Tyst statist med teaterambitioner

För något år sedan bodde Susanna Westgren i Florens under ett halvår. Hon besökte Puccinis hemstad Lucca och köpte en poster med Madame Butterfly.
   – Då tänkte jag inte: om några år Susanna ska du vara med i Tosca, resonerar hon nu, med tre dagar kvar till premiären på Norrlandsoperan i Umeå.
   Magfjärilarna håller sig lugna. Det var värre i förra veckan när hon insåg att repetitionerna faktiskt skulle följas av en premiär med publik i salongen. Men nu när hon vant sig vid tanken går det bra det med.

AK4:or på scenen
Susanna Westgren beskriver sig själv som en teaterslukare. Under gymnasietiden i Stockholm kunde hon hänga på Stadsteatern sju dagar i veckan: servera vid soppteatern, fixa med ombudsarbete, medverka i referensgrupper. Hon har alltid drömt om att jobba med teater men det var studier till personalvetare som förde henne till Umeå i höstas.
    När hon såg att Norrlandsoperan sökte statister till Tosca tog hon chansen. Efter att ha träffat skotske regissören Stewart Laing och provskjutit med en AK4-dummy följde först veckor av väntan och så till sist det glädjande beskedet att hon fått en av fem statistplatser som soldat och kyrkvärd.
   – Det är kul att de valt att ha med en kvinnlig soldat nu när de gör en modern version av Tosca, säger hon.

Italienska i Norrland
Puccinis Tosca uruppfördes år 1900. Stewart Laings Tosca utspelar sig i en modern kontext. Den scen som visades på pressvisningen utspelar sig i en färdiginredd lägenhet upplyst av tv-blått skimmer. Stewart Laing säger att Tosca handlar om krig, svartsjuka, sexuella trakasserier och politisk korruption. Susanna Westgren säger att Tosca ställer frågan: Kan man verkligen lita på någons ord?
   Hon finns på scenen under en ganska stor del av de tre akterna. Den italienska hon lärde sig i Florens kommer väl till pass. För första gången i Norrlandsoperans historia frångås konceptet ”alla talar svenska” till förmån för Toscas originalspråk: italienska. Det bereder väg för internationella sångarinsatser. Susanna Westgren gillar stämningen i ensemblen och känner sig som en i gänget. Bilden av internationella operastjärnor som seglar förbi obetydliga statister stämmer inte.

Tips för nybörjare
Trots att Susanna Westgren slukat mycket teater har hon inte fått i sig så mycket opera tidigare.
   – Man behöver nog en invänjningsprocess till opera, funderar hon.
Hon kallar sin tid med Tosca för en introduktion till operavärlden och tror att hon kan komma att bli ett operafreak nu. Hennes tips till operanybörjaren är:
– Läs in dig på vad det handlar om innan. Skaffa synopsis eller libretto.
– Lyssna in dig på musiken i förväg (jämförelse: gå på popkonsert och inte kunna låtarna).
– Om ni ska gå några vänner tillsammans, ordna en operamiddag innan och diskutera igenom det ni ska se.
   Efter de tipsen fladdrar Susanna Westgren vidare till kvällens repetition, den första med publik i salongen.

Stockholms stadsteater: Limbo

På en ö i havet ligger ett behandlingshem för missbrukare. Här möts fem helt olika kvinnor med olika sorters beroenden, men med en gemensam nämnare i att de alla totalt har tappat kontrollen. Det är med andra ord på god väg att gå åt helvete för dem. Hit kommer överklasstanten Millan, naturtroget och tragikomiskt porträtterad – i päls förstås – av Anita Wall; journalisten Viktoria, träffsäkert formulerad av Malena Engström och som länge är övertygad om att hon kommit till ön för att göra ett wallraffreportage; samt Hanna som i Gunilla Röörs känsliga gestaltning anländer till behandlingshemmet i väldigt dåligt skick.
   Under behandling befinner sig redan Sonja Hejdemans Lolo, som med hela sin jargong visar att hon bokstavligen vistats i rännstenen och att hon uppskattar att bli hjälpt, samt Tuva Novotnys unga Karlstadtjej Kim, som lätt blir galen av sprit och har åtalats för misshandel. Sissela Kyle spelar den svala, bestämda terapeuten Betty, som utan krusiduller river ner patienternas fejkade försvarsmurar men har desto svårare med sina egna. Till sin hjälp har hon syster Bill (spelad av Ulf Eklund) som framstår som nästan oförskämt normal i detta sammanhang.
   Det finns många guldkorn i denna tragiska, men viktiga berättelse. Att ensemblen är något extra ser man redan i rollistan, men Margareta Garpe har med sin regi lyckats förmå dem att pressa fram sitt allra yttersta likt tävlande limbodansare.

Gubbsjuka på teatern

Teatrar som hänger med i tiden kör ny, fräsch dramatik i vår, företrädesvis skrivet av någon ungdomlig 70-talist. Ja, för jämfört med andra sammanhang, och bortsett från rabattsystemen på biljettpriserna, räknas man som ung rätt så länge i teaterns värld. Tänk bara på den stackars prins Hamlet som enligt teaterforskarna ska vara 30 men uppför sig synnerligen pubertalt.

Svarta skildringar
Och liksom hos Shakespeare framstår inte heller samtidens ungdom som särdeles rosenknoppad och ljuv. Bara i Stockholm har vi exempelvis My Bodells Frossa på Giljotin, som handlar om unga kvinnor som mår så dåligt att de skär sig i armarna, frossar och spyr; och på Moment i Gubbängen spelas Helga Bumsch’ Lögnen, som är ett klassiskt triangeldrama i nutidstappning med inslag av annalkande 30-årskris. Båda dessa pjäser kan sägas vara lika navelskådande som generationen de är sprungna ur, men kan i viss mån säkert också fungera som väckarklockor för en och annan helvuxen medborgare.

Motstånd på scenen
Att de unga har en väl utvecklad förmåga att lacka ur, säga ifrån och göra uppror är inte minst de två Stockholmsscenerna Dramaten och Teater Oberon överens om. Båda har valt att berätta om den unga Antigone, och hos Jasenko Selimovic på Dramaten uttalas det som bara ligger i undertexten i DI-eleven Kalle Sehldals version, nämligen att den antika pjäsen och den Anouilhska 50-talsbearbetningen av densamma, fått ny aktualitet efter de ungas insatser under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Och på båda scenerna spelar man inte i första hand för unga, utan för alla tänkbara teaterintresserade.

Rekordungdomlig stadsteater
Stockholms stadsteater kan nog sägas höra till de mest ungdomstillvända i Stockholm, eller kanske rentav i Sverige. För här nöjer man sig inte med de stolt seglande ungdomsflaggskeppen Unga Klara och Backstage, utan har dessutom inrättat två nya scener som drar ner snittåldern ytterligare. En scen har vikts för nyskrivet, Bryggan, som varit ungdomlig sedan starten. Här har man spelat den unga Jessica Goldbergs Refugen, där tre unga syskon övergetts av sina föräldrar och som i (för sammanhanget lastgamla) Carl Kjellgrens regi framfördes av scenskoleelever. I Flickan på Henriksdalsberget – som spelades tidigare i år – skildrades relationen mellan en mor och hennes 25-åriga dotter, där sympatierna inte oväntat hamnade hos dottern. Just nu spelas 28-åriga Lisa Langseths Godkänd i regi av författaren själv. Här handlar det om hur viktigt det är att bli accepterad av sin omgivning, och för de tre tonårskaraktärerna kantas vägen dit av såväl sex som våld. De unga skådespelarna Jakob Tamm, Mattias Silvell och Noomi Rapace framför stycket i sällskap av Anneli Martini.

Tuffa brudar med kärleksproblem
På Stadsteaterns senaste nytillskott Ung Scen, som håller till i Sätra och ska turnera i skolorna, spelas just nu en väldigt ung uppsättning av Federico Garcia Lorcas Bernarda Albas Hus med tio skickligt regisserade amatörtjejer i åldrarna 14-27 år. Lorcas kritik mot dåtidens religiösa konservatism tunnas naturligtvis ur när pjäsen spelas i Sverige idag, men inte desto mindre känner vi igen den kärlekstörstande och samtidigt revolterade tonårstjejen i flera av Bernardas döttrar. Och i en sån här tolkning kan Bernardas sjå med att kontrollera döttrarna naturligtvis aldrig väcka samma sympati som de unga stackare hon håller inlåsta.
   Publikfrieri eller gubbsjuka?
Naturligtvis måste denna ungdomsyra bottna i någon form av överlevnadsstrategi, för alla teatrar vill ju som bekant nå den där odefinierbara sammanklumpade massan som brukar kallas ”den unga publiken”, det vill säga den framtida medelålders publiken. Som det ser ut nu hoppas man tydligen på att igenkänningsfaktorn ska locka in dem i salongsmörkret tillsammans med de gamla vanliga teatertanterna. Och visst är det positivt att allt fler av teatrarnas gamla krystade ungdomsalibin tycks ha transformerats till mer uppriktiga satsningar. Dock är det svårt att helt bortse ifrån att de allra flesta svenska teaterhus fortfarande leds av något äldre män, och vad är det man brukar kalla äldre män som visar alltför intensivt intresse för ungdomen?

Dansvärdar sökes

Varför ska ni ha dansvärdar?
– Vi utökar verksamheten och kommer att behöva en större stab. Dansvärdarna ska erbjuda service till åskådarna. Deras uppgift blir att slussa runt publiken, berätta och svara på frågor om föreställningen och gästartisterna.

Vem kan bli dansvärd?
– Du ska naturligtvis vara intresserad av dans. Som dansvärd måste du också tycka om att möta andra människor och deras frågor.

Hur många söker ni?
– 15 till 20 stycken. Alla åldrar och alla nationaliteter är välkomna att söka. Vi vill ha en så blandad grupp som möjligt – ett tvärsnitt av Malmö stads befolkning.

Hur känns det annars inför flytten?
– Otroligt spännande! Det är ett steg i rätt riktning för dansen att vi kommer vara placerade mitt i smeten på gågatan. Det öppnar för nya projekt och möjligheter. Lokalen har plats för 249 åskådare, till skillnad mot 100 idag.

Finns det ett så stort intresse för dans?
– Ja, det hoppas jag verkligen. Vi tror på ett ökat intresse från Köpenhamn.

Rekordsumma för avantgardeteater

The Laurence Olivier Award må vara den mest glamourösa teaterutmärkelsen, men The Oxford Samuel Beckett Theatre Trust har med sitt nyinstiftade pris, som kommer att belöna ”ett djärvt, innovativt och utmanande projekt”, orsakat stor uppståndelse i den brittiska teatervärlden. Orsaken är naturligtvis prissumman på 30 000 pund, det vill säga motsvarande närmare 400 000 svenska kronor.
   – The Oxford Samuel Beckett Theatre Trust Award är den första utmärkelsen som enbart delas ut till experimentella teaterutövare, säger presskontakten Alex Donald till Nummer.
   Utöver den stora prissumman kommer vinnaren, som tillkännages i maj, dessutom att belönas med en tre veckors spelperiod på Riverside Studios i London i November. Därtill kommer pristagaren att få hjälp med mycket av det praktiska kring produktionen, såsom marknadsföring, ekonomi och långsiktig utveckling av sin verksamhet.
   Priset är endast öppet för brittiska avantgardister.

Norrbottensteatern: Stormen

Stormen är inte den mest genomarbetade av de tre uppsättningarna, som ett skepp i en ovädersnatt kränger den än hit, än dit. Men när Ariel gör entré och fyller rummet med sin starka stämma lockas jag till total närvaro.
   Sannamari Patjas gör luftanden Ariel som i den trollkunnige Prosperos våld betvingar hans fiender. Klädd helt i vitt, skir sommarklänning, gympadojor och vita fjädrar instoppade i de korta sockarna regerar hon scenrummet när hon svingar sitt trollspö, en mikrofon av äldre modell.
   Till levande stormmusikdån öppnar hon föreställningen med att sänka ett miniatyrskepp. Det är snyggt och suggestivt men starkast är hennes kamp genom föreställningen för att bli en fri obändig vind.
Prospero styr och ställer, hotar och förtrollar, bannar och förbjuder men det är Ariel som regerar. Med eftertryckliga nickar, skälmska leenden och övertygande sång vrider hon sig i lydighetens snara och vänder slutligen Prosperos hämnariver i förlåtelse.
När hon så slutligen når sitt mål singlar en vit fjäder ner i en strålkastarkägla. Luftandens frihet andas starkt i mig.

Moodysson inspirerar till dans

Det är Lukas Moodyssons diktsamling Mellan sexton och tjugosex från 2001 som delvis inspirerat koreografen Sofia Nohrstedt till dansföreställningen Som man inte kan hindra. Men koreografen är noggrann med att påpeka att dansen inte är uppbyggd på Moodyssons poesi, även om fyra av hans dikter kommer att läsas upp under föreställningen.
   – Det är inte hans dikter som är grunden för föreställningen, utan de kommenterar snarare det som sker, säger Sofia Nohrstedt och berättar att Moodysson endast upplåtit rättigheterna till texterna men att han inte på något sätt har insikt i hennes arbete.

Kärlek över klassgränserna
Föreställningen är ett slags berättande dansteater och Sofia Nohrstedt beskriver den som en modern Romeo och Julia-historia. En annan inspirationskälla har nämligen varit den omedelbara omgivningen kring Gottsunda teater.
   – Gottsunda är en typisk miljonprogramförort, men bara ett stenkast härifrån ligger Sunnersta, som är raka motsatsen. Det handlar om kärleken mellan en överklasstjej från Sunnersta och en kille från Gottsunda och för att skildra detta har jag försökt att hitta en lite råare känsla, ett direkt uttryck med street-influerad dans, säger Sofia Nohrstedt.

Premiäryra i Sundsvall

I Bortom vägs ände blir människorna på ön Tristan da Cunha evakuerade till England på grund av ett vulkanutbrott. Där räknar de dagarna tills de ska kunna återvända hem igen.   
   – De har svårt att finna sig till rätta, säger regissören Olle Pettersson. De har inte träffat på det kapitalistiska marknadssamhället tidigare, det är en främmande miljö. Deras identitet är förknippad med ursprunget och de har svårt att överleva i det nya samhället.

Djurens ordlekar
På ön har de levt isolerade från omvärlden och de talar ett kargt och omvänt språk som utelämnar ord. I Hit och Dit men Ganska Långt Bort leker istället djuren i skogen med orden. De kallar månen för bacon, och i dess baconsken letar de efter det ord Stora Älgen tappade bort när han blev skrämd av den avlånga skuggan. Det ordet passade så ovanligt bra på en ståtlig älg med stora horn. Var det möjligen ”århundrade”? Eller ”konservbrytare”?
   – Pjäsen visar att det är meningslöst att vara fördomsfull när det gäller språket, säger regissören Tom Fjordefalk, liksom det blir meningslöst att säga att någon är mindre bildad än någon annan. Man kan inte döma andras sätt att använda språket.
   Något främmande dyker också upp i de två pjäserna: i den ena en idérik man från Kapstaden och i den andra en vegetarisk krokodil som älskar gurkor och hemliga papper. I båda fallen förändras vardagen.

Teatervåren i London

Turkisk musikal, Shakespeare och ung vrede är några inslag i Londons teatervår. Är du på väg dit? Nummer ger dig de hetaste tipsen, både inom ny dramatik och fysisk teater.

Trots att det statliga stödet för kulturverksamhet i London minskar varje år, finns det fortfarande en mängd intressanta, spännande, nyskapande och experimentella teatrar, vars personal lever på bröd och vatten och lusten att skapa teater. Så länge man inte stirrar sig blind på West Ends ogenerade kommersialism finns det mycket att hämta i London för den nyfikne teaterbesökaren.
   År 2003 byter två av Londons mest framstående teatrar chef – Trevor Nunn lämnar Royal National Theatre med femtioåtta produktioner och ett antal hånade musikaler bakom sig. Och i Covent Garden kliver Sam Mendes ner från sin chefsposition för att åka till Hollywood och ägna sig åt film på heltid, till fördel för Michael Grandage som tar över.
   Nya chefer till trots ser det inte ut som att man kan vänta sig några revolutionerande förändringar i vare sig Nationals eller Donmars repertoar. Det spelas med säkra kort; nya chefen Nicholas Hytner bjuder på hela tre Shakespeare-uppsättningar på National bara i vår – på båda sidor av Thames.

Royal Court Theatres vårsäsong är som vanligt relativt mixad. Just nu spelas skotska Rona Munros Iron, om en ung kvinna som besöker sin mamma för första gången på femton år – i fängelset där hon avtjänar sitt livstidsstraff för mordet på dotterns far. En ”typisk Royal Court-pjäs”, säger cyniska kritiker.
   Internationellt ligger fokus på Ryssland, med två stora produktioner längre fram i vår, och på Brasilien, där man just avslutat en serie ”rehearsed readings” av nya verk. Royal Court, som spelar uteslutande nyskriven dramatik, satsar alltid stort på att få nya verk skrivna av ungdomar upp på scenen. I vår har man bett femton unga dramatiker att skriva på temat ”vrede” och resultatet kommer att presenteras i form av kortare produktioner i slutet av säsongen.
   Den andra starka teatern att räkna med när det gäller nyskriven dramatik är Bush Theatre i Shepherds Bush i västra London. Det var här Sarah Kane ”upptäcktes”, tillsammans med en rad andra (numera) välkända dramatiker.

I norra London öppnar två teatrar sina nyrenoverade dörrar: Almeida Theatre i Islington under Michael Attenborough och Hampstead Theatre i Hampstead. Även dessa båda fokuserar på nyskriven dramatik – vilket alltså inte skiljer dem nämnvärt från de flesta andra teatrar i London. I Storbritannien ses pjäsförfattaren nämligen tveklöst som skapare och därmed också förnyare av teatern – se bara på diskussionen mellan Arnold Wesker och Linus Tunström! Skrivs det alltså inga nya pjäser, så skapas det ingen ny teater. Som fri grupp måste man nu möta vissa krav på att satsa på ny dramatik när man söker statligt stöd för sin verksamhet.

Vart kan man gå om man är intresserad av mer experimentell teater? Finns det överhuvudtaget teatrar som är helt befriade från diskbänksromantik och heroinrealism? Naturligtvis. I Clapham i södra London ligger Battersea Arts Centre, där man har som konstnärlig policy att presentera alternativ, fysisk, icke-textbaserad teater. Här suddas gränserna mellan dans och teater ut, och många nu världsberömda grupper, som Theatre du Complicite, började sin bana här. Andra scener har tagit efter BAC:s koncept, till exempel Camden Peoples Theatre i Camden. Internationella grupper som kommer till London utanför Barbicans stora, årliga festival BITE, spelar på Riverside Studios i västra London, eller på Lyric Hammersmith i närheten.

Vill man däremot se europeisk teater, då börjar det bli lite knapert. The Gate Theatre i Notting Hill (icke att förväxlas med Dublins teater med samma namn) är den enda teatern som visar uteslutande översatta verk med europeisk fokus, generellt till en mycket hög standard. Andra ”fringe theatres” presenterar emellanåt en icke-brittisk pjäs. På lilla Southwark Playhouse strax söder om Thames spelas just nu Franz Xavier Kroetz’s Through the leaves med ingen mindre än Simon Callow (Fyra bröllop och en begravning) i huvudrollen. Och vill man leta sig riktigt djupt in i Londons fringe-djungel, kan man ta sig till en gammal fabrikslokal mitt i det turkiska området: Arcola Theatre i Hackney i östra London. Här visas en minst sagt eklektiskt blandning av turkisk musikal, nyskrivna pjäser och världsdramatik – än så länge i relativt liten skala, men med energi som man sällan ser i West End. En teater att hålla ögonen på!

I övrigt är det svårt att skönja några nya strömmingar i Londons teatervärld. Nyskriven dramatik är den nya religionen, och även om Young Vic Theatre (som fostrade bland andra skådespelaren Jude Law) har vågat sticka ut hakan och starta ett forum för unga regissörer, så fokuseras största delen av teatrarnas allt mer begränsade resurser på ”uppfödning” av nya Phyllis Nagys och Mark Ravenhills. Visst är det beundransvärt att se en sådan oräddhet och lust inför uppsättandet av nyskriven dramatik, men samtidigt måste man balansera denna iver med vissa krav på kvalitet – annars blir det bara skrivet för skrivandets skull, för att det är ”inne” och trendigt att producera ny dramatik, och inte för att författaren verkligen har något att säga.

Det har debatterats häftigt i den brittiska kulturpressen varför teaterlivet verkar ignorera Storbritanniens förestående krig mot Irak – man har dragit paralleller med sextiotalet, då var och varannan teater producerade anti-krigs pjäser i protest mot händelserna i Vietnam, och det är verkligen lite underligt att iaktta hur London inte verkar märka vad som håller på att hända i Irak. Kanske teatern är en alldeles för stor och utvecklad industri i London, för att den samtidigt ska kunna vara revolutionär och politisk? Till och med i New York lyckades man ju producera en riktigt regim-kritisk Arturo Ui med Al Pacino i huvudrollen – det vore ju märkligt om man i London inte ens kunde höja en enda röst i motstånd.

Orionteatern: Barnkonventionen

Barnkonventionen, som FN har formulerat den, består av 54 byråkratiskt formulerade artiklar som alla har i syfte att stadfästa barnens mänskliga rättigheter. Barnkonventionen, som Lars Rudolfsson och mimgruppen Projektor har tolkat och formulerat den, är cirka två timmars scenisk känslourladdning, där de enda ord man hör är de lakoniskt citerade konventionsartiklarna. Savannah Aggers laddade musik och de nio mimarnas skickliga gestaltning tränger dock in under huden och hänger kvar i flera dagar som en skräckblandad kärleksupplevelse.
   Aktörerna illustrerar Barnkonventonens budskap i lekfulla, tragiska och rent av obehagliga scener: Här möter vi det handikappade barnet som föds, lämnas på sjukhuset av sin mor, men leker glatt med sjukhuspersonalen innan det är dags att ge sig ut i den hårda verkligheten, små skönhetsmissar som luras till droger och prostitution, och barnet som drillas och utnyttjas på flera tänkbara vis i form av en buktalardocka på den vuxnes knä. Att rekrytera soldater direkt ur sandlådan framstår – inte oväntat – som en totalt befängd idé när man som denna karikatyrmässiga befälhavare inte tagit med småttingarnas påträngande naturbehov i beräkningen. Effekten blir oerhört charmig trots budskapet.
   Det är fascinerande att se hur samma kroppar kan gestalta såväl barn som katter, vuxna, dockor och allehanda fantasikorsningar med så stark trovärdighet. Och det är hemskt att tänka att detta, som ”bara” är teater, kan väcka så starka känslor, när verkligheten är så mycket mer obehaglig än dikten.

Nattorienterarna klockan tre på natten

Nattorienterarna handlar om två kvinnor, Bricken och Vera. Ingen av dem kan sova. De möts i natten och kämpar så gott de kan med livets stora frågor. Vad var det som hände? Vad är meningen? Och hur hamnade jag här? ­
   Bricken och Vera är lärare. Båda har gått igenom en skilsmässa. De möts mitt i natten och försöker orientera sig i livsfrågorna men det går inte så bra.
   – Pjäsen handlar om tillståndet man befinner sig i när man vaknar mitt i natten och ansätts av de där frågorna. Vad var det som gick snett?, säger Annika Nordin som gör en av rollerna. Hon tillägger:
   – Pjäsen är rätt kul. När livet är som rörigast kan det vara ganska absurt.
   Trixter har bestämt sig för att löpa linan ut och spela två riktiga nattföreställningar. ­
   – Först tänkte vi spela klockan tolv. Men det kändes fegt. Nu spelar vi i den verkliga vargtimmen klockan tre, säger Annika Nordin.
   Nattorienterarna har premiär på Teater Trixter den åttonde mars. Nattföreställningarna spelas 21 mars och 25 april.

Naket om kvinnliga hemligheter

– Visst är det en utmaning, men jag hade hört om en kvinna i Köpenhamn som gjort det helt själv. Då skulle väl vi två fixa det, säger skådespelerskan Sanna Persson som tillsammans med Ann Katrin Andréasson spelar de tio kvinnorna som alla bär på en hemlighet.
   En av kvinnorna är en ensam, medelålders lärarvikarie som förälskar sig i unga pojkar. En annan är en förmögen dam som är utled på att skriva checkar till välgörenhet. Enligt Sanna Persson är det viktigt att karaktärerna är mänskliga även om
berättelserna är udda.
   – Ja, det kan vara vem som helst man ser när man är och handlar på Rimi, säger hon.
   I Teater Deliriums version av pjäsen har humorn fått stor plats. Sanna
har själv sin bakgrund i humorgruppen Ivan Lendl och är med i nya omgången av Hipp Hipp i tv.
   – När jag först läste Oates pjäs så tyckte jag den var tung och pretentiös, men sedan upptäckte jag att där fanns en humor i texten. Då blev historierna plötsligt levande och lättare att ta till sig. Det finns ett djup och en smärta även i humorn.

Teaterns vampyrer

Senast i raden av vampyrer är Lars Norén med sin pjäs kyla som har premiär i Varberg fredagen den sjunde mars. Visserligen fanns, i just detta fall, redan från början ett stabilt skelett att bygga på, men resten av manusarbetet har växt fram genom så kallad ”work in progress”, d v s, skådespelarna kommer under repetitonsarbetets lopp med egna synpunkter på hur just deras rollkaraktär ska reagera och utvecklas på scenen, ofta utifrån egna erfarenheter i ämnet – som i detta fall, grovt beskrivet, är grupptryck och rasismen.

Lite tidigare i år hade också Teater Overground premiär på pjäsen Det vackra har en hemlig baksida. Här utfrågades ett antal kvinnliga poliser om sitt yrkesliv, berättelser som sedan låg till grund för pjäsmanuset.
    Också har vi Västerbottensteatern som inte nöjer sig med att bara ta våra liv, utan även våra surt förvärvade berättelser; våra skrönor, minnen och annat muntligt berättande som annars lätt faller mellan stolarna litteratur och teater, historier som bygger på mun-mot-mun metoden. Nu har man, med hjälp av ett par miljoner i EU-bidrag, tagit vara på denna guldgruva genom att helt sonika gå runt i stugorna med en bandspelare. Resultatet av detta unika, folkhistoriska material är ett antal föreställningar som kommer att framförs just som berättarteater på Västerbottensteatern från och med i vår.

En naturlig förklaring på detta, smått perversa intresse, för ”den vanliga människans vanliga historier” grundar sig förstås i – även om jag har svårt att skriva det eftersom det låter som en så fet klyscha – tv-världens dokusåpor. Men visst måste det vara så? Teatern ligger ju oftast lite efter andra medier när det gäller att plocka upp samtidsfenomen. Det nästan lite snuskiga intresset i att snoka i andras liv, att söka förståelse för andras liv genom att avbilda det exakt som det är, utan konstnärlig omskrivning, kombinerad med den våta ”jag gick på dagis och blev aldrig sedd”-generationens behov av att exponera sig, en tendens som till och med speglar sig i vår moderna arkitektur. Plötsligt ser alla nya hus, villor såväl som större bostadshus, i Sverige ut som om de vore lyxiga växthus eller recidenser på Rivieran med ständig tillgång till varmsol. Med helglasade helglasade fasader – till och med på toaletten, såg jag nyligen i en artikel om nya området i Hammarbyhamnen i Stockholm. Så även kisseriet är av allmänintresse för grannar såväl som förbispatserande flanörer? Undrar man stilla.

Annars på gång inom scenkonsten? Ja, givetvis den nypolitiska vågen med pågående och kommande uppsättningar som Orionteaterns Barnkonventionen som med hjälp av mimare och musik ger FN:s knastertorra barnkonvention gestalt, Malmö dramatiska teaterns Clandestino som sätter globala orättvisor och miljöförstöring i fokus, JAM-samarbetet Gomorron Sverige, med underrubriken En politisk show, som placerar motstånd på teaterkartan, samt Aliasteaterns kommande premiär av den rykande färska pjäsen Bagdad som handlar om Irakkrisen. Dessa som några fritt utspridda exempel på vad som möjligen kan vara den teatrala frukten av Lukas Moodysons prisbelönta Lilja 4-ever. Kan man göra storsäljande film av allvarliga politiska problem, så kanske det också funkar på teaterpubliken…

Och så har vi detta med det ogräsartat växande fenomenet tema- och debattkvällar. Jag orkar inte ens räkna upp några exempel just nu, men snart har i stort sett varenda teater en uppföljarafton och samtal om alla sina produktioner, en kulturpolitisk trend i sig som jag nog hellre analyserar i en separat artikel framöver.
   Varför den här redaktionskrönikan ligger under rubriken ”Debatt”? Jag fick helt enkelt inte rum med den någon annastans p g a den vilt igångsatta scenkonstsäsongsstarten. Hoppas du hittade hit ändå. Och det går bra att debattera just den här krönikan genom att klicka på ”tyck till”-länken här nedanför.
   Vi hörs nästa fredag när du som är prenumerant kan se fram emot ett sprillans nytt nyhetsbrev med direktlänkar till de senast publicerade artiklarna i Nummer.

Regionteatern Blekinge-Kronoberg: Red Hot Blues

När Regionteatern Blekinge-Kronoberg spelar Kerstin Klein-Perskis nyskrivna pjäs Red Hot Blues är det Per Arvidssons smidige, rödklädde Fan som står värd för dagen eftermötet mellan offret och förövaren. Det är logiskt. Vem, bättre än han, vet att planera hämnden? Det är ju han som hjälpt till att planlägga brottet!
   Anette Norbergs regi balanserar skickligt mellan realism och fantasi, mellan allvar och humor. I scenerna mellan Flickan och Pojken (offret och en av gärningsmännen) är det full identifikation som gäller, medan den moraliska överbyggnaden presenteras som show, djävulskt lockande, därmed också oanat effektiv.
   I Hansson Sjöbergs vertikala scenbild rör sig den fallne ängeln bokstavligt mellan de höga rymderna och underjorden: genom bagageutrymmet på en knallröd raggarfolka gör han entré, nyfiken på effekterna av sitt senaste djävulskap.
   Men det mest geniala draget i Red Hot Blues är att Kerstin Klein-Perski för in musiken som försonande kraft i spelet. Och inte vilken sockersöt smet som helst, utan djävulens egen musik, bluesen, representerad av gitarristen Gunnar Danielsson som kör Robert Johnson-låtar med bottleneck.
   När Djävulen är i färd med att sätta på Pojken som hämnd för våldtäkten och tonårstjejerna i publiken tjuter av förtjusning, säger Flickan Nej! – och de sorgsna bluesriffen vrängs i harmoni. Den processen hade knappast kunnat skildras i ord.

Onne om att tävla i dans

På frågan om hon tror att det är lättare för en dansare att få anställning hos henne om hon eller han har vunnit en danstävling, säger hon först bestämt nej – men sedan modifierar hon sitt uttalande.
   – Om dansaren hade en eller flera guldmedaljer kanske det skulle få mig att titta på videon, men jag anställer inte tävlingshästar. I kompaniet behöver vi artister som kan tolka roller.
   Madeleine Onne anser att det finns en risk att unga dansare som ägnar sig åt tävlingar kan få uppfattningen att det bara är tekniken som är viktig i dansen. De förstår inte att de måste utveckla sig konstnärligt och att det fordras mogenhet för att bli en bra dansare.
   Trots att Madeleine Onne egentligen är motståndare till danstävlingarna inser hon att de kan vara bra för de unga dansarnas utveckling.
   – Det som är värdefullt är förberedelserna. Man skulle aldrig få chansen att göra de klassiska variationerna eftersom man är så ung, inte heller att få så mycket tid med en lärare om man inte hade tävlingen som mål. Däremot skulle man kunna hoppa över själva tävlingsmomentet.
   Förmodligen delar många av deltagarna hennes åsikt på lördag när tävlingen går av stapeln på Dansens Hus.

Narrens bjällror – Hjalmar Bergmans kammarspel

Mellan 1915 och 1922 skrev Hjalmar Bergman, utöver romaner och filmmanus, nio korta stycken för teatern: Dödens Arlekin, Herr Sleeman kommer, En skugga, Spelhuset, Londolezzi sjunger, Sagan, Vem dömer??, Porten samt Väktaren i Bagdad.
   Dessa korta pjäser, här kallade kammarspel, kom att på många sätt modernisera teaterns formspråk. I sin bok Narrens bjällror undersöker Margareta Wirmark, professor i drama och litteratur i Lund, inte bara villkoren för dessa pjäsers tillkomst utan genomför också en noggrann analys av var och en av dem.

Samtidens svala intresse
I bokens första del avhandlas verkens tillkomst. Här skildras den arbetsmässiga – och i viss mån också privata miljö – i vilken Bergman befann sig: de växande litterära framgångarna, det fruktsamma samarbetet med filmregissören Victor Sjöström (vilken för övrigt skulle komma att locka Bergman till Hollywood) samt å andra sidan Bergmans alltmer söndervittrande äktenskap.   
   Pjäserna hade blandade framgångar i sin samtid och en del av dem sattes upp först många år efter det att de skrivits – någonting som kanske visar hur långt före sin tid Bergman faktiskt var. Intressant är också att läsa om hur dessa ”kammarspel” successivt utvecklades från enklare övningsstycken till formfulländad dramatik: författaren hade turen att verka i en brytningstid där moderna, konstnärliga uttrycksformer började finna sin form – särskilt gällde detta filmen, från vilken han lånade många idéer.

Slow-motion på scenen
Bokens omfångsrika andra del utgörs av en genomgång och analys av varje enskild pjäs. I ett sakligt, nästan torrt, akademiskt tonläge återberättar Wirmark varje pjäs handling och följer upp med en analys. På ett sätt som förefaller mycket kunnigt visar hon hur Bergman tillför olika moderniteter; hur han lånar ljud- och ljuseffekter från filmen – ja, han inför till och med närbilder och slow-motion på teaterscenen. Hon skriver även om pjäsernas rent innehållsmässiga modernitet: om hur Bergman laborerar med specifika steg i sina karaktärers själsliga utveckling eller – minst lika ofta – sammanbrott. Boken avslutas sedan med en kort fundering rörande Bergmans teatermässiga inspirationskällor.
   På det hela taget tycker jag att Margareta Wirmark skapat en välskriven och intressant akademisk ingång till Hjalmar Bergmans tidiga dramatik. Hon har, kunde man kanske säga, lyckats frilägga och belysa en ovanlig kreativ knytpunkt, bestående till lika del av Hjalmar Bergman och den moderna tidens inträde.

Suzanne Reuter fick guldmask för Martha

För femtonde året i rad delade privatteatrarna ut sina egna Oscars på restaurang Tyrol i Stockholm.
   Sammanlagt tretton guldmasker delade ut och storvinnare blev alltså musikalen Chess som har spelat på Cirkus i Stockholm sedan februari 2002. Av hela åtta nomineringar blev det slutligen fem guldmasker.
   Av övriga pristagare kan nämnas Suzanne Reuter som vann i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf.
   Thomas Peterssson fick priset Bästa manliga huvudroll i Hotelliggaren och juryns specialpris gick till Jerry Williams för Jerka.

Hej Claire…

Vad står titeln Close up(närbild) för?
   – Titeln handlar om att komma nära varandra. Hur glamourdrömmen och konsumverkligheten möter varandra, men i ett dansformat. I dansen kan man upplösa tiden. Man är fri att bestämma dramaturgi, tid, berättelse. Det ger alla möjligheter men, samtidigt måste man vara tydlig med de beslut man tar.

Hur kommer Vilhelmina att påverka föreställningen?
   – Jag vill ta in norrländska element. Man har ju en del idéer, om tystnad och snö. Vi kommer att blanda det norrländska med musikalformen som både attraherar och förundrar mig. Jag kommer att jobba med fyra dansare och två musiker. Två palmträd i ett beigt Sandy Skoglundinspirerat rum, samt en borttappad halv isbjörnspäls. Jag tänkte mig att Las Vegas möter Coop (Konsum).

Kommer ni att gå ut i samhället och jobba eller hur funkar det?
   – Vi hoppas på att samarbeta med Vilhelmina. Det finns en bra estetisk danslinje där så jag har bjudit in dom att titta in lite då och då. Vi vill få trådar ut i samhället så att vi inte blir en bubbla på Folkets Hus. Och så har vi blivit lovade att åka skoter.

Vilka är musikerna?
   – Vi kommer att samarbeta med två musiker från Umeå som spelar i bandet K-pist. Dom spelar både lite jazzinspirerat och kommer att spela kubanskinspirerad 50-talsmusik, hoppas jag. Jag hoppas vi hittar fram till en bra blandning av norrländskt, kubanskt och minimalistiska uttryck. Jag har bett dom komma på nån norrländsk performanceidé. Två av dansarna kommer från Danmark, en från Schweiz och en från Finland. Alla är egentligen främlingar. Vi kommer att få utforska Vilhelmina och relationerna till varandra.

Ny teaterchef sökes

God kännedom om svensk teater och ett brett kontaktnät i branschen, bred repertoar- och dramatikerkännedom, dokumenterad erfarenhet av ledarskap och personalutveckling samt god förmåga att knyta kontakter och representera teatern är bland annat vad man vill ha. Däremot frågas det inte efter konstnärliga kvalifikationer. Men lustigt nog är det nästan bara konstnärligt meriterade personer som sökt: Regissören Karin Enberg (för närvarande aktuell med Stig Larssons VD på Malmö Dramatiska Teater), regissören Johan Huldt (TURteatern, Parkteatern m m och aktuell nu i april med Kung Ubu på Stockholms Stadsteater), Regionteaterns egen skådespelare Catherine Westling samt skådespelaren Carl-Oskar Törnros och teaterpedagogen/ producenten Inger Holmstrand-Gawell, som lämnat in en gemensam ansökan.
   Dessutom har en sökande velat vara anonym, vilket vi respekterar på Nummer. En het kandidat är det i alla fall, så mycket kan vi avslöja.
   Den elfte april hoppas teaterstyrelsen kunna fatta beslut. Den första februari nästa år tillträds tjänsten.

Dagsfärsk pjäs om Irakkrisen

”Blixtteater” eller ”Nuskriven dramatik” kallar Aliasteatern detta högaktuella teaterprojekt. Skådespelaren Rafael Edholm är god vän med författaren och ekonomen Carl Hamilton sedan tidigare och de har länge pratat om att skapa något tillsammans. Under en middag kom det spända världsläget och Irakkrisen på tal. Fyra dagar senare fick Rafael Edholm en pjäs av Carl Hamilton per e-post.
   – Det började med att vi skulle göra en politisk kommentar till världsläget, men nu har det utvecklats till en hel pjäs med karaktärer, situation och plats, säger regidebuterande Rafael Edholm, men förklarar att de kommit överens om att inte avslöja för mycket om innehållet före premiären som äger rum den sjätte mars.

Tio dagars repetition
Sammanlagt har ensemblen haft en repetitionstid på ungefär tio dagar, det vill säga inte de allra enklaste förutsättningarna för varken regissör eller skådespelare.
   – Vi kände att detta är något som måste göras och bestämde oss i en handvändning för att vi skulle göra det, även om man förstås önskar att det inte skulle behövas en sån här pjäs, säger Rafael Edholm och tycker att det känns både pirrigt och kul, men tillägger att ordet ”kul” kanske inte riktigt är det rätta i ett sånt här allvarligt sammanhang.
   På scenen medverkar Eva Melander, Meliz Karlge och Andreas Strindér, som alla spelar parallellt i Aliasteaterns uppsättning Svennebygränd. Dessutom medverkar Måns Westfelt, Jens Hultén och Stefan Rylander.