Nummer

Är vårdepressionen i antågande? Då rekommenderar vi en performance (improviserad föreställning). Friska upp dig själv och din omgivning genom lite hederlig happeningkonst från 70-talet. Om inte annat kan det säkert resultera i ett par tre timmar med ”Onkel Gunnar från Stockholm” som var med redan 1967 på Pistolteatern, hörde Åke Hodell läsa dikter på danspalatset Nalen, såg John Cage och Merce Cunningham ställa till det på Moderna Museet eller i allra värsta-bästa fall hade nöjet att se Karl Erik Wellin såga sig i benet med en motorsåg, också det på Moderna Museet.
Att ställa till med performance är sympatiskt då den utförande inte behöver behärska något hantverk och man kan gå tillväga hur som helst så länge man säger att det är en performance. I själva verket går det bra att bara tänka att det är en performance. Det är dock fördelaktigt och se en smula speciell ut, för att ge eventuella åskådare vägledning om att något är i görningen. Kostym, ljussättning och soundtrack är valfritt, man behöver bara sig själv och lite god fantasi.
Några förslag av vilka du fritt kan inspireras. Enklast är att göra sin egen tolkning av John Cage musikstycke ”4.33”, vilket kan spelas på vilket instrument som helst och bara är mentalt krävande för utövaren. Sätt dig helt enkelt till rätta vid det valda instrumentet. Piano är en klassiker, men flöjt, trumpet, gitarr eller sång går också utmärkt. Varför inte bara sätta sig vid soffbordet med syfte att göra fanérskivan till ett slagsverksinstrument. Ta tiden, fyra minuter och trettiotre sekunder, och sätt igång och gör ingenting. Här är musik det som inte hörs, den tystnad som vi så sällan lyssnar till. Men det ÄR musik eftersom utövaren försatt sig att utföra och organisera ljud.
Något mer krävande, men med möjlighet till frisk luft, är en variant som amerikanen Vito Acconci introducerade i slutet av sextiotalet. Han gick ut på gatan och bestämde sig för att förfölja första, bästa personen som gick förbi. Sagt och gjort, men förutsättning var att fortsätta fram till det ögonblick då personen stängde ute förföljaren och återvände till en privat sfär. Av och till hade Acconci långa dagar.
En stillsammare version, som förutsätter en informerad partner, skapades ursprungligen av Ulay och Marina, mest kända för sin promenad på Kinesiska muren. Denna uthållighetsövning som på senare tid använts till exempel av TV4:s Kristian Luuk, bygger på att man sitter mitt emot varandra och utan att säga något, ser varandra i ögonen. Bestäm tiden före, varför inte 4.33. Ulay och Marina brukade hålla på i minst 8 timmar. Ska det va, så ska de va.
Rappt och mer dramatiskt är det att fiska upp Chris Burdens metod. 1971 bjöd han in en vän till sin ateljé, med enda avsikt att kompisen skulle skjuta honom i armen. Polaren använde ett 22 kallfibrigt gevär och träffade mycket riktigt den i efterhand ganska chockade performanceartisten i armen. ”Shot”, hette föreställningen. Lycka till, men passa er för hagelbössor. Den här mer våldsamma sortens performance rekommenderas egentligen inte till vårdepressiva.
En underbar liten akt som däremot borde göras oftare är en happening signerad Yves Klein, mest känd genom sina ”action-paintings” där unga, blåmålade tjejer crawlade omkring på vitt papper (1957 i Paris). Tillsammans med ett par goda vänner köpte han en stor mängd bladguld, vilket de sedan, med glada tillrop, spridde ut i Seine. På tal om Yves Klein kan man ju, om det finns en smula snö kvar, pröva på att slänga sig ut från ett fönster på tredje våningen. Klein gjorde det supersnyggt rakt ner på trottoaren, men det var faktiskt ett collage.
Salvador Dali och Luis Buñuel lär ha gjort ett sarkastisk alternativ av bladgulds-showen i Barcelona. Under en kort tid ägde de en extremt lyxig bar utanför vilken de ställt en salutkanon. Kanonen avfyrades var gång någon av gästerna hade en nota på mer än $ 10 000. Vitsen var att de fattiga skulle känna ett styng i hjärtat och ligga vakna och fundera på hur det kändes att spendera en livslön under en barkväll mitt i veckan.
Nåja, det finns många sätt att vara performanceartist på. Alla sätt är bra som på något sätt drar till sig uppmärksamhet.

FOTO: Föreställer Mårten Spångberg helt oförställd.

I Frankrike har cirkus alltid haft en privilegierad ställning bland andra dramatiska uttrycksformer. Sedan flera hundra år finns här en levande tradition med karaktärsfyllda familjer och personligheter, och en stark identifikation med dessa hos generationer och åter generationer av trogna besökare. Namnen ”Bouglione”, ”Gruss” och ”Tonio” klingar välbekant i alla generationers och socialgruppers öron. Cirkus är fest och dröm, men framför allt är den en aldrig bleknande bild av den flyende barndomen, en identisk orörlighet i en skenande verklighet. Cirkus lockar och hägrar, men den säkrar och tryggar lika mycket. Så framstår åtminstonde bilden vi har av den traditionella cirkusformen ; den med lejontämjare och eldslukare, modiga muskelmän och sköna trikådamer. Emellertid finns det även inom denna till synes oföränderliga värld sedan ett par decennier helt nya strömningar, som sakta men säkert ger en ny definition åt cirkusens dramatiska territorium.

I förändring
Sedan början av 80-talet har den nya cirkusen gjort sitt intåg i såväl den franska som europeiska arenan, trevande i början, och de sista åren rent explosivt, med en mängd nya trupper vars dramaturgi och scenkonst formar hybrider, nya konstellationer där teater, konst och dans går den traditionella cirkusen till mötes. Där finns de redan välkända föregångarna – ”Cirque Plume”, ”Archaos”, ”Zingaro”, och deras disciplar som nu står på egna ben – ”Que-Cir-Que”, ”les Arts-sauts” och ”Cirque Ici” bland många andra. Med sina säregna föreställningar tecknar dessa nya trupper nya former, nya identiteter, där filosofen Spinozas fråga om vad en kropp är i stånd till, både riskfyllt och elegant omformulerats till en brännande flyktlinje – om vilka vägar den mänskliga kroppen kommer att ta från och med nu. Kanske är det precis den nya cirkusens naturliga vapen och instrument som gör att den förefaller alldeles särskilt i fas med vår tid. Sättet att sätta kroppen i centrum, att bebo dess möjligheter och öppna nya territorier; den nomadiska traditionen och tendensen att leva i trupp, hjord och stam snarare än i en social anpassning ; öppningen mot alla språk och kulturer som uttryck snarare än ett enat, entydigt språk – allt detta gör den nya cirkusens representanter till ojämförliga förmedlare av den sortens drömmar och projektioner som ligger i vår egen tid .

Mänsklig balansakt
Mot den traditionella cirkusens betryggande ideal och referenser – till den kvinnliga ljuvheten, det manliga styrkan, till djurens bestialiska raseri och till den mänskliga övermakten – ristar den här cirkusen nya spår : här handlar det om fräckhet och poesi, erotik och attraktion mellan könen, människorna och tingen. I den nya cirkusens mest halsbrytande akrobatier är det aldrig det glamorösa dödsföraktet som iscensätts, utan tvärtom den allt för mänskliga, skrattretande och tragiska dialektiken mellan livet och döden, tyngden och lättheten, katastrofen och balansgången. Det är själva tyngdpunkten som har förändrats, frågan som förskjutits, förvridits och omformats, liksom de kroppar vars prestationer inte längre är varken atletiska eller estetiska utan snarare skapande, tillblivande i helt nya, oanade identiteter.

Kroppens instrument
Hos Cirque Plume, till exempel, är det artisternas kroppar som blir ljud-och ljusbärande : kroppen är ett levande, prövande instrument vars organ bildar autonoma existenser i olika konstellationer, som när den kvinnliga enmansorkestern får två munnar, tre händer, men inga ben alls. Andra kroppar uppgår i ett rent energi-tillblivande, som när akrobaten mitt för våra ögon blir till ett okänt djur vars studsande upphäver alla hittills kända tyngdlagar.
Kanske är det just om detta som den nya cirkusen handlar om ytterst : att skriva om lagarna, reglerna, de vedertagna referenserna som den traditionella cirkusen liksom den traditionella föreställningen vi har om den, rör sig kring. Johann Le Guillerms skakande Cirque Ici framstår här som ett praktexempel på hybridalt omskapande, desto mera oroande som de traditionella ramarna till synes finns kvar. Arenan är perfekt och cirkelformad, musiken allestädes närvarande, och de nummer som utförs gör anspråk på godtagna referenser : lindans, jonglering, och akrobatik.

På liv och död
Men ramarna sprängs och förvrids i det ögonblick som Le Guillerm gör sitt intåg: med överplåstrade ögon, och endast delvis synlig överkropp i en rustningsliknande, trattformad läderbyxa är han en blind, sökande närvaro, vars nummer spelar mera på den olidliga ensamheten, smärtan och dödens närvaro än på en ovationerad prestation. ” Var då ? ” (Où ça ?) heter denna föreställning som handlar om ett till smärtgränsen utdraget hic et nunc, här och nu. Kroppen omvandlas efter hand till rena muskler i omöjlig förvridning, stundtals utmärglad som en koncentrationslägerfånges, stundtals lättare än en materiaflyktande magikers . Samlad i den ligger en energi som är mytisk – Sisyfos, Atlas och Prometeus, men också mystisk, likt den helige St. François d’Assise. När han mödosamt tagit sig över pisten iklädd hopplöst stora holländska träskor på en träbricka som balanseras på fyra tomflaskor – flyttande en i taget, om och om igen – är spänningen större och farligare än alla hisnande möjliga lindanser utan skyddsnät. Perspektivet har flyttats, cirkusen har omvandlats till ett företag där dröm och mardröm vävs om varandra till en ny livsmöjlighet där varje steg blir ett spel mellan liv och död.

BOUNCE. Enligt ordboken: hoppa, studsa, men också skrävla, skryta och skrodera.
De studsar en hel del när jag möter dem mitt under ett repetitionspass på Dansens hus. Sju killar och tjejer – ålder 22 till 27 – i säckiga kläder och rejäla gympadojor, rör sina kroppar med mjuka hopp, ryckiga rörelser, ormlika vågor och akrobatiska breakdancekonster. Funkmusik och mycket skratt. Medlemmarna i Bounce är, trots namnet, allt annat än skrävlande och tuffa.
– Folk har fördomar om att streetdansare måste vara så coola, tunga och hårda, säger Joe Jobe. Många blir förvånade över att vi är så trevliga och fria från attityd.

Gränsöverskridande dans
Alltihop började för drygt två år sedan i en lokal på Västmannagatan, där några hiphopdansare började träffas för att utbyta stilar med varandra.
– Alla som kom fick lägga tjugo spänn i dörren för lokalhyra, minns Jennie Widegren.
Drömmen om ett gränsöverskridande danskompani för streetdansare hade egentligen fötts redan något halvår tidigare då Jennie träffade Karl Dyall under ett dansjobb i Spanien. Karl hade pratat så smått om saken med en danskollega i musikalen ”A chorus line” – David Dalmo, 1995 års världsmästare i Lindy hop. David kände Jennie och Fredrik ”Benke” Rydman sedan barndomen och åren som tävlingsdansare i Västerås. Ambra Succi gick i samma klass som David på Balettakademien. Alvaro Aguilera lärde Jennie känna under ett dansjobb. Sandra Meneses var elev till Alvaro. Damon Frost och Joe Jobe var kompisar till Karl. Och på den vägen var det.

Dedn sjätte oktober
– Den sjätte oktober 1997 sa vi att nu är vi en grupp, berättar Jennie.
Fast det var fortfarande bara lek, inget seriöst över huvud taget. Men jobben tickade in fortare än någon tänkt sig. När en av gruppens medlemmar heter Karl Dyall blir det bara så. Efter bara några månader fick Bounce plötsligt löfte om att göra en egen föreställning på Dansens hus. Den fick heta ”Rot” och speglade streetens rötter i afroamerikanska dansformer som stepp och lindy hop.
– Det var stort, inte bara för oss, utan för streetdance i sig, att få komma till Dansens hus, där det annars mest dansas modernt, säger Alvaro.
Och med en ingång till de stora scenerna har Bounce med tiden blivit något av streetdancemissionärer. Tillsammans behärskar de numera sex-sju olika streetdancestilar med de fantasifulla namnen locking, popping, new school, boogaloo, breakdance samt lindy hop och stepp. Genom workshops och föreställningar hoppas de på att en gång för alla hämta upp dansen ur källaren.
– Bounce kanske främsta syfte är att bygga en plattform för nästa generation, så att streetdance inte dör ut, berättar Jennie. Vi har bara dragit i gång en karusell som vi hoppas ska snurra.

Inte dans
Karusellen snurrar för närvarande på rätt bra. ”Rot” blev en sådan publiksuccé att en grupp för första gången i Dansens hus historia fick uppföra samma verk under två spelperioder. Till showerna ute i landet strömmar inte bara unga, hugade gatudansare.
– Många gamla kommer fram och frågar vad vi använder för musik,
berättar Joe.
Trots detta har de känslan av att kämpa i motvind. Snålblåsten kommer från två håll. Sunnanvinden står andra streetdansare för, de som i motsats till de flesta i Bounce inte gått Balettakademien.
– De känner sig överkörda och tycker att vi har kommit och snott deras jobb, säger Joe.
– Men vi ser det inte så, eftersom vi har klivit in på en annan marknad, fortsätter Jennie. De kompanierna skulle aldrig komma in på Dansens hus, oavsett hur bra de snurrar på huvudet. Här krävs det något mer – kanske inte att man är en skolad dansare, men att man är en organiserad människa.
Den bistrare nordan blåser uppifrån de finare salongerna.
– Hörde ni, utbrister Jennie. Under en jazzkurs på Danshögskolan nyligen påstod sex av skolans lärare att streetdance inte är dans. Fortfarande i dag – 1999 – anses streetdance inte som någonting alls i förhållande till klassiskt, modernt och jazz.

Smutsig asfalt
Det må vara att stilen breakdance är en fredligare form av gängstrid än de regelrätta slagsmål som annars hör till bilden i Brooklyn och Bronx – hiphopens vagga. Det må vara att streetdance, i likhet med gatan, är råare och skitigare än sånt som går att hitta inne i värmen. Men nog är det befängt att påstå att ett gäng unga männsikor, som med total kontroll över sina kroppar rör sig rytmiskt till musik, inte dansar. Frågan är bara vad som händer med uttrycket i dansen när den plockas in från gatan? Finns det inte en risk att den blir rumsren och rentav tråkig?
– Folk har inte hajat det där riktigt, protesterar Joe. Visst, streetdance dansades på gatan från början, men det är för att det gjordes av folk som inte hade tillgång till lokal. Om de hade haft det skulle de inte stå i fattiga gathörn och breaka på smutsig asfalt.
– Vi bor i Sverige och har tak över huvudet, säger Jennie. Vi lever inte det tunga liv som många i USA gör, men vi kan ändå behålla samma smak i dansen.
– En bra boxare behöver inte boxas på gatan, konstaterar David och alla skrattar instämmande.
Att intervjua Bounce är roligt. Det märks att de är ett gäng kompisar som har kul ihop. Lika kul har de oftast då de arbetar de fram sina föreställningar. I Bounce finns ingen ledare, ingen allsmäktig koreograf som sätter sin prägel på resultatet. Den kommande föreställningen ”Freaky flow” utspelar sig i ett flipperspel – en av Benkes idéer, som alla hakade på. Impulserna till hur de olika dansnumren ska utformas kommer från många olika håll.
– Det kan vara en låt någon tycker är grym och så utgår vi från den, berättar Benke.
– Eller också kanske David säger att vi ska hattar i ett nummer, säger Jennie. Då är det hatten vi utgår från när vi gör koreografin. Det går att börja i vilken ända som helst.
– Att jobba tillsammans på det här sättet gör att allting tar längre tid, fortsätter David. Men, det är som i ett fotbollslag – när vi väl har vunnit kan vi dela segern. Det blir en lagkänsla. Vi vet att vi har startat det här från noll. All credit vi får delar vi på. Och med det studsar Bounce vidare. Går det bra i nu vår väntar Europa.

HUR UPPSTOD IDÈN TILL ”MEGA”?
Dag Hallberg (vd på Operan) ringde mig och frågade om jag ville göra något på deras barn- och ungdomsscen. Då fick jag lust att göra en musikal.

HUR KOM DET SIG?
Teatervärlden har alltid betraktat den genren lite styvmoderligt. Det anses inte lika ”fint” med musikal som med talteater. Det eggade mig att se vad den formen har att ge.

BERÄTTA OM PROCESSEN.
Jag har alltid undrat vad ungdomar, framförallt unga tjejer, drömmer om idag. Dom lever i en helt annan tid än vad vi gjorde när vi var i deras ålder. Hur relaterar man till att man kan förstora läpparna på en lunchrast? Vad har man för slags drömmar om framtiden i dagens arbetslöshet? Vad är viktigt och vad är oviktigt för dem? Vilka frågor ställer dom sig? Vi åkte runt till skolor och samlade material. Det vidarebefordrades till Johan Althoff, manusförfattaren och han fick skriva ett manus utifrån sitt femtioåriga liv. Tanken var att även det mötet skulle bli spännande.

OCH DET BLEV DET?
Ja, det blev ett tjockt manus som sedan bearbetats i omgångar. Vi har lagt till scener, skrivit om, strukit och modellerat. Sista manusutkastet fick vi av Johan för två dagar sedan( det vill säga, två veckor innan premiär). Ensemble och musiker har varit med i den processen.

HUR HAR NI REPETERAT?
Första två veckorna improviserade vi bara. Allt från teatersport, trygghetsövningar med musikerna, samtal kring manuset, lekar, vi tittade på film tillsammans osv. Sedan mitten av oktober har vi repeterat med manus. Parallellt med detta har vi haft ett gediget referensgruppsarbete.

HUR DÅ?
Vi har samarbetat med skolor, åkt dit och lekt och improviserat med ungdomarna – dom har kommit och tittat på repetitioner och haft åsikter. Vi har även bjudit in äldre män från näringslivet som har kommit till oss och improviserat kring olika situationer. Det har varit väldigt givande, dom har utgjort en stor del av processen.

Scenografisk lösning
BERÄTTA OM SCENOGRAFIN.
Platsen för dramat bestämdes tidigt, men tanken var att scenografin inte skulle vara realistiskt trogen den miljön. Jag hade en tanke om en vanlig byggnadsställning – men den berättar också något i sig. I historien finns en återkommande tematik kring havet. Havet är en poesi i dramat. Då fick jag bilden av en jättevåg – det blev den rätta sortens skateboardramp. Ole Aasheim genomförde idèn.

Fritt valda medarbetare
ÄR DET SVÅRARE ATT GÖRA MUSIKAL ÄN TALTEATER?
Man måsta använda större kraft för att få ihop alla bitarna. Att göra 2 1/2 timme musikal, med en text på rim, i en jättevåg… klart att jag ibland undrat vad jag håller på med! Men jag har inte varit ensam, utan arbetat tätt ihop med koreografen, kompositörerna, manusförfattaren… ja, alla som varit med i processen och vi har haft väldigt roligt.

DU HAR FÅTT FRIA HÄNDER ATT VÄLJA DINA MEDARBETARE…….
Ja. hälften har jag tagit med mig som tex Mathilda Tham (kostym), Johan Althoff (manus) och Alex Svensson-Métes (musik), de andra har anknytning till huset, men dom har jag också valt. Vad gäller artisterna så har vi haft slutna auditions. Alla är frilansare. Många är unga och har precis avslutat sina utbildningar på olika musikalskolor, några är sångare och har lite skådespelarerfarenhet. När jag arbetar med talteater är alla är skådespelare och det förväntas inget annat av dem. Det har också varit en skillnad i det här arbetet. Jag har fått arbeta med att jämna ut ensemblen eftersom den kommer från så skilda håll.Var och en får göra det dom är bäst på, och lite till. Alla kan inte vara världsbäst på alla tre sakerna, det vill säga sjunga, dansa och agera. Det finns ingen sådan musikaltradition i Sverige.

Cool regissör
DU VERKAR VARA SÅ LUGN SOM REGISSÖR. ÄR DU ALLTID DET 1 1/2 VECKA INNAN PREMIÄR?
Jag arbetar med det som måsta göras.Jag tror att om folk mår bra i en process då blir dom också bra i sin yrkesroll. Materialet måste leva och det måste finnas tid för skådespelarna att överta det. Tillit och trygghet är ömsesidig, annars syr man lätt snygga tvångströjor.

DU VERKAR INTRESSERA DIG FÖR SKÅDESPELARNA OCH DERAS ARBETE?
Jag är beroende och uppfostrad av skådespelare.Jag har aldrig gått någon regiutbildning, min skola har varit att arbeta med skådespelarna.

MUSIKAL ÄR EN UTPRÄGLAD TEATERFORM, VILKET ÄR VIKTIGAST FÖR DIG FORMEN ELLER HISTORIEN?
Historien är absolut viktigast – dom två måste följa varandra, men formen har inget egenvärde i sig. En kultur utan historieberättande är en mycket hotad kultur. Som regissör bör man akta sig för att förälska sig i sina egna bilder. Det får gärna vara stiliserat, personligen har jag svårt med realism. Jag måste hitta en frihet gentemot materialet och i det är leken oemotståndligt.

HUR HAR DET VARIT ATT ARBETA PÅ GÖTEBORGSOPERAN PÅ ETT, FÖR DEM, SÅ OKONVENTIONELLT SÄTT?
Det har bara känts positivt, jag har omgärdats av nyfikna människor. Om folk i huset har haft negativa åsikter så har jag inte märkt av det.

De sju första åren i min skådespelarkarriär jobbade jag i en fri grupp som ägnade sig åt att spela ungdomsteater. Det var ett ganska tufft arbete. Mycket resor. Bygga, spela, riva. Allt gjorde vi själva. Jag måste erkänna att jag i början tyckte det kändes ganska jobbigt att spela för ”fjortisar”. Jag måste säga att efter vissa spelningar så kände jag nästan att jag hatade dem. Jag var bara nitton själv men hundra år mognare, tyckte jag själv. De fattade inte att vi faktiskt hade åkt sjuttio mil för att spela för dem.
Varför var de så otacksamma? Fattade de inte att kultur är bra! Ibland på en del föreställningar så kunde det vara några stökiga killar. De verkade tro att man inte var en levande människa. De trodde att man bara var projicerad rakt upp på scenen. De små idioterna pratade samtidigt som man spelade och ibland kunde man till och med få en lakritsbit i huvudet, bara så där, mitt i en replik. Tyckte de att man var snygg så hojtade de ”visa pattarna”, för att vara snälla tror jag. Ibland bara skrek de. Då och då fick man nog, och då bröt vi och sa att ”om inte ni är tysta nu så bryter vi”. ”Jaha, tänkte de och sulade iväg ännu en lakritsbit. Sen kom de fram efter föreställningen och sa att det var det bästa de hade sett i hela sitt liv, och ville veta var vi skulle spela nästa dag så att de kunde åka dit och titta igen. Jag fattade ingenting. Noll. De tyckte om det men kallade en för ”teaterkärring”.
Jag fortsatte att hata ungdomar något år till, men så en dag vände det. Det var i Karlskrona och jag hade en rätt kul monolog som handlade om att man måste ha stora bröst för att få spela in en skiva. (Det var på den tiden när Samantha Fox och Sabrina och gänget låg i pooler och flöt med brösten samtidigt som de sjöng om nått sexigt.) Jag stod alltså där och spelade, och som alltid så var det någon kille som skrek ”Visa pattarna”. Nu hade jag lärt mig att ge igen så jag mopsade tillbaka och sa ”Visa vad du har istället”. Alla andra gånger så brukade den skrikande killen falla tillbaks i sin stol och skämmas, med en generande rödfärg i ansiktet. Och sen blev jag den stora vinnaren, och alla tyckte att man var jätterapp och kvick. Men inte denna gång. Den här killen sa bara ”OK” och så klev han upp på scenen och inledde någon slags stripteasetävling mot mig. Och dum som jag var så hängde jag på. Publiken jublade och skrek och till slut så stod jag där i bara trosorna. Livrädd. Han däremot var redo. Med tummarna på kanten av sina kalsonger stod han där och bara log. Jag var i chock. Och till slut sprang jag ut. Publiken buade och stampade med fötterna i golvet. Jag klädde snabbt på mig och tänkte att jag skulle aldrig mer spela teater igen, men de andra i ensemblen sa att ”Nu kör vi, det är ju världens ös”. När föreställningen var slut så fick vi stående ovationer och publiken var helnöjd, såklart. Deras kille var ju dagens hjälte. Vad lärde jag mig nu då, undrar ni? Jo, att alltid stå för det man gör. Att inte ljuga på scenen. Och att inte underskatta sin publik. Speciellt inte en ungdomspublik. Jag tycker att de reagerar helt rätt. Är det inte tillräckligt bra, då ska man ha en lakritsgrej i huvudet, på nått sätt. De är ju ärliga. Det är väl det man vill ha när man sysslar med teater? Man vill väl veta om det tar eller inte? Eller man kanske vill ha en klapp i ryggen och någon som säger tillgjort ”Vad bra det var, jättefint”.
Varför ska ungdomar tycka om teater? Vad finns det i teaterns form som
tilltalar dem? Tilltalar, tala till, kommunikation. Teatern säger sig alltså vilja säga något till dem? Jag har en gymnasieklass i Improvisation ute i Täby. Alla var väl ganska överens om att teater för det mesta var jättetråkig. Eller som en kille sa ”Dom bara pratar och pratar och byter stolar med varandra, och varför måste dom skrika så mycket, så gör man ju inte”. Det var flera i klassen som höll med, fast de aldrig hade varit på teater än. Det behövdes inte. Ryktet hade gått före. Jag fick med dem till slut, men då på en improviserad föreställning där publiken var väldigt delaktig. De tyckte att det var asbra. De fick ju vara med och bestämma.
Varför måste ungdomsteater vara så nyttig? Kan den inte bara få vara bra? Visst skulle det vara kul om det var rusning till teatrarna? Tänk om de faktiskt frivilligt kom dit och betalade med egna pengar, som de har jobbat in själva? Tänk om nån frågade på måndagen i plugget någon annan vad den hade gjort i helgen och hon eller han sa. ”Jag var på Dramaten och kollade in Krister Henrikssons senaste” och då skulle den andra få tårar i ögonen och med en lätt rysning säga ”Lyckos dig, få gå på teater”.

FOTO: Paul Knispel.

Nu är det orkan ute och det blåser 33 sekund meter. Då flyger plötsligt en bit av busstaket av. Vi får hjälpas åt att tejpa fast det och jag sitter och håller i mej däruppe på taket i stormen och ser den långa, ringlande kön av bilar bakom och framför oss. I Åtta timmar står vi fast i tullen. Vi tvingas fylla i olika formulär av hårda, ryska tullkvinnor tills de plötsligt försvinner och vi får åka genom alléerna igen.
Det har fallit träd och det är översvämningar längs med hela vägen. Humöret är dåligt och tystnad råder. Vi tittar ut genom bussfönstren och ser trasigheten därute. Avspärrade vägar, nedrasade husväggar och militärer som manövrerar trafiken. Vi får känslan av att vara tillbaka i andra världskriget eller innan ett annat krig, som om krigsbilder var fastetsade i det här landskapet. Ett land som man har kört sönder och samman.

Brända fingrar
På eftermiddagen kommer vi fram till ”Teater Valeri Lysenko Antipris” som ligger en bit utanför Kaliningrad. Den är sliten och mörk på utsidan och när vi kommer in på teatern har strömmen gått. Katastroflarm är utfärdat i staden och stormen har inte nått sin kulmen än, det ska bli värre. Sinnena skärps som inför livsfara och vi känner en stickande rädsla längs med ryggraden. Det är som att kliva in i ett skyddsrum i ingenmansland. Kolmörkt och ett fullständigt kaos. Ingen hittar någonting och vi ska spela om ett par timmar. Man får ta en sak i sänder nu, ordna en sak först och sedan en annan. För att få det att fungera kan man inte ta något för givet. Det blir nödvändigt att vara alert, här finns ingen tid för nervositet.
– Shorty går med en tändare och bränner fingrarna och vi letar oss in bakom kulisserna, jag famlar runt och letar efter ett piano. Då möter vi en långsam, stor råtta och håller på att slå ihjäl oss av förskräckelse.

Himmelsk choklad
Vi börjar undra om det verkligen är möjligt att genomföra en föreställning under de här omständigheterna, men bestämmer oss för, att nu är vi här och kom igen nu, nu kör vi showen om det så ska vara med bara en stearinljusramp och ett piano… kan vi bara skaffa stearin ljus… men det tillåter visst inte brandmyndigheterna och då sjunker modet igen.
Vi är hungriga och trötta och törstiga. Då blir vi bjudna på smörgåsar och choklad av teatereleverna som sitter i ett mörkt lunchrum och vi försöker prata, men ingen kan någon engelska så det sägs inte speciellt mycket. Vi tittar bara på varandra och ler. De är så måna om oss och tycker det är fruktansvärt pinsamt alltsammans, omtänksamma och generösa människor. Och där fanns ett ögonblick när det kändes som om tiden stannade upp. Vi sitter alla runt ett bord i det tysta mörkret och tittar tungt på varandra. Ika är djupt koncentrerad med pekfingrarna mot pannan och försöker strukturera om showen efter de nya förutsättningarna. Daniel har en gammal vis mans uttryck. Shorty dricker en vodka till och flyger fritt med armarna och jag tänker högtidligt, att vi kommer att minnas den här korta stunden av skräckblandad eufori.

Hönslåda som pall
En kvart innan vi ska spela kommer ljuset tillbaka och då står det redan publik och väntar. Vi gör tillsammans med alla på teatern en blixtsnabb uppsättning av scenografin på 20 minuter och hinner knappt byta om, där är redan folk inne i salongen. Hatte skriker ”Ut på scen, dom har väntat i 20 minuter”. Kommando-teater.
– Jag sitter på en hönslåda och börjar spela ouvertyren och när det första skrattet kommer i vår stumma show, så känns allt bra igen, för nu har vi roligt och skrattet binder oss samman och vi blir alldeles varma trots källarkylan från golvet. Det sitter en gammal påpälsad dam i röd mössa längst fram och myser och hoppskrattar. ”Kamrater i alla länder, förenar eder i skrattet!”

Potatismos och vodka
Efteråt bjuds vi på underbar mat: potatismos med smält smör, bröd med kaviar och damplings och vodka förstås. En äldre vithårig man läser en dikt på ryska och fyller hela rummet med sin skådespelarröst.
– Nästa dag, innan vi åker tillbaka till Sverige, får vi en intensivsightseeing av Kaliningrad. Vi ser de gigantiska krigsmonumenten, de kvarglömda tomma monsterhusen från sovjettiden, som börjat rosta och därför ser ännu hotfullare ut. Bostadshus där det är livsfarligt att bo, där allt håller på att rasa samman.
– I tullen är det problem med vårt gruppvisum, eftersom inte alla är med som står på pappret. Det är på håret att vi kommer med på planet till Stockholm. Det ligger Dagens Nyheter på flygsätena men ingen av oss fattar något intresse. Vi sitter tysta och försöker samla alla intryck. Öst går inte att lära känna så snabbt. Och med andan i halsen där på planet till Sveriga var det redan något i oss som ville dit och
spela igen.

För runt 2 500 år sedan föddes teatern i antikens Grekland. Därmed skapades en möjlighet för den enskilde individen att göra sig hörd inför flera personer samtidigt.
Ungefär 2370 år senare kommer en annan slags scen till världen och plötsligt kan du sitta och filma hur farfar gör ett trapetsnummer hemma i köket, en videofilm som du i nästa minut kan kabla ut över hela världen för beskådan på den digitala scenen, internet.
Nu låter vi de tu mötas, internet och scenkonsten. Vår ambition är att skapa ett gigantiskt, dynamiskt och vitalt diskussionsrum för alla sceniska uttryck i Sverige, ett forum för och av dig som är scekonstens målgrupp, publiken.

I Nummer kan du finna information om vad som händer på alla scener runt om i landet, oavsett om du bor i Katrineholm eller Malmö och oavsett om du är intresserad av teater, dans, cirkus, Spoken word, show eller musikal. Nummer är med andra ord den oundgängliga informationskällan för dig som är intresserad av vad som händer inom kultur- och nöjesbranschen..
Hur ofta den kommer ut? Fördelen med en internettidskrift är att den kan publiceras hela tiden. Prenumerera på vårt nyhetsbrev genom att fylla i ett formulär som du finner på Nummers startsida, så få du kontinuerlig information om vilka texter vi lägger ut och när.

VARFÖR EN INTERNETTIDSKRIFT
I dag finns det närmare 4 miljoner internetanvändare i Sverige. De flesta är mellan 12 – 79 år (Källa: Sifo). I hela världen beräknas det finnas runt 600 miljoner ”surfare” i slutet av detta år. Alla kan vi ta del av ”Nummers” innehåll. Jämfört med vilken upplaga man vanligtvis har råd att trycka en papperstidskrift i, så är antalet som kan läsa en internettpublikation alltså svindlande stort. Ett annat argument som talar för ett forum för scenkonst på internet, är möjligheten till en hög nyhetstakt. Nu behöver inte redaktionen invänta tryckeri- och distributionarbetet, vilkas jobb brukar ta i genomsnitt fyra veckor. Istället kan vi lägga ut nyhetsnotiser och andra texter på ”nätet” i samma minut som vi får dem i vår hand.
Tvåkanalig kommunikation är också en enastående fördel med en internettidskrift. Nu kan vi bjuda in läsaren till medverkan i realtid (verklig tid) genom exempelvis chatsidor, debattforum och andra former av diskussionsrum.
I en internettidskrift kan vi också lägga ut video- och ljudfiler från intressanta föreställningar och så småningom också olika interaktiva, scenrelaterade spel, för att bara nämna ett par exempel som är unika för just en internetpublikation.
Vi är medvetna om att vi också förlorar läsare, du som inte har tillgång till dator och modem vare sig på arbetsplatsen eller hemma. Vi hoppas att den teknik som är i utveckling och som gör att du så småningom kan ta del av internet via exempelvis din tv, inom en snar framtid kommer att överlappa den orättvisan.

OM INNEHÅLLET
Den största delen av vår redaktion är du. Det är du som ska se till att Nummer blir Sveriges i särklass rappaste, roligaste, mest intressanta, mest dynamiska, mest aktuella och mest lästa tidskrift för Scenkonst. ”Min recension”, ”Jag tycker”, ”Blåsväder” och ”Kontrareplik” är några exempel på avdelningar som väntar på att fyllas på med just dina texter, tankar och åsikter.
Givetvis innehåller tidningen också redaktionellt material som reportage, intervjuer och en nyhetsavdelning, vilken är naven som allting kretsar kring. Här kommer du att hitta dagsfärska nyhetsnotiser om scenkonst från hela världen med fokus på Sverige, en oumbärlig skattkista för dig som jobbar professionellt med scenkonst, såväl som för dig som bara är allmänt nyfiken.
Med särskild stolthet vill vi avslutningsvis också nämna Nummers underavdelningar ”Scenmusik”, ”Trender”, ”Scentoppen”, ”Scenguiden”, ”Ospelat”, ”Mediascener” samt det sökbara biblioteket där allt publicerat material i ”Nummer” så småningom hamnar. Vi vågar påstå att ingen tidigare eller nu levande kulturtiDskrift kan konkurera med det som Nummer kan åstadkomma med hjälp av vår nya världsscen, internet.

Med hopp om ett intensivt samarbete

Ylva Lagercrantz
Redaktör