Nummer

Örebro teater har länge lytt under namnet Gamla teatern, men när Länsteatern vid årsskiftet flyttade hit sin verksamhet från Hjalmar Bergman-teatern tog man tillbaka namnet Örebro teater. Gammal är teatern inte desto mindre. Ja inte lika gammal som grannen Örebro Slott med sina medeltida anor, men Örebro teater firar dock aktningsvärda 150 år 2003.
   Fortfarande pågår renoveringsarbete i den gula teaterbyggnaden, trots att Länsteatern redan flyttat in. Bland annat återstår en ansiktslyftning av foajé och biljettkassa och en egen teaterrestaurang kommer att öppnas i den vänstra flygeln så snart köket byggts klart.

Örebros West End
Örebro teater ligger mitt i stadens kultur- och nöjescentrum. Vägg i vägg har Peter Flack nyligen öppnat sin Nöjeskrog och bara ett par stenkast bort ligger den kommunala biografen Roxy, som satsar på kvalitetsfilm, samt Nya teatern, där Örebros flitiga teateramatörer håller till. Tar man fågelvägen över slottet landar man i Örebro konsthall.
   – För Örebroarna är det här Teatern och vi vill gärna etablera ett slags ”West End” här, säger biträdande Länsteaterchefen Lars Johansson som talar om draghjälp och samarbeten snarare än konkurrens.

Glittrig varieté inviger
Länsteatern har valt att uppmärksamma byggnadens jubileum framför sitt eget, som sammanfaller under året. Kanhända känns de tjugo åren som länsteater futtiga vid en jämförelse, för på Örebro teaters tiljor har det onekligen skrivits teaterhistoria. Här har storheter som August Lindberg, Harriet Bosse, Gösta Ekman d ä och Anders de Wahl spelat för Örebroarna. Men när undertecknad besöker Örebro teater är den fylld av burleska skämt, primadonnevrål och vemodiga toner från stråkar och flämtande dragspel. Det är jubileumsvarieté på gång och en av inspirationskällorna är Örebros litterära stolthet – Hjalmar Bergman.
   – På den här scenen har de riktigt stora skådespelarna stått, men det är inte alla som tänker på att det också har varit många gästande varietésällskap här. I huset här bredvid växte Hjalmar Bergman upp och vi påstår att han fick inspiration till Clownen Jac på den här teatern, utan att veta något säkert om det förstås, säger teaterchefen Finn Poulsen som regisserar jubileumsföreställningen.

Kulturintresserade politiker och multikulturell publik
På scenen i Varieté Tracbac medverkar Gycklargruppen tillsammans med Maria Johansson, som spelar primadonna. En tremannaorkester framför nykomponerad musik av Matti Bye och texterna i föreställningen har hämtats från Nils Ferlin, Rainer Maria Rilke och Jacques Prévèrt. En central plats har naturligtvis också romanclownen Jac Tracbacs bevingade ord: ”Jag föddes människa, jag levde clown, jag sålde mitt hjärta, jag dog fattig.”

Någon risk för att Länsteatern i Örebro ska dö fattig föreligger dock inte. För närvarande ligger man bra till ekonomiskt och trots att Länsteatern konkurrerar med många andra arrangörer om de ca 126 000 invånarnas uppmärksamhet sviker sällan publiken.
   – Jag är väldigt imponerad av publiken här för det är ett väldigt stort utbud i Örebro med en aktiv teaterförening, en av Sveriges bästa orkestrar och Sveriges bästa länsteater, men ändå springer de på alltihop, säger Finn Poulsen.
   Enligt Lars Johansson finns det dessutom ett genuint intresse för kultur från politikernas håll och de tycks också vara överens över blockgränserna om att kulturen är viktig.

Änglar i Örebro
Just nu har Länsteatern ovanligt mycket på gång. På dagtid spelas den populära barnföreställningen Törnrosa, som enligt Lars Johansson ska ha genererat det exklusiva omdömet ”bättre än Harry Potter”. När sista kvällsföreställningen av Varieté Tracbac spelats den åttonde mars är det dags att göra plats på scen för nästa uppsättning, Änglar, även känd under sin originaltitel Angels in America. För regin svarar här den nyutexaminerade DI-regissören Olof Hanson. En nytillkommen caféscen ska enligt planerna rymma föreställningar i det mindre formatet likaväl som samtal och andra arrangemang. Samtidigt bedrivs ett kontinuerligt turnerande i länet, för närvarande med Staffan Göthes Arma Irma, och naturligtvis vurmar en chef som Finn Poulsen, med ett förflutet som konstnärlig ledare för Unga Riks, för barn- och ungdomsteatern.
   – Sen kommer världens överraskning till hösten som jag inte vill avslöja, säger Finn Poulsen men medger efter ett visst lirkande att det handlar om Shakespeare och att man ska bygga om teaterrummet så att publiken kommer att sitta på scenen och pjäsen spelas ute i salongen. Alltså, ite Göteborgska idéer i Örebro.
   Till sommaren 2004 planeras ytterligare en större, ännu hemlig, produktion som ska spelas ute på teaterplan och inne i huset. Till den som inte bor i Örebro men ändå är sugen på deras teaterutbud kan sägas att Länsteatern har samarbeten på gång med turistbyrån som förhoppningsvis ska resultera i förmånliga teaterpaketresor.

Det är middagsdags för de över fyrtio artisterna i ensemblen. Moomsteaterns tretton förståndshandikappade skådespelare har i Speciells Evangelium fått sällskap av en stor mängd etablerade skådespelare, sångare, dansare och musiker. Hela sjutton nationaliteter finns representerade och volymen är hög i matsalen.
   Gonza hugger en bulle och en cola innan vi går in i ett litet rum där vi kan prata mer ostört. Hans mobil ringer direkt. Kroppsspråket är yvigt, och självklart har han de rätta hiphop-attributen; pösiga jeans, svart linne, gympadojor, träningsjacka och ett smycke runt halsen.
   Det är hektiskt just nu. Stundande premiär för musikalen och i mars kommer debutalbumet från Gonzas band, Advance Patrol. Men han avslutar snabbt telefonsamtalet, slår sig ner i soffan, breder ut armarna och bjuder på ett stort leende. Vårt samtal kan börja.

Hur hamnar en rappare på Moomsteatern?
– Jag läste faktiskt om det i tidningen och tänkte att det lät kul. Bara ett tag efter så ringde kompositören Jan-Erik Sääf upp mig. Han frågade om jag ville komma på intervju. Självklart svarade jag ja. Han hade hört att jag spelat teater tidigare i pjäserna Natten före skogarna och Malmö City International. Att ha med en rappare lockar visst de nya regissörerna…

Vilken är din roll i musikalen?
– Jag spelar Eddie, en folkets man. När regeringen har möte så klagar han med en rap. Han är också tillsammans med en tjej som ska ha barn och när det talas om att manipulera bort blattegenerna, då säger han stopp. Egentligen så spelar jag bara mig själv, fast jag överdriver lite. Det brukar vara så. Fast det vore kul att få göra en annan karaktär någon gång. Det hade ju blivit en större utmaning.

Finns det något budskap?
– Ja, att alla behövs. Att vi alla är lika fast olika. Jag hade aldrig träffat någon förståndshandikappad tidigare. De tänker inte så mycket utan går på känsla. Jag känner att jag har mycket att lära från dem.

Speciells evangelium bygger ju på Jesushistorien. Har du läst bibeln?
– Nej, det har jag inte. Historien om Jesus är fin, men jag vet inte om jag kan tro på det. Jag gillar buddhismen och Dalai Lama. Hans tal om inre rikedom och inre styrka.

Går du själv mycket på teater?
– Nej, inte nu. Men jag gick en del när jag var yngre med mina föräldrar.

Varför tror du teatrarna ibland har problem att locka ungdomar?
– För oss är filmen starkare och enklare att förstå. Teater är kluddigt för hjärnan. Man måste tänka mer på teatern än när man ser en film. De flesta vill ha det enkelt.

Du är född i Chile, men uppväxt i Malmöförorten Lindängen. Hur är det att tillhöra två kulturer?
– Jag flyttade till Lindängen från Chile när jag var exakt sex år. Jag kommer ihåg det, för jag fyllde år på planet. Sedan dess har jag bott kvar. Jag ser det som positivt att vara mellan två kulturer. Jag har ju gått i svensk skola och fick min identitet här. Det är skillnad med till exempel min pappa.

Varför började du med hiphop?
– Det handlade mycket om att söka en identitet. Vi var ett gäng som hängde tillsammans på fritidsgården och satt hemma och kollade på MTV. Vi såg på de coola som spelade aggressiv hip hop och kände att det var ju vi, fast vi var i Sverige. Musiken blev faktiskt min räddning.

Hur menar du?
– Jag var inne på fel spår i livet. Det var när mina föräldrar gett mig utegångsförbud som jag började skriva texter. Jag satt hemma istället för att springa ute, skrev låtar och lugnade ner mig.

Du ska snart ut och hålla föredrag i skolorna. Berätta!
– Ja, det stämmer. Jag ska väl snacka lite om mig själv, ungefär som jag gör med dig nu. Men egentligen är jag väl inte den bästa förebilden. Jag är inte ond, men det är klart att jag har gjort och gör en del dumma grejor.

Måste du tänka mer på hur du handlar nu när det finns ungdomar som ser upp till dig?
– Det är klart att jag måste ta hänsyn till det. Jag minns själv när jag var yngre och hur jag såg upp till Dogge i Latin Kings och ville vara precis som honom. Men det kan också bli lite för mycket med fansen ibland. De ska veta så mycket, till exempel om jag har flickvän och så.

Har du flickvän?
– Nej, det tog faktiskt slut för en månad sedan. Vi hade varit tillsammans i tre år så det kändes ensamt först. Men nu är det bättre. Jag kramar mamma istället.

Du gjorde ju låten ”Tonårstankar” med Lilleman. Är ni kompisar?
– Ja, han är som min lillebrorsa. Vi träffas varje dag. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Han hamnade liksom jag på fel väg och kom till mig för att få hjälp. Jag har lärt honom allt jag kan. När jag berättar för honom så upptäcker jag själv nya saker.

Till sist. Hur fick du namnet Gonza Blatteskånska?
– Varför ska man rappa på engelska? Det är inte vårt modersmål och det går ju knappast att tävla med Eminem. Dogge och Petter rappar på stockholmska, men det kändes inte rätt för mig. Så jag började rappa på mitt sätt. Men när jag tänkte efter så var det inte skånska. Det var blatteskånska. Gonza Blatteskånska – det lät bra!

Född judinna i Ryssland år 1885, Psykoanalytikern C G Jungs första patient – och senare också älskarinna, själv framgångsrik psykonanalytiker – som bland annat inspirerade Freud – och slutligen avrättad av tyska soldater år 1942.
   Efter Karsten Alnæs roman, Elisabeth Mártons dokumentärfilm och Leo Cullborgs succéuppsättning i Norge, kommer nu Riksteaterns föreställning i regi av samme Cullborg, här med Marika Lagercrantz i den enda talrollen. Med sig på scenen har hon cellisten Tommy Svanström som hjälper henne genom de femton olika rollerna hon gestaltar. Förutom Sabina själv, finns där hennes mamma, Jungs fru, den äkta maken … Ja, alla de personer som befann sig runt och i Sabinas liv.
   Nummer besökte en repetition på Riksteatern två veckor innan premiären. Du kan se intervjun som video genom att klicka på länken till vänster om artikeln.
   Obs: Du behöver Windows Media Player som följer med de flesta nya datorer. Har du inte det, så tryck på vår hjälpmeny i samma länk, så kan du snabbt och gratis ladda hem det programmet.

Bakgrundshistorien är onekligen cool. Tito från musikkollektivet Infinite Mass känner ”Rinkebydramatikern” Manuel Cubas som tipsar Lars Norén om att han känner en kille som skulle kunna spela teater …
   Tito träffar Lars på en ”fika”, snackar lite – och får rollen i hans nya pjäs, Kyla, som den heter.

Grupptryck på scenen
I Kyla återvänder Norén till det rasistiska temat. Men till skillnad från 7:3 (1999), som både skrevs och framfördes av interner, spelas rollerna i Kyla av utbildade skådespelare. Frånsett Tito då som spelar killen med invandrarbakgrund som tyr sig till gänget med de antisemitiska åsikterna.
   Nummer träffade en kolugn Noréndebutant i logen innanför repsal 1 på Riksteatern i Hallunda. Precis innan ett par öppna repetitioner av föreställningen på Theatre Populaire i Liège, Belgien.
   Du ser videointervjun genom att klicka på länken till vänster om den här artikeln.
   Obs! Du måste ha Windows Media Player installerad på din dator. Har du inte det så laddar du snabbt och gratis ner programmet genom att klicka på ”Hjälp” i samma länk.

– När alla andra spelade Norén, för en 10-15 år sedan, tyckte jag inte det var så bråttom. För mig var det viktigare att spela Mattias Dahlström, Mattias Andersson och andra yngre dramatiker. I dag är det annorlunda. Det är ingen uppsjö av Norén-pjäser på svenska scener precis – det är mest Norén som sätter upp Norén. Och då tyckte jag att det var roligt att börja nosa lite på hans pjäser.

Existensialismen sedd genom ett nålsöga
Hämndaria kom Claes Lundberg i kontakt med redan för tio år sedan, på Göteborgs Stadsteater. Pjäsen var på gång där (i annan regi) men kom aldrig till premiär.
   – Det är en oerhört koncentrerad pjäs: bara en bestämd situation och det som händer på scenen tar ungefär lika lång tid som det skulle ta i verkligheten. Men det finns en sprängkraft i texten, i det lilla perspektivet mellan människorna, som pekar ut mot omvärlden och mot våra existentiella villkor.

   Hämndaria utspelar sig i typisk norénsk övre medelklassmiljö: en ödslig lyxlägenhet där det är lika långt mellan Mies van der Rohe-stolarna som mellan människorna. En otrohetshistoria rullas upp och maktförhållandena mellan pjäsens rollfigurer förskjuts hela tiden.
   – Norén är ju så traditionsmedveten, han vet hur man använder dramatiska former och vet att utnyttja vår vilja till identifikation. Jag har aldrig tvivlat på att det skulle vara hisnande att jobba med Norén. Men Hämndaria har ändå överträffat mina förväntningar. Det är nästan som att lägga ett stetoskop mot texten och lyssna – så kommer det av sig själv!

Jakten på det unikt svenska
Claes Lundbergs konsekventa satsning på svensk dramatik började av en slump. Han regisserade några svenska pjäser i tät följd och upptäckte att det var där, i vår svenska verklighet han ville stanna.
   – Jag tror att det har att göra med teaterkonstens överlevnad. Vi måste fråga oss: var finns kraften i just den här sortens konst? Och jag tror att det så kallat provinsiella, det sammanhang där allt är nära för oss, är oerhört viktigt.
   – Dessutom ligger det en poäng i att, som regissör, förse sig med konstnärliga begränsningar. Att säga: här har jag min arbetsuppgift just nu. Och sedan mjölka ut allt man kan av det, i stället för att ta lite här, lite där.

Att hitta bra svensk dramatik har inte varit något problem, berättar Claes Lundberg.
– Jag menar ju att vi spelar åt helvete för lite Strindberg i det här landet. Där finns en skatt som är helt otrolig – det är dynamit! Tänk på hur engelsmännen behandlar Shakespeare – upptäcker nytt hos honom hela tiden. Eller hur tyskarna spelar Goethe och sina klassiker. Vi får inte göra oss historielösa: ta bort allt som är vårt eget.
   Och det finns mer att upptäcka i svensk klassikertradition, menar Claes Lundberg. Förra säsongen satte han exempelvis upp Stig Dagermans Streber och skulle gärna försöka sig på Hjalmar Bergman.
   – Nyligen läste jag om en tidig Ingmar Bergman-pjäs, Mig, till skräck, som jag tyckte var riktigt bra. Och Johan Celander, teaterchef på Östgötateatern, bad mig till och med att titta på Stagnelius!

Fokus på skådespelaren
Claes Lundberg har arbetat som regissör i mer än 25 år. Mycket har förändrats, mycket är sig likt.

Det som många andra regissörer rapporterat, att den konstnärliga friheten minskat till följd av teatrarnas ekonomiska läge, har han inte märkt av. Och skådespelarna är sig också ganska lika, skrattar Claes Lundberg:
   – De unga skådespelarna är precis lika puttrande, självbelåtna och bortskämda som vi var när vi kom ut. Men visst, man märker att en teater som Östgötateatern har svårare att knyta till sig unga skådespelare för en längre tid. En del är så sugna på film- och TV-möjligheterna i Stockholm att dom är skraja att sätta sig i landsorten. Framgångsdrömmen är nog större – intresset för sig själv kan t o m vara större än intresset för skådespelaryrket. Men när det väl kommer till jobb är klokheten, medvetenheten och viljan att ta saker på allvar större än när jag var ung.
   – Och även jag har förändrats. Förr låg mitt huvudintresse vid berättartekniken, vid att pressa själva formspråket. I dag är jag mycket mer intresserad av skådespeleriet. Vad är möjligt att finna med hjälp av skådespelarna? Det är ju ett kollektivt arbete vi gör. Och ska man skaffa sig magsår på just det sättet, ja då bör man utnyttja det som är kraftfullt i arbetet. Jag tror att när skapandet i grupp – som inte är särskilt modernt i dag – när det fungerar blir också resultatet så oändligt mycket rikare. Det är tusen idéer som far åt alla håll, och när man efteråt ser på det som man är lite mallig över – ja, då vet man inte längre om det var min idé eller din idé. Det var VI som skapade tillsammans.

Dansvåren 2003 ser ut att gå i knapphetens tecken. Frånsett två mindre performancefestivaler, blir det inga stora internationella gästspel. Däremot många föreställningar i det mindre formatet av kända och okända svenska koreografer.
   Det slående med vårens dansutbud är steget tillbaka från de stora scenerna till de små, en trend som främst manifesterar sig på GöteborgsOperan och Dansens Hus. Dessa båda dansscener har vikt en ansenlig del av tiden på sina stora scener åt publikknipande underhållning i den lättare genren. Göteborgoperan satsar hårt på musikaler och Dansens Hus på den svenska, lika familjevänliga som skickliga, streetdancegruppen Bounce. Med andra ord, en sund ekonomisk satsning som förhoppningsvis resulterar i att man nästa säsong har råd att ge publiken ett mer sammansatt program.

För det kan väl inte vara så illa att detta är ett bestående mönster, att vi har att se fram emot en framtid där den smala dansen i de stora husen får ”knö” in sig på den lilla scenen, medan kommersialismen ockuperar den stora? En framtid där det bara är de mindre scenerna som tar risken att bjuda in smalare (läs konstnärliga) utländska och svenska föreställningar. Eller är det så att de statligt stödda scenerna i dagens hårda, ekonomiska verklighet förväntas bete sig som privatteatrarna, som ju annars är de som saluför kommersiella arrangemang?
   Om man nu anser sig vara tvungen att använda de stora dansscenerna kommersiellt, vore det bättre att styra över de intressanta och lönsamma dansgästspelen till dessa scener på ett mer strukturerat sätt, till exempel skulle jag mycket hellre sett Stomp på Dansens Hus, eller Göteborgsoperan, istället för i Cirkus tittarovänliga lokal. Vad jag vill säga med detta är att kommersiella satsningar inte behöver vara fel, men att de bör användas för att möjliggöra olönsammare satsningar, istället för att tränga ut dem.

En annan förklaring till den bleka dansvåren är att de nya balettcheferna på Kungliga Operan och GöteborgsOperan får dras med sina föregångares planering därför att styrelserna för de båda husen inte anser att man behöver rekrytera en ny balettchef förrän den nuvarande har sagt upp sig, ett lika märkligt som otillfredsställande tillvägagångssätt. Först i april får Madeleine Onne tillfälle att presentera ett eget program med verk av intressanta europeiska koreografer. GöteborgsOperans nye balettchef, Kevin Irving, har också lyckats få in några egna val under våren även om det känns som han fått klämma in dem med ett skohorn.

Det är de mindre dansscenerna som står för vårens danshändelser, till exempel har Dansstationen i Malmö en sportlovssatsning, en vecka fullspäckad av dans för unga. I Stockholm bjuder Kilen i Kulturhuset på en Performancefestival i april. Moderna Dansteatern har ett varierat program med både utländskt och inhemskt, bland annat ett nytt verk av svensk dans leading lady, Margaretha Åsberg. Orionteatern satsar på en mimföreställning baserad på FN:s Barnkonvention, ett nog så angeläget ämne i dessa tider. Blå Lådan svämmar över av föreställningar av kända och okända koreografer. I Göteborg samarbetar Atalante både med Filmfestivalen och Göteborgs internationella konstbiennal, visar nyskapade dansverk, har debattkvällar och mycket annat. Därtill samarbetar Atalante med Moderna Danseatern och Dansstationen i Turnéslingan, vilket gör att publiken i de tre städerna får del av fler dansföreställningar.
   Vill du se spännande dans i vår, kolla in de små scenerna, och glöm inte gallerier och museer för dansen kan dyka upp där du minst anar det!