Måndagen 25 augusti
På morgonen hann vi med både regnskog och kalifornisk öken, i Bergianska trädgården där vi tog foton för press och sånt.
Peter Tornberg, som är ansvarig för marknadsföringen, vill helst slippa de vanliga pressbilderna från teaterrepetitioner som han tycker brukar se likadana ut. Programmet ska bli en färgexplosion, säger han: ”Vi bryter helt mot det stilrena vi har haft ett tag på Riks Drama. Sånt är kul, att helt byta stil!”
På kvällen fortsatte vi repetera i Hallunda och såg att vi behärskar, eller nåja, två tredjedelar av texten. Inte riktigt två veckor kvar till premiär. René är inte stressad.
Jag hade med mig en Gloria Gaynor-låt och en idé på ett clip och medan vår regissör gick ut och tog ett telefonsamtal provade Stina, Maria och jag idén och lekte oss fram till ett förslag. Vi blev så entusiastiska att vi var tvungna att springa ut och hämta honom. Han gillade det vi gjort och började genast sortera vad det var han sett: Vad säger vi med det här? Det där är bra, men det här kan vara ansvarslöst att ha med, för det kan missuppfattas. Renodla, men inte renodla bort charmen.
En liten twist av slutet på vårt clip-förslag kopplade ihop bankrån, arbete och kärlek.
Tisdagen 26 augusti
Vi tog på oss nyinköpta toppar, skor och kostymer och ställde oss på scenen. Renés reaktion var liksom mera ”oj” än ”ja, va bra!” Han saknade de vanliga tjejerna, det blev för mycket av företagsledare på scenen, och allt vi gjorde tolkades i ljuset av det. Då blir det Teater plötsligt, som René vill undvika.
Charlie höll med, gick ut och tänkte till och kom tillbaka med nya idéer. En var (med ett skratt) ”vi behåller det tills René ändrar sig nästa vecka och börjar gilla det” och en annan att vi skulle trycka bilder på topparna med motiv från affischen och ur Psycho och ta bort kavajerna. Det lutar mot det senare och sen repeterade vi med fastnålade papperslappar med en nyduschad och skrikande Janet Leigh på bröstet.
”René pratade om ytterligare en regel han har för skådespelare. Att gå emot det romantiska, storslagna eller sentimentala när vi säger ord som Kärlek, Död och Liv. För vi vet inte vad kärlek, död eller liv är, vi frågar oss det”.
Vi hann med två scener idag, och vi hade fullständigt hjärnsläpp. All ny text har trängt ut den gamla. Både Maria och Stina hade slagit upp gamla skador, Maria hade nackspärr och hudfärgad krage och Stina haltade. Jag var så trött att hela kroppen var gelé och jag ville bara lägga mig rätt ner på fläcken och sova.
Feedback igen. Jag blev plötsligt varse att jag vill mjuka upp hårda fakta på ett sätt som jag upplever som typiskt ”tjej-ängsligt”. René påminde oss att det är vackrare med de gester som är våra egna och som kommer till exempel i frustration att inte minnas text, än med förklarande gester som ”ser bra ut” från ett skådespelarperspektiv. Och om igen handlade det om att vi tänker tillsammans, vi visar inte bara idén av att vi tänker. Vi vet ju det mesta av det här egentligen, det är bara det att vi ska få det från huvud till kropp. Vi tog upp att vi kanske borde överväga strykning i texten. René har också tänkt på det, redan vid uruppförandet i Berlin. Sju sidor rök.
Onsdag 27 augusti
Elva timmars sömn och sedan kvällsrepetition. Vi gick tillbaka till de traumatiska scenerna där vi fick textsammanbrott igår och nu flöt det igen. Strykningen känns också helt rätt. Vi provade de clip där vi har videoinslag med och insåg att i ett av dem finns en alltför grumlig ironi. Vi riskerar att cementera ett antal fördomar. Det är så frestande att bara köra på när man hittar nåt som är komiskt och undvika att titta närmare på vilka föreställningar och värderingar som understryks. Jag har aldrig varit i ett sammanhang förut där medvetenheten om detta har varit så stor. Det är ju en av grundpelarna i Renés repetitionspolitik. Det blev alltså en ”Kill your darling”.
René pratade om ytterligare en regel han har för skådespelare. Att gå emot det romantiska, storslagna eller sentimentala när vi säger ord som Kärlek, Död och Liv. För vi vet inte vad kärlek, död eller liv är, vi frågar oss det.
Anders Åhslund, som ansvarar för videoteknik och ljud, ser så fullständigt neutral ut i ansiktsuttrycket att man när som helst väntar sig att det ska komma en riktigt kul kommentar. Vilket det gör. Och videoöverraskningar! Han hade tydligen öronen på skaft när vi spånade clip-idéer i måndags, för nu hade han satt ihop en video efter ett av de där hypotetiska förslagen vi slängt ur oss och vi älskade den. Det verkar som om vi vet hur vi ska sluta föreställningen nu. Det blir mycket …hemtrevligt.
Torsdagen 28 augusti
Förmiddagen ägnade vi åt att skriva upp alla scener på ett stort papper och sätta rubriker på vad de handlar om. Vi skrev upp första repliken i varje scen och bestämde vilka clip vi ville ha emellan, så att vi hade något att vända oss till under eftermiddagens genomdrag. Vårt första! Vi tog oss igenom, visserligen med manus i handen i sista scenen, och efteråt sa de som tittade att energin var en knock-out, och det verkade vara positivt menat.
Flera sa att vi nog inte förstår vad det är vi ger, och att kraften från scenen går utöver det vanliga. Det finns en massa jobb kvar att göra, det var alla överens om. Flera clip känns luddiga och texten sitter inte i ryggmärgen. Jag kan väl ana att det är nåt ovanligt vi ger, visst, och samtidigt finns rädslan att inte göra texten rättvisa.
”Att René är så respektfull och tillåtande gör att det blir lätt att komma med idéer. Han verkar lyssna på människor som om han just av den här personen skulle få höra det viktigaste på länge. Och sen säger han omedelbart vad han tycker om det man sagt, och lyckas göra det utan att man känner sig dum om han är av en annan åsikt.”
Skräckscenariot är att publiken ska tycka att ”gud vad mycket svåra ord och så skrek de nåt om globalisering och förändrade livsvillkor, men varför var de så upprörda?” istället för att vi ska väcka frågan hos oss själva och publiken: Håller våra livsvillkor på att förändras utan att vi märker det? Påverkar globaliseringen kanske vår upplevelse av kärlek?
Fredagen 29 augusti
René ville flytta om flera clip och byta ut andra för att sedan ha genomdrag. Lite realistiskt tidsperspektiv från Stina och vi bestämde oss att skippa genomdraget och enbart ägna oss åt att få ordning på clippen.
Att René är så respektfull och tillåtande gör att det blir lätt att komma med idéer. Han verkar lyssna på människor som om han just av den här personen skulle få höra det viktigaste på länge. Och sen säger han omedelbart vad han tycker om det man sagt, och lyckas göra det utan att man känner sig dum om han är av en annan åsikt.
Ett av våra teman, ”Barn är inte en del av ekonomin” blev två clip. I ett besöker vi mödravårdscentralen och i det andra recyclar vi Brechts Kritcirkel, fast på ett lite annorlunda sätt.
Lördagen 30 augusti
Arrangörs-träff. Representanter för teaterföreningarna i landet som äger Riksteatern kommer och får en klarare bild av vad det är för produktion de har beställt. Så att de kan presentera den för sin publik. Klockan tio på morgonen tog vi de tre första scenerna. Vi hade värmt upp med att dra texten lite innan, men nu blev uppvärmningen nästan mer lyckad än själva showen eller vad man ska kalla det. Nån form av uppvisning kändes det i alla fall som. Jag kände mig lite olustig efteråt, tills jag kom på att det ofta är så här, det andra eller tredje mötet med publik. Vid första mötet accepterar jag att jag är osäker och lever ärligt med den osäkerheten. När jag märkt att det funkar bra ändå, och över förväntan, ökar jag kraven på att det ska bli perfekt nästa gång det finns folk i salongen trots att osäkerheten fortfarande finns där. Då blir det förstås rätt dött, inte konstigt alls. Efter den erfarenheten kan jag bestämma mig för att bli självständig. ”Tyck vad ni vill, det här är vad jag vill säga”. Då brukar det leva igen. Och på mycket stabilare grund än vid första publikmötet. Så allt är väl helt i sin ordning.
”’No, it´s too much theatre, too pretentious’, sa René lite oftare än vanligt.”
I frågestunden efteråt hade många fattat mer om vart vi är på väg än vad jag väntat mig.
René berättade om sitt arbetssätt och sin syn på teater. Han sa att en skillnad från vanlig, representativ teater, alltså en teater som representerar exempelvis en regissörs världsbild, är att här finns inga metaforer i vanlig bemärkelse. Det är vad man ser, det finns ingen dold betydelse. Och att skådespelarna representerar inte honom. Arbetsprocessen går till stor del ut på att väcka ett så stort intresse för det som texten handlar om att den blir skådespelarens egen.
Någon frågade om det lika gärna kunde vara män som spelade rollerna. Rene svarade att Jo, absolut, men ett problem med manliga skådespelare i hans pjäser är att män verkar ha svårt att skrika i ren förtvivlan eller ilska, det finns alltid ett ”Här är jag” med i bilden: ”Ahhh! Här är jag och jag är kung Richard den tredje!” istället för ”Aahhh! Jag står inte ut med att vara kung!”
Måndagen 1 september
Vart tog timmarna vägen? Textrepetition, möte, lunch, clips och text igen. Så var det redan sen eftermiddag och dags för Maria att åka till läkaren för att få hjälp mot elaka baciller. Hon har legat nerbäddad i helgen och det är inte tal om att skrika på några repetitioner just nu.
Vi är fortfarande inte helt nöjda med clipsen; våra mellan-scenerna-scener. Vi kom med ovanligt dåliga idéer. ”No, it´s too much theatre, too pretentious” sa René lite oftare än vanligt. Han menade att om nånting vi gör på scenen bara fungerar om publiken lyssnar snällt tycker han redan att det är för pretentiöst. Vi ska aldrig vara beroende av att publiken uppför sig ordentligt. Vi sökte nånting väldigt enkelt och kort. Det slutade med att jag var jultomte, Maria viftade teatersnö så att det yrde med hjälp av en pizzakartong och Stina fick en plastanka av mig i julklapp. Knappast så där jätteenkelt och kort. Men pretentiöst var det åtminstone inte.
Tisdagen 2 september
Mitt under genomdraget, i Kritcirkel-clipet, kastade sig Stina ner på konstgräsmattan. Aha, kul! tänkte jag, Stina är på gång och hittar på nåt nytt! Men det var inte kul, inte alls. Den gamla muskelskadan i vaden slog till rejält och genomdraget blev en färd till akuten istället. Vila ordinerades. Vi kommer att få lägga om en del. René brukar säga ”it´s beyond that” om allt som man vanligen brukar tycka är viktigt på teatern. Han skulle säkert tycka att det är ”beyond that” även om en skådespelare skulle behöva spela liggande i en gipsvagga, så länge skådespelaren själv ville.
Onsdagen 3 september – inställd premiär
Det blir inte någon premiär på lördag. Läkarens gissning var att Stina kan stödja på benet om två veckor och nu gör det ont hela tiden. Okej. Dags för refokusering, som det heter i sportvärlden.
Jajamensan nya tag. Två veckors repetition till, men utan René. Vi hinner bli mer säkra på texten, alltid något. Vi repeterade trots allt några timmar idag, ”Orkar du Stina?”, ”Ja för fan, jag är finne.” Vi gjorde pauser när det gjorde för ont. Expressen ringde och ville höra om Stina tog smärtstillande. Vi fantiserade om rubrikerna: ”Rederietstjärna – Sjukhus – Drogad – Rasar – Till attack mot tysk stjärnregissör”.
Repetitionen kändes nyttig. Vi jobbade med de första scenerna och koncentrerade oss på Renés regler:
– Kom med repliken i exakt anslutning till den föregående. Säg den precis i svansen på repliken före.
– Håll energiflödet igång oavbrutet mellan er.
– Ställ frågor med texten, påstå inte. Förstå vad du säger medan du säger det och vad det innebär för dig känslomässigt.
– Var med dina medspelare: se och lyssna på den som pratar.
– Var i det som sker här och nu, planera inte. ”Don´t conduct yourself!”
Det kändes oväntat lugnt med beslutet om uppskjuten premiär. När jag kom hem gick luften ur mig och jag kände mig helt gråtfärdig av all uppladdning och spänning som släppte. Post Production Stress Symptom fast before, liksom.
Torsdagen 4 september
Repetitionen inställd i dag. Det gjorde för ont.
Antiklimax och IKEA, det hör ihop på något sätt, så jag åkte dit.
Fredagen 5 september
Vi skulle bara prata igenom clippen och lyssna på musiken till dem, i rätt ordning för att få en känsla för flödet och rytmen. Några monologer slank med av bara farten. Med full kraft, ouppvärmd i rösten, inte bra.
Stina skulle sitta på en stol och inte röra sig ur fläcken. Men hon kan ju inte låta bli, och inte vi heller. Nu får Stina stanna hemma några dagar. På tisdag kommer vi hem till henne och läser text. På onsdag ses vi igen på teatern. Då är det en vecka kvar till det nya premiärdatumet 17 september, i Nyköping.
”… René och hans förläggare undrade i pausen om vi inte tyckte att det var väldigt omodernt. De sa att det inte är möjligt att spela den sortens teater i Tyskland längre.”
I kväll gick vi på teater. Nu när jag jobbar med René såg jag plötsligt den lavavåg av sexism som väller över publiken. En grupp flickor på scenen. Vad gör en grupp flickor så där i största allmänhet? Står och fnittrar så klart och tittar trånande på hjälten. Tills de blir lägrade och vänder upp könet mot publiken. Av den manlige hjälten ser vi bara ryggen. Om och om igen kommer den typen av scen, ibland kryddad med våldtäkt. Arbetet med René får mig plötsligt medveten: vad är det för bilder vi reproducerar? Unga kvinnor tassar och sätter aldrig ner hälen, ynglingar går med hela foten på golvet. Jag har själv tassat omkring i skir klänning på scen några gånger och spelat ”tjej”.
I Sverige gissar jag att föreställningen i går kväll anses gränsa till det nyskapande. Det intressanta var att René och hans förläggare undrade i pausen om vi inte tyckte att det var väldigt omodernt. De sa att det inte är möjligt att spela den sortens teater i Tyskland längre. Fast olyckligtvis inte för sexismens skull. Det får mig att tro är nånting nytt är på gång på scenerna ute i Europa som inte kommit hit ännu och Människor på skithotell är definitivt en del av det.
Tisdagen 9 september
En magnetröntgen visar att skadan på Stinas vadmuskel är värre än man först trott. Vi måste vänta med premiären ytterligare några veckor tills det inte längre finns risk att muskeln går av på mitten eller att andra hemskheter händer. Vi jobbade ändå igenom texten tillsammans hemma hos Stina. I morgon ses vi på teatern för möte, och mer exakta beslut antar jag.
”… han tittade bara allvarligt på henne och talade om flera bristningar, varav en är ett tio-tolv centimeter långt snitt. Föreslog gips eller disciplinerad stillhet i minst fyra veckor. Och mer teater blir det inte för hennes del i höst.”
Ulrika Josephsson som är producent har nog en del att göra nu, omläggning av en hel turné. Att René, som har flera premiärer i Tyskland att övervaka, kommer på blixtvisit för repetitioner i helgen som det var tänkt är ju ingen idé. Hoppas han inte är så uppbokad bara, att han inte hinner komma alls före premiären. När den äntligen blir. Den viktigaste processen för honom är ju genomförd: hjälpen till oss att bli självständiga och autonoma i förhållande till föreställningen.
Onsdagen 10 september
Med risk för att ropa vargen! är premiären satt till måndagen 6 oktober. René kommer till repetitioner och genrep under teaterdagarna i Hallunda 4-5 oktober. Perfekt. Tills dess ägnar vi oss åt böner och shamanistiska danser så att Stinas ben blir friskt. Och textrepetitioner. När Stina kan släppa kryckorna, kanske i sista veckan, kollar vi hur vi kan göra clippen på ett säkert och bra sätt. De ska ju vara en vila och återhämtning för både oss och publiken så att hjärnan är redo att ta emot fler idéer och tankar i nästa scen.
Fredagen 12 september
Allt får ju andra proportioner sedan i går. Så mycket våld, så mycket förtvivlan i människor. Anna Lindh och ytterligare två flickor mördade. De som mördat måste haft viktiga behov som inte blivit tillgodosedda i deras liv, nån annan förklaring kan jag inte se. Men kan vi spara in en skattekrona så skär vi ner på barnen. Ansvaret för att någon annan där ute i den kollektiva massan mår tillräckligt bra för att inte mörda delegerar vi gärna tills det går upp i rök. ”Kollektivism hör ihop med en skit-osäker livsstil”, säger en ironisk replik i pjäsen och fångar en dold värdering i vårt samhälle.
Vi sågs hos Stina för att hålla texten aktuell. Sen satte sig Stina i en taxi till den specialistläkare som skulle bedöma resultatet från magnetröntgen. I kväll ringde Stina och berättade att hon trott att läkaren skämtat när han sagt hur illa muskeln var skadad. Men han tittade bara allvarligt på henne och talade om flera bristningar, varav en är ett tio-tolv centimeter långt snitt. Föreslog gips eller disciplinerad stillhet i minst fyra veckor. Och mer teater blir det inte för hennes del i höst.
Hon kan inte vara med. Åååhhhh! Det är så TRÅKIGT!!! Stina har en så skön och frisk energi och är så rolig att jobba med.
Nu vet vi inte, ersätta Stina eller skjuta upp premiären flera månader… det är ju en fråga om teaterns ekonomi också. På måndag har vi möte på Riks. Hoppas Ulrika fått tag i René tills dess. Stina säger att hon vill vara med ändå, göra utskick eller vad som helst.
Fredagen 19 september
Kanske, kanske att Stinas vad är så okey att vi kan börja repetera igen den 27 oktober och ha premiär 10 november – med förlängd turné i januari. Det är en arbetshypotes åtminstone. Så länge förbereder Maria och jag en liten föreställning vid sidan om som vi kan erbjuda de teaterföreningar som blev snuvade på Skithotellet.
Hoppas René kommer till teaterdagarna i Hallunda 3 – 5 oktober, det skulle hjälpa oss att hålla uppe energin. Jag pausar med dagboken tills dess.
Onsdagen 26 november
Tusen turer. Drömscenariot med ett snabbt tillfrisknande blev inte verklighet. Ingen premiär i november. Nytt försök med 10 januari istället, skulle det gå? Även om det bara skulle hinna bli sju föreställningar innan Stina Rautelin försvinner till Stockholms Stadsteater.
Teaterföreningarna gick med på att chansa. Men nej. Skadan är fortfarande inte läkt på ett sådant sätt att repetitioner och föreställningar är helt riskfria. Läkaren vill sjukskriva Stina till i slutet av december och då hinner vi inte repetera färdigt med julhelger och allt.
Ett inhopp har aldrig varit aktuellt eftersom föreställningens innehåll bygger på skådespelarnas egna associationer under arbetets gång tillsammans med regissören René Pollesch. Ingen är utbytbar om inte föreställningen görs om. Och René är uppbokad långt framöver. Han erövrar tydligen hela världen med sin dramatik.
Ulrika Josephsson, vår producent, ringde på mobilen idag. Genom dånet från tunnelbanan sa hon att vi lägger föreställningen på is och tittar på möjligheter att ta upp den igen om ett år, eller ett och ett halvt, när René har möjlighet att komma hit igen.
Jaha. Ingen premiär?! Det var ju snopet. Friskt vågat platt fall. Jag kanske ska gå och ta ner mina ljusblå post-itlappar med repliker som bleknat på köksväggen. Ändå är jag glad att Ulrika och Lars Norén är fast beslutna att göra vår föreställning så småningom, med de förutsättningar som pjäsen förtjänar.
Loading ...
