Nummer

Att se Lo Kauppi skildra sitt liv på scenen är som att stå i en duschkabin med trasig termostat. Ömsom iskallt, ömsom kokhett vatten sköljer över dig i vågor – och plötsligt försvinner du ner genom golvtrumman och befinner dig på det oändliga djup som kallas samhällets botten, för många en ganska okänd kontinent: kall, mörk och fulll av fula fiskar – som torskar.

Dyrbar livserfarenhet
Hon har kostat samhället två miljoner kronor. Hade hon fått hjälp i tid skulle notan istället ha landat på 130 000 kr.
   Genom att förvandla sin dyrköpta livserfarenhet till en monolog vill Lo Kauppi betala tillbaka en del till Sverige.
   Vi får följa med på en resa från miljonprogrammets Vårberg till finförorten Nacka, vidare till drogernas London och Hasselakollektivet med boken Människovärde, fallskärmshoppning, Vasaloppet och Polenresa på avvänjningsprogrammet.
   Det kan synas vara en egotripp Lo bjuder på, men med ett liv kantat av amfetamin, ätstörningar, kriminalitet, ett liv där alla händelser enligt Lo är helt logiska, blir den också en spegel av det samhälle vi alla är med och bygger upp, ett samhälle där hjälpen till unga ofta kommer försent.
   Idag är Lo helt drogfri och har precis gått ut Teaterhögskolan. …Bergsprängardotterns som exploderade är frukten av flera års intensivt skrivande, vilket har resultat i 600 sidor manus som alltså har komprimerats till en två timmar lång monolog.
   Nummer åkte ut till Riksteatern i Hallunda utanför Stockholm och filmade en repetition av Los föreställning. Se videon genom att klicka på länken till vänster om denna artikel.

Vad handlar pjäsen om?
   – Ett kärleksförhållande under speciella omständigheter. Mannen är rånare och har fått ett långt fängelsestraff. Kvinnan besöker honom. En stor del av pjäsen utspelar sig i kriminalvårdsanstaltens besöksrum. Även kvinnans mamma och hennes reaktioner har en central plats.

När skrev du den?
   – För tre år sedan. Efter den och en monolog om en kille som just kommit ut från ett fängelsestraff kändes det att jag var färdig med fångar och fängelser (Malin har även skrivit manus till filmen Vägen ut som beskriver samma miljö. Reds.anm.).

Vill du säga något speciellt med Rum för kärlek??
   – Vet man precis vad man vill säga med en pjäs tycker jag att det blir konstnärligt ointressant. Temat är om man kan bota någon med kärlek. Blir människan hjälpt av kärlek?

Hur kommer det sig att du skriver för Teater västernorrland?
   – Jag hade kontakt med chefen där, Tomas Melander, om ett annat projekt som jag inte tände på, sedan föreslog jag det här. Inspirationen kom från en radiodokumentär om ett par där han satt inne.

Hur är det att skriva på beställning?
   – Det kan vara ett bra sätt att komma igång och slutföra ett arbete. Men ibland är det skönt att pröva en idé på egen hand också. Och jag tackar bara ja till det jag tänder på.

Även Romeo och Julia är en blodig historia. Två män sticks ihjäl i strid med värjor. Julia själv stöter Romeos dolk i sitt bröst. Men när Göteborgsoperan dansar det kända dramat syns inte en droppe blod. Att gestalta blod på scenen är en komplicerad historia.

Sprutande blod
Våren 2001 spelades ett annat blodigt Shakespearedrama, Macbeth. Den gången fick blodet vara med. I en scen hålls Banquo fast av två män, medan en tredje skär halsen av honom. Ytterligare en man samlade upp det sprutande blodet i en bägare.
   – Det kunde se rätt makabert ut men funkade bra, berättar specialeffektmakaren Pehr Sandström, Sveriges enda fast anställda specialeffektmakare för scenen med licens för teaterpyroteknik.
   Han visar västen som sångaren bar under kostymen. Uppfinningsrikedomen har varit stor. Grunden är ett bälte för hantverkare, inköpt på Clas Ohlson. Resåren som håller bältet intill kroppen har fått bilda små fickor. I dessa finns hela den utrustning som får blodet att pulsera. Radiostyrningen, som i vanliga fall används till att styra garageportar, styr pumpen. Denna är från början avsedd för färskvattnet på båtar. Här finns radiomottagare och batterier. Blodbehållaren är en ombyggd fickplunta.
   Det är viktigt att allt sitter tätt intill kroppen för att inte synas under kostymen. Banquo bar maskineriet under en jacka. Det hade varit svårt att gömma så mycket under Julias tunna klänning.

Sött scenblod
Från pumpen leddes Banquos blod till en metallplatta som fästes vid kragen. I kulissen stod en tekniker och styrde pulsslagen med fjärrkontrollen. Två hål i plattans övre kant ledde blodet upp mot hals och haka. Ett tredje hål ledde en stråle framåt, att samlas upp i bägaren. Kombattanterna skulle sedan dricka av blodet.
   – Smaka! uppmanar Pehr Sandström.
   Scenblodet smakar sött och luktar tvättstuga. Tillsammans med en kollega på maskavdelningen har han experimenterat fram en blandning som ser ut som blod, uppför sig som blod, men är lätt att tvätta bort. Färgämnet är detsamma som används till polkagrisar. Det blandas med Sorbitol som till konsistensen är som sirap. För att minska ytspänningen tillsätts lite sköljmedel. Då flyter blodet ut bättre. Pehr Sandström förklarar att sockerkristallerna kapslar in färgpigmentet. Därför går det relativt lätt att skölja bort blodet med kallt vatten. Med varmt vatten däremot löses kristallerna upp och färgen fastnar på tyget. De prövade många olika blandningar på olika tyger.
   – Tjejerna på kostymservice fick en hel hög tyger att tvätta, avslöjar han.

Uppfinnar-Jocke
Men det är inte bara kostymservice som får att göra när blodet flödar på scenen. I Aida som spelades våren 2002 träder den Egyptiske härföraren Radamés ner i en blodfylld bassäng. Han är klädd i en lång vit linneklädnad. Då han kliver upp igen är hans kläder röda av blod. Eller snarare rödfärg och vatten. Väl uppe ur bassängen får han inte gå omkring och droppa färg över scengolv och andra sångare. Det blir till att stå blick stilla tills ridån gått ner och påklädarna kommer med en balja. De blöta kläderna tas försiktigt av – utan att skvätta.
   Radamés kläder är bokstavligt talat fulla med färgpigment. Vattnet i bassängen är endast lätt färgat.
   – Som lingondricka, säger Pehr Sandström.
   Det räcker inte till för att färga Ramadés klädnad. Fram med uppfinningsrikedomen igen: Det torra färgpigmentet ligger tejpat på insidan av kläderna i långa remsor med tio centimeters mellanrum. När sångaren kliver ner i bassängen löser vattnet upp pigmentet, som färgar kläderna röda.

Filmens och teaterns blodiga skillnader
Det är mycket som skiljer blod på scenen från blod på film. När man gör film kan man ta om scenen om det inte skulle fungera. På scenen måste det fungera perfekt varje gång upp till femtio föreställningar. För en filmmakare som skall gestalta en arkebusering finns särskilda ”squibbs” att köpa. Det är ett slags skott som fästes på skådespelaren under skjortan. När de exploderar skjuter de hål i tyget inifrån, skjortan fladdrar till och blodfläcken växer på tyget.
   När Göteborgsoperan spelade Tosca, som lanserades som ”rena kriminalhistorien, planerades trettio föreställningar. Operan innehåller en arkebuseringsscen. ”Squibbs”(färgampuller) är dyra, skjortor likaså. Det hela löstes med egenkonstruerade färgampuller. På en korsformad platta behållare med färg. Fjärrstyrning i all ära – kablar är säkrare. Samtidigt som den olycklige bands, kopplades också kablarna ihop med teknikerns manöverbord. Exekutionspatrullen sköt, färgampullerna sprängdes och skjortan fladdrade till utan att gå sönder. Till en tiondel av kostnaden.
   – Det tar timmar att preparera, men går av på några sekunder, säger Pehr Sandström.

Förorten han växt upp i heter Hallunda och ligger 2 mil söder om Stockholms city. Där bor han fortfarande med mamma, två systrar och en bror. Finkulturen representeras av Dramaten, där han spelar Lucky i I väntan på Godot tillsammans med väletablerade skådespelare som Krister Henriksson och Jonas Karlsson.
   Visst finns det kulturella förebilder i förortskillens liv – Kristina Lugn och Cornelis Vreeswijk är ett par han gärna nämner – men allra främst sätter han trots allt mamma Aida. Med henne som ledstjärna i livet har han byggt sig både ett gott självförtroende och en god relation till svenska språket.
   – Jag är jättefascinerad av ord, har alltid varit det, jag har dikter från att jag var nio, säger han.
   – Jag är inget språkgeni mer än någon annan, men jag är en ordsamlare. Alla springer på en massa ord, men jag är kanske lite mer observant på dem än många andra. Det finns hur många ord som helst, vars rytm man kan smaka på hur mycket som helst. Jag sitter uppe varje natt och håller på med det. Det är så djävla kul.

“Det handlar om framkallad magi“
I sitt senaste projekt – radioteaterföreställningen Vilket Kabaret kommer du från – blandar han egen dikt med material från verkligheten. Där finns bitar av ett nattligt samtal med systern, som brutit upp med sin pojkvän (”fast nu är de ihop igen och har det skitmysigt”), ett tunnelbanemöte mellan ett par killar från Hallunda och en tjej från Mälarhöjden (”de där killarna skulle aldrig springa på en sån tjej annars”), samtal med två personer från KRIS – Kriminellas revansch i samhället (”Vi träffade dem under repetitionerna av I väntan på Godot, för att förstå våra karaktärer bättre”). Resultatet blir en slags färgkarta med fragment av samtal och snabba ljudklipp.
   – Jag skapar poesi av verkligheten med ord och rytm som främsta medel. Det handlar inte om socialrealism, utan framkallad magi. Det är fiktion, men fiktion grundad i väldigt verkliga saker.
   Daniel Boyacioglu talar snabbt, kanske inte lika snabbt som på scenen, men han slänger sig med en imponerande fart mellan filosofiska tankar och samtalsämnen.

Är du aldrig rädd att tempot i dina föreställningar ska göra det svårt att hänga med?
    – Jag tror att rytmen gör att man hinner med mer än man tror. Om jag skulle bryta rytmen och skapa obefogade pauser för att publiken ska få andas, då bryts hela associationskejdan. Och det finaste publiken kan gå därifrån med är just sina egna associationer. Att det går fort är bara till fördel, eftersom publiken inte riktigt hinner med, utan måste fylla ut själv.

Formen viktig
I dag drömmer Daniel Boyacioglu om att bli svensklärare.
   – Det verkar skitkul, bra status och bra månadslön. Över 20 000 i alla fall, det räcker väl fan gott och väl. Jag ska inte bli rik ändå, för då får jag jobbiga ungar. Fast jag har lite grejer jag vill göra innan, så det kanske kommer att bli om två-tre år.
   Det var samtidigt inte länge sen han själv gick i skolan. Därför har han kanske ett extra bra öra för vad som tilltalar barn och ungdomar i teaterväg.
   – Det går inte att göra ungdomar till en grupp och eftersom det här ska turnera går det inte att tänka ut ett innehåll som ska täcka allas intresse gemensamt. Däremot kan man arbeta med form. Det är formen, vilka ord man sätter bredvid varandra, som skapar magi, inte handlingen. För att tilltala ungdomar måste man, via formen, hitta ett sätt att välkomna dem, underhålla dem och absolut inte dumförklara dem. Jag tror inte att man ska göra ungdomar till en alltför speciell målgrupp för då blir de inte inkluderade.

Väljer den snabbaste vägen
Så har Daniel Boyacioglu också publik ur alla åldersgrupper. Liksom läsare. Hans diktsamling Istället för Hip hop har sålt närmare 4000 exemplar, vilket måste vara något av ett rekord i poesisammanhang. Nästa bok – Gråter aldrig samma tårar två gånger – ligger redan på förlaget. Och nu vill förläggaren att han ska skriva en roman.
   – Men det är för mycket djävla ord. Om man kan beskriva samma grej med fem meningar gör jag hellre det så är det överstökat. Jag gillar det effektiva språket. Det ska vara som ström, som alltid väljer den enklaste vägen till lampan. Jag vill välja den snabbaste vägen till publiken.
   Daniel Boyacioglu ler under lugg och fortsätter på filosofispåret:
   – Om jag i slutet av min karriär skulle skriva en biografi ger jag mig fan på att den skulle vara mindre självbiografisk än mina dikter, som räknas som fiktion. Jag tror att det fiktiva är närmare sanningen än det man räknar som sant. Många skulle räkna mig som politisk och verklighetsförankrad, men jag tror inte att de hade gjort det om det inte vore för att jag skriver fiktivt och med ett stort intresse för formen.

Vad gör du när du inte skriver? Lever du ett annat, låt oss säga verkligt, liv?
   – Jag håller på med skrivandet hela tiden. Jag vill göra det så mycket jag kan fram tills jag blir försoffad och bekväm. Det kommer jag så småningom att bli och det längtar jag efter, alltså att ha barn och göra vanliga saker. Jag kommer inte att kunna vara samma eldsjäl då. Jag har inget behov av att tjäna pengar, att få status eller prestige. Det enda jag har behov av är att få utlopp för mina idéer.
   Daniel Boyacioglu tackar artigt för intervjun och ställer sig villigt för att posera för fotografen. En förortskille påtagligt nöjd med tågresan han är ute på.
   – Jag är glad som fan. Jag tackar gud varje dag…och mamma!

Med pjäser som Horisonten är här, Palme dör innan paus och Det stora samlaget har Teater Bhopa gjort sig kända för att våga sätta upp storslagen dramatik som tar upp aktuella samhällsfrågor.
   Den 7 februari hade deras nya pjäs premiär. Döden är inget för mig är ett nyskrivet drama av Klas Abrahamsson som Lars Melin har regisserat. När han och ensemblen med Viktoria Folkesson, Caisa-Stina Forssberg, Pär Luttropp, Karin Stigsdotter och Jan Ärfström började repetera hade de drygt 100 sidor politisk diskussion utan scenanvisningar att arbeta med.
   – Det har varit svårt. Men har blivit lättare och lättare. Nu känner jag mig bara oerhört stolt, säger Lars Melin.

Pjäsen heter Döden är inget för mig – en uppgörelse med ditt samvete. På vilket sätt är den en uppgörelse med samvetet?
   – Pjäsen tar upp många av de orättvisor som finns i vår civilisation. Svält, utsugningen av tredje världen, mäns förtryck av kvinnor, vuxnas förtryck av barn, miljöförstöring. Den typ av frågor som många av oss har dåligt samvete för och inte vet hur vi ska hantera. För vad ska man göra? Hjälper det att sopsortera? Räcker det? Rent konkret handlar pjäsen om fyra personer som har slutit sig samman för att försöka leva konsekvent till 100 procent. Det ska visa sig att det inte heller är så lätt. Man kan säga att de går lite för långt.

Leva konsekvent, har du några exempel?
   – En av kvinnorna är för abort. Men hon har aldrig själv gått igenom någon abort och tycker därför inte att hon kan argumentera på ett trovärdigt sätt. Därför ber hon en av männen att göra henne med barn. En av männen tycker att han har behandlat kvinnor illa. Han tar på sig hela mansförtrycket och väljer att kastrera sig själv. Det är absurt och drastiskt, men pjäsen vill sätta frågor på sin spets.

I förhandsinformationen beskrivs pjäsen som ett drama som tar upp stora frågor om etik och moral blandat med frågor om golf, caffè latte och blommiga tapeter. Hur går det ihop?
   – Människorna i pjäsen försöker vara väldigt, väldigt bra. De är kämpande människor. Men ibland orkar de inte utan vill bara slappna av och dricka caffè latte och lyssna på sin pojkväns skivor. Det finns en kille i pjäsen som har väldigt många skivor. Han har dåligt samvete för det och får en hel del kritik för att han är ytlig.

Pjäsen är dryga två timmar lång och innehåller mycket diskussioner. Har det varit svårt att göra dramatik av alla ord?
   – Ja. I början tänkte jag ”Herre Gud, så mycket ord! De gör ju ingenting, det händer inget.” Nu bygger pjäsen fortfarande på diskussioner. Men det finns ett relationsdrama i botten.

Och var kommer döden in i allt det här?
   – Det avslöjar jag inte. Jag kan bara säga att döden gör sig påmind på ett konkret sätt.