Salongsguide: Norrland

Vi har sjunkit ner i mjuka röda fåtöljer och fått träsmak i baken, minglat så mycket vi förmår, provsuttit toaletterna och stegat avståndet till centrum.
   Vi har känt in atmosfären och hittat en överlag relativt avspänd dress code som dock ofta varierar mellan olika föreställningar men också mellan olika publikgrupper på samma föreställning. Kontanter man måste ha i plånboken för att hänga in jackan och ta sig en fika varierar kraftigt: På Norrlandsoperan i Umeå går det på 60 kronor, i Östersund på Storsjöteatern klarar man sig med 25 kronor.

Norrbottensteatern, Luleå
Om huset: Sveriges äldsta regionteater huserar sedan 1986 i Luleås norra hamn. Läget längs kajen gav teatern formen av röda sjömagasin.
Placering: Något kvarter från den absoluta stadskärnan.
Salongen: Tre salonger. Nummer besöker under sin testkväll de två mindre salongerna, en scen och salong och en med cafédukning. Båda rummen har svarta väggar.
Sittplatser: Salongen till vänster bjuder på neutralt svarta, inte alltför breda, mjukstoppade stolar. I den cafédukade salongen sitter vi på vanliga caféstolar. Mindre sköna, särskilt för dem som får sitta i en obekväm vinkel gentemot scenen, men cafédukningen gör teaterbesöket mer uppsluppet. Som att fika, fast med teater.
Servering: Norrbottensteatern låter ofta mat eller fika integreras i föreställningen. Caféet är välsorterat, fungerar som restaurang vardagar dagtid och har alltid öppet en timme innan föreställning.
Mingelpotential: Publik från samtliga scener möts i foajén som fungerar väldigt bra som mingelyta. Både ståbord att hänga vid och ganska gott om vanliga bord för sittminglare. Vid Nummers besök finns också en fotoutställning i foajén – extra bra om man saknar mingelpartner. Foajén har en air av cirkus med polkarandiga stänger och neonskyltar i slängig skrivstil som visar besökaren rätt.
Dress code: Vardagskläder funkar bra.
Toaletter: Fräscha toaletter, fyra för varje kön, 5 handfat och två handukstorkar. Handikapptoalett finns.
Garderob: Vid Nummers senaste besök var garderoben såväl obevakad som gratis men vid större produktioner och gästspel finns garderobiärer på plats. Tidigare var även den bevakade garderoben gratis men nu kostar jackinlämningen en guldpeng.
Handikappanpassning: Alla publika utrymmen finns i samma plan vilket underlättar för den rullstolsburne. Scen 1 och 2 har särskilda handikapplatser, scen 3 har cafédukning. Hörhjälpmedel finns att låna.
Styrka: Hemtrevlig, lättöverskådlig foajé med fina neonskyltar och fotoutställning.
Svaghet: Inga parkeringsplatser för besökare.
Aktuellt program

Västerbottensteatern, Skellefteå
Om huset: Det stabbiga gula teglet skvallrar om husets tidigare myndiga tillvaro som socialkontor. För att kompensera detta tronar över entrén en rejält tilltagen narrmössa, teaterns logga, i kulörta neonfärger.
Placering: Fem minuters promenad från ena änden av Skellefteås gågata.
Salongen: Scen – salong, svarta väggar, balkong.
Sittplatser: Gott om benutrymme, man kan nästan slinka förbi utan att släppa ”ursäkta” i knät på sina medåskådare. Stolarna är udda, för övre delen av ryggen finns ett behagligt mjukt plastryggstöd, nederdelen av ryggen och stussen vilar på en väv av breda band (påminner om säkerhetsbälten). Förvånansvärt sköna men två och en halv timme i samma stol framkallar lätt träsmak.
Servering: En långsmal början mynnar ut i ett ljust café med caféscen till vänster om entrén. Med förköpta cafébiljetter slipper man kön och kan gå direkt till dukat bord.
Mingelpotential: Av husets ursprung följer att rejäl foajé saknas. Fyra skilda mingelytor kan urskiljas: 1. Den underjordiska foajén. Den naturliga platsen om man bara lämnar den stora salongen en trappa ner för att sträcka på benen lite. Glamfaktorn är begränsad då man minglar bland kapphängare och toakö. 2. I caféet sitter man ner och minglet begränsar sig till bordsgrannarna. 3. Att ta sig en nypa frisk luft (blandad med tobaksrök) utanför entrén är kanske den mest glamourösa mingelplatsen. I förhållande till byggnaden är trappan storslagen. 4. I händelsernas centrum. Den lilla ytan strax innanför ytterdörrarna är den optimala mötesplatsen – här möts toalettbesökare, kaffedrickare och rökare. Ytan rymmer dock få minglare, vilket å andra sidan ökar mingelintensiteten.
Dress code: En stor del av premiärpubliken är uppklädd men tenniströja och jeans funkar det också.
Toaletter: Två toaletter var för respektive kön och en handikapptoalett.
Garderob: Obevakad gör-det-själv-garderob.
Handikappanpassning: Hiss och ramp finns till stora scenen och blå rummet där barnföreställningar spelas. Hörselslinga finns.
Styrka: Huset är välskyltat och skyltningen är grafiskt konsekvent genomförd, från den gigantiska kulörta narrmössan i neon ovan entrén, till den lilla svartvita i nedre foajén.
Svaghet: Ingen ordentlig foajé. Nära centrum men ingen byggnad man ramlar på som besökare i Skellefteå.
Aktuellt program

Norrlandsoperan, Umeå
Om huset: Runt operaplan välver sig Norrlandsoperans nya stålglänsande del. Våren 2002 stod den färdig komplett med teatersalong, konsertsal, bar och restaurang. Fortfarande nyttjas dock den gamla delen flitigt även för publika syften, framför allt Black Box där många av gästspelen äger rum. De nya lokalerna har ett modernt snitt, färgsättning i vitt och grått med röda detaljer.
Placering: I centrala Umeå, cirka 4 minuters promenad från gågatan.
Salongen: Tetersalongen har grå väggar, teaterröda stolar och välvd röd balkong, konsertsalen har ljusa väggar och trägolv mot svarta stolar. Balkongen är välvd som en cello för att markera att rummet i sig är ett instrument. Nummer gjorde sitt testbesök i Black Box, vars namn säger mycket om utseendet.
Sittplatser: Black Box har stoppade svarta stålpinnsstolar och gott om benytrymme. Två stolrader efter varandra på samma nivå minskar sikten för den bakomvarande raden.
Servering: Trevlig bar med in- och utsyn. Bra restaurang som inte är så billig men å andra sidan känns lite lyxig. Öppet i samband med föreställning, baren har dessutom öppet på fredagskvällar och restaurangen lunchöppet på vardagar. Ofta finns speciella menyer som anknyter till det som spelas. Kaffe och en snygg, delikat norrlandsoperabakelse med mörk och vit choklad går på 40 kronor.
Mingelpotential: Utmärkt. Från övre foajén kan man obemärkt spana in vem som är där och vem som inte är det. Bra för mingelplaneringen. Som minglare syns man också utifrån om någon skulle passera. Operaplan vimlar inte av liv, i alla fall inte under den mörka årstiden.
Dress code: I Norrlandsoperans säsongsprogram hittar man rubriken ”Hur är man klädd?” Lättad kan den ovane besökaren konstatera att inga regler finns för hur man ska vara klädd för att gå på opera eller konsert men att det är vanligt att klä upp sig till operapremiärer. Den inofficiella klädkoden tycks dock vara lätt uppklädd. På dansföreställningar finns ofta en yngre grupp i bekväma jag-kommer-just-från-min-dansklass-kläder. Återfinns ofta nära scenen.
Toaletter: Ett flertal toaletter på såväl övre som nedre plan. Ett minus för de föreställningar som är i Black Box, då får man gå en bit till toaletterna. Handikapptoalett finns i nedre foajén.
Garderob: 20 kronor. Finns även i övre foajén vid stor publikanströmning.
Handikappanpassning: Teatersalongen har rullstolsplatser på parkett, konsertsalen på bakre parkett. I Black Box och B-salen varierar rullstolsplatsernas placering efter utformningen av salongen. Hiss finns till övre foajén och Vita Kuben. Hörslinga finns i hela Black Box och på vissa rader i konsertsal och teatersalong.
Styrka: Husets rena stil och nytänkande konstnärliga utsmyckningar. Ovan restaurangen hänger konstrummet ”Vita kuben”, ett rum för samtida konst som orsakat en del rabalder. Barens bakre vägg är smyckad (om nu det är rätt ord) av Clay Ketter, en konstnär som jobbar med det som gömmer sig bakom den färdigputsade ytan och på så sätt demonstrerar byggandets hantverk. Utanför återfinns Mikael Richters två betongsoffor med tillhörande glorior ”Laddningsplats för ljushuvuden”.
Svaghet: Att den nybyggda teatersalongen inte nyttjas för publika syften i högre grad.
Aktuellt program

Läs mer om Norrlandsoperans begynnelse

Essegården, Vilhelmina Folkets Hus
Om huset: Vilhelmina Folkets hus rymmer flera potentiella teaterlokaler. Förutom Östgården och Nöjesgården också simbassäng, bibliotek och bowlinghall. Husets traditionella teaterlokal med fast scen och stolradsförsedd salong är döpt till Essegården efter ortens legendariska amatörteaterledarpar Elis och Irma Essegård.
Placering: Strax ovan Vilhelminas huvudgata.
Salongen: Dovt blå väggfärg i snygg kombination med brun panel. Blekt mönstrade stolar ger salongen ett något oroligt intryck men när ljuset går ner är sådant tämligen oväsentligt.
Sittplatser: Sköna att sitta på. God sikt från alla delar av salongen.
Servering: Ja, caféteria utanför salongen.
Mingelpotential: Eftersom huset rymmer så många olika aktiviteteter: simhall, dans, utställningar, fritidsgård, filmvisningar, bibliotek och bowling, är chansen stor att man träffar på även icke teaterintresserade vilhelminabor.
Dress code: Varierar från kom-som-du-är till lätt uppklädd.
Toaletter: 2 toaletter direkt utanför salongen, ett flertal toaletter på nedre plan.
Garderob: Vanligtvis obevakad.
Handikappanpassning: Hörslinga finns. Rullstolsburna är hänvisade till utrymmet framför första raden vilket fungerar dåligt för den som har nackproblem och måste titta uppåt under en hel föreställning. Folketshusföreståndaren är inte nöjd med detta och söker efter en ny lösning.
Styrka: Den stora variationen av aktiviteter i huset, ett verkligt folkets hus.
Svaghet: Väggarna till salongen stoppar inte alla ljud utifrån. Husets styrka, dess många aktiviteter ökar också risken att föreställningen störs.
Aktuellt program

eller
Riksteaterns information

Storsjöteatern, Östersund
Om huset: Ljusbrun klossig koloss från 1978. Skarven mellan 70-tal och 80-tal syns i övre foajén där sirligt 80-taliga caféstolar möter en 70-talsmjuk grön diagonalrandig matta. Redan vid biljettluckan ger ett rött sammetsdraperi teatermagi. Det behövs.
Placering: Mycket centralt vid Stortorget.
Salongen: Teatern har två scener. Den mindre studioscenen som är ett flexibelt teaterrum och den större salongen med lila golv och väggar i mörkt trä. En klassiskt tung ridå signalerar ”teater”.
Sittplatser: Salongen har röda utfällbara stolar. Mjuka.
Servering: Billigt och gott. Kaffe och mumsig kaka för 15 kr. Lång kö till godsakerna om man inte är snabb ut från salongen. Att fika, mingla och hinna på toa kan bli knivigt i en och samma paus men underlättas om man beställer fika i förväg. Caféet endast öppet i samband med föreställning.
Mingelpotential: Stor, ofta visas bara en eller två föreställningar av samma pjäs vilket ökar chanserna att träffa andra teaterintresserade. Den stora öppna ytan direkt utanför salongen gynnar mingel. Insynen från och utblicken mot Stortorget är också en hit.
Dress code: Vid Nummers besök kan publiken lite grovt delas in i två ålderssegment: De i övre tonåren som kör med en alternativ, lite punkig stil (en tjej har änglavingar på sig) och de som närmar sig eller passerat 50, är välkammade och speglar sig efter kappinlämningen för att se till att allt hamnat på rätt plats.
Toaletter: Tre damtoaletter, två herrtoaletter, pissoar och en handikapptoalett på entréplanet. Ett tips är den något undanskymda handikapptoaletten i caféet – den brukar färre hitta till.
Garderob: 10 kr, trevlig personal.
Handikappanpassning: Hörslinga finns i teatersalongen, både traditionell och IR-slinga (infraröd) som kan användas även av den som inte har hörapparat. Studioscenen saknar hörslinga. Tre rullstolsplatser finns i teatersalongen översta rad. Hiss från entréplan till salongsplan.
Styrka: Det centrala läget och mingelmöjligheterna. Gott och billigt fika.
Svaghet: Lång kö till såväl fika som toalett. Svårt att kombinera de två pausaktiviteterna.
Aktuellt program eller här

Kupévärmd performance i Umeå

Beväpnad med kupévärmare, klockradio, penna och ett tjockt post-it-block sitter Jonas Georgsson i en glasmonter på Renmarkstorget i Umeå. Post-it är en del av Skuggteaterns PS / Performancesuite. På de gula lapparna som fladdrar i kupévärmarens luftdrag blandas kommentarer om förbipasserande med mer filosofiska reflektioner.
   – Det är ett socialt experiment, han vill se hur han och folk runtomkring honom reagerar, säger Jens Cheong, också han medlem i Skuggteatern.
   Många stannar, läser och skrattar, andra skakar på huvudet: ”ja, har man inget bättre för sig så …”.
   – Performance är kul men vi vet kanske inte riktigt vad det är, vi försöker hitta en egen fåra och utforska den sceniska konsten, säger Jens Cheong.

Koka soppa på en spik
En annan bidragande orsak är viljan att synas och göra saker trots bristen på pengar. Då får man koka soppa på en spik.
   Årets första performanceakt var Slackers. I en soffa på Rådhustorget ställdes den tv-spelande slackervärlden ut för umeborna.
   – Vi ville visa hur arbetslösa människor kan sitta dygnet runt och spela tv-spel, säger Jens Cheong.
   Han berättar också hur polisen som kom förbi inte riktigt visste hur de skulle hantera performance-situationen. Inget tillstånd fanns men Skuggteatern hann genomföra sin performance innan polisen bad dem att ge sig av.
   Någon röd tråd genom performancevåren har Skuggteatern inte. Framtida idéer är att möblera en stor del av Rådhustorget som ett hem och bo där, att använda väggar eller saker som membran för mikrofoner och att ge förbipasserande möjligheten att skjuta paintball på symboliska representanter för auktoriteter i samhället.
   Om polistillstånd kommer att sökas för framtida performanceakter återstår att se. En del av Skuggteaterns medlemmar omfattas av reclaim-the-streets-tanken, men alla är inte inne på samma linje. Inställningen till det hela är avslappnad:
   – Händer det något får vi ta ställning till det då, säger Jens Cheong.

Hallå där…

Hur gör man en hund-audition?
   – Jag vet faktiskt inte, har aldrig haft en förut, men Ingmar Bergman har sagt att det värsta man kan jobba med på scenen är barn och djur!

Vad ska hunden göra?
    – I börjar av föreställning finns en flygplats som är bombhotad. Där kommer vakthunden in i bilden.

Vad ska hunden ha för egenskaper?
– Den ska kunna framföra en monolog, skälla fram den.. Nä, haha! Skämt å sido, vi söker en snäll hund, en schäfer eller rottweiler, som kan agerar aggressivt och som inte är rädd för stora folkmassor, det vill säga publiken – som klarar av den stressen.

Och vad säger Michael Nyqvist om att ha en hund som medspelare på scenen?
   – Han får gå runt med tuffa pilotglasögon med hunden bredvid sig, så han är nöjd!

En bifråga som är svår att inte ställa just idag: Terrorism är ju en del av det omdebatterade konstprogrammet Making differences som i sin tur är en del av Stockholms internationella Forum: att förebygga folkmord – och som just nu är mycket omdebatterat p g a konstnären Dror Feilers installation på Historiska museet. Kommer Terrorism att väcka lika starka känslor?
   – Nej, det tror jag inte.

Hur ställer du dig annars till Israels ambassadör Zvi Mazels reaktion, att han saboterade Feilers konstverk.
   – En klar överreaktion. Man måste kunna föra en nyanserad diskussion om ett konstverk. Genom att ställa till bråk bidrar man bara till våldet .

Samtidigt har detta konstverk blivit förstasidesstoff på världens nyhetssidor. Normalt brukar ju annars kulturen hamna lite vid sidan av fokus, på kultursidorna.
   – På det sättet är det lyckligt. Det är detta vi vill åstadkomma med konsten, diskussion och debatt, något som ruskar om perspektiven. Thomas Nordanstad har för övrigt sammanställt en fin och balanserad utställning som inte på något sätt är antisemtitisk.

Radioteatern: Dödsvariationer

Särskilt dramatisk är inte denna Fossepjäs – och till formen därmed inte helt olik hans tidigare Någon kommer att komma. Snarare kan den beskrivas som ett stycke svart poesi för sex röster. Helt klart lämplig för Radiomediet. Mattias Knaves regi går dessutom den avskalade vägen och låter rösterna spela utan vare sig musik- eller ljudeffekter.
   Ett par har förlorat sin dotter, självmord visar det sig, och försöker förstå samtidigt som de minns hennes födelse och uppväxt, utan att inse sin egen skuld i det olyckliga som hänt. Elin Klinga och Per Graffman gör paret som unga, Malin Ek och Göran Graffman spelar dem som äldre. Dottern själv, den döda, hörs effektfullt insprängd mellan de många tidshoppen. Med Mira Vierths unga, oskuldsfulla stämma funderar och talar hon med någon form av låtsaskompis (Sam Kessel). Här har den ofta så tidlöse Fosse lyckats ringa in ett högaktuellt ämne med sin poetiska penna, nämligen unga som mår psykiskt dåligt och begår självmord. Både viktigt och vackert. Och naturligtvis eländigt tragiskt.

Om att göra teaterkostymer för 30 minusgrader

I en nedlagd vårdcentral i Kiruna tar Karin Sundvall fram kostymen till årets Shakespeareproduktion, Macbeth, för Samiska teatern i Ice Globe Theatre, Jukkasjärvi. Temperaturen för spelplatsen varierar mellan några få minusgrader och minus 40 – även om båda extremerna är ovanliga. Fjolårets Hamlet ställdes in när kvicksilvret kröp ner mot minus 35, den kalla luften blir för jobbig för röst och andningsvägar.
   För några dagar sedan, en dryg vecka innan premiär flyttade repetitionerna ut till teatern, med snö och is som underlag och himlen som tak.
   – Då upptäcker man att verkligheten är 25 grader minus och man står där och ska anteckna och pennan fungerar inte ens. Men det var bra att det var så kallt, det måste vi klara, säger Karin Sundvall.

Svart blev vitt
Först tänkte Karin Sundvall att allt skulle vara svart. Maktspelet och den stora grymheten i det mörka dramat Macbeth skulle kläs i en lika mörk kostym.
   – I Hamlet försökte vi återskapa det arktiska ljuset, nu vill vi återskapa det arktiska mörkret, som norske regissören Alex Sherpf uttrycker det.
   Men Karin Sundvalls kostym kapitulerade inför isscenens snövita ytor:
   – I det vita rummet måste man jobba med vita kläder, säger hon.
Men paret Macbeths kostymer går i svart och rött. Under pjäsens gång växlar de också från svarta till röda handskar, en metafor för deras nedblodade händer.
   – Årets kostym är lite ruffare. Macbeth är också ett ruffare stycke än Hamlet, det har en häftigare temperatur, säger Anitta Suikkari som spelar Lady Macbeth.
   – Både ljus och musik kommer att vara som en skräckfilm, en mardröm, säger Alex Scherpf som komprimerat dramat till en timmes effektiv speltid.

Macbeth med isdubbar och hundslädesplast
I veckan som återstår innan premiär ska en kostym få kilar, den blev väl trång när en skådespelare kom med alla undertröjor på sig. Lady Macbeths skor måste få dubbar inborrade, annars halkar hon när hon går på ett isbord.
   Karin Sundvall bor i Stockholm men kommer från Luleå, 35 mil söder om Kiruna, och är väl bekant med det nordliga klimatet. Hon har jobbat med film under liknande förutsättningar men inte med utomhusteater vintertid. Kläderna bygger hon inifrån och ut:
   – De samiska skådespelarna är härifrån, de kan redan klä sig. Nu är det snarare så att jag måste förstå hur det ska vara och sedan lägga en konstnärlig aspekt utanpå.

”Jag tror att spelstilen blir lite stiliserad när skådespelarna agerar i kyla.”

– I dramat rör vi oss i ett folkslag som bor i det arktiska klimatet. Det är inga samiska kläder men utgångsmaterialen är päls, skinn och ull – naturmaterial som samer eller eskimåer använder, säger Karin Sundvall.
Men hon har också använt sig av andra material. I Laxforsen mellan Jukkasjärvi och Kiruna tillverkar allkonstnären Göran Larsson hundslädar. Där hittade Karin Sundvall många av sina mer udda material: Lady Macbeths blodröda korsett får form av en modern lasso-lina i rött gummi. Häxornas krinoliner är gjorda av tre metallringar sammanfästa med kätting, klänningstyget är hundslädesplast – ett material som är böjligt och tål kyla. Den gummiplatta som ger hundslädesföraren fäste under fötterna kom också till användning.

Stora hattmått
Det är viktigt att hålla huvudet varmt. Karin Sundvall berättar hur modisten bara skrattade åt hattmåtten: storlek 63 hör inte till vanligheterna, däremot till nödvändigheten om man vill få plats med yllehätta och peruk under.
De varma kostymerna påverkar också rörligheten.
   – Det blir en extra kropp utanpå, man får jobba hårt för att intentionen ska gå ut, säger Anitta Suikkari som spelar Lady Macbeth.
   Hon byter till torra strumpor i en byggbarack bakom Ice Globe Theatre vid Torneälven i Jukkasjärvi. Hemstickade strumpor i ren ull är det enda som duger. I dag är det bara några minus, hon svettas och måste skala av några lager. Fullt påklädd har hon fyra, fem lager på sig.
   – Jag tror att spelstilen blir lite stiliserad när skådespelarna agerar i kyla. När jag såg förra årets Hamlet tänkte jag på det, det finns något i rörelserna, något nästan japanskt, säger Karin Sundvall.

Speciell isteater-stil
För regissören var utgångspunkten att göra Macbeth väldigt olik Hamlet, men steg för steg har den närmat sig Hamlet i formen.
   – Det har blivit en egen isteatergenre. Det går inte att använda socialrealism. Man måste stilisera och förstora på grund av den monumentala omgivningen och på grund av att skådespelarna är inpackade som Michelinmän, säger Alex Scherpf.
   Kvicksilvret kryper upp och ner i termometern i Jukkasjärvi. Karin Sundvall ångrar att hon inte skaffade sig en arktisk skomakare att göra varma, snygga skor till skådespelarna. Snart vänder hon söderut mot nästa projekt. En filminspelning, i Sundbyberg utanför Stockholm.

Ny chef för Kungliga Operan utsedd

Anders Franzén kommer senast från tjänsten som chef för bland annat Malmö konserthus, Norrköpings Symfoniorkester och Radiokören. Han efterträder Bengt Hall som som i sin tur blir kulturdirektör i Malmö Kommun.
   Anders Franzén kommer att biträdas av ett konstnärligt råd som, utöver honom själv och Operans konstnärlige ledare, består av sångerskan Barbara Bonney och dirigenten Esa Pekka Salonen. De två senare kommer även att medverka konstnärligt vid Operan.
   Den nya ledningsstrukturen innehåller en operachef / VD, en konstnärlig chef för opera och en konstnärlig chef för baletten.
   Till konstnärlig chef för opera har Menno Feenstra utsetts. Han tillträder 1 april och har tidigare arbetat som bland annat Casting Director vid Glyndebourne Festival Opera och under senaste året som konstnärlig rådgivare till Bengt Hall.
   Madeleine Onne är sedan den 1 juli 2002 chef för Kungliga baletten.

Vårkänslor på Dansens hus

Ihopkurad och med ett underfundigt leende på läpparna sitter han klart nöjd i en överdimensionerad soffa på hjul och tar emot pressen på stora scenen – bara för att även vi ska ”få känna hur det är att vara där”.
   Placerade framför tv-apparater får vi sedan ta del av repertoaren som visar sig vara en vild blandning av säkra kort som Cullbergbalettens Brus, klassiska Svansjön tolkad av koreografen Sasha Pepelyaev och gästspel av Tysklands storhet Sasha Waltz såväl som svenska vildhjärnor i form av sju kvinnliga huskoreografer vilka bjuder på både rock och musikal. Desutom Helena Franzén som lovar dans på temat skräck och annat osynligt, delvis inspirerad av Hitchcocks Psycho.

Huskoreografer i källaren
Huskoreograferna, som alla är unga kvinnor, heter Malin Elgán, Malin Hellkvist Sellén, Emelie Jonsson, Rani Nair, Carmen Olsson, Anna Vnuk och Lisa Östberg. Tillsammans delar de på ett dragit kontor nere i Dansens hus källare där de är placerade att spinna fram nya och spännande koreografier. Kenneth Kvarnström har gett fria tyglar utan riktlinjer.
   Nytt för i vår är också att Panacea-festivalen under Mårten Spångbergs ledning tas emot av Kvarnströms generösa famn. Den 18 – 20 mars anfaller den med det nyaste inom europeisk dans.
    Inleder säsongen gör världsberömda Örjan Andersson Dance Company med Worms kvintett som har urpremiär den 24 januari på Blå Lådan.

Regidebut för Gunnarson

När teatern fick veta att Fredrik Gunnarson var ledig så slängde de sig på luren.   
   Han blev livrädd men också nyfiken och arbetet med pjäsen har gett blodad tand.
   – Jag har min identitet som skådis och jag skulle nog inte själv ha tagit initiativet till det här. Men det är enormt skoj, så nu vete sjutton, säger han.
   Föreställningen handlar om en hemlös hund som en dag står utanför en detektivs dörr och påstår att hon ska flytta in. Hunden, Ann Katrin Andréasson, har varken öron eller svans, men kroppsspråket avslöjar henne.
   – Jag gick ner till Limhamnsfältet och tittade på hundarna där, berättar hon.
   Mannen, som spelas av Mats Eklund, är en skånsk detektiv och tillsammans med hunden upplever han vänskap och lek. Men en kväll är mannen inte där och allting är förändrat. Han har blivit av med lägenheten och hamnat på gatan. Men hunden hittar honom och saker och ting tar en annan vändning.

En stor utmaning
Fredrik Gunnarson beskriver själv pjäsen som en lekfull deckarhistoria med olika rollspel men med en allvarlig bottenklang.
   – Det handlar mycket om att våga visa att man är svag och ändå kunna bli omtyckt.
   Regiarbetet ser han som en stor utmaning.
   – Som regissör måste man vara där mentalt varje dag. Man har ansvaret och måste dra igång det hela, säger han.
   Arbetet har gått bra, även om han erkänner att han varit helt slut på kvällarna.
   Det är egentligen bara ett riktigt problem.
   – Jag blir så sugen på att själv gå upp på scenen och spela. Det är verkligen jättesvårt att hålla sig.
   Hunden som kom in från kylan har premiär på Teater 23 den 17 januari.

Premiär för Lars Norén i New York

Det är International Theatre of New York – Actors Without Borders som sätter upp Nattvarden på respekterade LaMama Theater med premiär den 22 januari.
   Regissör är Zishan Ugurlu som tillfört pjäsen live-musik samt videoinslag vilka ska visualisera rollkaraktärernas drömmar och undermedvetna samt ge mer tempo i pjäsen.
   Ugurlu tycker att Lars Norén är vår samtids bästa dramatiker med sitt sätt att beskriva borgelighetens tama helvete, en dramatik som hon också beskriver som ett slags peepshow där publiken får ta ta del av något som vi inte borde få se.
   Ensemblen är internationell med Olle Agelii, Raïna von Waldenburg, Tullan Holmqvist och Dan Illian i de fyra rollerna.
   Genom att bjuda välkända och respekterade skådepelare, regissörer, kompositörer och scenografer till New York arbetar Actors Without Borders för att tänja på gränserna mellan generationer, ras, kön och nationaliteter.
   Lars Norén har redan gjort sitt segertåg i Europa, senast med Kyla som bland annat spelat i Italien och Frankrike under hösten 2003. Kanske blir gamla Nattvarden från 1985 hans stora genombrott i USA?

Välkomna slantar till teatrarna

Strindbergs Intima Teater återinvigdes i januari 2003 och fick då ett tillfälligt bidrag på en miljon kronor i syfte att ge teatern möjlighet att utveckla verksamheten med teaterföreställningar, annan scenisk verksamhet och samverkan med Strindbergsmuseet. För att fortsätta den påbörjade verksamheten tilldelas samma summa för 2004.
   – Det är roligt att de ger oss pengar för andra året, säger teaterchef Ture Rangström. Då kanske vi kan räkna med att få bidrag även fortsättningsvis. De statliga bidrag vi får används till produktionerna. Vi får även kommunala bidrag som täcker lokalhyra och löner.
   Drottningholms Slottsteater får för sjätte året i rad den extra miljonen, förutom sitt statliga grundanslag på 6,7 miljoner.
   – Det är ingen nyhet, säger teaterns VD Per Forsström. Vi hoppas på att vi även fortsättningsvis ska få dessa pengar.
   Förutom de statliga bidragen har teatern sponsorer och erhåller årligen ekonomiskt stöd från Föreningen Drottningholmsteaterns Vänner.

Hallå där…

Ni lockade storpublik med Vem är rädd för Virginia Woolf med Krister Henriksson och Suzanne Reuter på Södra Teatern förra året som nu går på Riksteaterturné. Vilken blir er första produktion som ägare av Vasateatern?
   – Under våren kommer bland annat Grottmannen med Brasse Brännström, och Elling som redan är inbokade att spelas, så först våren 2005 kommer vi att ha fullt inflytande.

Kommer ni att driva någon konsekvent konstnärlig linje i ert repertoararbete?
– Det skulle vara lusten! I vårt fall måste vi tänka både konstnärligt och affärsinriktat, finna en bra balans mellan dessa som vi hittat med Krister Henriksson. Tillsammans kan vi göra dramatisk teater tillgänglig.

Kommer Krister Henriksson att gå in med egna pengar i projektet eller enbart fungera som konstnärligt råd?
– Han går in som ekonomiskt samarbetspartner och det är just den kopplingen som är genial, att vi har en gemensam arena där våra respektive kunskaper och kontaktnät förs samman.

Vasateatern är en av Stockholms äldsta (byggt 1886) som på 1930-talet drevs av Gösta Ekman d ä som lär spöka där! Kommer ni att förvalta teaterns historiska arv?
   – Absolut, jag hyser stor respekt för det!

Andra bullar på Hagateatern

Ann-Charlotte Alverfors har skrivit för Teater Kurage ända sedan gruppen bildades 1998. Mammas köttbullar är den fjärde av hennes pjäser som teatern sätter upp. Denna gång är temat heder.
   Pjäsen handlar om Linda och hennes mormor Greta som ska fira midsommar i sin kolonistuga. Alla är välkomna. ”Tänk på att främlingar är vänner som du ännu inte känner”, säger mormor Greta till sitt barnbarn.
   Men när invandrarkillen Ibrahim dyker upp får Greta svårt att hålla ihop sin fördomsfria fasad. Speciellt när kärleken börjar spira mellan Linda och Ibrahim.
   – Mormor Greta har sett som sin livsuppgift att ge barnbarnet Linda en god utbildning och allt annat som hon själv aldrig fick. När Greta ser sitt livsverk hotat av den här passionen flyter fördomar, som hon inte ens visste om att hon hade, upp. Hon är rädd att språket ska försvinna till exempel, berättar Ann-Charlotte Alverfors för Nummer.
   När Greta börjar känna sig riktigt pressad av relationen mellan Linda och Ibrahim blir hon, enligt Ann-Charlotte Alverfors, ”urjävlig”. Hennes livsmönster, med svensk heder och allt, kommer i gungning.
   – Jag ville beskriva hedersbegreppet med svenska förtecken. Vad händer när en svensk familj känner sig hotad? Om man vänder på perspektiven kan det ibland vara lättare att förstå saker. Jag tror att det finns gemensamma nämnare mellan hur en svensk familj reagerar när den känner sig hotad, och en familj från en annan kultur, säger Ann-Charlotte Alverfors.
   Regisserar gör Farnaz Arbabi, nyligen aktuell på Teater Scenario i Stockholm med kritikerrosade Afghanistan.

Årets Harlekinstipendiat utsedd

Teater i Huskvarna är en lokalt förankrad teaterförening som i år firar tioårsjubileum. Under åren har föreningen i egen regi producerat Alf Henrikssons Bara 1000 korta år samt folklustspelen Söderkåkar och Grabbarna i 57:an.
   Harlekinstipendiet delas varje år ut till en enskild person eller grupp som gjort nydanande eller bestående insatser för teaterlivet i Jönköpings län.
   – Vi vill gärna visa uppskattning till de eldsjälar som inte syns så mycket, berättar Musik & Teaters vänners ordförande Roland Björn.
   Tidigare har stipendiet bland annat delats ut till en grupp scenarbetare, till en av landstingsrevyns grundare, till musikgrupper och till andra ideellt arbetande personer som lägger ned mycket tid och energi för att musik- och teaterlivet i länet ska blomstra.
   Stipendiesumman är på 1000 kronor.
   – Summan är symbolisk, men de som får stipendiet brukar bli väldigt glada för den uppskattning de får, säger Roland Björn.

Rösta fram årets bästa föreställning!

Den är sammanställd utifrån de områden vi har lokalbevakning i. Håller du inte med oss är du välkommen att välja vilken föreställning du vill från teateråret 2003 – eller varför inte en hel teater om deras produktioner har varit alltigenom helgjutna?
   Eftersom vi inte har kunnat se alla föreställningar i hela landet är det extra viktigt att du deltar.

Så här röstar du
Vi vill att du i en e-post med rubriken ”Röst” nämner följande fakta som du skickar till [email protected].

Föreställningen namn
Spelplats
Ditt namn
Motivering (om du kan och vill – bara 1 kort mening)

Rösta senast den 23/1 2004. Resultatet kommer att meddelas pressen och redovisas i slutet av januari 2004.

Frilansarnas nomineringar
SKÅNE
Talteater
Naken på Teater Delirium
Motivering: Naken är en ösig och fräck föreställning där bågen spänns mellan det
komiska och tragiska. Jag får en klump i halsen, men samtidigt så
skrattar jag. Vill bara ha mer!

Dans
Triptych med Lisa Torun Dance Company
Motivering: Fysiskt och nära, svettigt och lekfullt. Musik, sång och dans smälter samman i det tredelade stycket där dansarnas kroppskontroll fascinerar.

Opera
Kung Haralds Saga med Leikrit
Motivering: Lisa Gustafsson glider smidigt över i sina åtta roller och Olof Olsson på slagverk har en sådan kraft att man blir alldeles knäsvag. Ett bevis på att opera i det lilla formatet fungerar utmärkt.

Övrigt
West Side Story på Malmö opera och musikteater
Motivering: Spänning, skönsång och en oerhört medryckande dans gör denna musikal till en energikick man inte vill vara utan.

NORR- OCH VÄSTERBOTTEN
Talteater
Hamlet på Ice Globe Theatre, Beaivvás Sámi Theáhter
Motivering: Magisk utomhusföreställning i isande vinterkyla. Längs ryggraden ringlar rysningar inför en visuell, mycket vacker Hamlet på samiska.

Dans
Uppdraget med Interdans
Motivering: Fyra dansare i 37 minuter stark närvaro. Frågor väcks om kontroll, enhetlig helhet och delarnas eventuella
självständighet. Över scenen rullar vågor av ljus, ljud och rörelse.

Opera
Tosca på Norrlandsoperan
Motivering: En rafflande Tosca med tv-flimmer och parkeringshus griper tag, skapar inlevelse och samtidskänsla.

Övrigt
Klungan på Lilla teatern i Umeå
Motivering: Smarta, absurt skruvade sketcher framkallar ett skönt grundfniss som stundom kulminerar i gapflabb och
lurar i mungipan flera dagar senare.

STOCKHOLM
Talteater
Betrayal på Strindbergs Intima Teater
Motivering: För en estetisk, träffsäker och på ypperlig engelska spelad föreställning om det intrikata relationsspel vi alla försöker vinna…

Dans
In the Shadow of P av Margaretha Åsberg på Moderna dansteatern
Motivering: Ett mästerverk i sin genre som visar att upphovspersonen nått ett skede i sitt kreativa liv där den kan förhålla sig såväl avspänt som med en knivskarp skärpa till sitt skapande. Det är fantastiskt att svenskt dansliv under samma år kan presentera två sådan dansverk.

Övrigt
Barnkonventionen på Orionteatern
Motivering: Mimgruppen Projektor illustrerar FN:s torrt formulerade Barnkonvention i en lekfull men samtidigt obehaglig känslourladdning som tränger in under huden och orsakar en skräckblandad kärleksupplevelse för åskådaren.

VÄSTRA GÖTALAND
Talteater
Frigiven på Göteborgs stadsteater
Motivering: För den spännande idén att låta de unga dramatikerna Lisa Langseth och Lucas Svensson möta den rutinerade Agneta Pleijel. För det intressanta temat generation -01 möter 68:orna i en diskussion om engagemang och politik. För resultatet en föreställning som var mer text än skådespel men ändå väckte starka känslor.

Dans
24 kvadrat – i sin helhet
Motivering: Scenen är minimal, i salongen får 15 personer plats. 24 kvadrat är litet, men initiativtagarna Gun Lund och Lars Perssons stora kunnande, och kärlek, till dans är stor. En garanti för spännande gästspel varje månad. Stora upplevelser i fickformat.

Opera
GöteborgsOperan – i sin helhet
Motivering: Under hela året har de förmått producera operaproduktioner med hög kvalitet, såväl tekniskt som konstnärligt och för att de har ett innovativt och kreativt hållningssätt till operakonsten.

Övrigt
Hagateaterns onsdagskvällar
Motivering: Innan sommaren bjöd Hagateatern på musik och annan underhållning ett antal onsdagar. Till finalkvällen kom Bob Hansson med nysläppt skiva. Som uppvärmning bjöd teatern på poesi med bland andra Sofia Pulls. En kväll att le åt. Och en nominering till Hagateatern för deras stora engagemang och vilja att skapa rum för kultur.

Starka kvinnor på Riksteatern

Till den förstnämnda gruppen hör Kvinnor på en bro, om två medelålders systrar (Mia Benson och Marie Ahl) i en vardagsnära men samtidigt absurd historia. Kvinnorna i Knacka på din egen dörr är i stället grannar (Carina Jingrot och Eva Melander) och den ene av dem har brutit sig loss från ett våldsamt förhållande.
   – Pjäsen handlar om normaliseringsprocessen, berättar regissören Manuel Cubas. Folk som blir utsatta för våld normaliserar ofta det som har hänt för att själva stå ut med det.
   Lo Kauppi, som gick ut Teaterhögskolan våren 2003, bjuder på sprängstoff i sin föreställning Lo Kauppi – Bergsprängardottern som exploderade, en historia om hennes eget liv.
   – När jag var 19 blev jag tvångsomhändertagen. I dag är jag 33 och har varit drogfri i 13 år. Drygt 2 miljoner har jag kostat samhället. Det kunde ha blivit billigare om jag hade fått rätt hjälp.
   Om sitt eget liv berättar också dansaren och koreografen Anna Vnuk i Solofestival med mig själv. Om uppväxten i en förort till Luleå och om delar av sin karriär – allt med dansens förtecken.
   Ängel är ett musikdrama om Inger som hamnar i mellanrummet mellan döden och evigheten. Med ett Henry Purcell-recitativ som grundtema ser hon med musikens hjälp tillbaka på sitt liv och de val hon har gjort.

Övriga på turne
En smäll till med Lise och Gertrud har spelats på Kulturhuset i Stockholm under hösten. (se tips i Nummer). I vår får även folk ute i landet höra parets uttrycksfulla popmusiktolkningar på sång och cello. Suzanne Reuter åker för första gången i livet ut på turné. Detta med succéföreställningen Vem är rädd för Virginia Woolf från Södra Teatern säsongen 02/03. Krister Henriksson är hennes parhäst liksom förra gången, men pjäsens yngre par spelas denna gång av Linda Ulvaeus och Christopher Wollter.
   Musikalen Pizzeria Gasolino från Stockholms Stadsteaters Backstage ska sprida lite italiensk stämning i landet medan Bounce Streetdance Company bjuder på tuff gatudans i sin otroligt uppskattade föreställning The Score. Alltmedan Benny Haag fortsätter att spela Ondskan, vilket han vid det här laget har gjort över 600 gånger.
   På Unga Riks gör koreografen och dansaren Jens Östberg föreställningen Packet tillsammans med tre skådespelare (Mårten Anderson, Carl-Axel Karlsson och Sandra Malmquist).
   Daniel Boyacioglu turnerar endast via rösten i radioteaterföreställningen Vilket kabaret kommer du från. Ett alternativt sätt att spela teater på och väl i linje med Unga Riks vårtema ”Annorlunda former”, där de vill visa på nya sätt att tänka, vara, koppla samman, uppleva och organisera vår värld.

Nummer sammanfattar teateråret 2003

Hela Sverige
Årets tekniska hjälpmedel
Mygga/mikrofon: ”Uppmickade” viskar skådespelarna fram sina repliker i ett ekande scenrum. Det började redan med Riks Dramas Någon kommer att komma (2002)och 2003 har vi bland annat kunnat se det i Judiska teaterns Spoonface Steinberg, Norska Nationalteatrets Vinterförvaring samt Byteatern i Kalmars The sound of a body.
   Det är lite upphetsande och kittligt att ta del av. Som om man delges en intim hemlighet helt offentligt.

Årets minoritet
Kvinnliga teaterchefer på institutionsteatrarna. Efter att Regionteatern Blekinge Kronobergs Ingrid Kyrö slutar p g a pension, återstår bara 2 kvinnliga teaterchefer av sammanlagt dryga 40-talet, uppger SVT:s program Kulturnytt i december. Dessa är Dalateaterns Astrid Assefa samt Elisabeth G Söderström på Norrbottensteatern som dock slutar vid årsskiftet – för att ersättas av en man (Erik Kiviniemi).
   Även Bohusläns teater & Älvsborgsteatern (Västsvenska Teater & Dans AB) har en manlig chef, Ronnie Hallgren, trots att teatern har en aktiv jämställdhetsplan, konstaterar Nummer.

Årets scenmat
Om förra årets scendjur var älgen, så är årets scenmat kött. Förutom självklara Pölsan på Västerbottensteatern kan nämnas Älskade kött på Dramalabbet i Stockholm medan Teater Travers körde sin Köttes lusta på Etnografiska museet i samma stad. Och blickar vi framåt så har vi Mammas köttbullar på Hagateatern i Göteborg till våren. Korts sagt, två pjäser som förespråkar köttätandet och två som ifrågasätter det. Ska vi tolka det som att kötttrenden står på 50/50?

Årets inspirationskälla
Ovanligt många pjäsmanus baserade sig på skönlitterära böcker detta år, en tradition som hittills mest har funnits inom barnteatern. Bland många böcker/föreställningar kan nämnas Dostojevskijs Idioten på Stockholms Stadsteater, H.Söderbergs Doktor Glas på Vasateatern i regi och med medverkan av Thorsten Flinck, M.Niemis Populärmusik från Vittula på bl a Västmanlands länsteater, Viirus och Wasa teater i Finland samt dessutom som turnerande berättarföreställning med skådespelaren Stig Östman, T. Lindgrens Pölsan på Västerbottensteatern, H.Mankells Tea-bag på Upsala Stadsteater, Majgull Axelssons LisaLouise med nypremiär på Västmanlands länsteater, M.Fredrikssons Simon och ekarna med nypremiär på Folkteatern och Benny Haags Ondskan efter Jan Guillous roman som har passerat 500 föreställningar sedan premiären.

Årets tema
Politik – igen. Den navelskådande familjeonanin har fått stå tillbaka medan antalet pjäser med starkt politiskt tema knappast avtagit sedan förra årets frekvent förekommande kravallerpjäser.
   Av många pjäser kan nämnas Göteborgs stadsteaters Frigiven – om Göteborgskravallerna (igen), Dramalabbets Älskade kött – om djurrättsaktivister, Teater tribunalens Ondskans axel – om Palestinakonflikten, Riks Dramas Kyla – om nynazismen samt Moments Orkestern – om judeutrotningen under andra världskriget.

Årets himlaväsen
Om man begränsar sig till Riks Gästspel/Riksteatern, så är ängeln på stark frammarsch.
   Under hösten 2003 turnerade Cecilia Frode med sin Ängelen och inför våren 2004 tar samma Riks Gästspel ut ytterligare änglar på turné; Norrbottensteaterns Ängel samt Länsteatern i Örebros Änglar i Amerika. Anar vi en smygreligiös sida hos nämnda teater?

Årets teaterkloning
SMOT, Smålands musik och teater som från och med spelåret 2003-2004 kommer att bestå av tre delar: en talteatersektion, en nyinrättad musikteater för barn och ungdom och en dansteater, även den inriktad mot den yngre publiken.

Årets Norén-debutant
Regissören Claes Lundberg som i mer än 15 års tid har regisserat enbart svensk klassisk och samtida dramatik (Strindberg, Dagerman, Stig Larsson, Mattias Andersson), men inte begick sin Lars Norén-debut förrän 22 februari 2003 då Hämndaria hade premiär på Östgötateatern.

Årets antiklimax
Kritikerna väntade, publiken väntade, men Riks Dramas Människor på skithotell (regi: René Pollesch) sköts upp och sköts upp – för att till slut aldrig bli av. Anledning: Skådespelerskan Stina Rautelin skadade vadmuskeln och p g a föreställningens speciella karaktär, där rollerna bygger på skådespelarnas egna erfarenheter, var det aldrig aktuellt att fixa en ersättare.

Årets roliga pressgrodor i teaterartiklar
”Vem är rätt för Virginia Woolf?” (TT Spektra)

”Dick Turpin regisserar Ondskans axel” (Metro)

Nämnas kan också en intervju med skådespelerskan Elin Klinga som illustreras med en bild av dåren Alex i Kubricks A Clockwork Orange. (Metro)

Norr-och Västerbotten
Årets vågspel
Vi spelar inte! Vi spelar inte! sa Norrbottensteaterns chef Elisabeth G. Söderström i våras om teaterhösten. Det gör ni visst det, sa Kulturrådet. Så då blev det så.
   Det var inte bara på scenen som vågorna gick höga i Shakespeares Stormen. Hela teatern var i rejäl gungning. Till ny chef efter Söderström utsågs lämpligt nog Erik Kiviniemi som, förutom teaterchefsposten i Vasa, också har kaptenserfarenhet från SVT:s Rederiet på meritförteckningen.

Årets ”Äntligen!”
Sedan år 2000, minst, har det glunkats om att Sälteatern i Skellefteå ska göra Eric Bogosians Suburbia. Till hösten. Nej, till våren blir det. Definitivt. Eller?   
   Hösten 2003 blev det äntligen av i ett lyckat samarbete med Västerbottensteatern. Alla nöjda utom Umeåpubliken som inte hittade fram till gästspelningarna i sin egen stad.

Årets pausmat
Ryktet säger att Västerbottensteatern inför succéföreställningen Pölsans premiär hoppades att alla skulle ha glömt den utlovade pausserveringen av just pölsa. Så var icke fallet och på premiärkvällen fanns de där: kallpölsesmörgåsarna. Uppmaningen till publiken löd: ”Våga prova!”. Under vårens turné i Västerbottens inland får teaterbesökare rabatt på pölsa i den lokala matbutiken.

Årets megaprojekt
Norrbottens historia har präglats av megasystem tycker projektet Framtidslandet. I våras samlade de länets teateramatörer, kulturinstitiutioner och författare till, just det, ett megaprojekt. Begreppet ”framtidslandet” myntades när Norrland koloniserades under 1800-talet och allt var möjligt: klimatet skulle värmas upp via elektrifierade sjöar. Nu är det i stället teaterklimatet som ska elektrifieras och nya samarbetsstrukturer mellan proffs och amatörer ska skapas.

Årets översättning
Vid årsskiftet landade 200 flyktingar i det lilla gruvsamhället Boliden i norra Västerbotten. Teaterföreningen slog på stora välkomsttrumman: I mars simultantolkades två föreställningar av Västerbottensteaterns Ingen farstu till fyra språk: arabiska, serbiska, ryska och engelska. Fullsatt, båda gångerna.

Årets nedfrusna mediauppbåd
Ett tyskt tv-team trampar runt med frusna tår, en finsk journalist försöker anteckna med vantarna på. Dagarna innan premiären ger isteaterchefen Rolf Degerlund runt fem radiointervjuer per dag, såväl skotsk som sydafrikansk radio hör av sig när Hamlet har urpremiär på samiska, i en isversion av Shakespeares the Globe.

Stockholm
Årets förlagsskandal
Han kom, han spelade – och segrade hos publiken men inte hos teaterförlagen. Thorsten Flincks uppsättning av Doktor Glas på Vasan i Stockholm – utan rättigheter – blev förmodligen årets mest omskrivna teaterskandal.

Årets publiksvek
Förra året lades Garbo på Oscars ned i förtid p g a för lite publik och i höst var det Stars på Göta Lejon, med bland andra Petra Nielsen och Dan Ekborg som var tvungna att stänga butiken i förtid.
   Nummer undrade i sin ”Dagens fråga” om Sverige är för litet för musikaler. Läsarnas svar var 50/50, ja respektive nej.

Årets teaterspöke
Det kommunistiska iklädd röd aftonklänning i föreställningen Ondskans axel på Teater Tribunalen (Anna Wallander).
   Sällan har man väl sett det gestaltat på scenen. Lägg därtill en rysk brytning och ett slags falsettsjungande operaläge och den Indra-liknande rollen är fulländat galen.

Årets farligaste teater
Orionteatern för alla nycirkusföreställningar med folk som hänger och dinglar från taket i trapetser och tyg. Inte alltid ens med livlina – The Junebug Symphony, MISS.Lyckad och Elvira Madigan.

Årets mest innovativa scen
En silverfärgad Hyundai automatväxel med skådspelaren Figge Norling bakom ratten. Föreställningen hette Igår, i bilen, i Bredäng och producerades av Scenit produktion i samarbete med Kulturhuset.

Årets modigaste
Det finns hopp för verkligheten – Mikael Göranssons enmansföreställning med gästspel på Teater Pero. Om en människa som klamrar sig fast vid något som för länge sedan försvunnit. Egen text, regi och skådespeleri. Självutlämnande så det förslår.

Årets mest färgstarka
Knappt någon scenografi utom enorma olikfärgade tygsjok, som fladdrar förbi på scenen – Kalevala på Stockholms Stadsteater. Samma suggestiva intryck ger Mera musik Pappa på Dockteater Tittut – färg- och skuggspel som gör barnen andlösa.

Årets teaterterapi
Richard Günther på Teater Galeasen som sätter upp två pjäser, Beroende och Körkarlen, för att göra upp med sin egen tid som alkoholist.

Västra Götaland
Årets flitigaste
Gunilla Johansson som under spelåret 2003 har medverkat i Girlpower, Cabaret och Point Zero på Backa teater. Vi såg henne i Carin Mannheimers omtalade tv-serie Solbacken avdelning E. Dessutom har hon varit inblandad i klubben Roter Salon på Jazzhuset.
På alla sätt imponerande. Gunilla Johansson lyckas alltid ge sina roller en blandning av styrka och svaghet som gör dem extremt trovärdiga. Vi skulle säga att hon gestaltar riktiga kvinnor om det uttrycket inte vore så laddat.

Årets nybyggare
Efter flera år av hemlöshet flyttade Teater Tamauer och Teater Kurage ihop på Lilla teatern i närheten av Järntorget. En scen som känts halvslumrande. Men nu hände det grejer. Namnet byttes till Hagateatern, och både kulturminister Marita Ulvskog och skådespelaren Per Oscarsson kom till invigningen. Första föreställningen blev Tamauers egen Kriget och den ljusa skogen och man fixade spelning med före detta Jazz i Sverige-stipendiaten Lindha Svantesson, estradpoeten Bob Hansson med nysläppt skiva kom också dit.
Listan med arrangemang kan göras längre.

Årets storstädning
Efter bara ett år som konstnärlig ledare för Angereds nya teater lämnar Staffan Jonsson sitt uppdrag vid årsskiftet. Istället blir Ulrich Hillebrand tillförordnad chef för teatern. Nyheten hann knappt komma ut förrän Hillebrand gjorde klart att han har höga ambitioner med Angeredsteatern, som ligger i en av Göteborgs mest invandrartäta områden.
   – Jag vill leta efter nya, unga dramatiker som har kunskapen att berätta om det som sker i förorten utifrån ett mångkulturellt perspektiv och på sikt bygga upp ett kontaktnät med dramatiker, regissörer och skådespelare som har den bakgrunden, sa Hillebrand.
   Sedan gick kvasten. Anders Wättring, teaterns kapellmästare och kompositör sedan 15 år tillbaka fick inte sitt kontrakt förnyat, liksom musikern Åke Ziedén och skådespelarna Mats Nilsson och Kjell Wilhelmsen.

Årets gräl
I ena ringhörnan dramatikern Arnold Wesker. I andra regissören Linus Tunström. ”Du har förvanskat min pjäs och förvandlat karaktärerna till karikatyrer. En form av våldtäkt”, sluggade Wesker efter att ha sett Göteborgs stadsteaters uppsättning av Köket.
   Linus Tunström jabbade tillbaka: ”Min plikt är inte att förmedla pjäsförfattarens bild av livet. Min skyldighet är att förmedla pjäsens bild av livet”.
   Arnold Wesker, även kallad The Angry Old man of British Theatre, hotade med att gå till domstol, men det blev aldrig något rättsligt efterspel.

Skåne
Årets teaterform
Monologen. Under hösten har de dykt upp i nästan varje teaterlokal i Malmö. Teater Lilith spelade Magdas Sång, nystartade Teatr Weimar presenterade en hustrumisshandlare och på Slagthuset stod Brasse Brännström som gästspelade med Grottmannen. Malmö dramatiska teater valde att porträttera poeten Majken Johansson och operagruppen Leikrit hade visserligen åtta roller i Sin Haralds Saga – men de spelades av en person.

Årets kris
Malmö opera och musikteaters vara eller icke-vara har diskuterats flitigt under året. Stefan Sköld fick avgå med omedelbar verkan och in kom Göran K Johansson och Lars Tibell. Rubrikerna fortsätter med all sannolikhet även nästa år…

Årets försäljningstrick
Amatörteatergruppen Tonteatern i Malmö ägnade alla småbarnsföräldrar en tanke och erbjöd barnvakt i samband med föreställningen. För hundralappen kunde trötta föräldrar lämna över gullegrisen till några förskolelärare. Ett initiativ vi vill se mer av!

Årets flyttar
Vem hör hemma var? Ja, det gäller att hänga med i flyttruschen. Under året blev det klart att Dansstationen flyttar till den gamla biografen Palladium och Teater Terrier fick äntligen en egen lokal när de tog Danstationens gamla lokaler på Norra Vallgatan i besittning. Och det var en glad Marie Brolin-Tani på Skånes Dansteater som fick klartecken att flytta till nya lokaler i Västra Hamnen.

Årets scendjur
Fångarna på fortet har sina tigrar och Malmö opera och musikteater har sina rottweilers. Regissören Ronny Danielsson ville ha riktiga hundar i sin musikal West Side Story och hade hund-audition. På scenen står de förvisso bakom galler men det är bara att hålla med – ”riktig vara skäller högst”!

Årets goda gärning
Helsingborgs stadsteater visade sig vara en barmhärtig samarit och lät skänka 11 000 kronor av intäkterna från en decemberföreställning av LisaLouise till Kvinnojouren i Helsingborg.

Årets bästa enligt en högst subjektiv redaktion
Årets skådespelare
Anders Ahlbom Rosendahl för sin roll som Den Okände på Strindbergs intima teater (Stockholms stadsteater). Så här skrev Cecilia Djurberg i en recension i Nummer (5/5 2003): ”Han spelar Den Okände som om självaste Strindbergsdjävulen flugit i honom och bjuder på teater som fullständigt tar andan ur en och får en att stappla ut från salongen på darrande ben. Kan man bli Strindbergifierad så blir man det definitivt här”.

Årets skådespelerska
Sylvia Rauan för sin roll i monologen Spoonface Steinberg på Judiska teatern. Motivering: ”från en clown som luktar bensin i P3:s humorprogram till autistisk, cancersjuk flicka som älskar opera. Det krävs en stor skådespelartalang för att vandra den snirkliga vägen första gången utan att gå vilse”.

Årets dramatiker
Lucas Svensson om man ser både till kvantitet och kvalitet. Aktuell hösten 2003 med inte mindre än sex pjäser.
Motivering: ”Lucas Svensson är teatervärldens egna BRIS-ombud. Eller varför inte BRIT-ombud – Barnens Rätt I Teatervärlden. Han skriver helt enkelt inte för barn på vuxnas vis, utan för barn på barns vis, vilket gör både barnen och teaterkritikerna lyckliga.”

Årets koreograf
Johan Inger. Motivering:”Hans debut som konstnärliga ledare för Cullbergbaletten med programmet Tripp för dess ömsesidiga inspiration, utmaning och uppfriskande aggresivitet”.

Årets dansare
Jenny Nilson som Tatjana i Onegin på Kungliga Operan. Motivering: ”Jenny Nilson dansar både med teknik, hjärta och mod”.

Årets scenograf
Ulla Karlsson på Profilteatern. Motivering: ”Gör sinnrika scenografier som är avancerade utan att ta överhand. I Ten minutes to Midnight avlöser rundade bildrutorna varandra, en ruta glider upp, en annan del av scenen sluts till. Allt i en behagligt nedtonad färgskala”.

Årets bästa föreställning
Överlämnar vi i egenskap av publiktidning till dig som läsare att välja. Gå bara in på denna länk innan 15 januari 2004: Rösta

Tv-julen för teaterfolk

Torsdag 18/12 kl 19.00, TV4
Julkonsert med Peter Jöback
Förra årets stämningsfulla julkonsert med Peter Jöback. Gamla julklassiker och nyskrivet material.

Torsdag 18/12 kl 22.30, TV4
Thorsten Flinck spelar Strindbergs Paria
Tv-version av Thorsten Flincks hyllade enmansuppsättning av August Strindbergs Paria, en föreställning om makt, skuld och människans förakt för svaghet.

Tisdag 23/12 kl 16.05, SVT1
24 minuter Talkshow
Peter Jöback är aktuell på scenen i Köpenhamn – i den klassiska musikalrollen som konferencier i Cabaret. Samtidigt planerar han julturné och släpper ny singel.

Tisdag 23/12 kl 20.00, SVT2
En fars son
Shanti Roney och Göran Ragnerstam medverkar i denna danska novellfilm om P-O som lämnar sitt ensamma liv i Sverige för att träffa sonen Jakob i Danmark.

Onsdag 24/12 kl 14.05 i SVT2
Det goda samtalet
Anja Kontor möter Rolf Lassgård i ett personligt samtal om kärlek, familjeliv och karriär, om barndomens Jämtland och en yngling som fick växa upp alldeles för fort.

Onsdag 24/12 kl 19.50 i SVT1
Julevangeliet
Skådespelerskan Anna Pettersson läser Julevangeliet.

Torsdag 25/12 kl 13.15, SVT2
Känsligt läge
Om förälskelse och olycklig kärlek. Artisten Petra Nielsen medverkar och berättar hur hon känner sig när hon är kär.

Torsdag 25/12 kl 17.00, SVT2
Minnenas television
En julkonsert från S:t Nicolai kyrka i Örebro 1992. Margaretha Krook är recitatör och Loa Falkman sångsolist.

Torsdag 25/12 kl 22.00, SVT2
Debutanten
En dramatiserad kortfilm från 2002. Om den unge skådespelaren Christian Tafdrup som debuterar som Hamlet på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Christian är förälskad i motspelerskan som spelar Ofelia och har svårt att dölja sina känslor för henne.

Torsdag 25/12 kl 20.00, SVT1
Swedenhielms
Hjalmar Bergmans klassiska komedi i bearbetning av Niklas Rådström. I rollerna: Sven-Bertil Taube, Harriet Andersson, Brasse Brännström, Cecilia Frode, Gustaf Skarsgård m fl.

Lördag 27/12 kl 16.30, SVT2
Nära Erland Josephson
Den 80-årige teatermannan, poeten och författaren är ett av svensk films mest kända ansikten ute i världen. Den franske regissören Alexandre Barry bad honom berätta om sina livserfarenheter.

Lördag 27/12 kl 18.15, SVT2
Fanny och Alexander
Svensk långfilm från 1982. Ingmar Bergmans stora släktkrönika, för första gången på tv i den fem timmar långa bioversionen.

Söndag 28/12 kl 21.00, SVT1
Wells & Labero XL
Joe Laberos och Robert Wells succéföreställning från 2002 kryddad med flera nya Laberotrick.

Måndag 29/12 kl 18.15, SVT2
Himmel och helvete
Svensk dramadokumentär om heliga Birgittas liv. Med bland andra Gunnel Fred och Björn Granath.

Tisdag 30/12 kl 18.15, SVT2
Minnenas television: Semestersångarna akt 1
Turnéminnen från Knäppupp-tältet sommaren 1961. Med Hasse Alfredson, Povel Ramel, Martin Ljung, Brita Borg och Gunwer Bergkvist. Arne Weise har träffat Povel Ramel för att få veta mer om denna klassiska revy.

Onsdag 31/12 kl 16.30, SVT2
My fair Lady: Wouldn´t it be lovely
Dokumentär som tar oss från Bernard Shaws Pygmalion till moderna tiders filmateljéer och teaterscener.

Onsdag 31/12 kl 18.15 i SVT2
Minnenas television Semestersångarna akt 2
Fortsatta turnéminnen från Knäppupp-tältet sommaren 1961.

Onsdag 31/12 kl 23.20, SVT1
Jean de Nivelle
Romeo & Juliakören festar loss till en gammal fransk renässansvisa. Regi: Benoît Malmberg.

Onsdag 31/12 kl 23.30, SVT1
Tolvslaget på Skansen
Nyårsfirande på Solliden. Jan Malmsjö deklamerar Tennysons dikt Nyårsklockan.
OBS! Håll även utkik efter Nummers egen tolkning av Tennysons dikt lagom till nyår – deklameras på video av en hemlig scenprofil

Torsdag 1/1 kl 20.00, SVT1
Chess
Musikal av Benny Andersson, Tim Rice och Björn Ulvaeus en inspelning från Cirkus i Stockholm. Med Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Josefin Nilsson m fl.

Fredag 2/1 kl 20.00, SVT2
K-Special: Mitt liv som Melinda
En doldis i kändissvängen, men regissörens favorit. Melinda Kinnaman är 31 år och ställer för första gången upp och berättar om sig själv, om Dramaten, om familjen Bergman på Fårö, om mod och rädsla och om Broadway.

5 frågor till Alexander Ahndoril

Hur vill du beskriva pjäsen?
   – Pappas hjärta är ett närgånget drama om Helena som är hemma hos sin pappa Teddy. De ska planera bröllopet tillsammans med fästmannen Jacob. Teddy har precis laddat sitt hagelgevär för att prova den nyinköpta kastmaskinen för lerduvor, när Jacob ringer på dörren… När bröllopet väl börjar planeras har konflikterna mellan de tre laddats för att deras möte sedan ska förvandlas till ett slags Vem är rädd för Virginia Wolf.

Varför har du skrivit den?
   – Det började med att jag ville undersöka det förtryck som riktar sig mot kvinnorna i varje familj. Det kan vara närmast osynligt eller våldsamt. Men efter hand kom pjäsen att handla om förtryck i en vidare mening. Sanningen är ju att alla människor tar del i förtryckarstrukturerna, både som förövare och offer. Det intressanta blev att beskriva det läge där förtryckaren ser till att den förtryckta kan acceptera sin situation. Och sedan hur bägaren långsamt fylls, till sista droppen …

Mamman visar sig ha svikit Helena i sin kamp mot apartheid i Sydafrika. Varför denna koppling i pjäsen?
   – Parallellen till det förtryck som fanns inskrivet i lagen, det motstånd som ackumulerades och fick utlopp är naturlig för mig. Vem minns inte 1994 när ANC blev regeringsparti i Sydafrika? Och den lättnad som följde innan man insåg att förtryckarstrukturerna givetvis fanns kvar, att mycket lite kan förändras över en natt, att vägen bort från förtryck är förtvivlat lång.   

”Regi Stockholms Teatergrupp” kan man läsa i programmet. Vad innebär det i praktiken?
   – Redan från första början var samtalet grunden. Skådespelarna och jag läste pjäsen tillsammans, diskuterade och prövade oss fram. Alla behövde lugnet och känslan av att förstå helheten. Under sju veckor anlitade vi regissören Richard Turpin som ett slags regikonsult. Han var med på alla repetitioner, deltog i samtalen och bidrog till konkreta lösningar. Utan att fungera som regissör var han till stor nytta med sitt personliga formspråk som ofta krockade med vår längtan efter intimitet. Men det kändes givande att ta in denna nya kraft, pröva oss mot den, utan att vara tvungna att underordna oss. Uppsättningen av Pappas hjärta är skådespelarnas och författarens gemensamma verk.

Du har en spännande ensemble bestående av bland annat Lennart Jähkel till ditt förfogande. Är det ”Dramatikerns val” eller varför blev det just dessa skådespelare?
   – Stockholms Teatergrupp bildades av mig, Lennart Jähkel och Maria Salah för två år sedan, för att vi ville arbeta tillsammans. Och sedan var vi tre eniga om att fråga Peter Perski och han ville ansluta sig till oss och spela rollen som fästmannen Jacob.

På turné med Marcus Birro

Han är poeten som agerar som en rockstjärna – och blir bemött därefter. Den 17 september var det premiär för En kväll med Marcus Birro i Norrköping. Publikkontakt från första minuten. Genom att på ett charmerande sätt offentligt återge sina tillkortakommande under författarkarriärens första stapplande steg, är Marcus Birro är helt enkelt alla författar-wannabes våta dröm. Vill du ha mer Birro? Läs krönikan om hans erfarenheter från en 53 föreställningar lång Sverigeturné.

När man var femton år drömde man hårt och intensivt om det här.
   Om att få glida in i mörka städer i stor bil och vägra ta av sig solglasögonen fast det spöregnar. Om att lätt nonchalant klaga på att det är så tröttsamt att bo på hotell. Om att nästan utan att märka det glida in i en angränsande verklighet, i ett liv som är ett nästan-på-riktigt-liv och just därför så vackert, så fullt av möjligheter, möten och förhoppningar. Jag är där nu och jag älskar det.
   När man är mitt uppe i något är det svårt att sortera intrycken. De staplas inom en och det är först efteråt man är kapabel att sortera de olika högarna.
   Vi började i alla fall i Norrköping. Fullt, utsålt och extra stolar. Det är över två månader sedan. De sista uteserveringarna var fortfarande fulla med folk. Föreställningen var en egensnickrad koloss som drog över tiden. Men bifallet var strålande och recensionerna likaså. Vid frukosten morgonen, efter premiären, fnissade jag för mig själv och låtsades vara olika människor varje gång jag läste recensionerna. Jag hade 51 föreställningar kvar.

Eftersom Göteborg inte vill ha mig fick Mölndal bli hemmaplan. Snabbt ner på jorden igen med Folkets Hus, Olof Palme-sal, fackvimplar i fönstren och mest familj i publiken.

”…Att få vara en liten, liten del av det ljuset är en grym förmån och en, som det heter numera, fetcool grej.”

I Göteborg med omnejd är det gröna kaniner som gäller. Redan 1930 skrev Harry Martinsson efter ett kortare besök att Göteborg är ” en djävla stad för poeter.” Ingenting har hänt på det området sedan dess. Att få vara en liten, liten del av det ljuset är en grym förmån och en, som det heter numera, fetcool grej
   I Hylte drack folk insmugglad starköl och efteråt fick jag en svamp i sten som en hyllning till en känd mykolog som tydligen bott där. Jag har glömt hans namn och på hotellet i Varberg glömde jag också svampen i sten.
   I Simrishamn bor bara stockholmare. I Höganäs kom nästan 300 personer fast jag hade kunnat svära på att det bor max 36 stycken där. Sedan for jag hem några dagar och var så uppträdande- och resstinn – att jag satt uppe på nätterna och skissade på en ny roman om en del av alla de människor jag hittills fått äran att träffa och uppträda inför, och också alla de olika stämningar som städer i det här landet är stämda i.
   Uppgivenhet, frustration och framtidshopp knuffas mot varandra i en tämligen osalig anda. Att upptäcka den oerhörda kulturella hungern som finns överallt har varit kanske den allra starkaste upplevelsen. Det finns ett mörker hos många människor, inte minst unga, som bara väntar på att fyllas av ljus, om så kanske bara för stunden. .

Mot Stockholm skallrar vi bilrutorna med The Nephilm och den kolsvarta, fantastiska plattan Zoon. Det låter som en besvärjelse från helvetet. Dimman smetar över dikena. Tysta fåglar sitter på trasiga telefonstolpar. Inte ens de bruna åkrarna blir en färg i allt det gråa. Jag och turnéledaren Mats bär solglasögon. Det gör man när man lyssnar på The Nephilim.
   I Hallunda är jag på hemmaplan. Publiken spelar i samma färger som jag själv. Vi vinner överlägset, alla vi tillsammans. Vi segrar så stort och självklart att vi inte ens behöver någon motståndare. Någon sådan syns hur som helst inte till.
   Mats har lärt sig bygga scen blixtsnabbt och jag sitter bakom scenen och läser dikter som modiga människor längs vägen givit mig. Modiga människor finns det gott om längs vägen. Det gäller bara att se dem. Kommer tillräckligt många osynliga människor samman blir det svårt att inte se oss…

Vi byter gothrocken mot lokalradion. Att lyssna på lokalradio ger dig en knivskarp föreställning om landet du lever i. Vi trixar oss mellan kanalerna, mellan Sjuhärads-toppen till minst sagt bristfälliga lokala sångförmågor, vidare över till Sten-Olof i Fagersta som vill byta en rosa flickcykel mot en minkbur eller ett nytt däck till traktorn. Människor… Överallt. I full färd med att hålla döden, eller livet, på en armlängds avstånd.

”Ändå….en enda dålig recension bygger sitt bo i mig, samlar kvistar och gammalt bråte och gör sig hemmastadd, tänder tvivlet, samlar styrkorna och skramlar med sina vapen strax utanför dörren.”

I Sundsvall får jag ett vackert, skamligt förslag av en alldeles för ung kvinna. Jag tycker det är på tiden men ler bara förläget och använder rött bläck när jag signerar hennes bok. Jag har vuxit upp och det känns okej ända till jag ligger själv på mitt rum igen och undrar hur normalt det är att känna sig så ensam trots att jag egentligen inte är det, att känna sig värdelös trots att folk i tusental betalar för att lyssna när jag har mage att ställa mig på en scen och berätta om mitt eget liv och läsa ur mina egna böcker.
   Innan jag somnar kommer jag på att ingenting av det jag sysslat med de senaste tio åren har varit normalt och att det är helt okej att det är så.

I Östersund får jag den första dåliga recensionen men kvinnan från teaterföreningen ringer och säger att det inte är något att bry sig om, att hon haft skådespelare som ringt efter att ha blivit sågade, och att gubben på lokaltidningen är en sur gammal pissgubbe som man inte ska bry sig mindre om än en fimp i en pissränna.
   Ändå….en enda dålig recension bygger sitt bo i mig, samlar kvistar och gammalt bråte och gör sig hemmastadd, tänder tvivlet, samlar styrkorna och skramlar med sina vapen strax utanför dörren. En bra recension, alla möten och människor, lägger på sin höjd en liten lapp vid ens tröskel och smyger sedan hem igen genom mörkret.   
   Varför är det så? Varför kan sådana som vi inte tillåta oss att förstå att vi faktiskt duger, att det där bygget faktiskt håller, att mycket av det vi staplar varje kväll faktiskt lever vidare och byggs på hos publiken, också sedan vi plockat ner stjärnan på den svarta duken bakom oss och rest till nästa stad genom vägar vi knappt ser eftersom det börjat skymma, börjat bli sent på året?
(Om du läser detta i avdelningen Personligt: Läs resten av krönikan genom att klicka på ”Alla krönikan” och scrolla uppåt på sidan till du ser rubriken)

Strindberg har bott på hotellet i Ystad. Kanske är det därför jag trivs där. Jag sitter på mitt rum och lyssnar på berusade tonåringar med glitter i håret som sjunger på gatan utanför. Det är snart jul. Det har gått tre månader sedan vi började.
    Jag ska uppträda på en drogfri Lucia-gala. ”Herregud, ” tänker jag. En enda helg får kidsen tillträde till det stora, fina teaterhuset, en enda kväll orkar myndigheter och kommuner bry sig och då måste man blåsa i ett rör för att få komma in och leka präktig pojke eller flicka ihop med de andra lammullströjorna. Resten av året får man klara sig själv. ” I morgon,” tänker jag innan jag somnar, ” är sista föreställningen och då jävlar ska det festas.”
Efter sista giget är jag så trött att vi beslutar oss för att boka av sista natten på Mollbergs i Helsingborg och fäkta oss genom det sylvassa regnet hem istället. Jag äter lite när jag kommer hem. Det är ett stort, svart hål som ska fyllas. Det kommer att ta tid.
   När detta skrivs har jag gjort 53 föreställningar. Turnén är slut, men festen har bara börjat. Tack alla som kom och kollade, tack för alla brev, applåder och dikter, inspelningar, lappar på hotellet, skamlösa förslag, alla skratt och knutna nävar, alla plötsliga kramar på stan, alla märkliga presenter, alla blommor och fruktkorgar, och tack för att ni tog Er tid.

Ny vd på Göteborgs stadsteater

Dag Hallberg, 62, har bred erfarenhet från Göteborgs kulturliv. I tre år var han administrativ chef för Konserthuset, och i sju år satt han som vd för Göteborgsoperan. När Stadsteaterns förra vd,Gunwi Silander, i höstas fick ett chefsjobb på Sveriges Television kallades Dag Hallberg in som vd-vikarie på teatern. En tillfällig lösning medan rekryteringen av en ny chef pågick. Nu har rekryteringsarbetet utmynnat i att Dag Hallberg blir kvar som vd.
   – Vi hade flera intressanta namn. Samtidigt kom samtal från teatern där samtliga betonade Dag Hallbergs förtjänster – att han var den administrative chef som Stadsteatern borde ha, säger Kerstin Alnebratt (s) ordförande i det kommunala bolaget Göteborgs stadsteater AB till Göteborgs-Posten.
   Dag Hallberg säger själv att det finns flera skäl till att han stannar på teatern:
   – Dels har jag trivts väldigt bra, dels fick jag signaler om att man ville ha mig kvar. Dels är jobbet i sig en utmaning – även en välskött organisation som den här kan utvecklas.
   Enligt GP är Dag Hallberg inte främmande för att engagera sponsorer. Något som hittills inte varit aktuellt i teaterns historia.