Se performance i lägenhet online

Vid den tidpunkt som vi kopplar upp oss till Reykjavik pågår ett slags intimt dansförspel. En man (eller kvinna – bilden är för liten för att man ska se) går runt i en siden-morgonrock, dricker vin, röker – och dansar.
   I Århus går det lite lugnare till. Ett par läser Strindberg. Platsen är ett kök. För båda föreställningarna utspelas i intim lägenhetsmiljö.
   Gruppen, Aurora Borealis, sägert dig vara inspirerad av former som cabaret och sitcoms.
   Premiären ägde rum 7 oktober och föreställningen spelas varje kväll 21.00 och 23.00 lokal dansk tid till och med 11 oktober.
   Gå själv in och kolla denna garanterat peepshow-besläktade performance.

Angeredsteatern lockar med nyskrivet

Vid årsskiftet tar Ulrich Hillebrand över som tf konstnärlig ledare för Angeredsteatern. Angered är en av Göteborgs mest invandrartäta förorter och Hillebrand vill stärka teaterns ställning i Angered.
   – Jag anser att tiden är mogen att berätta mer inifrån än utifrån, sa Ulrich Hillebrand till Göteborgsposten när han igår presenterade sina planer för nästa år.
   – Vi ska inte konkurrera med pjäser som lika väl kan spelas på Stadsteatern eller Folkteatern.

Manuel Cubas till teatern
För att ge Angeredsteatern en helt egen prägel vill Hillebrand satsa på nyskriven dramatik. Teatern går nu ut och söker aktivt efter nya, oprövade manusförfattare. Målet är att sätta ihop en dramatikergrupp med tre-fyra författare som tillsammans ska skriva på en pjäs till nästa höst. Till sin hjälp kommer gruppen att få dramatikern Mattias Andersson. Han ska fungera som bollplank och handledare. Mattias Andersson är bland annat känd för pjäsen Dom, ett drama med anknytning till brandkatastrofen på Backaplan. Pjäsen regisserades av Jasenko Selimovic och spelades på Göteborgs stadsteater.
   Regissören och dramatikern Manuel Cubas, vars pjäs Svennebygränd spelades på Pusterviksteatern i våras, knyts också till Angeredsteatern. Under hela nästa år ska Cubas fungera som idéspruta i teaterns ledningsgrupp. Han ska också regissera två pjäser och skriva en pjäs som ska vara färdig att spela 2005.
Men redan nu är det klart att Ett öga rött, en dramatisering av Jonas Hassen Khemiris bok om invandrarkillen Halim, får urpremiär på Angeredsteatern 5 mars 2004.

Ny grupp spelar grekiskt

Regissören Ulf Evrén och skådespelerskan Carina Jingrot är initiativtagarna till den nya teatergruppen Barbara som för första gången visar upp sig för världen med Sagan om Perseus som har premiär 7 oktober.
   Sagan om Perseus är en framimproviserad föreställning som handlar om barnets väg till att bli vuxen, om fåfänga, om vår rädsla för döden och om att anta riskfyllda utmaningar.
   – De grekiska myterna bär på mycket livsvisdom, säger Ulf Evrén. Det är ett djupt material som gräver sig rakt in i det undermedvetna.
   Att spela ett så psykologiskt mättat material för barn ser Ulf Evrén inga som helst problem med. Tvärtom.
   – Det som är så underbart med sagor är att de går att förstå på flera plan. En drake som sprutar eld är något fantastiskt och spännande för ett barn, men också en symbol för något som barnen kanske ännu inte förstår fullt ut.
   Det är med hjälp av projekt från Statens Kulturråd och Stockholms Kulturförvaltning som Teater Barbara har kunnat bli verklighet. I framtiden kommer gruppen att vara öppen för att arbeta med såväl barn- som vuxenteater och de begränsar sig inte heller till att bara spela grekiska sagor.

Hanna Gillgren om Storstark Cowboys

Vinden viner i den lilla staden Storstark där drömmens Vilda Västern dansas fram genom pistoldueller, lassokastning, slagsmål och prickskytte.
   – Jag fick idén till föreställningen Storstark Cowboys när jag satt vid ett stort fält och tittade upp mot himlen, säger koreografen Hanna Gillgren. Känslan av ensamheten i landskapet som ibland gör att man kan känna sig så otroligt liten och som ibland kan kännas som en relief fick mig att börja fundera på ensamma karaktärer. Det var då cowboyen dök upp och den frihet och det oberoende som finns med i drömmen om att bli cowboy.

Helgfyllans konsekvenser
Engelska ord dyker upp allt emellanåt när Hanna Gillgren pratar: sedan flera år tillbaka bor hon i London där hon arbetar som dansare, koreograf och konstnärlig ledare för danskompaniet h2dance. Fast egentligen kommer hon från Säffle.
   Med den bakgrunden har hon också kunskap om hur livet i en småstad ser ut. Hur viktigt det kan vara att få tag i någon att gå hem med efter dansen och hur helgfyllan kan påverka människorna. Den kunskapen har hon tagit med sig i Storstark Cowboy.
   – I England är det ett helt annat levnadssätt, där bor det så mycket människor. I småstaden, som jag inspirerades av till den här föreställningen, finns det en annan kultur. Här finns supandet bara för att bli full, som verkar vara en svensk grej, ensamheten och den grötiga, brötiga raggarattityden.
   – Det är första gången jag gör en så stor produktion, säger Hanna Gillgren, och första gången jag arbetar med så många män, det är verkligen en utmaning. Egentligen passar mina stycken bäst i små, intima teaterlokaler så att spela på en stor scen är också nytt för mig.

Teatrala inslag
Storstark Cowboy är en humoristisk föreställning som närmar sig teater: dansarna har repliker och uttrycken är dramatiska.
   – Jag arbetar ofta tillsammans med Mark Whitelaw som är dramaturg och han kan, med sin teaterbakgrund, se på mina stycken med andra ögon än jag själv. Närheten till teater fungerar bra med Norrdans dansare, de är all-rounders.
   Inför föreställningen har de tittat på många västernfilmer tillsammans och läst en hel hop västernböcker. Och dessutom har de lärt sig kasta lasso.
   Storstark Cowboy har, tillsammans med koreografen Rui Hortas stycke Nest, urpremiär fredag 3 oktober, en laddad helaftonsföreställning på Härnösands Teater.

Laila Freivalds blir ny utrikesminister

Laila Freivalds har sedan februari 2001 drivit ett omfattande förändringsarbete inom arbetsgivar- och branschorganisationen för landets scener, Svensk Scenkonst. Ett arbete som har fokuserat scenkonstens villkor och status i vårt demokratiska samhälle, tillika lyft branschgemensamma frågor till öppen diskussion. Detta arbete kommer Svensk Scenkonst att driva vidare med samma kraft och framtidstro som Laila fört in i organisationen, meddelar Svensk scenkonst i ett pressmeddelande undertecknat styrelsordförande Sture Carlsson.
   Sture Carlsson uttrycker även sitt beklagande över att Laila Freivalds lämnar Svensk Scenkonst efter enbart två och ett halvt år eftersom alla inom Svensk Scenkonst hade sett fram emot ett långt samarbete. Samtidigt önskar han hennelycka till i sitt nya och krävande uppdrag.

Ny teater flirtar inte med publiken

– Vi tyckte att det saknades en scen där manusförfattare får testa sina texter inför publik tillsammans med skådespelare i Malmö. Det är häftigt som dramatiker att få se ordet bli kött, säger Jörgen Dahlqvist.
   Gruppen vill framför allt satsa på nyskrivna texter och på pjäsen som inte ryms på den vanliga repertoaren idag. Eller kort och gott, som de själva uttrycker det: ”sådant som vi gillar”.
   Att svettas för att försöka locka de teaterovana till föreställningarna är inget för Teatr Weimar. På den punkten är skådespelaren Viktor Björnberg stenhård.
   – Jag är så trött på all ansträngd marknadsföring från teatrarna för att få ”Kalle från Bredäng” att komma till teatern. Låt Kalle slippa. Istället för en massa marknadsförning tror jag på äkta engagemang och upplevelse – att det kommer från hjärtat, säger han.
   Malmö kommun har gått in med en liten del pengar i höst och gruppen hoppas på mer stöd till våren.

Kvinnomisshandel på agendan
Att de inte väjer för tunga ämnen märker man snart. Texterna i readingserien går under titeln När någon mister ett barn och Jörgen Dahlqvists pjäs En uppmaning till martyriet handlar om kvinnomisshandel. Det är Viktor Björnberg som framför monologen.
   – En ung, djupt religiös, man har misshandlat sin fru. I pjäsen får man följa hans resonemang och tankar.
   – Gud – Jesus – mannen – kvinnan. Så ser kristendomens hierarki ut. Den lever vi efter idag, även om vi inte alltid tänker på det, säger Viktor Björnberg.
Jörgen Dahlqvist håller med.
   – Vi kommer med ett påstående. Målet är att publiken ska börja fundera och ifrågasätta.

Suddiga Detaljer på duk

Manus bygger på Lars Noréns två dramer Detaljer och November, bearbetade till filmmanus av Jonas Frykberg. Detaljer spelas för övrigt som teater på Dramaten sedan i våras.
   Vi får följa två par – eller är det ett – som genom slumpen skiljs och träffas under loppet av ett decennium.
   Italienska städer, NK, flotta barer och snygga bostadsrätter i Stockholms innerstad befolkade av personer med typiska Norén-yrken, d v s läkare, bokförläggare och författare, passerar revy, alla givetvis smått psykotiska. Och liksom i flera av Noréns senare dramer bearbetas en eventuell dödsångest genom att låta rollerna redan befinna sig på andra sidan, om än stundom bara diffust antytt.

Bergman och Dogma
Regissören Kristian Petri tycks beundra Ingmar Bergman vars signum, tajta närbilder, han frossar rikligt i kombinerat med ett slags dogmainspirerat kameradarr på handen med långa cirklande svepande rörelser runt skådespelarna (flera scener innehåller bara ett klipp), liksom för att frysa dem i ett mentalt tillstånd.
   Visst är det vackert och visst spelar all fyra skådespelarna (mina favoriter), Pernilla August, Michael Nyqvist, Rebecka Hemse och Jonas Karlsson – njutningsfullt bra. Men ändå hjälper det inte för att rädda helheten. Filmen blir helt enkelt för långsam – och allvarlig. Oändligt monotont uttalas orden i djup moll. Tyvärr, med tanke på att detta var en efterlängtad filmatisering av ett Norén-drama.
   Jag inbillar mig att problemet är att Petri hyst en alltför stor respekt för Norén, förhållt sig alltför högtidlig till det originalmanus som filmen bygger på – och därigenom lyckats skala bort det som är kärnan och behållningen i Noréns dramatik; hans bitande, samhällskritiska galghumor. Utan den går innebörden förlorad. Kvar blir bara en kvartett trasiga, sorgsna själar som inte ens får uttala ”caffe latte” utan att det snarare låter som gråsvenskt, klanglöst pulverkaffe.
   Filmen har Sverigepremiär fredag 10 oktober.

Jakten på starka personligheter

Redan en halvtimme innan audition är det full aktivitet i ankomstrummet. Anmälningsblanketter ska fyllas i och alla ska fotograferas. Rosa benvärmare, paljettoppar och pannband plockas fram. För många är det första gången och det pirrar i magen. Men för att komma någon vart måste man ju våga.
Några har sina föräldrar och kompisar med som stöd, men väl inne på dansgolvet går det inte att hålla någon i handen.
   Vid ett av borden sitter Imelda Cruz Linde. Hon är femton år och går och dansar varje vecka.
   – Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gett mig in på, säger hon lite blygt. Det är nervöst, men också väldigt spännande.
   Hon älskar dansen och vill bli skådespelare.

Drömmer om att bli musikalartist
Drömmer om att bli professionell artist gör även Sebastian Andersson, som tillhör minoriteten killar som hittat till Verkstan denna kväll. Han är 16 år och har dansat sedan han var sju. Showdance, streetdance och step, men allra helst breakdance. Sebastian var även med på audition till Skånes Dansteaters förra projekt, Maratondansen. Då blev det nobben, men han gav inte upp för det. I höst medverkar han i Tonteaterns uppsättning av Chicago och drömmen är solklar.
   – Ja, jag vill satsa och bli musikalartist i London.
   Roots, som har premiär i april 2004, är andra delen i Skånes Dansteaters integrationsprojekt i tre delar. Första delen var Maratondansen, som spelades på Hipp i våras. Där blandades rapare, musiker, dansare och skådespelare.
   – Vi ville locka en ny blandad publik genom att integrera olika stilar och det lyckades vi med, säger Skånes Dansteaters konstnärliga ledare Marie Brolin-Tani.

För den unga publiken
I det andra steget vänder sig Skånes Dansteater till en yngre publik som befinner sig på mellan- eller högstadiet. Istället för att vara på en stor central scen kommer de ta sig ut i olika stadsdelar och spela på skolor.
   Koreografen Sofia Nohrstedt ska välja ut 15 dansare i åldern 12 till 18 år från olika kulturer. Tillsammans ska de skapa föreställningen Roots med utgångspunkt från sina egna rötter och identitet.

”Ute bland dansarna höjs spänningen ytterligare när nummerlapparna delas ut. Men Sofia Nohrstedt lugnar. Det är inte hela världen om man gör ett felsteg”.

– Jag har lite olika tankar kring det. Delvis har jag utgått från ett citat jag gillar: ”Det enda bestående vi kan ge våra barn är rötter och vingar”. Livet handlar om ett identitetssökande. Var kommer vi ifrån och vad gör vi av det? Vi har alla ett individuellt rotsystem men också ett gemensamt. Med föreställningen vill vi visa att vi är lika i grunden även om det finns skillnader.
   – Det ska vara en spegling av Malmö som ett samhälle med olika stilar och blandningar, inflikar Marie Brolin-Tani.
   Sofia Nohrstedt arbetar annars som koreograf på Gottsundateatern i Uppsala. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med ungdomar och dans, något hon talar om med stor entusiasm och värme.

Inget att förlora
Ute bland dansarna höjs spänningen ytterligare när nummerlapparna delas ut. Men Sofia Nohrstedt lugnar. Det är inte hela världen om man gör ett felsteg.
   – Jag vet själv hur jobbigt det är att sitta med en nummerlapp på magen. Men försök att slappna av, ha kul och gör ert bästa. Ni har inget att förlora.
Till slut är det så dags att börja dansa. De står uppradade på led framför de stora speglarna. Uppvärmningen leds av Marie Brolin-Tani. Sofia Nohrstedt står bredvid och antecknar i sitt lilla block. Vad letar hon efter?
   – Starka personligheter. De behöver inte vara skolade, men de ska ha ett eget rörelsemönster – något intressant att jobba med, säger hon.
   – Energi och mod, säger Marie Brolin-Tani.
Ett mål med projektet är att visa unga människor att det går att satsa på dansen. Att allt faktiskt är möjligt. Bara man vågar.

Teater Lilith belyser kvinnan

Elin Lundgren har skrivit manus och det är också hon som framför monologen. Magda beskriver hon som en liten grå mus som arbetat på bibliotekets arkiv sedan 20 år.
   – Men hon har aldrig slutat drömma om kärlek och giftermål.
   Elin tycker att pjäsen främst handlar om kampen att passa in i mallen – att ha välvaxade ben, rätt kläder, ett bra sexliv och att vara lyckad.
   – Udda karaktärer får inte ta plats, inte synas. Om man sticker ut kan man bli väldigt utanför.


Teater för alla generationer
Teater Lilith startade i Malmö 2001 och har som mål att vara ett forum för kvinnor i alla åldrar. Magdas sång spelades under Malmöfestivalen och har nypremiär den 3 oktober på Norra Skolgatan 12. Regissören Petter Pettersson är övertygad om att det inte är en pjäs som endast tilltalar kvinnor.
   – Den är för alla. Den tar upp existentiella livsfrågor som alla ställer sig om ensamhet och kraven att passa in, säger han.
Att det skulle vara en pjäs där man skrattar åt andras olycka tror varken Petter eller Elin.
   – Nej, tvärtom. Magda är inget offer. Man tycker mycket om henne och det kommer fram att hon har kraft, pondus och självförtroende. Hon är vinnaren, säger Elin.

Matti Bye möter Neville Tranter

Vem kan läxa upp Hitler Jo, döden som dragartist i sällskap med Stuffed Puppet theatre.
   Nyligen besökte Neville Tranter Södra teatern för fjärde gången med sina märkliga och bisarra dockor ämnade för en vuxenpublik. Denna gång med Schicklgruber, alias Adolf Hitler.   
   Kompositören Matti Bye, aktuell med musik till Courage och hennes barn på Dramaten, träffade honom för ett bakom kulisserna-snack om musik.

Neville Tranter, som är ”Mister” Stuffed Puppet Theatre, gör sig osynlig på scenen när han manipulerar sina självtillverkade dockor, men hans röst sätter tempo och nyanser med djup och rörelse och sin osvikliga förmåga att väcka upp oss.
   Som brukligt är med Neville Tranters skapelser dras du på fem röda in i en fantasivärld långt ifrån vardagsrealismen. Och liksom de förra gångerna befinner vi oss i en kuslig stämningsvärld bland livlösa och mänskliga dockor i ett medvetet och konstnärligt användande av ljud och ljus.

Musiken central
Föreställningen Schicklgruber, alias Adolf Hitler är en mästerlig komposition. Sublim och briljant, en ren och tydlig uppvisning om vad scenkonst kan vara i en samtidigt desperat och behärskad ton.
   Föreställningen handlar om Hitlers sista dagar i bunkern, men inga nazistiska symboler används. Ändå är det väldigt kännbart var vi är. Scenrummet är klaustrofobiskt med blinkande ljusrör, diffusa radioröster och Nevilles scennärvaro i egenskap av tjänare till Hitler och hans gäng.
   Jag träffar Neville Tranter efter föreställningen på Södra Teatern och är fortfarande helt uppslukad och frågar honom upprymd:
Du sjunger ju så bra, har du inte tänkt på att göra en dockmusikal?
   – Jo, faktiskt. Musiken har alltid varit viktig i mina föreställningar och jag har alltid haft med åtminstone en sång i varje show. Så vem vet…
   I föreställningen sjunger Neville två sånger, den första framförs av den docka som föreställer Göring, en sing-a-long-sång som är en värvningslåt till luftwaffe.
   Den andra sången framförs av Döden i Tom Wait-anda och Neville har skrivit texten till den.
   – Vi använde tyska marscherande stövlar som rytm och sedan la vi till en jiddisch melodi som spelas av en vemodig fiol.
   Det är just dessa kontraster mellan ytterligheterna som alltid är närvarande i Tranters skapelser.

Stor vinylsamling
I tre år har Neville Tranter arbetat med föreställningen Schicklgruber, alias Adolf Hitler. Han samlade ihop 300 vinyl och cd skivor för att få inspiration, de flesta från 30-40-talet.
   – Musiken är viktig för mej i mina föreställningar, säger Neville. Jag använder den som atmosfärskapande, eller till att förlänga en scen. Den har också förmågan att kasta om tiden eller att ge en kontrapunkt till en scen. Och sedan ljudeffekter naturligtvis som förslag till suggestioner. Jag använder Lili Marleen som ju var The song både för tyskarna och för de allierade under andra världskriget.
   – Jag har jobbat med kompositören Ferdinand Bakker länge och vi känner varandra väl. Sedan har jag en väldigt noggran ljudtekniker med mej som provar nya lösningar till varje ny föreställning. (högtalare på ovanliga platser i scenrummet och effekter även på rösten). Det är första gången vi förstärker min röst genomgående, förut förstärkte vi bara rösten under sångerna men nu ville vi ha en mer filmisk effekt.
Hur fick du idén till Schicklgruber, alias Adolf Hitler?
   – Det första som var klart från början var starten och slutet: Födelsedagstårtan med ljuset! Jag öppnar föreställningen att tända ljuset och avslutar den med att döden släcker ljuset!

Teater Scenario: Afghanistan

De har alla upplevt ett land fullt av orättvisor och minor, som när som helst kan brisera, men tre av dem tycks tämligen opåverkade av upplevelserna. Den skånske hjälparbetaren brukar ”tala ut” med en kompis när han åker till Sverige, DN-reportern ser ingen anledning att snacka över huvud taget – det skulle bara vara att uppleva allting på nytt. Den svenska kvinnan är fortfarande svensk i hjärta och sinne och har inga skäl att göra afghanernas problem till sina egna trots att hon lever mitt ibland dem. Bara fotografen blir på allvar berörd av det han har sett – de sociala missförhållandena och de döende barnen. Det är också han som ser den ”halvskitiga ungens” rätta ansikte och är öppen för ett verkligt möte, medan de andra mest tycks uppfyllda av sina egon.
   Pjäsen skrevs av Daniela Kullman efter en research-resa till Afghanistan tillsammans med regissören Farnaz Arbabi och filmaren Tim Claxton. Och trots att texten ibland lider av att vara onödigt redovisande – det blir sällan naturligt att låta repliker bli alltför faktaspäckade med information – är det en både rolig och viktig historia som berättas. En historia, som tål att berättas om och om igen, nämligen den att vi alla är lika mycket värda och förtjänar att bli behandlade därefter.
   Scenografi och kostym är estetiskt avskalad och regin rapp och tydlig. Ett besök på Teater Scenario känns som ett uppfriskande nedslag i en värld vi trots allt inte vet så mycket om.

Releaseparty för koreografkooperativ

Maria Naidu, Rani Nair, Marito Olsson-Forsberg, Linda Rosslin, Malin Skoglund, Maria Vel och Susanne Wikström, sex kvinnor och en man, ingår i Rörelsen. Flera av dem har arbetat utomlands en längre tid, bland annat i New York, Kanada och Frankrike. Av olika skäl har de strålat samman i Malmö.
   – Syftet är att hjälpa varandra praktiskt, ekonomiskt men också konstnärligt och moraliskt, säger kulturjournalisten och Rörelsens pressansvarige Malena Forsare.
   Föreställningen är ett collage av individuella dansstycken där
förtecknen bestäms av mångfalden och brokigheten hos kooperativets medlemmar. De flesta koreograferna står själva på scen.
   – Några plockar även in andra element som text och levande musik, säger Malena Forsare.
   Ambitionen är att hitta en gemensam lokal och etablera sig som kooperativ, där de ska kunna verka som en fri grupp med egna projekt. Även workshops och seminarier planeras. Release visas på Danstationen endast två dagar, den 3 och 4 oktober. Men Malena Forsare hoppas på att även andra ska nappa.
   – Målet är att åka runt med föreställningen till andra platser i regionen.

Delat mottagande av Noréns Blod

Tvärs över åsiktsavgrunden står motståndarna, med konservativa The Daily Telegraph och likasinnade The Times i spetsen, och hojtar ”osmakligt” och ”inkompetent”.
   Störst är oenigheten när det kommer till Noréns inte helt diskreta användande av Oidipus-myten – Billington debatterar ”om arketypiska tragiska mönster återkommer genom generationerna” och prisar Norens ”intrikata berättarkonst”, medan The Times Benedict Nightingale kallar James Macdonalds produktion ”en blandning av pretention och dålig smak”.
   Med fem recensioner ”för” och fem ”emot” ser det ut som om Royal Court har lyckats göra vad de gör bäst – väcka uppseende, undvika fega val och ställa frågor som kräver ett ställningstagande. Norén måste vara nöjd.

Hallå, Jennie Dielemans

Affischen till Gomorron Sverige är uppfordrande; på ett välkänt flingpaket har logotypen ersatts med en knuten hand som kan få vilken morgonsömnig individ som helst att vakna ur sin Törnrosa-sömn.
   Vakna är också vad gänget bakom denna politiska show om demokrati, motstånd och konsten att ta makten vill att vi ska göra.
   Under föreställningen får vi vara med och rösta i viktiga politiska frågor – i ”sann” demokratisk anda – och vi upmanas att klappa händerna varje gång den egotrippade programledaren kommer in på scenen. För detta program är uppbyggt som ett typiskt svenskt debattprogram med inbjudna gäster som inte får tala till punkt och programledare som är mer intresserad av sitt utseende än vad gästerna säger.
   Vi ringde upp Jennie Dielemans för att få veta mer om hennes ”väckelsepredikan”.

Det var premiär på Gomorron Sverige i Västerås i lördags. Hur gick den?
   – Jättebra, det var en ung publik med många 15-åringar. Alltså inte någon ordinär teaterpublik. Efter premiären har föreställningen blir bara bättre och bättre!

Det här är din debut som dramatiker. Vad vill du uppnå för effekt med att göra detta till teater som du inte kan få med exempelvis en renodlad debattkväll?
   – Framförallt ville jag inte göra något för redan frälsta. Bokbord och debattkvällar blir heller inte lika roligt. Jag ville plocka en annan publik.

Du använder dig av autentiska personer, ryskan Olga Karach och palestiniern Hossam Makboul, som i verkligheten såväl som på scenen är engagerade i Vitrysslands demokratirörelse respektive nätverket International Solidarity Movement. Vad vill du uppnå för effekt med att inte använda skådespelare?
   – Det viktigaste i föreställningen är deras kamp, deras frågor, deras berättelser och metoder. Om det skulle framföras av skådespelare skulle man tappa halva grejen. Sedan är också tanken den att minska gapet mellan scen och publik. Det skulle inte funka med skådespelare. Då skulle publiken inte kunna komma fram till Olga och Hossam, tala med dem och ställa frågor om deras kamp.

Vad vill du väcka för reaktioner med föreställningen?
   – Jag hoppas att folk känner i magen att de blir peppade, att man kan förändra men att det krävs mycket för att göra det. Sen kanske någon blir förbannad vilket bara är bra. Då har jag åtminstone väckt någon reaktion.

Är Sverige en demokrati?
   – På sätt och vis ja, men på vissa sätt inte. Demokrati innebär ju att all makt utgår från folket och det gör den ju inte. Alla har inte samma möjlighet att påverka.

Vad tyckte du om Göteborgskravallerna – fick demonstranterna skylla sig själva?(i föreställningen uppmanas publiken bl a rösta om dylika frågor, reds anm)
   – Nej, verkligen inte. Min morfar brukar tala om folkförakt, vilket jag tycker man ska tala om mer. Det är fortfarande en skandal hur rättegångerna genomfördes, en skam för det svenska rättsamhället.

Vad blir ditt nästa projekt?
   Ingen aning , men jag vill skriva en roman. Kanske en skönlitterär med politiska undertoner….

Efter föreställningen av Gomorron Sverige bjuds publiken bland annat in till frågestund, debatt, fest och gör-det-själv-verkstad. Här hittar du turnéplanen.

Dockteatern Sesam: Skuggan av min själ

Skådespelaren Henrik Gustafsson är Lorcas alter ego och föreställningens berättare. Som motspelare har han inspelade röster, men framför allt Sesams skuggdockor. Och det är skuggspelet som är föreställningens stora behållning.
   Lorcas texter är starka, jag tror aldrig att jag har hört ordet blod så ofta i en föreställning förut. Men orden berör mig inte särskilt. Istället är det skuggspelet och dockorna som får mitt hjärta att klappa lite fortare. Dockorna är fantastiska. En del är vackra och sensuella, andra är skrämmande, medan somliga är rent surrealistiska.
   Dockorna berättar för mig om kärlek, åtrå, längtan och sorg. Och en stark vilja att leva livet fullt ut oavsett hur högt priset blir. Lorcas ord fladdrar in genom ena örat och ut genom det andra. Men dockorna sitter kvar på näthinnan.

Operabögar

Frågor som dessa ställer sig teatervetaren Göran Gademan i sin doktorsavhandling Operabögar där han genom att djupintervjua ett antal homosexuella operavänner försöker komma underfund med hur det egentligen förhåller sig.
   Med ett slags ganska vaga utgångspunkter i företrädesvis amerikanska gay- och queerteoretikers forskning skrider Gademan till verket. Han har samlat ihop en grupp homosexuella män som alla tycker om att se och lyssna på opera, och så frågar han ut dem – om varför, hur länge och på vilket sätt de lyssnar på opera. Han frågar ut dem om favoritoperor, favoritsolister, favoritinspelningar och/eller föreställningar.

”Visst, de är alla homosexuella män och de tycker alla om opera. Men sedan visar det sig att någon föredrar musiken medan en annan i första hand intresserar sig för dramat, en tredje någon speciell solist och så vidare.
”

Under processens lopp låter han också var och en av undersökningens deltagare berätta om och hur de ”kommit ut”; hur det i så fall upplevdes och huruvida det hade någonting med deras operaintresse att göra.

Få gemensamma nämnare
På sätt och vis tycker jag nog att Gademan sysslar med en konstruerad frågeställning. Det kan ju faktiskt, vilket han på sätt och vis också bevisar, vara så att vem som helst, oavsett sexuell läggning, kan tycka om opera. Och han hittar inte heller så många gemensamma nämnare hos sina intervjuobjekt. Visst, de är alla homosexuella män och de tycker alla om opera. Men sedan visar det sig att någon föredrar musiken medan en annan i första hand intresserar sig för dramat, en tredje någon speciell solist och så vidare. Den största gemensamma nämnaren, i den mån Gademan hittar någon, är de kvinnliga huvudrollerna, alternativt kvinnliga solisterna. I övrigt är det faktiskt lite som att Gademan har skrivit en visserligen mycket noggrant genomförd, men ändå, avhandling om ett gäng grabbar som diggar sin favoritmusik. Ganska kul på sitt sätt, men samtidigt en aning förbryllande.

Profilteatern: Ten Minutes to Midnight

”Snyggt men ingen känsla”, sa kursarna på teatervetenskapen när pjäserna vi såg var mera form än innehåll. Mhm, sa jag men höll inte med. Form fascinerar mig.
   Jag gillar Profilteaterns nyfikna utforskande av teaterns formspråk och möjligheter. Därmed inte sagt att deras föreställningar skulle brista i innehåll: en genomarbetad form gynnar innehållet.
   I ett flertal uppsättningar har Profilteatern utforskat olika filmgenrers dramaturgi, formspråk och estetik. Nu har turen kommit till stumfilmen. I samband med Umeå Filmfestival hade den förra helgen premiär på nya Ten Minutes to Midnight.
   I en skum halvdager växer den melodramatiska historien fram. Pojke och flicka älskar varandra utan att känna varandras namn eller samhällsställning. Han en fattig clown och hon presidentens dotter. Dessutom tillhör han det cirkuskompani som ska mörda presidenten.
   Ulla Karlsson har arbetat fram en sinnrik scenografi där bildrutor med rundade hörn smidigt avlöser varandra. En bildruta glider upp, en annan del av scenen sluts till. Rum och stämningar byggs upp med hjälp av musikaliska teman. Kostym och dekor går i en nedtonad färgskala, påminner om gulnade fotografier. På den slutna scenväggen projiceras textrutor som berättar fram skeende eller repliker. Komik uppstår när korthugget skrivna repliker matchas med långa ordflöden via stumma läpprörelser. Allt är väldigt snyggt.
   Och kanske är det just för att allt är så snyggt som skevheterna blir tydliga och irriterar som bruset i en radiofrekvens: De projicerade replikerna som till skillnad från de snygga händelsetextrutorna är fult typograferade i ett tråkigt standardtypsnitt.
   Skådespeleriet som till stor del litar på rörelsen kräver också en extra renhet och tydlighet – kanske rentav övertydlighet. De scener som äger det renodlade och exakta är supersnygga. Benedicte Stendal Hansen som presidentens dotter och Ulla Karlsson som cirkusdirektör tillhör de som lyckas nyttja de trånga bildrutorna med exakt avvägda rörelser. Snyggt, med känsla.

Sälteatern/Västerbottensteatern: Suburbia

Och samarbetet mellan den professionella teaterns resurser och den fria gruppens hängivenhet funkar.
   I ett drömrött skimmer gör Josse entré med sitt performancekonstverk – en del av hennes ansökan till en konstskola i New York, staden där man kan förverkliga sig själv. ”Fuck all men!” vrålar hon från betongmuren. Snabbt växlar ljuset till den småstadssvenska betongidyll med vita plastutemöbler och knallorange gunghäst som är Jens, Josses, Jims, Beas och Jögges vardagsrum. Och den strävsamma invandraren Pedjos arbetsplats.
   Just denna kväll återvänder rockstjärnan Skatan efter en spelning i hemstaden. Till ”de äkta människorna” som han själv kallar det, ”det pittoreska” som hans pr-assistent Erika uttrycker det utan att övertyga. Eller som Jim säger: ”Lukten av småstad”.
   Under natten stöts och slits de åtta karaktärerna mot och ifrån varandra, framgång värderas och dissekeras. Pseudofilosofiska frågor tas på största allvar och namedroppingen visslar om öronen.
   Det är roligt, rått utan att bli plumpt. Trots att historien hela tiden tar lågmälda men bestämda kliv mot det tragiska slutet ser man det inte förrän det dyker upp bakom hörnet.
   Suburbia balanserar på en högspänningsledning. Trots det faller spelet bara enstaka ögonblick in i gapig tomgång. Rollprestationerna varierar: de flesta helgjutna, andra inte lika exakta. Men helheten är fackmannamässigt gjuten i betong.

Lam ondska på bio

Ondskan är berättelsen om en sextonårig stockholmspojkes hårda liv – i hemmet där hans styvfar konsekvent misshandlar honom och senare på den internatskola till vilken han skickas bara för att hela tiden provoceras av de äldre eleverna. Som vanligt i berättelser av Jan Guillou slutar det hela med att ondskan bekämpas – med mängder av våld, men också med klokhet.
Filmen andas pojkboksäventyr och 1950-tal på fler än ett sätt, men den är förhållandevis välgjord och på det rent dramaturgiska planet kan man knappast klaga. Inget nytt tillförs egentligen historien, men filmen framstår åtminstone som något mer avspänd än sin förlaga.

Malmö: West Side Story

Bakom galler skäller rottweilers, en kille spyr, det är grått och öde.   
   Fredrik Lycke lyckas med sin karaktär Tony visa att det ändå finns något bakom den hårda fasaden. IMaria får han visa denna känslighet också i sången.
   Betsabee Haas gör en charmig Maria med sin brytning och oskuldsfulla framtoning. Tillsammans blir de ett sött kärlekspar. Han är från Jets och hon från Sharks, men kärlek över gränserna är inte accepterad här. Det sker en uppgörelse mellan gängen som utmynnar i ett rått knivslagsmål vilket visar ännu ett exempel på det meningslösa våldet.
   Men allt är inte mörkt och hårt i föreställningen. Dansen är obeskrivligt   
medryckande och energin på scenen sprider sig ut i salongen. Karl Dyall i klassikern America fascinerar och lusten vaknar till liv. Varför är jag journalist och inte dansare? frågar jag min syster när vi går ut. Hon bara tittar på mig och skakar på huvudet till svar.