Nummer

Bland de grekiska tragedierna finns det en figur som övergår det rent symboliska: Euripides Medea. Detta är en kvinna av kött och blod, som redan har ett våldsamt och mordiskt förflutet, och vars rasande förtvivlan över maken Jasons svek leder henne till den mest förbjudna och fruktansvärda av handlingar: Medea är modern som för att hämnas på sin otrogne man tar livet av sina två små barn.

Legendarisk scen
Det är på Avignon-festivalens mest fruktade och mest eftertraktade scen som en kanske legendarisk uppsättning av denna största av antikens tragedier äger rum, regisserad av Jacques Lassalle och med stjärnan Isabelle Huppert i huvudrollen. Påvepalatsets Cour d’Honneur, en utomhusscen inom palatsets historiespäckade murar där skådespelarna konfronteras med 2 800 åskådare, en bitande Mistralvind i den stjärnklara, kalla sommarnatten, och en akustik som tillhör de svåraste. Ändå är det här som de stora stjärnorna korats på den franska teaterhimlen: Antoine Vitez, festivalens grundare, och skådespelare som Gérard Phillipe och Maria Casarès. Ett framträdande på Cour d’Honneur är den högsta prestige som kan erhållas för såväl regissörer som skådespelare, och varje föreställning inväntas med spänning och vässade kritikerpennor. Avignons 54:e teaterfestivals Medea torde inte lämna någon besviken – och knappast någon oberörd heller.

Verkligt vatten
Den väldiga scenen, inramad av palatsets mäktiga stenmurar, är delvis förvandlad till ett hav av yttersta verkligt, nattsvart vatten. Scenografen Rudy Sabounghi har förbundit det minimaliska med det spektakulära i den till synes mycket enkla dekoren, där Medeas hemvist utgörs av en utskjutande halvö täckt med vit, sträv sand, steril med undantag för några vassa grässtrån som vajar i den tilltagande vinden. Det är kring vattnet som handlingen skapas, ett vatten som symboliserar både den landsfördrivna Medeas flykt från Colchien (i det nuvarande Georgien) till den grekiska staden Korint, och också den genomgående allusionen till döden, passagen över Styx.

Medeas hämnd – en teaterhistorisk repetition
På den lilla halvön, omgiven av sina ännu lekande och skrattande barn, samt den oroliga trotjänarinnan som fruktar ett kommande, dödligt drama, vandrar så Medea i ångest och förtvivlan över de nyheter som Korints kung Créon har delgett henne : hennes make Jason, för vars skulle hon redan mördat sin egen bror och gått i landsflykt, och som hon själv hjälpt att bli utnämnd till kunglig hjälte genom att hemföra det magiska Gyllene Skinnet, har lämnat henne och deras två barn för att gifta sig med Créons dotter. För att inte det blivande, äkta paret ska störas vill därför Créon åter driva Medea i landsflykt. Jason, den opportunistiske lycksökaren, försöker övertyga Medea om att hans svek har ett högre syfte: genom giftermålet med kungadottern ska barnen skyddas och deras framtid säkras. Medea själv, säger Jason hycklande, ska inte heller behöva lida brist på något så länge hon lovar att inte använda några av sina vanliga häxkonster för att skada Jason och hans nya fru. Men Medea, galen som en skadskjuten tigrinna, tänker inte låta sig invaggas i några falska förhoppningar. Hennes väg är redan kantad av en död och en förgörelse som är utan återvändo. För att hämnas på Jason beslutar hon i hopplös förtvivlan att sätta det kungliga slottet i brand, och dödar därefter sina egna barn. När allt är förlorat tar hon så sitt eget liv, och uppenbarar sig för Jason som en vålnad tillsammans med de två döda barnen, och kramar den sista droppen ut hämnden genom att neka honom att begrava sina söner. I stället för hon dem själv över det mörka vattnet, bort till dödsriket bortom allt hopp och liv.

Bländande och tragisk Isabelle Huppert
Isabelle Huppert, välkänd från filmduken och mångfaldigt prisbelönad för sina starka kvinnoroller som i Bob Wilsons uppsättning av Virginia Woolfs Orlando, är en gnistrande Medea. I en roll som är så uppenbart laddad med passionerat våld och tragisk ondska lyckas hon med det säregna konststycket att skapa en verklig kvinnofigur, vars öde inte bara är resultatet av bekymmerslösa gudars hänsynslösa tärningsspel, utan tvärtom skapas av mänskliga gärningar och lustar. Hupperts Medea är en skoningslös mor och en till galenskap svartsjuk hustru, men hon är också – kanske framför allt annat – en desperat kvinna vars kärlek drivit henne till familjemord och evinnerlig ensamhet. I sin bländvita, fotsida klänning där det svarta vattnets vågor reflekteras som det egna ödet utgör hon en kraftfull, mäktig och skakande bild av sorg och ensamhet hennes exil fullkomlig, bokstavlig och bildlig, eftersom hennes livskraft från början vänt sig till ren destruktivitet. Visst är hon skyldig. Men efter döden spelar varken skuld eller oskuld någon roll.

Bägge pågår under exakt samma period, tre veckor i juli varje år. Skillnaden dem emellan, är till det yttre hårfin: In, det är den officiella festivalen – och den mest prestigefulla. Off står för det som ligger utanför In-festivalen, det vill säga alla de evenemang som inte tillhör de officiellt inbjudna trettio föreställningarna. Men det är också ungefär här som skillnaden upphör. Off-festivalen, lika mycket som den officiella kollegan och föregångaren, är numera en institution som varje år samlar över 500 föreställningar – eller 400 teatertrupper – inte bara ifrån Frankrike, utan också från den internationella scenen.

Privata lägenheter som scen
Sedan ett par år är Off-festivalen lika välorganiserad som In med sitt tjocka program som varje besökare fritt kan välja och vraka ur. Eftersom In-festivalen traditionellt beslagtar stadens vanliga teaterscener måste däremot Off-festivalen skapa sina egna rum: Det gör den överallt; i skolor, gymnastiksalar, barer, ute på gator och torg samt sist, men inte minst, i privata lägenheter som de vanliga invånarna tillfälligt utrymmer. För publiken är det inte alltid lätt att skilja agnarna från vetet i ett så enormt utbud. Om det fortfarande är sant att Off-festivalen genomgående är mera avant-gardistisk än In-festivalen, så är det inte desto mindre att faktum att det bland de 500 föreställningarna finns vissa som kanske inte borde ha sin hemvist på den professionella scenen. Men ändå är dessa skådespel undantag i ett annars mycket kvalitativt urval.

Cirkusartister och barnskådespelare
Bland höjdpunkterna på årets Off-festival finns till exempel en lysande föreställning vid namn Vita Nova, där den internationellt kända Chalons-sur-Saone-skolans före detta cirkuselever artikulerat sin akrobatiska konst i en koreografisk komposition av dansarna Fattoumi/Lamoureux. Ett annat exempel är den häpnadsväckande Méfiez-vous de la Pierre à Barbe av Madani Compagnie, där extremt unga skådespelare (6-15 år) gör en uppskakande frågeställning kring vad som leder barn till att bli dödliga soldater… För Off-festivalens publik är en enda regel giltig: att leta, lyssna och nosa sig fram på gator och torg till godbitarna.

De har fel. Bartabas tillhör nämligen mer än någon annan nu levande teaterkonstnär, Avignonfestivalens historia.
Redan på sjuttiotalet brukade den då nästan okände, gåtfulle ryttaren komma insprängande på påvepalatsets borggård tillsammans med en färgstark trupp från främmande breddgrader, för att upplösa de traditionella teaterparaderna genom stegrande hästar och levande råttor som slängdes in i publikmassorna. Bartabas omhuldade noggrannt myten om sin egen härkomst, och var den franska scenkonstens svarte riddare.
Nu är han i stället sedan många år festivalens hedersgäst. Och det är i Avignon som han framför uruppförandet av sina nya föreställningar vartannat år. I hans föreställningar, som egentligen bara borde heta något så enkelt som ”hästcirkus”, är det den ordlösa teatern med symbolisk sprängladdning som tar plats. Det originella faktum att hälften av hans skådespelare är hästar, minskar inte den teatrala kvaliteten i föreställningar där den mänskliga identiteten och dess mytiska ursprung utforskas.

Talmagi och vita springare
Det är inget tvivel om att Bartabas själv befinner sig mitt i de magiska frågor som hans föreställningar iscensätter. De tidigare uppsättningarnas titlar – Shaman, Mazeppa, Zingaro, Chimère, Eclipse bland andra, utgörs var och en av ett laddat, sjutalt bokstavsantal. Årets nya skapelse gör inget avsteg ifrån den regeln, Triptyk. Snarare går Bartabas ännu längre in i symbolismens med sju indiska dansare, sju kvinnliga och sju manliga ryttare, och sammanlagt tre gånger sju hästar: sju snövita lusitanier med havsblå ögon, sju ljusgnistrande fuxar, och ytterligare sju av inalles helt olika raser, storlekar och färger.

En skapelseberättelse
Föreställningen utgörs, som titeln anger, av tre olika partier i högst olika stilar, men fungerar som en helhet: Triptyk är rakt igenom Bartabas egen skapelseberättelse till en musik som ingen tidigare hade drömt om att låta hästar dansa till: Stravinskijs Våroffer, den nutida kompositören Pierre Boulez’ Dialogue de l’ombre double (Den dubbla skuggdialogen), samt, för det tredje och avlutande partiet, Stravinskijs Psalmsymfoni.

Från reptilstadium till prinsessor
I den första delen av föreställningen ligger den cirkelformade manegen i mörker, omvärvd av en instrumentstämmande symfoniorkester. Sakta ljusnar det över den kopparfärgade sanden, alltmedan musiken ökar i intensitet. Här ligger mörka, obestämbara kroppar i ormliknande formationer, urtidskreatur mellan fisk, reptil och fågel, vars svartmålade ryggfenor är dubbeltydiga: detta är varelser stadda i mutation, som kanske också kan vara giftiga. De indiska dansarna är mästare i kalaripayatt, en översinnlig blandning av krigsdans, religiös rit och meditationskonst, traditionellt reserverad år prinsar, och som fortfarande utövas i sydvästra Indien. Under rituella, sagolikt smidiga och långsamma rörelser stiger de upp ur den röda jordens smältdegel som i en tillblivelseprocess. Då kommer hästarna, förda av – och sammanvuxna med – sina ryttare med ansikten målade i lera, henna och naturpigment. Deras möte symboliserar en ursprunglig livskamp som är långt mer mystisk – och också intressantare – än vad den vedertagna darwinismen vill låta påskina. Mötet är samtidigt en lärdom och en sammandrabbning, och kulminerar i en komplex koreografi mellan hästar och människor där liv och död cirklar kring varandra och tillsammans formar tid och rum.

Uråldrig teater
Den andra delen av föreställningen ackompanjeras av klarinettsolon. Här är hästarna inte längre närvarande. Istället har de ersatts av stora, från taket nedsänkta, skulpturer föreställande hästkroppar kring och med vilka en magnifik koreografi skapas av två andra dansare. Den levande kroppen och dess möjliga död har omvandlats i kulturell och religiös metarmofos till statiska objekt som vi sedan urminnes tider söker förhålla oss till: skelett och reliker, symboliska ting som förbinder oss med myten om liv och död. Slutligen, till psalmsymfonins gudomliga toner, förenas den urtida historien med vårt kollektiva omedvetandes myter. Här kommer dansarna tillbaka och flankeras av prinsesslika ryttarinnor i ett mäktigt dressyrnummer mellan dröm och verklighet. Cirkeln är sluten, och sin vana trogen avhåller sig Bartabas från att ge några definitiva svar på de frågor han slungar ut till publiken. När en kristuslik dansare nedsänks på manegen från taket intar han mellan hästarna en tyst, fosterlik position som inte berättar om han ska födas eller redan är död. I Triptyken tecknas de mänskliga drömmarnas öde genom de mest fundamentala medlen som scenkonsten har till förfogande: rörelse och rytm, inspiration och utandning, ljus och mörker. Visst är detta teater, en ordlös, uråldrig teater som i sin intensitet är mer omtumlande än de flesta.

När man besöker en magiker som Joe Labero på nätet förväntar man sig kanske något mer magiskt än en rent kommersiell sajt som denna. Här finner man information om hans show, speldatum, information om var man kan köpa biljetter, alla bra recensioner citerade, samt en ”magic shop” där t-shirts med Joe Labero-tryck finns att köpa. Servicen är sålunda mycket god. En fyllig historik finns om magikern, startsidan är snygg, bilderna är bra, men utöver detta imponerar Joe Laberos sida inte nämnvärt. Personligen är jag lite allergisk mot vit textmassa på svart bakgrund, eftersom det är jobbigt att läsa på skärmen och skapar lite begravningsstämning. Och borde inte en trollkarl ha flera kort i rockärmen än så här? Åtminstone några externa länkar.
Joe Laberos hemsida

Lekstuga für alle
Peter Wahlbecks trumtrum – sajt liknar ingen annans och går helt i linje med hans ”für alle”-koncept. Här finns allt man kan önska av en hemsida och mycket mer: rykande aktuell information om vad som händer i für alle-världen, smakprov på skivorna, sjuka filmklipp, massor av klickningsbara bilder, tecknade serier, postorderservice med mera. FAQ-avdelningen (FAQ=Frequently asked Questions)är helt hysterisk med bland annat infogade bilder av fiberoptiska julgranar och sångtext och noter till låten ”Vegomulle”. Dessutom får alla symaskinsfetischister sitt lystmäte under avdelningen ”Machine”.
Trumtrum tycks vara en oändlig sajt och uppdateras så ofta att man måste surfa dag som natt om man ska hitta alla pikanta detaljer. En guldstjärna för att all teknik också verkar fungera – åtminstone stötte inte jag på några återvändsgränder i für alle-träsket. Men den som ska surfa hit bör nog ha ett raskt modem, för sidan är som sagt väldigt fyllig.
Peter Wahlbecks hemsida

Inofficiell guldgruva för Bergman-fansen
Här finner man MYCKET fakta om Ingmar Bergman, med såväl biografiskt som professionellt material, och sidan ger ett heltäckande intryck. Hela Ingmar Bergmans teater- och filmkarriär, med mängder av matnyttig information – till och med om musiken ur hans filmer – har kartlagts. Sidan är bra för den som söker information om legenden, här finns till och med gamla pressreleaser, men bristen på bilder och den lite stelbenta layouten gör den inte till någon estetiskt tilltalande surfplats. Uppdateringen är oklanderlig.
Inofficiell hemsida om Ingmar Bergman

Sparsamt men elegant
Carl Einar Häckners inofficiella hemsida är elegant och enkelt utformad och består av fina polaroider föreställande det beundrade föremålet och textmaterialet utgörs av en intervju med Carl Einar Häckner. Sidan är lättnavigerad med hjälp av en navigeringslist där man kan hoppa mellan rubrikerna, eller så kan man välja klicka på en tecknad trollstav för att läsa intervjun kronologiskt. Sidan är fin, men bjuder inte på några tekniska finesser. Inte ens länkar finns, bortsett från en e-postlänk till webmastern. Den har inte heller något direkt nyhetsvärde och tycks inte ha blivit uppdaterad på länge.
Inofficiell hemsida om Carl Einar Häckner

Historisk
Ett par fans, vars kärlek tycks ha svalnat, har för länge sen lagt ut en hemsida till Henrik Schyfferts ära. Startsidan är mycket personlig och utformad som ett kollage. Innehållet handlar till stor del om Schyfferts musikaliska produktion, men där finns också en hel del om hans radiokarriär samt om Killinggänget, men detta har inte uppdaterats på väldigt länge. Vem i hela världen är intresserad av Whales turnéschema från 1998?! Ödsla ingen tid på att surfa till denna sajt.
Inofficiell hemsida om Henrik Schyffert

När jag söker efter svenska scenkonstnärer på nätet förbluffas jag över hur få av dem som faktiskt har lagt ut egna hemsidor. Jämfört med motsvarande yrkesgrupp i exempelvis USA, framstår Sveriges scenkonstnärer som museala.
   Även de svenska fansen är dåliga på att tillägna sina teateridoler hemsidor. Jag har dock funnit några kändisar från teatervärlden som gärna träffar sin publik på nätet. Och tre hängivna fans som flitigt knackat HTML för att hedra sina idoler.

Allt om Ridell och Lund
Mi Ridells hemsida är informativ och överskådlig med en personlig prägel. Där står allt man kan tänkas vilja veta om Mi Ridell – hon har lagt ut en fullständig CV där det till och med framgår att hon innehar *B*** körkort! Tekniken fungerar bra och sidan går snabbt att ladda ner. För de hängivna fansen finns en gästbok att skriva i och skrivs gör det verkligen! Under ”aktuellt” finner man ett personligt meddelande från Mi Ridell där hon berättar vad hon gör just nu och innehållet i meddelandet vittnar om en god uppdatering.
Mi Ridells hemsida

På Regina Lunds hemsida kan man läsa om det mesta ur hennes biografi, från och med födseln på en bastubänk i Finland, men också en systematisk genomgång av hennes skådespeleri- och musikkarriär. Regina Lund skriver personliga brev till fansen och sidan är någorlunda bra uppdaterad. Dock står där ännu inget om hennes och Jonas Malmsjös bröllop. Ett par tekniska finesser, såsom videoklipp, förhöjer sidans intryck, men det kan krävas vissa tekniska kunskaper för att få dessa att fungera, eftersom man måste ladda hem programmet Real Player till sin dator, om man inte redan har det. Ett plus för att Regina Lund länkar till en sajt där man kan göra detta.
Regina Lunds hemsida

Snoka hos Osten
Jag sökte länge och väl efter någon svensk regissör som lagt ut en egen hemsida och fann till slut Suzanne Ostens. Här är man välkommen att snoka, skriver hon själv, och det man kan snoka i är allt Suzanne Osten har gjort inom teater, film och radio. Dessutom har hon lagt in mängder av lästips, bland annat för den som vill läsa på om feministisk teaterteori. Syftet med sidan är, enligt Suzanne Osten, att underlätta faktasökning för eventuella forskare, studenter eller andra intresserade och samtidigt avlasta sin assistent, som tidigare fått svara för dylik information.
Sidan är välstrukturerad och överskådlig, och man finner lite om mycket, men jag saknar fler personliga kommentarer kring hennes arbeten, sådant som man kunde vänta sig att finna på en regissörs hemsida. Som det är nu liknar hennes textmaterial mest utdrag ur programblad.
Suzanne Osten upplyser mig om att hon, med assistens från Benjamin Glaser, gjort den ”i ren glädje över allt modernt”, men tekniken är trots det sparsam med endast två externa länkar – till Suzanne Ostens arbetsplatser. Nu står det visserligen klart och tydligt att sidan är under uppbyggnad, vilket kan ses som en förmildrande omständighet.
Suzanne Ostens hemsida

Senaste nytt 1998
På Jonas Gardells cyberplats hittar man en vacker startsida som rymmer information om hans person, pjäser, shower, böcker, samt tv- och filmproduktioner. Men sidan är långt ifrån komplett och många av de interna länkarna krånglar. Här och var dyker också konstiga tecken upp, som förmodligen är programmeringsmissar. Om gästboken fungerar är svårt att säga, det kan också vara så att ingen skrivit i den. Sidan har inte uppdaterats på ett bra tag: under ”aktuellt” är sidan blank och under ”turné” finns speldatum för Komma tillbaka, som spelades 1998.
Jonas Gardells hemsida

Kalas för Jöback-fans
På Peter Jöbacks hemsida finns allt från en komplett CV och reklam för hans aktuella Londonproduktion, till en fanclub-avdelning där det chattas för fullt fansen emellan. Sidan är överskådlig och stilren, med många bilder. Till och med bilder som fansen uppmanas att ladda ner och använda som skrivbordsunderlägg och dessutom tydlig information om hur man gör detta. Man kan också lyssna på låtar från Peter Jöbacks senaste skiva och det tekniska fungerar här utan anmärkning. Bra service med andra ord! Sidan är bra uppdaterad.
Peter Jöbacks hemsida

* Fortsättningen på detta reportage kan du läsa under rubriken Del 2: Nummer granskar hemsidor