Nummer

Vad ska en coach göra?
– Min uppgift är att skapa nätverk mellan redan existerande ungkulturarrangörer i Sverige – och även att inspirera nytt folk till att bli arrangörer.

Du ska bland annat jobba med en förening som heter Plural. Vilka är de?
– Den är till för alla unga. Deras medlemmar kommer att få tillgång till de utbildningar och nätverk som jag jobbar med. Tanken är att man sedan, inom detta nätverk, ska kunna bolla inspiration med andra och ges möjligheten att vidareutbildas i exempelvis marknadsföring.

Hur skulle du själv vilja beskriva kulturandan hos dagens unga?
– Intresset är enormt, men det behövs en knuff för att man ska våga steget att göra något själv. Plural är till just för att ge den ”pushen”.

Behöver unga ett eget kulturutbud eller ska de snarare skolas till att ”gilla läget”, d vs det redan befintliga kulturlivet som till stor del riktar sig till – och är avsänt från – medelålders människor?
– Jag tycker att man borde få bort det där med att det ska finna en ungdomskultur och sedan en för vuxna som man förväntas att förstå först senare i livet. Det är klart att man gillar annan slags kultur när man är ung och inte ”finkultur”. Och gillar man något nytt kulturuttryck så ska det inte bort bara för att det inte passar in i en viss genre, men det behöver inte handla om enbart ungkultur.

Kan du ge ett exempel på en riktigt bra kulturupplevelse som du nyligen har varit med om?
– Ja, det skulle vara Ondskan av Benny Haag. Det är en föreställning som går hem hos alla åldrar därför att den är så opretentiös. Just detta att det bara står en person på scenen och berättar något för oss, så tidlöst.

Och hur ska man nu göra om man är ett ungt kulturfreak som vill starta en förening?
– Då ringer man mig – eller mailar, så får man ett ”första hjälpen-kit” med punkter på vad man först ska tänka på. Om man sedan vill lära sig mer så fixar vi det också!

Förra veckan löd Dagens fråga i Nummer: ”För andra gången på kort tid lämnar nytillträdde Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm sin stol för att regissera på en annan teater. Denna gång gäller det Kungliga Operan. Tycker du att det är OK?”   
   Drygt 58 % av er tyckte inte det är OK. Av samma åsikt är uppenbarligen teaterkritikern Leif Zern som i en krönika (DN 24/3) med rubriken ”Dramaten behöver 100% Holm” bland annat konstaterar att ”han har knappt börjat på Dramaten, där hans närvaro är efterlängtad och borde vara hundraprocentig. Ekvationen ser inte enkel ut. Själva grunden – omsorgen om personal och planering – ger intryck av att komma i andra hand.”.
   Och visst kan man undra om Staffan Valdemar Holm under sina regi-sejourer till Tyskland möjligen kom över något gammalt hemligstämplat kloningsrecept som forskare lämnade efter sig från andra världskriget. För hur ska han annars kunna befinna sig på Operan och Dramaten samtidigt under dessa flera år som det förmodligen tar att sätta upp hela Wagners Ringen? En magi i sig. Dessutom kan Nummer, i en dagsfärsk notis på vår nyhetssida, avslöja att det troligen är Staffan Valdemar Holm som också är den hemlige ”pseudonymregissören” på Teater Scenario.

Apropå kloning och andra utopier. Bush-administrationen verkar orubblig i sin tro på ”Det perfekta kriget”: helt, rent, kliniskt och kirurgiskt. Pang, pang, pang… bara skära bort cancerknölen, d v s allt okristet, svartmuskigt occh oamerikanskt, så blir alla glada. Ja, tror – eller snarare vill de få oss västerlänningar – att tro.
   Nu är kriget inne på sin nionde dag, som blir till tio, som blir till veckor – och månader…? Redan i torsdag var det vardag. Åtminstone enligt kvällstidningarnas löpsedlar som redan då slutade med att ha kriget som huvudrubrik. Så blir det onormala normalt. Drömmen om ”Det perfekta kriget”, en del av vardagen.

Och apropå perfekt. Kalla det slumpen eller inte, men visst är det ovanligt många föreställningar som inhyser det utopiska ordet i sin pjästitel just nu: Den perfekte mannen (Teater Giljotin, Stockholm), Det perfekta svaret (Riks Gästspel), Perfect Performance (festival på Kulturhuset, Stockholm 29/3 – 6/4 – som vi för övrigt kommer att bevaka åt dig). Och till hösten, Utomjordiskas nya verk med titeln Kloningen som, enligt pressmedddelandet, med musikens hjälp vill ”skapa en föreställning utifrån Bach-Gesualdo-Cortázar och också väva in element av 2000-talets genteknik och kloning” genom att låta ”åtta sångare möta sina dubbelgångare, sina kloner, i åtta musiker”.
   Man kan ju inte låta bli att undra om alla dessa tankar kring perfektionism är resultatet av just senare års heta genteknikdebatt; Drömmen om alltings perfekthet, d v s motsatsen till kaos, människans desperata försök att leka Gud.
   Jag läste någon gång i en artikel, apropå genteknik, att amerikanens bild av ”Det perfekta barnet”, om det kunde ”framkallas” med hjälp av genteknik, var en blond, blåögd, lång pojke med sportintresse.
   Och apropå på att leka Gud. Vad var det nu dramatikerna i antikens Grekland var så förtjusta att gestalta på scenen: Jo, just det, människor som lider av hybris, d v s övermod, trots mot gudarna, det svåraste av alla brott. Och nu är verkar vi alltså tillbaka till ruta ett i teaterhistoriken.

Det perfekta kriget, den perfekte mannen, den perfekta… bananen? För visst var det väl det ordet som den gamle teaterdemonen Ingmar Bergman skrev en natt när han vaknade – eller trodde sig vakna – gick upp till skrivbordet för att skriva ner ”Den perfekta pjäsen”, antecknar den och går sedan och lägger sig igen. Nästa morgon rusar han till anteckningsblocket för att se resultatet, men allt som står där är ordet … banan.

En försiktig vårsol lyser in genom fönstren på Göteborgs stadsteater. Siri Hamari sitter vid ett bord i cafeterian och dricker te. Hon kommer nyss från repetitionerna av Allt eller inget, musikalversionen av succéfilmen om arbetslösa stålverksarbetare som inspirerade av Chippendales bestämmer sig för att sätta upp en striptease-show. Och inte sluta med string-kalsongerna på, utan rycka bort dem också. Siri Hamari spelar huvudpersonen Jerrys son.
   – Han är tolv år, skilsmässobarn och lite punkare. Eller, han skulle gärna vilja vara punkare, säger Siri Hamari.

3 x föreställningar
Hennes arbetsschema är späckat just nu. Förutom repetitionerna av Allt eller inget spelar hon i antingen Stormen eller Pelle Snusk på kvällstid. Rollen som Miranda i Stormen har Siri Hamari spelat sedan i september förra året. Det vår då som Stadsteaterns nyrenoverade lokaler invigdes. Nu är det bara ett fåtal föreställningar kvar och för Siri Hamari har det varit en ny erfarenhet att spela på samma scen under en hel spelperiod.
   – Jag varit här sedan i april förra året. Det var flera år sedan som jag var på samma ställe så länge, säger Siri Hamari.
   Jasenko Selimovic, konstnärlig ledare och regissör på Stadsteatern, ville ha en Stormen med den allra senaste teatertekniken. I föreställningens första scen flyger skådespelarna i vajrar genom luften över publikens huvuden. Flygkompetensen kommer bland annat från Cirkus Cirkör. Siri Hamari var en av dem som var med och startade landets numera mest kända nycirkus.
   – Vår allra första föreställning gjorde vi som en engångsgrej för Vattenfestivalen. Vi var trettiofem personer i ensemblen och de flesta tyckte nog att det var förfärligt. Men vi var några som hade kul- och det gänget fortsatte. Men vi hade aldrig kunnat tro att det skulle gå så bra, säger Siri Hamari.

Om att spela på småorter
I sju år levde hon turnéliv med den alltmer framgångsrika gruppen. Sista turnén med Cirkör gick till både Japan och Singapore. Men under det första året åkte turnébussarna till små orter i Sverige.
   – Jag gillar det där lilla. Jag glömmer aldrig när vi spelade i Riddarhyttan. Där bor kanske 300 personer och 200 av dem var och tittade på oss. Efteråt träffar man alla, pratar och får fika, säger Siri Hamari.

Uppväxt på landsvägen
Hon är uppväxt på turné. Pappa Hamari är trollkarl, mamma var hans assistent och som barn följde Siri med på deras turnéer. Tillsammans med de andra cirkusbarnen satte hon upp små shower bredvid de vuxnas föreställning. Redan som elvaåring började Siri Hamari satsa mer seriöst på en artistkarriär.
   – Då började jag med lindans. Jag tränade jättehårt, förmodligen lite för hårt. I dag skulle man säkert inte låta ett barn träna så mycket. Men jag tävlade bara med mig själv, säger Siri Hamari.

   Kroppen har alltid varit hennes redskap. I tonåren slutade familjen att turnera med cirkusen och Siri Hamari började med dans. Sedan var hon med i fria teatergrupper i Helsingfors, men hon kände att både dansen och teatern saknade något.
   – Jag hörde talas om clownskolan i Köpenhamn och tänkte att det kunde vara något för mig. Jag sökte och kom in, och där hittade jag mimen. Mim är som dans med ett väldigt tydligt uttryck, säger Siri Hamari.

Elaka barn i gummimask
På Göteborgs stadsteater har hon fått chansen att spela ut hela sitt register som mimartist i Pelle Snusk. Föreställningen är en skruvad cabaret som berättar om en hel rad lortiga, elaka och lite allmänt småjäkliga barn. Siri Hamari gör alla barnroller. Hon spelar i en gummimask och säger inte ett ord.
   – Det är faktiskt första renodlade mimrollen jag gör. När jag jobbade med Cirkör brukade jag alltid låta lite. Helst på finska så att ingen förstod vad jag sa, säger Siri Hamari.
   Teet är urdrucket och hon ska snart gå ut i solens bleka strålar utanför fönstret. Varje vår blir hon sugen på att packa väskan för ett halvår och ge sig ut på turné. Men nu stannar Siri Hamari i Göteborg ett tag. Hon ska skaffa kort på gymet och lära känna sin nya hemstad.
   – Jag har just blivit fast anställd här. Det är nog dags för mig att lugna ner mig lite.

Byggarbeten pågår i hela staden. Främst nya bostäder, moderna skyskrapor med flashiga lägenheter som majoriteten av befolkningen inte har råd att bo i. Det stora samtalsämnet vid middagsbordet är inte ett eventuellt krig i grannlandet, utan huruvida regeringen ska tillåta parabolantenner eller ej. I dagsläget är det olagligt med utländska tv-kanaler. Men internet är tillåtet och alla som har råd med dator har modemuppkoppling, webcam och pratar med folk på andra sidan jordklotet via nätet.
   Oron inför ett eventuellt krig i grannlandet existerar inte. De flesta rycker på axlarna när jag frågar. Kanske beror det på att det varit krig under hela åttiotalet. Folk är vana. Någon säger: hoppas det blir krig så vi blir av med den här regeringen.

Politisk teater straffbar
Hur speglas dessa stämningar i teatern? Inte alls. Inte för att det inte skrivs pjäser, en hel del som spelas på festivalen är nyskrivet. Men sällan kommenterar det samtiden. Och självklart är det så. Den som yttrar sig om det politiska läget i landet riskerar stränga straff. Det finns flera förhållningsregler att tänka på, både i livet och på teatern. Män och kvinnor får inte röra varandra. Kvinnor måste bära sjal. Ingen kritik mot regimen får framföras. Pjäsen får inte innehålla stötande material. Regler som även de internationella gästspelen måste anpassa sig efter.
   Men tydligen gäller vissa regler mer än andra. I Skotska En Vintersaga (regi: Dominik Hill) bär alla kvinnor sjal, men det dricks vin. Indiska Ek Qatra Khoon (En droppe blod, regi: Ashwatthama Jd) bygger på profeten Imam Husseins liv och lära, trots att det inte är tillåtet att avbilda profeterna..
   Märkbart är också att två av de internationella gästspelen regisseras av iranier bosatta utomlands, kanadensiska Macbeth regisserad av Soheil Parsa och tyska Leather Face i regi av Ali-Reza Kooshk-Jalali.

Lysande undantag
Jag förvånad, men väldigt glad, när jag mitt i denna censur hittar ett guldkorn. En pjäs som, utan att bryta mot reglerna, lyckas säga något om det samhälle som den verkar i. Pjäsen heter Memories of the Supporting Actor och är skriven av Bahram Beyzai.
   Ramhandlingen är enkel. Två lantisar flyttar till storstan för att arbeta ihop pengar till familjen därhemma. Men naturligtvis hittar de varken arbete eller bostad. En dag dyker en mystisk person upp och tar med dom till en övergiven lokal där en mängd arbetslösa kvinnor och män har samlats. De erbjuds en bra summa pengar för att, iklädda andra kläder, ta sig till ett torg, lyssna på ett tal och på en given signal applådera. Ena dagen är de studenter på ett universitet, andra dagen metallarbetare, tredje dagen städare. Efter ett tag utrustas de med påkar ”ifall motståndarsidan skulle gå till attack” och plötsligt handlar deras jobb om att slå ner oliktänkande.

Brutna revben priset
Det här är en tydlig kommentar till den senaste tidens händelser där en grupp okända, svartklädda personer har misshandlat studenter och slagit sönder internetcaféer. Men regissören Hadi Marzban lyckas, genom att förlägga handlingen till Shahens tid, dvs före den islamiska revolutionen, rikta kritiken mot ett den tidigare regimen.
   I applådtacket berättar han dock att en av huvudrollsinnehavarna går på tunga, smärtstillande mediciner och stt det står en läkare beredd i kulissen. Skådespelaren har nämligen brutna revben. Varför får vi inte veta. Men mannen i stolen bredvid mig säger att det alldeles säkert beror på ”de svartklädda”. Att skådespelaren blivit misshandlad i ett försök att stoppa föreställningen.

Bernarda Albas hus
Memories of the Supporting Actor spelade ynka två föreställningar på festivalen, utsålda naturligtvis. Men jag hoppas att de internationella gäster som såg föreställningen bjuder den till utlandet.
   Ett annat guldkorn var Roberto Ciullis Bernarda Albas hus, som även gästspelade i Intercults regi på Orionteatern. Den heliranska ensemblen, bestående enbart av kvinnor, spelar pjäsen på blodigt allvar, om kvinnor, instängda av patriarkatet, som försöker slå sig ut till en värld där de kan få utforska sin sexualitet och längtan. En oerhört stark teaterupplevelse, speciellt i Teheran, där de obligatoriska fotografierna på landets religiösa ledare hänger på varsin sida om scenen och bildar en symbolisk inramning.
   Värt att nämnas är också gatuteatern, som många tyvärr missade på grund av dålig marknadsföring och bristfällig information om speltider och platser.