Nummer

På väg till London? Ta och varvar ner med en föreställning efter julklappsinköpen.
   Här bjuder teaterscenerna på allt man kan vänta sig från ett dignande julbord av tespiska läckerheter (inklusive en och annan sprängfylld kalkon).   
   Nummer ger dig tipsen du behöver.

Jaha, så har man äntligen kommit iväg på den där mysiga shoppinghelgen i London, och efter sex timmars dyrt och intensivt sökande efter julstämning står man på Oxford Street med kassarna fulla och ångest i halsen. Vart beger man sig nu i jakt på den där flyktiga pepparkakskänslan av strålande jul?
   Ska man tro engelsmännen själva, så är den säkra vägen till julefrid att gå på ”panto”, eller pantomim. Detta är inte någon slags bisarr anglosaxisk version av Clownen Manne, utan mer en sagoföreställning ”för hela familjen” av typen Askungen eller Peter Pan – och gärna med lite inslag av musikal.

Trendigt eller alternativt
Exempelvis spelar Snow White and The Seven Dwarfs (Snövit och de sju dvärgarna) fram till och med 18 januari på Richmond Theatre i södra London, och Peter Pan flyger och fäktas på Savoy i West End från den 17 december.
   En något annorlunda ’panto’ visas på Lyric Hammersmith i västra London. I franske regissören Dan Jemmets version av Cinderella (Askungen) utspelar sig handlingen i en nerlagd nöjespark. De elaka styvsystrarna bor i en rutschkana och den goda fen är en spåkvinna som förvandlar karusellens hästar till levande djur. Föreställningen spelas till och med den 10 januari och biljetter kan bokas på 0044 870 0500511.
   Har de yngre medlemmarna i familjen sedan länge tröttnat på mammas och pappas ivriga letande efter den rätta kashmirscarfen från Liberty på Regent Street, bjuds det på trendig barnteater på Soho Theatre mellan 10 december och 4 januari. Something Else riktar sig till barn från 3 och uppåt, och handlar om den ensamme ”Something Else”, som bor alldeles ensam på en kulle och inte har några vänner. Tills julen knackar på dörren förstås…
   Mer alternativ är Chicken Shed Theatre i norra London, som helt inriktar sig på barnteater och som fram till för några år sedan hade ingen mindre än Prinsessan Dianas stöd. Här spelas ’The Night Before Christmas’ från 2 december (ring 0044-208-351-6161 för biljetter) och har man tur hålls det workshops för den unga publiken i samband med föreställningen.

Talkshow som teater
För mer vuxen underhållning finns det – som alltid – ett smaskigt utbud av både musikaler och annat i centrala London. Årets smash-hit, Jerry Springer – The Opera började som underground-föreställning på lilla BAC i södra London, flyttades till National Theatre tidigare i år och har nyligen öppnat på Cambridge Theatre i West End. Japp, det är precis så fläskigt och oemotståndligt ironiskt underhållande som det låter – Jerrys gäster varierar från Klu Klux Klan till överviktiga ensamstående mammor, det sjungs och kastas paj i bästa daytime-TV-anda.
   Annan humoristisk vuxenteater kan ses på nyrenoverade och eleganta Hampstead Theatre. I Stephen Lowes pjäs Revelations möts fyra medelålders par för en ”Swinging for Beginners”-helg, och kaos och tycke uppstår i den konstgjorda lustgården. Spelas mellan 10 december och 31 januari – teaterbesöket kombineras utmärkt med en uppfriskande promenad på Hampstead Heath, långt bortifrån Covent Gardens ho-ho och jingle-bells.

Kannibalism och Fröken Julie
På lilla Bush Theatre i Shepherds Bush i västra London utlovas det ”politiskt inkorrekt teater” som utspelar sig i det fiktiva afrikanska landet Tambia. Nyutexaminerade hjälparbetaren Laura (i recensionerna liknad vid berömda dagboksskriverskan Bridget Jones) åker till Afrika oskyldig som en ros, och även om Richard Beans God Botherers innehåller en kalkon, så har man slängt in The Clash, kannibalism och burkas som motvikt.
   Pjäser med kvinnor i centrum finns det också gott om över julen.
Trendiga Donmar Warehouse i Covent Garden har låtit Patrick Marber (Closer) experimentera med Strindbergs Fröken Julie – resultatet heter After Miss Julie och spelas för fulla hus ända fram till februari. Marber har förflyttat handlingen till norra England och låter pjäsen utspela sig samma kväll som det engelska labour-partiet vinner sin legendära valseger 1945. Det kanske låter krystat, men engelsmännen är nära nog experter på allt som har med klass att göra, och dessutom har regissören Michael Grandage lockat fram riktigt imponerande rollprestationer ur sina skådespelare (Helen Baxendale, mer känd som Ross’ flickvän Emily i Vänner, är lysande som den svikna Kristin). Chansa på en sista minuten-biljett eller köp en billig ståplats (fem pund) längst bak i salongen. Det är det värt.

Helen Mirren i O’Neill-pjäs
I förstagångs-dramatikern Stella Feehilys pjäs Duck på Royal Courts lilla scen handlar det om unga Cat, som har ett våldsamt förhållande med nattklubbsägaren Mark, samtidigt som hon träffar en intellektuell – och mycket äldre – författare vid sidan om. Stort intag av Bacardi Breezer, slagsmål på Dublins gator och rikligt med irländska kraftuttryck – ett givet motgift mot allt sockersött pyssel och pynt, och garanterat tomtefritt.
   För den som verkligen inte är intresserad av lättsam julunderhållning så bjuder National Theatres Lyttleton scen på möjligheten att sätta tänderna i fyra och en halv timme svårmodig Eugene O’Neill i högform. I slutet på november hade Mourning becomes Electra (Klaga månde Elektra) premiär med Helen Mirren i huvudrollen – ett måste för Mirren-fans, men biljetter kan vara svårt (prova boka på National Theatres hemsida, www.nationaltheatre.org.uk).
   Ett sista superhett tips – Martin McDonaghs nya pjäs The Pillowman spelar för fulla hus på National Theatre; en Kafka-liknande saga om en författare i ett totalitärt östeuropeiskt land. Långt borta är McDonaghs irländska bondekök och bittra övergivna Marys och Fionas (The Beauty Queen of Leenane, The Lonesome West, The Cripple of Inishmaan), men varning – biljetterna säljer som smör. Har du ingen tur i London, så spelas samma pjäs även på Deutsches Theater i Berlin.

Varning för rymdjam!
Slutligen, några föreställningar att undvika. Tonight’s The Night, musikalen om Rod Stewart (jo, det är sant) har blivit totalsågad i pressen (spelas på Victoria Palace), precis som David Hares The Secret Rapture på Lyric Theatre, Shaftesbury Avenue.
   En obskyr blandning av popmusik och flashig dans har fått namnet Cyberjam (bara det borde kanske räcka) och spelas på Queens Theatre. För ovanlighetens skull var Londonkritikerna nästan rörande eniga om att detta var det sämsta de sett på mycket länge.
   Men trots en teatral katastrof här och där finns det som vanligt tillräckligt mycket bra teater i London under december och januari. Så gör flygbolagens chefer glada och boka en biljett till tomtens favoritstad – eller skriv upp det på önskelistan.

God jul!

Vi är i en dammig kåkstad i Pretorias utkant. På en skolgård har dockteatergruppen Sibahle Educational Puppetry Programme hängt upp ett svart skynke. Framför det samlas trasiga, magra, och toviga barn i pedantiska rader. Ögonen lyser, luften darrar av förväntan och showen börjar: Dockor som tagna från Mupparna hoppar upp bakom skynket och börjar skråla ”Lean on me, you can lean on me…” och publiken gungar jublande i takt.
   – Med dockorna kommer du direkt in i barnens värld. Jag avskyr barnteater när vuxna skådespelare låtsas vara barnsliga. Det blir ju jättekonstigt för barnen också, dom ser just vuxna som fånar sig. När vi jobbar med dockor måste vi tänka som barn, dockor tillhör barnens värld.
    Nyanga Tshabala är inbiten dockteaterfantast. Det är han som skriver och regisserar föreställningarna. Han säger att Sydafrika, med sin speciella historia, ger dockorna konstnärlig frihet.
   – Dockorna kan se ut hur som helst, göra vad som helst. Ingen blir förolämpad för att en svart eller en vit eller en indier gör si eller så. Här, där det är så oerhört känsligt med raser, kan dockor bryta stereotyperna.

Över halva befolkningen hiv-positiva
Sibahle Educational Puppetry Programme har två parallella föreställningar som turnerar kåkstäderna runt. I just kåkstäderna är kultur sällsynt. Bland Sydafrikas fattigaste prioriteras överlevnad. Men ibland går kultur och överlevnad hand i hand.
   På skolgården följer vi historien om Tshepo, hans aids-sjuke far och vänner. När Tshepos lärare får veta att hans far är döende i aids stängs han av från undervisningen – läraren är rädd att Tshepo ska smitta de andra eleverna.
   Barnen följer andlösa dramat, för många är detta smärtsamt verkligt. Här är över halva befolkningen hiv-positiv. Många föräldrar har redan dött i Afrikas pest och fortfarande saknar många kunskap om hur hiv smittar. Men på scenen börjar Tshepos vänner ta reda på hur sjukdomen egentligen sprids. Med hjälp av publiken kommer dom fram till att Tshepo visst kan fortsätta i skolan, för dom är ju ändå för små för att ha sex. Eller hur? frågar dockorna publiken som svarar; ”We don’t do sex!”
   – Jag började propagera mot hiv/aids redan i början av 90-talet, berättar Nyanga. Då skrattade mina vänner åt mig och tyckte jag var urfånig. Nu är mina vänner döda, av denna farsot som drar fram. När människor dör är det redan för sent, min generation är förlorad, men vi måste försöka rädda barnen.

Brinner för barnen
Amelia Laka tittar eftertänksamt på pjäsen. Hon är lärare och känner alltför väl igen scenariot.
   – Bara för någon vecka sedan dog min elev Helenas föräldrar, det händer ju hela tiden, men det är alltid lika sorgligt. Helena är 8 år nu och föräldralös, jag tror att hon bor hos sina morföräldrar. Jag ser att många av eleverna blir oerhört berörda, det här är det mest angelägna ämnet som finns för oss nu.
Några barn vänder sig om, bort från scenen. Och det svarta i ögonen glänser. Många kommer framför allt till skolan för att få mat, för vissa är lunchen här dagens enda mål. Svältfödda även på underhållning blir det svårt att värja sig när dockornas gläfsande kommer farligt nära den verklighet som inte borde finnas.

– Jag brinner för barnen, det är dem jag vill hjälpa. Det känns som om väldigt mycket är för sent när det gäller oss som redan är vuxna, kriget vi har haft har förstört oss.
   Nyanga Tshabala var själv aktiv i frihetskampen, som 14-åring torterades han av apartheid-regimen och som 20-åring ville han bara lämna allting.
   Efter Mandelas frigivning 1990 åkte han till New York och studerade dockteater. Dockorna kom att fascinera honom alltmer och fortfarande söker han nya vägar att utveckla konstformen.
   – Just den totala friheten fascinerar mig. Jag ägnade hela min ungdom åt en kamp som rör raser, färger på människor. Efter att ha styrts av regler om hur människor ska se ut är dockorna befriande rena. Dom kan vara gula, gröna, blåa och ingen kommer att peka på deras hudfärg och säga ”du är sån, för du har den färgen”.

Förlorar oskulden genom våldtäkt
I sex år har han drivit ”Sibwahale Puppetry Show”. Outtröttligt turnerar de runt i Gauteng, den region i Sydafrika där såväl Johannesburg som Pretoria ligger. Mellan rykande majsgröts-grytor och blåsiga plåtskjul hittar de skolgårdar där det svarta skynket spänns upp. Dom når över en halv miljon barn – varje år. Ständigt har de ett budskap om hiv/aids, men försöker också få in andra i texten. Till exempel att tjejer kan ha kill-yrken och vice versa. Väl så viktigt i det patriarkala samhälle som kanske framför allt råder i fattiga områden.
   – Mitt nya projekt är att göra någonting om övergrepp mot barn. Jag har tagit kontakt med polisens speciella barn-grupp och för diskussioner med dom om hur man ska lägga upp det.

Jag tror också att barnen skulle kunna rita bildar som vi sedan gestaltar med dockorna.
   Övergrepp är, vid sidan av hiv/aids, kanske det största hotet mot Sydafrikas barn. Majoriteten av svarta flickor förlorar oskulden genom våldtäkt. En anledning är att många fortfarande tror att sex med en oskuld botar hiv/aids.

Dockor som påverkar
”We don’t do sex!” Efter att dockorna har återförenats och Tshepo välkomnats tillbaka till skolan berättar skådisarna om sex. Vad det är, och vad det inte ska vara.
   En vindpust och den röda jorden virvlar upp. Några barn är generade men de flesta tävlar entusiastiskt om att ställa sex-frågor till skådespelarna. Över skolgården ekar nu ett sammelsurium av skratt och skrik och strax utanför lockar matos från något av plåtskjulen.
   – Det var bra, fast jag tyckte synd om Tshepo, säger 8-åriga Helena med huvudet nerböjt.
   Men det gick ju bra för honom till slut? frågar jag
   – Jo, men så blir det ju kanske inte alltid i verkligheten, säger hon och går tyst iväg.
Men ändå bärs flera av de svarta ögonparen av litet rakare ryggar nu, några barn ser fundersamma ut.
   Skådespelarna pustar ut och packar ner Tshepo, kompisen Tandi, pappan och dom andra i sina lådor.

Men inte vilken doktor som helst, utan doktor i skådespeleri. För första gången i historien har Teaterhögskolan i Stockholm anställt en doktorand. Nummers Anna Hedelius ringde upp för att höra hur det går med forskningen.

Hej Maria, berätta om ditt ämne!
– Jag forskar om skådespelarens yrkespraxis, alltså den kunskap skådespelaren använder sig av i sitt praktiska yrkesutövande. Vi kan kalla det den tysta kunskapen, men det betyder inte att kunskapen är stum. Den oformulerade kunskapen kanske är ett bättre uttryck. Det handlar om kunskap som inte går att beskriva i tabeller eller diagram. Jag tittar i stället på enskilda fall, enskilda exempel. Till exempel kan det handla om vad upprepning, som är ett centralt begrepp inom skådespeleri, betyder. Andra begrepp kan vara intuition, mod eller hantverket.

Hur går du till väga?
– Jag har en grupp bestående av sex skådespelare som jag samlar för diskussioner. Vilka som ingår i gruppen är konfidentiellt och inte heller intressant. Det som förenar dem är att de är mycket erfarna i yrket och har jobbat som skådespelare mellan 15 och 60 år. Gruppen består både av kvinnor och män från såväl institution, fri grupp som teatrar ute i landet. Vi har åtta planerade diskussionsmöten inom det närmaste året och har redan haft tre.
Jag använder mig av filosofiska modeller för att få djup i forskningen. Filosofin är ju en mycket äldre vetenskap än psykologin, som vår västerländska naturalistiska teatertradition annars i väldigt stor utsträckning bygger på.

Är det viktigt att det är en skådespelare som bedriver den här forskningen?
– Ja, jag tror att det är oerhört viktigt, därför att det är en fysisk upplevelse att stå på scenen. Det är en kroppslig upplevelse, som bäst kan förstås av någon som själv har stått där. Sedan måste jag förstås framställa forskningen på ett sätt så att den blir begriplig också för icke-skådespelare.

Finns det något skrivet i ämnet tidigare?
– Cecilia Lagerström har skrivit en teatervetenskaplig avhandling om en fri grupps arbetsmetoder. Det finns också lite utländsk forskning. Dessutom bär alla människor som jobbar med människor, som till exempel läkare, sjuksköterskor och lärare, på en liknande typ av ”tyst kunskap”.

Hur kommer dina resultat att presenteras?
– Jag skriver en avhandling, men hur den ska användas vet jag inte idag. Den är inget beställningsverk för Teaterhögskolan, men de tänker sig nog att de ska kunna använda den för att förbättra sin undervisning.

– Ja, lovar Svante Aulis Löwenborg, regissör på Cinnober Teater och mannen bakom Teaterbaren.
   Allra första Teaterbaren ordnades i början av hösten, totalt har baren arrangerats tre gånger under säsongen. Publiken har uppskattat konceptet med läsning av nyskriven dramatik och en diskussion efteråt. Under året som kommer vill Svante Aulis Löwenborg göra en ännu större satsning. Innehållet ska vara det samma, nyskriven dramatik som av någon anledning varit förbigången. Men Svante Aulis Löwenborg hoppas kunna öka antalet kvällar.
   – Planen är att arrangerar totalt åtta Teaterbarer under året som kommer, fyra på våren och fyra på hösten, säger han.

Sambo med Trixter
Hittills har Svante Aulis Löwenborg drivit Teaterbaren som ett enmansprojekt. Nu har han diskuterat med Teater Trixter om att dela på värdskapet. Om allt går i lås står Cinnober på Atalante bakom sex av nästa års Teaterbarer och Trixter för två.
   – Nu beror det på om vi på Cinnober och Trixter får de anslag från kommunen och regionen som vi hoppas på, säger Svante Aulis Löwenborg.
   Enligt hans beräkningar kostar Teaterbaren lite drygt 10 000 kronor att arrangera varje gång. Det är arvode till skådespelare, rättigheter till texter och lokalhyra som kostar.
   Trixter har under året som gått haft egna diskussionskvällar, på temat skådespeleri, ett antal måndagar. Om Teaterbaren ersätter dem, eller blir ett komplement är inte riktigt klart.
   – Det hänger på hur mycket vi orkar och har råd med, säger Bibbi Andrén, producent.

Lyckade studentkvällar
Även Göteborg stadsteater ordnar debattkvällar, under namnet Fingret i ögat. Säsongens sista hålls 11 december och ska handla om det öppna samhället.
   – Vi fortsätter definitivt nästa år. Vi ska också ha fler samtal efter vissa föreställningar, och våra studentkvällar har varit väldigt lyckade. De återkommer nästa år, säger Åsa Friberg, marknadsförare.
   Och så till festen och de spontana diskussionerna. Gänget bakom klubben Roter Salon på Jazzhuset funderar just nu på hur våren ska se ut för deras del. På söndag, 31 november, har klubben säsongsavslutning. 2100 Big Band med Martin Önnemyr i spetsen står på scen. JmyHaze Beatbox är gästartist. Och vid skivspelarna står medlemmar ur Kingston Air Force.
   – Vi hoppas på mycket dans. Sedan ska vi sätta oss ned med Jazzhuset och summera, säger Anna Löfgren som till vardags är marknadsförare på Backa teater.
Hon fortsätter:
   – Om Roter Salon fortsätter blir det förmodligen inte lika ofta som en gång i veckan. Snarare en gång i månaden så att det blir ett exklusivt tillfälle varje gång.

Äntligen har det hänt. En teater erbjuder barnvakt åt teaterbesökande föräldrar (se notis i Nummer). Ett snillrikt sätt att få teaterns minst frekventa publikgrupp, d v s yngre medelålder med barn, att gå på teatern.

Nästa steg blir förhoppningsvis det som filmbranschen redan har tagit, att starta babyteater. Alltså, att släppa in de små liven hela vägen till salongen. Skulle förmodligen inte uppskattas av Ingmar Bergman som i sina program alltid har skrivit ”hosta lagom”. Men annars kan det förstås bli som när jag jobbade som garderobiär på just Dramaten i mitten av 80-talet; ett par från USA bad mig att ta emot deras baby i garderoben medan de gick in och såg Hamlet.
   Vår nutida publik kan dock vara lite för väluppfostrad. Man klappar när man ska, skrattar när man ska (annars kan man uppfattas som obildad busspublik) och klappar in två gånger om föreställning är ganska bra och tre om den är super. Varken mer eller mindre. Vore nästan upplyftande med ett gallskrik precis efter repliken ”Gå i kloster, Ofelia”.

Babyteater är förstås bara en utopi. Till skillnad från en film är det ju levande skådespelare på scenen som kan störas av en hungrig eller ledsen liten varelse. Däremot kan jag själv, som småbarnsmamma och redaktör för en teatertidning sakna en större spännvidd på speltider när det gäller föreställningar. Frånsett barn- och ungdomsföreställningar spelas ju som bekant de flesta kl 19.00 vardagskvällar och i enstaka fall kl 16.00 söndagar (ursäkta alla sopteatrar som spelar kl 12.00, men jag vill ha MER!)
   Klockan 19.00 vardagar en mörk vinterkväll är i praktiken ofta förknippat med en formidabel katastrof för småbarnsmamman. Efter att ha jobbat till kl 17.00 ska hon rusa hem med, i det här fallet pendeltåget, slänga sig över matgrytorna, trycka ner ungarna i ett bad, vänta in barnvakten, instruera henne, köra tillbaka till pendeltågstationen för att sedan hinna in till stan igen med 18.00-tåget. Att ge sig iväg en söndag är inte heller så lätt. Då behöver man städa upp efter veckans turbulens.

Givetvis är det skillnad för dem som bor i stan och ännu mer skillnad för dem med barn som verkligen bor ute på landet. Sistnämnda är givetvis i princip uteslutna ur publikbilden. Men visst vore det optimalt om vissa teatrar, åtminstone de större som har råd med flexibilitet, spelade föreställningar, låt oss säga kl 15.00 någon vardag eller lördag i veckan. Så glada, inte bara det barnlediga mammorna skulle bli (förutsatt att teatern ordnande barnvakt), utan också mörkrädda, arbetslösa och pensionärer som kanske inte bara vill gå på biomatinéer – samt givetvis de yrkesarbetande teatermänniskorna som härigenom fick större chans att gå på varandras föreställningar när de inte själva spelade utan att spoliera söndagssteken.
   En fåfäng dröm, men om målet för teatrarna är att få mer publik, så är väl detta marknadsföringsknep att vara mer flexibel i speltider, så gott som ett annat.

Smet för övrigt in på en intressant föreläsning av, Karin Helander, bl a docent i Teatervetenskap och barnteaterkritiker på SvD.
   Ämnet kretsade kring barnteaterns historia i Sverige. Vi bjöds på intressanta tillbakablickar som verkligen belyste hur barnteatern alltid har producerats på de vuxnas villkor (för att inte tala om hur den recenseras av vuxna), först i ett uppfostrande och moraliserande syfte och senare, på 70-talet som ett politiskt verktyg.
   I slutet frågar Helander oss åhörare vad vi tror är signifikant för vår tids barnteater.
   Personligen tror jag tyvärr inte att just barnteater är den kultur som har någon större plats i barns medvetande. Datorspel, barnprogram på tv samt video når ut och påverkar därmed utan tvekan mer. Här fungerar barnteatern som en motpol, något som inte är allt detta och som inte efterapar media, utan som får barnen att stanna upp och lyssna på sig själva och omvärlden och inte bara låta sig dras med i bruset… (forts.)
       (För att läsa hela krönikan måste du klicka på ”alla krönikan” om du läser detta på huvudsidan Personligt.)

Men vad får vår tids barn egentligen se? Karin Helander tycker sig ana en nostalgitrend där Tussilagoängen togs upp som ett belysande exempel, manusförfattare och regissörer som gärna blickar bakåt mot sin egen eller föräldrarnas tidsepok och använder sig av den för att säga något om vår egen samtid.
   Jag tror att vi är den stora skuldgenerationen som dränker våra barn i materia i brist på närvaro. Den första generationen där båda föräldrarna på allvar jobbar heltid och sätter en heder i att inte få hjälp utifrån, utan definierar detta tillstånd som ”helt normalt”.
   Vi lämnar våra barn på dagis när det är ett år för att sedan hämta ut dem på akuten när de är sexton, väl medvetna om att den vanligaste dödsorsaken bland unga är självmord. Och ändå frågar vi oss: vad har vi gjort?
   Denna verklighet ser man mindre av genom teaterns konstnärliga öga.

Förra året publicerade vi en artikel om skolteater (länk) där vi tangerade ämnet ”vad spelas för unga?”. Min egen erfarenhet av barn på förskola är att de sällan får se de riktigt bra barnteaterföreställningarna, vilket förstås kan bero på vad just mina barns lärare väljer utifrån det utbud de får. Själv fick jag inte se en enda föreställning under min uppväxt frånsett den jag själv skrev och satte upp för en oförstående publik vid 10 års ålder. En slags humorshow inom citationstecken om den tidens radiopersonlighet, Hasse Tellemar, (som bara lätt förvrängd fick heta Tele Hassemar) vars kontor hade changerat till en bordell-aktig miljö där han fick ta emot det ena mer tvivelaktiga samtalet efter det andra från desperata hemmafruar som bara ville ha kontakt. Ingen skrattade mer än läraren.
   Jag bodde å andra sidan i rena urskogen. Det är säkert annorlunda för barn som har växt upp i en storstadsmiljö eller på mindre kulturellt gudsförgätna orter där Riksteatern råkar passera.
   Men från teater för barn till det jag började med – teater för vuxna med småbarn: håll med om att det där med barnvaktsteater var en strålande idé. Gruppen heter TonTeatern och ligger i Malmö. Lägg det på minnet.