Ögonblicksteatern: I fiskens mage

Med stor känslighet öppnar skådespelaren Karin Larson dörren till Jennys verklighet där Anorexia Neurosa är ett sagoväsen, inga tafatt välmenta föräldrar sätter normerna och Jenny själv är en liten flicka med stora mörka ögon.
   Illamåendet smyger sig på när jag dras in i Jennys värld. Men väl därinne är det möjligt att förstå den logik som gör det möjligt för henne att svälta sig själv, kanske till döds.
   Ögonblicksteaterns uppsättning av Inger Edelfeldts novell Snälla, snälla Jenny rymmer inga stora åthävor, berättandet är enkelt och kraftfullt. Texten varvas med en cellosvit av Bach. Nödvändiga andningshål när illamåendet smyger sig på.

Sagan om Perseus, Spoonface Steinberg (inkl.video), Minnen av vatten

Ett måste för barnen
Sagan om Perseus med Teater Barbara
Att barn klappar in två gånger och ropar ”bravo” är ett tecken gott nog på att en föreställning verkligen har gått hem – vanligtvis får skådespelare som agerar för barn nöja sig med ett par svagt spridda applåder av klassens mest ambitiösa elever respektive burop från värstingarna.
   En annars misstroende teaterskribent när det gäller att ”poppa upp” klassiker för barn uppmanar: Gå med barnen på denna underbart gestaltade berättelse om Perseusmyten – och njut själv på kuppen. Varför? Därför att den inte är ”upp-poppad” men fängslar ändå. Se där, mytologins magiska kraft.
   Går hem i alla åldrar men rekommenderas från 10 år.
Spelas: Teater Barbara på Rosenlundsteatern, Rosenlundsgatan 12 (T-bana Mariatorget)

Om du vill bli botad från din dödsångest samt gråta en skvätt
Spoonface Steinberg på Judiska Teatern
Höstens vackraste föreställning är utan tvekan denna på lika vackra Judiska Teatern, Djurgården.
   Det kan synas motsägelsefullt att en föreställning som handlar om en autistisk flicka som dör i cancer kan vara vacker, men drömmer man, som Spoonface, om att dö som de tjusiga operadivorna, är fallet så.
   Denna föreställning inger hopp och tilltalar alla sinnen och det är inte ofta man i sann katarsis-anda gråter högt på teatern. Skådespelerskan Sylvia Rauan tillsammans med regissören Pia Forsgren har helt enkelt skapat ett litet mästerverk av Lee Halls manus.
Spelas: Judiska Teatern Djurgårdsbrunnsvägen 59 (mitt emot f d Djurgårdsbrunns Wärdshus), buss 69, svensk urpremiär lördag 8 november
OBS: Du kan se ett videoinslag om föreställningen genom att klicka på filmikonen uppe till vänster.

För dig med erfarenhet av begravningar och syskon
Minnen av vatten på Teater Giljotin
Även vid begravningar är det ofta lätt att hålla sig för skratt (se ovan recension). Men inte i denna föreställning där tre systrar möts i sin mammas hem för att arrangera hennes begravning och göra upp. Inte bara om pinalerna, utan också med sina liv och varandra där den ena synes vara mer trasig än det andra: den framgångsrika läkaren visar sig ha ett lik i garderoben, den morotsknaprande lillasystern en dold svaghet för sprit och den barnlösa partybruden en avgrundsdjup längtan efter kärlek– för att bara välja några karaktärsdrag hos dem.
   Dock kan jag ställa mig tveksam till att en ny teatergrupp som vill ”verka för ett kvinnligt perspektiv” väljer att låta sig regisseras av en man – Marcus Groth. Men det är ju som det brukar vara: kvinnan agerar, mannen regisserar! För övrigt lite roligt att föreställningen sponsras av begravningsbyrån Fonus.
Spelas: Subqult på Teater Giljotin, Torsgatan 41, T-bana S:t Eriksplan

Västerbottensteatern: Pölsan

Om jag skulle likna uppsättningen vid en av alla de oförlikneliga pölsorna i det inre av Västerbotten som skildras i romanen, så blev det inte den råa och ociviliserade pölsan i Morken, men inte heller den förföriskt tunga och innehållsdigra Ellenpölsan. Nej, Raggsjöpölsan. Dels för att den är ren och klar med enkel och lättolkad smak, ”sublim” som en av de två provsmakarna Lars Högström uttrycker saken. Men också därför att Raggsjö är författarens hemby och uppsättningen förhåller sig väldigt respektfullt till dennes roman.
   Ur fondens skrynklade vita papper berättar figurerna fram sig själva och varandra, ofta så exakt att jag kan följa romantexten i minnet och märka när en mening klippts bort. Det är inte en dramatisering i vanlig bemärkelse men väl en del av teaterns berättarprojekt som fungerar utmärkt. Det är ytterst välgjort, väldigt roligt och stundom pirrar det till av gripenhet i huden.

Talande buske agerar i Skåne

Teater Sagohusets konstnärliga ledare, Margareta Larson, tycker att det är viktigt med sagor och myter – att ständigt berätta och ge näring åt fantasin.
   Själv blev hon överförtjust när hon läste David Farrs pjäs Nativity, som på engelska betyder just Jesu födelse.
   Pjäsen handlar om allt som hände kring födelsen. Ja, hur träffades egentligen Josef och Maria och hur var det att vandra i öknen höggravid?
   – De två kastas mellan hopp och förtvivlan. Men när de håller på att ge upp dyker det upp någon som berättar en historia. Det kan handla om Abraham, Salomo, David, Goliat eller Herodes, säger Margareta Larson som bland annat själv gestaltar en talande buske.

Inget julmys
De är nio skådespelare på scen och alla har flera olika roller i historien om hur Jesus kom till världen – en händelse som finns närvarande i kristendomen, judendomen och islam.
   – Alla religioner handlar om människans sökande efter förklaringar och de har en gemensam nämnare i de starka orden tro, hopp och kärlek, säger Margareta Larson och tillägger att pjäsen inte är någon ”julkrubbeföreställning”.
   Historien spelas på en stor träscen med en fond i bakgrunden som ljussätts på olika sätt, utformad av Claude Navilles.
   Målgruppen är satt från 11 år men Margareta väljer att citera regissören Sture Ekholm: ”All bra teater kan spelas för alla”.
   Nativity spelas på Dansstationen i Malmö till och med den 28 november. Den 30 november är det premiär på Lunds Stadsteater där pjäsen spelas till den 14 december.

Okända män berättar om sina liv

Jacob Hirdwall som arbetar som dramaturg och medverkar i Dramatikergruppen på Elverket i Stockholm, har i sin pjäs låtit fantasin flöda kring möjligheten att vara en annan.
   Aktörer i dramat är inte bara skådespelare, utan också författare och konstnärer som Stig Larsson och Jan Håfström. Regissör är Åsa Kalmér.
   Föreställningen sänds ”live” på lilla Elverket lördag 8 november kl 16.00 – 17.00 och i Sveriges Radio P1 samma kväll kl 19.57 med repris 10/11 kl 19.30 samt 16/11 kl 00.30.

Skådespel: Jon Fosse

De fyra pjäserna är Namnet, Sonen, Natten sjunger sina sånger samt Dröm om hösten i översättningar av Svante Aulis Löwenborg, Steve Sem-Sandberg och Claes Hylinger. Alla fyra har spelats i Sverige och alla utspelas i den för Fosse typiska värld där små detaljer i tillsynes okomplicerade vardagssituationer genom diverse dolda och ruggigt inbyggda samband får allt vad trygghet och sammanhang heter att mer eller mindre falla i bitar. I Namnet kommer en gravid flicka hem till sina föräldrar bara för att mötas av en närmast total brist på förståelse i en familj där den inbördes kommunikationen sedan länge upphört; i Sonen är det ungefär likadant, fast med omvända förtecken: här är det en son som kommer hem efter att kanske, kanske inte ha suttit i fängelse. Natten sjunger sina sånger handlar om ett ungt par och deras lilla barn under den ödesdigra kväll och natt när kvinnan plötsligt bestämmer sig för att lämna mannen, som då omedelbart tar sitt liv. Dröm om hösten är en allegori över själva livet och tidens gång. Symptomatiskt nog utspelar den sig från början till slut på en kyrkogård.

Högt läsvärde
Personligen kan jag ibland tycka att Fosse skriver en alltför lättköpt dramatik. I och med att hans språk är så skräddarsytt just för att spelas kan det ibland brista i motstånd och därmed också tyngd vid läsning. Denna anmärkning har nu kanske inte så mycket i det här sammanhanget att göra, jag tycker nämligen att det är fullständigt självklart att en dramatiker av Fosses kaliber ska kunna läsas i bokform och det är följaktligen mycket bra att hans pjäser nu finns tillgängliga för en bredare publik. Jag förstår på det hela taget faktiskt inte varför det inte läses mer dramatik i det här landet – det kan ibland vara minst lika givande som att se den framförd på scen. Att denna volym dessutom innehåller ett representativt urval av författarens pjäser gör ju inte saken sämre.

Teatr Weimar: En uppmaning till martyriet

På nattduksbordet ligger en bibel. Gång på gång återkommer han till Herren och skriften – att kvinnan ska lyda, vara tyst och underkasta sig mannen. Men nu har Herrens röst tystnat, vilket gör honom förtvivlad. Det rycker i nervöst i ögonlocket och ansiktet är blekt och tomt när hans tankar rullas upp. Texten är stark och skådespelaren Viktor Björnbergs ord går rakt in.
   Föreställningen blir ett nära porträtt av en man som tappat greppet om sin tillvaro – en vilsen och mycket ensam man. Känslorna som kommer hos mig efteråt är ilska, avsmak – men också sorg över detta våld och livsförnekande. Hora, kallar han sin fru när hon visat lust. Han beskriver henne som ”bångstyrig”, någon som behöver ”en fast hand”. Det känns jäkligt sorgligt. Men att Malmös nya fria teater Teatr Weimar har lyckats göra en sådan stark och tänkvärd debut är inte sorgligt. Det är tvärtom mycket roligt.
   Pjäsen spelas till och med den 23 november.

Anton Tjechov: Dramer

Jag tycker alltid att det är oerhört givande att läsa Anton Tjechovs pjäser. Hans påverkan på dagens moderna dramatik kan dessutom knappast underskattas. Men vad är det då som gör att hans pjäser framstår som så läsvärda än idag, drygt ett sekel efter det att de skrevs? De är visserligen helt moderna vad gäller språket, inte minst i Staffan Skotts eminenta översättning, men utspelar sig likafullt i en uppenbart svunnen tid.

Om en ny tid
Ett genomgående tema är fattig aristokrati som trängs tillbaka av den nya tidens krafter; nyvunnen rikedom övertrumfar de tidigare ärvda privilegier som fanns i det gamla Ryssland. Det här gällde väl i och för sig inte bara Ryssland, utan drabbade de härskande skikten i hela Europa i takt med livegenskapens avskaffande och den moderna industrialismens intåg under det tidiga 1900-talet. 

”Inte sällan är det också oerhört roligt mitt i all tragik. Alla dessa djupt individuella karaktärer och deras besynnerliga egenheter; deras små visor, deras mat- och inte minst dryckesvanor och allehanda stolligheter”.

Men här finns så mycket mer! Personteckningen till exempel, som på det hela taget är så oerhört vital och exakt och där varenda liten biroll tilldelats sina alldeles egna, utmärkande drag. Inte sällan är det också oerhört roligt mitt i all tragik. Alla dessa djupt individuella karaktärer och deras besynnerliga egenheter; deras små visor, deras mat- och inte minst dryckesvanor och allehanda stolligheter. ”Guter mensch, aber schlächter musikant” (En bra människa, men en dålig musikant), som det halvt på skoj, halvt nedlåtande sägs om någon av de i grunden snälla, men samtidigt ack så misslyckade personerna i ”Körsbärsträdgården”. Här finns faktiskt knappt en enda sida där man inte skrattar eller hittar repliker i stil med ovan nämnda, värda att memorera för senare bruk.

Märkligt aktuella
Dessa pjäser präglas av en hela tiden närvarande, vital uppfinningsrikedom, humor och språklig fräschör, men framför allt tecknas här ett antal allmänmänskliga porträtt som med en sällsam lyster förefaller lika aktuella idag som de antagligen var för hundra år sedan. Detta framför allt torde vara vad som gör dem till klassiker.

Romeo och Julia fast tvärtom

Julia & Romeo. Vi är ju vana att läsa namnen omvänt. Enligt den argentinska koreografen Roberto Galván så finns det en poäng med namnbytet.
   – När de flesta hör Romeo & Julia så associerar de till baletten. Men genom att ändra namnet så förstår publiken att detta är något annat, ett annorlunda perspektiv på dramat, säger han.
   Roberto Galván är känd för sin fysiska, dramatiska stil och för att blanda olika uttryckssätt. Föreställningen är en modern nytolkning av den klassiska baletten med en mix av musik, dans, dramatik och video.
   – Jag gillar att hitta nya sätt att berätta en gammal historia, säger han och medger att tragiska kärlekshistorier hör till favoriterna.
   Skånes dansteaters konstnärliga ledare, Marie Brolin- Tani är mycket glad att ha Roberto i huset. De träffades när hon dansade i en av hans baletter i Århus.
   – Det var en väldigt stark upplevelse och jag har sedan dess följt honom på avstånd och alltid hoppats på att kunna invitera honom till Malmö.
   Förutom Skånes Dansteaters fjorton dansare medverkar också de två skådespelarna Kerstin Andersson och Per Lundström. Sergej Prokofjevs musik framförs av Malmö operaorkester under ledning av dirigent Mats Sundin.
   Premiären äger rum den 7 november på Malmö opera och musikteater, men enligt Marie Brolin- Tani finns det ett stort intresse från andra scener i Sverige och även internationellt.

Pölsapremiär i Skellefteå

Som Nummer tidigare berättat är det trendigt att göra teater av litteratur just nu(läs trenden). Västerbottensteatern ger sig på fredag i kast med en av sitt läns stora berättare när Torgny Lindgrens figurer från Pölsan tar steget upp på scenen i regi av Eyvind Andersen.
   Den mest lungsotsfrekventa orten i Västerbottens inland är Avabäck. Dit söker sig pedagogen Lars Högström som genomlevt tuberkulosen och blivit immun. Han tar in hos Eva Marklund och möter bland annat den tyske textilförsäljaren Robert Maser och Bertil som är totalt liksidig.
   En dag får notisskrivaren, som förser lokaltidningen med information om Avabäck, ett brev av tidningens chefredaktör där han förbjuds att överhuvudtaget skriva en enda rad till. Chefredaktören påstår att ingen i Avabäck någonsin existerat och att notisskrivaren är en lögnare. Men notisskrivaren bidar sin tid och när han så fyllt 107 år avlider chefredaktören och pennan kan åter lyftas för att berätta om lungsotens härjningar och jakten på den gudomliga pölsan.
   Pölsan har premiär fredag 7 november på Västerbottensteatern.

Smakprov utlovas
Västerbottensteatern har tidigare dramatiserat flera av Torgny Lindgrens romaner, Ormens väg på Hälleberget, 1985 och Hummelhonung, 1997. Nu har turen kommit till Pölsan där Torgny Lindgren reder ut begreppen kring den idag på många håll lågt skattade maträtten.
Givetvis får publiken också möjlighet att smaka pölsa i anslutning till föreställningen. Huruvida det är den slutgiltiga pölsan eller inte återstår att se.
   Pölsan går i vår ut på turné i Västerbotten för att hösten 2004 gå vidare till Västernorrland och Norrbotten.

Ny kapten på Norrbottensteatern

Nu är det klart att Erik Kiviniemi tar över rodret på Norrbottensteatern i Luleås norra hamn. I fem år har han varit teaterchef på Wasa Teater i Österbotten, Finland, men i Sverige är han mest känd för sin roll som kaptenen Jussi i SVT:s dramaserie Rederiet.
   Den nuvarande teaterchefen Elisabeth G Söderströms avgång annonserades i augusti i år. Norrbottensteatern har under en tid dragits med ekonomiska problem och hade för knappt ett år sedan ett faktiskt konkurshot hängande över sig. Även Wasa Teater drogs tidigare med ekonomiska problem, men där har man lyckats vända trenden – en vändning Norrbottensteaterns ledning nu hoppas ska upprepas hos dem.

Stark lokal förankring
Erik Norberg, kirunafödd dramatiker som samarbetat med Erik Kiviniemi och Wasa teater i flera uppsättningar de senaste åren, säger till Nummer att Wasa Teater de senaste åren satsat mycket på regional förankring. Erik Kiviniemi har bland annat valt att spela på dialekt och att sätta upp dramatiseringar av den österbottniske författaren Lars Sunds böcker, Colorado Avenue och Lanthandlerskans son. Nu senast regisserade han Populärmusik från Vittula som har premiär på Wasa teater i januari.
   I Vasabladet beskrivs Erik Kiviniemi som en person som har en förmåga att hitta det lokala och göra det till något allmängiltigt.

Petra Revenue om Partille & Sexorama

Petra Revenue sitter i den svarta skinnsoffan på sitt frilanskontor vid Järntorget. I rummet bredvid jobbar en grafisk formgivare och Petra Revenue berättar att hon aldrig mer vill arbeta inne på en teater. Det blir en allt för liten värld.
   – En av sakerna som är farligt med teater är att alla som jobbar där håller på med just teater. Till slut bildas en egen värld där ingenting utanför egentligen angår en. Jag använde mig en del av den kulturen när jag skrev manus till Stora teatern.
   Petra syftar på tv-serien som visades på SVT förra året och gjorde hennes namn känt i vidare kretsar. För göteborgspubliken hon varit ett välkänt namn i mer än tio år. 1990 startade hon Teater Trixter tillsammans med regissören Lars Andersson. Undualtexpressen, Hades hundar, Älskad-Saknad, Kärlekskrank och Sorg är ett par av de pjäser signerade Petra Revenue som har spelats på Trixter. Men för två år sedan lämnade hon Trixter, under en period när hela livet var i gungning.
   – Jag höll på att skilja mig. Jag var helt utom mig och begravde mig i jobb, säger Petra Revenue.

Taxi mellan premiärerna
Två av de projekt som hon började arbeta med under den perioden är de båda pjäser som nu får premiär samtidigt. Den femte november blir en hektisk kväll för Petra Revenue. Först ska hon se premiären av När kriget kom till Partille på Stadsteatern. Sedan tar hon en taxi till Teater Trixter för att se andra akten av Åkes sexorama.
   – Det är tråkigt att premiärerna har hamnat på samma kväll, men det gick inte att undvika. Just nu längtar jag bara efter den kvällen. Att premiärerna ska vara över och projekten avslutade, så att jag kan lämna den perioden bakom mig, säger Petra Revenue.
   När kriget kom till Partille är hennes debut på Göteborgs stadsteater. Beställningen av pjäsen kom mitt under den turbulenta perioden för två år sedan. Och på sätt och vis markerar den en ny epok i Petra Revenues skrivande. Hon berättar att hon under åren på Teater Trixter skrev dramatik som hade många beröringspunkter med hennes eget liv.
   – Förut skrev jag mer självbiografiskt. Jag ville att det skulle vara intimt. Mitt mål var att bryta ned barriären till publiken och flytta på gränser. När jag fick beställningen på manus till Stora teatern var det någon på tv som sa till mig: Det blir väl kul att nå ut till en större publik. Men dittills hade jag struntat fullständigt i tittarsiffror. För mig var det tillräckligt att nå en enda person.

Äktenskapskrig
Nu vill Petra Revenue skriva om annat än sitt privatliv, även om hon fortfarande använder sig av egna erfarenheter.
   – Man har ju trots allt bara sig själv att gå till.
   När kriget kom till Partille handlar om ett par i ett radhusområde i Partille. När pjäsen börjar har kvinnan, spelad av Mia Höglund-Melin, just fått reda på att hon är gravid. Hon drömmer om att bygga bo och ha ett tryggt och lugnt liv. Hennes man, spelad av Claes Malmberg, har bott i Partille i hela sitt liv och drömmer om att se världen. Han har precis bokat in ett möte med en mäklare för att sälja radhuset.

”Vi tyckte att det skulle vara kul att skriva erotik. Ofta när genus diskuteras blir debatten väldigt pedagogisk. Vi vill försvara fantasierna istället. Teatern måste vara fantasiernas försvarare. Vart ska de annars ta vägen?”

   – De vill totalt olika saker med relationen. Därför bryter det ut ett krig, säger Petra Revenue.
   För dialogen har hon använt sig av den vokabulär som brukar användas mellan parterna i Israel- Palestina-konflikten. Petra Revenues utgångspunkt har varit en arbetsresa hon gjorde till Israel för många år sedan.
   – Jag har hämtat mycket inspiration från en familj som jag umgicks väldigt nära med medan jag bodde i USA när jag var ung. En av döttrarna i den familjen var fotograf, och jag var hennes assistent. Vi reste mycket och var väldigt nära vänner. Men när vi kom till Israel tyckte jag att hon blev som förbytt. Hon förvandlades till en paranoid fundamentalist och vår vänskap tog slut där, säger Petra Revenue.
   – Men för två år sedan när jag själv var i kris och på väg att skiljas upptäckte jag att jag blev som hon. Boendet blev till exempel extremt viktigt. Jag var beredd att gå hur långt som helst för att behålla lägenheten.

Teatern som fantasins frizon
Idag tror Petra Revenue att det bor en vardagsfundamentalist inom oss alla, bara vi känner oss tillräckligt hotade.
   Åkes sexorama då? Även om Petra Revenue inte jobbar hos Teater Trixter längre så skriver hon för dem. Pjäsen handlar om Åke och hans erotiska varietésällskap. Han försöker leda sin grupp med demokratiska metoder. Petra Revenue kallar Åkes ambitioner för en socialdemokratisk kåtshow. Men de erotiska fantasierna låter sig inte tyglas.
   – Vi tyckte att det skulle vara kul att skriva erotik. Ofta när genus diskuteras blir debatten väldigt pedagogisk. Vi vill försvara fantasierna istället. Teatern måste vara fantasiernas försvarare. Vart ska de annars ta vägen? Undrar Petra Revenue.

Salongsguide: Stockholm

Nummer har cyklat runt till ett representativt tvärsnitt teatersalonger i stan – trivts och minglat, kissat, druckit vin och tittat i taket. Överallt har vi mötts av samma ringlande toaköer, trots rikligt med toaletter på sina ställen. Varför är teaterbesökare jämt så kissnödiga? Väl inne i salongen har vi noterat att väggkulören ofta är blå. Folkoperans ljusa pastelliga nyans är ok, men Dansens Hus och Stadsteaterns polisblå färgton skriker åttiotal lång väg. Varför är blå en sådan populär teaterfärg?   
   Nedan kartlägger vi sex Stockholmsscener vad gäller toaletter, färg och övrigt av intresse. För den konstnärliga upplevelsen i all ära – visst kan praktiska behov ge sig till känna även på teatern.

STOCKHOLMS STADSTEATER
Om huset: Kulturhuset, Peter Celsings modernistiska glaskoloss vid Sergels torg är lika hatad som älskad. Celsings ambition var att rita ett ”vardagsrum för alla stockholmare”. Och vilket vardagsrum det blev sen! Förutom Stadsteaterns sex scenrum rymmer det bibliotek, utställningar, musik, restauranger, butiker och mycket mera.
Placering: Förvisso mitt i stan, men vad gäller sjyssta restauranger i omgivningarna är de alldeles för få. En bit mat i anslutning till teaterbesöket brukar sitta fint och för den vane teaterbesökaren blir det i längden trist att välja ur Teaterbarens enformiga meny – även om utsikten genom glasfönstren är magnifik.
Salonger: Sex scener av skiftande storlek.
Sittplatser: Sittkomforten är helt ok och inga störande pelare skymmer sikten.
Servering: Det finns flera serveringar med rättigheter i Kulturhuset. Teaterbaren sköter Stora scenens pausservering.
Toaletter: Välförsett med toaletter till Stora scenen, Klarascenen och Lilla scenen/Backstage.
Garderob: Stora scenen och Klarascenen/Lilla scenen har bevakade garderober för 10 kronor rocken. Unga Klara saknar bevakad garderob.
Handikappanpassning: Mycket bra. Rullstolar fungerar i samtliga salonger. Ibland erbjuds syntolkade föreställningar. För hörselskadade är Lilla scenen utrustad med T-slinga, medan Stora scenen och Klarascenen använder IR-system. Vid vissa föreställnings erbjuds dessutom textning via en speciell display, som går att låna i foajén.
Dress code: Om du vill vara rätt – klä ned dig snarare än upp dig. Det här är inte Dramaten! Svart går alltid hem!
För aktuellt program:
Stockholm stadsteaters hemsida

ORIONTEATERN
Om huset: En stor före detta mekanisk verkstad från 1929. Här tillverkades bland annat rullband till T-banornas rulltrappor. 1983 förvandlades verkstaden till ett spännande teaterrum. En riktig kvartersteater med inbjudande glödlampsramp ovanför entrén.
Placering: Trevligt belägen mitt i ett bostadsområde med närliggande krogar och bra kommunikationer.
Salongen: Stor med möjlighet till ombyggnad av scenrummet. Högt i tak och rymligt scengolv. Verkstads-feeling i väggarna.
Sittplatser: Aningen hårda långbänkar utan armstöd. Bra sikt, eftersom det är en rejäl nivåskillnad mellan de olika gradängerna. Platserna längst upp saknar ryggstöd. Eftersom föreställningarna ibland är onumrerade gäller det att skynda sig in i salongen om du vill sitta bekvämt.
Foajé: Omysig, saknar nästan helt sittplatser. Intrycket är att det står köande människor överallt – på väg till toaletten, till salongen, till biljettkassan eller till serveringen.
Servering: Enkel med kaffe, godis och bag-in-box-vin i plastkopp.
Toaletter: Fem toaletter, varav en är handikappanpassad.
Garderob: Obevakad. Trägalgar på stålstänger.
Handikappanpassning: Ramp för rullstolar finns.
Dress code: Södermode. Långa halsdukar och second hand-fynd.
För aktuellt program:
Orionteaterns hemsida

FOLKOPERAN
Om huset: Var på 30-talet premiärbiograf för Garbos alla filmer – med det passande namnet Garbio. Har som bio också hetat Rio och Ricardo. 1985 tog Folkoperan lokalerna i besittning.
Placering: Central söderplacering på hårt trafikerade Hornsgatan. Trots det hostar sångarna sällan avgaser.
Salong: Vacker salong med rundade stolsrader, balkong och blå väggar.
Sittplatser: Sköna vadderade blå stolar, 589 till antalet. Det är dock väldigt trångt mellan bänkraderna. Långa bör välja en ytterplats.
Foajé: Tjusig med ornament och pelare. Speciellt vackert är det blå taket med fågelmotiv.
Servering: Kaffe, läsk, kakor, godis och vin. Dessutom finns Folkoperan Bar och Kök i anslutning med mat och fullständiga rättigheter.
Toaletter: Fem damtoaletter, varav en handikappanpassad. Två herrtoaletter och en pissoar.
Garderob: En hederlig variant med garderobiärer klädda i en för föreställningen passande kostym. Billig är den också – 10 kr oavsett hur mycket saker du vill hänga in.
Handikappanpassning: Finns plats för ett begränsat antal rullstolsbundna. Ramp finns för att komma in med rullstol, men det kan vara lite bökigt.
Dress code: En och annan ondulerad dam med läppstift hittar du nog i vimlet, men du blir insläppt även i gympadojjor. Det här är, som ju namnet antyder, en opera för folket.
För aktuellt program:
Folkoperans hemsida

DANSENS HUS
Om huset: Beläget i Folkets hus, som ritades av funkisarkitekten Sven Markelius på 50-talet. Ett kulturminnesmärkt glaspalats som invigdes 1960. Förutom Dansens hus ryms här stora kongresshallar, många konferensrum, utställningslokaler och restauranger.
Placering: Norra Bantorget är kanske inte det mysigaste kvarteret i Stockholm, men närheten till T-centralen gör scenen lättillgänglig för de flesta. Trevliga restauranger går att hitta norröver i Vasastaden.
Salongerna: Stora scenen rymmer hela 790 platser och känns som en stor konferenshall. En aning ocharmig med sina blå väggar, men mycket funktionell. Lilla scenen Blå Lådan har 140 platser.
Sittplatser: Bekväma stolar, rentav fåtöljkänsla.
Foajé: En härlig foajé med rymd och ljus. Bra miljö för mingel. Särskilt trevligt är att sitta vid serveringsborden en halvtrappa upp – strålande uppsikt över kommande gäster. För den som vill ha det lite mysigare går det att slå sig ned i Arne Jacobsens Svanen-sittgrupp vid den högra ingången till scenen.
Servering: Café Markelius serverar vin, bullar, kakor och kaffe.
Toaletter: Finns på tre platser i foajén. Svartvit mosaik på väggarna – snyggt!
Garderob: För 15 kronor får du dina kläder bevakade. Tyvärr används inte längre cocktailbaren på garderobsplanet, men den snygga skylten finns i alla fall kvar.
Handikappanpassning: Det finns hiss, handikappanpassade toaletter och platser i salongen för människor med handikapp. Hörselhjälpmedel erbjuds, däremot inte några hjälpmedel för synskadade.
Dress code: Lite halvpropert blandas med jeans. En och annan trikå skymtar hos den själv dansverksamma publiken.
För aktuellt program:
Dansens hus hemsida

STRINDBERGS INTIMA TEATER
Om teatern: Detta var Strindbergs egen teater mellan 1907 och 1910. Under dessa år sattes 24 av hans pjäser upp på scenen, bland andra Pelikanen, Spöksonaten och Brända Tomten – kammarspel som skrevs direkt för scenen. Sen slog teatern igen. Men den 22 januari 2003, på Strindbergs födelsedag återinvigdes den och är nu en teater som verkar i ”Strindbergs anda”, med egna produktioner, samproduktioner samt svenska och internationella gästspel.
Placering: Norra Bantorget är inte Soho precis, men placeringen har sina fördelar – se Dansens hus ovan.
Salong: Liten, intim och modern.
Sittplatser: 93 bekväma platser på ett sluttande gradängsystem, vilket gör att alla platser har bra sikt.
Foajé: Vacker och ljus. Gamla affischer från Strindbergs egen tid på Intima Teatern pryder väggarna. Ljust tyg i taket och svarta pallar. Mycket estetiskt.
Servering: Den intilliggande restaurangen Röda Rummet är en trevlig oas med fullständiga rättigheter och prisvärda rätter.
Toaletter: Tre stycken, samt ett par till i teatercaféet Röda rummet.
Garderob: Krokar på väggen
Handikappanpassning: Teatern går att besöka med rullstolar, dock i begränsat antal. Handikapptoalett finns.
Dress code: Gärna diskreta märkeskläder, för att passa den rena och avskalade inredningen.
För aktuellt program:
Strindbergs Intima Teaters hemsida

MOMENT, GUBBÄNGEN
Om huset: Ursprungligen den gamla 50-talsbiografen City. Nu omgjord till kulturförening med konst, musik, film, kafé och teater.
Placering: En av poängerna med teatern är att den ligger utanför tullarna. Kultur ska vara till också för dem som inte bor i innerstaden…och innerstadsborna kan faktiskt sätta sig på tunnelbanan. Gubbängstorget är ett typiskt förortstorg med bibliotek, Konsum, postombud och en Thai wok take-away.
Salong: Stora scenen är stor och rymlig. Ibland spelas också i ett mindre rum som kallas galleriet.
Sittplatser: 90 fasta biostolar – ganska så sköna.
Foajé: Inbjudande med fåtöljer, soffor och 50-talsinredning. Foton och recensioner från föreställningarna pryder väggarna. Stora fönster med utsikt över torget.
Servering: Kafé Transistor serverar vin, öl, kaffe, te och kaffebröd.
Toaletter: Två stycken bås.
Garderob: Saknas, bättre att hålla i kläderna så att de inte kommer bort, resonerar teaterledningen.
Handikappanpassning: Saknas.
Dress code: Kom som du är verkar vara devisen.
För aktuellt program:
moments hemsida

Teater Galeasen: Beroende

Vi möter poeten som försörjer sig som journalist som är alkoholist, delikat gestaltad av Ola Rapace som senast sågs på SVT i Tusenbröder. Vidare dandyn, den förslagne och samtidigt elegante IT-miljonären Victor Quinn som är ett fantastiskt porträtt av lika delar Bill Gates, Ian Wachtmeister och Jan Stenbeck – klockrent gestaltad av Anders Beckman. Och så den försummade hemmafrun Elsa Quinn (Sara Lindh), gift med Victor, som är beroende av både sprit och kärlekens spel.
   Mellan dem tre utspelas ett triangeldrama i maktspelets och missbrukets tecken – vem är egentligen den starkare?
   Någon recensent tyckte att dialogen är alltför pratigt engelsk. Men här fyller den sin plats. Det febriga ordsvallet finns där för att täcka tomhetens oförsonligt tandlösa gap, det vacuum som de all tre flyr genom sprit eller arbete.
   Den som älskar välskriven, galghumoristisk engelsk dialog har en högtidsstund framför sig. Och alla andra också. Beroende förtjänar en mycket större publik än den tappra skara som traskade över skeppsholmsbron samma kulna oktoberkväll som undertecknad. Ett lysande ensemblespel och enskilda rollprestationer och ett manus av David Hare som stod för dramatiseringen av Oscarsbelönade filmen Timmarna borde vara tillräckligt för att locka även den största soffpotatis från tv:n.      

Videoscener från Ondskans axel

Ondskans axel är en kärlekshistoria på Romeo & Julia-tema som utspelar sig i Mellanöstern och i en Stockholmsförort. Till grund för manus ligger en researchresa till Israel – Palestina. Men varken Richard Turpin eller Mellika Melani vill att det ska bli ”ännu en offerberättelse”, utan önskar hellre lyfta fram den kraft och vilja till överlevnad som de mötte under sin resa.
   – Varenda person vi mötte eller intervjuade hade förlorat en eller flera nära anhöriga. Vad man då frågar sig är, hur överlever man ett sådant krig? menar Mellika Melani.
   Richard Turpin har under årens lopp nästan uteslutande regisserat pjäser med ett politiskt budskap. Politisk teater är också på stark återväxt inom scenkonsten. Men har politik på scenen att göra? Ja, definitivt, enligt Richard.
   – Tv, radio och tidningarna speglar ju politiken, varför skulle då inte teatern göra det?
   Ondskans axel har premiär på Teater tribunalen lördag 25 oktober.

Obs! Se ett par scener ur Ondskans axel genom att klicka på länken till vänster om denna artikel. Har du inte PC och följdaktligen automatiskt programmet Windows Media Player installerad på din dator, använder du dig av hjälplänken som dyker upp när du klickar på videotexten.

Helkväll med dans i tv

Den övergripande titeln lyder En kväll i rörelse. Inom ramen för den kan man se reportage, nya dansfilmer och den mest klassiska av dem alla, Singin´in the rain från 1952. Programledare under kvällen är Madeleine Onne och otippade Jonas Leksell som guidar titttaren genom dansens alla stilar och historia följt av handgripliga övningar.
   Programmen sänds i SVT2 lördag 1 november enligt följande:
Kl 20.00: Från dansbanor till diskotek
Kl 21.15: 4 nya dansfilmer
Kl 21.45: Singin´in the rain
Kl 23.25: Madeleine Onne möter koreografen Mats Ek och det blir premiär för en ny dansfilm, Mirror.
Kl 23.45: Cullbergbalettens Carmen, en färgsprakande dansföreställning i Mats Eks koreografi.
Kl 00.25: Dansaren Efva Lilja utför ett solo i Antarktis.

Medeas barn – då och nu

Första gången jag såg Medeas Barn var jag själv bara nio år, jag var uppslukad av det som skedde på scenen, där Lilljasons och Lillmedeas föräldrar höll på att skiljas.
   Jag hade sett det förr, flera av kompisarna i min klass hade föräldrar som skiljde sig. Vi talade inte så mycket om det, det tillhörde de vuxnas värld. Ingen vuxen frågade oss vad vi tyckte om föräldrar som var osams, men med Medeas Barn skedde någonting fantastiskt med oss, vi blev sedda och tagna på allvar.
   Trettio år har gått och för mig är det dags att se pjäsen igen, nu med den (inbillade) vise vuxnes ögon. Med mig följer två nioåringar, Pompe och Emma.

En tidlös familj som andra
På ett plan är Lilljasons och Lillmedeas familj som vilken modern familj som helst. På ett annat plan är det ett antikt drama, med en viktig skillnad. I Euripides original dödar Medea sina barn, men det gör hon inte här. Även om hon i sin förtvivlan hotar både med det och med att ta sitt eget liv.
   Medeas Barn utspelar sig i barnkammaren. Medea och Jason kommer bara in till barnen då och då, och inte är de särskilt sympatiska. Mamma Medea klagar och förbannar och kan inte förmå sig att ta in sina barns sorg. Pappa Jason kommer glättigt glad med presenter, bara för att strax svika dem och ge sig i väg igen, till Glauke, den nya kvinnan.

Ur barnets synvinkel
Barnen försöker på egen hand förstå detta med skilsmässa. Lilljason, fem år, är mest ledsen och förvirrad. Lillmedea, som kanske är nio, försöker bena ut problemen och sätter igång olika lekar, som att leka självmord eller försöka rymma. Den ende som bryr sig om barnen är barnvakten Hansson, strikt, men ändå ömsint och framförallt vansinnigt rolig.
   All denna underbara drastiska humor mitt i allt, jag kan inte minnas att den var så rolig.
   Unga Klara har ju ofta valt komplicerade och kontroversiella ämnen till sina pjäser. Självsvält, psykisk sjukdom, självmord. En del av dessa ingredienser återfinns i Medeas Barn. Pjäsen är genial, men ofta när den satts upp, har den ifrågasatts. Och visst skär det i hjärtat när Lilljason och Lillmedea i leken prövar olika metoder att dö på. Fast Pompe och Emma ser inte ett dugg bekymrade ut.

Intervju med Pompe och Emma
Vad tyckte ni om Medeas Barn?
   – Hansson var bäst, säger Pompe.
   – Ja, han gav sig in i historien och försökte hjälpa barnen. Han sa Skärp er! när föräldrarna bara skrek och inte brydde sig om sina barn, inflikar Emma.

Men till en början var ju Lillmedea ganska dum mot Hansson.
   – Men hon bara testade honom ju, för att se vad han gick för. Jag tror att hon kände sig ganska stor och litet mallig just då. Fast egentligen var hon nog ledsen och rädd.

Hur var föräldrarna då?
   – Pappan var dum när han ljög för sina barn, säger Pompe, en pappa får inte bara smita iväg som han gjorde.

Du menar när barnen inte ville att han skulle gå och han fintade dem genom att säga att de kunde spela lite fotboll till. Så bara stack han.
   – Mmmm.
   – Han var elak mot Lilljason när han sparkade en boll jättehårt på honom och sen inte tröstade honom. Pappan var oärlig och mamman var väldigt arg. Jag tyckte att de verkade vara en bra familj tillsammans. De skulle ha fortsatt vara så.

Pratar ni någonsin om skilsmässor?
   – Ibland, jag brukar fråga mina kompisar som är skilda, säger Emma, en säger att det är kul att ha två hem, en annan tycker det är hemskt att bo på två ställen. Jag tycker det är svårt att ringa dom, för jag vet aldrig var de är. Och just när man skiljer sig är det jobbigt för man vet inte alls var man kommer att bo. Så är de ledsna.

Hur är föräldrar som bråkar mycket?
   – Dom är så barnsliga, säger Emma, och så bråkar dom bara om små löjliga saker. Man önskar att de bara skulle sluta.

Kändes det konstigt att det var vuxna som spelade Lilljason och Lillmedea?
   – Det tänkte jag faktiskt inte på, dom var jätte jättebra. Särskilt Lillmedea.

Är det viktigt att spela pjäser för barn som handlar om såna svåra frågor som skilsmässor?
   – Ja, det är bra, säger Emma.
   – Fast pjäsen var väldigt rolig också, säger Pompe.
   – Hansson var jättekul!

Var det att den var rolig som var det bästa med Medeas Barn?
   – Mmmmm, säger Pompe.
– Det allra bästa var att man först fick sitta på en plats och sen fick gå in genom en dörr för att se resten av pjäsen, säger Emma, och försjunker ner i läsningen av det programblad hon just fått.
   – Här finns det mycket viktigt man kan läsa, säger hon.

Teater Terrier slår på stort

Gruppen är mest känd för att sätta upp sina egna pjäser. Men den här gången samarbetar de med regissören Cezaris från Litauen.
   – Vi ville ha ett material som han kände till. Diskussionerna gick först kring George Orwells 1984, men valet föll till slut på Hamlet, berättar terriern Anders Carlsson som själv spelar den unge prinsen.

Är det en roll varje manlig skådespelare drömmer om?
   – Ja, men det är också den största skräcken. Men den här uppsättningen rör sig fritt från originalet. Vi har lagt till en del och strukit en del. Vi har varit medvetet respektlösa och lekt med texten.

Cezaris är främst känd för sina expressiva och passionerade föreställningar. Hur arbetar han?
   – Han använder sig mycket av det metaforiska teaterspråket, många bilder men också av svart humor och satir. Vi kommer bland annat att ha ett formexperiment med videoinslag på scenen.

Hur är det att arbeta med en regissör utifrån?
   – Det är något nytt för oss. Tidigare har vi bestämt innehållet själva, men nu möts vi av en stark vilja utifrån. Men det känns bra. Det är skönt att bara vara skådis och koncentrera sig på det och inte behöva ta så mycket ansvar för helheten.

Vad handlar pjäsen om?
   – Mediamakt och hur politiker och andra maktutövare utger sig för att verka för en bättre värld, men som egentligen bara roffar åt sig till sig själva. De tar inte ansvar utan skyller ständigt på att marknaden styr. Och är man kritisk mot systemet blir man samtidigt dess ursäkt. Vi kommer inte med någon lösning, men blir förhoppningsvis ett uttryck för denna frustration.
   Teater Terriers Hamlet har premiär 31 oktober på Teater 23.

Panelen ser Pappa och I vått och torrt

Ett milt kaos av legobitar, plastdjur och barnstolar utgör skådespelaren Mikael Odhags och manusförfattaren och regissören Manuel Cubas pappavärld i kvällens första föreställning. Mitt i röran den dragspelande pappafén Görel Särs som guidar den vilsna pappan genom barnvagnsmaffiorna på jakt efter en fädravårdscentral och en papparoll som är större än statistens.
   I kvällens andra föreställning I vått och torrt blir det inga barn alls. Med ett textpussel av poeter som Solja Krapu och Bruno K Öijer och popartister som Peter Le Marc och Mauro Scocco, berättas Lars-Ewes och Sussie Gards äktenskap fram: Från början där två norrbottningar träffas i fjärran Afrika till slutet där Sussie står beredd att lämna Lars-Ewe med sin grävmaskinsfirma i Norrbotten.
   Panelen består denna gång av fyra pappor med små barn, lite större barn och vuxna barn. Det samlade betyget blir 3,5. Pappa får 3,75 och I vått och torrt 3,25.


Per Lindgren, 35 år
Pappa till: Helge 2 år, Elis 8 månader
Gör: Lektor i systemteknik vid Luleå tekniska universitet
Går på teater: Inte ofta, något år sedan sist.
Betyg: Fyra för Pappa, tvåa för I vått och torrt.

Vad tyckte du om föreställningarna?
   – Pappa hade ett fyndigt upplägg och hög igenkänningsfaktor. Den andra skulle ha mått bra av en annan regi. Dialogen och framförandet var mer varietéaktigt. Allvaret i budskapet kom inte till sin rätt.

Var det något särskilt som du kände igen dig i?
   – I princip i alla situationer i Pappa. Alla pappor har nog något att relatera till i den. Dragspelsmusiken och sången tillförde också mycket till stämningen där.

Vad var bra?
   – Ja, en sak som var bra var att jag över huvud taget fick chansen att gå på teater. Utan en spark i rumpan är det svårt att ta sig för som småbarnsförälder. Det är inte det första man tänker på när man har möjlighet att ta ledigt en kväll.

Det var ju en stor grej med pappaledighet för pappan i pjäsen. Har du själv varit pappaledig?
   – Inte på heltid men på halvtid och 75 procent. I vår familj har det varit helt naturligt att dela på ledigheten. Jag ser det som ett stort privilegium att få vara pappaledig.


Lars Drugge, 36 år
Pappa till: Moa 12 år, Joar 4,5 år.
Gör: Arbetssökande teknisk fysiker.
Går på teater: En gång vartannat år..
Betyg: Femma för Pappa, fyra för I vått och torrt

Vad tyckte du?
   – Pappa berörde mig mest. Jag var 24 när jag fick mitt första barn och tog för givet att barn var något som bara växte upp. Min första tanke kring pappaledighet då var att ta ut några dagar till älgjakten, som i pjäsen. Pjäserna var ganska rakt på och hade inte så subtila intriger. Man hade lyckats fånga klichéer, om man uttrycker det på ett fult sätt, eller ”sitta-i-samma-båt-känslan”, om man uttrycker det på ett gott sätt.

Kände du igen dig?
   – När ljuset tändes över scenen igår kunde det lika gärna ha varit hemma hos mig med leksaker spridda överallt. Jag kände igen just den här ständiga tröttheten. Den vackraste kärleken har man till sitt barn och man ger ju så mycket att det är ett litet helvete ibland. Jag kände också igen mig i att vilja vara kung i köket och att bygga bo.

Vad tyckte du om I vått och torrt?
   – När man träffar någon får man en positiv ruskick. Man tolkar in att det här är meningen, att vi två från Norrbotten i Sverige träffas i ett afrikanskt land – och tillskriver den här kvinnan eller mannen övernaturliga epitet. Om man jämför med Pappa så är man införstådd att det blir jobb när det kommer barn. När man träffar någon flyger man på moln och inser inte att det också kostar.

Vad fick du ut av kvällen?
   – Det är ett igenkännande jag fått som behållning av de här två pjäserna. Det var några meningar i den andra pjäsen, jag tror att de är skrivna av Solja Krapu ”Ett efter ett blev orden fällda …” Jag känner verkligen igen det där, att man kliver över gränsen med nya hårda ord och när man sagt de orden går det inte att reparera, då är det något nytt som gått sönder.


Mats Sjöberg, 45 år
Pappa till: Minna 11 år, Moa 8 år samt fruns barn Lisa 22 år.
Gör: Landskapsarkitekt
Går på teater: Varierar men ca tre gånger per år.
Betyg: Trea för Pappa, fyra för I vått och torrt

Var det något som du kände igen dig i?
   – I Pappa kom det ju upp saker jag kände igen. Jag köpte kombibil och fixade en massa saker. Jag var ju inte gravid men jag var ju tvungen att förbereda det på något annat sätt. Jag hade massor med kompledighet så vi var hemma båda två från det att Minna föddes och fyra månader framåt. Det var det bästa jag varit med om, jag behövde inte uppleva det han var med om i pjäsen, att vara borta.

Var det något som du inte gillade?
   – Jag började tänka på: Hur är den norrbottniska kvinnan? Det finns ju myter om den norrbottniske mannen, vad finns det för myter om den norrbottniska kvinnan?

Var det någonting du tyckte var särskilt bra?
   – Pappa var mer hel, den höll ihop bättre. Fén var jättebra. Och det där med att han slog sitt barn. Om det hade slutat med att han slog sitt barn … Pappa klarade av det men I vått och torrt gjorde inte det, det slutade med att hon stack, det vart lite hopplöst tycker jag. Det jag tänkte på också i början av pjäsen (I vått och torrt) var att det handlade om hur de möttes. Jag trodde att det var deras metod att backa tillbaka, så brukar jag och min fru göra för att hitta tillbaks till varandra när det känns tungt.

Skulle du rekommendera den här föreställningen till någon?
   – Jag tänker på en småbarnspappa jag känner, han tycker jag skulle gå och se det här.


Eric Johansson, 63 år
Pappa till: Erika 28 år, Nils 32 år
Gör: Tidigare vd för arkitektfirma men nu göra han bara det han vill.
Går på teater: Cirka fem gånger per år
Betyg: Svag trea för Pappa, stark trea för I vått och torrt.

Var det något du kände igen dig i?
   – Jag har väldigt lite såna erfarenheter som i Pappa. Jag lever tillsammans med en stark kvinna så jag har mer av upplevelserna från I vått och torrt. Man kan diskutera hur det gick till, men jag valde bort småbarnstiden, vilket inte var ovanligt på min tid. Den medvetenhet som finns idag och som fanns i den där pappapjäsen känner jag inte igen från den tiden.

Var det något du inte gillade?
   – Det blir lite standardbilder för mig. I den andra tycker jag att texterna var lite roliga. Eftersom jag läser ganska mycket poesi så gillar jag om det är lite mer än bara att man skriver av det folk säger på dan. Men jag tycker det var lite synd att hon flyttade från Norrbotten, för det här är ju ett relationsproblem mellan män och kvinnor, det har ju egentligen inget att göra med Norrbotten.

Var det någonting du tyckte var särskilt bra?
   – Historien i Pappa där ungen sa ”mamma” till honom: Vad var det för människa han ville vara med sitt barn? Ville han vara pappa eller är det samma sak som mamma? Det blev inte bara schabloner utan det fanns ett djup. I vått och torrt speglar mycket som vi diskuterar i vår generation: det är många som separerar väldigt tidigt nu utan att göra minsta ansträngning.

Skulle du rekommendera de här pjäserna till någon?
   – Jag skulle rekommendera dem till ungdomar i alla fall. Många vuxna skulle nog också uppskatta dem, folk levde ju med och applåderade. Men själv vill jag ha ännu högre kvalitet. Det är hemskt att säga så, men för mig känns det som lite lågbudget, man ska klara allting själv nu på Norrbottensteatern.

Guide till Sveriges teaterspöken

När publik och aktörer gått hem från teatern på kvällen är det teaterspökena som står för underhållningen. Den som dröjer sig kvar kan då få uppleva en helt annan sorts teater, den som gestaltas av gastar och gengångare.   
   Nummerredaktionen som håller till i ett just sådant gammalt teaterhus, nämligen Södra teatern i Stockholm som i sin nuvarande form stod färdig 1859, vågar sig av naturliga skäl inte på att recensera sitt eget spöke. Däremot skriver vi gärna under på att han finns. För med märkliga hasande, knakande ljud i väggarna, en lampa som av och an blinkar på redaktionen och ett larmsystem som går i gång närhelst det behagar måste vi erkänna att gamle teaterdirektören Ludvig Zetterholm, som gick och hängde sig på teaterns vind på 1870-talet, gör sig påmind med jämna mellanrum. Och vi vill inte på något vis göra honom upprörd. Här serverar vi istället en Halloweencocktail av spökhistorier från några andra av landets äldsta teatrar.


1700-talsspöket på Confidencen
När man som Ulriksdals slottsteater Confidencen har Sveriges äldsta teaterinteriör (den är från 1753, själva ytterbyggnaden uppfördes på 1670-talet ) har man naturligtvis också ett genuint teaterspöke. En fransk operatrupp under ledning av en viss Madame du Londell bjöds in av drottning Lovisa Ulrika när teatern var ny och truppen spelade på såväl Confidencen som Drottningholm och på Bollhuset inne i stan. En av truppens unga sångerskor fick inkvartering i en loge på Confidencens vind, där hon drog på sig en lunginflammation och frös ihjäl.
   Nuvarande operachefen Kjerstin Dellert berättar att hon ofta befinner sig ensam i det gamla teaterhuset efter föreställningarna och att hon då ibland hör mystiska hostningar och hur någon går på vinden. Emellanåt slår det också plötsligt i en dörr, vilket vissa menar kan ha fullständigt naturliga orsaker. Men Kjerstin Dellert är säker på att det är spöket:
   – Det är ett snällt spöke, men jag tror att man måste vara mottaglig för att uppfatta det, säger Kjerstin Dellert och lovar att hon själv i någon gång i framtiden ska komma tillbaka för att spöka på Confidencen.


Karin vaktar sin loge på Drottningholm
Drottningholms slottsteater stod färdig 1766. En 17-årig flicka som hette Karin förolyckades när hon hjälpte till att bära sten till bygget och än i dag kan man stöta på hennes vålnad inne på teatern. Hon bor i en av logerna på tredje våningen som idag är museiloge och endast besöks sporadiskt av exempelvis forskare. Per Forsström, Drottningholmsteaterns vd, berättar att teaterns gamle och numera avlidne scenmästare sagt att han ofta träffade på Karin när han jobbade ensam sena kvällar och att denne påstod att ”det kändes i hela huset” hur upprörd Karin blev när någon varit inne i hennes loge.
   Men Per Forsström erkänner, trots att han kallar sig för skeptiker, att han faktiskt också själv upplevt spöket Karin:
   – Vi hade fotografering på teatern och var tvungna att ha Ekerö brandförsvar närvarande eftersom vi behövde sätta upp extra strålkastare. Brandmännen hade en praoelev med sig som passade på att titta runt i huset, men hon kom chockad tillbaka efter att ha varit inne i en av museilogerna. Där hade hon sett ett enormt ljussken och en ljus, spöklik gestalt.
   – Och i december för tre år sedan hade vi besök av chefen för den franska musikradion. Jag visade honom runt på teatern och när vi stod uppe på scenen hörde vi båda tydliga bankningar, eller knackningar från logerna, men vi var helt ensamma på teatern.


Död, konservativ notarie styr på Växjö teater
Inte alla teaterspöken är lika gamla som byggnaden de hemsöker. På Växjö teater (uppförd 1849) spökar notarie L H Philipson, som var ordförande i Växjö teaterförening 1937-1966 och vid sin död i början av 1980-talet hedrades med en begravningsceremoni på Växjö teaters scen! Numera bor hans vålnad på teaterns vind, varifrån han fortsätter att lägga sig i teaterns skötsel. Han inte är särskilt lekfull av sig, utan tycks endast vilja ge sig tillkänna när det verkligen gäller. Monika Sandberg, som arbetar på teaterns kansli, berättar att det hänt flera märkliga saker på teatern som man kan härröra till spöket. Exempelvis förhindrade han en gång på 1980-talet att en ensam, nattarbetande ljusmästare skadades genom att varnande ropa ”Flytta dig!” strax innan en stor träkloss damp ner från taket.
   Monika Sandberg försäkrar att Philipson är ett snällt spöke, men att han är konservativ och kan vara ganska bestämd:
   – När vi skulle koppla in datorer för första gången på teatern försökte killarna länge få dem att fungera, men det gick inte, så jag och min kollega gick ut i salongen och pratade med Philipson. Vi bad honom acceptera att nu är det moderna tider och vädjade till honom att låta oss få koppla in datorerna. Då funkade dom plötsligt.


Spökdirektören på Örebro teater
Örebro teater byggdes 1853 och teaterns spöke härstammar också det från 1800-talet. Det är en gammal teaterdirektör som även efter sin död bevakar sina intressen. Ingen har helt tydligt sett honom, men det finns mängder av vittnesmål från folk som känt av hans närvaro, berättar Jackie Gustafsson som jobbar på teatern. Framförallt är det scenarbetare och tekniker som ofta upplever en kuslig känsla i luften när de arbetar sent på kvällarna. I regel infinner sig denna känsla i salongen och på scenen, men teaterns förre scenmästare har berättat att han också känt av spökets närvaro i duschen! På Örebro teater är det inte heller ovanligt med märkliga knackningar i väggarna och vissa har också sett en skuggestalt hastigt svepa förbi.
   För att hålla sig på god fot med spöket är det bäst att berömma hans ögonsten, och det är det också många på teatern som gör genom att vördnadsfullt viska ”Vilken fin teater du har” varje gång de går in på teatern. Annars kan det gå som för den gästspelande amatörteatergruppen när de inför premiären gjorde misstaget att tala illa om teatern:
   – Precis allt gick snett för dem och de blev tvungna att lägga ner föreställningen, säger Jackie Gustafsson.


Gösta Ekman upprätthåller ordningen på Vasan
Skådespelaren Gösta Ekman d ä drev Vasateatern(byggd 1886) i Stockholm på 1930-talet och enligt legenden slutade han faktiskt också sina dagar inne på teatern (även om hans familj hävdar att han dog på sjukhuset).
   Än idag ser Gösta Ekman till att folk visar teatern respekt och de flesta spökerierna är direkt kopplade till Göstas privata loge, den som bär nummer 1 och är vikt för den manlige huvudrollsinnehavaren. Om någon annan har logen går det oftast snett: Skådespelaren Ernst Eklund fick ett slaganfall efter att ha delat logen med sin fru och en dirigent körde taktpinnen genom sin egen hand efter att operasällskapet gjort misstaget att låta de alternerande sångarlagens båda manliga huvudrollsinnehavare dela på logen (Se notis i Nummer 27 mars 2001). Och när Harriet Andersson i samband med inspelningen av tv-serien Stora Teatern efter lunchen lade sig och vilade på schäslongen i loge nummer 1, som rättmätigt innehades av huvudrollsinnehavaren Johan Rabaeus, blev Gösta så upprörd att strålkastare och lysrör for i golvet och en skådespelare bröt lilltån under följande eftermiddags inspelningar.

 
Tror man däremot på spöket Göstas existens och visar honom respekt kan man vinna fördelar. Thorsten Flinck lärde sig läxan första gången han satte upp en föreställning på Vasan och när han för en liten tid sedan återvände för att spela Flinck goes Wilde kom Gösta till hans undsättning i en krissituation. För hur förklarar man annars att Thorstens Martiniflaska ofattbart höll från att krossas när den slängdes i logens stengolv av Thorstens medarbetare i ett försök att få repetitionerna lite nyktrare. Gösta, vars sinnelag i mångt och mycket kan sägas överensstämma med Thorstens, måste ha förstått hur viktig flaskan var för att föreställningen skulle bli bra…
   Dessa historier berättar Bengt ”Bullen” Ståhl som är scentekniker på Vasan. Han har en hel pärm full med liknande Gösta-spökhistorier som han skrivit ner och han har också träffat Gösta flera gånger själv:
   – Första gången jag träffade på Gösta var när jag precis börjat här för ungefär fyra år sedan. Jag var ensam på teatern och skulle lasta in grejor i ett skåp nära Göstas loge. Då kände hur någon gick förbi bakom min rygg och eftersom jag hört talas om spöket sa jag bestämt ”Lägg av Gösta!”. Då slutade han.
   – Nu har vi en fin relation Gösta och jag, säger Bullen och berättar att han numera alltid knackar på Göstas loge och säger hej då innan han går hem från teatern.
   – Innan jag började jobba här trodde jag inte på spöken – nu tror jag till 120 procent på dem, säger Bullen.


Inte ens publiken går säker på Ystad teater
På Ystad teater, byggd 1894, spökar det mycket och ofta och alla möjliga tider på dygnet. Det berättar scenmästaren Martin Windmill, som jobbat på teatern i 13 år. Deras spöke kallas för Lisa, men ingen vet vem hon var när hon levde och man ser henne nästan aldrig. Istället märker man av hennes närvaro genom konstiga ljud, kusliga vinddrag eller att hon flyttar på saker, som till exempel rekvisita, både i logerna och på scenen.
   – Hon leker lite med oss och lånar grejer, berättar Martin Windmill.
   Det finns många historier om vad spöket Lisa gjort och både personal och publik har råkat ut för henne. När scenarbetarna har jobbat sent på kvällen har det exempelvis hänt att en mystisk gestalt suttit på andra raden och iakttagit dem. Och en gång under en föreställning duckade plötsligt alla som satt på första raden samtidigt för något som for genom luften – men några flygande föremål skulle inte ingå i den föreställningen…


Känd gengångare på Dramaten
På kändistäta Dramaten (byggd 1908) är givetvis också spökerierna lite extra celebra. Här spökar ingen mindre än den legendariska skådespelerskan Harriet Bosse (1878-1961), som för övrigt också var August Strindbergs tredje fru. Hennes stora avskedsföreställning, den så kallade avskedsrecetten, skulle ha ägt rum 3 maj 1943 men ställdes helt snopet in på grund av att en av skådespelarna i ensemblen aldrig dök upp. Harriet Bosse blev därmed utan sin grand final och fick vackert promenera ut bakvägen till sitt nya liv som pensionerad aktris, vilket av förståeliga skäl måste ha gjort henne rejält bedrövad.
   Enligt Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek, är det många på Dramaten som allvarligt påstår att de sett Harriet Bosses bittra gengångare vanka omkring uppe på andra raden. Detta sker vanligast strax före kvällsföreställningarna, då en i sig spöklik tystnad brukar sänka sig över teatern. Men Harriet tycks trots allt vara ett respektfullt spöke och har hittills inte saboterat några föreställningar. Hon brukar nöja sig med att orsaka isande kalla kårar längs ryggraderna på sina moderna åskådare.