Ny operagrupp vill nå annan publik

Tanken att starta en fri operagrupp som ett komplement till de stora uppsättningarna hade funnits länge hos <b Leikrits konstnärliga ledare Helena Röhr.
   – Jag väntade på att någon annan skulle göra det. Men när inget hände tänkte jag att då får jag väl göra det själv, säger hon när vi träffas på Café Systrar & Bröder.
   Hon talar engagerat om den nya gruppen, som är tänkt som en plattform där det ska finnas utrymme för att utforska och experimentera.

Utspelar sig i nutid
Den 3 december är det premiär på Haralds Saga, som handlar om den norske kungen Harald som invaderade England 1066. Men det är ingen viking som vi får möta här. Leikrit har valt att lägga handlingen i nutid.
   – Vad gör makten med en människa? Det finns ju många kopplingar till vår samtid när det gäller invadering av länder och maktbegär, säger hon och nämner Bush som ett exempel.
   Sopranen Lisa Gustafsson spelar Harald, men gör även de övriga sju rollerna. Iklädd modern kostym hoppar hon ut och in i olika karaktärer under föreställningens 45 minuter.
   Att välja Inkonst som spelplats var ett medvetet val. Hit går många ungdomar på konserter och klubbar.
   – Vi vill ge en ny grupp chansen att uppleva opera, säger Helena Röhr.

Tongivande teater inför barnvakt

– Vi var många som själva fått barn och kände att det vore trevligt att kunna roa sig utan att alltid behöva tänka på barnvakt, berättar producenten Åsa Jensen.
   Hundra kronor kostar servicen och barnen kommer vara i en danslokal intill teatern, så det är nära till föräldrarna om något skulle hända.
   På söndag är det premiär för barnvakterna, två förskolelärare, att ta hand om de barn som anmälts. I skrivande stund är det sex stycken. En siffra som kanske låter låg, men Åsa Jensen tror att det kommer bli fler efter hand.
   – Föräldrar är ju alltid lite svårflirtade när det gäller att lämna bort sina barn. Men när de ser att det funkar bra och när det blivit mer etablerat, hoppas vi på att fler nappar.

Fotnot: Just nu spelar amatörteatergruppen TonTeatern  musikalen Chicago, regisserad av Ola
Hörling och med kända bitar som Razzle Dazzle och All that Jazz.

Lilla teatern i Umeå: Klungan

Mannen två stolar bort kastar med huvudet när han lägger sina stora gapskratt. Själv jobbar jag upp ett skönt grundfniss som kulminerar under vissa sketcher. Till slut räcker det med att två killar i morgonrock iförda leksaks-indianfjäderskrudar kommer in på scenen för att underhålla mitt fnissande.   
   De visar sig dessutom vara porrfilmsindianer som tagit sig iväg från sina värmländska vårdjobb för att jobba sig upp i porrfilmsbranschen i USA. Mera gapskratt.
   Andra höjdarinslag är den rappande hiphopkillen som kommer till dotterns klass för att berätta om sitt jobb, en absurd stofil som från en korgstol berättar om farbror Hans rävjacka (uttalas: reevjacka), och de två avdankade filmarbetarna som hoppat av filmskolan i 34 år nu.
   Sketcherna varvas med mjuk musik från husbandet och dess gästartister. Det hela avslutas med en finstämd berättelse om ett jordgubbsland som får mig att bara fortsätta storfnissa. Flera dagar senare fnissar jag fortfarande.

Stockholms stadsteater: Den goda människan i Sezuan

Den prostituerade Shen Te (Cilla Thorell som också spelar Shui Ta) tycks vara deras kvinna och av gudarna får hon startkapital till en tobaksbutik för att kunna börja ett nytt liv.
   Men detta liv blir allt annat än lätt. En god människa utnyttjas gärna av andra. Många är de människor som plötsligt har någon gentjänst att avkräva henne. För att inte bli helt utblottad tvingas Shen Te att klyva sig mitt itu och skapa ett hårdnackat alter ego – kusinen Shui Ta.
   På Stockholms stadsteater berättas historien i vardagskostym och med Brechts Verfremdungs-ideal väl synliga på scenen. Icke medverkande skådespelare sitter på ett kinesiskt kafé framför spelplatsen och betraktar skådespelet, avsiktliga suffleringar får oss att ryckas ur illusionen, liksom vattenförsäljaren Wang (Leif Andrée) som ofta vänder sina repliker direkt ut mot salongen.
   De tre gudarna förespråkar godhet, men vill inte på något sätt ta ansvar för godhetens dilemma. Allt mer trasiga vandrar de runt jorden och vill helst av allt ta sin tillflykt uppåt, varifrån de kom.
   Det är överhuvudtaget en tämligen tragisk skara människor som befolkar scenen. Men i Linus Tunströms uppsättning blir det tragiska lyckligtvis både komiskt och fantasifullt. Skådespelarna spelar ut hela sina register och blottlägger därigenom det problem som vi alla har att brottas med. Ett problem, som i dagens tid av Skandiaaffärer och Systembolagshärvor, är aldrig så aktuellt: hur behåller vi moralen i en värld där alla girigt gapar efter mer?

Kvarnström satsar på kvinnorna

Syftet med satsningen är att hjälpa en ny generation koreografer att skapa och presentera dans.   
   De sju koreograferna är Rani Nair, Carmen Olsen, Lisa Östberg, Malin Elgan, Emelie Jonsson, Anna Vnuk och Malin Hellkvist Sellén som får produktionsteknisk hjälp, kontor och fri repetitionstid i Dansens Hus lokaler. Kulturrådet bidrar med 600 000 kronor till koreografernas produktionskostnader.
   Föreställningarna kommer att presenteras under perioden mars-maj 2004 på Blå Lådan i Dansens Hus. Men projektet består inte bara av scenföreställningar utan även av seminarier, föreläsningar, diskussionsträffar, mentorskap och andra kringaktiviteter.   
   Produktionerna kommer dessutom att erbjudas turnémöjligheter genom Dansnät Sverige.

Vaclav Havel i Sundsvall

– Vaclav Havel skrev Audiens på sjuttiotalet. Den beskriver angivarsystemet i Tjeckoslovakien under den tiden. Bryggmästaren är själva systemet och han försöker få Vanek att bli en del av det, berättar regissören Gisela Nilsson.
   Men Vanek går inte med på villkoren, han har andra principer och ett eget inre mål.
   – Språket i pjäsen är specifikt, de talar inte rakt ut utan i koder och med en kryptisk underton. Den är skriven i cykler med många upprepningar.
   Rollfiguren Vanek, som är en slags katalysator för att avslöja systemet, dyker också upp i Havels andra enaktare Vernissage och Protest.
   Teater Västernorrland spelar Audiens med premiär 28 november på Konsertteatern i Sundsvall.

Fyra brudar söker svar

Fyra kvinnor väntar vid altaret på sin brudgum. Där står Älskarinnan, som längtar efter trygghet och barn. Där står Horan, uppsminkad på ytan, men med ett stort behov av äkthet. Modern vill helst packa väskan och dra, medan Madonnan inte tillåter sig att känna, än mindre älska.
   – De fyra rollerna representerar olika kvinnosorter, men de är inga stereotypa karikatyrer, utan människor av kött och blod, berättar Terese Bonnevier, föreställningens producent.   
   – De söker alla efter sig själva, efter sin inre kraft.
   Teater Exxtrakt är en helt kvinnlig teatergrupp som funnits i ett år.
   Medlemmarna står tillsammans för manus till Brudarna, som är ett kollage av texter – humoristiska, allvarliga och romantiska sådana. Men trots den kvinnliga framtoningen vill Terese Bonnevier undvika att kalla Brudarna en feministisk pjäs.
   – Det ger fel associationer, men helt klart är att den är skriven ur en kvinnlig synvinkel.
   Teater Exxtrakt arbetar med Meisnertekniken, en teaterform som har sitt fokus på närvaro och sanning. En av grundstommarna i tekniken är att förse alla karaktärer med en aktivitet som driver dem framåt. Detta har gjorts i Brudarna.
   – Men vad som händer får publiken se på plats, säger Terese Bonnevier.
   Brudarna spelas lämpligt nog i en omgjord före detta kyrka.

På plats i Kolkata

I ett slitet stenhus på en lugn sidogata i Kolkata ligger teatergruppen Nandikars lokaler, ett kvarter från stadens sedvanliga trafikkaos. Kontoret är på omkring tio kvadratmeter och rymmer ett minimalt skrivbord, en väggfast glashylla med böcker och utmärkelser och en liten soffa i mörkblå galon. Fläkten surrar i taket, en av gruppens medlemmar serverar svart te i höga glas. Härifrån har Nandikar drivit sin verksamhet i nära fyrtio år.
   – Innan dess bodde jag och min familj i det här rummet, säger Rudraprasad Sengupta som är gruppens konstnärlige ledare.
   Trottoaren utanför fungerade som repetitionsplats innan gruppen även fick ta över rummet intill som nu är fullt med musikinstrument och packning. Nandikar ska resa till huvudstaden Delhi i morgon för att delta i teaterfestivalen där.

Med socialt engagemang
Gruppen bildades i juni 1960 av en skräddare, en butiksinnehavare, några universitetsstudenter och lärare och flera arbetslösa unga män och kvinnor. Snart blev den en av de tongivande aktörerna inom ensembleteaterrörelsen i Bengalen och i hela Indien. De egna uppsättningarna har varierat från okända bengaliska pjäser till verk av kända dramatiker som den Kolkata-baserade nobelpristagaren Tagore, liksom Sofokles, Ibsen, Strindberg, O´Neill och Miller. Vid sidan om detta anordnar gruppen varje år en nationell teaterfestival i Kolkata. Man har dessutom workshops och kurser med ungdomar och håller i teaterprojekt med såväl prostituerade som barn och handikappade. I sju års tid arbetade man med barn i slummen.

”Dessa kvinnor har ingen socialt accepterad identitet. De behöver finna sin egen kärna, det är det viktigaste teatern kan hjälpa dem med. Därför måste också historierna vara deras och komma från deras egna liv”.

– Själva föreställningen är bara en liten del av allt vi gör, säger Rudraprasad.
   I arbetet med barnen använder sig Nandikar framför allt av lek och improvisation, barnen får lära sig att använda alla sina sinnen. I en övning får de exempelvis försöka identifiera sina kompisar bara med hjälp av doften eller ansiktets struktur.
   – Våra fem sinnen är fantastiska verktyg för kommunikation. När barnen upptäcker att varje röst har en speciell klang, att varje ansikte känns annorlunda, då förstår de också att de själva är unika. Många indiska barn har ingen barndom, men genom att uppleva kreativitetens glädje kan de åtminstone få en känsla av hur en barndom kan vara.

I samarbete med prostituerade
Samarbetet med Kolkatas prostituerade resulterade för en tid sedan i pjäsen We are not Good People. Uppsättningen baserades på Brechts Den goda människan från Sezuan i kombination med de prostituerades egna berättelser där de formulerade sina tankar, sin smärta och sina drömmar.
   Rudraprasad berättar att en av kvinnorna fick frågan hur det kom sig att hon vågade öppna sig och lämna ut sig så mycket. Hon svarade: Det kändes som om det bland så många människor fanns något som skyddade mig, så att de tårar jag tidigare fällt i tystnad och ensamhet istället kunde falla i närvaro av andra. Jag kände att sammanhanget gav mig friheten att berätta.
   – Det är nog den bästa definitionen på teater jag någonsin hört, säger Rudraprasad. Dessa kvinnor har ingen socialt accepterad identitet. De behöver finna sin egen kärna, det är det viktigaste teatern kan hjälpa dem med. Därför måste också historierna vara deras och komma från deras egna liv.

Rötter i politiken
Nandikar har besökt Sverige vid ett par tillfällen, senast på Dans- och teaterfestivalen i Göteborg förra året. Då framförde man Shanu Roychowdhuru, en omarbetning av Willy Russels pjäs om den revolterande hemmafrun Shirley Valentine, och Meghnadbadh Kabya som gestaltar en traditionell indisk myt på ett sätt som ger den nutida relevans.
   Göteborgspostens recensent Amelie Björck skrev följande om den senare pjäsen: ”Hans (Rudraprasad Sengupta reds anm.) ödmjukt belärande introduktion gjorde föreställningen Meghnadbadh Kabya till ett angeläget äventyr: historiens röst inkarnerad, svettande påtaglig, i tider när minnesspannet blir allt kortare.”

”Många indiska barn har ingen barndom, men genom att uppleva kreativitetens glädje kan de åtminstone få en känsla av hur en barndom kan vara”.

Kontakterna med Sverige har även lett till att regeringens biståndsorgan Sida börjat utforska möjligheterna till ett samarbete. Nandikar hoppas på att få pengar för att kunna driva sitt arbete med barn mer kontinuerligt. Men Rudraprasad har inte hört något från Sida på länge, så han misstänker att ärendet har fastnat i byråkratin.
   – Vi brottas ständigt med brist på ekonomiska medel. Ett stöd från Sida skulle betyda att vi skulle kunna strukturera och organisera arbetet med barnen och verkligen få fart på den verksamheten.
   Ursprungligen tog sig Rudraprasads engagemang form inom politiskt arbete. Men han förlorade tron på politikens förmåga att förändra samhället och började istället lägga sina krafter på teatern.
   – Teater är den högsta formen av kommunikation. I vårt arbete med barnen strävar vi efter att få dem att värna om sig själva genom att bevara sin känslighet. På så vis kan de påverka samhället på sitt eget lilla sätt.

Panelen ser Åkes sexorama

En halvtimme innan föreställningen börjar är det förspel i Teater Trixters foajé. På ett bord ligger erotisk litteratur, ur högtalarna strömmar kvinnoröster som berättar om straffknull och ångande bad. I ett hörn står en gynekologstol med läderremmar att spänna fast anklarna. I ett annat hörn står en obäddad säng. På de glansiga lakanen ligger en knallblå dildo. Allt för att publiken ska komma i stämning inför Åkes sexorama.
   Enligt Petra Revenue, som skrivit manus tillsammans med Beatrice Berggren, är pjäsen ett försvar för de sexuella fantasierna.
   Handlingen kretsar kring Åke och hans varietésällskap. Där finns sadistiska Stina, robusta Emilia och Lennart, alias Tjuren från Knäm. Tillsammans kuskar de runt i husvagn, slår upp sitt tält och bjuder på erotisk varieté, någonstans i Sverige.
   Tre kvinnor och en man tog plats i panelen denna månad. Två vanliga teaterbesökare och två medlemmar i Kärleksakuten, en organisation för läkarstudenter som utbildas i att prata om  sex och känslor med högstadieungdomar.

Helena Sundvall, 28 år
Civilstånd: Har pojkvän
Yrke: Journalist
Går på teater: 4 gånger om året
Betyg: 3

Vad tyckte du om pjäsen?
   – En småkul pjäs med roligt manus. Men jag förstår inte själva poängen. Om det finns ett budskap i pjäsen, så når det inte mig.

Vad tycker du om ämnesvalet – sexuella fantasier?
   – Trixter ska ha all cred för att de ger sig på det. Jag har aldrig hört talas om att någon försöker gestalta sexuella fantasier på scen förut, utan att det är en strippshow eller liknande.

Vad tyckte du om rollfigurerna?
   – Lennart var fantastisk. Honom skrattade jag mest åt. Samtidigt var hans karaktär lite tunn, man fick aldrig veta något om honom egentligen. Han var bara en pajas. Stina förstod jag inte alls eftersom jag fick veta så lite om henne. Den man fick veta mest om var Emilia som blev med barn, hon var också lättast att förstå. Sammantaget tyckte jag ändå att alla karaktärer var ganska realistiska.

Vad tycke du var mest positivt med föreställningen?
   – Jag tyckte om att showsekvenserna var så öppna. Man fick verkligen känslan av att allt är tillåtet i en sexuell fantasi. Fantasier är okey, hur de än ser ut. Det var positivt.

Och hur ser din skarpaste kritik ut?
   – Jag förstår inte budskapet. Jag har försökt fundera, läst i programmet och i böckerna som ligger framme i foajén, men det är något med pjäsen som går mig förbi. Synd, för det är ett bra försök.

Helena Ståhlberg, 23 år
Civilstånd: Sambo
Yrke: Jobbar i bokhandel
Går på teater: 4 gånger om året
Betyg: En svag 2

Vad tyckte du om pjäsen, du verkar ha en del kritik?
   – Jag tyckte att det var en tragisk komedi som jag inte vet vem den är riktad till. Stora delar av publiken ikväll var i 15 års-åldern. Om pjäsen är riktad till dem tror jag att budskapet är ”tyck om din kropp, hur den än ser ut”. Men skämten i föreställningen låg på en nivå som jag inte vet om en så ung publik förstår.

Fanns det något som du tyckte var positivt?
   – Inslaget av humor. Pjäsen är ingen moralpredikan, utan en kul klackspark. Den var barmhärtigt kort.

Vad tyckte du om ämnet?
   – Sex och ”tyck om din kropp” känns lite uttjatat. Jag vet inte om det finns mer att säga i den debatten.

Vad tyckte du om karaktärerna?
   – Hon som blev gravid var tragisk. När hon hamnade i den situationen var hennes enda familj de andra förlorarna i husvagnen. Och Lennart, vad var det han ville?

Vad är du mest negativ till?
   – Min mest negativa kritik är att jag inte förstod vad pjäsen ville säga. Min personliga tolkning är att pjäsen handlar om att sexuella fantasier är något privat som det är svårt för andra människor att sätta sig in i. Men jag tror inte att det är meningen med pjäsen. Om det verkligen är pjäsens budskap, så tycker jag att det är ett konstigt budskap.

Philippe Bergstrand, 22 år
Civilstånd: Singel
Yrke: Läkarstuderande och medlem i Kärleksakuten
Går på teater: Allt för sällan. Kanske en gång om året.
Betyg: 4

Vad tyckte du om föreställningen?
   – Jag tyckte att den var jättebra. Om det fanns folk i verkliga livet, och det kanske det gör, som bildar kollektiv och kör runt i husvagn med en erotisk show så vore det bra. Det behövs folk som utmanar samhällets syn på sex – för den är fortfarande inskränkt. Jag tycker att Åkes sexorama provocerar på ett bra, lite lågmält sätt. Pjäsen kastar inte åsikter i ansiktet på folk.

Jag tolkar det som att du är positiv till ämnet.
   – Ja, pjäsen inbjuder till diskussion. Jag tror att det är nyttigt att prata om sexualitet och att alla skulle må bra av att se över sin egen syn på sex. Sexualiteten är en del av alla människors liv, men det verkar som att de flesta undviker att tala om den.
   – Det finns så många variationer av sexualitet, även inom exempelvis heterosexualiteten. Det är precis som olika musiksmak eller favoritmat. Skillnaden är att vi sällan pratar om vår sexualitet. Jag tror att många förhållanden brakar ihop på grund av det, att man har olika grundsyn på sex.

Vad tyckte du om karaktärerna?
   – Bra. Alla var fängslande på sitt sätt.

Åke lyckades ju inte hålla ihop sitt varietésällskap. Vad tror du att det berodde på?
   – Han sa att sexuella fantasier inte är demokratiska. Det tyckte jag var intressant. Jag tror att sexualit är väldigt kompromisslös. Som jag var inne på tidigare, om ett par inte har likartad syn på sex så tror jag inte att relationen kan fungera i det långa loppet. Jag tror att vi underskattar betydelsen av sex.

Tycker du att pjäsen vänder sig till någon särskild publik?
   – Nej. Den ifrågasätter normer – det är nyttigt för alla att se. En yngre publik, som precis har börjat fundera på sin sexualitet, kan kanske få en extra anledning att tänka till. Pjäsen var lagom provocerande. Den rörde lite i grytan utan att vara extrem. För den som vill diskutera finns alla möjligheter, men det går också att se pjäsen som kul underhållning.

Caroline Werner, 23 år
Civilstånd: Har flickvän
Yrke: Läkarstudent och medlem i Kärleksakuten
Går på teater: Allt för sällan. Senast jag såg en pjäs var för ett och ett halvt år sedan.
Betyg: Stark 3:a

Vad tyckte du om pjäsen?
   – Bra. En trevlig och inte så djup pjäs. Jag hade nog tyckt ännu bättre om den om jag inte hade suttit och koncentrerat mig så. Nu tänkte jag hela tiden på detaljer och vad jag skulle tycka efteråt.

Vad tyckte du om ämnesvalet?
   – Toppen! Fantasier är lite nedvärderade just nu, till förmån för porrfilm till exempel. Så pjäsen fyller verkligen ett hålrum. Det borde finnas fler gestaltningar av sexuella fantasier.

Vad tyckte du om karaktärerna?
   – Jag gillade alla fyra. Det är en skön idé med ett kollektiv som åker runt i husvagn. Sedan tyckte jag lite mer om kvinnorna, av olika anledningar. Och sämre om männen, av olika anledningar.
   – När kvinnorna var uppklädda för showen var de klassiskt porriga och snygga. Men männen var sluskiga, rev sig i baken och hade tubsockor. I de sekvenser där männen verkligen framställdes som sexiga, så tog man ändå ner intrycket genom att skämta lite. Där tycker jag att föreställningen föll i fällan att ge män vackra kvinnor att titta på, men vad får kvinnorna? Otrevliga män. Det är som porrfilm, reklambilder eller vad som helst. Man säger att män tänder på visuell stimuli, men det är ju bara för att alla sådana bilder är gjorda för män. Det är tråkigt, om man nu inte råkar tycka att kvinnor är mer attraktiva än män, även om man är kvinna.

Så kvinnokaraktärerna var bättre än männen, kan du utveckla mer?
   – Stina var en snygg, porrig, bra och bestämd kvinna. Men jag har lite kritik också. Alla karaktärer fick chans att prata om sina personliga drivkrafter, och när Stina berättade om sitt liv överdrevs hennes bossighet och bitchighet. Det var synd. Jag tycker att det är tråkigt att kvinnor som är bestämda framställs som jobbiga. Lite ”när en kvinna får bestämma går det alltid över styr”.
   – Emilia hade en skön stil, flanellskjorta och t-shirt med feministiska slagord. Det enda som störde mig var att hon städade när de andra stökade ner. Jag fattade aldrig om hon fick betalt för det? Åke fällde någon replik om det.

Tycker du att föreställningen passar för någon speciell publik?
   – Nja, unga kanske. Den är underhållande mer än politisk. Jag tyckte inte att den slog hål på några fördomar direkt. Den passar kanske bra som ett komplement till alla som sitter hemma och tittar på porrfilm?

Kungliga operan: Onegin

Jenny Nilson tolkar rollen som Tatjana med hjärtat och en innerlighet som genomsyrar varje rörelse. Kärlek på scenen kan lätt kännas stereotyp, men tack vare Nilsons fullständiga hängivenhet gentemot sin karaktär, blir hennes Tatjana trovärdig.
   Men en ballerina gör ingen balett och en orsak till att Nilson lyckas så väl är att hon har utomordentliga partners; Brendan Collins (Onegin), Alexandra Kastrinos (Olga) och Sebastian Michanek (Lenskij) bidrar samtliga till att förverkliga Crankos lika tragiska som romantiska vision om den oemotståndliga men omöjliga kärleken.
   Det är fascinerande att se hur dansarna lockar fram såväl subtila sinnesstämningar som djupaste förtvivlan ur varandra och hur de möts i en gemensam vision som känns absolut sann i ögonblicket. I Lenskijs och Olgas långa, symbiotiska duett i första akten får Kastrinos och Michaneks finstämda samspel tiden att hejda sig. I den berömda brevscenen, som i baletten är en drömscen, förverkligar Collins och Nilson den unga sexuellt oerfarna Tatjanas vision av mötet med Onegin, som genom sin vackra dans och sin ömsinthet blir allt det hon längtat efter.
   I den avslutande tvekamps-duetten är Nilson och Collins vuxna individer som inte längre har några drömmar, endast ett brinnande begär – som de vet aldrig kommer att uppfyllas. Detta är dans när det är som bäst med dansare som ger allt!

Göteborg: 24 kvadrat

Tre trappor upp i Klippans gamla sockerbruk ligger 24 kvadrat. Gun Lund och Lars Persson, två välkända profiler i dansgöteborg, är värdar för den minimala scenen. Femton personer får plats i publiken. Den som sitter på första bänk och sträcker ut benen har fötterna på den svarta gummimatta som är scengolv. Det är lätt att känna sig som en liten familj i salongen.
   Till denna utmanande miljö bjuder Lund och Persson varje månad in en eller flera danskonstnärer till gästspel. I november bjuder de på Madame de D, ett stycke för tre dansare av den norska koreografen Torgunn Wold Platzack, och Going Solo av Hege Haagenrud. Båda koreografier som leker med klänningar. Kul, smart och snyggt. Dessutom Veera Suvalo-Grimberg som visar Iki, en guldig koreografi inspirerad av insekter. Och Olof Persson som helt klädd i vitt dansar i Extas, ett techno-inspirerat solo med ljussättning som påminner om stroboskop. En rolig och avslappnad danskväll som ändå inte tummar på kvaliteten. Lunds och Perssons presentationer och mellansnack bidrar till den sköna känslan.
   Till 24 kvadrat kan man gå i jeans och hoodie en vanlig vardag – och få både underhållning och ny kunskap om dans i retur. 24 kvadrat är ungefär som en bit mörk choklad. En liten ruta är allt som behövs.
   Obs! Speldagar kvar i november är 26/11 och 27/11.

Unga Riks: Vedervärdiga verser

Treåringen är först mycket skeptisk. Han ska INTE gå på teater, utan vill fortsätta leka med sin ”Piratpitol”. Och hur kan man klandra honom när han har en mamma som är teaterskribent?
   Men kovändningen kommer snabbt, närmare bestämt i samma minut som skådespelaren Anna Lyons öppnar munnen. Treåringen är trollbunden. Att det är några av hans stora kärlekar,- Snövit, Askungen och Rödluvan – som gestaltas i regissören Stina Anckers bitska tolkning av Roald Dahls lika bitska omarbetningar av sagorna, gör inte upplevelsen sämre.
    ”Piratpitolen” är snart glömd. Här dyker det upp andra pistoler när Rödluvan helt resolut skjuter vargen – och förvandlar hans lurviga yttre till en fashionabel päls. För här ryms inte bara vassa tolkningar av några klassiker som ingen av oss kan ha undkommit som barn, utan också en rejäl portion feminism när de väna sagoflickorna förvandlas från offer till förövare.
   Unga Riks tema för hösten är för övrigt ”konventioner, mönster och normer – att bryta dem”. Här har man onekligen lyckats med upsåtet. Missa inte denna lilla godbit på barnteaterrepertoaren att avnjutas av barn såväl som vuxna. Observera dock att rekommenderad åldersgräns är 6 år och inte 3 år som undertecknads härdade son var vid teaterbesöket.

Teater Terrier: Hamlet

Det är lite som en galen dröm man vaknar av mitt i natten, där figurer, bilder och känslotillstånd kastar dig fram och tillbaka. Scenografin är enkel men påhittig. Fokus ligger på skådespelarna som alla spelar sina roller med skön intensitet. Susanne Karlssons drottning har det bästa påklistrade Sue Ellen-leende jag sett sedan Dallas. Och Kungen, gestaltad av Erik Olsson, dansar omkring på samma ställe som en tvångsneurotisk tupp.
   Man blir full i skratt av deras skumma ticks och patetiska strävan att hålla ytan polerad och lögnerna i schack. Hamlet kommer hem till detta dårhus och måste ta ställning. Med sin kostym och blonda kalufs virvlar Anders Carlsson runt på scenen i olika känslostämningar och blir en förtjusande Hamlet i sin kamp mot orättvisorna. Förställningen känns lekfull och experimenterande. Det är underhållande och roligt, men terrierna nöjer sig inte med det. Under luppen ligger en värld full av maktmissbruk och svarta lögner.
   Föreställningen spelas fram till 14 december på Teater 23.

Se videointervjuer med Lena Endre & Staffan Valdemar Holm

När Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm väljer att regissera Det kalla barnet av samme författare är förväntningarna sålunda höga.
   Nummer har ännu inte hunnit se föreställningen, men ett par dagar före premiären var vi där och filmade en scen och intervjuade skådespelaren Lena Endre samt Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. Du finner videoikonen till vänster om denna artikel. Observera att Lena Endre inte har bytt ”look”, utan är klädd och sminkad som rollen Silke i intervjun.

“ Det är inte teater, inte bio – it´s Magic”

– Det hänger en plastduk framför publiken, som projiceras från olika håll och så finns där speglar och förinspelade videoupptagningar, berättar Göran Stangertz för Nummer.
   Hm. Kan du ta det där en gång till?
   – Nja, jag ska väl egentligen inte avslöja hur det går till. Det är lite trolleri och Joe Labero över det. Saker och personer ser ut att flaxa omkring på scenen, det är väldigt spejsat.
   Något liknande har aldrig tidigare gjorts i teatersammanhang och att det blir en stor och kostsam apparat är inget Stangertz sticker under stol med. Men han räknar också med att föreställningen kommer att få stor internationell uppmärksamhet.
   Initiativtagare är den danska regissören Mikael Fock och projektet är ett samarbete mellan honom, teatern och Dunkers Kulturhus.
   – Det hela är ju också en konstupplevelse. I vårt förra samarbete med Dunkers var vi hos dem, så nu ville vi vara här på teatern.
   Stangertz tror att föreställningen kommer locka en yngre generation. I London har de redan visat en kort snutt för en provpublik bestående av ungdomar.
   – De satt klistrade och efteråt sa de: fan, vad häftigt!
   Är det så att den klassiska talteatern lite spelat ut sin roll?
   – Nej, absolut inte. Levande människor i samma rum som publiken är fortfarande teaterns styrka. Detta är ett experiment. Det är inte teater, inte bio – it´s Magic!

Jasenko Selimovic om Fångarnas dilemma

Fångarnas dilemma hade urpremiär i England för två år sedan. Nu får den alltså skandinavisk premiär i Göteborg. Pjäsen handlar om fredsförhandlingarna mellan staten och en utbrytarprovins i det fiktiva landet Kavkhasien.   
   Det är en stor uppsättning med fjorton skådespelare som gestaltar mer än 60 roller.
   Enligt Jasenko Selimovic handlar pjäsen om begrepp som fred, frihet och demokrati. Men frihet för vem?
   – Fångarnas dilemma tvingar oss att tänka till en extra gång. Vi slänger oss med begrepp som vi tycker är självklara, som ”fred” och ”frihet”, men det finns alltid flera verkligheter, säger Jasenko Selimovic.

Filosofiskt tankeexperiment
Titeln syftar på det kända filosofiska tankeexperimentet Fångarnas dilemma. Tankeleken går förenklat ut på att två parter ska våga lita på varandra trots att man spelar med höga insatser. Enligt Jasenko Selimovic går mycket av pjäsens innehåll att känna igen från pågående konflikter i världen, särskilt mellan väst och den muslimska världen.
   – Språk spelar en betydande roll i föreställningen. Det är en delikat uppgift att skriva en fredsdokument, säger Jasenko Selimovic.
   Fångarnas dilemma är är sista delen i en trilogi pjäser som David Edgar började skriva efter Berlinmurens fall.
   – Hela trilogin handlar om att så fort muren föll mellan öst och väst började vi bygga upp murar på andra ställen, säger Jasenko Selimovic.
   David Edgar och Jasenko Selimovic har samarbetat förut, bland annat med succéföreställningen Albert Speer.
   Fångarnas dilemma spelas just nu på Göteborgs stadsteater.

Suzanne Osten-frossa i SVT

Suzanne Osten är en av Sveriges mest uppmärksammade regissörer. Dessutom är hon filmare, konstnärlig ledare på Unga Klara samt professor vid Dramatiska Institutet.
   Filmen har, precis som Suzanne Osten, ett högt tempo och i 58 minuter får tittaren bland annat följa med på teatern, yogan, gestaltterapin, med dotterdottern och på sjukhuset.
   Det är en ständigt analyserande och reflekterande Suzanne, men där även en oro över att inte orka med och räcka till sipprar fram.
   Josephine Selander, som har gjort filmen, har alltid fascinerats av Suzanne Ostens drivkraft. Även för hennes engagemang för kvinnofrågor, politik och psykologi.
K Special: Suzanne Osten sänds i SVT2 fredag 21/11 kl 20.00 samt i repris sön 23/11 kl 14.00 och tor 27/11 kl 23.30.

Kilen/Kulturhuset: En smäll till med Lise & Gertrud

En cello, två kvinnoröster, väl valda coverpop-låtar och en stor portion humor. Av två akademiskt skolade musiker har det blivit två komedienner med en alldeles unik känsla för att plocka fram det genuint personliga i musiken.
   De bjuder på Beatles, Abba, U2, Bowie, Simon and Garfunkel och mycket mera. Stenung far som en stormvind över cellosträngarna och utgör det fullt tillräckliga kompet till Hummel med sin fylliga stämma och enastående sinne för nyanser.
   Showen handlar om just smällar, de smällar vi alla någon gång råkar ut för – i yrkeslivet, i samhället eller kärlekslivet.   
   Inledningsvis ironiserar de över sina yrkesmässiga smockor – sånt som spruckna scenkläder och förnedrande auditions. Det är roligt, men också lite ytligt och vi förväntar oss att snacket så småningom ska tätna och börja närma sig de riktigt hårda motgångarna.
   Tyvärr blir dialogen aldrig fullt så tät, men det är en mycket liten invändning till en i övrigt intensiv upplevelse. För det som inte sägs i mellansnacket ryms i stället med besked i musiken. När Hummel/Stenung river igång Alanis Morissettes You ought to know, med textrader som ”Does she know how you told me you’d hold me until you died, ´til you died, but you’re still alive” får showen också en rejäl portion av den svärta som krävs för att en föreställning ska skaka om ända in i hjärtat.

Lisa Hugoson ny konstnärlig ledare för Unga Riks

Lisa Hugoson var aktuell bland de sökande för tjänsten som konstnärlig ledare redan förra året, men då var det Carolina Frände som blev det slutgiltiga valet. Efter ett år väljer hon att träda tillbaka som ett ställningstagande gentemot Riksteaterns nya varumärkesstrategi som i stora drag går ut på att alla ensembler utom Cullbergbaletten och Södra Teatern ska samlas under det gemensamma namnet Riksteatern.
   Lisa Hugoson är född i Älvdalen 1956. Hon gick Teaterhögskolan i Stockholm i mitten av 70-talet och har arbetat på Riksteatern sedan 1978, som skådespelare, regissör och konstnärlig ledare. Hon har även arbetat på Upsala stadsteater och Teater Västernorrland och skådespelat på film, TV och i radio.

Sverigepremiär på ung scen/öst

På ung scen/öst har pjäsen legat och bidat sin tid sedan starten för två och ett halvt år sedan.
   – Men eftersom det är ett svårt ämne och en tuff pjäs har jag väntat på rätt tillfälle att sätta upp den, berättar regissören Måns Lagerlöf. Det här blir en utmaning både för oss och för den unga publiken och det krävs ett förtroende oss emellan för att det ska fungera.

   
Norway.today bygger på en verklig händelse. Pjäsen handlar om två ungdomar som träffas via internet och finner varandra i den gemensamma upplevelsen att världen är en ”fake”. Tillsammans beslutar de sig för att kasta sig ut från en hög klippa vid en norsk fjord.
   – De kan inte hantera svårigheten med att försöka vara sanna i en värld där människor låtsas vara något annat än de är. Det blir ett existentiellt dilemma för dem och de ser självmordet som enda utvägen.
   Men pjäsen ger också ett hopp. Den skrivna texten har ett öppet slut och i ung scen/östs uppsättning har man valt att låta de båda ungdomarna leva.
   – Långsamt upptäcker de att upplevelsen av vad som är sant är viktigare än den verkliga sanningen. Vi bjuder inte på något happy end, många problem kvarstår, men de väljer i alla fall bort självmordet som utväg.