukas Moodysons kritikerrosade film om om ett kollektiv präglat av 68-revoltens omvälvningar och ideal. (2000). Med bland andra teatertunga namn som Michael Nyqvist, Shanti Rooney och Cecilia Frode.

Fredag 27/12 kl 20.00 i SVT 2
K Special: Anne Sofie von Otter
Operastjärnan berättar om sin väg till berömmelse och den rätta rösten. Detta är det första programmet i en julserie om henne i SVT 2.

Lördag 28/12 kl 22.35 i SVT 1
Veckans konsert: De sju dödssynderna
Kurt Weills och Bertolt Brechts musikdrama i en föreställning från Parisoperan. Anne Sofie von Otter sjunger en av huvudrollerna.

Söndag 29/12 kl 20.00 i SVT 1
Wells och Labero
Det bästa från deras shower med massor av julmagi och musik.

Söndag 29 dec kl 21.15 i SVT 2
Carmen med von Otter på Glyndebourne
Anne Sofie von Otters vågade tolkning av Carmen väckte stor uppståndelse när hon framträdde på Glyndeborneoperan i England tidigare i år. Årets opera händelse sade vissa. Döm själva.

Måndag 30/12 kl 20.00 i SVT 1
Hjalmar på nätet
En klassisk revy med sketcher, monologer, kupletter och inte minst balett som hade premiär den 22/11 2000 på teatern Badhuset i Örebro. Handlingen utspelas i det nya samhället med fokus på Internet och television. Med bland andra Peter Flack och Brasse Brännström.

Tisdag 31/12 kl 21.00 i SVT 1
Cirkus Scott 2002
Bröderna Bronetts klassiska cirkus med snubblande clowner, jonglering och trapetskonster.

Tisdag 31/12 kl 18.30 i SVT 1
På teatern
Ny chans att följa med barn bakom kulisserna på teatern. I dagens program kommer det handla om Hamlet.

Tisdag 31/12 kl 23.30 i SVT 1
Tolvslaget på Skansen
Traditionellt nyårsfirande med Jan Malmsjö som deklamerar Tennysons dikt Nyårsklockan. Obs: Se även Nummers version på nyårsdikt i avdelningen Personligt!

Julskivor för teaterfreaks

AGERA! 179kr
Gör en god gärning och få en massa teatermusik på köpet. Svenska skådespelerskor har bytt scenen mot studion för att hjälpa kvinnor och barn på Balkan. En andlig lisa för själen inklusive budskap. Med bland andra Lena Endre och Pernilla August.

Jan Malmsjö – Andligt, 189kr
Jan Malmsjös sjunger populära andliga sånger och förhoppningsvis in lite stålar på kuppen att lappa ihop sin dåliga ekonomi med som vi kunde läsa om på höstens kvällstidningslöp.

Peter Stormare – Dallerpölsa och Småfåglar, 202kr
Vi utnämnde det som en av förra årets trender. Nu har ännu en skådespelare traskat in i den studion. Peter Stormare heter han och visst är titeln förförande svensk.

Bibeln – Psaltaren, 119 kr
Vem vill inte höra Thorsten Flinck läsa bibeln? Det kan du om du köper denna, inte helt nyutgivna, cd. Övriga skådespelare som läser är Krister Henriksson, Stina Ekblad, Max von Sydow, Jan Olof Strandberg, Marie Richardsson, Anita Ekström och Per Myrberg. Kan enbart beställas genom Sveriges Radio.
Beställ skivan

Sist men inte minst, en riktigt traditionell julskiva i operans tecken.
Anne Sofie von Otter – Home for Christmas, 199kr

Jultema på teatern

Thorsten Flinck bjuder på sig själv som en av godbitarna att imundiga mellan sillen och snapsen på Tantogårdens julbord i Stockholm.
Ät julmat & se Thorsten genom att boka biljett här

Byteatern in Kalmar erbjuder dig att äta jullunch medan du ser Den lille fule ölänningen alternativt Tindrande ögon för bara 190 kr totalt.
Ät julmat & se en ful ölänning

Dockteaterhuset i Örebro har julpyssel för de minsta under uppsikt av ett par dockteaterspelare.
Pyssla med dockor

Nya teatern i Örebro ger dig mardrömmar före julafton genom att iscensätta Tim Burtons The Nightmare before Christmas med gruppen Duellning Banjoes. Spelas den 21 december.
Bli rädd dan före dan…

Stadsteatern i Helsingborg kör en hederlig gammal julsaga för dig som vill ta det lite lugnare och bor i Skåne.
Se Charles Dickens En Julsaga i regi av Fransesca Quartey

Vill du hålla dig kvar i Skåne så dra förbi Malmö opera och musikteater och se Tjajkovskijs balett Nötknäpparen.
Se en riktig julbalett för hela familjen

Prutt och annar tok finns på Dramaten i Stockholm som spelar familjeföreställningen En magisk jul.
Mafffig magi och cirkusakrobatik för hela biljettslanten

Kungliga Operan i Stockholm kör som vanligt ett gäng klassiska julkonserter.
Softa i kunglig miljö efter julklappsinköpen

Vasan I Stockholm spelar I traditionell ordning sin A Christmas Carol.
Dröm dig bort till juliga London

Västerbottensteatern presenterar en julshow, nyinsatta ”Efter jobbet”-föreställningar inklusive jultallrik och varm glögg från 16.30 t o m 19 december.
Se granris och julros som julshow i Skelleftå

Teater Västernorrland ger julkonsert med gamla julklassiker samt texter framförda av skådespelare i Midvintersång 2002 .
Lyssna till Gläns över sjö och strand samt Madonna

Göteborgsoperan ger familjekonserten Jultrad-i-ton
Tomtefar bjuder på mer än pepparkakor

… Och slutligen en nyårsrevy i Halmstad vid namn På slak lina. Av och med Maria Andrén.
(Länk saknas men föreställningen ges på Halmstad Teater med premiär 31 december. I övrigt ber vi att få återkomma med lista på nyårsrevyer.)

Lekanders tro på den goda recensenten

”… det ligger något i att teaterkritikers kärlek till teatern, deras övertygelse om det viktiga och inneboende goda i genren, får dem att – faktiskt, jag lovar – regelmässigt skriva mer positivt än negativt”.

Nummerredaktionen hoppas att Lekanders krönika kan återupprätta tron på kritikerkåren hos den desillusionerade Garbo-ensemblen.

Sista chansen att rösta!

Gör bara så här

1. Skicka en e-post till [email protected] med ordet ”Tävling” i ämnesrubriken

2. Skriv sedan
a) Titel på föreställningen
b) Spelplats
c) Ditt för- och efternamn.

3. Senast tisdag 17 december vill vi ha din röst

Motivera gärna med en (1)mening varför du vill att just ”ditt” val ska vinna titeln.
   Föreställningen får väljas ur alla upptänkliga scenkonstgenrer; teater,musikal, opera, balett, cirkus, stå upp, spoken word… och den får ha spelats var som helst i Sverige.
   Resultatet av röstningen kommer att meddelas på tidningens nyhetssida, samt i nästa nyhetsbrev som utkommer måndag 16 december.
   Ta tillfället i akt att påverka den svenska scenkonsten!

”Ho Ho Ho” hälsar
Ylva Lagercrantz
Redaktör