Robin Hood. Ja, möjligen är det vad Patrik är när han tar från de rika institutionerna och ger till de fattiga kulturutövarna. De som kanske inte alltid själva definierar sig som kulturarbetare, utan bara skapar av ren lust – men aldrig själva skulle gå på exempelvis teater.
Med en utbildning från offensiva ledarskapsskolan Kaospiloterna i Köpenhamn och San Fransisco i bakfickan, startade han för snart fyra år sedan JAM, Riksteaterns yngsta konstnärliga verksamhet. Just i syfte att fånga upp husvilla scenuttryck som exempelvis performance, spokenword och streetdance, uttryck som kanske inte riktigt har accepterats av det kulturella etablissemanget som konst.
Hittills i år har JAM spelat över 90 föreställningar för en publik på sammanlagt dryga 50 000 personer, en imponerande siffra för en knappt fyra år ung verksamhet bestående av tre fast anställda som, förutom Patrik, är Anders ”Moneybrother” Wendin och Emma Kjellander.
Nummer har träffat mannen bakom namnen Daniel Boyacioglu, Marcus Birro och Anna Vnuk.
INTERVJUN
JAM har ju på många sätt varit en framgångssaga med nästan fördubblade publiksiffror för varje år samt en enorm publicitet och genomslagskraft i det svenska kulturlivet. Var det något du hade räknat med när du startade?
– Nej, jag tror att ambitionen var den viktiga i början; att se till att fler människor får möjlighet att ta del av scenkonst, att människor som inte är intresserade av traditionell dans och teater ska kunna se coola och spännande, bra saker på scen. Då tänker jag både ur publikens och artisternas synvinkel, att de nya artisterna ska få arenor att spela på.
I ert ”stall” har ni ju ett gäng framgångsrika artister som Miss Universum, Daniel Boyacioglu, Anna Vnuk och Marcus Birro. Finns det något framgångkoncept? Hur nosar man upp ett bra ämne? Kan man ur den enorma mängd förslag som jag förstår strömmar in till JAM, urskilja vad som är talang och vad som bara är en nattfjäril?
– Jag tror ett bra utgångsläge är att vara överdrivet nyfiken på folk. En av de saker jag letar efter när jag lyssnar på en idé är om personen har visualiserat sin föreställning framför sig. Och om han eller hon är intresserad av att ta ansvar för att den blir av. De frågorna kan man inte ställa rakt av, utan man måste prata en stund och säga: Okey, gå hem och tänk igenom det här och det här. Kom sedan tillbaka om ett par veckor. Märker man efter några möten att vi inte kommer vidare, då är det antingen fel på ambitionen eller den personens idé, den håller helt enkelt inte.
Och vad definierar ett rätt val?
– Det blir ju en väldigt subjektiv uppfattning, det är bara något man känner; är det här någonting som kan bli bra för publiken? Är det möjligt med våra lokaler? Har jag budget? Tror jag själv att jag kommer att ha roligt när jag gör den här pjäsen? Är det något nytt i idén? Något som bryter med det som finns? De sakerna tittar jag på när jag bedömer vad vi ska göra. Det måste också vara enkelt eftersom vi inte har världens största budget.
Men händer det inte ibland att du känner en stor osäkerhet, typ valde jag fel person?
– Jag är inte så osäker på dom jag säger nej till, men ibland till dom jag säger ja till. Om jag ser att det går snett, måste jag snabbt ta ställning till hur jag ska gå in och stödja produktionen. Annars hinner de bära sina idéer vidare i ett spår som inte går att vända.
Ni skrev ett manifestliknande upprop när ni startade som bärs av den inledande frasen: ”Maximal kultur, minimal byråkrati”. Kan ni idag, 3 1/2 år senare, leva upp till denna vision?
– Jag tror att vi håller oss ganska bra där. Den person som kommer med en idé ska uppleva minsta möjliga byråkrati. Man ska inte lägga sin energi på det administrativa, för det är ofta där människor med bra idéer fastnar. Det ska skötas så smidigt som möjligt. Samtidigt måste ju en del administration skötas: sociala kostnader, ekonomi, teknik, men jag tror att vår modell att jobba med enkelhet gör att det inte blir så mycket byråkrati. Vi önskar helst att en föreställning ska kunna packas in i en van, att man sedan kan spela, riva och åka hem samma kväll.
Men vad kan man bortrationalisera i byråkratin?
– Till exempel Riksteaterns stora cykel för produktion. Den är otroligt långt framskjuten, även om det är bättre idag. Men för ett par år sedan låg man 1 – 1 1/2 år före i tiden. Om jag träffar en ung människa med en idé kan jag inte säga: det här låter skitkul, det gör vi om 1 1/2 år. Det blir för långa perspektiv, det måste man ta bort, avståndet från det att man får en idé till att man får en plats att spela på.
Kan du ge ett konkret exempel på hur det kan funka?
– För en tid sedan kom en tjej till mig och sade att hon ville göra en föreställning som heter Push, en workshop som skulle leda fram till en musikal. Jag sa: okey, du får 30 000 kr, jag har ingen producent att erbjuda, men du kan få hjälp med några lokaler och dessa pengar, Make it happen! Vi behövde inte sitta i långa diskussioner, skriva kontrakt. Det enda hon behövde lova mig var någon sorts publik presentation av resultatet. Det är inte vanligt att man inom loppet av ett dygn går från idé till handling på det sättet.
Men varför är det så viktigt att det ska gå fort? Riskerar idéerna att dö annars?
– Ja, dom är definitivt färskvara. Om folk går och bär på en idé för länge utan att något händer, så dör den ofta. Eller också kommer det ännu bättre och nyare idéer som tar över de gamla.
Har du någon gång känts att du totalt har misslyckats med en idé, att den har havererat?
– Nej, men vi gjorde ett första projekt på JAM som hette Hamlet inifrån (rollspel i samarbete med SVEROK. Reds anm) som var nära att haverera. Den skulle spelas i ett stort tält på 3000 kubik som skulle blåsas upp med en fläkt. Föreställningen skulle gå på Sverigeturné och den här gruppen var helt ny inför uppgiften. Det var väldigt nära att haverera p g a att projektgruppen tappade överblicken och inte koordinerade sina uppdrag.
– Sedan hade jag en idé om att vi skulle starta ett slags konsultbyrå som jobbade med att sälja kompetens till organisationer och företag som jag drev i ett 1/2 år, men som sedan inte blev av. Framför allt för att jag inte hade någon egen tid att lägga ner på denna idé även om den var bra. Man har inte mer än sina 10-11 timmar om dygnet! Och sedan för att konjunkturen vek sig.
Du har påstått att form är lika viktigt som innehåll. Vad menar du med det? Talar vi om ytligheter här?
– Jag vill att de människor som kommer med sina idéer till oss, nästa generations artister, själva ska få skapa ett utrymme, en form och ett uttryck inom scenkonsten. Annars blir det lätt så att jag bara bekräftar det jag redan tror på. Det är viktigt att inse att jag inte kan allting om nya scenkonstformer. Därför måste jag lyssna på dom som kan det formspråket och även gestalta formen på föreställningen – hur den ska spelas och hur vi ska marknadsföra den. Det tror jag är viktigt.
JAM är ju ganska nytänkade inom scenkonsten. Känner du dig själv som en missionär? Och följdfråga: ser du idag att det du skapat med JAM har gett ringar på vattnet?
– Missionär är ju ett starkt ord, men grundidén bottnar i att nya uttryck och fler människor ska få ta del av de statsfinansierade pengarna. Att de som åker skateboard, kollar på video eller spelar rollspel också har rätt till de statsfinansierade teatrarna. Jag tycker att man måste bryta upp institutionerna som förstärker det som redan finns, och är ansett som, kvalitet. För ur vems synvinkel? I dag tillåter vi expertisen att bestämma det, men om du går till en 13-årig kille som är streetdance-älskare, så är kvalitet att vara med och göra de grejer som syns på scenen, det är en deltagarkultur som växer fram. I den mån vill jag gärna vara med och driva den kulturpolitiken.
Du väljer ordet kulturpolitik. Vill du själv definiera dina åsikter som kulturpolitiska?
– Ja, jag ser att vi har ett konstnärligt uppdrag med en social funktion. Jag kan inte bara titta på det konstnärliga uppdraget för efter ett tag upplever jag tomhet. Varför finns JAM? Varför är JAM viktigt? Varför är Riksteatern viktig? Vad är det den ska göra med människan? Varje verksamhet är ju skapad för att den ska göra något bra för människan när det handlar om offentligt stödda institutioner. Så ja, någonstans ligger det en kulturpolitisk idé i botten.
Du är ganska kritisk just mot kulturinstitutionerna, men själv jobbar du inom ramen för en av våra största. Kan man säga att du är en orm som biter din modersbarm – eller hur ska man tolka detta ställningstagande?
– Jag är ju på Riksteatern för att öppna nya dörrar. Man kan kalla det att vara entreprenör eller ”intraprenör”, men jag vill öppna upp institutionen för fler människor – och jag är intresserad av att folkrörelsen genomgår en förnyelse, vilket bland annat omfattar många fler arrangörer än vi har idag. Jag tror att vi bör arbeta med en mångfald av arrangörer för att nå hela publiken.
Du har ju verkligen utökat och förnyat begreppet arrangörsnät inom Riksteatern.
– Jo, men det är ju för att jag tror att det kommer en nästa generations arrangörer som inte bara är alla dessa fantastiska människor som finns inom teaterföreningarna, kommuner och så vidare. Jag vill även möjliggöra arrangörsskap för den 19-åriga tjejtrion i Haparanda, eller den 14-årige skataren i Ystad – eller en performance-älskare i någon förort. På något sätt ska de uppleva JAM som ett ställe dit de kan vända sig och skaffa en repertoar. För även om de kan hitta ekonomiska medel att arrangera, så har de ingenstans de kan hitta sin repertoar. De hittar den i olika musiktidningar och så, men det är svårt när det gäller scenkonst.
En och annan på Riksteatern mumlar lite kritiskt i korridoren när JAM kommer på tal. Tror du att ert arbetssätt uppfattas som ett hot mot det etablerade?
– Ja, jag tror att man i början upplevde JAM som ett hot som hittade andra lösningar för att producera turné och använde sig av externa resurser. Jag tror man upplevde det som ett hot, men också som en tillgång, att vi vänder oss till nya arrangörer. Teaterföreningarna är ju de som har inflytande, vilket de andra inte har – men de blir fler och fler.
Och dem hittar ni genom kontakter?
– Ja, det handlar om att ge sig ut och leta upp dem, ringa upp dem och prata med dem. Vår aktuella produktion, Gomorron Sverige, är ett bra exempel på hur man har jobbat med att hitta nya arrangörer och får dem att väldigt aktivt gå in och göra ett stort arbete omkring själva föreställningen. Detta är alltså en föreställning som handlar om politiskt motstånd, människor runt om i världen som kämpar mot diktaturer. Efter den föreställningen arrangerar vi en epilog som består av värderingsövningar. Sedan får arrangören göra en slags lång efterfest med olika aktivister och människor som är med i något lokalt engagemang på ort.
”Till skillnad från de flesta andra teatrar gör vi teater med folk istället för för”, har du skrivit någon gång. Är det så illa i övriga branschen? Har ni inga konkurrenter?
– Den som kommer med en idé till oss ska vara intresserad av att samproducera den. Tillsammans och praktiskt. Om man jämför med andra avdelningar på exempelvis Riksteatern, tar man ju en idé, sedan driver producenten igenom förverkligandet av den, regissören gör sin bit, ljussättaren sin och så vidare. Där vill vi göra annorlunda. Vi vill att den som bär på idén också ska driva den.
Är det praktiskt möjligt. Blir det inte kaos och anarki då?
– Nej, för de här människorna vill så himla mycket.
När blir JAM en institution?
– (lång tvekan) Om vi bara skulle göra Riksteater-turnéer och fick allldeles för mycket pengar. Då tror jag vi blir institutionaliserade…
Vilket förstås är ett skällsord.
– Ja, det är det ju eftersom det handlar om att förvalta någonting och en ny verksamhet ska istället förnya, men jag har samtidigt inte någonting emot att JAM blir mer stabilt, men då ska det komma något nytt. Jag väntar fortfarande på att någon ska starta det nya JAM.
Skulle du se fram emot det fast det inte skulle vara du som höll i rodret?
– Fullständigt. Jag skulle bara älska om någon kom och sa så här: Du, fan, nu får ni flytta på er lite. Nu behöver vi utrymme. Det skulle jag tycka vore grymt!
Kan du nämna någon artist du är extra stolt över att ha hjälpt fram via JAM.
– Daniel Boyacioglu. Hans föreställning Ät kött och demonstrera mera blev en enorm framgång. Och så kommer det en föreställning med en tjej som heter Lo Kauppi som vi ska ha nästa år – fruktansvärt bra, en verklig berättelse med en unik berättare. Och så Henrik Wallgren från Göteborg som jobbar med väldigt udda idéer som alltid ligger långt framme, kanske för långt framme ibland. Han är rolig!
Och vad gör du själv om 10 år?
– Arbetsmässigt vet jag inte. Men jag läste en artikel nyligen om en familj som tagit sabbatsår och seglat jorden runt och hamnade på en ö där de levde på att dyka, fiska, segla och njuta. Det skulle jag kunna tänka mig som kommer från västkusten – enormt roligt att vara på resande fot!
Vad skulle du vilja säga som en avrundning på den här intervjun?
– Att det är enorm drivkraft att få se en människa som har en idé och att få ta den idén hela vägen till föreställning och turné, att få förverkliga den och känna av premiärpublikens jubel, det är en kick!
Loading ...
