Nummer

Det är en solig augustieftermiddag när jag och fotografen letar oss in i repsalsmörkret på Byteatern. En skara fnissiga dansare möter oss. Snart tre veckor har passerat sedan stölden och det är tydligt att de har hämtat kraft och arbetslust igen.
   -The show must go on, säger koreografen Kajsa Giertz med en glimt i ögat.
Videobanden, där dansarna samlat idématerial från fem veckors repetitioner, försvann tillsammans med en hel del teknisk utrustning från Byteaterns replokal någon gång under semestern. Fortfarande har de inte kommit tillrätta, trots att kompaniet i lokalpressen vädjat om att gärningsmannen ska lämna tillbaka dem.

Premiär trots allt
Men premiären av föreställningen The sound of a body – ljudet av en kropp är trots det inte hotad. Under intensiva och varma repetitionspass har ensemblen lyckats återskapa en hel del av sina framimproviserade idéer.
   – En del sitter kvar i kroppen, medan annat är glömt, säger Kajsa Giertz. Men vi måste bli klara. Det gäller att använda allt som händer i en process – även nederlagen.
   Till det för alltid bortglömda hör bland annat en duett som Melina Mastrotanasi och Sonny Lindbäck hade arbetat fram.
   – Vi gjorde den en av de sista dagarna före semestern och har inte lyckats hitta tillbaka till den, berättar Melina Mastrotanasi. Det får bli något annat av den i stället.
   – Ofta är det svårare att komma ihåg duetterna än solopartierna, fortsätter Kajsa Giertz. Man har bara en känsla av ungefär var den andra dansaren befann sig, men kan inte riktigt erinra sig rörelserna.

Ljudet stor plats
Det sätt Byteaterns danskompani arbetar på är unikt i sitt slag i Sverige. Vanligtvis i danssammanhang handlar det om att dansarna härmar koreografen, men här har Kajsa Giertz inte alls tagit den rollen. I stället står hon för iscensättningen av dansföreställningen, för helheten, medan det är upp till de fyra dansarna att improvisera fram de egna koreografierna.
   – Vi började med att utgå från temat The sound of a body, berättar Kajsa Giertz. Det handlar om att lyssna på kroppen, ta fasta på kroppens ljud. Så improviserade vi kring det och ur improvisationerna föddes olika embryon att arbeta vidare med.
   I The sound of a body får ljudet stor plats, både i dansen och i musiken.
   Hur låter det när man går över ett golv? När man gurglar? Böjer armen? Med en mikrofon tryckt mot kroppen plockas ljuden upp i stillsamma scener. I andra blir ljuden högst påtagliga ändå, när dansarna virvlar fram över scengolvet i temperamentsfulla uppvisningar.
– Det kommer att bli en dynamisk och fysisk föreställning, med både röst och kropp, säger Kajsa Giertz. En del är inspirerat av afrikansk dans, eftersom både Melina, Sara och Morlaye har jobbat i Guinea.

Tacksam för stölden
Morlaye Soumah spelar kongas och djembe. Tillsammans med Martin Ellborg och Anna-Greta Larsson står han för musiken i The sound of a body.
   Också den har till stor del arbetats fram under repetitionerna.
   – Anna-Greta är kompositör och har lagt fram idéer, men ovanligt mycket har kommit till genom improvisationer, berättar Martin Ellborg, som själv gör slagverk av lite av varje i lokalen.
   – Vi provade först med synttrummor, men det blev inte bra. Istället förhöjer vi med vår ljuddesigners hjälp de enkla ljud som inte ges så mycket uppmärksamhet i vanliga fall. Martin Ellborg är till skillnad från dansarna till och med lite tacksam för att videobanden är borta.
   – I en arbetsprocess måste man tillåta sig själv att också göra dåliga improvisationer, säger han. Därför är det rätt skönt att en del av dem försvann.
   – Fast å andra sidan vet du inte i vems händer de har hamnat, skrattar Kajsa Giertz.
   Det är ett gäng svettiga dansare och musiker som pustar ut efter dagens repetitionspass, ett kompani som utstrålar energi och kraft. Den energin har
ingen tjuv lyckats ta kål på.

Fotnot
Denna artikel är en bearbetning av en tidigare publicerad artikel av Anna Hedelius för tidningen Östran.

Människor på skithotell vill skildra de människor, ofta välutbildade, som lever sina liv på hotell världen runt. En tillvaro där hotellrummen är intill förvirring lika och det egentligen inte spelar någon roll var man är för allt är lika opersonligt. Pjäsen visar vad förlusten av hemland, rötter och hemkänsla kan innebära, och vad som händer med ett samhälle där allt är en yta och det mesta blir en vara som går att sälja.
    Föreställningen har premiär den sjätte september i Hallunda för att sedan gå ut på Sverigeturné. Men just nu pågår alltså repetitionerna för fullt och som Nummerläsare får du ta del av dem. Från och med i dag börjar vi att löpande publicera Bentes dagbok med start som följer.

Måndag 11 augusti
Allt här är äkta och betalt. Människor på skithotell – en föreställning om hemkänsla, omtanke och transaktioner. Så står det på vår affisch.
   Vi har precis börjat repetera på Riksteatern i Hallunda. Det är René Pollesch från Berlin som har skrivit pjäsen och han regisserar alltid själv sina alster. Stina Rautelin, Maria Ericson och jag spelar de tre rollerna.

Jag är glad, exalterad – och lite nervös. För här finns inga räcken att hålla sig i, ingen historia med början och slut, inga karaktärer som skiljer sig från varandra där den ena vill en sak med en och en annan med en tredje. Ingenting att leva sig in i. Vi representerar inte någon annan på scenen än oss själva. Snarare än dialog är det diskurs live. Fast kul – och med musik.
   Det finns en ny sorts hotell som säljer hemkänsla som produkt. Betydelsefulla personer i arbetslivet som reser mycket behöver känna sig hemma för att orka jobba och vara lönsamma. Men vem ska tillhandahålla hemkänslan/ kärleken? Och hur? Och vem kontrollerar att den är äkta och värd sitt pris?   
   I pjäsen befinner sig tre kvinnor på ett sådant hotell och försöker förstå. Förstå den värld de befinner sig i och på vilka villkor de vill delta i den.
   Fyra veckor till premiär, René gillar korta repetitionsperioder… väldigt mycket. Och det är väldigt mycket text. Tillbaka till manuset.

Tisdagen 12 augusti
Jo, lite till hade fastnat av texten efter gårdagens pluggande. Vi började i morse med två timmars gemensam läsning och vi har väl ett hum om de femton första sidorna nu.

Charles Koroly, som står för scenografi och kostymer, berättade om vad han tänkt att vi ska ha på oss och varför. Jag gillar grundtanken; både Charles och René är inne på att kostymerna ska vara neutrala i förhållande till det pjäsen handlar om. Skönt. Så att kostymerna inte bär på en egen tolkning att dra över kroppen.
   Efter lunchen arbetade vi med ”clip”, korta scener här och var i pjäsen som bryter av. ”Don´t be smart, be silly!!” sa René och fnittrade. Vi lekte och hade otroligt kul. René vill åt ögonblicken när vi har roligt på scenen, för det njuter man mer av att se än det som är perfekt och väl uttänkt. I morgon tar vi med oss musik och provar mer. Och fortsätter vänja oss vid att vara på scenen med texten, utan manus i handen.

Onsdag 13 augusti
Den här pjäsen vågar och orkar undersöka besvärlig problematik. Problematik som det är lättast att inte tänka på förrän vi måste. Jag låter hela mitt liv påverkas av osynliga mekanismer men väljer oftast att blunda. Jag, styrd? Kanske det, ingen aning, men just nu har jag inte tid… Jag håller en hel del frågeställningar på avstånd för att jag inte orkar ta konsekvenserna av en insikt och bli tvungen att göra en förändring. Men René Pollesch, han ska tydligen dit, till de där stinkande platserna om och om igen och rota. Hur lever vi och vad får det för konsekvenser?
   Jag brukar bli illa berörd när det skriks på scenen, nu ska jag själv göra det som en del av formen. Och tycker att det är roligt! Det är möjligt att jag rättfärdigar det nu eftersom jag ju faktiskt ska stå där sen och gasta, men jag vågar säga att det här är annorlunda. Vi skriker inte i en inlevelse, vi skriker för att ringa in, förtydliga, markera att nånting som verkar avlägset faktiskt berör oss. Det blir komiskt, absurt och på något underligt sätt igenkännbart. När man ser ordet ”hushållsarbete” – vill man inte skrika då?
    Vi jobbade med texten med de skrikna partierna och fortsatte med clips, mellanspelen. Stina hade drömt ett clip som vi provade. Kort, enkelt, superbra! Jag hade ett uppslag, som utspelade sig på gymmet. Jag ville åt någonting som har med det osynliga i hemkänsla att göra, rutinen till exempel. René föreslog ett tillägg av något vi pratat om tidigare och simsalabim så hade vi ett clip till som vi gillade. Vi kommer att få döda några Darlings, sen…
   För René verkar repetitioner till stor del handla om att sätta regler. Innanför dem är vi fria att göra vad vi vill. Eller bryta mot dem. René är allergisk mot att regissörer tvingar skådespelare att göra saker som de egentligen inte vill. Va? Behöver jag inte bli slagen i den här föreställningen? Inte spela hora eller madonna eller vara hel- eller halvnaken? Bara att slippa perukklister – vilken LYX!

Torsdagen 14 augusti
Oj oj oj. Nu är jag trött. Jag ska slänga i mig lite mat, sen har Stina, Maria och jag bestämt att ses igen och läsa text. Just nu har jag ingen som helst lust men det är nog bra att komma lite längre fram i manuset, det tar ju också på krafterna att vara nervös att inte hinna. Texten är så teoretisk och komplicerad, och den ska vara svår enligt René, så att vi är tvungna att hela tiden vara skärpta och fokuserade.

Idag fattade jag att inte kan kritisera eller reagera känslomässigt på de företeelser som vi pratar om i texten för då går både vi och publiken direkt vilse i det emotionella havet och missar hela poängen. Det är som om en nyhetsuppläsare skulle vara förbannad eller ledsen när hon eller han berättade om nya katastrofer, vi skulle inte fatta vad som hänt. De känslomässiga reaktionerna blir koncentrerade till när vi plötsligt gastar en replik. Tänk dig Jarl, vad heter han nu igen, Alfredius? på nyheterna: ”Ännu ett fall av vanvård i äldreomsorgen har … aaaahhhh AVSLÖJATS!!” Och sen blir han helt normal igen och fortsätter. Ungefär så.
   Det är så frestande att färga lite, göra mer levande med hjälp av en värdering, men det funkar inte här. I den här föreställningen måste jag avstå från impulser som jag är van att följa: allt det där som skapar dramatik på scenen i vanliga fall, att ”jag vill nånting annat än vad du vill och så får vi se hur det går”.
   Charles Koroly hade shoppat kläder. Jag fastnade speciellt för kombinationen Armanikostym och städrock.

Fredagen 15 augusti
Det här är verkligen inte som det brukar. Regissören bjöd på lyx-frukost för andra gången. Croissanter, parmaskinka, yoghurt, stekta ägg… och två små tårtor. Ingen fyllde år.
   Vi jobbade i Renés lånade lägenhet igår och fortsatte gå igenom texten. Om man ska kritisera samhällets normer så börjar den kritiken, enligt René, med att man själv måste se till att repetera under de förhållanden man önskar sig. Han låter exempelvis inte en kvinna utföra typiskt ”kvinnliga” sysslor på scenen eftersom han kritiserar sexismen i samhället: ”Alla dessa män som talar om hur mycket de älskar och uppskattar kvinnor, men vid deras sammanträdesbord är det helt tomt på kvinnor och det märker de inte ens. På teatrarna också!” Han menar alltså att om man genom en föreställning vill kritisera, låt säga rasism, bör man inte göra det genom att utsätta en svart skådespelare för naturalistiskt våld. Man kan tala om våld och orättvisa på scenen istället för att upprepa det.
   Som i den här pjäsen, som René kallade kubistisk idag.

Måndag 18 augusti
Ljuvligt, Riksteatern har subventionerad massage, och det behövs. Jag antar att det framförallt är tänkt för dansarna i Cullbergbaletten, men jag har fått ont i nacken av att sitta och häcka över manuset och skriva repliker på Post it- lappar som numera täcker halva köket.

Det är väldigt snyggt. Blå lappar mot ljusblå väggar. Idén är helt snodd från Stina. Man tar bara en lapp med en replik, till exempel: ”I ett obevakat ögonblick kunde John Wayne se ut som en flicka”, och vandrar runt med den tills man kan den eller tröttnar på den, då byter man till en annan. Det här är att lära sig ett partitur utantill.
   Vi berättade om vår tidspanik idag för René. Han säger att texten är ett akrobatnummer och försäkrade oss att han ska låta oss fokusera på texten i stora sjok utan att avbryta med kommentarer. Han skrattar och säger: ”I don´t understand why I always have to say something!”. Det har varit nödvändigt hittills att ha samtal om innebörden, och nu är det en ny fas. Det är ju så roligt att lyssna på honom och diskutera med honom, och så flyger repetitionstiden. Nu känns det lugnare för vi kom igenom de första 21 sidorna i några omgångar idag. I vissa stycken fick vi till och med det rätta flytet, och då är det faktiskt nånting som händer, ett slags kraftutväxling. Visst, vår sufflös Maud Forsman får jobba hårt, men ändå! Och hon är suverän. På hugget som en alligator.

Tisdag 19 augusti
Kvällsrepetition idag. Det blir en annan sorts humör, mer avspänt kanske och ibland lite svårare att hålla skärpan. Fast det är rätt skönt också. Den där stämningen när alla när som helst bryter samman i ett skrattanfall.
   Vi startade scenerna lite giktbrutet, sen blev vi varma och kom igång. Det handlar så mycket om att få rätt sorts flöde, så att man inte kan, eller vill, snarare, värja sig mot den information som kommer. Vi fick feedback allihop, som ”Det är mycket bättre när du inte poserar”, ”Förbered dig inte för en Monolog, låt den bara hända, keep it simple” och ”Du sackar i tempo och energi, den måste ligga på samma nivå hela tiden mellan clipsen- hög och intensiv!”. Det är ju så bra att höra och samtidigt lite irriterande att inte vara perfekt från början.

Onsdag 20 augusti
Presskonferens. O nej, det var inte alls nervöst, vi bara fortsatte att repetera precis som vanligt. Nix. Det var pirrigt! Vi tog några textrader och ett par clips, och det underbara var att trots att vi plötsligt hade salongen full med publik blev vi inte helt paralyserade och började agera enligt ”rädde sig den som kan” utan vi kunde slappna av och ha roligt, tillsammans.

När pressen gått hem gjorde vi ett genomdrag av de tre första scenerna och det blev uselt. Det hör ju också till. Vi måste ju våga hamna fel för att hitta rätt. René sa att vi började agera för oss själva, blev protagonister, som om vi var tre kvinnor på en konferens som hävdar sin åsikt och då blir det skittråkigt. Han vill att vi driver framåt tillsammans och fokuserar på de andras repliker minst lika mycket som på våra egna. Charmen uppstår när vi är så upptagna av det gemensamma att vi glömmer våra kroppar och hur vi själva framstår. Sporten är att komma med nästa replik exakt i slutet av den förra så att det blir som en gemensam röst. ”Det här är ju punk på scenen!” sa Andreas Rodenkirchen, som regiassisterar. Javisst, det också, och jag tänker på grekisk kör och lek, men framförallt att tala om idéer på scenen. ”It´s newspaper on stage, really”, sa René. Jag frågade honom om pressen i Tyskland har förstått vad han håller på med på scenen. ”Ja, de läser böckerna pjäserna bygger på och vill förstå idéerna, men de fattar egentligen inte att det här är nåt helt annat än vanlig teater på så sätt att samhällskritiken börjar med förändrade arbetsförhållanden under själva skapandet av föreställningen. För den teater vi sett hittills med stjärnsystem och skådespelare som dresserade cirkushästar och protagonister har kritikerna ett vokabulär men de har inte orden att beskriva den här sortens teater.”

Torsdagen 21 augusti
Vi tog några timmar av repetitionstiden för att lära oss texten till nästkommande två scener och sen träffades vi på Riks ett par timmar för att ta replikerna tillsammans.
   René lyssnar ofta på oss även när vi bara drar texten helt utan annat syfte än att minnas den. Han vill fånga upp de attityder och hållningar vi har till texten när vi inte anstränger oss att förmedla den. Stina låg på golvet och hade feber och läste sin text ganska sökande och rätt stillsamt. René satt inte ens vid sitt bord vid scenkanten utan ropade bakom gradängen ”Nu låter du som en människa som försöker förstå vad den säger, och det tycker jag är mycket intressantare att lyssna till än till en människa som redan vet allt och nu bara ska förmedla sin kunskap.” Att han inte talar svenska har tydligen ingen betydelse när det gäller att uppfatta intentioner. Stina sa att ja, det var precis vad hon gjorde. Försökte förstå. Det är egentligen som om René är en sådan Blade Runner som vi talar om i pjäsen, som kollar att vi är äkta och på riktigt. Jag älskar att höra på Maria och Stina när de säger sina repliker med den där intentionen att förstå. Jag blir involverad liksom, dras in i lyssnandet. Så jag förstår vad René är ute efter, det är helt nödvändigt att hitta rätt ton. Om jag vore honom skulle jag vara nervös för att skådespelarna inte skulle fatta att de inte behöver fatta. Eller förmå att avstå från att vara smarta i replikernas smarta formuleringar.

Fredagen 22 augusti
Stina var sjuk. Vi ställde in repetitionen och stannade hemma och pluggade text i stället. Skönt med tid till det. Jag cyklade till gymmet och pratade högt för mig själv; ”KÄRLEK! HELVETES-SKIT! Det här hotellet säljer kärlek! Men när hororna kommer då ringer SKIT-receptionisten snuten!” Men folk är väl vana och tänker att man pratar i mobil med hands-free.

Charles Koroly och Maria gick ut på stan och köpte skor och nåt att ha under kostymen till Maria. I morgon är det min tur att shoppa med Charlie.

Lördagen 23 augusti
Först ingenting sen ingenting sen hittade vi allt på en halvtimme. Charlie fick ett litet utbrott på butikspersonalen på NK för att det verkade svårt att beställa hem en tröja till av samma sort som vi just hittat. Det här blir en svettig show. Vi behöver två för att kunna varva och tvätta. Men det löste sig och alla blev vänner på slutet.
   Jag passade på att intervjua Charlie när vi åt lunch efteråt om hur han tänkt när han gjorde scenografin. ”Eftersom ni ska turnera och kan hamna i alla möjliga sorters lokaler ville jag göra nånting som verkligen drar uppmärksamheten till sig i vilket rum ni än spelar. Om vi ställde upp scenografin här på Stureplan där det är så rörigt så skulle folk ändå stanna upp och undra vad som sker här. Men när fokus väl hamnat på scenen får den inte ta uppmärksamheten från er och det ni gör. Jag visste att jag inte ville göra nån slags hotell. Jag tänkte djungel. Med svängdörrar så att man kan gå in och ut ur djungeln men bilden fortsätter hela tiden vara djungel. Med alla skrämmande associationer till sexualitet och liv och förruttnelse. Mitt i djungeln en landningsbana. Det har slagit mig att vid alla landningsbanor har man klippt gräset, man tuktar naturen där man ska landa i den! Så det blev en landningsbana i djungeln med uppenbart konstgräs”.   
   Charlie berättade hur det var när han hälsade på sin son i Costa Rica, att han först tyckte att djungeln var underbar, sen märkte han hur det krälade överallt och började tycka att det var vidrigt. Det känner jag igen från diskurserna i pjäsen, och vår upptäcktsfärd i dem.

Fortsättning följer i
del 2

Visst handlar var och varannan artikel i pressen om dem eller skottdramer och gängkrig i området. För hit skickas som bekant alltid journalisterna i jakten på lite farlig förortsexotism. Men just nu är det nycirkus- och gatukulturfestivalen Subörb som styr rubriksättningen. Och det är så Cirkus Cirkör och deras samarbetspartners, Riksteatern, Botkyrka kommun samt stiftelsen Framtidens kultur, vill ha det.  

Gratis cirkusskola för barnen
På idylliska Fittja äng, beläget precis vid vattnet med miljonprogrammet som ett sakralt, overkligt stål- och betongskelett i fonden, har ett gäng stora cirkustält satt ner pålarna för en tio dagar lång camping.
   Området sjuder av liv. Bland annat pågår prova på-cirkus för barn, workshops, gratis föreställningar och öppna repetitioner i princip hela dagarna kl 12.00 – 01.00. Dessutom serveras mat från hela världen.

Kanadensiskt gästspel
Festivalens nycirkusprogram invigs med Les 7 Doigts de la Main, en grupp som utannonserats som Cirkus Cirkörs motsvarighet i Kanada. Föreställningen är ett måste för alla nycirkus-frälsta och ”wannabes”. Tack vare coola publikgrepp där vi bland annat leds upp på scenen genom ett kylskåp med DJ på plats som spelar sjysst musik, kommer vi snabbt i rätt stämning. Sedan är det lätt att dras in i, och charmas, av denna galna nycirkus-familj som bokstavligen välkomnar oss in i sitt poetiska hem, iförda kalsonger och nattlinnen och med ett nummer i sikte runt varje hörn.
   Utan att avslöja för mycket så är det först när denna föreställning drar igång som den rätta festivalnerven infinner sig och man kan inte annat än tacka arrangörerna Cirkus Cirkör för att man slipper slösa pengar på en utlandssemester denna sommar. För varför betala 10 000 för flygbiljetter åt hela familjen när man just nu kan se världen på Fittja äng?

Magstark show
Absolut barnförbjuden är dock Happy Side Show från Australien. Jag skulle desutom vilja tillägga en varningstext för känsliga individer. Om du redan nu vet med dig att en roterande Black & Decker-såg i halsen eller fastspikade tungor inte är din stil, så skippa denna show. Däremot är den ett eldorado för den som gillar sadomasochistisk borderline-underhållning. Den tar definitivt ett strypgrepp runt halsen på dig och man får svårt att andas i timmar efteråt. Någonting liknande har vi aldrig sett i snälla Sverige.
   ”Den som inte hoppar är rasist…”. Givetvis är Latin Kings med och inviger festivalen med en gratis konsert i sommarnatten som fortsatte längre än Nummer orkade vara med på.

Lyckat misslyckande
Festivalens andra dag har folket hittat hit och det myllrar verkligen på området. Särskilt populärt är det att kolla in War, en skateboardperformance som repeteras inför öppen ridå med planerad premiär 16 augusti.
   Utlysta gatucirkusen Lice de Luxe är tyvärr uppskjutet till senare på kvällen men klockan fem drar i varjefall Cirkus Cirkörs nypremiär av Miss.Lyckad igång som uppvärmning inför en planerad Sverige- och Europa-turné i höst.
   Utanför tältet försöker ett gäng kids i 10-års åldern planka in. Några av dem distraherar biljettrivarna samtidigt som de andra försöker smita in bakvägen. ”Det kostar hundra kronor per biljett som ni kan köpa i informationstältet” upplyser den stressade biljettriverskan barskt inför döva öron och man kan inte annat än att undra om denna festival, som är placerad i Fittja just för att även kunna bjuda landets minoriteter på kultur, ändå blir sluten för de riktigt teaterovana. För även om det sjuder av etnisk mångfald ute på området så återser man i huvudsak bara den vanliga gamla kultureliten från innerstan på föreställningarna.
   När det första numret sedan drar igång överröstar tyvärr musiken från festivalområdet den suggestiva nycirkusmusiken som ska ackompanjera artisterna och man kan inte annat än beundra dem för att kunna bibehålla koncentrationen, trots detta i kombination med alla de små barn i publiken som snart blir rastlösa och högljudda när det inte ideligen sker ett rafflande nummer på scenen. För det gör det inte alltid vilket är helt i nycirkusens anda. Här är det berättandet, poesin, som står i centrum. En poesi som belyser det fullkomligt absurda faktum vi alla lever med, att vara människa. I nycirkusens språk synliggörs det på ett sätt som griper tag i den mest solkiga själ.

Festivaldrottningar
När man har passerat 35-strecket och fått barn, så har charmen med Baja-Major på något sätt försvunnit. Då vill man bara ha sitt eget badrum med en wc-anka inom tryggt avstånd från closetten.
   Men nu ingår Baja-Major en gång för alla i festivalkulturer. (varför har de för övrigt ett feminint namn? Kan de inte heta Bajs-Hasse istället, som en hyllning till Dolph Lundgren och det manliga släktet?)
   Några andra damer som snart sagt också är en del av den svenska festivalkulturen är danserskan Anna Vnuk och performance-artisten Miss Universum, Riksteatern JAM:s två fynd som efter ett par mellanlandningar på bland andra Popaganda-, Satellit och Arvikafestivalen nu också befinner sig på Subörb. För Anna Vnuks del med sista föreställningen av sin nyskapande Solofestival med mig själv, hennes arbetarklassdans med mycket rockmusik där hon gör upp med finkulturen.
   Vnuk börjar med att ge en liten humoristisk dansintroduktion för oss som har noll koll på dans. Därefter bjuder hon och hennes två meddansare, Andrea Svensson och Emelie Jonsson, på sin version av partydansen. Ni vet, den där alla tjejer står i ring och dansar med handväskorna nedlagda i mitten. Därefter berättar hon om sin missförstådda och vacklande start på karriärens minförsedda E4:a. Om sin första dansroll som hora i Glada Änkan i Säffle, och därefter alla djurroller… ja, utan att avslöja alltför mycket av föreställningen om hon nu skulle blåsa liv i solot igen.
   Det är bara att beklaga alla er som missade denna otroligt humoristiska drift med dansens överestetiserade formspråk.

Feministisk hardcore
Feministisk hardcore av snäppet vassade karaktär bjuder duon D Muttant & Puss tätt åtföljda av Miss Universum som dock inte bjuder på performance den här gången utan mer av låtar från nya plattan Selfelected som du kan se en snutt av i vårt festivalsvep till vänster om artikeln. Båda har den kvinnodominerande publiken med sig från första stund, även medhavd 5-årig dotter som verkar glädjas åt att även vuxna kan leka och ha roligt, typ, ”men mamma, finns det prinsesskronor i vuxenstorlek också?”.
   Kvällens enda sorg var att samma dotter tappade sin Mungo (gosedjur typ pungråtta) som ännu inte har återfunnits. PLEASE, du som omhändertog den, ämna tillbaka den till Susanne i informationstältet. Orkar inte hitta på fler historier om hur Mungo har rymt med ett zigenskt nycirkussällskap i hopp om att lära sig lindans och nu befinner sig på ett sjabbigt hotell i Polen. Barn idag är så slipade, hon går inte på det….

Spanska cirkuselever & jamaicansk spokenword
På torsdagen kunde man bland annat se elever från Madrids nycirkusskola Carampa. Föreställningen inleddes, i sann spansk anda, mycket dramatiskt med en sakral mässa, tända ljus och rökelser. Därefter bjöd den månghövdade klassen på framför allt mycket god akrobatik som många gånger gränsade till modern dans.
   Själva storyn, som binder ihop deras nummer, fantiserar kring texter av poeterna José Bergamin och Lope de Vega samt kring mytologi och havet. Här är varje misslyckande väl inrepeterat och alla elever får ungefär lika mycket utrymme på scenen, ofta i mass-scener.
   Och så bjuds vi förstås på alla klassiska nycirkusnummer: trapetsen, bollarna, hattarna…En ovanlighet i den annars förvånansvärt könsbundna nycirkusvärlden bjöd dock jongleringsnumret på som utfördes av en tuff kvinna. Nu väntar vi bara ivrigt på en manlig prima lindansare.
   Kvällens senare del bjuder på exklusiv spokenword från New York med Staceyann Chin som kommer att ”spokar” kring problem som könsförtryck, rasdiskriminering och om hur det är att vara lesbisk jamaicanska. Missa inte. Börjar kl 20.45 i Mellantältet. (Dock, Nummer missade tyvärr p g a sjuka barn men du kan läsa en artikel om föreställningen på
Lyriska.nu.
   Härmed sätter Nummer, av tidsbrist, punkt på sitt reportagesvep från Subörb. Söndag är dock sista dagen för festivalen. Då bjuds publiken på en jongleringsolympiad. Kan också förhandsrekommenderas för dig med fallenhet för flyhänthet.

”Det är få som slåss på riktigt i City denna vecka”, kan man läsa i tidningen Stockholm City.
   Anledningen är, enligt tidningen, den pågående Ung08-festivalen där man förutom teater med flera andra gratis aktiviteter kan prova på att slåss med jätteboxhandskar.
   Den intervjuade polisinsatschefen menar att unga sköter sig när det finns något att göra och vuxna finns i närheten.

Nyligen avslutade nycirkus- och gatukulturfestivalen Subörb (som du kan läsa om i Nummer här) gjorde en liknande insats. I Fittja utanför Stockholm kunde en ny generation frustrerade, testosteronstinna och missförstådda medborgare pröva på allt från breakdance till jonglering medan jag, d v s den lönnfeta, vita medelålders kultureliten, kunde gå på betalcirkus av hög kvalitet med gästspel från hela världen. Förhoppningsvis fick det oss (kultureliten) att inte slåss med våra liv alltför mycket genom att dricka oräkneliga mängder rödtjut, gå på krogen och vänsterprassla med någon snygg skådespelare…

Annars är nog semestern ett minne blott för de flesta av oss, omsorgsfullt förevigad på en rund rulle instoppad i en grön liten påse med texten ”Bilderna på 3 dagar. Alltid dubbla kopior. Nu film i retur.” (Kopior, vem vill ha kopior av sitt svunna liv?). Och barnen har stängts in på dagis, ungdomarna på skolan, åldringarna på hemmet och vi vuxna på våra arbetsplatser. Och mycket snart kommer det ha köpts 100 ton snabbmat i butikernas frysdiskar, 150 ton hamburgare och 500 000 flaskor alvedon, 170 000 flaskor losec, 500 000 tabletter prozac och en lika stor mängd viagra på apoteken runt om i landet. Det är nästan så man saknar sommarhettan när det var så varmt att stöldmärkena i affärerna smälte och bron vid Danvikstull fastnade i öppet läge mitt i rusningstrafik.

Sommaren som gick bjöd också, vilket du som tog del av vår sommarteaterguide vet, på en hel del kvalitativa föreställningar,
   Själv vill jag bara nämna en oväntat bra Betrayal på Strindbergs Intima Teater, en barnunderhållande Fem myror är fler än fyra elefanter på Skansen, Nils Holgersson i suggestiva Hagaparken och en Hemsöborna med riktiga ångbåtar bakom kulisserna.
   När jag skriver ”oväntat bra” om Betrayal menar jag med det fördomsfulla tankescenariot: ”Usch, teater på engelska med en engelsk regissör – och svenska skådespelare. I en dammig inomhusteater mitt i sommaren. Låter pretentiöst och svårsmält”. Den som ändå gjorde sig besväret att ta sig dit kunde njuta av en, tyvärr nu slutspelad, pärla. En mycket väslpelad Pinter , ett triangeldrama i typiskt teatral, akademisk kulturelitmiljö med Gerhard Hoberstorfer och Reuben Sallmander i de två manliga rollerna. Mera Pinter i Sverige!

Min femåriga dotter kommer med det goda betyget nummer två som gäller den av en, förmodad vuxen, kritikerkår, ganska sablade Fem myror är fler än fyra elefanter. Hon tar i så tofsarna flyger i refrängen av klassiska O-låten och konstaterar att detta var ju faktiskt bättre än på tv.
   Ännu yngre sonen (2 ½ år) satt i sin tur blick still i nästan tre timmar under Teater i Hagas föreställning Nils Holgersson. Ett betyg gott nog för en familjeföreställning. Bara två frågor ställde han: ”Mamma, varför är han döööööd?” och ”Var är luftballongerna?” Att ballongerna inte alls hörde till föreställningen som spelades under bar himmel i en slottsruin utan gjorde reklam för en karamellfabrik, bekom inte sonen så särskilt.

Detta om det förgångna. Nu är vi i startgroparna för en ny säsong som vid en snabbanalys kan sammanfattas som följande: teateranställda går till media och media till teater: Södra Teaterns chef Ozan Sunar har som bekant blivit kulturchef på SVT, Riksteaterns vd Peter Örn går efter årsskiftet till Sveriges Radio och Göteborgs stadsteaters vd Gunwi Silander blir ny enhetschef för SVT Väst. Samtidigt som journalisten Jennie Dielemans debuterar som dramatiker med manus till Riksteatern/ JAM:S Gomorron Sverige och Kattis Hoflin (tidigare programledare på SVT ibland annat Bullen och Nu är det Nu) jobbar för Unga Riks med megaprojektet Barnens megafon.
   Landets repertoarer bjuder på mindre Shakespeare och nyskrivet än förra året, men mer av samhällsengagemang och publiksamarbeten. Och mycket Brecht. Om detta återkommer vi inom kort med en artikel under rubriken trender i nyhetsavdelningen.
   Välkomna till en ny scenkonstsäsong med Nummer, den enda scentidning du behöver.

Flera teatrar i Göteborg har satt upp pjäser om kravallerna. Behöver vi en till?
   – Ja, det tror jag. Den här pjäsen behövs, eftersom den har en lite annorlunda angreppsvinkel.

Pjäsen handlar om två unga tjejer som sitter fängslade efter kravallerna. De brevväxlar med varsin förälder. Kan du berätta mer?
   – Pjäsen handlar inte om kravallerna som händelse. Den vill istället berätta om vad som sker med unga människor när de möts av den sorts behandling som de som deltog i kravallerna har gjort. Pjäsen handlar också om vilka minnen och reaktioner kravallerna har väckt hos den föräldrageneration som var med i radikaliseringsvågen på 70-talet.

Manus är skrivet på ett speciellt sätt, genom brevväxling mellan Agneta Pleijel och de två nyutexaminerade dramaturgerna Lisa Langseth och Lucas Svensson. De har skrivit till varandra som pjäsens fyra olika karaktärer. Var det din idé?
   – Nej, dramaturgiatet på Stadsteatern hade idén om brevväxling. De ville ha brevtexter av två unga dramatiker.

Hur har det funkat?
   – För mig som regissör har det varit en väldigt rolig arbetsform. Jag har träffat manusförfattarna var och en, och har kunnat prata ganska fritt om texterna. Rent praktiskt har det fungerat så att Lucas Svensson och Lisa Langseth har skrivit en roll var, medan Agneta Pleijel har skrivit båda föräldrarollerna. De har skickat tre brev i vardera riktningen. Sedan har Lisa, Lucas och jag skrivit ett slut, och tillsammans med dramaturgen Nadja Gabay har jag fogat ihop breven till ett manus. Manusförfattarna har förresten fortfarande inte träffats. Vi har kommunicerat mycket via telefon.

Pjäsen var planerad till början av det här året, men får premiär först nu. Varför?
   – Det var meningen att Stadsteatern skulle öppna en tredje scen, i källaren på teatern. Men på grund av det ekonomiska läget blir det inte så. Jag har varit inkopplad sedan beslutet togs om att spela Frigiven på Studion. Pjäsen har en aktuell prägel, man kan inte vänta för länge.

Frigiven har premiär 29/8. Samtidigt drar Unga Riks, som du nyligen blev konstnärlig ledare för, igång sin säsong. Hur hinner du?
   – Just nu är jag tjänstledig fyra dagar i veckan från Unga Riks. Det går bra att göra så den här perioden. Det är egentligen bara den här veckan och nästa som arbetsbelastningen blir väl hög.

Precis vid hamnkanalen i Göteborg ligger området Klippan. Här finns både den alternativa konsthallen Pannhuset och den internationellt erkända restaurangen Sjömagasinet. Ett kvarter dit folk söker sig för att strosa på hamnpromenaden, ta en glass och titta på vattnet. Området är också fullt av historia. Det är om den Allikateatern vill berätta i sin dramatiserade stadsvandring Porten mot väster.
   Nummer ringde upp Jonas Lübeck, producent för årets vandring, som tidigare år har har varit skådespelare.

Det är tredje året i rad som ni spelar Porten mot väster. Vad är det som är så bra med dramatiserade stadsvandringar?
   – För det första är Klippans miljö fantastisk. Där finns bevarade miljöer från Göteborgs grundande på 1600-talet fram till idag. Vi spelar med de äkta platserna som en levande scenografi. Det lockar en speciell publik som ofta inte är så van vid teater. Eftersom man går mellan spelplatserna går det att prata under föreställningen. Som skådespelare får man en mer direkt kontakt med publiken än när den sitter som en fjärde vägg i en salong.

Har ni arbetat om vandringen för varje ny säsong?
   – Ja, det har tillkommit någon ny scen varje år. Till årets föreställning har vi plockat det bästa ur de två föregående årens vandring. Det är lite mer kompakt och kortare i år också.

Ni spelar ju utomhus. Hur gör ni när till exempel en tjutande polisbil kommer och stör den historiska illusionen?
   – Det är hela utmaningen. Ibland tar skådespelarna in sådana detaljer i spelet för att rädda situationen. I år har det inte varit så mycket sådana störningar, det var värre tidigare år. En gång skulle jag spela en scen inne på en gård. Då kom en lastbil och blockerade hela spelplatsen. Då gällde det att snabbt hitta en lösning.

Vet ni något om nästa år. Spelar ni Porten mot väster 2004?
   – Svårt att säga. Om vi inte hade fått stöd från kommunen i år hade vi nog inte spelat. Det är en ganska stor apparat. Vi får se.