Nummer

Året var 1994. Sedan dess har de stora klassikerna i regi av de stora regissörerna på Stora scenen avlöst varandra; Dinoysus I Euripides Backanterna, en nyinstudering av rollen som Markisinnan i Yvonne, Tora Teje i P O Enqvists Bildmakarna och Fröken i Strindbergs Spöksonaten, samtliga i regi av Ingmar Bergman.
   En drömstart för en ung skådespelerska? Ja, kanske. Men det verkar som det är på Elverket, Dramatens nya experimentella scen, som Elin trivs bäst. Här har hon blommat ut i såväl Astrid Trotzigers dramatikerdebut Dröm om hösten som just nu aktuella Stridszonen av Michel Houellebecq. Och till hösten blir det Sarah Kanes pjäs Befriad.
   Nummer passade på att träffa Elin mellan föreställningarna. Följ med in på en exklusivt guidad tur bakom kulisserna. Klicka bara på videdoikonen till vänster om den här texten. Välkommen in!

Det är alldeles lugnt och tyst i Teater Tres svagt upplysta salong, nere på den svarta scenen väntar Lena Stefenson på publiken. In dundrar 50 barn i mellanstadieåldern. De hojtar och stökar och bökar, fnissar och buffas. Lena börjar prata med dem, ställer frågor om livet och döden, vill de ha evigt liv? Får man göra precis som man vill, alltid? Svarar man ja på hennes frågor ska man ställa sig upp och snurra ett varv. Publiken fnissar och skrattar och reser sig upp för att snurra sina varv. Stämningen är god men fladdrig. Vartefter lugnar sig publiken, alla utom några stycken. Och i ett hörn sitter en uppgiven elevassistent…

Kravfylld berättarteater
Så händer det märkliga, att när berättelsen om Gilgamesh, den sumeriske kungen som levde för 4 500 år sedan, börjar blir det knäpptyst i salongen. Till och med de stökigaste barnen sugs in i historien.
   Efteråt säger en av de vuxna i publiken spontant att det är stort och svårt detta, att göra berättarteater för mellanstadiebarn, som är vana vid så mycket mer action.
– Men det är viktigt, att någon gör det, att någon försöker hitta ett lugn och ett vilsamt tilltal.
Apropå detta säger Lena sedan att berättarteater kräver mer av både henne och publiken, eftersom publiken delvis skapar bilderna själva, inne i sitt eget huvud. Barnen får också måla något av det de minns från pjäsen. Det finns ingen scenografi, förutom en orientalisk matta på golvet, så barnen tecknar en uppsjö av olika miljöer.

En historisk ursprungskälla
I Sverige är Gilgamesh-myten tämligen okänd. Men det är ur den många historier stammar. Här återfinns berättelsen om syndafloden och här finns en orm som bär drag av ormen i paradiset. Stråk av berättelsen återfinns också i Odyssén, Koranen samt Tusen och en natt.
   – Det är en mustig skröna där alla delar av livet finns med, säger Lena, det är inte ont mot gott så som vi ofta är vana vid. Detta är en människas utvecklingshistoria, från arrogant översittare till ödmjuk regent.
   Det finns de som säger att Teater Tre är hopplöst omöjliga att placera i ett fack, de började som Mimensemblen 1979 och Lena är för övrigt den enda originalmedlemmen som är kvar. Gruppen blandar olika scenformer, som mim, teater och dans. De spelar för barn, ungdomar och vuxna. De gör helt enkelt vad som faller dem in. Förra våren satte de upp Joakim Pirinens Familjen Bra som dansföreställning och nu är det med en nästan kuslig tajming som Teater Tre har premiär på Gilgamesh. Berättelsen utspelar sig ju i det som i dag är Irak och det nyligen avslutade kriget ligger som en mörk fond när man funderar över regionen och dess historia. Men det är inte bara kriget som gör Gilgamesh aktuell, utan även de etiska frågor som myten ställer. Om det viktigaste verkligen är att vara störst och starkast till exempel. Irak är ju också den västerländska civilisationens vagga. Härifrån kommer tillexempel grunden till vårt eget rättssystem.

Samtal och workshops
Lena har länge burit med sig Gilgamesh.
   – Jag satte upp historien redan för elva år sedan, med fem skådespelare på Regionteatern Kronoberg/Blekinge. För fem år sen berättade jag den för högstadieelever i Skärholmen. Det unika då var att flera kände till historien från sitt hemland. Dom relaterade direkt. Det var så jag kom på att här har vi faktiskt en historia som fanns före de stora världsreligionerna, något som binder oss samman.
Nu gestaltar hon alla nitton rollerna själv. Regisserat har Roger Westberg (just nu aktuell i Shakespeare på 90 minuter) gjort.
   I Teater Tres Gilgamesh ingår även ett samtal innan föreställningen och en workshop efter.
   – Samtalet är till för att liksom kalibrera in publiken på föreställningens teman. I workshopen efteråt bekräftar jag det barnen uppfattat av pjäsen, de får göra enkla dramapedagogiska övningar på scener ur pjäsen och på teman som vänskap, sorg och förlust.
Sådant som förhoppningsvis ska leda in barnen på reflexioner över deras egen tillvaro.

Ny barnpjäs på gång
Allt detta kräver ett grundligt arbete. Lena är inte utbildad dramapedagog, men för något år sedan satte hon och Teater Tre upp En påse fett, en pjäs om anorexi. Detta var en pjäs som vände sig enbart till tjejer och där ingick workshops efteråt. Dessa leddes av Dalateaterns dramapedagog Jeanette Roos-Sjöberg och Lena lärde sig av henne.
   – Då upptäckte jag hur viktigt det var VAD man säger och HUR man säger det och att det ofta handlar om att få bekräftelse. Då hade vi ju workshopen för att publiken skulle få chans att bearbeta de svåra frågor som togs upp i pjäsen. Men i Gilgamesh är det mer fråga om att göra något roligt med teaterformen.
Skillnaden nu är också att Lena själv står för både samtalet innan, själva föreställningen och workshopen.
   Innan Gilgamesh var det är länge sedan hon själv stod på scenen, under senare år har hon framförallt arbetat som regissör. I höst ska Lena sätta upp en barnpjäs av dramatikern Kersti Björkman på Turteatern.
   -Kersti håller på att skriva den nu. Det ska bli en både spännande och rolig historia där inga allvarliga problem ska penetreras.
   Lena kommer också att turnera i skolorna med Gilgamesh – Värsta historien.

BERLIN. Jag har precis spenderat en månad i Berlin och har lyckats ta mig igenom åtskilliga teaterföreställningar, trots att min tyska ligger ungefär på en tysk 2-årings nivå (för att vara lite orättvis mot 2-åringen).
    Hur gör man då för att uppleva/överleva teater på ett språk man inte begriper?

Det första knepet är naturligtvis att välja rätt pjäs. Jag tycker gott man kan vara så vulgär att man ber personen i biljettkassan om ett hett föreställningstips. Förslagsvis något med sång, dans, itusågning av feta damer eller andra ordfattiga företeelser. Annars är det bästa alternativet givetvis att ta en pjäs du redan känner till. Varför inte en härlig klassiker! Tre systrar är bra på tyska också. Fast även här kommer det vara långa partier som sliter på koncentrationen till ingen nytta. Så hård är ju språkförbistringens karga verklighet.
   Men misströsta inte. Jag har utarbetat inte mindre än två strategier för att överleva. För att dessa ska fungera är det mycket viktigt att du är ordentligt utvilad vid teatergåendet. Du kan inte kosta på dig att vara det minsta sömnig (om du nu inte istället väljer den tredje oerhört fega strategin att somna ifrån alltihop, och sen efteråt vagt referera till en artikel du läst i Theater Heute om den moderna tyska teaterns fixering vid popkulturella referenser. Detta givetvis förutsatt att det är just i Tyskland du befinner dig).

ÖVERAKTIVITET
Den första strategin har jag valt att kalla ADHD/DAMP-strategin och den går ut på att vara oreflekterat intresserad av precis allting. Anteckna gärna! Det spelar inte så stor roll vad. Själva grunden är att du hela tiden sysselsätter dig med något. Själv tycker jag det roligaste är att försöka komma på så många potentiella handlingar och uppsättningsidéer som möjligt utifrån de få ord man förstår, som sist när jag var på Volksbühne och fick med mig orden kapitalismus, Moulin Rouge och Nicole Kidman. Herregud, vilka bra pjäser jag satt och såg! Jag tycker nästan att alla mina förslag var bättre än den egentliga handlingen som jag fick förklarad för mig efteråt (det visade sig nämligen att det inte fanns någon handling, pjäsen skildrade helt enkelt det katatoniska tillstånd vår genomkommerisaliserade värld fastnat i).

MEDITATION
Den andra strategin är raka motsatsen till den första, och det är med viss tvekan jag valt att döpa den till Sobril-strategin, och jag vill omedelbart understryka att jag på intet vis uppmuntrar teatermänniskors redan utbredda missbruk av lugnande tabletter bara för det. Den här strategin går ut på att vara så avspänd och kontemplerande som möjligt, att sjunka tillbaka och helt enkelt se på föreställningen som ett konstverk snarare än teater. Att tänka, men gud vilken tur jag har som hamnade mitt i en performance! Tänk att här får jag sitta och lyssna till de där människorna när de pratar om något jag inte begriper. Lyckliga jag! Kan fungera riktigt bra, jag lovar!

ASGARVET
Om det här skulle kännas för komplicerat eller långsökt så har jag även en ”quick fix solution” (som man tydligen kallar något i näringslivet – och då i motsats till alla så långsiktigt hållbara lösningar vi ju formligen sett samhället översvämmas av de senaste åren). Denna enkla medicin stavas först som sist VÅGA SKRATTA. För det är givetvis här utanförskapet bränner som hårdast, när du sitter rödkindat stum i en teatersalong där fem hundra personer precis fyrat av ett gemensamt asgarv (eller kanske snarare ett finkulturellt ”golf laugh” att jämföras med det lika diskreta ”golf clap” som överklasspubliken ägnar sig åt när de spatserar runt på greenen istället för att svälla på sina abonnemangsplatser på teatern).
   Jag kan inte nog uppmuntra att alltid skratta med fast du inte har en aning om varför. Faktum är att jag garanterar att teaterupplevelsen genast lyfter ett par hack om du slipper sitta på helspänn för att spela dövstum varje gång det skrattas.

TORRSKRATTET
Själv har jag arbetat fram några varianter av ett ganska torrt och avmätt skratt (öva gärna hemma). Det kan vara särskilt användbart om det finns risk för att du hamnar i samspråk med någon efteråt – och det då kommer att avslöjas att du inte talar det språk på vilket de lustigheter du precis skrattat åt uttalats. Tack vare det torra skrattets estetik kommer du dock alltid undan genom att framstå som så pass intellektuell att du uppskattat föreställningen på ett mer existentiellt plan än det mer uppenbart vulgära. Min absoluta och lite lömska favorit är annars att gå med några du vet inte heller kan språket, och sen skratta med högt och ljudligt, och njuta i smyg av stressnivån det garanterat orsakar hos ditt sällskap.
   Ska man då över huvud taget bemöda sig med att se teater på ett språk man inte förstår? Ja, det tycker jag nog. Några av mina bästa teaterupplevelser har jag fått serverat på ett annat språk än mitt eget, och för att tala storvulet har det lärt mig att teatern på så vis är lika generös som kärleken. När den är som mest sann och vacker slår den sig rakt igenom språkets brutala barriärer.

Lycka till!

På gruvbolaget Bolidens hemsida kan man klicka på rubriken ”How to find Boliden”. En världskarta dyker upp och visar verksamhet i Kanada, Belgien och Nederländerna.   
   Gruvsamhället Boliden, som växte fram på 20-talet tre mil norr om Skellefteå, har tagit sig ut i världen. I december kom världen tillbaka till Boliden när 200 asylsökande anlände.
   Boliden har ca 1200 invånare. När flyktingförläggningen skulle öppna var många skeptiska.
   – Vi kände att vi var tvungna att göra något, säger Göran Pilström, ordförande i Bolidens teater- och musikförening.
   En fest i Folkets hus i mellandagarna samlade över 200 personer, flertalet asylsökande, men också några bolidenbor. Fika, musik från olika länder och dans fyllde Folkets hus. Ett dragspel letades fram och asylsökande uppträdde spontant, berättar Göran Pilström. En tongivande pensionär var med på bild i lokaltidningens reportage från festen vilket lättade pensionärernas rädsla för det okända.

Kulturen som balsameffekt
Gun Berglund, enhetschef på Migrationsverkets flyktingförläggning, har jobbat på olika förläggningar i tio års tid. Hon beskriver mottagandet i Boliden som nästan massivt och säger:
   – Jag har inte upplevt det här starka engagemanget tidigare, det är ovanligt.
I mars körde teaterföreningen, i samarbete med Västerbottensteatern två simultantolkade föreställningar av Ingen farstu. Båda var fullsatta och arabiska, serbiska, ryska och engelska översättningar letade sig in i publikens öron.
   Gun Berglund säger att det är svårt att peka på precisa effekter men är övertygad om att föreningens arrangemang har en positiv inverkan på flyktingarnas hälsosituation.
   – Jag tror på den balsameffekt som kultur har för själen och måendet.
Hon påpekar också hur viktigt det är att att spontana möten mellan människor kommer via föreningslivet och att inte Migrationsverket som myndighet arrangerar samvaro:
   – Det är som om socialtjänsten skulle ordna ditt och mitt umgänge.

Berättarcaféer med korta puckar
Den tolfte maj är det dags för Västerbottensteaterns barnföreställning Jag gillar Stig. Den kommer troligen inte att tolkas, teaterföreningen kommer i stället att se till att de barnen i asylklasserna i förväg får tillgång till bilderboken som pjäsen bygger på.
   I samarbete med Västerbottensteaterns berättarensemble kommer också berättarcaféer att arrangeras innan sommaren. Svenskar och asylsökande får mötas och berätta något, vad som helst. Robert Herrala, producent på Västerbottensteatern berättar att man får jobba med korta puckar, plötsligt kan en stor grupp av de asylsökande försvinna. Ett exempel Göran Pilström tar upp är när en grupp avvisades strax innan en fest: Den mat de lagat till festen tog de med sig till resan i stället. Många av de som kommer till Boliden kommer att avvisas, enligt Gun Berglund har i dagsläget endast ett par, tre stycken fått uppehållstillstånd.
   Just nu finns 230 personer på flyktingförläggningen i Boliden. Som mest har där funnits 340 personer av ett trettiotal nationaliteter.

Öppen ateljé på Guldgatan 8
Ur de instrument som letades fram på mellandagsfesten har Boliden International Group växt fram, en internationell orkester med bandmedlemmar från bland annat Azerbadjan, Sverige och Iran.
   Ett annat av teater- och musikföreningens skötebarn är den öppna ateljén Guldgatan 8. Knutte Wester, sistaårsstudent på Konsthögskolan i Umeå, ville se hur han kunde använda sin konst i integrationsprocessen. Sedan slutet av januari har hans ateljé stått öppen tre dagar i veckan för bolidenbor och asylsökande. Konstverkstäder, filmkurs för kvinnor och musicerande har funnits på programmet.
   I Migrationsverket uppdrag ingår att de asylsökande ska ha något att göra fyra timmar om dagen. De fyra timmarna är kopplade till den dagersättning de asylsökande får. Det kan handla om att läsa svenska eller olika typer av arbete. Ett engagemang i Guldgatan 8 skulle kunna fungera som de fyra timmars aktivitet som krävs, men det är ännu på planeringsstadiet.

Förändrad samhällsbild
Göran Pilström och de andra i teater- och musikföreningen har också engagerat sig i svenskundervisningen. Eftersom endast ett fåtal fick läsa svenska i början tog de sig an en mindre grupp var och satte sig ner och lärde ut svenska med hjälp av bilderböcker.
   – Syftet är att skapa integration genom kultur; få de asylsökande att känna sig välkomna och bolidenborna att få bort sin rädsla, säger Göran Pilström.
   Teater- och musikföreningen i Boliden tar sitt avstamp i teater och musik men går utanför de traditionella uppgifterna, något som kanske är nödvändigt i en ort vars befolkning minskat i takt med att gruvbolaget dragit ner och flyttat ut i världen.
   – Samhällsbilden i Boliden är något helt annat nu, det är rörelse på kvällar och helger, säger Göran Pilström. Sedan finns ju nackdelen; om man får en god vän är det tråkigt när de åker ut.

Namnet Puppettoo är en finurlig förkortning av Puppet to Osby. Idén till festivalen uppstod i och med att Dockteaterverkstan i Osby fyller 25 år 2003. Femton grupper från elva olika länder deltog, bl a Puppentheater från Magdeburg med sin föreställning Solskensbarnet som med hjälp av så kallade mannekängdockor gestaltade en slavisk folksaga, italienska Laura Kibel och Teatro dei Piedi bjöd på föreställningen Borta med fötterna där dockorna bestod av Lauras egna händer, ben, fötter och mage, amerikanska Sandglass Theater gestaltade i One Way Street filosofen och författaren Walter Benjamins liv, huvudsakligen genom bordsdockor, och spanska La Fanfarra medverkade med en dockteatermelodram Melodrama baserad på en roman av Henri Rousseau, med traditionella katalanska dockor.

Svenska dockbidrag
Världspremiär var det på Bengt Larssons modellteaterpjäs Häxan i garderoben på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad.
   Övriga svenska deltagare var Svarta katten med föreställningen Pojken som åt ikapp med jätten, en föreställning som framför med bunrakudockor i trä , vilka uppträder på scenen utan synliga dockspelare, samt Abellis Magiska Teater som gav Den förtrollade sparven, en japansk saga även den med bunrakudockor.
   Jubilerande Dockteaterverkstan gör mest teater för barn. Cecilia Billing och Anders Lindholm har under åren producerat femton föreställningar. Under festivalen kunde man se Apkonster, Med bara händerna, Håll i hatten och En sällsam dag på Larssons lager med blandade tekniker, bland annat bordsdockor och marionetter.

Exotiskt regn och seminarier
När jag besökte Osby kom ett kraftigt försommaroväder med åska och hällande regn, vilket gav en exotiskt sydländsk prägel åt Göingeidyllen. Jag såg Dockteaterverkstans Larssons lager och blev imponerad av Billings och Lindholms karismatiska utstrålning och hur de skapade dramatik genom små gester och rörelser, minspel och en lekfull attityd, teater som gav mersmak.
   En rad seminarier anordnades även i samband med festivalen. Kan man utbildas till dockteaterkonstnär? var temat för ett seminarium med Dramatiska Institutets dockteaterutbildning i fokus. Ett annat handlade om modellteaterns framtid utifrån Bengt Larssons uppsättning Häxan i garderoben.
   Med den här annorlunda festivalen kom teater av världsklass för barn och vuxna till platser som Humlescenen i Bromölla, Folkets hus i Sibbhult, Borgen i Osby och Aoseum i Åhus. Låt oss hoppas att det är ett evenemang som återkommer i många år framöver.

Utanför ingången till Folkteatern står en blågrön permobil. Den är Ewa Harringers. Inne i salongens dunkel går hon med rullator och väntar på att få spela en av de första scenerna i föreställningen Flickan som trodde på drömmar. Undertiteln är ett liv i skuggan av MS och är Ewa Harringers egen berättelse om sitt liv. När publiken är på plats och ljuset går upp över scenen är rullatorn undanställd. Och Ewa Harringer går själv upp på scenen tillsammans med Elina Eriksson, som spelar Ewa som ung. En liten ramp är uppbyggd fram till scenkanten.
   Lite senare säger Gugge Sandström, chef för Folkteatern, och en av dem som har uppmuntrat Ewa att skriva en pjäs som sitt liv:
   – Hinder är vardagsmat för Ewa Harringer. Hon är det levande beviset för att den mänskliga viljan är starkare än allt annat. Det här med att vara en försiktig teaterchef har jag helt fått lägga åt sidan medan vi har arbetat med den här föreställningen.

Som en tandläkarbedövning
Ewa Harringer kom in på scenskolan i Malmö 1971. Då var hon nygift och under utbildningen fick hon sitt första barn. Filmsekvenser från den tiden ingår i föreställningen. En ung Ewa dansar, klänningen fladdrar, håret flyger i vinden.
   – Det konstiga är att jag fortfarande identifierar mig med den unga kvinnan som dansar i filmen. Min självbild är att jag fortfarande ser ut så. I själva verket är jag ju en småfet och orörlig 52-åring, säger Ewa Harringer.
   Det har gått snart 30 år sedan hon drabbades av sitt första MS-skov. Då var hon 23 år. Mitt i allt det lyckliga med man, barn och dans gjorde sjukdomen entré och förändrade Ewas liv för alltid. Det första skovet beskriver hon som en känsla av att vara påverkad av en kraftig tandläkarbedövning.
   Åren går och Ewas tillstånd förvärras. 1986 spelar hon sin sista föreställning med den fria teatergrupp i Göteborg som hon har jobbat med.
   – Då började jag påverkas fysiskt, mitt ben släpade. Man måste vara frisk för att kunna spela en roll. Alla karaktärer kan ju inte ha en rullator på scen. Även om jag kan bli förbannad på att handikappade syns för lite på film och teater, säger Ewa.

Sonen också på scenen
Hon trodde inte att hon skulle kunna spela teater igen, och sökte sig bort från allt som påminde om livet på scenen.
   – I många år ville jag inte ha med teater att göra överhuvudtaget. Men så började min son Josef att spela och då gick jag naturligtvis för att titta på honom. Jag grät alltid efter föreställningarna för att jag saknade att stå på scen själv så mycket, säger hon.
   Men sjukdomen gjorde det omöjligt för Ewa att arbeta. I flera år handlade hennes tillvaro om att överleva.
   – Jag har varit väldigt dålig. 1990 var jag döende, säger Ewa Harringer.
   Hon har varit så sjuk att hon varken kunnat sitta upp eller prata. Men hon kämpade och just nu mår hon bättre än på länge. Enligt Ewa beror det bland annat på en alternativ behandlingsmetod som fungerar bra.
   – Idag tror jag att en stor del av sjukdomen är psykisk. Och att det handlar om att bearbeta sina trauman. Min pappa hade också MS och dog ung. Det är ett trauma för mig.

Tre års arbete med manus
Pappan spelar en stor roll i föreställningen. Det var han som lärde Ewa att tro på sina drömmar. Och medan Ewa Harringer har skrivit på sitt manus har hon ofta känt att pappa suttit på hennes axel och uppmuntrat henne.
      – Det är många som har frågat var jag fått min starka vilja ifrån. Jag tror att den kommer ur att jag fick ovillkorlig kärlek som barn. Det är viktigt. Men det är lika viktigt att påpeka att jag är en vanlig människa. Alla kan göra vad jag har gjort, säger hon.
   Det har tagit tre år att jobba fram föreställningen. Ewa berättar att hon periodvis har tyckt att det varit svårt och jobbigt att skriva manus. Kanske inte så mycket på grund av ämnet som att hon aldrig skrivit dramatik förut. Dramaturgen Hasse Carlsson har hjälpt henne att bearbeta texten.
   – Han har fått mig att förstå vad dramatik verkligen är. Jag har valt situationer som har varit vändpunkter i livet. En av mina favoritscener är när flickan i pjäsen får sin första rullator. Det finns så mycket känslor där. Skam, rädsla, tankar på vad sonens kompisar ska tycka, men trots allt känslan av att det måste gå. Vi fixar den här situationen också.

En familjesjukdom
Ewa tycker att Flickan som trodde på drömmar handlar lika mycket om den sjuka som alla anhöriga till den som drabbas. Enligt Ewa blir den som lever nära en MS-sjuk lika påverkad av situationen som till exempel anhöriga till en missbrukare.
   – Jag har varit gift två gånger och jag förstår mina före detta män. Deras situation är inte lätt. Men många familjer går sönder helt i onödan. Om man hade erbjudits stödsamtal tror jag att mycket hade gått att undvika. Men allt sånt får man fixa själv, säger Ewa Harringer.
   Med ett par dagar kvar till premiären är hon förväntansfull och lite nervös. Längtan efter målet har varit stark – att äntligen få stå på scen igen.
   – En gång skådespelare alltid skådespelare. Har man en gång upplevt känslan av att ha hitta hem, funnit sitt rätta sammanhang i att spela teater. Då finns inget som går upp emot det, säger Ewa Harringer.