Övernaturligt för gymnasieelever

Västanå har sin bas i Sunne, precis som Selma Lagerlöf hade, och författarinnan har alltid varit en av teaterns stora inspirationskällor. I vår har Västanå låtit värmländska Lagerlöf möta ryske Tjechov.
   – Det visade sig att de båda har mycket gemensamt. Starka berättelser och skarpa personskildringar bland annat, säger Lena Larsson, administratör på Västanå teater.
   Resultatet blev föreställningen I onda ärenden som just nu turnerar på gymnasieskolor i Värmland. Som Nummer tidigare har rapporterat handlar flera av vårens pjäser om ondska. Västanås föreställning är både ruggig och rolig, men framför allt ser föreställningen ut på olika sätt varje gång den spelas.
    – Vi har repat in tio noveller. Varje kväll spelas sex stycken, och vilka det blir bestäms från gång till gång. Ensemblen bestämmer utifrån vilka texter de tror kan passa kvällens publik, säger Lena Larsson.
   Ensemblen väljer mellan Tjechovnovellerna I onda ärenden, Häxan, Tjänstemannens död, På sommarnöje och En illgärningsman. Lagerlöfnovellerna är Tjänsteanden, Frid på jorden, Spökhanden och Dödskallen. En del av texterna är riktiga spökhistorier med övernaturliga inslag. Men den mest obehagliga karaktären visar sig ofta vara människan själv.
   – Ett genomgående tema i novellerna är att människan skyller sina egna fel och brister på det övernaturliga, säger Lena Larsson.
   Efter vårens turné i hembygden ger sig Västanå till hösten ut på onda ärenden i hela landet.

Hamlet på fel slott

Det är inte första gången Marie Källman Dansproduktioner intar Uppsala Slotts Rikssal. Redan 1997 gav man dansföreställningen Kristina abdikerar och därefter har man regelbundet återkommit med nya uppsättningar. Hamlet är nummer två i en cykel om tre dansföreställningar grundade på Shakespeares tragedier. Den första var Othello som gavs år 2002. Vilken den tredje blir är ännu hemligt.
   Att sätta upp dansverk baserade på Shakespeare dramer var både en självklarhet och en utmaning för Marie Källman.
   – Shakespeare på Uppsala slott är ett måste och hans teman är ju ständigt aktuella och intressanta. Det är en utmaning att ta sig an så berömda verk, men vi gör vår tolkning.
   Koreografin till Hamlet har skapats av Joseph Sturdy och titelrollen dansas av Eytan Sivak, en av Cullbergbalettens ledande dansare.
   Hamlet har premiär den 22 april i Uppsala Slotts Rikssal och spelas sedan fram till den 26 april.

Påskmiddag med Frostenson

Katarina Frostensons drama Kristallvägen handlar om en familj som samlas på nytt i förortshemmet på, just det, Kristallvägen.
   Det är skärtorsdag, en och annan häxa är kanske ute och flyger och det skall ätas påskhare, tillagad efter ett gammalt familjerecept. Under kvällen famlar de fyra familjemedlemmarna efter en gammal, kanske aldrig riktigt erövrad, gemenskap. De får vänta länge på sin påskmåltid och under kvällens lopp uppenbarar sig en främmande.
   Programmet sänds i Sveriges Radio P1 söndag 20 april så sent som kl 00.30.

Orgie i performance

Vad är egentligen performance? Därom tvistar de lärda. Eller snarare, de är lätt förvirrande när de pratar om det. I en artikel i Dagens Nyheter inför festivalen Perfect Performance (29/3 – 6/4) på Kulturhuset, gör skribenten Martin Nyström en ansats till att definiera begreppet, men drar istället slutsatsen att det är ”en i grunden odefinierbar livekonst” och därtill en ”hybridkonst utan regler”.
   I senaste numret av Visslingar och Rop (nr 15) följer temat festivalens inriktning. Här skriver exempelvis konstnären och konstforskaren Hans T Sternudd om performancekonstens historia, från uppkomsten på 1960-talet till nu, och landar i samma syntes som Nyström, nämligen att ”Performancekonst är en hybridform av många olika konstformer […] och den undandrar sig en exakt definition.” Även performanceartisten Jens Östberg gör ett inramningsförsök, men fingrar oblygt på det vaga uttrycket ”vad som helst”.
   Att det är fråga om en intressant, scenisk uttrycksform tycks de dock vara överens om, och det är också därför Nummer valt att spendera en hel vecka på Kulturhuset.

En märklig föreläsning
Under invigningskvällen är bottenvåningen på Kulturhuset knökfull av performancesugna. Frekvensen av konstnärer och konststudenter i publiken känns skyhög, baren är öppen och kvällen är upplagd som ett svenskt performance-smörgåsbord som står uppdukat till in på småtimmarna. Det händer lika mycket utanför som inuti teatersalongen Kilen, man måste välja och välja bort.
   Den som valde Kilen fick bland annat se ovan nämnda Jens Östberg hålla ett performanceföredrag kallat Swedish building tradition – now and then, Ett slags föreläsningsparodi där Östberg, med hjälp av overheadbilder och innantilläsning på tvättäkta svengelska, blandar upp svensk arkitekturhistoria med insmugna faktafel, samt bjuder åhörarna på kakor och en hjärtoperationsvideo i pausen. Hans budskap? Hmmm… kanske något om sanning kontra fiktion, kontra ren och skär lögn? Kanske mest ett formexperiment? Men definitivt underhållande, inte minst för dem som njuter av akademisk humor.

Dogmaregler för dans
Efter Jens Östberg gör Charlotte Engelkes entré på Kilen och bjuder på Sweet, en sångperformance där hon i rollen som regissörens fru, iförd svart festblåsa, bjuder på en ganska spretig historia som med operans känsloregister, bluesens passion och jazzens inlevelse hålls ihop av temat socker.
   Strax därefter intas Kilen av Gunilla Heilborn, som tillsammans med tio dansare bjuder på ett dansironiskt Dogma dance party. Heilborn själv läser upp ett regelverk likt de danska dogmafilmarnas. Hon påstår att dessa regler ligger till grund för dansarnas förenklade rörelser, vilka i sin tur illustrerar budskapet i låten de dansar till. Upplägget påminner en del om Jerôme Bels The show must go on, som gästade Panaceafestivalen häromåret, och är nästan lika roligt.
   Utanför Kilen arrangeras ett slags klotterhinderbana signerad gatukonstnärerna GuiltyGuiltyGuilty. Åskådare bjuds här in att spela rollen som tunnelbaneklottrare och det gäller att hålla sig undan när dessa kommer rusande med sprayburkar i högsta hugg.

Metateater som performance
Efter festivalens första internationella gästspel på tisdagen, börjar så småningom väl hörbara diskussioner poppa upp i publikens eftersnack. Många vill infoga den belgiska gruppen TG Stan i kategorin ”teater” eller åtminstone teater som låtit sig inspireras av performance. Föreställningen 2 Antigone, är just två versioner av pjäsen Antigone, Jean Cocteaus och Jean Anouihls, framförda i ett svep utan paus efter varann – den ena kort och lätt ironisk, den andra lång, fördjupande och diskuterande. Dessförinnan har karaktärerna och deras öden presenterats på ett väldigt informellt och avslappnat sätt, och upprepade gånger under föreställningen sker illusionsbrott. Exempelvis delas scenen av ungefär där fondväggen säkerligen skulle placerats om detta varit en traditionell scen, men avskärmningen är skapad av hängande brädor som låter publiken se in ”bakom scenen” och alltså ta del av såväl kostymbyte som rökpauser. Man skulle kunna säga att de spelar teater inom ramen för ett performanceanslag, ett slags teater som delvis handlar om själva teaterformen.

Strindbergskt relationsdrama
Begreppet metateater ligger naturligtvis nära tillhands, så även när man ser TG Stans föreställning Lucia melts, som också spelas under festivalen. Scenen är en tjock, vit matta, designad som en lägenhetsritning med markeringar för möbler och dörrar. Publiken sitter bänkade runt mattan, liksom vore vi lägenhetens eller teaterrummets ytterväggar. Och som sådana bevittnar vi något som kan beskrivas som en modern släkting till det strindbergska relationsdramat. Mannen och kvinnan är även i fiktionen skådespelare, även om de här spelar upp sitt privatliv. De grälar, diskuterar och argumenterar samtidigt som de öppnar och stänger fiktiva dörrar, spelar fiktiva skivor och puffar upp kuddarna i den fiktiva soffan, innan de slutligen försonas i den fiktiva sängen.

Revysatir i tiden
Ett liknande anslag har den brittiska gruppen Forced Entertainment. Förmodligen har de ingen aning om att det i Stockholm just nu är en riktig kabaré- och revyboom (på bland annat Stadsteatern, Tribunalen och Brunnsgatan fyra), men det gör naturligtvis deras röda, sammetsinramade kabaréparodi First night extra rolig. Tänk er en blandning av Babsans glamour, Monty Pythons jargong och filmen Delikatessens skabbiga estetik, och där man gör en stor grej av uppdelningen mellan scen och salong, mellan aktörer och publik. Inledningsvis utlovas, med särpräglad brittisk accent, att: It’s all going to be good, clean fun, utan obehagliga inslag. Ändå rabblar de exempelvis upp vad publiken kommer att drabbas av för dödsorsaker, allt enligt de ”signaler” de tar emot i egenskap av synska medier. Nog är det performance allt, men det är också teater. Och härligt crazy.

Blod, sperma och äggskal
Norska Baktruppen, liksom brittiska Lone Twin, vetter kanske mer åt något slags ”renodlad” performance. Om det nu finns någon sådan. I Baktruppens Homo Egg Egg befinner sig aktörerna under publikläktaren och deras förehavanden kan följas via tre videodukar på den i övrigt tomma scenen. Föreställningen kretsar kring tanken om den moderna människans släktskap med neanderthalarna och Baktruppens medlemmar uppträder här iförda badkläder och ett kraftigt lager brun-utan-sol-kräm. Tonen känns väldigt pretentiös, trots det lekfulla upplägget, och det är lite svårt att avgöra om de är ironiska eller fanatiska. Inslagen av blod, sperma och krossade ägg känns skräpiga, men återkopplar samtidigt till den tidiga 1960-talsperformance där konstnärerna gladeligen frossade i kroppsvätskor. Kanske har de andra festivalgrupperna helt enkelt skämt bort oss med sin befriande humor?

Svett från Bruce Springsteen
Performanceduon Lone Twin står för en av festivalens höjdpunkter. I The Days of the Sledgehammer Have Gone cirkulerar de kring vatten, detta livsviktiga element som kan anta alla möjliga olika former – exempelvis Bruce Springsteens svett. Gregg har en punktlista som han läser från och Gary, som har varit och hämtat vatten ur Stockholms ström, är i oavbruten rörelse mitt mellan två starka strålkastare. Gregg säger att det är en regndans han utför. Påpälsad som en bergsbestigare, men med ”billiga” kläder som inte låter hans kropp andas, svettas han naturligtvis enormt. Vitsen är att han ska skapa ett kretslopp. Tror jag. Hur som helst innehåller föreställningen många intelligenta poänger och gör fyndiga återkopplingar.

Knäinflammationer i fokus
Men blev vi nu klokare av denna festival? Ja, i bemärkelsen att om performance nu är en ”odefinierbar hybridform” av olika konstnärliga uttryck, kanske vi lärt oss att sluta försöka definiera det så envist och istället låta oss ryckas med. Arrangörerna lyckades utmärkt med att inte trassla in sig i den snåriga definitionsapparaten och de skrev heller inga akademiska teorier på våra näsor, utan bjöd istället på en godispåse full av smakprov på vad som kan sägas vara performance idag. Visst ordnades också seminarier och samtal kring ämnet för dem som ville fördjupa sig, men det var föreställningarna som stod i fokus. Sedan hade vi ju performanceduon Mårten Spångberg och Tor Lindstrand, vars utannonserade ”samtal” kring performance, visade sig bli just en performance som till stor del handlade om aktörernas mystiska knäinflammationer.

Förförelse efterlyses
Slutligen kan vi bara hoppas att vår inhemska scenkonst efter ett sånt här festivalinitiativ blivit mer beredd att snappa upp nya influenser. På danssidan ser vi redan en viss påverkan och inom bildkonstvärlden är performance ett flitigt frekventerat begrepp (det var ju också där det uppstod). Men nog kunde den svenska Teatern (den med stort ”T”) låta sig förföras i betydligt större utsträckning, precis som sköningarna TG Stan och Forced Entertainment gjort.

Lustmord final på Dansstationen

Med början den 23 april kommer det att dansas i Malmö under en vecka. Nicola Hepp inleder Dansdagarna med urpremiär på Continuum – en föreställning där dans, video och musik smälter samman.
   Rani Nair, som kallats för den kvinnliga motsvarigheten till koreografen Akram Khan,  blandar indiskt och västerländskt i sin Cityscape . Rani har koreograferat rörelser efter författaren Alejandro Leiva Wengers nyskrivna texter och han har i sin tur tagit intryck av hennes rörelsespråk.

Hästars rörelsemönster inspirationskällan
I Helena Franzéns Top flight- the act of running away flirtas det med western och line-dance och hon har inspirerats mycket av hästars speciella rörelsemönster.
   Den 27 april blir det Sverigepremiär på Lisa Toruns ”Triptych. Lisa, som är född i Lund, har varit verksam i London under tolv år, men är nu på väg tillbaka till Skåne. I augusti kommer hon även att tillsammans med Dansstationen ha ett ”Summer Lab” för koreografer och kompositörer.
   Dansdagarna avslutas med New art club och deras This is modern – ett
lustmord på den moderna dansens historia.
   Med dessa gästspel vill Dansstationen sammanfatta tolv år med samtida dans på Norra Vallgatan. Vid årsskiftet flyttar de till Palladiums gamla lokaler på Södergatan.

Mats Kjelbye skriver ny tv-serie

Inspelningarna startar i oktober och slutresultatet ska bli en dramaserie i tolv avsnitt om ett par familjer i ett bostadsområde i Göteborg. SVT Väst producerar. Regissör och skådespelare är ännu inte tillsatta, men manus närmar sig en färdig form.
   – Det handlar om arbetarklassen, de är inte utfattiga men har inte heller pengar att strö omkring sig. Serien handlar om de här familjernas kamp för att överleva. Det låter kanske lite väl dramatiskt, men, jo, så är det, säger Mats Kjelbye till Nummer.
   Det är första gången han jobbar ihop med Sara Kadefors. Tillsammans med Carin Mannheimer, som fungerar som dramaturg i projektet, har de nyss gått igenom en första manusversion. Både Kadefors och Kjelbye har tidigare skrivit för en ung publik, men Orka, orka, orka är inte någon ungdomsserie.
   – Den vänder sig snarare till folk från 25 år och uppåt. Serien handlar om ett allvarligt ämne, men jag tror inte att det blir allt för tungt. I allt svart finns komiska situationer, säger Mats Kjelbye.
   Orka, orka, orka ska börja sändas i SVT 2004.

Ondska på scenen

Kanske började alltihop med Woyzeck, Büchners olycklige soldat. Uthungrad, hunsad och bedragen tar han med sin unga hustru på promenad, dom går ned till sjön och han sticker kniven i henne. Det är inte bara ett mord på en scen: det är också en världsordning som rasar samman i dessa hugg.
   För första gången har vi fått se en antihjälte vars fall inte förklaras av att han nonchalerar en högre ordning, vars belägenhet inte utreds med hjälp av psykologi eller samhällsteori, vars dåd varken sonas av honom själv eller bestraffas av dramatikern. Woyzeck är visserligen förnedrad av allt och alla – ändå räcker inte omständigheterna till för att mildra hans brott eller ens förklara det. Och samtidigt ser Büchner till att det blir fullkomligt meningslöst att fördöma det.

Det är ingen tillfällighet att Woyzeck spelas just nu, när våra scener kryllar av pjäser om rasism, mobbing, gruppvåldtäkt och meningslös ondska i allmänhet. Woyzeck är den moderna människan, utkastad i en värld där normsystemen rasat och där de nya ideal som skymtar tycks mer groteska än vrångbilden av de gamla.
   Men att Woyzeck känns modern betyder också att den gamla ordningen fortfarande gör sig påmind. På Smålands musik och teater kan man just nu se de båda världarna kollidera – i en och samma föreställning. Det är skådespelaren Tomas Lindström som, i egen regi, gjort en uppsättning på temat Ondska, eller Frånvaron av det goda, som han valt att kalla stycket. Det är tre monologer i tät följd: Börje Lindströms Jag och min skugga, Jan Guillous Ondskan och en nyskriven pjäs av Joakim Forsberg: I vakuum fäster inget ljus, baserad på svindlaren, mytomanen och familjemördaren Jean-Claude Romands liv.

Var för sig är både Jag och min skugga och Ondskan starka texter och bra dramatik – men ihop med Forsbergs pjäs doftar de pedagogisk fallstudie och sedelärande berättelse lång väg. Både Lindströms tolvårige son Andreas, som blir rasist och mordbrännare, och Guillous härdade internatskoleelev Erik beskrivs som produkter av en grym och kärlekslös uppfostran. Lindström lägger, för säkerhets skull, också till lite arbetslöshet i hemmet och tonårig svartsjuka som bakgrundfaktorer; Guillou är mindre programmatisk men demonstrerar ändå gammaltestamentligt: våld föder våld, som man sår får man skörda.
   Joakim Forsbergs I vakuum fäster inget ljus har inget av detta. Hans huvudperson halkar nästan slumpmässigt in i en lögn som växer honom över huvudet, leder honom in i allt grövre bedrägerier och till slut, när allt hotar att avslöjas, gör honom till massmördare: han skjuter ihjäl sina föräldrar, sin hustru och sina två små barn.

Det finns en skenbar logik i hela processen, och Forsberg avstår från att föra in några alternativa förklaringar. Romand går inte under för att han brustit mot någon gudomlig ordning eller låtit begäret efter makt och berömmelse ta överhanden. Hans illgärningar söker inte sin förklaring i taskiga uppväxtvillkor eller stressig studiemiljö. Han dödar för att han i avgörande ögonblick i livet valt fel och inte velat eller vågat eller orkat korrigera felen.
   Den sens moral som finns i detta är nästan alltför banal för att uttalas: ”Välj rätt. Var ärlig.” Och den hjälper oss inte. Det enda sättet att ”förstå” mördaren Romand är att INTE förstå hans handlande. Att inte härleda det ur teorier och inte bygga teorier kring det utan bara låta sig genomströmmas av kylan från hans exempel.

Där har vi en sannare bild av ondskan än de schabloner som teatern (och litteraturen) så gärna bjuder. Ekvationen Romand går inte ihop, lika lite som Woyzeck, alla olyckliga premisser till trots, blir hustrumördare av pur nödvändighet. Handlingens frihet är alltid den rest som blir över, och det är också där det fruktansvärda ansvaret finns.
   Magnus Dahlström och Stig Larsson hör till de svenska dramatiker som på liknande sätt studerat ondskans mekanismer, utan metafysiska anspråk eller pedagogisk iver. Jag tror vi behöver mer dramatik av det slaget, vid sidan av alla vällovliga beställningsverk om rasism, pennalism och sexism, med inbyggda varningsskyltar mellan replikerna. Det är när vi inte känner oss trygga på teatern som den gör mest nytta.
   Eller med den ryske dekadenten Rozanovs ord: ”Föreställningen är slut. Publiken reser sig. Det är dags att ta på sig rocken och gå hem. Men ve! Där finns ingen rock. Och heller inget hem!”

Umeå goes queer

Queer är ett begrepp som svårligen låter sig definieras. Teatervetaren Tiina Rosenberg skriver i sin Queerfeministisk agenda, att ju mer man letar efter begreppets betydelse, ju mindre queer blir begreppet.   
   Arrangörerna av Umeås Queerfestival vill inte heller låsa innebörden och är inte heller odelat positiva till begreppet. Meningen är att besökarna själva ska undersöka queerbegreppet i fyra dagar, den 10-13 april. Filmer, föreläsare och seminarier visar begreppet ur olika perspektiv, bland annat genom kyrkans, juridikens och scenkonstens ögon. Teatervetaren Dirk Gindt kommer att ge en teoretisk översikt över queer -teatervetenskap och illustrera detta med konkreta exempel och bildmaterial från olika föreställningar.

Queer-performance
Under fredagens pub visas en performance: Bög-Emils hyllningsakt. Bög-Emil står för umetjejen Imri Sandström med vänner som tillsammans kommit till insikt om att kvinnan är en konstruktion. Under lördagen bjuder Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren på Berlincabaret. Dessutom visas filmer som uppmärksammade Du ska nog se att det går över, om tre unga lesbiska tjejers komma-ut-process av Cecilia Neant Falk, som också föreläser under helgen.

Dansk serietecknare gör teater

– Ja, men det är just för att det är så absurt som det blir komiskt, menar regissören Sara Cronberg som tycker att danskarna är bättre än oss svenskar på att våga skämta om olika saker.
   – Svensk teater har en tendens att vara moraliskt och politiskt korrekt, ett uppfostringsförsök som lätt blir tråkigt, som hon uttrycker det.
   Nikoline Werdelins serie Homo Metropolis är ett stående inslag i den danska tidningen Politiken. Också i Bubblorna i bäcken finns drag av serieberättande.
   – Personerna är tydliga, nästan karikatyrer och pjäsen består av många små sketcher, säger Sara Cronberg.
   Tillsammans i sjukhussalen ligger en New Age-drömmare, en kommunist, en präst, en läkare och en man som bara vill att saker och ting ska förbli som de är.
   – De försöker alla hålla fast vid sin tro och sina ideal samtidigt som kroppen faller sönder.
   På kliniken arbetar den halta sjuksköterskan Maj som sparat 138 000 kronor för att kunna ägna sig åt sin dröm – att titta på dansföreställningar. För att hindra Maj att sluta så bestämmer sig männen för att uppföra en dans – bara för henne.

Panelen ser Den långa, långa resan

Moröskolans gymnastiksal är förvandlad till teaterlokal. Viskningarna går: ”är det här vår gympasal?”. På fyra väggar runt oss hänger draperade tyger som skiftar i grönt, blått, rosa och gult. När föreställningens flicka kommer till Sverige och ett sjukhus blir tygerna helt vita.
   Den långa, långa resan är baserad på Ilon Wiklands och Rose Lagercrantz bok med samma namn och berättar om illustratören Ilon Wiklands egen barndom. Om flickan som först flyr ensam med sin hund till sin farmor vid kusten och sedan helt ensam över havet till Sverige.
   Ensemblen i Unga Riks uppsättning har själva rest långt. Från Baltikum, Ryssland och södra Sverige. Produktionen ingår i projektet Väv över vatten – ett samarbete mellan ett flertal teatrar och institutioner runt Östersjön. Och nu är de alltså i Skellefteå.
   Ingen i månadens panel brukar gå ofta på teater, mest blir det med skolan, kanske två gånger per år. Deras samlade intryck är gott, det genomsnittliga betyget blir 4,75 av 5 möjliga.

Sara Jonasson
Ålder: 6 år
Går: På Moröskolan i Skellefteå
Betyg: 4

Vad tycker du att den handlade om?
   – Lite olika.

Hade du någon favorit på scenen?
   – Hunden och flickan.

Var det någonting som var dåligt med föreställningen?
   – Nej.

Var det något som du blev rädd för eller som mindre barn skulle blivit rädda för?
   – När hunden dog.

Var det verkligt eller overkligt det som hände? Går det att tro på?
   – Det går nog att tro på.

Kändes det verkligt när de sa att kriget kom?
   – Mm.

Känner du någon som flytt från ett krig?
   – Jag känner en, min farfar flydde från kriget, men jag vet inte från vilket land. Jag tänkte på honom.

Vad var det som var bra med föreställningen?
   – Jag tyckte allting var bra.

Tycker du att det var bra eller dåligt att det handlade om krig?
   – Jag tycker det var bra.

Är det något som du skulle vilja säga till skådespelarna?
– Att den var jättebra.

Oskar Hellgren
Ålder: 7 år
Går: På Moröskolan i Skellefteå
Betyg: 5

Vad tycker du att den handlade om?
   – Jag tycker att det var ganska mycket krig och resor, det var mest vad det handlade, om tycker jag.

Hade du någon favorit på scenen?
   – Det var nog den här som spelade (musikern Nils Personne). Han var bra på att spela.

Var det någonting som var dåligt med föreställningen?
   – Nej. Jo en sak, att de sa lite mycket att det var hon och inte någon rädd flicka. Det var dåligt att de sa det så mycket.

Var det något som du blev rädd för eller som mindre barn skulle blivit rädda för?
   – De kan nog bli lite rädda då hunden dog.

Var det verkligt eller overkligt det som hände?
Gick det att tro på?
   – Ja, det kan man verkligen tro på.

Kändes det verkligt när de sa att kriget kom?
    – Ja ganska verkligt, fast jag tror inte att det kommer så där mycket bomber på en gång, jag tror att det är lite mer mellanrum.

Känner du någon som flytt från ett krig? Tänkte du på dom?
   – Jag känner ingen fast jag vet om de som gjort det. Jag tänkte inte på dom.

Vad var det som var bra med föreställningen?
   – Ja det var nog att de spelade bra skådespelarna, och att de hade tränat mycket, det syntes. Speciellt på att de spelade bra (musiken). Om man spelar dåligt är det ju inte lika bra.

Varför tror du att de ändrade färg på draperierna (runt scenrummet)?
   – För att man ser ju som inget land när man är mitt i ett hav, bara om det är någon liten ö eller nåt eller om det sticker fram någon sten.

Vad tänkte du på när det blev vitt då (tygskynkena runt scenrummet)?
   – Att det var rök från bomberna.

Tänkte du på att skådespelarna kom från olika länder?
   – Man koncentrerar sig på teatern mest. Fast det hördes att farmorn var mer från utlandet.

Tycker du att det var bra eller dåligt att det handlade om krig?
   – Ja jag tycker det var ganska bra att man får veta hur det kan vara om det blir så där. Fast det var som mest en otursteater kan man säga. Det var mycket otur.

Linnéa Andersson
Ålder: 9 år
Går: På Moröskolan i Skellefteå
Betyg: 5

Vad tycker du att den handlade om?
   – Krig.

Hade du någon favorit på scenen?
   – Hunden och flickan.

Var det någonting som var dåligt med föreställningen?
   – Nej.

Var det verkligt eller overkligt det som hände?
   – Jag tycker att det går att tro på.

Kändes det verkligt när de sa att kriget kom?
   – Ja.

Vad var det som var bra med föreställningen?
– Skådespelarna.

Tycker du att det var bra eller dåligt att det handlade om krig?
   – Jag tycker att det var bra.

Är det något som du skulle vilja säga till skådespelarna?
   – Att de var jättebra.

Linus Johansson
Ålder: 9 år
Går: På Moröskolan i Skellefteå
Betyg: 5

Vad tycker du att den handlade om?
   – Det handlade mest om flickan, hon var ju där och skulle gå i skolan – och så ville hon inte göra det. Och så om hunden som blev dödad av en soldat, det handlade mest om dom två.

Hade du någon favorit på scenen?
   – Hunden.

Var det någonting som var dåligt med föreställningen?
   – Det var inget speciellt som var jättedåligt, inget som var lite dåligt heller.

Var det något som du blev rädd för eller som mindre barn skulle blivit rädda för?
   – Ja när hunden dog skulle de kanske bli lite rädda.

Var det verkligt eller overkligt det som hände?
– Det går att tro på, för det där skulle kunna hända vem som helst på riktigt.

Kändes det verkligt när de sa att kriget kom?
– Inte så jättejätteverkligt.

Vad var det som var bra med föreställningen?
   – Att de spelade bra, det verkar som om de har tränat hmm … jättemycket. När han spelade där på båten (musikern Nils Personne) såg det ut som om han skulle dö, han var helt knallröd i ansiktet.

Vad tyckte du om draperierna som åkte fram och tillbaks och ändrade färg?
   – De var ju och drog i dem, så man såg ju att det ändrades, men det var ju som ändå bra, det märktes ändå inte.

Varför tror du att de ändrade färg?
   – Därför att, till exempel, när de var på havet då borde man ju se vatten och himmel, så att då ändrade de så att det var blått.

Tänkte du på att skådespelarna kom från olika länder?
   – Jag tänkte inte så mycket på det, men nog tänker man på det. Men man tänker inte på det så mycket, man tänker ju på att se på teatern.

Tycker du att det var bra eller dåligt att det handlade om krig?
   – Alltså, det skulle ju inte spela någon roll om det inte handlade om kriget, bara det skulle handla om att de skulle ha flytt och att det skulle handla om samma sak – fast inte om krig. Då skulle det ändå vara lika bra.

Videointervju med Johan Wahlström

Skådespelaren och regissören Johan Wahsltröms liv är minst sagt hektiskt just nu. Efter att ha avslutat regiarbetet med Tummelisas mamma på Riksteatern repeterar han Stig Larssons Röd Gubbe både dag och kväll med teaterhögskoleelever från Göteborg. Och på söndagarna agerar han stockkonservativ, borgerlig politiker med sexistiska undertoner i TV4:s succéprogram Parlamentet.
   Men det är för regiarbetet hos Unga Riks som Nummer sökte upp Johan. Tummelisas mamma, Allan Edwalls moderna klassiker om en kvinna som ”förvägrats sin barndom och missunnats att bli vuxen”, en helt vanlig kvinna med tjänst på Riksrevisionsverket. Barnlös. Som plötsligt säger ifrån – och blir mentalvårdspatient. På många sätt historien om en kvinna som faller offer för ett alltmer uniformt samhälle som styrs av marknadskrafter mer än mänsklig empati.
    Hör vad Johan Wahlström själv har att säga om föreställningen genom att klicka på videolänken under bilden till vänster om den här artikeln.

Panelen ser Bad Girls

Folkteaterns caféscen är en liten intim teaterlokal. Ett sextiotal personer får plats i publiken. Och en del stolar är placerade så att spelet pågår mellan bänkraderna. Just nu spelar Unga Folkteatern Bad Girls här, Joyce Carol Oates ganska våldsamma drama om en ensamstående mamma och hennes tre döttrar. Den del av publiken som sitter riktigt nära får hänga med i svängarna när dramats huvudpersoner tar över scenen: systrarna gnabbas ganska hårdhänt med varandra och drar sig inte för att kasta en kudde om de blir riktigt förbannade.
   Unga Folkteatern är en mötesplats för proffs och amatörer. Tonårstjejerna i Bad girls spelas av unga Emma Hellström, Nina Särkimäki och Kristin Falksten, medan mamman görs av rutinerade Sara Wikström från Folkans fasta ensemble. Mannen i dramat görs av Harry Goldstein.
   Nummerpanelen tog plats i salongen för att se en pjäs om trassliga familjeband och längtan efter kärlek med en mamma och hennes döttrar i centrum som har det både knapert och rörigt. När mamman så träffar en ny, och rik, man sätter sig döttrarna på tvären. Speciellt den äldsta som tycker att mamman sviker.
Föreställningen diskuterades livligt av Nummer-panelen som tyckte så här:

Charlotte Horgby
Ålder: 47 år
Sysselsättning: Landskapsarkitekt
Familj: Ensamstående med tre barn.
Mamma till annan paneldeltagare: Ellen Svensson
Går på teater: 23 gånger om året
Betyg: 5

Vad tyckte du om pjäsen?
   – Fantastiskt bra. Jag blir väldigt lätt gripen, men det här var oerhört starkt. Jag har gått igenom flera känslor. Först blev jag beklämd och tyckte att allt kändes hopplöst, men i slutet blev jag arg.

Vad blev du arg på?
   – Jag blev fruktansvärt arg på den äldsta dottern. Den här världen bygger på att man känner tillit till varandra, men i hennes värld var allt ont, hon såg hot överallt. Jag förstår ju att hon var sjuk, men hon förstörde fyra människors liv genom att manipulera som hon gjorde. Alla barnen förstörde mammans möjligheter till en bra relation. När hon träffade en man som hon verkligen hade kunnat få en bra relation med såg barnen, speciellt den äldsta, det som ett hot.
   – Men det är klart, har man blivit sviken som liten är det svårt att kunna lita på andra igen.

Kändes pjäsen trovärdig?
   – Ja, men på ett sätt kändes pjäsen amerikansk. I USA finns ju inte samma sociala skyddsnät som här. Jag hoppas att det svenska samhället hade ingripit innan det går så här långt. Samtidigt undrar jag om det är så här det ska bli, att alla misstror alla?
– Jag funderar också på hur män i dagens samhälle har det. Mannen i den här pjäsen hade verkligen en hopplös situation. Bara han tittade åt flickornas håll blev han anklagad för att tafsa på dem.

Tyckte du att det märktes att ensemblen bestod av både proffs och amatörer?
   – Nej, alla var helproffsiga. De unga tjejerna spelade otroligt bra. Den äldsta dottern kommer jag att minnas länge.

Ellen Svensson
Ålder: 18 år
Sysselsättning: Student
Familj: Mamma, pappa, två bröder och pojkvän.
Dotter till annan paneldeltagare: Charlotte Horgby
Går på teater: 5 gånger om året
Betyg: 4

Bad Girls handlar om unga och ganska våldsamma tjejer. Vad tycker du om det?
   – Jag tycker att det är en väldigt bra pjäs för unga. Jag kan inte säga att jag känner igen mig i deras situation, även om det fanns drag hos en del av karaktärerna som jag kan identifiera mig med. Speciellt mellansystern som kämpade hela tiden för att åstadkomma något bra, även om det inte alltid lyckades. Men jag kan mycket väl tänka mig att det finns andra unga som lever precis så här. Början av pjäsen påminde lite om Fucking Åmål, faktiskt.

Vad tänker du om relationerna mellan de olika karaktärerna i pjäsen?
   – Jag tycker inte att det var så konstigt att den äldsta dottern kände sig sviken av mamman när den nye mannen kom in i bilden. Det verkade som att hon varit med om att mamman träffat riktigt opålitliga män tidigare. Den äldsta dottern kändes väldigt typisk för en människa som inte har något självförtroende. Då blir allt farligt. Hon pratade hela tiden om den nye mannen som den värste hittills. När hon anklagade honom för att ha våldtagit henne kunde inte resten av familjen välja att inte tro på henne. Men de kunde kanske ha undersökt saken lite mer noga.
   – Mamman fattade nog inte vad hon ställde till med. Hon såg inte sina barn riktigt. Jag tror att hela familjen hade varit hjälpta av stöd utifrån. Det hade nog räckt med en mormor, någon som stod lite utanför.

Vad tyckte du om själva scenrummet?
   – Man kom nära på ett bra sätt. Jag blev indragen i pjäsen men kunde ändå se på. Så är det inte alltid. Jag har varit i liknande salonger och tyckt att man kommer onödigt nära.

Finns det något med föreställningen som du inte är positiv till?
   – Jag tycker att de kunde ha översatt alla namn. Pjäsen skulle kunna utspela sig i Sverige men det låter så fånigt när namnen är amerikanska. Vad var det mannen hette, Isaak Drumm? Det drar ner betyget lite.

Ulla Birgitta Grudd
Ålder: 59 år
Sysselsättning: lärare
Familj: Ja
Mamma till annan paneldeltagare: Anna Grudd
Går på teater: 45 gånger om året
Betyg: 4

Den här pjäsen framkallade starka känslor. Vad känner du?
   – Jag blev arg på mamman. Precis i pjäsens början kom hon inrusande och ville att barnen skulle göra i ordning allt för att hon själv skulle gå på date. Hon var som ett stort barn och kunde egentligen inte hantera sina döttrar. Jag uppfattade henne som ganska egoistisk och naiv. Hon ville så gärna ha den där mannen och tog inte ansvar för sina döttrar.
   – Jag kan förstå den äldsta dottern, hon ville nog skydda mamman, men hennes anklagelser förstörde mannens liv.

Var pjäsen trovärdig. Kan en familj ha det så här?
   – Det tror jag absolut. Jag känner igen liknande familjerelationer från mitt arbete som lärare. Det hemska är att väldigt allvarliga händelser måste inträffa innan sociala myndigheter går in och stöttar en sådan här familj.

Vad tycker du om skådespelarinsatserna?
   – Verkligen proffsigt. Hon som spelade den äldsta dottern gjorde det så övertygande att jag ett tag blev tveksam och trodde att mannen trots allt var skyldig. Alla de unga tjejerna var fantastiska. Jag är inte riktigt lika imponerad av de professionella skådespelarna. Kan det bero på att de har mer distans och inte blir sin roll på samma sätt?

Vad tycker du om salongen?
   – Man kom väldigt nära. Jag undrar hur det var för dem som satt längst fram? Jag tror att vi hade bästa platserna längst bak. Scenografin var enkel men effektiv. De fick ut mycket med hjälp av små medel.

Anna Grudd
Ålder: 29 år
Sysselsättning: ekonom
Familj: Mamma, syster och sambo
Dotter till annan paneldeltagare: Ulla Birgitta Grudd
Går på teater: 1 gång om året
Betyg: 4

Vad tyckte du om pjäsen?
   – Det var ett väldigt intensivt drama. De levde ett så destruktivt och hopplöst liv. Jag blev både ledsen och arg.

Vilket är starkaste intrycket?
   – Mamman. Hon var en så sorglig person. Som jag uppfattade henne kunde hon inte klara av sitt liv på egen hand. Jag fick intrycket att hon ville bli räddad av mannen, både från sig själv och sina barn.

Fanns det något i pjäsen som du kunde känna igen dig i?
   – Min uppväxt liknar inte alls den här familjen, men jag kan känna igen syskongnabbet.

Vad tycker du om rollerna?
   – Jag tycker att alla karaktärerna var väldigt välgjorda. Det var verkligen komplexa kvinnor som skildrades. Enkelt kan man säga att den yngsta dottern var en liten tuttifrutti-tjej, mellansystern var den duktiga och den äldsta hade ballat ur. Mamman höll masken utåt även när det var kaos inombords. Hela familjen höll nog uppe en fasad. Jag tror inte att någon utomstående anade hur det stod till förrän äldsta dotterns anklagelser blev offentliga. När det hände klarade familjen inte av att hålla ihop längre.

Tycker du att pjäsen hade något budskap?
   – Ja, att man ska visa tillit. Och att det kan vara svårt att leva i en familj när allt inte blir som man tänkt sig.

Kan du rekommendera den?
   – Ja verkligen. Till alla som har någon form av familjerelation.

TEATER-LIV – utkast till en teaterkonst

Han skrev till 120 skådespelare, regissörer, dramatiker, dramaturger m fl, och fick svar av något mer än en tredjedel.
   Här finns nu bland andra Stellan Larssons berättelse En dramaturgs överlevnadsstrategi, Suzanne Ostens minnen från barndomen och om att bli upprorisk och Henrietta Hulténs tankar om Krokben för den kvinnliga texten. Vidare Dramatenchefen och regissören Staffan Valdemar Holms Katharsis revisited och Stefan Johanssons Talteaterparentesen.
   Ulla Åberg berättar i sin mycket medryckande essä Teaterhuset om sitt arbete som dramaturg på Dramaten för bland andra Alf Sjöberg och Herbert Grevenius. Hon avslutar med några väl valda ord om den svåra konsten att skapa ett lyckat sceneri:

”Om sceneriet är rätt växer skådespelaren, blir fri att använda hela sitt register. Föreställningens rytm, rummen i rummet, föreställningens musikalitet och andning hänger på scenerierna som i sin tur är gestaltade utifrån en tolkning, en läsart, en analys av texten…Sceneriet är som ett kropparnas notsystem, rätt ton måste slås an.”

Sceneriet är ryggraden i teateruppsättningen, den osynliga mall som skapar möjligheter för inspirationen att flöda när publiken och skådespelarna befinner sig på samma våglängd och blir som kommunicerande kärl. Denna kontakt och närvaroupplevelse är för mig det centrala med teaterkonsten –en intensitet och koncentration som skapar en förhöjd livskänsla.
   Skådespelaren och regissören Etienne Glaser liknar närvaron vid spontanitet, teatern vid en lek. Jag ser också likheter med djurens lekar och danser. Tänk bara på John Osbornes Look Back in Anger och hur huvudpersonerna där går in i rollerna som björn respektive ekorre när de saknar ord för sina känslor.
   Ulf Peter Hallberg är värd en eloge för detta ambitiösa verk som är späckat med fascinerande tankegångar om vad teatern kan betyda för olika människor. Inte alla texter är av samma höga kvalitet, men tillräckligt mycket är så pass bra att boken känns som en angelägenhet för alla teaterintresserade. Jag hade dock gärna sett fler texter om komedins väsen.

Stor gala på Backateatern

Backa teater är Göteborgs stadsteaters barn- och ungdomsscen. Men teatern själv börjar alltså närma sig mogen ålder. Lördag 26 april firar den 25 år och kalaset pågår från klockan elva på förmiddagen till ett på natten.
   På förmiddagen börjar festen med rundvandring bakom kulisserna, ansiktsmålning, pyssel och fotoutställning. Framåt halv nio på kvällen skruvas partytempot upp. Då börjar Christoffer Berg, alias Dj Hird, och medlemmar ur musikkollektivet Gonkyburg att spela. Backas egna musiker bjuder också på ett smakprov ur Cabaret som är höstens stora satsning på Backa.

Barnvakt erbjuds under föreställning
Under våren har de varit svårt att få biljett till Backas uppsättningar, men under hela kalasdagen spelas extrainsatta föreställningar ur repertoaren.
   Klockan tolv spelas Arga leken, som är Barbro Smeds pjäs om våra nya familjebildningar med plastpappor, styvmammor och bonusbarn.
   Klockan halv tre spelas Turkduvan av regissören Lars Melin och koreografen Tomas Fredriksson, en dansföreställning om att våga vara sig själv.
Klockan fyra spelar Gunilla Johansson Point Zero av Nawal El Saadawi, en monolog om den dödsdömda kvinnan Firdaus. Till den föreställningen erbjuder sig Backas personal att vara barnvakter.
   Klockan sju är det dags för kvällens sista föreställning, Girlpower av Eva Östergren, en pjäs om jämställdhet och kvinnokamp.

Göteborgs stadsteater: Elfte timmen

En gång i månaden håller baren i Stadsteaterns övre foajé öppet långt in på småtimmarna. Med start klockan elva bjuds det på den nattliga underhållningsshowen Elfte timmen.
   Skådespelaren Peter Melin är konferencier, senast i vit peruk och orange ormskinnsbyxor, för kvällens olika nummer.
   Det händer att teaterns egna skådespelare är med, men den mesta underhållningen kommer från artister utanför huset: akrobater, stå-uppartister, dansare, flamencogrupper, musiker och clowner i en skön mix.   
   En del nummer är ärligt talat inget vidare, medan annat ger en gåshud och minnen för livet.   
   Artisterna uppträder på olika platser i lokalen; på de två små scenerna och på bardisken. Publiken dricker öl, minglar och pratar. Efteråt är dansgolvet fritt när djn släpper loss. Senast den suveräna Iris Esell. Hela konceptet känns avslappnat och skönt. För att inte tala om vilket bra koncept det är att Stadsteatern bjuder in begåvade fria artister att ta del av strålkastarljuset vid Götaplatsen. Det känns både generöst och smart.   
   Elfte timmen gör mig positivt inställd till Stadsteatern och jag kommer definitivt att hålla utkik efter en del artister som jag sett uppträda där.

Teater Bhopa: Det stora samlaget

När samma trio jobbar ihop igen, denna gång med Det stora samlaget, känns det alltså väldigt spännande. Att pjäsen är ett inlägg i genusdebatten minskar inte intresset.
      Under hela föreställningen är Holmberg och Luttropp iklädda hudfärgade kroppsstrumpor. På bröstet och i skrevet har de kardborre-tejp där de fäster det kön som för tillfället passar bäst. Peruker, som ser ut som om de vore saxade ur en serietidning, gör varje kostym komplett. När duon sedan turas om att stå i scenens talarstol och argumentera för olika åsikter om kön och jämställdhet ger de löstagbara könsattributen karaktär till varje roll. Jag får en känsla av att kostymen verkligen hjälper skådespelarna.
   Förutom agitation från bland andra livmodersfeministen, ninjafeministen, poeten, som bara vill hylla kvinnan, och grabben, som undrar vad som egentligen är problemet, innehåller Det stora samlaget berättelsen om Elsa, en kvinna som helt tappat greppet om sig själv och bara blivit en ˜mamma˜, en överskruvad figur som passar i scenrummet eftersom det, precis som perukerna, påminner om en serietidning: konstnären Jan Eneroth har målat väggarna med sina popkonst-inspirerade figurer.
    Lindqvist, Luttropp och Holmberg har själva samlat ihop textmaterial till föreställningen och trojkan ska ha all respekt för att resultatet har blivit både underhållande bidrar till den jämställdhetsdebatt man kan ha på spårvagnen hem. Men utan Karin Dahlströms otroligt häftiga kostym och scenografi, hade pjäsen inte hållit ihop. Hon sätter publiken på helspänn redan från början. Så den stora applåden går slutligen till ensemblens enda kvinna, Karin.

Margaretha Åsberg koreograferar igen

Margaretha Åsberg har själv skapat scenografin som hon berättar domineras av en serie starka och smärtsamma bilder. Hon nämner namn som Helén och Fadime, påminnelser om en brutal samtidsverklighet.
   – Det är en personlig reaktion av upprördhet och sorg över kvinnors situation och utsatthet.
   – Men det börjar i ett ursprungligt paradis, ett elysium, tillägger hon.
   Paradiset förvandlas snabbt till ett inferno och prologen blir en klagosång, därför ser Åsberg sitt nya verk som en nutida infernovandring i Dantes anda.

Gunnar Idenstams orgelmusik
I kontrast till den brutala inramningen för Åsbergs beskrivning av koreografin tankarna till något drömliknande, erinrande och med en på samma gång kroppslig och ickekroppslig karaktär – som Dantes poesi.
   Och vilken musik passar till en infernovandring? Den frågan fick Åsberg besvarad när hon mötte den unge organisten Gunnar Idenstam. Ur hans verk, Cathedral Music – fifteen movements for solo organ, har hon valt fyra avsnitt som ledsagar de fem kvinnliga dansarna på deras vandring.
   Att använda orgelmusik är inget nytt för Margaretha Åsberg. Däremot sättet hon denna gång arbetat med dansarna.
   – För första gången kommer en del av rörelsematerialet ur dansarnas tematiska improvisationer, även om slutresultatet helt och hållet är mitt verk.

Resultatet viktigare än tiden
Margaretha Åsberg konstaterar att fem års frånvaro från det skapande arbetet är en lång tid och att det varit en komplicerad och ansvarsfylld process att skapa ett nytt verk. Men så tillägger hon med en röst fylld av tillfredsställd tillförsikt, att det är resultatet som räknas.
   Resultatet, det färdiga verket, presenteras på Moderna Dansteatern den fjärde april under en kväll som inleds med två solon av Virpi Pahkinen.

April i Nummer

Detta hade förstås varit grymt och i den bästa av världar är allt möjligt, men denna nyhet dementerar vi med sorg i hjärtat som ett ganska sunkigt aprilskämt.
   Vi vill också understryka att samtliga citat följdaktligen också var fejkade och uppdiktade utan att de inblandade och namngivna på Riksteatern var medvetna om detta.
   Nog om detta. April, april.

Ny vd för Riksteatern utsedd

– Vi inser att någon ”känd från tv” är nödvändigt i en rikstäckande folkrörelse som Riksteatern, berättar en intern källa för Nummer.
   – Grynet har allt det vi söker. En bred folklig förankring och ett enkelt tilltal. Dessutom är hon ju en kvinna med starkt feministiska åsikter och med tanke på regeringens nyligen tillsatta genuskommitté för scenkonst känns det förstås politiskt korrekt för oss, tillägger hon.
   ”Grynet”, mest känd från SVT:s barnprogram Bolibompa, bekräftar att hon tackat ja till vd-posten och att hon kommer att driva Riksteatern i samma anda som sin tv-show. Nummer anar att det beträffande personalpolitiken kommer att innebära, för att citera Grynet själv, ”TA INGEN SKIT!”.

Fint dockbesök i Stockholm

Att dessa lånväga gästspel kan genomföras har naturligtvis lite med turen att göra. Marionetteatern, som brottas med höga lokalhyror, har passat på att bjuda in dem i samband med att de ändå befinner sig i Sverige. Spanjoren Carles Cañellas och japanen Koryu Nishikawa kommer hit i samband med att de har gästföreläsningar på DI och amerikanen Eric Bass besöker Stockholm efter att ha spelat på den internationella Puppettoo-festivalen som äger rum i Skåne 24 april till 4 maj.
   – De kommer från olika kontinenter men representerar också olika spelstilar och attityder, säger Marionetteaterns producent Eva Kassander.

Varieté, filosofi och klassisk spelkonst
Först ut är Carles Cañellas varietéföreställning Solista som spelas 4-5 april. Cañellas har över 20 års erfarenhet av marionettspel, det vill säga när man styr dockorna med hjälp av trådar, och han ska enligt Eva Kassander höra till världens mest framstående marionettister. Solista passar alla från 3 år.
   Från USA kommer Eric Bass, som är konstnärlig ledare för Sandglass Theater, med idéberättelsen One Way Street 3-4 maj. Den riktar sig till vuxna och bygger på texter av filosofen Walter Benjamin. Eva Kassander berättar att Eric Bass’ föreställningar är så skickligt spelade att många upplever dem som direkt hisnande.
   Koryu Nisikawa kommer att demonstrera den omkring 150 år gamla japanska kuruma-ningyo-tekniken och även spela upp några klassiska scener med hjälp av den när han besöker Marionetteatern 17-18 maj. Kuruma betyder ”pall” på japanska och ningyo betyder ”docka”.
   – Dockspelaren sitter på en rörlig pall och för dockan framför sig. Det är en teknik som gör det möjligt för en ensam person att spela, till skillnad från Bunraku-tekniken som kräver tre dockspelare, berättar Eva Kassander.