Ahndorils danspremiär

Nya Maratondansen är inspirerad av boken, filmen och pjäsen Maratondansen (They shoot horses. Don’t they?) men har ett helt nytt manus skrivet av Alexander Ahndoril. I föreställningen medverkar, förutom dansare från Skånes dansteater, även skådespelare, musiker samt unga dansare från Malmö med olika kulturell bakgrund. Dans och musik blandas med skådespeleri och rap. Dansarna spelar teater och de två skådespelarna, Lennart Jähkel och Magnus Schmitz, har fått lära sig att dansa.
   – Jag har bara dansat mer klassiska danser på scenskolan tidigare och detta är ju väldigt modernt. Men de har varit snälla mot oss och inte gett oss några svåra lyft, säger Magnus Schmitz.
   – Men du är en väldigt dansant kille, smickrar föreställningens rappare, Evelyne Touré.
Hennes roll beskriver hon som en blandning av en narr och Puck från En midsommarnattsdröm.
   – Jag är faktiskt ganska mycket mig själv. Jag bryter in när det blir för mycket tjafs och kommenterar det som händer.
   Nya Maratondansen är ett led i ett mer långsiktigt integrationsprojekt och görs denna gång i samarbete med Malmö Dramatiska teater. Premiären äger rum tisdag 6 maj.

Publiceringen 30/4 – 5/5

Du som prenumererar på Nummers artiklar får nästa nyhetsbrev redan torsdag 8/5 och inte fredag 9/5 som tidigare har uppgivits, vilket beror på planeringsdagar o dyl.
   Kommande publicering: Se fram emot en kåserande krönika från Berlin som kretsar kring språkproblematik i teatervärlden, en kortare artikel från Osby dockteaterfestival, en intervju med MS-sjuka skådespelerskan Ewa Harringer som är aktuell med och i Flickan som trodde på drömmar, heta teatertips och mycket annat. Till dess, trevlig helg!

Backa Teater: Girlpower

När Saras hemlighet avslöjas visar det sig att alla familjens tjejer har kämpat med sin kvinnoroll och sin relation till män. Var och en med sin generations speciella villkor.
   Tonårstjejerna i publiken ser ut att sitta med öronen på helspänn när Sara, med stöd av alla familjens kvinnor, kräver raka besked av sin pojkvän. Jag hör någon viska till en kompis ”tufft”. Själv känner jag både ”äntligen” och ”mer”. Äntligen en pjäs med kvinnor ur flera generationer på scen. Det är så otroligt skönt att se en föreställning som berättar tjejernas historia. Den behöver både tonårstjejer och mognare kvinnor.
   Och som alltid har Backa teater förpackat pjäsen läckert. Scenografen Heidi Saikkonen har skapat en hel lägenhet på scengolvet, men väggarna är kapade i vadhöjd. Insynen är total i familjen. Det enda problemet är att jag vill se mer av den. För visst ligger det mycket i vad regissören Malin Stenberg säger:
   – I dag är många av oss som uppfostrades av alla feminist-mammor och feminist-pappor vuxna. Hur kommer det sig då att Sverige fortfarande inte är jämlikt?

Lågbudgetteater i höstens Norrbotten

Norrbottensteaterns styrelse beslutade i tisdags att teatern kommer att spela i höst.
   – Vi sviker inte vår publik, säger Lennart Thörnlund, teaterns styrelseordförande i ett pressmeddelande.
Projektmedel för barn- och ungdomsteater från Statens kulturråd om 100 000 kronor och en oväntad ökning av verksamhetsbidraget möjliggör en höst med teater. Dessutom möttes det tidigare hotet från teaterchefen Elisabeth G Söderström om stängning av teatern inför hösten av en varning om indragna verksamhetsbidrag för nästa halvår från Statens kulturråd.

Fyra små pjäser
Men det är en teaterhöst i det lilla formatet. Fyra pjäser kommer att spelas i Luleå och i länet, samtliga korta pjäser med få skådespelare. Två av dessa går som dubbelproduktion där båda pjäserna spelas samma kväll.
   Höstens pjäser är Pappa av Manuel Cubas, Pussmun och fläskläpp i regi av Elisabeth G Söderström, Motvalls kärring och I vått och torrt, de två sista i regi av Karin Enberg.
   Dessutom kommer en riksteaterproduktion, Rigolettos dotter, att repeteras i Norrbottensteaterns lokaler. Produktionen finansieras dock utanför Norrbottensteaterns budget och kommer inte att ha premiär i Luleå.

Dennis, en doldis

Någon rockkarriär tog aldrig riktigt fart, men det gjorde däremot författarkarriären. Dennis Magnussons första pjäs hette En ensam drottning och hade premiär på Teater Scenario våren 2000. Pjäsen kom till genom ett samarbete med Karl Seldahl (just nu aktuell med Antigone på Teater Oberon), som svarade för regin. Dennis kallar stycket för ”ett skämt, mer eller mindre” och berättar att de hade tre kvinnliga skådespelare som skulle ha lika stora roller, vilket resulterade i en uppdiktad historia om tre drottningar i Tyskland på 1600-talet. ”Det här är intelligent, skarpsynt och rolig teater” skrev DN:s recensent Pia Huss efter premiären.
   Sedan dess har det blivit ytterligare fem pjäser, men när jag berömmer Dennis för hans produktivitet menar han att det egentligen handlade om att Teater Scenario, där samtliga av hans pjäser satts upp och där han länge satt med i det konstnärliga rådet, hade ett stort behov av att nya pjäser strömmade till.
   – Vi hade inga pengar och försörjde oss på biljettintäkter, men efter några veckor går pjäserna alltid så jävla dåligt att man måste lägga ner och köra nästa. Så jag skrev två pjäser om året då.

Bollebygdsblod i ådrorna
Dennis Magnusson är född 1968 och uppväxt i Bollebygd utanför Göteborg, där hans senaste pjäs, Söndag, också utspelas. Han har haft de klassiska ströjobben, bland annat som diskare, inom hemtjänsten och på Konsum.
   Att han kom in på skrivandet är helt styrt av det personliga intresset, för Dennis skrev mycket under uppväxten trots att den inte utspelades i någon intellektuell författarmiljö.
   – Jag kommer inte från någon sån värld. Den här, vad ska man kalla den, den intellektuella världen fanns inte där jag växte upp, varken bland kompisarna eller hos mina föräldrar och fortfarande idag kan jag märka en viss skillnad när jag möter andra som har med sig en sån tradition.

Hoppade av teknisk linje
Men den traditionen Dennis växte upp i kändes å andra sidan inte riktigt rätt och symboliskt nog är Erik Johanssons arbetarpjäs Tok-Alfred ett av Dennis starkare teaterminnen. Den spelades på Folkteatern i Göteborg 1981, när Dennis var tretton, och titelrollen gjordes av Tomas von Brömssen.
   – Han tvingas in i fabriken och blir galen. Utan att förstå det då hade jag nog en liknande känsla inför arbetet. Jag är uppväxt bland elektriker och snickare, det är inget fel på det, men det var inte riktigt min grej. Jag gick på teknisk linje i ett år men det funkade bara inte.
   När Dennis var 26 kom han in på Biskops-Arnös dramatikutbildning. Stefan Sundén, som ledde utbildningen, har betytt mycket för Dennis skrivande och gör det fortfarande.
   – Han ledde in mig på ett annat tänkande kring skrivandet och kring konst. Han är någon form av mentor för mig och en av dem som läser mina pjäser.

Olösta problem i fokus
Sina tre första pjäser beskriver Dennis som ganska ”lighta”. Den lätt ytliga Livet efter detta handlar, liksom Hollywoodhistorien Starfuckers, om skådespelare och dess drömmar. Johans sista liv, som är hans fjärde stycke, var däremot ett försök att gå lite mer på djupet. Den är ett slags drömspel och handlar om en kille som möter sina inre demoner. I sina två senaste pjäser, Vi drömmer, vi hoppas och Söndag har Dennis bytt stil igen. De kan beskrivas som ett slags vardagsdramatik på liv och död, som i Dennis egen regi har spelats med en oerhört fin och poetisk nyansering.
   Vi drömmer, vi hoppas är resultatet av ett grupparbete, där Dennis tillsammans med sin producent och de tre skådespelarna Kajsa Svensson, Lotti Törnros och Martin Jonsson, diskuterade kring känslan om hur förhoppningar byggs upp i livet.
   – Jag har jobbat mycket med tv och där löser sig alltid allting på slutet. Även om det slutar olyckligt är det ändå någon form av upplösning, men här jobbade jag istället mycket emot föreställningen om att saker och ting löser sig. Det börjar dåligt och sen blir det bara sämre och sämre.

Leker med tidsperspektivet
Att skriva för tv har dock varit oerhört lärorikt, tycker Dennis. Han har levererat uppåt ett 80-tal avsnitt till olika tv-såpor, exempelvis Vita lögner.
   – För mig har det varit en väldigt bra hantverkskola som gjort att orden inte blivit så betydelsefulla, även om det kanske låter som en paradox.
   – Det högtidliga försvann när jag under en period skrev upp till två avsnitt i veckan och för mig blev det en befrielse att bara få vräka ur sig.

”Egentligen tror jag nog att det är väldigt mycket vardagsdialog i mina pjäser, men den är satt i ett nytt sammanhang. Jag jobbar mycket med tidsperspektiv och med att lura publiken att se på fel saker”.

Det kan tyckas märkligt, men Dennis ser uppenbara paralleller mellan sina senaste två pjäser och tv-såporna. Han menar att grundhistorierna är samma, men att formen skiljer dem åt.
   – Egentligen tror jag nog att det är väldigt mycket vardagsdialog i mina pjäser, men den är satt i ett nytt sammanhang. Jag jobbar mycket med tidsperspektiv och med att lura publiken att se på fel saker.
   – I och med att jag bryter upp tidsaxeln får orden en annan betydelse. I Vi drömmer, vi hoppas pratar två systrar om att åka på en charterresa till Capri. Den dialogen är ingenting när man ser den på pappret, men i det sammanhang vi hör den anar vi att det är fråga om liv och död.
   – Det är här teaterformen har sina möjligheter, men också nackdelar som gör att det ibland kan kännas lite svårt.

Intresse för hoppet
Risken att hamna i ”det svåra” kan också bero på att Dennis pjäser rymmer ett inte obetydligt, existentiellt allvar. I både Vi drömmer, vi hoppas och Söndag finns karaktärer som är extremt bittra över hur deras liv blivit.
   – Jag har alltid fascinerats över vad som är ”sant” i livet. Kan man leva utan hopp? Är det sant att man ska känna förhoppning i alla lägen? Det går inte riktigt att få något svar på det.

Moderiktiga dansare

Okey, kläderna är visserligen ganska fula och klädfirman är tantig, men annonserna är riktigt snygga och kampanjen visar ändå på att klassiskt skolad dans kan vara bred. Åtminstone så bred att ett kommersiellt företag vågar sig på att använda sig av nämnda dansensembler, och även namnge dem, för att skapa kvalitetsstämpel på sina kläder.
   Vi tycker helt enkelt, i dessa sponsorarma tider, att det är helt okey att para ihop den andefattiga kommersialism med den pennigfattiga kulturvärlden. Ändamålen helgar medlen, heter det ju och om detta kan dra in lite stålar till danskompanierna ifråga och generera fler dylika samarbeten, så är det väl inget fel med det? Vi väntar ivrigt på att få se ensemblen från Lars Noréns Kyla i tysk ölreklam.

Med knapp marginal i Malmö

För tredje året i rad öppnar Malmös kulturliv sina dörrar för allmänheten. Temat i år är integration och en nyhet är att man flyttar ut till Malmös ytterområden. I Rosengård, Fosie och Hyllie kommer det att bjudas på olika evenemang. Med Kulturbussarna kan man ta sig gratis mellan de olika föreställningarna.
   – Men vi vill också att de som bor i ytterområdena ska komma in till stan och se vad teatrarna här har att erbjuda, säger Petra Kuritzén. Hon är en av tre studenter från Kreativ Producent-programmet på Malmö Högskola som står för samordningen av projektet. Kulturella möten och integration kommer också att diskuteras i en paneldebatt med bland andra Ronny Danielson (teatern.nu),Kjell Stjernholm (Moomsteatern) och Robert Karlsson (Skånes Dansteater).

2000 knappar såldes
Det är 25 olika grupper som visar upp sig. Med i programmet finns stadens mer etablerade institutioner, men även mindre fria grupper och studentteatrar.
   – Teaterns dag är ett initiativ från teatrarna själva, vilket är roligt. Och ingen leker morsa eller farsa, utan alla är på samma nivå, säger Eva Söderqvist från Nya klassiska teatern, som kommer att bjuda på en historisk kavalkad. Två tusen knappar såldes förra året. Men de tre producenterna hoppas på
ett ännu större intresse i år.
   – Vi har ett mer omfattande program och hoppas på mellan 2500 och 3000 besökare, säger studenten och producenten Caroline Lundholm.

Boulevardteatern: Clownen Luktar Bensin

När man ser Clownen Luktar Bensin-gänget live på Boulevardteatern frågar man sig gärna varför inte fler radioprogram görs live. För det som kan tyckas väldigt enkelt i en scenisk form bestående av åtta aktörer i jeansjackor med varsitt mickstativ plus ett fett ljudsystem, blir på Boulevardteatern en störtskön crossover-upplevelse i ett ösigt tempo som fyller salongen med skratt.
   Precis som P3:s kultförklarade humorprogram består showen av sketcher, och precis som i radio gör skådespelarna tillsammans med ljuddesignern Fredrik Stålne stämningshöjande ljudeffekter, men nu inför publikens ögon och med diverse fantasifulla hjälpmedel. Skämten drar sig såväl under bältet som utanför det politiskt korrekta och att teatergruppen Gruppen dessutom är ett gäng slipade skådespelare gör detta till något mer än stand-up comedy, något annat än radioskämt och faktiskt något helt unikt.
   Bland höjdpunkterna utmärker sig Figge Norlings märkliga fältbiolog Bo Landin, som krälandes på golvet är ute på så kallad ”bäversafari”. Figges och Tova Magnusson Norlings radioteaterparodi à la 1940-tal kniper också sköna poäng, liksom när skådespelarna plötsligt bjuder publiken på grogg och jordnötter. Fast när de försöker sig på att skissa porträtt av utvalda stackare i publiken avslöjar sig åtminstone vissa som ganska risiga konstnärer. Hoppas verkligen att de håller sig till teatern i framtiden…

Manlig och klassisk Dramatenhöst

Av sammanlagt sju regissörer som fanns på plats vid dagens presskonferens sågs bara en kvinna. Å andra sidan är hon desto mer feministisk i sitt teaterspråk. Birgitta Englin, heter hon. Bättring på jämlikhetsplanet är dock på väg.
   – Kom igen nästa år! Då är vi killar ute, lovar Staffan Valdemar Holm.
   Så var kommer hönsen in? Ja, de skulle vara alla vackra skådespelerskor. För dom flödar det som vanligt av på Dramaten. Förutom i den enda kvinnliga regissörens föreställning: Birgitta Englin väljer att sätta upp I väntan på Godot som består av fem mansroller. Dessa tuppar är bland andra otippade Daniel Boyacioglu, spokenword-guden från Hallunda som kommer att spela Lucky, samt Krister Henriksson och Jonas Karlsson.

Holms egen regi
En av Höstens enda tre samtida pjäser i Dramatenhuset står Staffan Valdemar Holms själv för. Den 15 november har Marius von Mayenburgs Det kalla barnet Skandinavien-premiär på Lilla scenen.
   – Jag är glad att slippa klassikerträsket. Som teaterchef kan jag sätta upp vad jag vill och då blev det den här pjäsen, kommenterar Holm sitt pjäsval och hotar härmed att ”introducera den tyska humorn till Sverige”.
   I rollerna ses inga mindre än Lena Endre, som alltså återkommer till Dramaten efter en tids tjänstledighet, samt Rikard Wolff som enligt Holm ”mest kommer att befinna sig på damtoaletten och i baren”. Övriga roller är ännu ej tillsatta.

Ungt på Elverket
Annat på Dramaten i höst är bland annat Sarah Kanes pjäs Befriad som kommer att sättas upp på Stora Elverket i regi av den Litauiske teaterchefen Oskaras Korsunovas. Den gemensamma nämnaren för Elverkets samtliga höstpremiärer är för övrigt att samtliga huvudpersoner i pjäserna är unga.
   I motsats till teaterchefen väljer moderna Elverkets konstnärlige ledare sedan januari 2003, Stefan Larsson, att sätta upp en klassiker. Han har fått Stora scenen att disponera för Shakespeares Kung Lear som har premiär 12 september med bland andra Börje Ahlstedt, Angela Kovács och Julia Dufvenius i rollerna. Frågan är om inte Larsson och Holm skulle byta hus med varandra…
   Lovande verkar också Lucas Svenssons nya barnpjäs Ingen växer utom Stig och Molly som handlar om en kille som inte slutar att växa. Lucas förra pjäs, Fallna från månen, är för övrigt utvald att spela på Teaterbiennalen i Uppsala.

Sverigeturné: Kyla

I Lars Noréns senaste pjäs möter vi tre frustrerade och halvfulla killar, varav två med mycket kort hår och många ondskefulla tatueringar. I den vackra, svenska sommarkvällen surrar bina fridfullt i luften, bin som också kan stickas om man råkar komma i vägen.
   Killarna är på jakt efter en ”råtta” att få leka med. Som testosteron-stinna hatbomber minerar de scenen och när studenten med de bruna ögonen och det svenskklingande namnet Kalle, likt Pricken i Margret Reys barnbok från 1940-talet om en liten kaninunge som inte ser ut som sina syskon, hamnar i stormens öga är han givetvis ett tacksamt offer: han är ju allt de vill ha och samtidigt allt som de föraktar. Sakta påbörjas ”leken”, en nedbrytningsprocess som ska få ”inkräktaren” att förstå på vilkas villkor det här livet levs.
   Detta är hård kroppsvätske-teater. I första akten befinner sig tre killar som pissar, spottar och slår sig ur sin frustration. Plaststolarna ryker och deras planer för det påbörjade sommarlovet är att ”hata, döda och bada”. Den enda killen med utländskt påbrå, Ismael, håller sig dock i bakgrunden och väljer hellre att grilla korv samtidigt som han lätt maniskt nynnar på hemglass-bilens välbekanta, fula jingel, till synes opåverkad av de andra killarnas behandling av vad som faktiskt visar sig vara den här killens klasskompis.
   Detta är ett bisarrt kammarspel befolkat av nazister, rasister och andra snedtänkare. Och Lars Norén har som vanligt lyckats med att gestalta livsfara på scenen och samtidigt göra det underhållande: texten är starkt kryddad med nattsvart, ironisk humor. Ja, man skrattar stundom bokstavligen så man dör – inombords. Och går förhoppningsvis ut ur salongen pånyttfödd, med nya insikter inplanterade i sin alldeles, absolut fördomsfria hjärna.

Malmö Dramatiska Teater (Intiman): Bubblorna i bäcken

Miljön är kritvit och kall. Kläderna är vita, scenografin är vit och golvet är… vitt. Det är kanske så vi ser på sjukdom och död idag; vitt, sterilt och rent. Men än så länge ligger det levande människor i sjukhussängarna.
   De fem männen i pjäsen är lite som figurer, karikatyrer. Här blir Nikoline Werdelins bakgrund som serietecknare tydlig. En präst som ängslas över det mesta, en romantisk drömmare vars familj tröttnat på sjukdomen och lämnat honom, en sextokig kommunist, en sjuk läkare och en man som älskar tryggheten. Alla har de varit mitt uppe i livet. Nu är de fjättrade till sängen av sjukdomen.
   Alla skådespelare gör lysande porträtt och spelet är tajt och sammansvetsat. Petra Brylander som den varma, storbystade och halta sjuksköterskan med en passion för dansen, fascinerar. Hon byter dropp ena sekunden och gör en piruett i nästa. Charlotta Åkerblom spelar ett antal olika kvinnor som haft betydelse i männens liv. En av pjäsens glansnummer är hennes roll som den neurotiska, och samtidigt präktiga dottern, som kommer för att avslöja att hon skriver en icke-förskönande biografi om sin sjuke far.
   Det här är en förställning där man ena sekunden skrattar högt för att den andra få en klump i halsen. Den handlar om livet och om döden som ju båda två hör till fenomenet att vara människa.

Teater Terrier: Jag skulle ha ropat för länge sen

Scenen är uppbyggt som en container där två män, två kvinnor och en baby är gömda. Alla har sin historia, sin bakgrund och sin bild av framtiden. De är egentligen ett gäng helt vanliga människor, olika men med en sak gemensam. De vill bort från det hemska och starta ett nytt liv.
   Vi får möta studentskan (Susanne Karlsson) som med en matsäck bestående av en Coca Cola och en chokladbit drömmer om att komma till en storstad. Den andra kvinnan (Monica Wilderoth) har lämnat sitt land för att ge sin dotter en bättre framtid. Mannen med för korta byxor och som vill alla väl, pricksäkert spelad av Anders Carlsson, försöker se positivt på situationen och gör tappra försök att skoja bort att de befinner sig i fara. Han har sålt allt i sitt hemland för att ha råd med en biljett till…ja, till vad? I packningen har han badbyxor för han har hört att det finns fina stränder i Sverige. Hans naiva inställning retar först den andra mannen (Erik Olsson), som till en början är krass och sluten, men som utvecklas under pjäsens gång.
  Resultatet är lyckat och föreställningen bevisar än en gång att teatern ska delta i livet och det politiska samtalet här och nu. Det gör Teater Terrier – och det förbaskat bra. Hurra för dem!

Hela Lycksele dansar

Under helgen kommer Crowd Company att göra oannonserade nedslag på torget, arbetsplatser, skolor och affärer i Lycksele i södra Lappland. Dessutom kommer en cirkulerande folkdansledare att försöka inspirera till folkdans.
   Kultur- och fritidskonsulent Bo-Anders Johansson på Lycksele kommun tänker inte låta någon komma undan:
   – Även de som inte tror att de är dansintresserade kommer att märka av det, säger han.

Dansmässa i kyrkan
Dansens framtid i Lycksele kommer att diskuteras i seminarieform. Förutom Lyckseles alla amatördansare kommer också professionella grupper som svensk-finska Interdans, sydafrikanska Black Noise och umebaserade Nomo Daco att ge föreställningar. På söndagen hålls en dansmässa i kyrkan.
   Folk saknade alltså dans i kommunen.
   – Så nu ger vi Lyckseleborna lite av vad de vill ha, säger Bo-Anders Johansson.

Queer Shakespeare i Malmö

De grälla hippie-färgerna och de luddiga ryamattorna från Hair är nu ett minne blott. Som ni vill ha det utspelar sig bland annat i en skog som scenografen Lars Östbergh har valt att göra på sitt eget sätt – ett stort öppet rum utan dörrar och med endast ett träd, hängande upp och ner i taket.
   – Ja, det är väldigt stiliserat. Ett rum där fantasin får fritt utrymme och där allting kan hända, säger han.
   Regissören Ronny Danielsson beskriver sig själv som en riktig Shakespearefantast. Och liksom Shakespeare vill han provocera och utmana fördomar genom att låta männen bära kjol och kvinnorna kostym. Men hur queer var egentligen Shakespeare?
   – Man kan nog se honom som queer om man vill, men det är ju ett begrepp som kommit till i vår tid. Under de sista trettio åren har våra könsroller alltmer luckrats upp. Att få se Jonas Gardell och Mark Levengood pussas i tv var till exempel helt otänkbart tidigare.
   Premiären äger rum torsdag 24 april och ett lite annorlunda och vårigt sätt att ta sig till teatern är att hoppa på kanalbåten Rundan vid Centralen.

Lek och raseri, Ingmar Bergmans teater 1938-2002

Henrik Sjögrens bok är indelad i fem större avdelningar som i mer eller mindre kronologisk ordning behandlar Bergmans långa karriär – från dess inledning när han som ung och begåvad amatör verkade vid bland andra Mäster Olofs-gårdens teater och Studentteatern i Stockholm; hur han värvades till Helsingborgs Stadsteater, Malmö Stadsteater och slutligen Dramaten innan han mer eller mindre tvingades till en sex år lång exil i München som slutligen följdes av återkomsten till Dramaten i Stockholm. Fyra kapitel behandlar de författare som kommit att framstå som de centrala i Bergmans arbete: Molière, Shakespeare, Ibsen och – naturligtvis – Strindberg. Sjöberg har valt en enkel och lättöverskådlig komposition för att hantera detta oerhört omfattande material: han berättar kort om varje pjäs och uppsättning och följer sedan upp med valda citat ur recensioner. Ett antal intervjuavsnitt med Ingmar Bergman (där de båda herrarna utan att skämmas pratar om ”Ågust”, ”Dämoner” och konsekvent kallar varandra vid förnamn) interfolierar de olika avsnitten.

Imponerande arbete
Jag måste säga att Henrik Sjögren utfört ett på många sätt oerhört imponerande arbete. Jag kan till exempel inte ens tänka mig hur mycket grävande i olika arkiv som fordrats för att hitta alla gamla recensioner, programblad etc. Men nu är det här ändå ingen bok man läser från pärm till pärm – därtill är den med sina nära 450 sidor alldeles på tok för tung och monoton. Nej, Sjöbergs bok kommer nog snarare att kunna fungera som ett överskådligt standardverk; en källa att återvända till för den som behöver veta någonting om när, var eller hur det nu gick till när Bergman regisserade den eller den pjäsen. Allt finns med och är dessutom överskådligt samlat på en och samma plats. Och om man bara blundar för det ibland överdrivet panegyriska tonfallet är det här en bok som antagligen kommer att komma till stor användning under många år framöver, inte minst inom det vetenskapliga området.

Ozan Sunar lämnar Södra Teatern

Samma dag kan man läsa en helsidesintervju med Ozan Sunar i Svenska Dagbladet (22/4) där han berättar om sina visioner för Södra Teatern, bland annat hur han strävar efter att hylla ”det pluralistiska, demokratiska och civiliserade samhället. Där skilda åsikter och värderingar – estetiska, sociala, sexuella, religiösa – lever sida vid sida”. Man kan bara hoppas att han för med sig samma värderingar till SVT.

Ny chef med samma egenskaper efterlyses
På bara sju år har Ozan Sunar gjort teatern till en av Sveriges mest uppmärksammade mötesplatser för internationell scenkonst och teori och dämed också öppnat upp den mot världen.   
   – Riksteatern ser med saknad på att Ozan lämnar sitt uppdrag som chef för Södra Teatern. Vi kommer att slå vakt om den inriktning som Södra teatern har idag. Och jag kommer tillsammans med styrelsen att snarast inleda rekryteringen av efterträdare med sikte på att den ska vara avslutad i höst. Vi kommer att söka en person, som förenar modernt ledarskap med konstnärlig integritet och med stark vilja att nå en stor och bred publik. Södra Teaterns ledande roll som internationell gästspelsscen kommer att befästas och utvecklas ytterligare, säger Riksteaterns vd Peter Örn teaterns hemsida.

Den prostituerade tanken

Vi har sagt det förut och står fast vid påståendet: Den måste vara vårens hetaste teatertrend. Vi talar förstås om samtalskvällen, ibland förklädd till föreläsningsserie, debattkväll eller helaftonsseminarium.
    Om teaterns nyfödda vurm för dessa ”efterfester” bottnar sig i hemliga, statliga bidragsregler eller en tvättäkta tro på att publiken faktiskt inte nöjer sig med att själva dra igång en inre tankeapparat efter en föreställning, utan också måste ta del av andras funderingar, kretsar bland annat Bente Danielssons krönika kring.

Finns jag i det här samhället? Är jag verkligen en del av det? Hittills är det en saga: ”Det var en gång ett land och i landet bodde en prinsessa”,. Nej förresten, ”en fattig flicka”. Nej förresten, ”en spågumma”. Nej förresten, ”en försäkringskonsult”.   
    Försäkringskonsulten står i kön på Ica för att handla cornflakes, pesto och mellanmjölk när det plötsligt slår henne:
   – Jag vet faktiskt inte på vilket sätt mitt lands ekonomi är bundet till barnomsorgen och sjukförsäkringen och hur det påverkar mig i vardagen. Jag skulle behöva gå och se en pjäs som tar upp de frågorna.

På väg hem från affären träffar hon sin väninna agronomen, som är ivrig att debattera huruvida missbruk inom fängelser skapar återfallsförbrytare och vad det betyder för hennes eget känsloliv. En tidning blåser förbi deras fötter där de står och pratar. Kulturdelen slås upp och där är en annons:

”Pulpet – en samtalsserie på teatern.
Idag: Tillbaka i brott – en alternativ sjukförsäkring?
Efter föreställningen Utbrända småbarnspappan och tjuvsamhället har du möjlighet att träffa ensemblen samt AnnBritt Grünewald, Anders Björck, Jessica Gedin, Unni Drougge och Alexander Bard för en gemensam diskussion.”

   – Utbrända småbarnspappan och tjuvsamhället! Agronomen blir upphetsad.
   – Det var precis den jag tänkte på. Jag såg den i förra veckan. Med hon… och han, den där… som är med i vad heter den där serien. En samtalskväll. Då kan jag äntligen placera pjäsen i ett sammanhang som känns viktigt och äkta.
   – Vilket sammanträffande. Jag sökte just nya samtalsämnen till köksbordet där hemma. Stene kom på mig med att återanvända en åsikt från Kuwaitkriget på Irakkriget. Usch, pinsamt. Jag måste ha lite ny input. Och det här med utbrändhet, brott och små barn är ju alltid aktuellt. Jag menar: vad är det för mig, i mitt liv?
   – Synd att inte han, på Dramaten… Staffan Valdemar är med. Han är tjusig.

Samtidigt, i lunchrestaurangen på teatern: Den slipade producenten och praktikanten från regilinjen på Dramatiska Institutet står i lunchkön. De är inne i ett intensivt samtal och talar som vanligt på teatern så högt att de flesta i restaurangen kan höra. Producenten väljer knäckebröd och skakar på huvudet:.
   – Vi måste ha de här samtalskvällarna serru. Vi måste visa att vi är med. Vi får svårt att motivera våra anslag annars.
   – Och räcker det inte med att göra bra föreställningar? Regieleven som älskar att debattera har fått en intressant och provocerande ståndpunkt på kornet. Producenten sträcker sig efter lingondrickan:
   – Det är bäst att ta det säkra för det osäkra. En bra föreställning brukar alltid ha något att säga om tiden vi lever i. Skapa debatt. Vi ser till att skapa debatten. Den debatt vi vill ha. Samhällsmedveten.
   – Är det teaterns uppgift?
   – Vi visar att vi är engagerade. Ensemblen bryr sig om det de berättar.

Resten av kön har tystnat. En skådespelerska med perukstrumpa på huvudet slutar förklara för en dramaturg vad det var för fel på den regianvisning hon fick under den nyss avslutade repetitionen och vänder diskret sin uppmärksamhet mot samtalet. Regieleven blir eldad av att ha fått publik:
   – Det låter som ett alibi. Dessutom, när skådespelarna är med på de där samtalen efter föreställningen har de haft sin urladdning och kommer lättade och glada över att kvällens föreställning är över. Så möter de publiken som i bästa fall är rejält omskakad… Min erfarenhet är att skådisarna mest vill ha bekräftelse: Gjorde vi ett bra jobb? Var jag bra? Hur drabbade vi dig? För dem är diskussionen om pjäsen redan passé, den lämnade de på premiärfesten.
Regieleven kastar en nervös blick mot skådespelerskan. Producenten hejdar sig i valet mellan Lätta och Bregott:
   – Nu är du cynisk. Samtalen genomsyrar alla skikt på teatern. Vi skapar ett klimat här på teatern som gör folk mer kreativa och angelägna, och det ger bättre föreställningar.

Skådespelerskan kan inte hålla sig längre. Hon sveper med blicken över restaurangen för att se hur många som lyssnar och säger sen högt.
   – På 70-talet, då ställde vi idédebatten på scenen. Det var Peter Weiss för hela slanten. Sen kom 80-talet och det var bara mamma pappa barn. Jag vet inte hur många understimulerade morsor jag spelat. Nu längtar folk efter idé-expansion igen. Det blir för smått att bara ägna sig åt själens heminredning. De vill komma ut ur sina hem, se varandra, tala med varandra. Vår samtalsserie är en motståndsrörelse mot fördumningen. Mot förnedringen. I krig och dokusåpor. Det är hissen upp ur helvetet. Samhället! Politiken! I mig!
   Skådespelerskan dunkar sin knytnäve mot bröstet och stirrar med vild blick på producenten och regieleven. Producenten, som i hemlighet tycker att det är jobbigt med intensiteten i skådespelares känsloliv, nickar med ett svagt leende och vill bli saklig igen.
   – Javisst. Teatern är den optimala platsen för debatt. Vi är det offentliga rummet där det djupt personliga kan visas.
Han vänder sig till regieleven igen för att visa skådespelerskan mellan vilka samtalet egentligen pågår.
   –Sånt gillar ni väl att prata om på Dramatiska Institutet?
   – Och du är inte cynisk eller?
   – Jaja. Vänta tills du måste söka pengar för dina föreställningar. Vad har de för vegetarisk idag? Aubergine. Hoppas den inte är från Israel.

Sju snabba …

Hans och Greta, Operan
Om du inte fått barnbidraget ännu och behöver fixa godis till ”kidsen”. Smyg in i pausen på Operans Hans och Greta. Då bjuds det nämligen på påskgodis.

Vilse i pannkakan, Södra teatern
För dig med raggsocksabstinens som missade föreställningen när den spelades på Teater Brunnsgatan Fyra förra året. We love you, Staffan Westerberg. Och hur ska vi kunna motstå dig när helgens föreställningar lanseras som en ”Easter Horror Show”? Spelas endast 17, 18, 19 april.
Läs en NR-favorit från 2002

Clownen luktar bensin, Boulevardteatern
Enligt säker källa har detta P3-gäng i vanlig ordning skapat en”störtskön” föreställning full av sjuka upptåg och slapsticks.

Mein Kampf, Moment:teater i Gubbängen
Ett säkert stalltips med tanke på att det är Andreas Boonstra som regisserar, George Tabori som skrivit pjäsen och för att den handlar om en diktator i tiden (fritt associationsval). Premiären äger rum lördag 18 april.

Stridszonen, Elverket
Inte så snuskig och provokativ som Michel Houellebecqs böcker vilka pjäsen bygger på, men värd att se för skådespelerskan Elin Klingas fantastiska utveckling från teatralt affekterad Bergman-flicka med en mask till mångfacetterad aktris med hundra ansikten. Och så för att baren och restaurangen ute i foajén är så trevlig och icke-teatral, snarare genomsyrad av schysst klubbstämning.

Fosse på persiska

Iranier som tycker om norska dramatiker har hittills bara kunnat läsa Ibsen på persiska, men nu kan de alltså även stifta bekantskap med en av Europas mest spelade samtidsdramatiker, Jon Fosse.
   De fyra senaste Fosse-pjäserna som Mohammad Hamed har översatt är Barnet, En sommardag, Sonen och Natten sjunger sina sånger. I Sverige finns dessa översättningar än så länge bara att läsa på Göteborgs universitetsbibliotek och Kungliga Biblioteket i Stockholm, men förhoppningen är att även få ut dem i den svenska bokhandeln.

Ytterligare åtta pjäser på gång
Mohammad Hamed tog kontakt med Jon Fosse för ett antal år sedan eftersom han fastnade för hans böcker. Kontakten ledde så småningom till möjligheten att översätta tolv av hans pjäser, varav de två första volymerna nu är publicerade. Ytterligare åtta pjäser kommer att ges ut.
   Tidigare i vår skulle också Hamed, Per Nordin, rektor för Teaterhögskolan i Göteborg och ett par av skolans elever ha åkt ner till teaterfestivalen i Teheran (som Nummer för övrigt rapporterade ifrån) för att iscensätta Sonen. Initiativet var Hameds och tanken var att han skulle ha regisserat. Även Jon Fosse var ditbjuden, men p g a det då annalkande kriget i Irak, valde samtliga att ställa in resan.

Sprit och skandal i Karlstad

Inför premiären av En smärre skandal i slutet av mars bestämde sig Musikteatern i Värmland för att satsa på Opera After Work.
   – En smärre skandal är en enaktare på knappt en timme. Vi ville erbjuda publiken något mer. Tanken med after work var att man skulle kunna ta en öl med jobbarkompisarna, se föreställningen och ändå vara klar att gå hem vid sju och äta middag med familjen, säger Pernilla Eduard.
   Nu öppnar kaféet i Karlstads teater en timme före föreställningens början. I baren finns öl, vin och en del mindre maträtter. Och publiken har redan tagit konceptet till sitt hjärta. Hittills har föreställningen varit slutsåld på vardagar.
   – Det blir trevlig stämning när publiken kommer en timme tidigare till teatern och hinner varva ner. En smärre skandal är en föreställning som inbjuder till skratt, så det passar bra med after work innan, säger Pernilla Eduard.
   Den sextonde maj spelas sista föreställningen. Då ska teatern och personalen i caféet göra en utvärdering av after work-konceptet. Kanske blir det en fortsättning.
   – Vi hade egentligen inte tänkt fortsätta med after work. Till hösten spelar vi Verdi som är både längre och tyngre, men nu har konceptet slagit så väl ut så vi får se, säger Pernilla Eduard.