Panelen ser Hur man lyckas i business…

Musikalen med den tidsenliga titeln skrevs för Broadway med originaltiteln How to succeed in business without really trying och sattes för första gången upp i Sverige 1964 med bland annat Jarl Kulle på rollistan.
   I Intimans uppsättning är handlingen förlagd till ett öppet och mycket nutida kontorslandskap på köksmaskinsföretaget Toastmaster International,
och moderna referenser har lagts in i form av skämt om Harry Potter och Vem vill bli miljonär.
   Handlingen är enkel: Carl Johan Rask kommer till företaget som fönsterputsare, men klättrar med hjälp av list och en ledarskapshandbok till allt högre positioner –en väg som kantas av ogina kolleger och kvinnliga
frestelser. Därtill en liten kärlekshistoria, som slutar lyckligt trots att karriärsklättrandet till en början tar den mesta tiden i anspråk för herr Rask. Cést tout!
   Anna Hedelius såg föreställningen tillsammans med tre nutida karriärister för att undersöka om de kände igen sig.


Caroline Åstrand
Yrke: Managementkonsult
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm
Går på teater: 3-5 gånger per år, oftast på de större teatrarnas mindre scener
Betyg: 2

Vad vill du ha ut av ett teaterbesök?
– Jag vill bli inspirerad och lära mig något nytt, bredda mitt perspektiv. Teater kan ge nya sätt att se på livet och kan få mig att förstå saker om mig själv eller om andra människor.

Fick du några sådana insikter av föreställningen på Intiman?
– Nej, inte så mycket (skratt). Men musikteater brukar inte ge det. Den typen av teater är ren underhållning, vilket i och för sig kan vara bra.

Vilka brister hade föreställningen?
– Historien håller inte. Den var både omodern och stereotyp.

Man har valt en titel som ligger i tiden och tycks ha ambitionen att spegla en modern arbetsplats. Kan du känna igen något från din egen?
– Som konsult får jag ju se väldigt många företag från insidan. Och visst kan jag känna igen bitar av omständigheterna i pjäsen, till exempel människotyper, hur folk håller ihop eller hur de vill klättra i karriären. Men alltihopa kändes väldigt ytligt. Det märks att det är en gammal pjäs – kanske kändes den inte lika ytlig för fyrtio år sedan. Men gör man en ytlig pjäs om människor som läser managementlitteratur, vilket från början är ganska ytligt, säger det sig själv att resultatet inte blir så djupt.

TMI – företaget där allting utspelade sig – var en arbetsplats där männen var chefer och kvinnorna sekreterare. Hur reagerade du på könsperspektivet?
– Det var en väldigt gammaldags bild av könsroller, ibland till och med plump tycker jag. De kvinnliga rollkaraktärerna stod långt ifrån var de flesta tjejer står idag. Det stack i ögonen att kvinnorna skildrades som om de inte presterade någonting på arbetsplatsen utan mest var intresserade av yttre attribut. Det stadiet har vi passerat på de allra flesta arbetsplatser idag, även om det fortfarande finns saker att göra vad gäller jämställdhet på jobbet.

Varför tror du att man väljer att sätta upp en sådan här pjäs idag?
– Med tanke på titeln vill de spinna på något som ligger i tiden. Temat är förstås inte så vanligt när det gäller musikteater, så det var väl den bästa pjäs de kunde hitta som handlade om detta.

Man har försökt förlägga den till nutiden genom moderna referenser? Funkar det eller hur kunde man ha gjort i stället?
– De skulle ha gjort skillnaden mellan manligt och kvinnligt mindre. Kanske kunde någon av rollerna ha bytt kön.

Tror du att den kommer att gå hem hos den stora massan?
Den kan nog funka.
– Kvalitetsmässigt var den helt OK vad gäller sång- och skådespelarinsatser. Ensemblen gör ett bra jobb.


Martin Edwall
Yrke: Marknads- och försäljningschef i delägt företag
Bor: Lägenhet på Djurgården i Stockholm
Går på teater: 10-15 gånger om året, oftast på Dramaten, Stadsteatern, Operan eller på fria scener
Betyg: 1 (”Jag hade gått därifrån om jag inte hade varit där för att bli intervjuad”)

Varför går du på teater?
– Jag vill få nya tankar eller nya tolkningar på ett känt problem. Jag vill att ämnet ska röra människors relationer eller samhället. När jag går på opera går jag för att njuta av musik och sång. Jag är däremot inte så förtjust i den typen av musik som spelas i musikal.

Fick du några nya insikter av Hur man lyckas i business?
– Nej! (stort skratt). Däremot gav den en annan typ av tankar. Jag blev provocerad och upprörd över att de har gjort föreställningen så lättsmält och enkel för att den ska passa en bred publik. Sång, dans, musik och halvkända namn – allt är lite halvdant och inget skulle kunna stå för sig själv. Mig roade den inte alls! Det var plågsamt att se!

Med tanke på att du arbetar inom den så kallade affärsvärlden – kände du igen dig?
– Nej, jag tycker att manuset var unket. Pjäsen skildrar en struktur som inte längre finns – med sekreterare, avdelningar att klättra mellan och en strikt hierarki. Hur personerna bytte avdelningar på företaget hade ingenting med deras kunskaper att göra. Det verkliga arbetslivet av idag är extremt prestations- och resultatinriktat.
De hade också försökt datera pjäsen till 2000-talet genom att lägga in nutida referenser, men det funkade inte tycker jag.

Hur hade de i stället kunna göra för att få pjäsen mer aktuell?
– De hade nog varit tvungna att skriva något nytt som har med arbetslivet av idag att göra. Att ha med ordet ”utbränd” i titeln är ganska genomskinligt. Det är för att locka folk, men det anser jag är falsk marknadsföring.

Var något i pjäsen bra?
– Scenografin var väl genomförd.

Hur ställer du dig till könsperspektivet?
– Den visade upp en riktig mossig kvinnosyn. Kvinnorna skulle vara piffiga och ville bo i villa i Danderyd.

Är arbetsplatserna av idag så jämställda då?
– Nej, i och för sig inte, men det är inte den problematiken man behandlar i pjäsen. Visst är könsfördelningen på högre poster ojämn i verkliga livet. I pjäsen är den dock obefintlig.

Varför tror du att man sätter upp en sådan här pjäs?
– Privatteatrarna är beroende av biljettintäkter och vänder sig till en publik som inte går så ofta på teater. Därför satsar de på säkra kort, som till exempel några kända namn från TV. De som ser den här typen av teater köper trygghet, vill bli roade för stunden.
När jag gick på gymnasiet arbetade jag som biljettvaktmästare på privatteater och det var så tydligt att publiken var ute efter något annat än själva föreställningen. De kom med buss till teatern, bodde på något hotell i Stockholm och tog ett glas före föreställningen. För dem var det litet grann som att gå på fest. För en sådan publik funkar nog den här pjäsen. Men det borde gå att göra lite mer intelligent teater även i en sådan genre som musikal.


Jonas Vestin
Yrke: Säljchef på amerikanskt programvaruföretag
Bor: Lägenhet på Kungsholmen, Stockholm
Går på teater: 1-2 gånger om året, oftast på shower eller privatteater
Betyg: 2 (”Jag skrattade några gånger. Den gav halvförströelse för stunden”)

Varför går du på teater?
– Det är en event bland andra, en happening och i högsta grad en social grej. Jag skulle aldrig gå på teater ensam.

Hur väljer du pjäs?
– Jag väljer någon som verkar rolig och som har fått bra press.

Vad tyckte du om Hur man lyckas i business?
– Den var lite underhållande. Det bästa av allt var chefen som var Gnagare (AIK:are) och anställde en annan Gnagare, men kickade en Djurgårdare. Det har jag berättat för många efter föreställningen. (Jonas hejar naturligtvis själv på AIK!)

Hur var det med referenserna till arbetslivet? Kände du igen dig?
– Sådär! Det märks att pjäsen är gammal och skriven av folk som inte själva har jobbat på kontor. Den innehåller alla vanliga fördomar om hur affärslivet ser ut. Min erfarenhet av den världen är att alla är fokuserade på resultat och på att göra affärer. Om jag så skrev den minsta födelsedagssketch om affärslivet så skulle jag vinkla det på just detta tema – att göra affärer. Det handlade det inte alls om i den här pjäsen.

Vad sägs om könsrollerna?
– Otroligt gammalmodiga. Det är de visserligen i verkligheten också, men det blev overkligt att ingen tjej ville uppåt eller blev irriterad på gubbstyret.

Hittade du några nutidsreferenser?
– I situationskomiken fanns det sådana, men dessa skämt var ju också lätt utbytbara.

Stämde innehållet överens med titeln?
– Inte alls. Originaltiteln är mycket bättre – How to succeed in business without really trying. Med ordet business på svenska menas att ”göra affärer”, medan business på engelska mer allmänt betyder verksamhet. Några affärer gjorde de ju inte i pjäsen över huvud taget.

Varför tror du att man sätter upp en sådan här pjäs?
– Den spelar på fördomarna om privat näringsliv. Många har inte sett den världen själva, så de kan nog finna en viss humor i föreställningen.

Hur kommer den att gå tror du?
– Den blir nog ingen storsäljare, men rätt många kommer att tycka att den är småtrevlig.

Vad sägs om ensemblen?
– De var inga stora skådespelare, men de kunde prestera klassisk revyunderhållning. Dansarna var rätt söta. Men de stod inte för något kulturellt lyft precis.

Panelen ser Hur man lyckas i business…

Musikalen med den tidsenliga titeln skrevs för Broadway med originaltiteln How to succeed in business without really trying och sattes för första gången upp i Sverige 1964 med bland annat Jarl Kulle på rollistan.
   I Intimans uppsättning är handlingen förlagd till ett öppet och mycket nutida kontorslandskap på köksmaskinsföretaget Toastmaster International,
och moderna referenser har lagts in i form av skämt om Harry Potter och Vem vill bli miljonär.
   Handlingen är enkel: Carl Johan Rask kommer till företaget som fönsterputsare, men klättrar med hjälp av list och en ledarskapshandbok till allt högre positioner –en väg som kantas av ogina kolleger och kvinnliga
frestelser. Därtill en liten kärlekshistoria, som slutar lyckligt trots att karriärsklättrandet till en början tar den mesta tiden i anspråk för herr Rask. Cést tout!
   Anna Hedelius såg föreställningen tillsammans med tre nutida karriärister för att undersöka om de kände igen sig.


Caroline Åstrand
Yrke: Managementkonsult
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm
Går på teater: 3-5 gånger per år, oftast på de större teatrarnas mindre scener
Betyg: 2

Vad vill du ha ut av ett teaterbesök?
– Jag vill bli inspirerad och lära mig något nytt, bredda mitt perspektiv. Teater kan ge nya sätt att se på livet och kan få mig att förstå saker om mig själv eller om andra människor.

Fick du några sådana insikter av föreställningen på Intiman?
– Nej, inte så mycket (skratt). Men musikteater brukar inte ge det. Den typen av teater är ren underhållning, vilket i och för sig kan vara bra.

Vilka brister hade föreställningen?
– Historien håller inte. Den var både omodern och stereotyp.

Man har valt en titel som ligger i tiden och tycks ha ambitionen att spegla en modern arbetsplats. Kan du känna igen något från din egen?
– Som konsult får jag ju se väldigt många företag från insidan. Och visst kan jag känna igen bitar av omständigheterna i pjäsen, till exempel människotyper, hur folk håller ihop eller hur de vill klättra i karriären. Men alltihopa kändes väldigt ytligt. Det märks att det är en gammal pjäs – kanske kändes den inte lika ytlig för fyrtio år sedan. Men gör man en ytlig pjäs om människor som läser managementlitteratur, vilket från början är ganska ytligt, säger det sig själv att resultatet inte blir så djupt.

TMI – företaget där allting utspelade sig – var en arbetsplats där männen var chefer och kvinnorna sekreterare. Hur reagerade du på könsperspektivet?
– Det var en väldigt gammaldags bild av könsroller, ibland till och med plump tycker jag. De kvinnliga rollkaraktärerna stod långt ifrån var de flesta tjejer står idag. Det stack i ögonen att kvinnorna skildrades som om de inte presterade någonting på arbetsplatsen utan mest var intresserade av yttre attribut. Det stadiet har vi passerat på de allra flesta arbetsplatser idag, även om det fortfarande finns saker att göra vad gäller jämställdhet på jobbet.

Varför tror du att man väljer att sätta upp en sådan här pjäs idag?
– Med tanke på titeln vill de spinna på något som ligger i tiden. Temat är förstås inte så vanligt när det gäller musikteater, så det var väl den bästa pjäs de kunde hitta som handlade om detta.

Man har försökt förlägga den till nutiden genom moderna referenser? Funkar det eller hur kunde man ha gjort i stället?
– De skulle ha gjort skillnaden mellan manligt och kvinnligt mindre. Kanske kunde någon av rollerna ha bytt kön.

Tror du att den kommer att gå hem hos den stora massan?
Den kan nog funka.
– Kvalitetsmässigt var den helt OK vad gäller sång- och skådespelarinsatser. Ensemblen gör ett bra jobb.


Martin Edwall
Yrke: Marknads- och försäljningschef i delägt företag
Bor: Lägenhet på Djurgården i Stockholm
Går på teater: 10-15 gånger om året, oftast på Dramaten, Stadsteatern, Operan eller på fria scener
Betyg: 1 (”Jag hade gått därifrån om jag inte hade varit där för att bli intervjuad”)

Varför går du på teater?
– Jag vill få nya tankar eller nya tolkningar på ett känt problem. Jag vill att ämnet ska röra människors relationer eller samhället. När jag går på opera går jag för att njuta av musik och sång. Jag är däremot inte så förtjust i den typen av musik som spelas i musikal.

Fick du några nya insikter av Hur man lyckas i business?
– Nej! (stort skratt). Däremot gav den en annan typ av tankar. Jag blev provocerad och upprörd över att de har gjort föreställningen så lättsmält och enkel för att den ska passa en bred publik. Sång, dans, musik och halvkända namn – allt är lite halvdant och inget skulle kunna stå för sig själv. Mig roade den inte alls! Det var plågsamt att se!

Med tanke på att du arbetar inom den så kallade affärsvärlden – kände du igen dig?
– Nej, jag tycker att manuset var unket. Pjäsen skildrar en struktur som inte längre finns – med sekreterare, avdelningar att klättra mellan och en strikt hierarki. Hur personerna bytte avdelningar på företaget hade ingenting med deras kunskaper att göra. Det verkliga arbetslivet av idag är extremt prestations- och resultatinriktat.
De hade också försökt datera pjäsen till 2000-talet genom att lägga in nutida referenser, men det funkade inte tycker jag.

Hur hade de i stället kunna göra för att få pjäsen mer aktuell?
– De hade nog varit tvungna att skriva något nytt som har med arbetslivet av idag att göra. Att ha med ordet ”utbränd” i titeln är ganska genomskinligt. Det är för att locka folk, men det anser jag är falsk marknadsföring.

Var något i pjäsen bra?
– Scenografin var väl genomförd.

Hur ställer du dig till könsperspektivet?
– Den visade upp en riktig mossig kvinnosyn. Kvinnorna skulle vara piffiga och ville bo i villa i Danderyd.

Är arbetsplatserna av idag så jämställda då?
– Nej, i och för sig inte, men det är inte den problematiken man behandlar i pjäsen. Visst är könsfördelningen på högre poster ojämn i verkliga livet. I pjäsen är den dock obefintlig.

Varför tror du att man sätter upp en sådan här pjäs?
– Privatteatrarna är beroende av biljettintäkter och vänder sig till en publik som inte går så ofta på teater. Därför satsar de på säkra kort, som till exempel några kända namn från TV. De som ser den här typen av teater köper trygghet, vill bli roade för stunden.
När jag gick på gymnasiet arbetade jag som biljettvaktmästare på privatteater och det var så tydligt att publiken var ute efter något annat än själva föreställningen. De kom med buss till teatern, bodde på något hotell i Stockholm och tog ett glas före föreställningen. För dem var det litet grann som att gå på fest. För en sådan publik funkar nog den här pjäsen. Men det borde gå att göra lite mer intelligent teater även i en sådan genre som musikal.


Jonas Vestin
Yrke: Säljchef på amerikanskt programvaruföretag
Bor: Lägenhet på Kungsholmen, Stockholm
Går på teater: 1-2 gånger om året, oftast på shower eller privatteater
Betyg: 2 (”Jag skrattade några gånger. Den gav halvförströelse för stunden”)

Varför går du på teater?
– Det är en event bland andra, en happening och i högsta grad en social grej. Jag skulle aldrig gå på teater ensam.

Hur väljer du pjäs?
– Jag väljer någon som verkar rolig och som har fått bra press.

Vad tyckte du om Hur man lyckas i business?
– Den var lite underhållande. Det bästa av allt var chefen som var Gnagare (AIK:are) och anställde en annan Gnagare, men kickade en Djurgårdare. Det har jag berättat för många efter föreställningen. (Jonas hejar naturligtvis själv på AIK!)

Hur var det med referenserna till arbetslivet? Kände du igen dig?
– Sådär! Det märks att pjäsen är gammal och skriven av folk som inte själva har jobbat på kontor. Den innehåller alla vanliga fördomar om hur affärslivet ser ut. Min erfarenhet av den världen är att alla är fokuserade på resultat och på att göra affärer. Om jag så skrev den minsta födelsedagssketch om affärslivet så skulle jag vinkla det på just detta tema – att göra affärer. Det handlade det inte alls om i den här pjäsen.

Vad sägs om könsrollerna?
– Otroligt gammalmodiga. Det är de visserligen i verkligheten också, men det blev overkligt att ingen tjej ville uppåt eller blev irriterad på gubbstyret.

Hittade du några nutidsreferenser?
– I situationskomiken fanns det sådana, men dessa skämt var ju också lätt utbytbara.

Stämde innehållet överens med titeln?
– Inte alls. Originaltiteln är mycket bättre – How to succeed in business without really trying. Med ordet business på svenska menas att ”göra affärer”, medan business på engelska mer allmänt betyder verksamhet. Några affärer gjorde de ju inte i pjäsen över huvud taget.

Varför tror du att man sätter upp en sådan här pjäs?
– Den spelar på fördomarna om privat näringsliv. Många har inte sett den världen själva, så de kan nog finna en viss humor i föreställningen.

Hur kommer den att gå tror du?
– Den blir nog ingen storsäljare, men rätt många kommer att tycka att den är småtrevlig.

Vad sägs om ensemblen?
– De var inga stora skådespelare, men de kunde prestera klassisk revyunderhållning. Dansarna var rätt söta. Men de stod inte för något kulturellt lyft precis.

Teater Oberon: Antigone

Nybildade gruppen Teater Oberon har förlagt sin uppsättning av Jean Anouilhs Antigone till en grotta.Denna grotta är närmare bestämt ett bergrum under Vitabergsparken i Stockholm som med sina grovhuggna, vitmålade bergväggar får Anouilhs politiskt laddade text om motstånd och civilkurage att bokstavligen eka sig in i publikens medvetande.
   I långa, blonda dreadlocks och kaxig uppsyn gör det unga fyndet Kajsa Linderholm en övertygande modern Antigone – den unga kvinnan som sätter sig upp mot makten för att ge sin bror en värdig begravning och vars berättelse stammar från Sofokles. Sven Wollters Kreon är makten personifierad i form av en nutida tyrann. Iförd grå kostym och lång hästsvans liknar han en korsning mellan en maffiaboss och en vd för något börsnoterat bolag.
   Uppsättningen är politisk så det förslår och de laddade scenerna mellan Antigone och Kreon kan direkt associeras till samtida former av dispyter mellan våra makthavare och dess motståndare. Pjäsens ädla budskap väcker rebellen i mej och jag känner nästan för att kasta lite sten på vägen hem.

Grattis, Michael Nyqvist!

På senare år har det blivit flera framgånsgrika filmroller för Michael Nyqvist, bäst minns man kanske den som misshandlarpappan i Lukas Moodysons filmhit Tillsammans.
   Men i teatervärlden är han välkänd och uppskattad sedan länge, inte minst för sina starka rolltolkningar i flertalet Norénpjäser av vilka kan nämnas Skuggpojkar på Dramaten 1999 samt Om detta är en människa som turnerade med Riks Drama 2000/2001.
   Förra hösten spelade han också en av huvudrollerna i Jon Fosses pjäs Dröm om hösten, vilken gavs på Dramatens scen Målarsalen.
   I samband med den rollen gjorde Nummer en videointervju med Michael som vi har passat på att rota fram ur arkivet nu när han är så ”media-hot”. Klicka bara på länken här till vänster om artikeln.
   Obs: Du behöver Windows Media Player som följer med de flesta nya datorer. Har du inte det, så tryck på vår hjälpmeny i samma länk, så kan du snabbt och gratis ladda hem det programmet.

Teaterhögskolan i Malmö: Välkommen till 2003

Det är ingen lätt uppgift att berätta om krig. Eleverna väljer att göra det genom att flera olika historier flätas samman.
   I centrum står journalisten Ellen Morris (Pia Örjansdotter)som ”rapporterar för att slippa skuld”. Hon befinner sig som alla andra i en zon som ingen har rätt att lämna – ett krigslandskap där ett människoliv inte längre har något värde.
   Det är skrämmande och råa scener som spelas upp, utan försköning. Den nygifta unga mannen (Joel Torstensson) skjuts ner på sin egen bröllopsdag. Den vackra flickan (Astrid Kakuli) byter bort sin oskuld mot ett presskort, men klarar sig ändå inte.
   Den starkaste karaktären är Nanna Nores roll som mamman som hittar sin son blodig och med utstucket öga – mördad av ett gäng unga militärer. Smärtan hos henne drabbar mig som åskådare och sittande på första raden vill jag springa fram och hålla om henne – berätta att allt kommer att bli bra.
   Men vad skulle det hjälpa. Det blir inte bra. Som hon själv säger ”Vad
hjälper freden mig när min son är död?” Den som hoppas på en förlösning och ett lyckligt slut får vänta. De blir sällan sådana i krig.
   Föreställningen spelas på Teaterhögskolan i Malmö till och med den 20 februari.

Stig Larssons VD på Intiman

En kväll får Hans och Anna besök. Oväntat kommer Sven, som är verkställande direktör på Hans arbetsplats. Efter en whiskey börjar han ställa märkliga frågor och drar in det unga paret i ett maktspel.
   – När VD skrevs för 15 år sedan tyckte man att det var överdrivet, att så här kan det inte gå till. Men idag känner vi tyvärr igen oss i maktmissbruk och manipulation, säger Karin Enberg och nämner Jan Stenbeck som ett exempel på en vd från vår tid.
   I rollerna syns bland andra Clas Göran Söllgård (VD) och Magnus Schmitz (Hans). Vårdbiträdet Anna görs av Teater Terriers Susanne Karlsson. Det är första gången hon arbetar på en institutionsteater.
   – Det känns bra. Arbetet som skådis är ju det samma i mötet med texten, andra skådespelare och publiken.
   – Men självklart finns här ju mer resurser, menar Susanne.
   Författaren Stig Larsson har själv kallat VD en ”sadistisk fars”. Det tycker Karin Enberg är en bra beskrivning.
   – Pjäsen är både rolig och hemsk. Humorn gör den uthärdlig och den innehåller många befriande skratt.

Nyskriven opera för barn

Stackars mej är kompositören Catharina Backmans andra opera för en ung publik, den första var Porträttet som hon skrev för Malmö Musikteater 2001. När regissören Kristian Benkö föreslog att de skulle göra en opera på berättelsen Stackars mej skriven av Håkan Jaensson och Arne Norlin, så tyckte hon att det var roligt eftersom det för en gångs skull handlade om en flicka och inte en pojke.

Varietélivet som inspiration
Berättelsen om den lilla flickan Birgitta har blivit till en annorlunda opera som bland annat innehåller en köksorkester där man spelar på vispar och stämda vinglas. Förklaringen till det är att Catharina har en ovanlig bakgrund för att vara operakompositör.
   – Jag turnerar med en liten varieté och spelar musik till eldslukarna och de andra artisterna. Jag är också varietéartist och har ett eget nummer, tyrolersystrarna Gretli & Heidi som spelar på vardagsföremål och koskällor, de spelar också dragspel och joddlar, berättar Catharina.

Inga högljudda arior
Man skulle kunna säga att Catharina tar in varietén i operan men det betyder inte att det blir varieté, Stackars mej är en riktig opera där alla sjunger och ingen pratar.
   – Jag har inte skrivit speciellt för barn, jag har skrivit sådant som jag tycker är roligt. Däremot har jag anpassat musiken lite och inte skrivit för hoppiga melodier och ingen text i för höga eller låga tonlägen eftersom det är svårt att uppfatta. Det är också skönt om handlingen går framåt hela tiden.
   Hon tillägger att arior där sången bara flödar i flera minuter passar operaälskare men inte barn. Och så var det en annan sak som var viktig för Catharina när hon skrev Stackars mej.
   – Vi ville göra något som var kul!

Hamlet i handskar

Det floffar mer än klappar när den vinterhandskbeklädda publiken applåderar in Hamletensemblen på Ice Globe Theatre. Hamlet i skinnhandskar, den vithåriga Ofelia i mjuka tumvantar och drottning Gertrude i ringförsedda oxblodsröda fingervantar. Vi befinner oss 20 mil norr om polcirkeln i isteaterchefen Rolf Degerlunds dröm som blev verklighet.
   – Jag följde återuppbyggnaden av The Globe Theatre i London. I planet hem från London kom jag på idén: tänk om man byggde en Ice Globe Theatre.

Drömskiss blev verklighet
Isteaterchefen såg för sitt inre hur repliken ”Att vara eller inte vara” blandades med vinterrök ur aktörernas munnar. Hemma på Norrbottensteatern, där han då var chef, målade teaterns scenograf upp den bild Rolf Degerlund hade i huvudet. Fem år senare, den 21 november 2001, på väg till ett seminarium om upplevelseindustrin, slet han ner tavlan från väggen hemma:
   – Som avslutning tog jag fram tavlan och sa: Min högsta dröm är att bli isteaterchef och berättade om min idé. Femton sekunder senare stod Ishotellets vd, Yngve Bergqvist, bakom scenen och sa: Hej! Jag bygger den åt dig. Om jag inte ringt inom en vecka är det ingen bra idé. Tre dagar senare ringde han och sa: Du, det är en jävligt bra idé.

Iskall Strindberg som barsällskap
Den 3 december 2001 tog Rolf sin akvarell under armen igen och åkte upp till Jukkasjärvi. Ett år och två månader senare flaxar han runt i sin pälsskodda rock med premiärnerver utanför den rundade snöbyggnaden på Torneälvens strand, knappa två mil från Kiruna.
   Ice Globe Theatres bjälksystem finputsas, statyer kommer på plats, i teaterbaren tronar byster av teatervärldens giganter: Strindberg, Ibsen, Molière och förstås, Shakespeare. Allt i is is is.
   Beaivvás Sámi Theáhter, den norska samiska teatern som står för kvällens premiärföreställning av Hamlet på samiska, sätter det sista av tekniken medan mörkret faller. Det är knappt fyra timmars ljus och tjugo timmars mörker i Jukkasjärvi vid den här tiden på året.
   Åke Larsson, isarkitekt, var också med på det första mötet med Rolf Degerlunds akvarell den 3 december 2001.
   – Jag var tveksam. Jag anade hur mycket jobb det skulle vara. Vi bygger 140 igloos också i vinter. Vi har tredubblat snömängden jämfört med förra året, säger Åke Larsson.

Tre veckors intensivjobb
För att bygga isteatern krävs 20 000 ton snö. Med åren har ishotellsbyggarna utvecklat allt bättre tekniker för sina förgängliga byggnadsverk som varje vår rinner ut i Torne älv. För Ice Globe Theatre krävdes tre veckors intensivt arbete på 25 personer.
    – Nu känns det väldigt bra. Det här överträffade mina förväntningar. Det är mycket häftigare än jag trodde att det skulle bli. Teatern har känslan och atmosfären av The Globe Theatre i London, säger Åke Larsson.
   Han är född och uppvuxen i Kiruna, knappa två mil från Jukkasjärvi. Till ishotellet kom han första gången 1993 och kände på en gång att han kommit rätt. Efter 25 år i Stockholms blöta mörka vintrar jobbar han nu heltid året runt med is och snö. För sjunde året ansvarar han för konstruktionen av samtliga isbyggnader.
   

Tak resultat av kompromiss
I mars reste isteaterbyggarna till den återuppbyggda The Globe Theatre i London. Teatern i London är större, rymmer 2000 åskådare mot isteaterns runt 500. Isteatern har en logerad och en större ståplatsyta med gradänger där Shakespeares ursprungsteater har tre våningar och en mindre och platt ståplatsyta. Stjärnhimlen utgör tak för ståplatserna.
   Scenografin är helt i is, bakom två troner en mur och med håligheter för dödskallar. Åke Larsson är inte helt nöjd med hur scenograf och tekniker arbetat. För att scentaket skulle orka med den tunga tekniken med alla lampor fick han kompromissa med idealet att bygga helt i snö och is, taket över scenen är det enda som är i trä. Och han tycker att de borde vara mer lyhörda för materialet de jobbar i. Bäst gillar han de scener där ljuset ligger bakifrån så att isen själv lyser. För honom är isen det primära i föreställningen.
   – Jag har ju mitt tunnelseende, det är ju isen, det är det här materialet jag jobbar med.
   Från golv till scentak är isteatern åtta meter hög. Väggarna byggs i sex meter höga valvformer där snön packas in med starka snöslungor. De stöttas sedan av pelare som byggs av isblock från Torneälven.

Journalister från hela världen
En ståplatsbiljett på Shakespeares tid kostade en penny. I Jukkasjärvi får man punga ut med 495 kronor. Vill man sitta på renskinn i en loge under välvt tak får man hosta upp 875 kronor. Inte megabilligt men heller inte så mycket dyrare än vanliga privatteaterbiljetter. Och har man valt att bo på ishotellet för någonstans mellan 1800 och 6000 kronor rummet/sviten spelar en femhundring hit eller dit kanske inte så vansinnigt stor roll.
   – Jag är skeptiker och realist, det här är ett ekonomiskt riskprojekt, säger Åke Larsson om isteatern. Vi är ett privat företag och har inte en krona i bidrag. Det här är en produkt vi säljer, vi tar risker. Men jag ser också det här som utmärkt marknadsföring, säger Åke Larsson.
   Och mediabevakningen är stor. Tyska journalister trampar runt och fryser om tårna, på premiärdagens morgon intervjuas Rolf Degerlund i direktsändning i sydafrikansk radio, de senaste dagarna har han gett 5 – 6 radiointervjuer per dag.
   Och det är en premiär i dubbel bemärkelse. Det är första gången som Hamlet spelas på nordsamiska – ett språk få i den potentiella publiken förstår. Till vår hjälp har vi ett programblad där handlingen sammanfattas på svenska, engelska, samiska och japanska. Handlingen är också starkt nedskuren och regissören Alex Scherpf jobbar med visuella och fysiska grepp för att berätta om övergrepp, mord och starka känslor. Kostymen är mongoliskt-asiatiskt inspirerad men samiska element finns givetvis också där: den scen där Ofelia förs till sin grav i en silverackja är rysansvärt vacker.

Sorti i norrsken
Andra premiärer på isteatern framöver är bland andra en jojk- och dansföreställning där världens tre samiska teatrar samarbetar: Beaivvás Sámi Theáhter, Samiska Teatern och Sydsamiska teatern, samt Efva Liljas världspremiär The outmost white – en rörelsestudie i dans av kyla och snö.
   När de dova vantapplåderna stillnat under stjärnhimlen går vi ut ur globen. Fötterna är iskalla, ändå är det 20 grader varmare än genrepets minus 33 grader. Över skogsbrynet ligger ett dimsvagt grönt ljus på den mörka himlen. Norrsken, svagt men ändå, ett norrsken.

Naken sanning om vårrepertoaren

Ok, det är tröttsamt med den ständiga kopplingen till ekonomi. Men på sätt och vis går det faktiskt att länka ihop de skakiga börskurserna med att tre stora teatrar i Sverige den här våren sätter upp Allt eller inget, musikalversionen av Peter Cattaneos succéfilm The Full Monthy från slutet av 90-talet.
   Den 21 februari har föreställningen premiär på Stockholms stadsteater. Lars Göran Persson spelar huvudrollen och regin görs av Marianne Mörck.
   I april sätter samma produktionsteam, men med helt ny ensemble, upp samma
föreställning på Malmö opera och musikteater. Där emellan, den 28 februari, har Göteborgs stadsteater premiär för sin version av samma musikal. Robin Stegmar gör huvudrollen och Åsa Melldahl står för regin.

Filmen drar publik till teatern
Allt eller inget handlar om ett gäng arbetslösa stålverksarbetare som, inspirerade av Chippendales, bestämmer sig för att sätta upp en strip-show. Huvudpersonen Gaz kommer med idén. Hans främsta plan är att få ihop pengar, men berättelsen handlar lika mycket om att hitta gemenskap och återfå självförtroendet.
   Bara en vecka efter att biljetterna släpptes hade Göteborgs stadsteater sålt
7000 biljetter till sin föreställning. Även i Stockholm går biljettförsäljningen bra och filmen fungerar som draghjälp.
   – I allmänhet är det mycket grupper, företag och liknande, som köper biljetter hos oss. Men till Allt eller inget säljs ovanligt mycket lösa biljetter. Vi tolkar det som att publiken har en stark relation till filmen och därför har ett sug efter att se musikalföreställningen, säger Anna-Karin Brazee, presskontakt på Stockholms stadsteater.

Trendigt med blandföreställningar
Det är naturligtvis alltid viktigt för teatern att locka publik, men kanske speciellt angeläget i ekonomiskt kärva tider när bidrag till teatern urholkas. Då är en publikfavorit som Allt eller inget guld värd.
­   – Visst, vi har en stor salong med 700 platser. Den kan inte stå tom. Samtidigt är det viktigt att titta på hela repertoaren. Vi spelar allt från nyskrivet och smalt till Allt eller inget. Dessutom är det viktigt att se till den konstnärliga kvalitén och påpeka att Allt eller inget är en riktigt bra musikal, säger Anna-Karin Brazee.
   Och hon får medhåll av Per Arne Tjäder, dramaturg på Göteborg stadsteater.
­   – Det är en bra musikal. En rolig historia med fräck dialog och spännande scenlösningar. Det är främsta anledningen till att vi sätter upp den, säger Per Arne Tjäder. Även om också han talar om den stora salongen som måste fyllas.
   Per Arne Tjäder pekar också på att teaterkulturen i stort håller på att förändras. Och att Allt eller inget är ett bra exempel på vart utvecklingen är på väg.
­   – Det finns en bred trend i att teatern långsamt håller på att bli mer genreöverskridande. Talteater är fortfarande grunden. Men kommer det en musikal som Allt eller inget, som vi tekniskt och sångarmässigt har förutsättningar att göra, så spelar vi gärna den. Vår uppsättning av Stormen, som har inslag av cirkus, är ett annat exempel, säger Per Arne Tjäder.

Manusrättigheter av vikt
En annan faktor som gör att alla plötsligt sätter upp Allt eller inget har med manusrättigheter att göra. Det är Nordiska teaterförlaget i Köpenhamn som säljer Terrence McNallys manus till Allt eller inget.
­   – Förra året spelade alla Eldansikte. I år är det Allt eller inget, det har att göra med att ett förlag börjar sälja manus, säger Anna Karin Brazee.
   Sedan har vi ju det här med nakenheten… I klädbranschen finns som sagt forskning som har undersökt sambandet mellan världsekonomin och längden på kjolen. Det klassiska exemplet är att i slutet av 20-talet och början av 30-talet, när västvärlden gick in i depression, blev kjolarna korta.
   Vi ser med spänning framemot forskning som visar att teatern är modigare som vågar gå hela vägen.

Riksteaterns stipendiater 2002

En av de fyra skådespelare som prisades var Irma Schultz Keller för sin tolkning av ”Hon” i Jon Fosses Någon kommer att komma. Bengt CW Carlsson fick Riksteaterstipendium för sin rolltolkning av Sorin i Lars Noréns uppsättning av Måsen.
   Leif Johansson uppmärksammades för sina rolltolkningar i Unga Riks föreställningar Skåpet och Förråd som spelats för barn på sjukhus. Conny Bäckström, som den sjuke men alltid glamouröse Angel i musikalen Rent, belönades med motiveringen: ”en sårbar, stark, empatisk och välsjungen ängel”.
   Dansaren Yamit Kalef från Cullbergbaletten fick stipendiet bland annat för ”sin unika lyriska kvalitet kombinerat med fysiskt starka teknik” som svandrottningen i Mats Eks Svansjön.
   Koreografistipendiet gick till Örjan Andersson för hans ”speciella kraftfulla uttryck och de rena rörelserna”.

Innovativ teaterförening prisades
Årets lokala arrangör blev Haparanda Teaterförening som prisades för en väl förberedd och genomförd premiär av föreställningen Rannsakningen som resulterade i att de 50 medverkande ”rannsakningsvittnena” ville gå vidare med arbetet. Riksteaterföreningen bestämde sig då för en kulturell storsatsning och därmed var projektet ”Den goda människan i Haparanda” fött. Med teaterföreningen som motor genomfördes en folkfest i juli 2002, som drog till sig 300-400 verksamma och 7 000 besökare.

Pölsafest på Västerbottensteatern

EU-projektet är treårigt och utgår från att berättandet är själva grunden för teatern. Men berättandet saknar teaterns gränser för början och slut, mellan scen och salong.
   – Det är tilltalet vi är ute efter, ett sätt att möta vår publik; det här är inget avancerat som man måste ha läst på universitet för att fatta, säger Mats-Arne Larsson, teaterchef på Västerbottensteatern.

Kulinarisk inälvsmat
Den första stora satsningen blir en dramatisering av Pölsan, Torgny Lindgrens roman om kulinarisk inälvsmat, lungsoten och en kreativ lokalredaktör på Norra Västerbotten. Men det är inte en traditionell dramatisering, den litterära texten är inte omvandlad till repliker utan dramturgiskt bearbetad av Eyvind Andersen som också står för regin. Historien – just nu ett trehundrasidigt manus – berättas fram av en sju man stark ensemble. Föreställningen beräknas bli tre timmar lång och i pausen serveras givetvis – pölsa. För det specialdesignade receptet står en av Skellefteås hippare kockar.
Västerbottensteatern vill också med sitt projekt knyta berättarna närmare den egna teatern, utveckla berättarkonsten och hitta nya berättare.
   – Det västerbottniska berättandet är en manlig företeelse, vi vill få fram kvinnliga berättare och kvinnliga berättarföreställningar. Under 2003 räknar vi med att få fram två föreställningar med kvinnliga förtecken, säger Mats-Arne Larsson.

Samtidens historier simultantolkas
Viktigt är också att inte snöa in på ett musealt berättande utan att vända sig mot samtiden och dess historier. I november började flyktingar anlända till det gamla gruvsamhället Boliden norr om Skellefteå. De 400 asylsökande kommer att innebära att samhällets invånarantal utökas med ca 20 procent. Teatern vill vara med i mötet mellan de nyanlända och boende och arrangerar i samarbete med ortens teaterförening berättarcaféer under februari månad.
   – Flyktingar och boende kan till exempel ta med sig en sak och berätta om den. Det är inget performanceaktigt eller komplicerat utan helt enkelt, säger Greger Ottosson, en av ensemblens berättare.
Mötena kommer att simultantolkas liksom berättarföreställningen Ingen farstu som också kommer att spelas i Boliden.

I de noppiga sofftygernas paradis

I höstas låg här en stor och grå industrihall. Då var det svårt att föreställa sig att det skulle kunna bli en teaterscen. Men scenografen Anne-Mette Bo Drivsholm föll direkt för lokalen och bestämde sig att använda den industriella prägel som redan fanns.
   – Det är ett fantastiskt rum som passar både 70-talet och tiden som vi lever i nu, säger hon.
   Scenen är uppbyggd i podier på olika nivåer och nere på scengolvet ligger ett lapptäcke av ryamattor färgade i gult, orange, och grönt. I mitten glänser en skridskobana av plast.
   – Vi har annonserat och flera malmöbor har lämnat in sina gamla mattor och skridskor till oss, berättar hon.

Noppiga sofftyger blev pälsar
De är nitton skådespelare i ensemblen. Alla har tre peruker var och i uppsättningen används 120 kostymer. På klädstängerna trängs palestinasjalar, velourbyxor och tunikor. Mest utstickande är de färgsprakande afghanpälsarna designade av kostymören Camilla Thulin, bland annat känd för att ha ritat gruppen Army of Lovers spektakulära scenkläder och även uppmärksammad för de vackra klänningarna till föreställningen Full galopp som just nu spelas på Friteatern i Stockholm.
   – Jag hittade nitton olika, vidriga sofftyger från 70-talet hos en gubbe i Stockholm som passade utmärkt, säger hon.
På det noppiga sofftyget har hon sedan limmat på applikationer som klippts ut från ett blommigt tyg. På fötterna är det Conversekängor som färgats gula.
   – Föreställningen ska locka nya, unga teaterbesökare och jag ville göra något nytt, inte bara en massa nostalgi, säger Camilla Thulin.
Hon är själv född 1961 och kommer mycket väl ihåg 70-talets klädmode. Men det var inget hon gillade.
   – Nej, jag tyckte det var urfult. Det enda som var snyggt var haute couturen och folkloren. Men det är inget man har råd att köpa idag. En äkta afghanpäls kan kosta upp emot 30 000 kronor.

Från gala till sunk
Camilla Thulin har arbetat som kostymör i över tio år. Det var i slutet av 80-talet hon började sin teaterkarriär.
   – Jag behövde ett jobb snabbt och en vän erbjöd mig arbete som syassistent.
Sedan dess har hennes kläder beskådats på bland annat Stockholms stadsteater, Maximteatern, Göteborgsoperan, Värmlandsoperan och i tv-serien Cleo.
   – Det är ett superkreativt jobb och alla projekt är roliga på sitt sätt. Visst älskar jag opera med 1800-tal, gala och lyx – men det är lika kul med sunk!

Artister mot rasister i Helsingborg

Galan har namnet Vart är vi på väg?, en relevant fråga menar evenemangets konferencier Fransesca Quartey.
   – Ja, vi måste fråga oss själva hur vi vill ha det i Sverige idag. Vi kan inte gå tillbaka till ”the good old days”. Vilka skyldigheter har vi och vilka rättigheter? Man kan inte bara välja den lätta vägen utan måste kunna ifrågasätta sina egna fördomar.

Lilleman på scenen
En varierad och underhållande kväll utlovas. Lilleman, Mikael Wiehe, Hasse Andersson och Monica Forsberg, Jarl Borssén, Teater Aftonstjärnan, Östblocket och Helsingborgs egen kultgrupp Teater Inkompetent framträder tillsammans med teaterns egna skådespelare.
   – Det blir ingen tung gala med en massa tal utan en inspirationskväll med många roligheter och musik, säger Fransesca Quartey.
   Hon tycker själv att det är viktigt att teatern tar ställning.
   – Självklart. Teater handlar ju främst om vad det vill säga att vara människa.
   Alla arbetar ideellt och överskottet kommer att gå till välgörande ändamål med anknytning till integration. Tankar finns om att upprätta en fond för att stötta ungdomar.

Oviss framtid för Stora teatern

Under hösten har Nöjesteatern spelat Me and my girl med bland andra Jan Malmsjö på Stora teatern. Deras kontrakt löpte ut i december. Nöjesteatern har tidigare presenterat ett förslag på att ta över Storan under en treårsperiod, men förvaltaren Higab har hittat en annan potentiell hyresgäst med ett mer intressant kontraktsförslag. Det är denna intressent som Higab just nu slutförhandlar med. ­ Vi hoppas vara klara med ett kontrakt i början av februari, säger Tommy Hedenmalm på Higab. Vem förhandlingsparten är, om det rör sig om kommunal eller privat verksamhet, vill Tommy Hedenmalm inte uttala sig om. ­ Det enda jag kan säga är att avsikten är att hyra ut till någon som planerar att använda scen och salong, säger Tommy Hedenmalm.

K-märkt byggnad
Stora teatern är skyddad som byggnadsminne. Teatern invigdes 1859 och var fram till 1994, när Göteborgsoperan invigdes, fast scen för Göteborgs musikteater. Fasaden och vissa delar av salongen får inte förändras. ­ Men ett hus lever och en del utrymmen kan anpassas till ny verksamhet. All förändring görs naturligtvis med tanke på kulturella värden, säger Tommy Hedenmalm.

Strindbergs teater öppnar igen

Vid rodret på den nygamla teatern sitter – förutom teaterns konstnärlige ledare Ture Rangström – även Strindbergsmuseet som är huvudansvariga för nysatsningen.
   – Det föll sig naturligt för Strindbergsmuseet att ta sig an detta uppdrag, säger museichefen Katarina Ek-Nilsson och förklarar att teatern och museet ska försöka komplettera varandra.
   Intima teaterns syfte är att regelbundet spela teater i Strindbergs anda. Men med detta menas inte att det enbart ska spelas Strindbergpjäser.
   – Vi ska naturligtvis spela Strindberg, det är ju anledningen till att vi finns, men vi ska även bjuda in gästspel, samarbeten och sätta upp nyskrivet, lovar Ture Rangström.

Fågel Blå reser sig ur askan
Teatern kommer också att rymma rena musikprogram och den nerlagda kultbiografen Fågel Blå återuppstår för att arrangera filmvisningar i salongen. Invigningskvällen visas exempelvis en inspelning av Fadren från 1912 med ackompanjerande stumfilmspianist.
   Renoveringen av den gamla teaterlokalen har kostat ”ett par miljoner”, enligt teaterchefen. En ny inredning har designats av scenografen Sören Brunes. Bland annat pryds nu salongstaket av en stjärnhimmel som designats utifrån August Strindbergs horoskop!

Nytt liv för Lilla teaterns scen

En smygpremiär har man hunnit med, men officiell invigning av den nya teatern sker den 19 mars, i närvaro av kulturminister Marita Ulvskog och med Per Oscarsson som invigningstalare! Inte fy skam av två teatergrupper som knappt låtit höra tala om sig utanför Göteborg.
   Invigningen omgärdas av två premiärer: Kriget och den ljusa skogen, ett collage om humanism och förmågan att överleva av Tamauers regissör och dramatiker Anders Friberg som har premiär 14 mars, samt Rampljus, en pjäs av Fredrik Berger om kändisskap och om viljan att synas i regi av Anette Andersson med premiär 7 april.

Turbulens på Borås stadsteater

Alla utgifter över 5000:- måste först godkännas av kulturnämnden. Nu finns det, som alltid, olika versioner av vad som hänt, men klart är att kulturnämnden sent i höstas meddelade att den förlorat förtroendet för sin teaterchef, Jan P Bordahl. Bordahl anklagades bl a för att självsvåldligt ha sänkt biljettpriserna, använt för mycket pengar på marknadsföring och köpt möbler på avbetalning – vilket man inte gör i en kommunal förvaltning. Jan P Bordahl själv menar att han inlett ett nödvändigt förnyelsearbete av Borås Stadsteater och att det i dag spelas ”mer teater för mindre pengar” än tidigare.

Nya konstnärliga ledarna tryggade
En förlikning är i alla fall på gång. De av Bordahl rekryterade konstnärliga ledarna, regissören Anna Sjövall och scenografen Mats Persson, har just tillträtt sina tjänster och det skulle skada teatern och dess personal om det inte blev arbetsro i huset, säger kulturnämndens ordförande Bengt Wahlgren. Beslut om Bordahls vidare öden fattas av kulturnämnden den 6 februari. Om allt går enligt planerna återfår teaterchefen sina befogenheter – mot ett extra öga i nacken, får man förmoda.

Vem vill ha Thorsten i sovrummet?

Det finns till och med skådespelare som erbjuder sig att spela i ditt hem (eller var det i sitt?) Tänk dig att få se Strindbergs Dödsdansen med exempelvis Regina Lund och Thorsten Flinck i sovrummet en lördagkväll. Eller Arnold Weskers Köket i just köket samtidigt som man lagar pizza. Definitivt en cool tanke, men själv skiljer jag gärna på arbetsliv och privatliv. Jag gillar helt enkelt att det finns en gräns mellan betraktaren och det som betraktas. Annars drabbas jag inte av den insiktsfulla distans som gör att jag får min helande katarsis.
   Därför frågar jag mig vad det är det för fel på att istället skapa fler platser som uppsöks, platser som helt och fullt är till bara för scenkonst, platser som ritualiseras till detta och bokstavligen luktar teater, ett slags teaterns kultplatser att ta sig till. Precis som det var från början, alltså i antikens Grekland.

Givetvis har detta med ekonomi att göra. Vilka kommungubbar sitter år 2003 och säger ”Ja, men nu måste vi ta och bygga en teater för våra unga”. Och givetvis finns det goda undantag. Som Nya Elverket, Dramatens egna Royal Court Theatre-ambition. Eller teaterns svar på Stockholms Stadsteaters Backstage om man hellre vill det, ett forum för nyskapande samtidsdramatik som öppnar i dagarna (25/1). Och det är bara att jubla. För även om det alltid har funnits mängder av ”växthus” för dramatiker , på senare år exempelvis just Växthusprojektet på Folkteatern i Göteborg (också med nya Elverkets dramaturg Jacob Hirdwall som eldsjäl), Upsala stadsteaters NU-projekt, tidigare nämnda Backstage, Dramalabbet i Stockholm – för att inte glömma alla fria teatrar i Sverige som ständigt vågar sig på nyskriven dramatik (Teater Scenario, Teater Trixter, Teater Terrier osv), så är det här något annat.
   Skillnaden mellan sistnämnda och Dramaten är förstås resurserna. Här snackas det inte bara om enstaka uppsättningar eller korttidsprojekt, utan om en rik scen med tillgång både till Dramatens världskända ensemble och all tänkbar teknisk utrustning – samt inte minst dess ”kändisskap” att rida på, vilket förstås är marknadsföringsmässigt glassigt. Det funkar med all säkerhet även om jag kan tycka att nya konstnärlige ledaren Stefan Larsson låter lite väl ”pretto” när han vid gårdagens presskonferens understryker att här kan man sätta upp en konstnärlig repertoar och inte bara underhållande. När uteslöt det ena det andra? undrar jag ödmjuk.

Det är bra att det satsas på nya plattformer som framför allt främjar nyskriven dramatik. Syns den inte så finns den ju inte. Och världen behöver nya klassiker för framtiden. Eller som paneldeltagaren, arkitekten Catharina Gabrielsson, uttryckte det på det seminarium med rubriken ”Vad spelar rummet för roll?” som Nummer arrangerade under Riksteaterns teaterdagar i höstas: ”Om man inte skapar rum (läs byggnader) för teatern i samhället så är den heller inte viktig.”
    Alltså, först rum sedan innehåll. Apropå att många av Riksteaterns uppsättningar vanligtvis tvingas spelas i käcka bygdegårdar, svettiga gymnatiksalar och kommunalgrå Folkets hus under sina turnéer -lokaler, rum som inte alls är menade för dramatik. Om kommunerna istället satsade på en specifik teaterbyggnad i varje större stad, så skulle teatern synas bättre, ta rum i samhället och inte bara vara något som konsumeras mellan hyllan för blöjor och kaffe på PrisXtra. Inspiration kan just nu hämtas av alla kommunalpolitiker på Kulturhuset i Stockholm som har en utställning om just alternativa teaterbyggnader ritade av arkitektelever. Gå och se!

Men vilka blir då morgondagens pjäsklassiker, de som ska spelas på alla dessa nya drömscener runt om i landet (läs, inte bara i storstäderna)? Så långt kan inte Nummers spågumma se ännu, men under 2003 kan vi skönja tendenser som kretsar kring teman som motstånd, miljöförstöring, terrorismen, krig… lite av en nypolitisk renässans, helt enkelt. Det är för övrigt sådana tendenser vi försöker ta upp under rubriken ”trender” i nyhetsavdelningen. Det är inom parentes mitt nyårslöfte till er läsare; att bättre göra verklighet av ursprungsambitionen: att låta Nummer vara Sveriges hetaste plattform för den teaterestetiska debatt man sällan ser till i dagstidningarna, att inte bara skriva om vad som sätt upp, utan också bättre lyckas med att analysera varför.   
   Jag skulle önska att ert nyårslöfte som läsare är att våga debattera mera i tidningen. Tyck till-funktionen längst ner efter varje artikel, rubriken läsarrecensioner, gästboken… de är alla till för att du i optimal demokratisk anda ska kunna vara med och påverka teaterdebatten i Sverige. Hellre ris än ros! Vad tyckte du till exempel om den här krönikan?

Stockholms stadsteater: Flickan på Henriksdalsberget

På Stadsteatern, i Michaela Granits regi, gestaltas Barlachs konfliktfyllda mor-dotter-drama suveränt av Gunilla Röör och Frida Hallgren. Här får vi drygt en och en halv timmes mor-dotter-gnabb av högsta klass, förlagt till ett försenat 25-årsdagsfirande i en lägenhet på Henriksdalsberget i Nacka. Dottern Caroline som i alla år fått stå i skuggan av sin gravt handikappade lillebror, även de tolv år han nu varit död, har fått ett komplicerat förhållande till såväl brodern som modern. I Gunilla Röörs gestaltning sjuder mamman Annika av bristen på lyhördhet, och effekten är rejält tragikomisk. Frida Hallgren gör en känslig och grimaserande tolkning av dottern som bibehåller greppet om publiken från början till slut.
   I Flickan på Henriksdalsberget växlar temperamentet likt det svenska vintervädret, men här lyckas man få till många bra mycket roligare situationer än våra vädergudar. Barlachs text är nämligen fylld av snabba kast och fyndiga ordvitsar och balansen är perfekt mellan humor och allvar. Mycket skratt och mer än en snyftning hördes i salongen på premiären.

Byt liv med en höna

I en djurvänligt undersökande kroppslig föreställning inbjuder SU-EN Butoh Company Malmöborna att utforska hur ett hönshus fungerar, ett hönshus befolkat av människor som lever som höns. Innevånarna i hönshuset är deltagarna i en workshop där butohdansaren SU-EN tränat dem att disciplinera sina kroppar, medvetanden och drömmar att bli en höna så att till och med deras vardag blir en hönas vardag, eller som SU-EN själv skriver: Pickandes, sprättandes, kacklandes, gnabbandes, ätandes, sovandes…
   Det egna livet ges upp för att leva som en höna…

Politiska fjäderfän
På min fråga vad detta är för ett slags fjäderfän svarar hönsskötaren och produktionsassistenten Hans T Sternudd att det inte är några vimsiga Disneyhöns, utan politiskt laddade pullor eftersom syftet är att få åskådarna att tänka på hur vi människor behandlar de djur vi tagit hand om.
   Hönsskötare Hans berättar vidare att SU-EN under flera år studerat hönsens situation och genomfört projekt i fåglarnas egen värld, fågelfarmen. En av dessa farmer ägs av familjen Küller som föder upp fåglar till sällskapsdjur, försäljning och till slakt. Küllers fåglar medverkar i föreställningen i en videofilm och i fotografier tagna under flera års tid. Så här skriver SU-EN om sitt möte med hönsen: Hos de hönsen jag bodde hos för filmningen var det tydligt att de inte gillade mig. Förutom en ockrafärgad höna, hon var riktigt intresserad!   
   Dessa höns personligheter blev mycket tydliga i vår korta tid tillsammans.

Djurens rätt involverade
Men allt är inte frid och fröjd i fåglarnas värld och därför medverkar förbundet Djurens Rätt för att informera om fåglarnas situation.
   Genom The Chicken project hoppas Hans T Sternudd att han och de andra i SU-EN Butoh Company på något sätt skall kunna bidra till att förändra fåglarnas liv. För en sak är han säker på:
   – Lev som en kyckling en dag och du kommer inte att behandla dem på samma sätt igen.