Nummer

Tillhör du också dem som kan få gåshud av att komma in på en fin teater, som älskar kostymer och spännande scenografi? Ingenting av detta finns på Radioteatern i Malmö. Istället möts man av ljudisolerade väggar, en liten scen med trägolv, ett bord, några stolar… Rummet har lika mycket magi som lärarrummet på en skola. Hur skapar man levande teater här? Jag bestämde mig för att vara med på en inspelning av Strindbergs Första varningen för att ta reda på det.

Radion som en gammal morsa
Teknikern Bo Nilsson och dramaturgen, producenten och regissören Sten Lundström har jobbat tillsammans på radioteatern i Malmö i sexton år. Sten är skådespelaren som drabbades av scenskräck och som istället började göra teater i radion.
   – Det är samma grundarbete, samma glädje och kreativitet som att stå på scen, men här behöver jag inte synas och slipper både ljus och smink, säger han när vi träffas på hans kontor.
   Enligt Sten skiljer sig inte dramatiken i radio från annan dramatik. Han går egentligen bara efter en regel.
   – Om jag fortsätter läsa en pjäs till slut utan att fundera så jäkla mycket på handlingen, om jag blir uppslukad, då kan den spelas i radion.
Men vem är det som lyssnar på radioteaterns pjäser?
– De över femtio, kulturbärarna i vårt land. Men det finns också udda grupper som lastbilschaufförer och bönder som lyssnar när de kör traktor. Även ungdomar som tröttnat på de andra radiokanalernas skral hör till våra lyssnare.
   När vi pratar märks det att Sten tycker att det för stort fokus på tv idag, att radion kommit allt mer i skymundan.
   – Radion är som en gammal morsa: full av kunskap och kärlek som man inte saknar förrän den är borta, säger han.

Ett inåt-spel
Pjäsen som ska spelas in den här gången är Strindbergs Första varningen. På kollationeringen träffas skådespelarna tillsammans med den danske regissören Ole Kröll. Texten diskuteras och läses igenom.
   – Det är ett litet stycke, men Strindbergs storhet märks tydligt. Här finns en enorm undertext. Personerna säger en sak och menar något annat. Det är ett stycke där det bubblar och kokar av erotik, säger Ole Kröll.
   De flesta skådespelare plockas från institutionsteatrarna i Malmö och Helsingborg. En av huvudrollerna spelas av Katarina Lundgren Hugg, som annars arbetar på Malmö Dramatiska teater. Hon är van vid radioteater. Detta är hennes tionde pjäs.
   – Det är härligt att få prata tyst och få arbeta så nyanserat med rösten. Men det krävs en väldig koncentration, att man lyssnar av varandra och har ett samspel. Istället för att rikta sig utåt komprimerar man och riktar sig inåt. Det är en utmaning att få med sig hela scenen i rösten.
Är det inte svårt med inlevelse utan kostym och scenografi?
   – Nej, man spelar ut ändå. Det är en väldig frihet att inte behöva hålla sig till ett perfekt rörelsemönster. När jag spelade in Elektra för fem år sedan var jag höggravid och gjorde en undernärd, hatisk flicka utan barn. Det är sådant som blir möjligt i radioteater.
   Sten Lundström har aldrig varit med om att någon tackat nej på grund av att det rör sig om radioteater.
   – Nej, någon sådan snobbism finns inte, tvärtom.
Men givetvis är skådespelare mer eller mindre lämpade.
   – Ja, det krävs en viss förmåga att nå den intima nivån och att skapa trovärdighet.

Olika dörrljud
På inspelningsdagen befinner sig skådespelarna ute i scenrummet med mikrofoner och i kontrollrummet bredvid sitter regissören och teknikern och följer arbetet med texten. Skådespelarnas röster är naturligtvis huvudinstrumenten, men andra ljud är också viktiga för att lyssnaren ska kunna se miljön framför sig.
   Det finns 24 000 olika inspelade ljudeffekter som teknikern Bo Nilsson kan använda sig av. Och ser man sig omkring i studion hittar man olika föremål som ska skapa stämningar och miljöer. Där är tre olika dörrar: en vanlig dörr, en sommarstugedörr och en riktigt tung dörr, alla med flera handtag som ger ifrån sig sina speciella ljud. Ett fönster med rullgardin. En gammal telefon. En trappa. Under några plankor döljer sig en grusgång, och en plastbalja på ett mikrofonstativ ger det lite ihåliga ljudet som blir när man pratar under hårtorken hos frisören.
   – Det är ljuden som ger lyssnaren bilder. Det är det svåra med radioteater – att få fram de ljud som ger människor associationer till en viss miljö. Det handlar om att förstå var man befinner sig, säger Sten.

Arton olika mikrofoner
Ibland, berättar han, lönar det sig att gå ut och spela in direkt i den rätta miljön. Till exempel i en bil finns det så många ljud som man inte tänker på; nycklar, handsfack, handbroms, blinkers etc. En gång skulle de göra en familjethriller som utspelade sig på en stor lyxbåt.
   – Vi hade tur. Sundet frös så flygbåtarna kunde inte gå. Vi ringde och fick komma dit och använda alla ljud ombord.
Bo Nilsson minns en dokumentär där det skulle vara stridsscener.
   – Jag såg på krigsfilmer i över en vecka och plockade ut ljudet från olika gamla stridsplan för att få den rätta stämningen.
   Som tekniker har han arton olika mikrofoner att välja mellan vid inspelningen. Under kollationeringen lyssnar han på rösterna och bestämmer sig för vilka som kan passa. Varje scen spelas in ungefär fem gånger och klipps sedan ihop tillsammans med regissören. En produktion tar tre till fem veckor. Han får det att låta lätt.
   – Det är som ett ordbehandlingsprogram. Skillnaden är att man flyttar röster och ljud istället för bokstäver.

Den romantiska pennan
Så är det dags för inspelning. Men plötsligt upptäcks det att en sak saknas. En blomsterbukett med silkepapper, som ska ge ifrån sig ett frasande ljud. Bo får sticka ut på blomsterjakt. Och sedan är det ett par skor som låter fel. Skådespelaren Torbjörn Lindströms gympaskor mot trägolvet ger inte den rätta känslan. Som tur är hittar de ett par riktiga skor i lokalen. För stora, men bättre än de andra och ljudet blir genast ett helt annat.
   – Vi ska skapa ett rum, en vision för lyssnaren. De ska få bild av vad som händer. Men det får varken vara övertydligt eller i underkant. Det ska vara perfekt, säger Bo Nilsson.
   Innan inspelningen görs ett par tester. Regissören Ole Kröll sitter i kontrollrummet och trycker på en röd knapp kopplad till en mick när han vill ha kontakt med skådespelarna – när något inte stämmer. Denna gång vill han att Katarina ska skriva mer romantiskt med pennan och tycker att Torbjörn är för scenisk, han måste prata medan han går. Till slut rullar bandet. Resultatet fascinerar. Det känns som om de är inne i kontrollrummet, det blir nästan lite spöklikt. Andningen hörs. Skorna mot trägolvet. Blomsterpappret som frasar. Och så skådespelarnas röster.

Audiell regi på tom scen
Ole Kröll ser glad ut. Han är nöjd.   
   Han började som radioteaterskådis redan som tioåring och har jobbat med radio så länge han kan minnas.
   – Främst tycker jag om att processen är så koncentrerad – att man ser ett snabbt resultat. På en teaterscen finns så många störande element. Den personutveckling som där tar flera veckor kan ta tre timmar i radion.
   När det gäller radioteater berättar han att det gäller att ha allt klart för sig innan inspelningen börjar. Han hör inne i sitt huvud precis hur det ska låta. Men visst håller han med om att miljön på radioteatern inte känns så inspirerande.
   – Här har radioteater likheter med Shakespeares teater. En tom scen, i dagsljus och utan hjälpmedel. Själva rummet har inte det minsta magi. Den skapar skådespelarna, teknikern och jag.

Detta är inte vilken festival som helst. Först har man givit sig själv ett uppdrag; att ena de två skilda kulturerna i Bryssel, den flamländska och frankofona. Men här gör de inte som de flesta andra festivaler i Europa där man visar upp föreställningar, scoutar runt för att hitta bra shower och så presenterar man dem. På Kunsten presenterar man i första hand intressanta konstnärskap, ger dem att plattform att verka på och placerar dem i en kvalitetskontext.
   I programmet i år står 20 premiärer av 30 programpunkter. Det är väldigt många, internationella storpremiärer bredvid mindre nyfunna konstnärskap. Det här är alltså festivalen man åker till för att upptäcka nytt, låta sig tänka i nya banor och se det absolut senaste – det som sedan kommer att turnera i flera år. Detta innebär också att många av dem som väljer ut föreställningar till andra storfestivaler eller gästspelscener kommer hit. En framgång här är en internationell succé. Så är det bara.

Modevärldens teater
Den veckan jag var där var således en besvikelse när bara tre av sju föreställningar var ”hitar”. För mig, i alla fall.
   Mest huvudbry ger mig Europas nya påläggskalv, Claudia Triozzi. Hon är en italiensk koreograf som kommer i kölvattnet av den nya italienska vågen ledd av Societas Raffaello Sanzio. Andra namn i denna slicka, trendiga och kyliga scenkonst är Motus, Fanny & Alexander, Clandestino och Kinkaleri. En ny teater som är värd att analysera och fundera över. En sak är säker, vi har inget liknande i Sverige. Teater för modefolket.

Kontrasteffekter
Triozzi skapar en värld med banal, onomatopoetisk, associativ poesi som för tankarna till surrealisterna. Hon lever i en bubbla på scenen, i ett snyggt scenrum, helt vitt, med sidendraperier som liksom hugger ut en tårtbit av scenen. Vitt genomlyst tak och vitt golv. På scenen ligger två cd-spelare några mickar och två fåtöljer formgivna som stenbumlingar, som bjärt kontrast till det fladdriga sidentyget.
   Och det är kontraster som är temat. Triozzi kopplar ihop saker som inte har med varandra att göra och söker skapa nya, vilda associationer. På en av stenarna sitter en gitarrist, som en näck kopplad till en förstärkare. Triozzi kommer in som ett spöke med ett sidentyg som täcker hela henne. Hon åmar sig kråmar sig och associerar i en sång kring slott. Sedan går hon av scenen och till gitarrkomp läser hon sitt släktträd – också föreställningens namn Family Tree, med kommentaren eller refrängen ”it’s my level”. Hon dansar bakom draperiet – den enda dans vi får se och det är egentligen bara skuggan av dans. När hon kommer ut igen har hon bar överkropp och en besvärlig peruk gjord av hundgodis på sig. Sista orden i föreställningen är varför. Jag måste ställa mig samma fråga – jag förstår ingenting. Men vi bjuds verkligen in att följa med henne på denna resa. Jag personligen saknade dock biljett.

Balinesiskt för utsålda hus
Jag vill bara kort nämna både den kinesiska och den balinesiska förställningen jag såg för att sedan uppehålla er en stund med de tre shower som verkligen fungerade väl och som ni kommer att få höra talas om igen: Tg Stans Poquelin, De Ondernemings Ca va? Och Lina Sanehs Biokhraphia.
   Mugiyono Kasido från Bali var helt klart en av festivalens stora succéer. Överhuvudtaget var det ordentligt utsålt med nära hundra procent beläggning rakt igenom. Men här var det utsålt veckor innan premiär. En väntelista på över fyrtio personer och folk överallt i den kyrka som här omförvandlats till scenrum. Men för mig representerar Kasido samma kulturella exotism som Riverdance. Jag skall försöka förklara.
   Globaliseringen är ett faktum. Coca-cola, Macintosh och Disney har sett till det, bland andra. Oavsett kultur så påverkas vi av väldigt likartade faktorer idag: SARS, AIDS, USA: s kulturimperialism och al-Qaida är närvarande överallt, i allas liv. På olika sätt och på olika nivåer, men närvarande. I denna exotiska typ av teater som betonar de kulturella olikheterna, utan att ta ställning tenderar den att bara representera kulturell exotism. En slags festivalkultur där de andra betonas. Vi känner oss tydligen trygga i att se andra som olika oss själva.
   Jag vet detta är ett orättvist resonemang. Jag vet att vi inte kan belasta en enskild konstnär för denna strävan efter kulturell diversering. Men jag vill bara klargöra min position. Uppsättningen Mencari Mata Candi i sig själv var det inget fel på – men man måste trippa på det antropologiska, det etno-chica. Detta är ett otroligt underbyggt och genomarbetat solo. Ärligt talat påminner det om ett Virpi Pahkinen-solo i sin intensitet, sin mysticism.
   Till vänster sitter tre balinesiska musiker, klingar och spelar stränginstrument och lockar fram lukten av rökelse i lokalen – bara en villa dock. Kasido har noga arbetat fram sitt stycke genom gedigen research. Materialet är hämtat från ingraverade dokumentationer av en gammal balinesisk rituell dans. Dessa åtta tempelmålningar är utgångspunkten för utvecklingsarbetet till detta starkt rituella stycke.
   Kasido kommer från en skuggspelsfamilj men har valt dansen som sitt uttrycksmedel. Scenrummet är enkelt. En naken lampa, vitt ljus och en skål. Och så varje rörelse betonad av muskelkramp. Arga miner, Shivamask och sen stående ovationer.

Moderniserad teater från Kina
Wang Jianwei från Kina går en annan väg, men stöter in i samma vägg. Gruppen från Peking ger sig på en känd kinesisk mytologi om Ping Feng som handlar mycket kortfattat om en rebell som går emot makten och straffas. Gruppen tar sig an sin historia och ger sig i kast med att modernisera det sceniska uttrycket. I föreställningen Ceremony använder de stora datoriserade projiceringar som accentuerar det mässande spelet. Psykologiska uttryck ges inte det minsta utrymme, personliga utspel är lika bannlysta som hastiga rörelser. Med en sövande ljudmatta och stiliserade masker ger de intryck av ett lika kodat uttryck som nô eller kabuki. Men här är det intressant för mig på det sätt att man får se vad dessa unga aktörer har till buds, hur de angriper sin kultur. Vad de väljer att berätta. Detta är inte festivalkultur. Men dock kodad svåröverförd teater, d v s exotisk…

Artificiell svett
Förutom detta såg jag Beatriz Catani som ingick i årets satsning på Argentina som sägs blomstra nu. Ekonomin och politiken är katastrof, men konsten frodas. Catani gör i sitt starkt symboliska teaterstycke inte ett starkt intryck på mig, dock.
   För mig var en av festivalens höjdpunkter Lina Saneh från Libanon. Hon ger ett kort stycke, Biokhraphia som hon tagit fram tillsammans med regissören Rabih Mroué, till synes enkelt med sig själv, i stort sett stillastående på scenen. Hon står bakom en ram, med en mikrofon. På en pall bredvid henne står en bandspelare, där hon låter sin egen röst intervjua henne om varför hon gör detta stycke. Det magiska uppstår, liksom i riktigt bra dockteater, att bandspelarrösten tycks få ett eget liv. Den heta och initierade intervjun går nästan för långt i sin önskan att placera stycket mot bakgrund av kriget. När Saneh är missnöjd med vart intervjun tar vägen spolar hon tillbaka kassetten och börjar om. Hon svarar annorlunda denna gång och intervjuaren skruvar åt andra skruvar med nya frågor.
   Genom små förändringar kliver stycken in i mig. Inte bara på en intellektuell nivå utan faktiskt nyper till också i magtrakten. Saneh börjar svettas ymnigt. Först bara störande mycket, hon stryker irriterat vätskan över pannan, över håret. Men efter ett tag kliver svettandet över i en metaforisk nivå, svetten rinner likt en vårflod ner över hennes klänning, och vi förstår att den är artificiell. Sedan börjar ramen framför henne fyllas med vätska. Hon står liksom i ett akvarium, allt medan hon svarar på frågor om sin konst. När ramen är full färgas plötsligt vätskan vit, och en film av Saneh tar över svararens position medan hon ställer sig på sidan om och betraktar.
   Det är riktigt, riktigt begåvat. Stycket ställer viktiga frågor och bjuder på stor show. Videoprojiceringen av Saneh lyfter en pistol mot pannan och trycker av. Den tredimensionella Saneh tömmer innehållet i ramen ned i små flaskor. Doften av lakrits sprider sig i lokalen…

Metaironisk teater
Frågor som: vad är teater, hur konfronterar vi oss själva på scenen, ställs mer eller mindre omedelbart i allt Tg Stan gör, men även en av Belgiens senaste stora exporter, De Onderneming (ung: företaget).
   I De Ondernemings stycke Ca va! tar de tag i myten Majakovskij. Man har uppenbarligen ställt sig frågan; varför vek denne poet, ansedd som den störste av alla diktare, av från sitt angivna spår och började skriva ren propagandadikt åt Lenin? Han blev en av huvudmännen bakom oktoberrevolutionen, samme författare som skrev JAG. Hur kan det komma sig? Och i Ondernemings anda, vad angår det oss? Hur kan vi närma oss denna frågeställning och göra den till vår egen? Deras förra projekt byggde på Agota Kristof romantrilogi och var renodlad berättarteater. Nu kastar de sig in ett formexperiment som tar sig an futuristernas strävan efter att skapa något nytt. Men som tvättäkta postmodernister är de medvetna om att inget är nytt och för över det futuristiska experimentet till vår samtid, till teatersituationen. Jag vet att det låter komplicerat men det är enkelt och – riktigt roligt. De lägger upp dramaturgin så att vi aldrig vet som kommer att hända härnäst.
   Inledningen är magnifik. Kanske den effektivaste jag någonsin sett. Scenen är enkel. Sex trossar med motvikter som håller mot de linor som hänger ner mitt över scenen. Sex stora glödlampor hänger i ett knippe. På en stol sitter en man med ryggen mot publiken precis bakom lamporna. När sorlet från publiken börjat lugna ner sig, hör vi att mannen mekar med nåt. Sen pang! Ett pistolskott. Knippet glödlampor släpps ut och börjar gunga. Mitt i en gungning faller mannen baklänges – mot mittscen, under de nakna lamporna. Pang!
   Det kallar jag inledning. Därefter följer en exposé där vi färdas från litteraturseminarium, till historielektion, rock ’n’ roll, nycirkus, show och metateatrala protester. Alla element vävs in, textmaskinen får till exempel agera medspelare och ibland sufflör. Suverän teater. Minst sagt.

Molières könsdrift blottas
Också Tg Stan gör ett mästerverk. De har tagit sig an uppgiften att penetrera Molière på riktigt, att verkligen göra honom sann för oss. Så har de tidigare tagit sig an Tjechov, Ibsen, och senast Antigone. De betar sig genom teaterklassikerna. Men så här kul har de aldrig varit förut. Detta är på fullt allvar första gången som jag skrattar åt Molière. Tack vare Stans metateatrala sätt att göra teater skapar de en stämning där vi får lov att skratta med skådespelarna och ibland åt Molière, och hans tid.
   Konkret så har de bantat ned ett tiotal stycken till ett. De har försökt att hitta en essens. De har bakat en Molièrebakelse snarare än att vördnadsfullt bearbeta hans stycke.   
   Föreställningen börjar med ett provocerande uttalade. Gruppen – alla sju på scenen visar något könsorgan. De står alla på den upphöjda scenen. Vi sitter runt omkring dem. De ser privata, lite generade ut, någon med snoppen framme, någon med brösten framtagna, någon med snipan blottad. Det är som om de vill säga, det är inte så märkvärdigt. Så här ser jag ut, inte mer än så. De jobbar med det som ständigt är det underliggande i Molières stycken, könsdriften. Den laddar hela tiden hans dramer med humor och dråpligheter – tänk bara hur många framtryckta barmar man får på näthinnan när man tänker Molière – eller hur många kåta gubbar. När könen redan från början är blottade är den spänningen borta. Nu kör vi, tycks de säga. Sen ställer dom sig på gasen till barockmusik och kristallkronor i två timmar och fyrtiominuter.
   Tg Stan, liksom Onderneming, jobbar enligt samma tradition. Detta är skådespelarnas teater. De jobbar utan regissör och gör allt, textarbete, regi och utsmyckning själva. De, liksom Molière eller Shakespeare, står själva för hela produkten som gestaltas. Därför kan det bli så här närvarande. Bägge dessa grupper har en absolut närvaro och ett här och nu som gör en teater bortom det museala. Molière skulle garva häcken av sig.

Dessutom permanentas samarbetet med länsmusiken i Jönköping, fast under något friare former än under den fyraåriga försöksperioden.
Det nya namnet på konstruktionen, Småland Musik och Teater (SMOT), har redan använts under inkörstiden, så förändringen är väl underbyggd. Dessutom planeras på sikt en utvidgning av teaterns nuvarande lokaler på Tändsticksområdet i Jönköping, så att även musikerna får plats. Totalt beräknas ca 100 personer komma att arbeta i de gamla personalmatsalarna och lagerlokalerna nere vid Vättern.

Friktionsfyllt samarbete
Samarbetet mellan länsteatern och länsmusiken – som i huvudsak består av konstmusikensemblen Jönköpings Sinfonietta – har inte varit helt problemfritt. Teaterns ambition, att kunna presentera en bred repertoar av musikteater, har inte alltid rimmat med konstmusikensemblens musikaliska profil. Teaterchefen Bernt Lindquist förklarar:
   – Från början fanns en idé om att samarbetet skulle innebära ett möte mellan talteaterskådespelarna och musikerna, men vi kom inte fram den vägen. Niklas Rådströms Kvartett, som vi spelade 1999 och där musiker medverkade på scenen, var ett försök. Men vi satte inte till de dramaturgiska resurser som hade krävts för en fortsättning: att kunna knyta fler regissörer till oss som ville arbeta på det sättet. Det var ett tillfälle som slank oss ur händerna.
   Även om samarbetet med länsmusiken resulterat i flera utmärkta föreställningar har avståndet mellan teatern och konstmusikerna varit ett problem. En naturlig mötesplats vore kanske operan eller musikalen, men varken teatern eller länsmusiken har haft några anställda sångare och statens kulturråd satsar inte på uppbyggnaden av nya musikteatrar av traditionellt snitt.
   – Och det är inte heller det vi velat, säger Bernt Lindquist. Tvärtom har vi varit nyfikna på just kombinationsmodeller: vi vill att begreppet musikteater ska definieras utifrån varje enskild uppsättning, utifrån den historia vi vill berätta. Olika berättelser ger olika musik. Vi planerar, t ex, att sätta upp Viktor Rydbergs Singoalla; där tyckte vi att mötet med rövare och zigenare och kärlekshistorien kring Singoalla bäst skulle speglas av ett möte mellan folkrock och Jönköpings Sinfonietta.

Fri teatergrupp involveras
Den nya musikteaterdelen av SMOT innebär också ett nära samarbete med Jönköpings enda fria teatergrupp, TEATER ”i”, vars skådespelare föreslås utgöra basen i musikteaterensemblen. TEATER ”i”:s konstnärlige ledare och regissör, Nelu Markovican, blir samtidigt konstnärlig ledare för musikteatern. Det ger förutsättningar för utbyte mellan teatrarna, både av idéer och personal.
   – Med den nya musikteatern får vi också möjlighet att knyta till oss frilansande yngre musiker med rötterna i andra musiktraditioner, musiker som kan fungera som identifikationsobjekt för den unga publiken. Så att det inte bara är ett gäng pingviner som sitter på scenen. Men självfallet kommer de nya musikerna också att kunna ingå i sinfoniettans produktioner. Det viktiga är att vi nu inte är fjättrade vid varandra, teatern och länsmusiken. I stället möts vi i lust, och det hoppas vi ska ge bättre resultat.
   I inledningsskedet kommer även dansteatern att produceras med hjälp av frilansande krafter, eller genom samarbete med etablerade kompanier. Någon egen konstnärlig ledare för dansen blir det inte inom SMOT, däremot anställs en danskonsulent inom landstinget, som bland annat får i uppgift att arbeta fram gemensamma dansprojekt mellan teatern och skolan.

Mångkultur & internationellt samarbete riktlinjen
Både den nya musikteaterdelen och dansteatern ska, som sagt, främst spela för barn och ungdom och inriktningen är – håll i er! – mångkultur och internationellt umgänge. Något annat går väl knappast att sälja till landstingspolitiker i dag.
   På höstens repertoar står, preliminärt, Gian Carlo Menottis TV-opera Amahl och irländaren Enda Walshs Disco Pigs, som tidigare bara satts upp som talpjäs i Sverige.
   Till våren 2004 planeras ett nyskrivet rekviem av Stefan Levin och en likaså nyskriven musikteater av Ingegerd Mothan: Blendas bröllop, där även amatörskådespelare och en kör från Eksjö medverkar. Bl a kommer den anrika småländska värendstrumman att användas på scenen: ett 40-tal repliker av trumman har beställts från en instrumentbyggare i Turkiet.
   Och talteatern? Den kommer sannolikt att döpas om till ”Smålands Dramatiska”, med egen konstnärlig ledning, precis som förut. Men det är en annan historia.

På scenen försöker två killar i femtonårsåldern lista ut vem det är som anlagt en brand på deras skola. Och den lite yngre tjejen, Ria, vill hellre vara med dem än leka med dockor som hennes kompis Sofia gör. Daniel och Johan blir båda lite förälskade i henne och det sätter deras vänskap på prov. De både sviker och förlåter varandra under pjäsens gång.

Olika tolkningar
Bland dem som tittade på pjäsen var Tommy Hansson och Klara Andersson, elever på Kristinaskolan. Tommy går i 8:an och Klara i 6:an.
   – De var jätteduktiga, säger Tommy, de använde ett bra språk med bra gester.
   Och Klara håller med.
   – Det var lätt att förstå pjäsen även om det blev lite rörigt ibland.
   – Han som spelade Daniel var mycket bra, säger Tommy, det var lite svårare att förstå tjejen som var med.
   De är inte riktigt överens om vem det egentligen var som anlade branden i skolan. Tommy tror att det var en av killarna själva.
– Men jag är inte så säker på det, säger Klara.
   Både Tommy och Klara har erfarenhet av teater sedan tidigare, de spelar själva, ett par gånger per år, i skolan.
   – Det är nog roligare att vara med på scenen än att titta på, säger Tommy. Senast var jag med och spelade i Bush och Bin Laden, en pjäs som vi har gjort själva.   
Klara, som nyss spelat med i en spökpjäs, tycker att det är kul både att se teater och att vara med och agera.

Verkstäder som uppföljning
I Brevet från NN skriver Johan ett anonymt brev, som han undertecknar just med NN, till skolans rektor där han lägger skulden för branden på Daniel. När de sedan blir vänner igen berättar inte Johan att det var han som skrev brevet till rektorn.
   – Jag tycker det var fel av honom att inte berätta, säger Klara.
   – Men samtidigt var det ju bra, säger Tommy, för de blev ju kompisar igen. Dessutom skulle ju Daniel mörda den som skrivit brevet…
   De tycker båda att sättet att framställa förälskelse i pjäsen passar både deras åldersgrupp och kanske också för något lägre klasser.
– Tjejen fantiserade mycket om kärlek, säger Tommy.
   Tyst Teater fick ta emot många ljudliga och tysta applåder efter sin föreställning. Och pjäsens tema, utanförskap, tog skådespelarna med sig till Kristinaskolan dagen efter, där de ledde verkstäder för mellanstadieeleverna.