Genus och Gonza för Västerbottenselever

En sjundeklass har agerat referensgrupp för Västerbottensteaterns uppsättning av Den där Jenny med premiär 10 februari i Skellefteå.
   – De har haft synpunkter på allt, från musik och kläder till texten, säger regissören Elisabet Sevholt.
   Malmöhiphoparna Gonza Blatteskånska, Sara och Lilleman står för musiken i föreställningen.   
   Föreställningen är en del av en halv temadag om genus och empati och följs av ett efterarbete med två dramapedagoger.   
   Dubbla uppsättningar skådespelare spelar föreställningen samtidigt för killar och tjejer var för sig
   – Vi var nyfikna på att se vad som händer när man gör så, vad blir annorlunda? säger Elisabet Sevholt.

De tysta blir tystare
– Det blir stimmigare och de som redan är tysta blir tystare, det gäller både killar och tjejer, säger Lillemor Skogheden, dramapedagog, om att jobba med blandade grupper i efterarbetet.
   Efterarbetet bygger på värderingsövningar där empati, vänskap, utanförskap och förälskelse tas upp med utgångspunkt i pjäsen: När hade händelseförloppet i pjäsen kunnat brytas?
   – I den här åldern är det lättare att prata om någon annan än om sig själv, säger Lillemor Skogheden.
   I efterarbetet har man valt att inte lyfta fram genusperspektivet. En diskussion kring varför en killgrupp förväntas identifiera sig med två tjejers historia skulle snarare befästa än bryta ner fördomar, anser Lillemor Skogheden:
   – Tjejer förväntas ju identifiera sig med killars historier hela tiden.

Folkteatern: Tre farbröder som inte ville dö

– Ni måste smyga. Det ligger tre farbröder och sover där nere, säger Niklas Román, musiker på Folkteatern En trappa ner, innan han släpper in oss i salongen. Vi i publiken, både vuxna och barn, tassar lydigt när vi letar oss igenom den labyrint som är scenrummet.   
   I varsin säng ligger de tre farbröderna. En av dem snarkar, en annan pratar i sömnen. Inte förrän deras väckarklockor ringer flyger de alla upp.
   De tre farbröderna, som spelas av Johan Friberg, Lars-Magnus Larsson och Timo Nieminen, tror att de har vaknat en helt vanlig morgon. De borstar tänderna, sätter på sig kavajen och möts på torget i mitten av labyrinten. Men den gula, dittills helt vanliga, brevlådan gör plötsligt en framstöt. Den rullar fram över golvet, öppnar sin lucka och spottar ut ett brev där det står: ”Det här är sista dagen. Det finns inget att göra. Nu är det slut. Med vänlig hälsning”.
   Ett brev från döden. Men de tre gubbarna är inte alls sugna på att somna in. De börjar en febril verksamhet för att visa hur pigga de är.
   Historien berättas till stor del med hjälp av roliga och underfundiga sånger. Tonläget är lågmält och pjäsen är underhållande, mysig och hjärtevärmande för den vuxna delen av publiken. Jag misstänker att barnen missar en del av de mer subtila nyanserna, men tycker ändå att det är en fin pjäs för alla åldrar. Att få se den självgående brevlådan och andra underhållande detaljer i Sören Brunes scenografi är ett extra plus i kanten.

Sett i veckan: Kvinnor på en bro, Terrorism, Bevis, Ängel, Jag drömde jag var önskad

Kvinnor på en bro av Lennart Lidström
Pjäs med Kristina Lugn-feeling där de textuella underfundigheterna bränner av som en feministisk AK5:a mot publiken. 50+-kvinnorna suckar skälmskt av aha-upplevelse när Betty löper amok i den mer försiktiga Beatrice undermedvetna. Vi av något yngre årgång ser det hela med lite mer nyktra ögon.
Riksteaterturné våren 2004
(YL)

Terrorism av Bröderna Presnjakov
Sex tablåer låter den inre terrorismens janusansikte skymta i denna underhållande och välskrivna pjäs signerad ryska bröderna Presnjakov, dock ibland med lätt överslag av buskis. Särskilt i den Nile City-liknande brandstations-scenen. Klockren är däremot kontorscenen med Torkel Pettersson svettige sadistchef. Och givetvis även den drabbande aktualiteten . Som när undertecknad kommer hem från föreställningen och finner följande nya klausul i sin villahem-försäkring: ”M6 Atomskador och skador orsakade av dammbrott – Här har ett nytt undantag för terrorismhandling införts. Undantaget innebär att vi inte på I Överfallsskydd eller på J.4 Fritidsolycksfall, ersätter skada genom spridande av biologiska, kemiska eller nukleära substanser i samband med terrorismhandling.” Terrorism finns överallt ibland oss…
Premiär på Elverket, Dramaten 7 februari
(YL)

Bevis av David Auburn
Flerfaldigt belönad pjäs som kan liknas vid en matematisk thriller där världen och även kärleken kan beskrivas i formler. Lägg därtill en lätt Norén-touch med ljus sommarveranda, slitna trädgårdsmöbler och fågelkvitter blandat med Mozarts smärtsamt vackra Lacrimosa som kontrast till rollkaraktärernas svarta, inrte liv – och du får något så märkligt som kvalitativ, amerikansk dramatik.
Teater Playhouse på Riksteaterturné våren 2004 med premiär i Linköping 9 februari
Läs en tidigare recension i Nummer
Och en kortintervju med författaren
(YL)


Ängel av Bernt Höglund med musik av Paula af Malmborg Ward fritt efter Henry Purcell
Skönsång á la musikdrama om livet efter detta där Sankte Per bjuder huvudpersonen Inger (Malin Arnesson) på en flashback via vykort – för i himlen heter inte posten Svensk kassaservice ännu. Norrlandsoperans publiksuccé som nu tas ut på turné.
Norrlandsoperan på Riksteaterturné våren 2004
(YL)

Jag drömde jag var önskad
Ralph Carlsson saknar Bruno K Öijers hårman och släpiga stil, men när han deklamerar Öijer-dikter märks det att det här är poesi han har nära sitt hjärta. Bengt Ernryd tillför ytterligare en dimension med sorgsen trumpet till suggestiv nykomponerad musik. Jag rusar genast och köper Öijers poesitrilogi efter soppan – andlig spis för samma pris som ett skrovmål på känd hamburgerkedja…
Klara Soppteater
(AH)

Göteborgs stadsteater: Stitching

Tillsammans med bland andra Sarah Kane och Mark Ravenhill representerar Anthony Nielson en grupp unga manusförfattare från Storbritannien som skriver så kallad ”In-yer-face-dramatik”. Med andra ord pjäser som känns som en käftsmäll, aggressiva och provocerande och omöjliga att ignorera. Ofta innehåller handlingen våld och sex.
   Stitching handlar om ett par som förlorat sitt barn. De har inget konventionellt språk för att hantera sin förlust. Det finns ingen tröst att hämta i orden. Paret rör sig på alla sätt i en torftig miljö. Väggarna är grå, den skitiga diskbänken har en central plats. För att nå varandra börjar de spela ett sado-masochistiskt rollspel. Hon spänner fast honom, de tvingar in en dildo i varandras kroppsöppningar, de pratar om rakblad och tidelag.
   Är detta ett trovärdigt sätt att hantera sorg? Jag vet inte. Inför premiären fick Göteborgs stadsteater en del kritik för att man väljer att sätta upp en pjäs med sånt uppenbart löpsedelsmaterial. Ett sätt att locka publik? Kanske. Men om den sado-masochistiska rekvisitan gör mig lite äcklad, så blandas den känslan med en uppriktig ömhet och ett äkta intresse för de trasiga personerna på scenen. Skådespelarna Hanna Bogren och Robin Stegmar spelar imponerande bra. In-my-face – verkligen.

Teater 23: Hunden som kom in från kylan

Hunden som kom in från kylan inleder säsongen på Teater 23. Den vänder sig främst till barn från sju år och jag tror att målgruppen kommer att gilla det här. Det är en varm och tänkvärd historia om hemlöshet, vänskap och kampen för att passa in. Samtidigt är pjäsen full av komiska inslag och blir rejält ösig på sina ställen. Elias Faingersh musik förstärker fint de olika stämningarna på scen.
   Ann Katrin Andréassons hund är minst sagt charmig och har många mänskliga drag. Istället för öron har hon toviga dreadlocks och på kroppen sitter slitna kläder i grått och brunt. Det kunde ha varit ett gatubarn eller en hemlös, men det yviga kroppsspråket och en flåsande tunga gör henne mer hundlik.
   Detektiven, som spelas av Mats Eklund, är en lugn och bestämd karaktär. Han blir en skön kontrast till den livliga och rastlösa hunden. Men han löser inte många fall och är en ganska sorglig person. I slutet är det inte längre självklart att det är hunden som behöver tas om hand. Båda behöver varandra.
   Detta är en lyckad regidebut för Fredrik Gunnarson och jag blir inte förvånad om han snart regisserar igen.

Hallå, Charlott Neuhauser …

Vad fick dig att ta steget in i förlagsbranschen?
   – Jag hade tänkt på det en längre tid, så när Ulla Orre frågade mig om jag var intresserad av att ta över Draken efter henne var det omöjligt att säga nej.

Vilka dramatiker finns idag hos Draken?
   – Bland andra Klas Abrahamsson, Gunilla Boëthius, Eva Brise, Marianne Goldman, Niklas Rådström, Martin Montelius och Lars Norén. I stort sett alla författare är kvar.

Vad blir din viktigaste uppgift som förläggare?
   – Att få mina dramatiker spelade, att få ut dem till teatrarna. Jag vill också göra svensk dramatik mer synlig, både internationellt och i Sverige. Det finns mer bra, svenskt dramatik än man tror, men på de svenska teatrarna har man en förkärlek för den anglosaxiska dramatiken.
   Det är så roligt och givande att arbeta med dramatik skriven på det egna språket! Men jag kommer att ta in utländska dramatiker också. Sedan kommer jag att satsa mer på de filmmanusskrivare Draken har hos sig, som exempelvis Håkan Lindhé och Kjell Sundstedt. Jag hoppas att min bakgrund som dramaturg kan vara till extra hjälp i mitt jobb som förläggare.

Kommer du också att våga satsa på oetablerade namn framöver?
   – Ja, det finns redan ett par unga, ej så etablerade författare hos Draken, men jag kommer att ta in fler. Jag vill också satsa mer på på barn- och ungdomsdramatiker. Mats Wahl och Thomas Tidholm är två Dramatiker hos Draken som jag tycker representerar bra dramatik för de grupperna. Och det finns mer.

Vilken dramatik efterfrågas just nu hos dig?
   – Mycket traditionell berättarteater samt tema- och problemdramatik, som Klas Abrahamssons Gillar du porr? som spelas för högstadiet och My Bodells Frossa. Månteatern, som just nu turnerar med Gillar du porr?, berättade att eleverna själva ringer och vill beställa pjäsen. Kjell Sundstedts Simon och ekarna är ännu ett exempel på dramatik man frågar efter. Det är också intressant att Cecilia Parkerts Vittne efterfrågas så mycket.

Keve Hjelm död

En teatervärldens grand old man har gått ur tiden. Keve Hjelm, som blev 81 år, ägnade nära 60 år av sitt liv åt teatern och filmen. Han var bland annat verksam vid Göteborgs- och Stockholms stadsteatrar samt vid Dramaten. Därtill var han först rektor och sedan Sveriges första professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm.
   Skaran av skådespelare som brukar nämna Keve Hjelm som en inspirationskälla och förebild, är minst sagt stor. Olle Jansson, nuvarande rektor för Teaterhögskolan, har haft kontakt med sin mentor och inspiratör i alla år.
   – Han satte alltid skådespelaren i fokus och hans livskraft och stridskraft exploderade i ansiktet på oss studenter. Keves vitalitet hade förmågan att sätta sig i ett helt hus, minns Olle Jansson.
   På Teaterhögskolan har man idag haft en minnesstund för Keve Hjelm.
   – Det är enormt tomt, men också ett ansvar för Teatersverige att förvalta och gå vidare med arvet från Keve Hjelm.
   På fredag sänder SVT ett sedan tidigare inplanerat K-special om Keve Hjelm.

Victors och Victorias kostymer till salu

Under hösten har Broadwaymusikalen Victor/Victoria spelats på Oscarsteatern i Stockholm och den 13 februari är det premiär på Nöjesteatern i Malmö. Till hösten var det tänkt att föreställningen skulle spelas i Göteborg. Men när SAMI tog över Storan var plötsligt de muntliga löften som producenten Julius Malmström fått glömda.
   – Det känns väldigt tråkigt. Nu står vi utan lokal och därför blir det ingenting i Göteborg, säger han.
   Efter spelperioden i Malmö tänker de därför hyra ut eller sälja kostymer och dekor. Det blir dock ingen auktion för allmänheten.
   – Det kanske finns någon annan teater som är intresserad av att sätta upp sin egen Victor/Victoria. Kostymerna är designade av Camilla Thulin och helt fantastiska!

En regelrätt födelsedagspresent

Riksteaterns barn- och ungdomsteater, Unga Riks, har utvecklat ett alltmer mångfacetterat uttryck – i alla fall om man får tro författarna till denna bok. Förstå mig rätt: jag finner ingen anledning att tvivla, men man bör kanske hålla i huvudet att detta i första hand är en bok skriven av de redan införstådda, som sedan alltså berättar om verksamheten ur olika perspektiv.
   Monica Sparby som var Unga Riks ledare under åren 1994 till 2002 skriver till exempel om teaterns övergripande målsättning, att gestalta ur barnens perspektiv, att uppvisa en lojalitet. Pjäsförfattaren Lisa Ydring skriver om sin pjäs Egendom och dess mödosamma tillblivelseprocess medan en teaterkritiker som Margareta Sörenson skriver om hur och varför hon uppskattar Unga Riks.

Hyllar etablerad teater
Fram träder så småningom en bild – en hyllning – av en etablerad teater och dess arbete. Ett arbete som enligt Karin Helander, en annan av bokens medförfattare, präglats av ”respekt för barnet och som sjungit barnslighetens lov i den djupaste bemärkelse. En teater som inte bara berättar om barnets villkor utan syftar till att kunna stärka barnets självkänsla, argumenterar för barnets rättigheter, lyssnar till barnets röster och, faktiskt, strider för ett samhälle som måste präglas och förändras av barnets perspektiv på tillvaron.”
   Stora ord kan tyckas, men det är som sagt en hyllningsskrift och den ska väl inte behöva vara direkt självkritisk. Lägg därtill de glassiga bilderna och vips framträder hela boken som en regelrätt födelsedagspresent. Visst är det en unison kör som kommer till tals, men boken innehåller onekligen också mycket information om en teater som absolut är värd att fira.

Limbo nominerad till pris

Limbo hade sin urpremiär på Stockholms stadsteater våren 2003 och handlar om fem kvinnor som, var och en med sitt eget speciella beroende, kommer till ett behandlingshem på en ö i havet.
   – Beroende, oavsett om det gäller droger, arbete, sex eller mat, är ett slags besatthet. Ingen väljer det, men plötsligt är balansen förlorad, säger Margareta Garpe, pjäsens författare och regissör i ett pressmeddelande. Sedan är det på liv och död. Första steget ur Limbo är att möta ett antal smärtsamma sanningar och konsekvenser. Det finns ju en stark illusion i dagens samhälle att vi kan kontrollera allt inom oss och runtom. Limbo visar att det är först när människorna på ön accepterar att de har noll koll som friheten kanske blir möjlig. Men utan humor och mirakel går ingenting.
   De nordiska teaterunionerna nominerar varje år varsin kandidat till Det Nordiska Dramatikerpriset. Pjäsen ska ha haft urpremiär på en nordisk scen under de senaste två åren. Syftet är att öka intresset för och förbättra möjligheterna för utbyte av dramatik i Norden.

Svensk barnteatersatsning i Asien

Inledningsvis kommer projektet att innefatta fyra teatergrupper; Nandikar och Rangayana från Indien samt Rupantar och Peoples´ Little Theatre/Rahkal från Bangladesh.
   – I dessa länder finns det väldigt lite barnteater över huvud taget, berättar Christina Nygren, projektledare på Svensk Teaterunion. Visserligen ges föreställningar med prins/prinsessteater där barn betraktas som små vuxna, men det spelas ingenting som relaterar till deras egen verklighet.
   Genom workshops kommer grupperna i Asien att ta del av svenska representanters erfarenhet av hur vi i Sverige exempelvis använder barn- och ungdomsteater i skolorna.
   – Målsättningen är att i teaterarbetet kunna hitta ett sätt att öka barn och ungdomars omvärldsbild, självkänsla och kreativitet, säger Christina Nygren.

Stor erfarenhet
Än så länge ligger projektet bara i sin vagga och det är ännu inte klart vilka svenska teaterarbetare som kommer att delta eller exakt hur arbetet kommer att utformas. Representanter från de asiatiska teatergrupperna var dock i Sverige redan hösten 2002 och knöt då en del egna kontakter med företrädare för det svenska teaterlivet.
Christina Nygren själv är teaterforskare med tio års erfarenhet av teaterarbete i Kina, Japan, Indien och Bangladesh.
   – Jag har sett väldigt mycket av teaterverksamheten i Asien. De grupper vi inledningsvis har valt till det här projektet är sådana som har visat ett intresse och en sorts kapacitet för att kunna starta den här typen av verksamhet.
   Under projektets första år tilldelas varje grupp 450 000 kronor i projektbidrag. På Världsteaterdagen, den 27 mars, håller Svensk Teaterunion ett seminarium om barn- och ungdomsteater med referenser till situationen i Indien och Bangladesh. Då bjuds också på ett gästspel av den bengaliska gruppen Rupantar från Bangladesh.

Skåne rustar för vårens dansbiennal

Hela trettioen dansverk presenteras under de fyra biennaldagarna, där Malmös nya dans- och musikhus Palladium blir huvudscen. Huset, som är en av Sveriges första biografer, har genomgått en omfattande ombyggnad och under biennalen kommer här visas sex olika program. Värt att nämna är en nyuppsättning av Atlanten i koreografi av Margaretha Åsberg. Andra förställningar att boka in är Solofestival med mig själv av Anna Vnuk och Synchrona av malmöbon Lisa Torun (som du kan läsa en intervju med i Nummer nästa vecka). Även koreografkollektivet Rörelsen har sin bas i Skåne. De är värdar för experimentscenen och håller till på Teater 23.
   På Storan bjuds det på en riktig festföreställning. Det är Skånes Dansteater som i samarbete med Nyt Dansk Danseteater skapat en dansupplevelse, där de plockat från tre olika verk – Graffiti av Tim Ruchton, Röd av Örjan Andersson och utdrag ur Julia & Romeo av Roberto Galvan.

Dans i flera städer
Det mesta händer i Malmö, men det kommer även att dyka upp dansaktiviteter i Landskrona och Helsingborg. För de intresserade bjuds det på sjutton olika seminarier och fyra workshops med både svenska och internationella pedagoger. Överraskningar ute på stan är också att vänta.
   Det bästa sättet att ta del av hela biennalprogrammet är att köpa ett biennalpass. Passet finns för en, två eller fyra dagar. Men du måste ändå boka plats på föreställningar, seminarier och andra aktiviteter. Det kan du göra redan nu på biennalens hemsida.   
   Observera att de vill ha din talong senast den 1 mars. Så tryck ut och ringa in. Snart är det vår!

Dokumentärteater om malmöiter

En taxiresa från Rosengård till Limhamn via Möllevången och Kvinnokliniken på MAS. Sedan en avstickare till Bosnien, Somalia och Lunds universitet. Det är många olika malmöiter vi får möta i pjäsen som har urpremiär den fredag 30 januari på Intiman.
   Redan i våras gav sig de fem skådespelarna och regissören Aslak Moe ut i Malmö och gjorde nära hundra intervjuer.
   – Vi har mött människor som har bott i Malmö hela livet och andra som kommit hit av olika skäl. Vi har varit runt på skolor, offentliga platser och ibland har vi stoppat folk på gatan som verkat intressanta, berättar han.

Och så debatt
De två hundra timmarna intervjumaterial har sedan sammanställts av dramatikern Klas Abrahamsson. Han är trött på allt hysch hysch i integrationsdebatten och tycker att man alltför ofta lägger locket på.
   – Visst är det en hel del snack om hur det ska gå för Malmö, men nästan alltid är det fokuserat på problemen. Jag hoppas att pjäsen ska starta mer lustfyllda diskussioner om integrationen.
   För de debattsugna anordnar teatern två samtalskvällar, den 3 och 10 februari. Paneldeltagare är bland andra Mikael Bergstrand, journalist på Sydsvenskan, Sabina Dethoray, före detta företrädare för Möllevångsgruppen och Diabaté ”Dallas” Dialy-Mory, fritidsledare på Rosengårdsskolan.

Nummer minglar på filmgalan

Champagne och vaktelbröst intas lämpligast vid ett vackert dukat bort i skenet från stearinljus, men bristen på sittplatser i operahusets foajé innebar att man i måndags kväll kunde se kvinnor i glittrig galastass och män i smoking njuta av maten sittande i trappan.
   Nedanför minglade branschfolk med press och betalande gäster; Kjell Sundvall slog sig ner hos Killinggänget, Columbia Tristars svenske vd Zoran Slavic fick sällskap av Lia Boysen och Anders Ekborg och Regina Lund ”visade upp sin nya kärlek” enligt en kvällstidningsrubrik, medan guldbaggevinnaren Ann Petrén lyckades lägga beslag på ett bord där hon slog sig ner tillsammans med sin familj och tog emot gratulationer från förbipasserande kollegor.
   Kort sagt: Filmgalan 2004 har gått av stapeln och Scentidningen nummer var förstås på plats med kamerafokus på filmvärldens teaterskådespelare.
 

Sett i veckan: Valpen, Lo Kauppi

Valpen
av Henning Mankell
Porträttlike David Dencik spelar en valpig August Strindberg att tycka om i denna enaktare om en yngling som vill erövra språket, teatern, kvinnorna och världen. Tre mycket olika kvinnor blir omväxlande hans antagonister och förtrogna i det att han provar ut sin roll som konstnär och man. (Skribent: Anna Hedelius)
Dramaten gästspelar på Strindbergs Intima Teater

Lo Kauppi
– Bergsprängardottern som exploderade
Egentligen får man inte recensera genomdrag (premiären äger rum först onsdag 4 februari på Kilen, Kulturhuset), så se detta som ett intimt smygtips: att se Lo Kauppi skildra sitt liv på scenen är som att stå i en duschkabin med trasig termostat. Ömsom iskallt, ömsom kokhett vatten sköljer över dig i vågor och du inser att den där gången när du knaprade magiska svampar i en röd Mustang på väg till Köpenhamn när du var femton år ändå var rätt lugnt – för allt i livet är ju relativt. På måndag publicerar vi en videointervju här i Nummer med Lo – håll utkik. (Skribent: Ylva Lagercrantz)
Sverigeturné f o m 4 februari

Södra teatern: Muslim stand-up

Shazia Mirza är Storbritanniens enda kvinnliga muslimska komiker – ett faktum som både imponerar och intresserar. Det är ett jättekliv till scenen från en värld där kvinnor knappast uppmuntras att tala, än mindre göra ståupp. Det är beundransvärt att lyckas vara rolig utan att ha de, ack så tacksamma, sexskämten att ta till. För Shazia Mirza är utövande muslim och har sagt att endast George Clooney skulle kunna få henne att bryta sitt kyskhetslöfte.
   Helt klädd i svart, inklusive en prydlig hijab, möter hon den förväntansfulla Södranpubliken. En publik som redan blivit ordentligt uppvärmd av en nog så underhållande föreställning med muslimske, men trots det ivrigt sexskämtande, Özz Nûjen.

Politiskt inkorrekt
Shazia Mirza har en underfundig brittisk humor och driver med förkärlek med den svenska publiken – vårt lynne, vår tröghet och oförmåga att snappa skämten. Men allra mest driver hon förstås med sin egen religion, om dess påbud och dess såväl absurda som ibland användbara följder. Hur hon vid en solsemester på Ibiza fick solbrännelinjer precis som de brittiska väninnorna…men vid ögonen. Hur det vid snatteri för förövarens del kan vara ganska användbart med burka. ”Hur såg tjuven ut?” ”Hon hade bruna ögon”.
Det är lätt att tycka om den späda, svarta gestalten på scenen, lätt att fascineras av hennes kraft. Det är lätt att ivrigt heja på hennes avsteg från den traditionella muslimska kvinnorollen och det samhälle, där till och med hennes föräldrar trots dotterns kometkarriär, mest av allt väntar på att få henne bortgift.
   Och som vanligt när det gäller humor – allra bäst blir det när skrattet fastnar i halsen, när Shazia Mirza skämtar om självmordsbombare, om hedersmord, om de hotbrev hon fått i mängder från män och kvinnor i de egna leden. Då känns det hoppfullt att fem fyllda Södransalonger, att många andra fyllda salonger i England, Tyskland, Danmark, Holland möter denna representant för en idag så bespottad religion. Att vi möter en ung kvinna med utstrålning och humor, en kvinna som råkar vara muslim, men som många med mig skulle vilja kalla kompis.

Årets bästa föreställningar framröstade

Naket i Söder, musikaliskt i väst, intrikat i mitten och extremt påklätt i norr blev i råa ordalag resultatet. För i år valde vi att dela upp Sverige i fyra geografiska delar då vi förutsätter att väldigt få personer kan ha en rikstäckande överblick. Bästa i alla kategorier ser då ut som följande:

SKÅNE
Naken på Teater Delirium (Spelades på Inkonst)
Av: Joyce Carol Oates
Regi:Gabriel Flores Jair
Medverkande: Sanna Persson & Ann-Katrin Andréasson
Spelades: Våren 2003. Gästspelar även på Helsingborgs stadsteater i mars 2004
Några publikmotiveringar
”Kvinnolivstexter som framförs med svart ironi – utfört på ett komiskt men inkännande sätt. Föreställningen skakar om och berör”.

”Det bästa jag sett på år och dag. Skrattet fastnar i halsen och det blir så starkt att man bara vill lipa. Sanna Persson är ett sceniskt geni. Hon borde få ett eget pris. Det är så här teater borde vara!”

STOCKHOLM
Betrayal på Strindbergs intima teater
Av: Harold Pinter
Regi: Mick Gordon
Medverkande: Janine Ulfane, Gerhard Hoberstorfer, Reuben Sallmander, Michael Mansson
Spelades: Sommaren + hösten 2003
Några publikmotiveringar
”När teater är som bäst, dynamiskt och med fingertoppskänsla för tajming.”

”Hög klass på allt i denna föreställning. Mer sånt här vill vi se.”

VÄSTRA GÖTALAND
Göteborgsoperan i sin helhet
Hemsida: Göteborgsoperan
Några publikmotiveringar
”För att den genom sin djärvhet, inneboende kraftfulla dynamik och kreativa förhållningssätt ger föreställningar som visar på den starka livskraften hos en konstform som annars i vår samtid ofta betraktas som närmast döende”.

”Med jämförelsevis begränsade resurser på relativt få år har den lyckats skapa sig ett internationellt aktat namn i en genre som är mycket uppmärksammad utomlands och som dessutom hemmavid har lyckats fylla det stora huset med en hittills ganska operaovan publik.”

NORR- OCH VÄSTERBOTTEN
Hamlet på Ice Globe Theatre (med Beaivvás Sámi Theáhter)
Av William Shakespeare
Regi: Alex Sherpf
Medverkande:Nils Henrik Buljo (Hamlet), Sara Inga Utsi (Ofelia), Anita Suikkari (Drottningen), Toivo Lukkari (Kungen), Nils Utsi (Polonius), Beaska Niillas (Horatio), Ingor Ántte Áilu Gaup (Laertes), Sven Henrikssen (Präst, Marcellus, Narr), Svein B. Olsen (Vålnaden, Dödgrävaren), Mary Sarre (Osrick, Narr), Inga Juuso (Narr), Leammud Biret Rávdná och Therese Einmo Jürgensen (Hovdamer)
Spelades: Vintern 2003
Tyvärr finns inga publikmotiveringar här, men Scentidningens nummers lyder som följande:
”Magisk utomhusföreställning i isande vinterkyla. Längs ryggraden ringlar rysningar inför en visuell, mycket vacker Hamlet på samiska”.

Tack!
Vi vill sända alla härliga läsare ett STORT tack för er medverkan i tävlingen och för alla bra, insiktsfulla och roliga motiveringar – över 1000 personer röstade i år!
   Visst är det omöjligt att rösta om konst, men möjligt för alla att beröras mer eller mindre av en föreställning. Detta är vad vår tävling vill ge uttryck för.

Teater Galeasen: Körkarlen

Nio år senare kom regissören Victor Sjöström och förvandlade den till världsberömd, poetisk film. Och 2004 har den alltså blivit en musikteaterföreställning i regi av Rickard Günther och med nykomponerad musik av Matti Bye.
   Scenerna tar stundom form av tablåer och spelstilens manieristiska inslag förstärks ytterligare av att dockor blandas med skådespelarna. Det är vackert och sakralt som en målning av 1800-talets Gustaf Cederström. Möjligen något för långsam i första akten. Desto mer rörelse ligger i musiken, sinnrikt nykomponerad av Matti Bye.
   Resultatet blir en härlig återupplivning av den gamla melodramen från 1700-talet där ”ökad dramatisk stegring uppnåddes genom att det talade ordet ackompanjerades av eller alternerades med korta musikstycken”. Se och hör med egna ögon och öron!

Sett i veckan Vilket kabaret kommer du från, Knacka på din egen dörr, Körkarlen, Älskade kött, Pappas hjärta

Vilket kabaret kommer du från
Kabaret i radioteaterform av och med Daniel Boyacioglu
På mjuka divaner ligger publiken med hörlurar och kryper via örat in i Daniel Boyacioglus genialt galna språkvärld. Perfekt vid baksmälla, orsakad av alkohol likväl som livet.
Sverigeturné

Knacka på din egen dörr
Drama av Manuel Cubas
Finstämt om normaliseringsbegreppet. Två kvinnor som är grannar möts oväntat i natten. Plötsligt, I ett till synes normalt samtal, förvränger den ena kvinnan rösten och den andra spottar lika oväntat i en drink. Cubas vet att arbeta med små, distinkta regigrepp. Premiären ägde rum I Haparanda torsdag 22 januari.
Sverigeturné

Körkarlen
En musikteaterföreställning efter Selma Lagerlöfs klassiska saga i regi av Rickard Günther och med nykomponerad musik av Matti Bye
En härlig återupplivning av den gamla melodramen från 1700-talet där ”ökad dramatisk stegring uppnåddes genom att det talade ordet ackompanjerades av eller alternerades med korta musikstycken”. Vi återkommer med ett mer utförligt tips senare I veckan.
Spelas på Teater Galeasen

Älskade kött
Ett komiskt drama av Odd Runeborg
Välspelad och intelligent om djurrättsaktivismen. Det märks att författaren är läkare till vardags. De medicinska termerna är klockrena. Missa inte!
Extraföreställningar på Dramalabbet

Pappas hjärta
Drama av Alexander Ahndoril
Tyvärr slutspelad nu, men dyker den upp på repertoaren igen tycker jag att du ska gå. Ett märkligt drama där man inte omedelbart känner sympati för någon och där oförsonligheten ligger som en tjock dimma över scenen. Vad är moral i dessa tider?
Har spelats av Stockholms teatergrupp på Teater tribunalen t o m 19 januari men kanske kan dyka upp igen

Teater Bhopa om teaterförbundets missnöje

När de fria teatrarna i Sverige fick höjda statsanslag för ett par år sedan var det mot löfte att de skulle ordna riktiga löneavtal och pensioner för sina anställda. I samband med detta tog Teaterförbundet fram ett nytt kollektivavtal. Det nya avtalet började gälla från 1 januari förra året. Varken Teater Bhopa och Teater Trixter skrev under. Nu riktar Teaterförbundet kritik mot de båda fria grupperna, och uppmanar staten att dra in deras anslag.
   – Det är märkligt att kritiken kommer just nu. Sedan ett år tillbaka betalar vi löner som ligger något över avtalsnivå, säger Johan Holmberg på Teater Bhopa.
   Enligt Holmberg har lönen för medarbetare på Teater Bhopa under det senaste året varit 15 179 kronor, 179 kronor över kollektivavtalets minimirekommendation. Pension för 2003 har betalats ut retroaktivt.
   Om ni uppfyller de här kraven, varför har ni då valt att inte skriva under kollektivavtalet?
   – En av anledningarna är att vi har en likalönsprincip på Bhopa. Alla har lika mycket i lön, oavsett om man är ljudtekniker eller regissör. Den principen skulle vi inte kunna ha kvar om vi anslöt oss till kollektivavtalet, säger Johan Holmberg.

ÄVen Trixter i blåsväder
Även Teater Trixter tillämpar likalönsprincipen, och gör sedan en kortare tid tillbaka avtalsenliga pensionsinbetalningar. Men det finns fler anledningar till varför man ändå väljer att inte ansluta sig till Teaterförbundets kollektivavtal.
   – Som fri grupp kämpar vi ständigt med gränsdragningen mellan att lägga pengarna på att göra föreställningar med så hög kvalitet som möjligt, och att förbättra de anställdas villkor. Vår ambition har alltid varit att förbättra de anställdas villkor. Men ibland har löner och pensioner ändå inte prioriterats, till förmån för våra produktioner, säger Johan Holmberg.
Och han menar att Teaterförbundets kritik är för onyanserad.
   – Det låter som att vi är feta direktörer som inte betalar våra anställda. Men de anställda är ju vi själva. Man kan nyansera bilden ytterligare genom att säga att under förra året jobbade vi inte en enda dag utan att ha betalt. Det är annars vanligt hos fria grupper att man går på a-kassa i perioder. Man kan också fråga sig hur mycket bidrag vi hade fått om vi inte hade valt att lägga så mycket resurser på våra föreställningar? säger Johan Holmberg.