Nummer

Det engelska bandet The Tiger Lillies har funnits sedan 1989 och gjort sex CD-skivor sedan dess. De gjorde en ”Beatles” och åkte över till Tyskland med stor succé som följd. Under Göteborg dans och Teater Festival kunde mann höra dem spela i föreställningen Varité.
I den råder scenmusikens omvända logik. Man har iscensatt showen efter ett antal sånger och musikerna; bas, trummor, dragspel/sång, är den naturliga medelpunkten på scenen. Eller är det kanske egentligen  en konsert med variténummer? De använder projektioner, nakendans och klassiska cirkusnummer i en saligt rolig blandning som inte påminner om någonting.

Övernaturlig sång
Sångaren beskrivs som ”criminal castrati” och sjunger övernaturligt. En slags falsettsång i countertenorens register. Det är känsligt, dynamiskt – och teatralt naturligtvis. Han spelar samtidigt på ett litet dragspel och mikrofonen har han i hatten. Vitsminkad och oberäknelig är han, vår konferencier. Och bard på en och samma gång. Han sjunger som en operasångare som hoppat av tåget, blivit galen och självförbrännande och vill skrämmas. Rösten är det fjärde instrumentet, självklar och overklig på en gång.

Råromantiska sångtexter
Texterna är brutala skildringar från den undre världen. Det är rått och romantiskt. De andra två musikerna agerar lika mycket som de spelar. De tar på sig masker med rinnande blod, sätter eld på saker och lyfter från marken.
Trummisen spelar ovanligt tyst och känsligt, och att de har spelat länge tillsammans kan man förstå. Det är deras mikroskopiska nyanser i spelet som lyfter showen. De ackompanjerar de professionella cirkusartisterna på ett aktivt och finkänsligt sätt.

Kabaret och Music Hall
Det är väl inget fel att sätta ihop en kabaret för att få ut sina sånger till folket? Smart? Kanske. Men jag har då aldrig sett eller hört nåt liknande. De faller aldrig ner i den ”Tom Waitsiska” fåran utan påminner i såfall mer om en äldre, svunnen tid av tysk kabaret blandat med engelsk Music Hall.

Utmaning för ljudtekniker
Ljudet i salongen är ypperligt avvägt, allt kommer fram, från det minsta väsandet till det omåttliga skrikandet utan att nån gång bli smärtsamt. Och det är ingen lätt uppgift för ljudteknikern med den otroliga dynamik musiken i varitén innehåller.

Tapto är Krister Gidlunds andra pjäs för Radioteatern. Här spelar Ingvar Kjellson en man som möblerar om sitt rum och minns en kvinna som han älskat, men som det tog slut med när hon inte uppskattade ljudet från pendylens slag. Vi får höra hur ödet hinner i kapp denna man. I övriga roller hörs Ludvig Josephson och Jelena Ivanisevic.
Tapto har premiär i P1 söndag 27/8 kl 14.03 och sänds i repris 1/9 kl 19.03.

Den som vill se Ingvar Kjellson ”live” i höst kan besöka Dramaten i Stockholm, där han medverkar i Friedrich Schillers Maria Stuart.

P2 direktsänder Georg Friedrich Händels Alcina från Stravinsky-auditoriet i Montreux. Bland solisterna hörs den finlandssvenska mezzosopranen Monica Groop. Hon gör den manliga rollen, eller ”byxsopran”-rollen, Ruggiero. Alcina är en opera i tre akter med ett libretto av Antonio Marchi som bygger på Ludovico Ariostos renässanseposOrlando Furioso.
På trollkvinnan Alcinas magiska ö utvecklas ett triangeldrama av klassiskt snitt när Alcina och Bradamante älskar samma man, Ruggiero, och Bradamante kommer till ön förklädd till man – vilket leder till att ”fel” hjärta börjar klappa.
Alcina sänds i P2 på lördag 26/8 kl 19.30.

KRISTIANSTAD. Region Skånes kulturnämnd, Kultur Skåne, har beslutat att stödja projektet Clownronden med 100 000 kronor.
Projektet innebär att barn som är inlagda på sjukhus i Malmö, Helsingborg och Kristianstad får besök av clowner som underhåller med skämt, musik och enklare trollerikonster.
Fyra professionella clowner arbetar i projektet som drivs av Doulos kulturförening i Malmö.

MALMÖ. Malmö musikteater sätter upp en musikal eller popopera troligen i början av nästa år. För musiken står rutinerade pop-och rockmusiker som The Cardigans-producenten Tore Johansson och Freewheels ledare Ulf Turesson, skriver Sydsvenska Dagbladet.

– Jonas Gardell och Ingmar Bergman kommer ut med varsin bok i höst. Två namn som i allra högsta grad syns i teatersverige. Men vad är det för teater som du helst skulle vilja arbeta med eller se på scenen?
Alexander Onofri, teater och filmregissör:
– Jag saknar angelägen samtidsteater. Och då menar jag inte färskteatern som på något sätt blir inaktuell i samma stund som den sätts upp, utan snarare en teater som bearbetar en historisk utveckling, fyller i minnesluckor tio, tjugo år tillbaka. Jag tänker till exempel på dramatiker som Heiner Müller och Peter Handke.

LULEÅ. Vid den samiska teaterns första styrelsemöte på torsdagen tog den nya organisationen form. För teaterstyrelsens ordförande Olof Johan Sikku börjar frågetecknen kring organisation och verksamhet nu räta ut sig.
Den nya verksamhetsplanen som teaterstyrelsen beslutat om har en bredd och mångfald som täcker många olika smaker och behov inom den samiska kultur- och scenkonsten. Verksamheten kommer i huvudsak att vara projektinriktad och endast två personer kommer att få fast anställning. Budgeten för år 2000 omsluter 7,8 miljoner, varav 5,5 miljoner är statliga anslag.
Den samiska teatern är en ideell förening med samiska kulturorganisationer, landstingen i Norrbotten och Västerbotten, samt kommunerna Storuman och Kiruna som huvudmän. De nya huvudmännen tog över verksamheten från och med den 1 juli 2000.

Bellman var ju som bekant inte bara musiker, utan även en scenkonstnär av stora mått som framförde sina texter på de mest teatrala sätt.

När Bellman var mycket ung, närapå ett barn, söp han sig full hos en granne och fick sova ruset av sig i sin mors knä.

Trots att Stålmarcks bok bär undertiteln i verkligheten är den full av anektdoter som ligger helt i linje med myten om Bellman. Vissa personer tenderar att bli så berömda att det nästan känns som om de aldrig har funnits. Bellman och Strindberg är sådana, och Ingmar Bergman kommer förmodligen att bli det. Det är som om eftervärlden, när den väl bestämt sig för en oförblommerad hyllning avpersonifierar kultfiguren, gör honom till ett sagoväsen. Detta har Bellman i allra högsta grad råkat ut för. Han har ju till och med blivit huvudfigur i en mängd barnsliga, roliga historier. Och Torkel Stålmarcks Bellman har tagit formen av en förförare snarare än en drinkare.

En underlig stämning uppstår vid läsningen av Stålmarcks bok på grund av att Bellman bara ringas in av de som figurerade runt honom. Kellgren, Leopold och Sergel stiger fram ur historien, medan Bellman bara talar genom sina egna verser. Vi vet att Bellman var en stor artist, en estradör och ögonblickskonstnär. Dessutom kunde han imitera de flesta instrument. Men vem Bellman egentligen var får man fortfarande inget svar på. Stålmarck lyfter dock fram sjuttonhundratalets verklighet som för en skald bestod, precis som idag, av att mingla, känna rätt människor och få bra kritik av de viktiga personerna. Enda skillnaden var väl att man på den tiden även var tvungen att fjäska för kungen. Här skymtar klassresan som Bellman försökte men aldrig riktigt lyckades företa: borgarpojken fick endast vistas bland aristokratin som en sorts lustigkurre. Han gifte sig en smula under sitt stånd, med en köpmansdotter, hamnade i konstnärseliten med vännerna kring Sergel och dog skuldsatt för att han inte fick någon hjälp av sina förmögna bekanta.

Lördagens operaföreställning i P2 är en inspelning av Peter Tjajkovskijs Eugene Onegin, dirigerad av Semyon Byckov.
Tjajkovskij (1840-1893) skrev tio operor under sin livstid och Eugene Onegin, eller Jevgenij Onegin som den heter i original, har blivit en av hans populärare. Den framfördes första gången i Moskva 1879 och handlingen bygger på Alexander Pusjkins versroman med samma namn.
Eugene Onegin utspelas under tidigt 1800-tal och är en berättelse om hur en flicka blir förälskad i en man, som först avvisar henne och sedan ångrar sig. Operan, såväl som Pusjkins förlaga, ger utöver detta en nyanserad tidsbild av det samtida, ryska samhället.
Eugene Onegin sänds på lördag 19 augusti kl 19.30 i P2.

Neville Tranter spelar rollen som den hunsade, han börjar föreställningen smygsupande med att tvätta forskarrummet hemma hos Frankenstein.
Scenrummet är kalt och helt öppet för insyn, endast en stålblank operationsbänk och en soptunna som scenografi och sedan de fantastiska dockorna upphängda i tunga kedjor. De skrämmande, uttrycksfulla dockorna som han mästerligt råder över.

Skräckljudseffekter
Hans show är makaber och obehaglig. Skräckljudseffekter markerar dörrar och vetenskapliga experiment, medvetet eller omedvetet på smärtsamt hög volym i diskanten.
Scenmusiken är framförallt Tranters röst som pendlar mellan kraftfull tordenstämma till barnsligt humoristisk och hjärtskärande skör viskning. Hans musikaliska känsla för rytm, pausering och dynamik i dialogerna bär dockornas liv. Han gör sig inte osynlig genom att buktala, hans dockgestaltningskonst handlar istället om att hela koncentrationen riktas på de spöklika dockorna. Dockornas scenutstrålning är helt enkelt fantastisk. Själv får han slava omkring dem, svettandes och osynlig.

Monsterduett
Dektektivdockan, överinspektör Cornermann, sjunger en jazzballad med live-ackompanjemang av åttitalssynt och trummaskin. Och själv sjunger Tranter förälskad en duett med den lilla monsterflickan, miss Anna Frankenstein. Goldbergvariationerna löper som en röd tråd genom föreställningen och har en kylig och distanserande effekt i den annars så mustiga berättelsen. Orginalmusiken används glest och som tydliga understrykningar av texten, som till exempel när namnet Frankenstein nämns för första gången då vi hör feta Hollywoodstråkar som en pastisch på filmmusik. Eller ett speldosetema till Frankensteins lilla dotter.

Purcell-final
Efter att vi har fått åka berg och dalbana mellan humor och allvar avslutar Tranter den hemska historien med att sjunga King Winthers Aria ur operan King Arthur av Purcell, ensam och stark efter att ha brutalt dödat sina älskade dockor. Tranter har återigen lyckats med konststycket att skrämma livet ur Stockholmspubliken.

Fakta
Ensemble: Stuffed Puppet Theatre, Holland.
Föreställning:RE:FRANKENSTEIN
Spelas:17,18,19 augusti på Södra Teatern i Stockholm.
Skådespelare,dockor och koncept: Neville Tranter.
Musik: Ferdinand Bakker och Kim Haworth.
Arrangemang,piano och keyboard: Reinmar Henschke.
Text och regi: Luk van Meerbeke.

På lördag kan den som bor i Stockholmsområdet ta sig till Sollentuna för att beskåda något så ovanligt som en thailändsk performance. The Fashion Show (Pink Man) heter denna ”happening” som framförs av Sompong Thawee och Manit Sriwanichpoom.
Exakt adress är Edsvik, Landsnoravägen 42 i Sollentuna.

Den 11 september har Nya Skånska Teatern nypremiär på sin uppsättning av Hans Renhälls Vildhundarna, en pjäs som också spelats på Dramaten i Stockholm. Pjäsen handlar om tre ungdomar som lever i kaos och har skapat sina egna lagar för att överleva, men när en nykomling anländer till ”flocken” uppstår konflikter.

Mimande hund
Teater Tre från Stockholm tar sin mimföreställning Hund på turné i höst. Där gestaltar Hannu Böök två roller- en invandrarfientlig man och dennes pitbullterrier Roy.
   Målgruppen är högstadie- och gymnasieelever och provocerar sin publik med blottade tänder.

Uppstoppade hundar
Den 20 oktober har Staffan Göthes En uppstoppad hund, i Claes Lundbergs regi, premiär på Stora Teatern i Linköping och förflyttar sig sedan till Stora Teatern i Norrköping.
   En uppstoppad Hund, som är den andra i sviten om familjen Cervieng, har blivit en av Staffan Göthes mest spelade pjäser.

Fnoskig matte
Lilla Teatern i Göteborg har i mitten av september premiär på Hunden som kom in från kylan av Volker Quandt. Målgruppen är barn och pjäsen beskrivs som en ”deckarkomedi om två hundliv”.
   På Bohusläns Teater blir det urpremiär för C O Evers nyskrivna Tre fnoskiga människor och en fnoskig hund. Den utlovade farsartade handlingen utspelas på en restaurang där en kvinna med sin hund satt sig för en kopp te. De återstående fnoskiga människorna är en kypare och en manlig gäst. Målgruppen är hela familjen.

Drömhundar
De sex-sjuåringar som har svårt att identifiera sig med temat i Strindbergs Ett drömspel får sitt lystmäte i drömspelsgenren om de besöker Älvsborgsteatern eller Stockholms Stadsteater i höst. Där ges nämligen Bernt Höglunds och Tom Berres Oaff – ett drömspel för hund. I hundens drömvärld uppträder trötta hussar, lömska tanter och bullriga grannar.
   Om detta är utslag av den tilltagande djurrättsaktivismen, ett uttryck för människans behov av sällskap i sin isolerade tillvaro, 70-talsretro till Fablernas värld, eller bara en slump är svårt att uttala sig om. Kanske är det egentligen ett rop på hjälp från teatervärlden – de är helt enkelt utfattiga och har levt på Frolic så länge att de börjat skälla.

HELSINGBORG. Mordet på John Hron i Kode skildras i en pjäs som går upp på Lillan vid Helsingborgs Stadsteater i höst. Uppsättningen är startskottet för en teatersäsong med Ibsen, Mozart och Strindberg på repertoaren.

Den dokumentära pjäsen Kode, som handlar om 14-årige John Hrons öde, har premiär den 30 september. I augusti 1995 mördades han av två äldre pojkar med nazistsympatier. Manuset bygger helt på protokoll som förts vid förundersökningen i samband med mordet.
I pjäsen försöker manusförfattaren Bengt Ohlsson visa upp en komplex bild av händelsen genom att lyfta fram berättelser av föräldrar, kompisar och av förövarna själva.

Den 6 oktober är det premiär för Henrik Ibsens drama Gengångare på Storan. Det klassiska familjedramat har en gång i tiden haft världspremiär i Helsingborg. Den här gången regisseras föreställningen av Christian Tomner. De två huvudrollerna spelas av blivande teaterchefen Göran Stangertz och Agneta Ekmanner.

I januari nästa år tar Stangertz på sig regissörsrollen i dramat Amadeus av Peter Shaffer. Till tonerna av Wolfgang Amadeus Mozarts verk skildras det numera klassiska dramat om avundsjuka. Premiär den 12 januari.

Dagen efter har den thrillerliknande pjäsen Wolf Lullaby Skandinavienpremiär på Lillan. Även där är mordet på ett barn i centrum. För manuset står Hilary Bell, ung prisbelönt författare från Australien.

Enmanspjäsen Djävla karl handlar om Strindberg och hans kvinnor. Skådespelaren Lars Wiik tar sig an författaren Agneta Elers-Jarlemans manus som är baserat på Strindbergs egna texter. Gunnar Enander står för musiken. Premiär i februari.

Säsongens sista pjäs på Storan blir Shang-A-Lang av Catherine Johnson. Sverigepremiär den 30 mars. På Lillan sker avslutningen med hjälp av prisbelönta författarinnan Line Knutzon från Danmark. Hennes pjäs Snart kommer tiden går upp den 7 april nästa år.

GÖTEBORG. Göteborgs Stadsteater ska i höst spela en nyskriven pjäs som tar upp frågor kring diskoteksbranden i Göteborg.

Pjäsen heter Dom – med valfritt uttal. Den är skriven av Mattias Andersson och regisseras av teaterns konstnärlige ledare Jasenko Selimovic.
-Den fråga vi ställer är om händelser som diskoteksbranden är en del av ett mönster som kommer att upprepas eller bara en slumpens nyck, säger Jasenko Selimovic.
TT: Och vad är svaret?
-Vi försöker peka på olika möjligheter. De tretton skådespelarna ger tretton olika svar.
Pjäsen utspelar sig i förortsmiljö. Den handlar om segregation och isolering, som leder till aggressivitet. Den är inte dokumentär, inga personer pekas ut. Icke desto mindre är den kontroversiell.
-Vi rör oss i laddad terräng, säger Jasenko Selimovic. Några tycker att det är för tidigt att ta upp detta, själv tycker jag att det är för sent.
-Problemen i förorterna är inte olösliga, vi har löst större problem än så. Frågan är om viljan finns. Problemen borde varit lösta för länge sedan.
Göteborgs Stadsteater fick i våras stor uppmärksamhet kring pjäsen Kode som handlar om mordet på John Hron. Dom är ytterligare ett led i satsningen på undersökande samtidspjäser, men av helt annat karaktär.
-Det är en rapp pjäs med oerhört mycket energi och levande musik på scenen, säger Jasenko Selimovic.
Urpremiär blir det den 24 november.

VÄXJÖ. Dansbandskungen Thorleif Torstensson i Thorleifs orkester komponerar musiken när Regionteatern Blekinge Kronoberg i höst har Sverigepremiär på Anders Larssons komedi Dans för mogen ungdom.

Larsson är född och uppvuxen i Småland, men är numera bosatt i Finland där han är den just nu mest spelade svenskspråkiga dramatikern. Pjäsen, som handlar om ett par som just träffats på dansen, sätts upp på Växjö Teater i regi av Ingemar Carlehed.

Ulf Nilsson, produktiv författare för barn och ungdom, har skrivit pjäsen Vargskinnspälsen och Herr Satan, en barnföreställning som får urpremiär i Växjö men sedan gör turnéstart i Ulf Nilssons hemstad Ronneby.

I övrigt satsar Regionteatern på Anton Tjechovs relationsdrama Måsen i en helt ny översättning av Lars Kleeberg. Den spelas på Ringsbergsscenerna i Växjö i Thomas Müllers regi.
Skådespelaren Mats Sturesson fortsätter under hösten att turnera med Jan Guillous monolog Ondskan, dramatiserad av Benny Haag.

Ett femtontal nya produktioner packas inom kort in i lastbilar och dra ut på landets motorvägar i och med starten av Riksteaterns höstsäsong. Ytterligare ett tiotal föreställningar har nypremiär på vitt skilda orter som Halmstad, Slite och Sibbhult.

Största delen av de egenproducerade premiärerna står Unga Riks för. Inte mindre än fyra av deras föreställningar kommer att se dagens ljus bland de tidiga höstlöven (obs: alla pjäsnamn i denna notis är länkar); Dit foten för dig, Lick, Malla handlar och Varanrepubliken med VaranTV-gänget.

Den mindre ensemblen, Riks Drama, satsar mer proportionerligt på två premiärer under hösten 2000. Först ut är jätteprojektet Rannsakningen i regi av Etienne Glaser som har premiär i Haparanda 27 september. Nummer återkommer med mer bevakning kring denna föreställning som in alles ska engarera uppåt 1000 personer i hela landet. Därefter har Primo Levis självbiografiska verk Är detta verkligen en människa? i regi och bearbetning av Lars Norén, premiär i Kungsbacka 5 oktober. Den enda rollen spelas av Michael Nyqvist som också är initiativtagare till föreställningen.

Andra egenproduktioner som startar i höst är Tyst Teater och deras Näktergalens kärlek i regi av Johan Bernander med premiär 2 december i Luleå och Cullbergbalettens O-lika öppnar på Dansens Hus 8 september för att sedan ha turnépremiär 19 september i Borås.

Hos Riks Gästspel finner man under hösten regissörer som Bibi Andersson och Björn Gustafson. Föreställningar på repertoaren är exemplevis Brinner Paris…, Bubka, Girl´s night out, Ikaros, Nattvakten, Peep samt Rut & Ragnar.

Det unga scenkonstprojektet JAM håller man bäst reda på genom att gå in på den egna hemsidan.

STOCKHOLM. Gävlegruppen Doktor Kosmos får ett stipendium inom scenkonst för sin oblyga och raka musik. ”Gruppens sociala betraktelser skakar om och tar ställning för de små, mot de stora”, heter det i motiveringen.

Artisten Robyn är kanske den mest kända av LO:s sju kulturstipendiater i år. Hon får utmärkelsen för att hon anses vara en god förebild för många unga och för att hennes musik förmedlar en livskraft.

Stipendierna är på 30 000 kronor var och delas ut inom sex olika kulturområden. Författaren Peter Mosskin får stipendiet bland annat för sin förmåga att fånga både nutid och gången tid.
Flera invandrare uppmärksammas också med stipendier. Fotografen Ibrahim Elkarim med rötter i Sudan får ett stipendium med motiveringen att hans bilder från bland annat svensk åldringsvård är ett behövligt kritiskt inlägg med en stark politisk kraft.

Haideh Daragahi och Leila Qaraee från Iran har sedan flera år närradioprogrammet Kvinnors röst i Radio Sydväst. De belönas inom området opinionsbildning för att de med programmet skapar mötesplatser, betvingar fördomar, illvilja och misstänksamhet.

Konstnären Roine Jansson i Österbybruk får årets stipendium inom bildkonst. Han är målare och har i sina bilder bland annat skildrat Dannemora gruva, där han också har arbetat. Han gestaltar livet, arbetet och politiken på ett sätt som förmedlar kraft, mod och stolthet, anser LO.

MALMÖ. Jarl Borssén och Eva Rydberg framträder som de två frontfigurerna i kriminalkomedin Prosit kommissarien!, en nysatsning på Palladium i Malmö i höst. Ett lik dyker upp och försvinner oförklarligt och kring detta kretsar en snuvig kommissarie som helst vill gå och lägga sig och en städerska som ständigt lägger näsan i blöt. Kriminalkomedin är skriven av Jack Poppelwell.
Premiär blir det om två månader, uppger TV 4 Skåne.

Blod, svett och tårar – nästan i ordets bemärkelse – bjuder Stora scenen, Dansens Hus i Stockholm på under hösten.
Först ut med premiär 8 september är Cullbergbaletten och trilogin O-lika med bland andra koreografen Johan Inger och verket Hurry Slowly. Verk nummer två under denna rubrik är Kenneth Kvarnströms NaCIH2O, en kemisk formel som är det närmaste man kan komma svett, en koreografi skapad enbart för män. Slutligen Falling Angels med koreografi av Jirí Kylián, som till skillnad från Kvarnström skapat ett verk exklusivt för kvinnliga dansare.

Så Kenneth Kvarnström igen, som denna gång i egenskap av K.Kvarnström & Co kommer att ha premiär på Splitvision 3 oktober, en titel som kan sägas symbolisera människans begränsade synfält.
– Det kommer bland annat att finnas videomonitorer på scenen som ska förvilla för betraktaren. Publiken måste själva bestämma vad de vill se; ord, dans eller helheten, menar Kenneth Kvarnström.

Andra intressanta steg som presenterades vid Dansens Hus höstsamling var koreografen Björn Elissons, författaren Johanna Ekströms och filmaren Erik Pausers gemensamma verk Brott, vilket knyter an till en tidigare installation 98/99 med samma namn.
– Titeln Brott kan associeras till flera betydelser; brottslig, bryta loss, bryta ny mark, menar Johanna Ekström. Installationen bestod av ett söndermalt hem. Interiören hade helt enkelt malts ner i en Ragn-Sell-kvarn. Performanceversionen är planerad till 28 oktober.

Vidare Gabriela Gutarra och hennes latinamerikanska epos Malambo, en dansform som framför allt bygger på eld- och blodfängda flamenco.
– Det sneda steget i flamencon uppstod därför att de som dansade alltid var så fulla, säger Gabriela med glimten i ögat riktad mot den mindre dansanta pressen. Premiär 17 november.

I höst bjuder Angeredsteatern på mycket nyskriven, svensk dramatik. Bland annat blir det två musikaler, en relationskomedi, en monolog och showkvällar med varierande innehåll.
Först ut på scen är monologen I rampljuset, skriven av författargruppen Pragma. Den handlar om en prostituerad kvinna som bestämmer sig för att skriva en bok för att bli känd. Monologen är baserad på en intervju med en före detta prostituerad från Angered. För regi och bearbetning står teaterchefen själv, Lars Arrhed, och den enda rollen spelas av Hanna Bogren. Urpremiär 8 september.

Näst på tur är relationskomedin Kvadd där tvättstugeanklagelser grannar emellan bjuder på hög igenkänningsfaktor. Dessutom utlovas vacker kärlek, riktigt bra musik samt griniga, glada och vältränade människor. Kvadd är nyskriven av Maria Blom som närmast kommer från Stockholms Stadsteater där hennes Sårskorpor spelats på Backstage. Urpremiär 22 september.

Likaledes nyskriven är Lars Arrheds dramatiska musikal First Class med musik av Anders Wättring och Lennart Esborn. Existensiella frågor i det moderna samhällets familjeliv ställs här på sin spets. En kör på 15 personer bidrar till den musikaliska berättelsen och i rollerna ser vi bl a Carina M Johansson, Ayla Kabaca, Kjell Wilhelmssen, Kibombo Mukupe, Eric Ericson, Andreas Strindér. Urpremiär 13 oktober.

Musikal för barn mellan 5 och 13 år blir det i Sofie Jungmans Fantomen på Angereds Teater. Det blir en spännande spökhistoria med nykomponerad musik av Anders Wättring och Lennart Esborn. Dessutom ger föreställningen en genomgång av Angered Teaters historia. Urpremiär 21 november.

Förutom drama, komedi, musikal så blir det också showkvällar i teatercafeet på Blå Stället. Musikaliska program varvas med korta teaterinslag varje onsdag kl. 21.30 från 18 oktober.