Nyheter på Kungliga Operan

En mjukstart på året bjuder Elisabet Ljungar och Eva Pilat på i Kabaré Forssell som har premiär den 20 januari i Vasans foajé. Kabarén består av sånger av Lars Forssell sammanfogade med texter av bla Hjalmar Söderberg.
   Nästa premiär dröjer till 14 mars. Då har Guiseppe Verdis tragiska opera Rigoletto, om den fruktade hovnarren och hans vackra dotter, premiär på stora scenen.

En boxares öde
H.P. är en opera som likt sin huvudperson, boxaren Harry Persson, reser sig när den är på väg att räknas ut. Beställd år 1990 men aldrig spelad får den nu sin urpremiär som konsertopera i Norrköping, tonsättaren Lars-Åke Franke-Bloms hemstad.
   H.P. har premiär i De Geerhallen den 17 mars, spelas även den 18 mars och i Berwaldhallen den 25 mars.

Starka kontraster
Lagom till vårens ankomst fyller Jacques Offenbachs sprudlande toner Vasans scen och salong när operetten Pariserliv har premiär den 31 mars.
   Av ett helt annat slag är operan Clara, skriven av Hans Gefors efter ett libretto av Jean-Claude Carrière. Clara är en samtidskommenterande opera om vad som döljer sig bakom den välordnade borgerliga fasaden. Möt henne den 12 maj då verket har Sverigepremiär på stora scenen.

Ehrling dirigerar Kronbruden
Kersti, huvudpersonen i operan Kronbruden är precis som Clara ett offer för sin tids sociala konventioner.
   Sixten Ehrling dirigerar operan som skapats av Ture Rangström efter ett drama av August Strindberg i ett konsertant framförande på stora scenen den 7 och 9 juni.

Poesi som talar

När en poet börjar bli lite till åren kommen brukar hans eller hennes förlag ge ut de samlade dikterna – gärna i pocketupplaga. Nu gör Wahlström & Widstrand det med Katarina Frostenson, men inte för att hon är till åren kommen eller för att man vill göra bokslut, utan för att hon är en ständigt aktuell och populär författare med läsare även bland unga. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst.

Dikterna i boken spänner över två decennier – från Rena land (1980) fram till Korallen (1999). Urvalet har Frostenson själv gjort, något jag ställer mig en smula frågande till. Jag vet inte om författare själva bör välja bland sina egna texter. Ofta blir det ett intressantare urval när någon annan gör det.
   Dessutom tycker jag att det är synd att det bara är poesin som kommit med i urvalet och inte dramatiken. Hennes pjäsexperiment handlar ju mycket om att använda poesin som dramatiskt verktyg. Den särpräglat poetiska och egenartat odramatiska dramatik som Frostenson har gjort sig känd för kunde gott ha tagits med i en sådan här volym, då den så att säga ställer ordet på scenen, prövande och samtidigt orörligt.

Text som färdas genom tiden
Det är väldigt intressant att läsa en poet vars text färdas så här genom tiden. Och det är uppenbart hur lätt dikter åldras. Någonstans känns det bra att de gör det. Det tyder på att de inte kan friställas eller slippa skärskådning från tid till tid, och det gör dessutom själva tiden synlig. Det underliga är att man kan svära på att de tål tidens tand om man läser dem just i det ögonblick de befinner sig på rätt plats i tiden. Men när man går tillbaka till poesi man bara några år tidigare läst och ansett vara tidlös är det slående hur ofta man finner den tillgjord, omodern.
   I detta urval tycker jag mig skönja inte bara tidens väg utan även vissa ämnens väg genom författarskapet. Här finns förbehållslösa kärleksdikter, såväl som bittrare ord om kärlek och beroende. Den för Frostenson karakteristiska krängningen av diktvärlden blir alltmer uttalad: det som nyss varit fyllt av nåd och harmoni kan i en och samma dikt bli bittert, förfärligt och kantrat.
   
En poetisk obehaglighet
På samma sätt tätnar dikternas form: de tidiga är spretigare och känns yvigare. Kanske går Frostenson in i ett allt större beaktande av mellanrummen, avstånden mellan orden och tystnaden? Mycket tyder på det. En god avsikt för poeter är att låta mycket vara osagt. Den skira balansen mellan sagt och osagt kan betyda allt för en dikt.
   Som alltid när poesi talar, uppstår en liten obehaglighet. Det är samma obehaglighet som Frostenson har tagit med sig in i sina dramer. Eller om det faktiskt är dramerna som befruktat poesin:

”Den första akten börjar med språk i mörker. Sedan, måste/de börja tala. De måste alltid börja tala, det är villkoret/Villkoret – är sorg/

(ur dikten ”Scen” Joner, 1991)

De tre tenorerna till Förbjudna staden

”De Tre tenorerna”, Pavarotti, Domingo och Carreras, kommer att sjunga i Förbjudna staden i Peking den 23 juni, meddelade organisatörerna på måndagen.

Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras ska höja stämningen på Kinas internationella olympiska dag. Dagen ingår i Kinas upptrappning inför kampanjen om 2008 års olympiska spel.
   Andra kandidater är Paris, Toronto, Osaka och Istanbul. I juli avgörs vem som får arrangera spelen.

Lasse Berghagen vann årets Edvardpris

MALMÖ. Lasse Berghagen har blivit utsedd till 2000 års Edvard-pristagare av tidningen Kvällsposten. Priset är uppkallat efter skådespelaren Edvard Persson och har delats ut till underhållare sedan 1979.

   – Jag blir både glad och rörd, säger Lasse Berghagen efter beskedet.
   – Men den komiska sidan har fått stå tillbaka lite hos mig de senaste åren. Även om jag river av Flirtige Kurt och andra krumelurer när jag är ute och showar.
   Tidningens jury gillar Lasse Berghagen för att ”han inte surfar på trenderna utan vågar vara sig själv och därför alltid är hipp”. Dessutom har han genom åren ”dokumenterat en imponerande bredd genom att vara charmör, poet, författare, kompositör, sångare, skådespelare, ståuppare, komiker och allsångsledare – allt i samma person”.
   Tidigare vinnare är bland andra Nils Poppe, Helt Apropågänget och Fredrik Lindström, som mottog Edvardstayetten förra året.

Militärmusik i sommar i Ystad

YSTAD. Det kommer att ljuda av militärmusik mellan de gamla dragonkasernerna i Ystad i sommar. Det är hemvärnets musikkår som för andra gången arrangerar en tattoo på regementsområdet.

Vid sekelskiftet hade Ystad norra Europas största dragonregemente med 1 500 hästar. När de försvann marscherade infanteriet in och senare pansar- och luftvärnssoldater, som också försvann till slut.
   I augusti marscheras det till sprittande militärmusik. En del av den dirigeras av captain Calum Gray, musikansvarig för The Band of The Light Division, England. Captain Gray blir gästdirigent och komponerar öppningsfanfaren till tattoot som pågår 14-18 augusti.
   Det blir också svenska militärmusikkårer på kaserngården. Och en till engelsk, The Band of HM Royal Marines Plymouth. Från Norge kommer Norske Gardesveteraners Drillkontingent med sin spektakulära gevärsexercis.
Musikkårer från Tyskland, Danmark, Holland och skottar i kilt och med säckpipor kommer också att släppa loss i Ystad.
   Det blir tre föreställningar, meddelar arrangören Hemvärnets Musikkår i ett pressmeddelande. Till varje föreställning finns det läktarplatser för 5 200 åskådare.

Shanti & Angela i vårens sexigaste pjäs

Pjäsen det handlar om hette ursprungligen Reigen, skrevs av Arthur Schnitzler och hade urpremiär i Wien 1921 – med åtal som följd.
   La Ronde fick den heta när Maz Ophuls 1950 gjorde film av historien. Nu var tiden mer mogen och det blev succé. Så blev det 1990-tal och brittiske dramatikern David Hare tog tag i sprängstoffet. 1998 spelades adaptionen Blue Room på Donmar Warehouse i London med Nicole Kidman och Iain Glen i rollerna. Och det var där Daily Telegraph-recensenten satt och dreglade.
   I Dramatenversionen har pjäsen fått titeln Tio exempel på kärlek.
   – Vi diskuterade olika namn och ett förslag var Tio gånger sex, men vi tyckte att det lät så plumpt, berättar Angela Kovács. Det blir tråkigt om allt bara ses från sexsidan, även om det nu råkar hampa sig så att allting slutar där – i sänghalmen eller på köksbordet eller var de nu håller till. Vi tycker att pjäsen handlar mycket om längtan.

Upprepade passioner
De har just avslutat veckans repetitioner och regissören Eva Dahlman rusar som ett yrväder genom sceningången och vinkar hej till sina skådisar – Shanti i svart Bondelidskinnjacka och Angela, som efter intervjun ska ta tåget hem till maken och 1,5-åriga Jonatan i Malmö. I hissen upp till Dramatenfiket ber hon om ursäkt för att hon stinker vitlök – något som hennes motspelare borde ha mer att invända mot än en reporter som för säkerhets skull ändå bänkar sig på behörigt avstånd på andra sidan kaffebordet.
   I pjäsen länkas tio personer samman i en kedja av erotiska möten. Horan gör det med taxichauffören, som gör det med barnflickan, som gör det med studenten, som gör det med den gifta kvinnan, som gör det med politikern och så vidare. Shanti och Angela gestaltar samtliga roller, och även om ljuset släcks just när det är dags för själva sexakten, blir det ändå ett och annat ganska intimt möte dem emellan under kvällens gång.
   – Visst kan det kännas konstigt att stå och råhångla med en kollega på scenen, säger Shanti. Med tvåhundra människor som sitter och tittar är det inte direkt något passionerat ställe. Men det får man ta som skådis. Det är bara att flamsa igenom den grejen på repetitionerna och gå in i det.
   – Egentligen tycker jag att det är samma problematik vad gäller alla känslor, fortsätter Angela. Som skådespelare hämtar man näring från sitt eget jag, men man går inte upp på scenen och är privat. I den här pjäsen står vi inte där och blir kåta, lika lite som man känner sin egen sorg i en pjäs där rollkaraktären sörjer.
   Men vad händer då om någon i publiken sitter och hetsar upp sig, som i fallet med den redan nämnde recensenten?
   – Det där var jag faktiskt med om när jag spelade Skönheten i byn på Helsingborgs stadsteater i våras, berättar Angela. Den tjejen skulle klä av sig och springa omkring en halv jävla akt i BH och trosor. En kväll var det några tonåringar i publiken som började vissla så fort min motspelare rev av mig klänningen. Då blev det lite svettigt. Det fanns inte längre någon överenskommelse mellan publiken och oss – det bara ballade ur totalt.

Sex som drivkraft
Något både Shanti och Angela är övertygade om är att många kommer att rodna igenkännande åt situationerna i Tio exempel på kärlek.
   – Karaktärerna är förstås överdrivna, men deras strävan efter att uppgå i någonting med en annan människa är allmängiltig, säger Angela.
   – Sex är ju en enormt stor drivkraft, fortsätter Shanti. Och ett outtömligt ämne. Jag vet inte om pjäsen har något jättetungt budskap, men den handlar om relationer och passionerade möten och det är något som berör alla.
   – Sex är ju alltid ett uttryck för någonting, säger Angela. Ingen sund människa knullar runt hundra personer på en vecka i strävan efter enbart sex. Kanske behöver den människan självbekräftelse, kanske vill hon komma någon vart i sin karriär, kanske söker hon kontakt.
   – Fast egentligen handlar det nog bara om sex, skrattar Shanti, varpå Angela utropar:
   – Shanti!!! Nu skulle jag försöka göra ett fint inlägg.
   Av den retsamma tonen att döma verkar de två trivas ihop. Det är heller inte första gången de står på scenen tillsammans. 1996 medverkade de i Noréns Kliniken på Göteborgs stadsteater – också då med Eva Dahlman som regissör.
   – Vi hade kul ihop förra gången, säger Shanti.
   – Ja, och när man gör något sånt här litet och intimt – då är det jävligt viktigt att passa ihop, fortsätter Angela. I den här typen av scener skulle det kännas jättestressigt att ha en motspelare som jag kände att jag blev nervös av. Det är viktigt att det inte är en massa attityd i vägen och det är det inte mellan oss.

Svartsjuka?
I likhet med Elverketuppsättningen av Ben Eltons Popcorn vänder sig Tio exempel på kärlek till en något yngre publik än den som vanligtvis brukar synas på Dramaten.
   – Som par kan det nog vara kul att gå och se en sån här pjäs, säger Shanti. Då kan man sen gå hem och diskutera hur man själv beter sig i relationer…
   – Men blivande par ska nog inte se den, skojar Angela.
   Deras egna respektive lär sitta i premiärpubliken. Vad säger då de om att se sin partner förföra och bli förförd på teaterscenen?
   – Min man har inte läst manus, skrattar Angela. Han säger att han ska läsa det, men då säger jag: ”Du vet, jag måste ju ha med det till Stockholm nu”. Nej, men han är cool. Han är själv skådis och regissör och han vet var han har mig.
   – Min flickvän förstår väl att det är något hon får ta, säger Shanti. Men hon jobbar med film, så hon är misstänksam. Hon vet hur alla i branschen håller på. Det är ett speciellt yrke på det sättet, att det blir så intensiva möten emellanåt.
   Ja, alla som har sett Colin Nutleys branschsatir Gossip vet ju hur det kan vara…

Nordisk scenvår i norra Sverige

Två gånger Staffan bjuder Norrbottensteatern i Luleå på.
   Först ut är Staffan Göthes Temperance som hade urpremiär på Teater Västernorrland för ett år sedan. Den 16 februari ligger premiären för den femte och sista delen i sagan om familjen Cervieng som började med La Strada del Amore och fortsatte med (bland andra) flitigt spelade En uppstoppad hund. Isländske regissören Hílmar Jonsson sätter sin prägel på verket. Han gästspelade så sent som i våras som regissör för Grandavägen 7 – Luleå Teaterhögskolas slutproduktion.
   Staffan nummer två heter Westerberg i efternamn. Musikalisk tingeltangelshow utlovas när Pite 55 har premiär den 10 mars. Pite 55 är också namnet på det numera nedlagda mentalsjukhuset i Piteå.
   Gränserna mellan och definitionerna av dårskap och normalitet utforskas.

Unga på scen
Västerbottensteatern i Skellefteå går vidare med sitt arbete med unga människor på scenen. Danska dramatikern Line Knutzons framfart på de svenska scenerna fortsätter här med Först föds man ju som tidigare gjorts av bland andra Unga Riks i underbar tappning.
   Humoristisk, allvarlig och totalskruvad säger teatern själv om pjäsen som regisseras av Christer Engberg (har bland annat gjort filmerna Vildängel och Lusten till ett liv).
   Alla roller utom en innehas av ungdomar som aldrig tidigare stått på en scen.

Möten mellan glesbygd och storstad
Fria gruppen Profilteatern i Umeå skrämmer de vuxna med en spökhistoria. Till musik av Komeda spelas pjäsen En kvinna i svart. Den har spelats i London i tio års tid men Profilteatern har nu gjort en nyöversättning och placerar handlingen i Västerbottens inland.
   Mötet mellan glesbygd och storstad utforskas på Länsteatern i Jämtland/Härjedalen. Helaftonsföreställningen Pärlugglan av Olof Willgren berättar om mötet mellan hemmasonen och brodern som flyttade till Stockholm och blev ekonom.
   Dråplig humor utlovas av teaterchefen Gustav Kling. Premiär i Gäddede i norra Jämtland den 9 februari.
   Teater Scratch i Luleå har intervjuat norrbottniska ungdomar om deras framtidsdrömmar och utifrån det skrivit Anna & Aron – the true story. Pjäsen handlar om livsrum och hur man skapar det men tar också upp frågan om man kan flytta ifrån sig själv. Finner man sig själv om man flyttar till Stockholm?
   Spelas i vår i skolor och som familjeföreställning.

Barnet i fokus
Även Teater Västernorrland har gett sig ut och pratat med barn. Tid att drömma baseras på mellanstadiebarns tankar och drömmar och har premiär i mars.
   Först ut på Teater Västernorrland är dock norske dramatikern Petter S Rosenlunds En hopplös grabb i regi av Carolina Frände med premiär redan i januari.
   En absurd och vildvuxen historia om Jim som kommer till sjukhuset för att han hör så dåligt. Det visar sig dock att vuxenvärlden runt Jim har större problem än så.
   Teater Plaza i Stockholm har tidigare spelat pjäsen under namnet Skitungen. Originalets namn är En umulig gutt.

Köpenhamn på Teater Västernorrland
Teater Västernorrland fortsätter i februari med premiären på engelske dramatikern Michael Frayns pjäs Köpenhamn. Om ett möte under andra världskriget där fysikern Werner Heisenberg uppsöker sin mentor Niels Bohr och dennes fru Margrethe i Danmark.
   Pjäsen utspelar sig när de alla är döda, ser tillbaka på mötet och försöker förstå vad som hände – hur påverkade de varandra och världshistorien? Skrevs 1998 och har sedan dess spelats på scener runtom i Europa och USA.

Strømgren gästar Norrdans
Mer nordiskt blir det på Norrdans i Härnösand som i vår får besök av norske koreografen Jo Strømgren.
   Helaftonsföreställningen Peer Pressure bygger på Ibsens drama Peer Gynt och hade urpremiär i Oslo 1997. Koreografin kommer att omarbetas och framföras i ny tappning med premiär den 23 februari i vår.

Harriets himlafärd av Line Knutzon

Lize Knutzon är född 1965 och har snabbt blivit en profil i samtida nordisk dramatik. På lördag sänds hennes radiopjäs Harriets himlafärd i P1.

Där får vi möta den unga och trasiga Harriet som en dag knackar på hos Gud, men skickas tillbaka eftersom hon kommer alldeles för tidigt. Mötet med Peder och Mortens ostrukturerade tillvaro blir en ny utmaning för Harriet. Ingen av dem har riktigt fått fotfäste i tillvaron. Efter 441 dagar i sin godisbutik har Morten ännu inte fått sin första kund och Peder, som bor i ett päronträd, är inte mycket till hjälp. Ett pärlhalsband blir dock nyckeln till en vacker kärlekshistoria.
   Thomas Müller står för regin och i rollerna hörs bland andra Åsa Persson, Eric Ericson och Björn Bengtsson. Harriets himlafärd sänds i P1 lördagen den 20 januari klockan 19.30 med repris 22/1 klockan19.03 och 28/1 klockan 00.03.
    Som Nummer tidigare har rapporterat har Line Knutzon varit ett hett namn i Sverige de senaste åren. Både Stickor i hjärtat, Först föds man ju och Snart kommer tiden har spelats på svenska scener. Den 7 april i år är det dags igen för Snart kommer tiden. Den här gången på Helsingborgs stadsteater.

Elvis, Elektra och Gogol värmer upp Uppsala

Första premiären för året blir Kungarna vid Fyris, en kombinerad krogshow och teaterföreställning som utspelas i Uppsala från 50-talet till nutid.
   Det blir en musikalisk resa genom två bröders liv, som präglats starkt av Elvis. Den ena brodern, Sigge, som spelas av Freddie Wadling, har exempelvis ett band som enbart spelar Elviscovers på Uppsalas lokala krogar.
   Kärlek och kärlekslöshet är viktiga teman i pjäsen och i centrum för handlingen står brödernas nyligen avlidna mor. Bitterhet, nostalgi och mängder av musik utlovas.
   Premiären äger rum 2 mars på musikkrogen Katalin i Uppsala och i samband med föreställning serveras mat och dryck.

“Familjesprängning” på lilla scenen
Nästa premiär är förlagd till den internationella kvinnodagen, 8 mars, ett symboliskt datum när man sätter upp Sofokles tragiska familjedrama Elektra. Det blir en modern Elektra vi får se, som utspelar sig ett nutida, västerländskt samhälle. Flera större bearbetningar har gjorts i syfte att göra pjäsen intressant även för en yngre publik:
   – Den största förändringen är att vi bytt ut den antika kören mot en bästis, berättar regissören Birgitta Englin.
   Det är Elektra, spelad av Alexandra Rapaport, som fått en bästis att anförtro sig till, men fler moderniseringar har gjorts, som till exempel att alla de antika gudarna har reducerats till en, och den antingen tror man eller tror inte på säger Birgitta Englin.
   Ambitionen med denna uppsättning är att belysa de stora konflikter som kan uppstå när olika kulturer krockar samt att gestalta vad som kan hända när en dotter sätter sig upp emot familj, religion och kultur.
   – Elektra har hatet som enda bränsle och hon revolterar mot allt, säger Birgitta Englin.
   – Det är en riktig familjesprängning vi kommer att få se på Lilla scenen.   

Rappande Rapaport
Under repetitionsarbetet har ensemblen fördjupat sig i aktuella händelser som kan härledas till kulturkrockar.
   – Vi har pratat mycket om det så kallade hedersmordet på den unga kurdiska flickan, berättar Alexandra Rapaport.
   Att Elektra experimenterar med droger är också en modernisering och en anpassning för att den yngre publiken ska känna igen nutidens samhälle och den egna generationens problematik. Men också formen tar ett rejält skutt från det antika dramat:
   – Jag ska rappa, avslöjar Alexandra Rapaport och berättar förtjust att hon ska få ta lektioner i rap på Fryshuset i Stockholm.
   Elektra är en samproduktion mellan Upsala Stadsteater och Fryshuset, där några föreställningar också kommer att spelas under maj månad.

En själ dissekeras på Anatomiska Teatern
Vårens sista premiär för Upsala Stadsteater kommer att äga rum på Uppsala universitets Anatomiska Teater, Gustavianum. Anledningen till detta är dels att ett omfattande renoveringsarbete kommer att påbörjas i Stadsteaterhuset inför jubileet, så där kan man inte vara, och dels för att regissören Ulf Fredriksson länge drömt om att få spela något i den lite annorlunda byggnaden. För dem som inte känner till Anatomiska Teatern kan Nummer berätta att det är långt ifrån någon vanlig teaterbyggnad, utan en lektionssal från 1600-talet som specialdesignades för att så många studenter som möjligt skulle kunna ta del av dissektionsundervisningen.
   Här sätter alltså Ulf Fredriksson upp en dramatisering av Nikolaj Gogols En dåres dagbok från 1834, som brukar betraktas som en av världslitteraturens första skildringar av schizofreni. En dåres dagbok handlar om en fattig skrivare på ett departement i S:t Petersburg som trots sina försök aldrig kommer någonstans i den byråkratiska hierarkin. Så småningom börjar han hallucinera och slutligen drabbas han av storhetsvansinne och får för sig att han är kungen av Spanien.
   – Det kommer att bli ett slags själslig dissektion, säger Ulf Fredriksson.
   Den olycklige skrivaren gestaltas av Gustav Levin och premiär blir det 13 mars.

Satsning på ny dramatik
Inför det stundande jubileet har även ett projekt i kategorin ”teaterns förnyelse” startat. Det är Upsala Stadsteaters dramaturg, Marie Persson-Hedenius, som länge gått och varit avundsjuk på all den nya dramatik som engelsmännen lyckas skaka fram ur sina byrålådor.
   Hon har tagit reda på hur de gör när de vaskar fram guldkornen och har bestämt sig för att efterhärma en engelsk modell:
   – På Soho Theatre i London har de en extremt exklusiv repertoar – de spelar endast debuterande dramatiker och pjäserna repeteras under ovanligt kort tid, därför är det många som kan ges chansen att få sina manus spelade.
   För att Sverige ska kunna släppa fram nya dramatiker tror Marie Persson-Hedenius att det är viktigt att förstå att nyskriven dramatik har andra förutsättningar än välkända och ofta spelade pjäser, där dramatikerns namn eller pjäsens titel ibland själva fyller salongen.
   – Teater Nu är en satsning på att ändra produktionsformerna på institutionsteatrarna för att släppa fram nya dramatiker och nya pjäser, förklarar Marie Persson-Hedenius.
   Projektet kommer att pågå under hösten 2001 och hela 2002.

Skräckblandad vår på Riksteatern

Första premiären för året är inget mindre än två stycken urpremiärer. Det är Lars Noréns nyskrivna enaktare Akt och Kommer & försvinner som ges i form av en helaftonsföreställning.
   De båda pjäserna skiljer sig dock åt i såväl innehåll som form och ett syfte med att spela dem tillsammans sägs vara att visa på dramatikerns konstnärliga spännvidd.
   Akt regisseras av Reine Brynolfsson, som
härmed debuterar som regissör. Det är ett realistiskt drama som utspelas i ett fängelse. Johan H:son Kjellgren spelar en läkare som ska undersöka en patient, spelad av Annika Hallin. Under handlingens gång förvrids dock perspektivet och frågor om skuld, samvete och moral blir centrala.
   Kommer & försvinner har en mer upplöst och abstrakt form och utspelas i en alternativ verklighet. Tre män, gestaltade av Iwar Wiklander, Michalis Koutsogiannakis och Tobias Aspelin, samtalar på ett fragmentariskt och associativt sätt om livet, barndomen och människor omkring dem.
   En stor portion humor utlovas dock i allt det allvarliga. För regin svarar Lennart Hjulström och premiären äger rum 11 januari på Sagateatern i Umeå.

Ulveson regisserar irländskt pubdrama
Nästa premiär är en varm och humoristisk berättelse från den irländske författaren Conor Mc Pherson.
   Fördämningen, som på originalspråk heter The Weir, får härmed sin Sverigepremiär i regi av Johan Ulveson, som liksom Brynolfsson debuterar i regissörsyrket.
   Handlingen är förlagd till en pub på den irländska landsbygden där det ordinarie klientelet utgörs av muttrande gubbar. En kväll besöker den nyinflyttade unga Valerie puben och får ta del av den lokala jargongen, där det ingår att berätta läskiga historier.
   I rollerna ses Annika Olsson, Mats Qviström, Niklas Falk, Peter Parkrud och Ralph Carlsson. Premiär blir det 14 januari i Karlstad.

Psykedelisk andnöd i musikalformat
En helt nyskriven, svensk musikal, förvisso med en aning amerikanskt tema, kommer att ha premiär i Halmstad 24 februari.
   Som titeln Pearl Harbor avslöjar har handlingen med obehagliga saker att göra – andra världskriget och bombningarna av Pearl Harbor.
   Musikalen skildrar de tre sista överlevande från slagskeppet Oklahoma som i över två veckor var instängda i en luftficka medan syret långsamt tog slut.
   Musiken blir rejält blandad med exempelvis triphop, reagge, drum´n bass, country, rock och klassiskt. För manus, regi, scenografi och kostym svarar Henrik Wallgren och han lovar att det inte är fråga om någon traditionell musikal:
   – Det kommer att bli grymt psykedeliskt.
   I rollerna ses och hörs Kelly Tainton, Cristopher Wollter, Fredrik Gunnarson och Irma Schultz-Keller.

Millerthriller för unga
Några flickors lek med det ockulta utgör grundstommen i Arthur Millers moderna klassiker Häxjakten, som bygger på en sann historia om en häxprocess som ägde rum i USA 1692.
   Häxjakten har ett mycket aktuellt tema i dagens allt hårdare samhällsklimat. Moraliska frågor, som att välja mellan att stå upp för sina åsikter, eller att spela med för att rädda sitt eget skinn, är centrala och för inte minst tankarna till mobbing och ungdomsvåld. Men regissören Carl Kjellgren framhåller att Häxjakten först och främst är en spännande thriller och vill försöka berätta pjäsen ur de unga flickornas perspektiv:
   – Är det egentligen vuxenvärlden som skapar sina egna monster och är ungdomarnas fascination för de svarta makterna en utväg de tar till för att de inte finner något annat utlopp för sin kreativitet?
   Premiär blir det 10 mars på Södra teatern i Stockholm.
   

En existentiell cirkushappening
En existentiell happening i cirkusformat står också på Unga Riks vårprogram. I samarbete med Teater ML02 tar man ut Cirkus med Edith på landsvägarna och bjuder Sveriges unga publik på en humoristisk och poetisk resa där exempelvis en clown kan ses och höras läsa Edith Södergrandikter i trapetsen. Premiären äger rum i Skellefteå 19 februari.
   Unga Riks kommer också under våren att starta ett uppsökande projekt som går ut på att spela föreställningar för sjuka barn på sjukhus. Projektet är fortfarande i sin linda och än så länge undersöker man om det är genomförbart berättar Unga Riks konstnärliga ledare Monica Sparby.

Fasansfullt familjedrama á la Strindberg
Läskigt blir det också när kammarteaterns turné med Strindbergs Pelikanen startar. Det är ett relationsdrama med intriger som bräcker vilken modern såpopera som helst.
   Dottern är nygift, fadern nyligen avliden och modern bär på en mörk hemlighet.
   – Det här är en riktig skräckpjäs, säger regissören Ingalill Rydberg.
   I rollerna ses Anita Wall, Calle Jacobsson, Lars G Wik och Tina Råborg.
   Premiär 5 mars i Valdemarsvik.

SM i rap och en avdammad superhjälte
JAM, Riksteaterns alternativa falang som arbetar på områden som rör sig utanför den traditionella scenkonstens, arrangerar under våren Svenska öppna – ett mästerskap i rap, tillsammans med Returmusik. Alla är välkomna att delta, såväl etablerade som färska rappare.
   Fem deltävlingar, som äger rum i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Sundsvall i februari och mars 2001, ska sålla ut ett antal finalister som får slåss om mästerskapstiteln i en final i Stockholm längre fram i vår. Läs mer om Svenska Öppna »
   I maj har JAM också lovat att plocka fram en gammal kultfigur ur gömmorna. Det är Spindelmannen som dammat av sin blåröda trikåkostym för att ge sig ut på Spoken Word-turné.
   Premiären är ännu ej fastställd, men blir förmodligen under maj månad.

Panelen ser Dom i Göteborg

Den mest uppmärksammade pjäsen i Göteborg just nu är Dom på Stadsteatern. Med den vill manusförfattaren Mattias Andersson och regissören Jasenko Selimovic berätta om dagens Göteborg. Om ett samhälle där folk med pengar bor på ett ställe och folk utan pengar på ett annat; där svenskar har sina stadsdelar och invandrare har sina.
   I intervjuer har Jasenko Selimovic sagt att han är ute efter att skildra de drivkrafter i samhället som kan kulminera i en sådan katastrof som branden vid Backaplan. En kort beskrivning av föreställningen: Dom handlar om 15 personer som bor i en betongförort. Här finns bland annat ett gäng med tre killar samt en ung tjej som blivit gravid och inte törs berätta det för sin pappa. Scenografin är uppbyggd kring en vridbar vägg mitt på scenen. I vissa scener hänger skådespelarna i linor så att det ser ut som om man ser dem uppifrån. Två rappare från gruppen Hammerhill Click uppträder i föreställningen. Dom hade urpremiär den 24 november 2000 och kommer att spelas en bra bit in på våren år 2001.
   Nå, hur är pjäsen då? Bra eller dålig? Vad väcker den för tankar? Hur klarar sig skådisarna? Nummers reporter Marit Kapla tog med sig fyra personer ur olika åldersgrupper och med olika bakgrund till en föreställning av Dom: En gymnasietjej, en jurist, en konstnär och en lärare. Läs vad de tyckte!

Ing-Marie Johansson, 17 år
Titel: Student. Går samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet.
Bor i: Eriksbo i nordöstra Göteborg.
Går på teater: Varje gång skolan ordnar något.

Vad tyckte du om Dom?
   – Mer bra än dåligt men jag trodde den skulle vara bättre. Det bästa var att de sjöng live på scenen.

Vad var det du inte gillade?
   – De överdrev många saker. Som att de blev arga för ingenting. En av killarna gick runt och tjatade om 200 kronor. Jag fattade inte varför han var så himla arg för det. Jag har utländska kompisar och de bråkar mycket om pengar. Men det är i så fall uppåt 5 000 kronor och inte så lite som 200.
   – Sedan var det för mycket sex. Man blev nästan äcklad.

Kände du igen saker i pjäsen från verkligheten?
   – Ja, som att utländska killar hoppar på svenska killar. Det är verkligen så, jag vet inte varför. Jag tror att de flesta egentligen är snälla och milda inuti. Men de måste visa sig macho, att de är störst, bäst och vackrast, och de gör det på helt fel sätt.

Fungerade språket?
   – I början när killarna stod och skrek på en tjej, lät det rätt trovärdigt. Men ibland hörde man att de överdrev. Han som gjorde det bäst, det var han som såg mest utländsk ut av dem. Jag tror han pratar så i verkligheten också.

Vad tyckte du om scentekniken?
   – Jättehäftigt! Det var riktigt coolt!

Vad tror du ensemblen vill säga med pjäsen?
   – Kanske vill de visa hur de tror att det är i sådana här samhällen.

Lyckas de?
   – Ja, halvbra. Om det är det som är tanken så var det väl rätt okej.

Skulle du rekommendera pjäsen till dina kompisar?
   – Nej. Jag vet att de inte skulle tycka om den här sortens teater.

Vad vill de se tror du?
   – Något med lite mer spänning i. Det här var inte så spännande.

Anders Grehn, 29 år
Titel: Jurist.
Bor i: Masthugget i centrala Göteborg.
Går på teater: En gång om året ungefär.

Vad tyckte du om Dom?
   – Den var stark, omtumlande och intensiv. Nästan för intensiv ibland. Men jag tyckte om den, absolut. Jag tänkte mycket när jag gick hem.

Vad tänkte du på?
   – På figurerna som var med. Man slogs av deras frustration såväl socialt som sexuellt. Det var nästan desperation. Och de saknade ord och språk. När den ena killen fick veta att han gjort en tjej gravid så exploderade han. Han kunde inte uttrycka sig överhuvudtaget.

Hur skildrades människorna tycker du?
   – Man fattade inte sympati för någon av figurerna. Alla visade mörka sidor. Det var ganska befriande, att man inte sitter och håller på någon. Det är sådana vi är i verkliga livet.

Vad tror du ensemblen ville med pjäsen?
   – Jag tror de ville lyfta fram någon form av samhällstillstånd.

Lyckas de?
   – Det tror jag. Kanske blev det övertydligt till och med. Det var inga nyanser direkt.

Stämmer pjäsen med din bild av betongförorten?
   – Ja. Jag kan inte säga att jag känner igen mig, jag vistas inte i de miljöerna. Men den bilden man hade innan blev nog bekräftad och förstärkt.
   – Normalt sett gör man inget mer än att konstatera att det är så och så för människor i vissa områden. Nu hade man inget val utan var tvungen att ta åt sig av det som utspelades.

Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
   – Ja, det skulle jag. Det är inte varje gång man går ifrån en föreställning som får en att känna som man gör efter den här.

Ulf Kihlander, 44 år
Titel: Konstnär
Bor i: Linnéstaden i centrala Göteborg.
Går på teater: Högst två gånger om året.

Vad tyckte du om Dom?
   – Jag är oerhört kluven. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att plocka in samtidsskildringar på våra stora scener.
   – Det är också viktigt att man tar nya grepp om vad teater är och blandar olika former som installation, video, hiphop och scenografiska lösningar.
   – Å andra sidan blev jag inte helt gripen.

Varför blev du inte gripen?
   – För mej blev det i slutändan politisk teater. Man säger att politisk teater förr var fyrkantig och förutsägbar. Nu, 30 år senare, har vi en ny politisk teater som ramlar i nästan samma fälla. Den är förutsägbar, övertydlig och en karikatyr.

Vad tyckte du om rapparnas medverkan?
   – Det var ett bra grepp. Men det var svårt att höra deras texter eftersom musiken var fruktansvärt hög. På slutet när rapkillarna avslutade, tyckte jag det brände till. Så önskar jag att hela pjäsen hade varit.

Hur var skådespelarna?
   – Flera var bra, särskilt ett par av de i gänget, som han som bland annat spelade dörrvakt (Fares Fares, reds anm).
   – Många av namnen som förr fanns på Göteborgs stadsteater har försvunnit och det har inte varit någon riktig återväxt. Nu kanske de har hittat lite unga förmågor igen.

Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
   – Ja, just för att det är ett ganska gott försök att förnya formen lite grann.
   – Framför allt tycker jag att varenda gymnasieskola i Göteborg ska gå och titta på den.

Elisabeth Andersson, 54 år
Titel: Lärare för förskollärarstudenter på högskolan i Borås.
Bor i: Nol, ett samhälle strax norr om Göteborg.
Går på teater: Ett par gånger om året.

Vad tyckte du om Dom?
   – Jag blev fångad från första stund.
   – Det enda onödiga var när rapparna återkom på slutet efter applåderna. Det kan också ha att göra med att jag inte hörde orden ordentligt. Annars tyckte jag det var oerhört fängslande, fränt och tufft.
   – Jag mådde dåligt kan jag säga. Det var mycket frustration och utanförskap.

Stämde pjäsen med din bild av förorten?
   – Jag tycker att man fick starka bilder av det man redan vet. Men jag tyckte det var väldigt negativt allting. Det är viktigt att ha lite motbilder också.
   – När jag har jobbat som förskollärare har jag fått en hoppfull bild när det gäller barnen som växer upp i de här områdena. Inget sånt kom fram i pjäsen.

Var det någon rollfigur du fäste dig vid?
   – Pappan som hade varit journalist i sitt hemland gjorde starkast intryck på mig, kanske för att jag också är förälder. Han hade förlorat hoppet för sig själv men ville att hans dotter skulle lyckas. Det tror jag är väldigt vanligt.

Vad vill ensemblen säga med pjäsen tror du?
   – Att det håller på att hända farliga saker i samhället. Det är fel att segregationen får gå så här långt. Men frågan är hur man ska komma till rätta med det. Har man släktingar vill man väl bo nära dem.

Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
   – Ja, till mina förskollärarkompisar och absolut till studenterna som går utbildningen.
   – Men inte till dem som redan har en avog inställning till invandrare. Man kan få det ännu mer efter den här pjäsen. Allting stämmer här: invandrare är tjuvar och banditer som bara slåss.

2000-talets folkteater startar i Malmö

MALMÖ. Teaterregissören Ronny Danielsson återvänder till hemstaden Malmö för att starta en 2000-talets folkteater.

På onsdagen blev det klart att han får fyra miljoner kronor av Malmö stad för att sätta igång med projektet. Första uppsättningen blir William Shakespeares En midsommarnattsdröm med premiär i höst.
   – Jag är inte ute efter att starta en ny institutionsteater, utan detta är ett forskningsprojekt. Jag vill undersöka hur en folkteater kan se ut på 2000-talet, säger Ronny Danielsson till TT.
   Han räknar med att sätta upp en pjäs om året under de närmaste tre till sex åren. Med olika medverkande och i olika lokaler varje gång.

Lågt pris
Grundidén är att teatern inte ska vara någon lyx som man besöker en gång om året. Nej, teater ska spelas ute i verkligheten och vara en stark känslomässig händelse som man har råd att uppleva ofta. Priset ska inte vara högre än en biobiljett på Ronny Danielssons folkteater.
   – Jag vill tala direkt till publiken. Min teatersyn kompletterar den teatersyn som redan finns i Malmö, säger han.
   Danielsson vill locka den unga publiken som i dag främst fyller biograferna. Men han vill även ge Malmös unga, arbetslösa skådespelare en chans.
   Rörlighet och direktkontakt med publiken är två av de tre pelare som Ronny Danielssons folkteater vilar på. Den tredje kallar han ”från Ribban till Rosengård”.
   – Jag vill att det ska märkas att folkteatern är en del av Malmö, utan att det för den skull blir lokalrevy.

Söker strandkant
När nu finansieringen av premiären med En midsommarnattsdröm nästan är klar börjar han leta efter en lokal. Föreställningen ska ges på platser som i vanliga fall inte används i teatersammanhang – i en strandkant, kyrka eller i ett magasin i någon av Malmös förorter.
   I En midsommarnattsdröm blandar Danielsson välkända namn som Eva Rydberg och Kenneth Milldoff med artister med annan bakgrund, exempelvis dansare från Iran eller kurdiska skådespelare.
   Ronny Danielsson gjorde sig känd som ledare för amatörverksamheten vid Studioteatern i födelsestaden Malmö, innan han flyttade till Göteborg där han var chef för stadsteatern mellan 1995 och 1997. Han har även varit verksam i Oslo och Stockholm under de senaste åren och räknar med att fortsätta med sin frilansverksamhet.

Gösta Ekman dubbelt aktuell

GÖTEBORG. För några år sedan sade Gösta Ekman att när han fyllde 60, skulle han lägga av som skådespelare.
Nu är han 62 – och aktuell både på tv och på bio, i en film på temat kärlek till teatern.

På söndag är det premiär för TV-serien En fot i graven, där han spelar huvudrollen. Och om några veckor är det på filmfestivalen i Göteborg premiär för Marie-Louise Ekmans film Puder, där maken Gösta spelar huvudrollen.
   – Jag väntar fortfarande på att se vad jag ska bli när jag blir stor, säger han till TT.

En skugga av patos
I En fot i graven, som är baserad på en engelsk förlaga, spelar han en man som tvingas till förtidspensionering och som i sin grinighet ställer till det för sin omgivning.
   Måns Herngren och Hannes Holm har regisserat. Ekman har tidigare synts i deras filmer En på miljonen och Det blir aldrig som man tänkt sig.
   – Måns och Hannes har en värme i sin humor, säger han. De är vettiga och de väljer bra ämnen. Det finns lite av Tage Danielsson hos dom, i det att där finns skuggan av ett patos.
   Serien är gjord i åtta avsnitt och Ekman ställer sig inte främmande till en fortsättning.
   – Men vi måste ju först se hur det här går, om den blir populär hos tittarna.

Kärlek till teatern
I Puder, som får ordinarie biopremiär den 9 februari, spelar han maskören Vippan på en teater, där en föreställning ska förevigas av ett tv-team. Ekman säger:
   – Den handlar om en gammaldags kärlek till teatern, hur den försöker överleva i såpatider. Finns det någon plats för den gamla teatern i dag?
   Han tycker om att arbeta med sin hustru Marie-Louise och säger att detta inte alls innebär att de inte har något att tala om på kvällarna.
   – Tvärtom. Det blir en sorts summing up. Och när jag arbetar med henne har jag alltid mycket läxa som jag måste plugga när jag är hemma.

Pris till Teater Giljotin

STOCKHOLM. Expressens teaterpris ”En bit av Georgs hatt” går i år till Teater Giljotin, som håller till på en minimal källarscen med bara ett 50-tal sittplatser i centrala Stockholm.

Trots knappa resurser har teatern, som främst spelat nyskriven nordisk dramatik, under elva år haft en central roll i det samtida svenska teaterlivet som både introduktör och debattör, skriver juryn i sin motivering.
   Grundarna Kia Berglund och Rikard Borggård får ta emot ”En bit av Georgs hatt” som är en skulptur gjord av Marie-Louise Ekman.

Mycket nytt på Stockholms Stadsteater

Backstage drar igång det nya året med ett gästspel från Angereds Teater i Göteborg. Kvadd heter pjäsen och är ett helt färskt drama av Maria Blom, manusförfattaren till Sårskorpor som var förra årets publikfavorit på Backstage.
   I Kvadd, som också regisseras av Maria Blom, möts fyra personer under dagens sista tvättstugetid. I en fartfylld relationskomedi vävs deras miserabelt trista liv samman. Vad är det egentligen som händer i det mytomspunna gemensamma utrymmet? Är folk verkligen så vidriga mot varandra som man tror? Eller är det värre än så? Förutom märkliga tvättstugeanklagelser grannar emellan utlovas hög igenkänningsfaktor, vacker kärlek, absurda anklagelser, osmaklig tvätthantering, ansträngda skratt och griniga, glada vältränade människor. Rollerna spelas av Hanna Bogren, Eric Ericson, Kjell Wilhelmsen och Cilla Jelf.    
   Kvadd spelas endast tre gånger och har Stockholmspremiär den 21 januari.
   Två månader senare, den 3 mars, har Morgon och afton av Astrid Saalbach premiär på samma scen med Claire Wikholm och Gunilla Röör i två av rollerna.

Unga Klara petar på IT-bubblan
Unga Klara står den heta IT-boomen och dess, åtminstone delvisa, kollaps i fokus. Pjäsen heter JB (JB lika med Framtidsfabrikens Jonas Birgersson) och är skriven av Andreas Kundler.
   I centrum för handlingen står Kukis. En man som har en ful ovana – han äter folk. Karin, Maria Magdalena och Rickard har också en ful ovana – de låtsas att de inte märker något. Är det för att Kukis har makt eller för att de själva saknar botten? För att de inte har något mer att komma med än rätt sorts tonfall.
   JB regisseras av Simon Norrthon och rollerna görs av Katharina Cohen, Karl Robert Lindgren och Andreas Kundler. Premiär 10 februari.

Modern klassiker på Klarascenen
Klarascenen har Harold Pinters genombrottspjäs Fastighetsskötaren (The caretaker, skriven 1960) premiär den 26 januari. Harold Pinter är idag en av Englands mest spelade dramatiker och en av grundstenarna för den moderna dramatiken i världen. I samband med hans sjuttioårsdag i höstas sattes The caretaker upp på The Comedy Theatre i England och nu är det alltså dags för Stadsteatern att ge sin version.
   I en fallfärdig lägenhet full av skrot bor Aston. En kväll bjuder han in en uteliggare som har två namn, Mac Davies och Jenkins. Aston ber honom flytta in och bli husets fastighetsskötare. Mick, Astons bror, dyker upp och en maktkamp startar mellan de tre männen.
   Rollerna spelas av Ingvar Hirdwall, Johan Rabaeus och Peter Andersson och för regin står Thommy Berggren.

Harrowers knivade hönor
Den skotske dramatikern David Harrower debuterade med Knives in Hens 1995. Pjäsen har sedan dess spelats i USA och på flera ställen i Europa. Nu är det Stockholms tur.
   Knivar i hönor är ett starkt existentiellt drama om en ung kvinna som försöker få grepp om tillvaron. Tillsammans med sin man William, byns plöjare, lever hon i en enslig by. I en tid där gudsfruktan är stor och den fria tanken tabu söker den unga kvinnan efter något nytt. En dag blir hon skickad med säden till den hatade mjölnaren, Gilbert Horn, som äger kvarnen. Det sägs att mjölnaren har magiska krafter och har tagit livet av sin hustru. Ändå beger sig den unga kvinnan ensam till kvarnen och kvarnstenen börjar mala…
   Drastisk humor och en handling som rör sig mellan dröm och verklighet utlovas. Ord och bild, rörelse och rytm fogas samman i ett samtidigt sinnligt och fysiskt scenspråk med effektfull livemusik.
   I Stadsteaterns uppsättning står Michaela Granit för regin. I rollerna ser vi Mats Flink, Lisa Lindgren och Lars Göran Persson. Musiker är Leif Jordansson, Pelle Halvarsson och Arvid Pettersson. Premiär på Klarascenen i februari.

Tre äldre systrar intar Stora scenen
Stora scenen möts Bibi Andersson, Yvonne Lombard och Viveka Sehldahl i pjäsen Systrarna. I ett drömlikt rum sitter tre äldre kvinnor. Tiden har gått, livet har passerat. Varför blev allt som det blev? frågar sig Olga, Masja och Irina. Systrarna var ursprungligen ett beställningsverk från den danske regissören Peter Langdal som bad Per Olov Enquist bearbeta Anton Tjechovs Tre systrar för tre skådespelerskor som kommit så långt upp i åren att originaltexten inte längre passade.
   Pjäsen hade sin urpremiär i april i år på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn och nu sätts den för första gången upp i Sverige. För regin står Benny Fredriksson och premiären blir i februari.
   

Repriser och gästspel
Flera av höstens föreställningar spelas även i vår, däribland Suzanne Ostens Gränsen och Arthur Millers En Handelsresandes död i regi av Göran Stangertz. I april har Piaf av Pam Gems nypremiär.
   Samma månad gästspelar Riksteatern med Pearl Harbor av Henrik Wallgren med bland andra Irma Schultz-Keller och Kelly Tainton i rollerna.
   Och så ska den omtalade föreställningen Sotarpojken ha försenad premiär någon gång under våren. Sista budet är att Johan Huldt tagit över regiarbetet samt att premiären blir 25 januari.

Dramatens vårpremiärer

Mest spännande är det förstås att få veta hur Thorsten ”geniet-demonen-missbrukaren” Flincks tolkning av Påklädaren på Stora scenen kommer att gestalta sig. I en av de två huvudrollerna har han placerat sin mentor Keve Hjelm, vilken kommer att spela den avdankade skådespelaren Sir John (som i den kända filmversionen gjordes av underbara Albert Finney).
   Titelrollen innehas av Jan ”vår bästa tid är nu” Malmsjö och premiären är planerad till 24 februari. Det är bara att hålla tummarna och hoppas på att Thorsten håller sig i skinnet hela vägen ut.

Många roller och blå apelsiner
Två andra föreställningar med hög hippfaktor blir med all säkerhet Tio exempel på kärlek och Blå apelsin. I förstnämnda delar två skådespelare på tio roller; Shanti Roney och Angela Kovács. Premiär andra februari.
   Den andra av samma kaliber regisseras av upphaussade Stefan Larsson. I mitten av åttiotalet fanns det ett café på Mäster Samuelsgatan i Stockholm som hette Blå tomat. Det hade kleinblå väggar och apelsiner i taket. Den här pjäsen, skriven av Joe Penhall som representerar den nya generationens dramatik i England, visar samma mått av psykedeliska vibbar med sin story om mentalsjukhuspatienten Christopher som tror att han är son till diktatorn Idi Amin.
   Huvudrollen spelas av Jonas Karlsson som vi nyligen kunde se som Sigge i SVT:s psykologiska thriller Bekännelsen. Premiären äger rum på lilla scenen 17 mars.

Såpaskådisar som robotar
Mindre upphetsande verkar den gamla avdammade pjäsen Skogen av Alexander Ostrovskij vara, men man vet ju aldrig. Joakim Groth regisserar och Solveig Ternström är en av skådespelarna.
   Men vill jag skratta tror jag mer på Agneta Ehrensvärds uppsättning av dramatikervirtousen Alan Ayckbourns pjäs Komisk talang, en orgie i fantasispetsad samhällskritik med Pygmalion-tema där tv:s såpaskådisar har ersatts av robotar, så kallade aktroider. Med bland andra Jakob Eklund och Eva Röse i rollerna. Premiär på lilla scenen 3 februari.

Fars av Alfredson och Dalle
Övriga pjäser som varken känns som det ena eller det andra, är Hans Alfredsons och Peter Dalles nyskrivna verk Å ena sidan. Å andra sidan är de ju ganska roliga båda två, så tillsammans vet man aldrig vad de kan ha hittat på. Premiär tolfte april.
   Vidare John Osbornes klassiker Se dig om i vrede som markerade genombrottet för ”De unga arga männen” i mitten av 1950-talet. Nu har en ny generation halvarga skådespelare tagit sig an pjäsen och resultaten finns till beskådan i Målarsalen från och med 27 januari.

Rambergs näsa
Så sist – och kanske också minst – monologkollaget En rysk, en rysk, en rysk och en Bellman som kommer att spelas på Elverket med bland andra Örjan ”jag slåss inte mer eller går på krogen” Ramberg och Börje Ahlstedt i rollerna. Skulle vara för Örjans näsa då. Inget premiärdatum fastställt ännu.


Så dansas våren in i Stockholm

Jan Zetterberg, chef för Dansens Hus, summerar de tio gångna åren som ett envetet, roligt arbete med huset som utomordentligt redskap för att sprida intresset för den samtida danskonsten.
   Tioårsjubileet firas med ett fullspäckat program. Honvédensemblen inleder säsongen den 26 januari med Gypsy Fire, en temperamentsfull föreställning med musik, dans och sång som speglar de ungerska zigenarnas rika kultur.
   Streetdancegruppen Bounce gästspelar på Dansens hus mellan 2 mars och 1 april med sin nya föreställning, Bounce, som utlovas bli något alldeles extra.
   Den 15 mars har den japanska butoh-gruppen Sankai Juku nordisk premiär med verket Hibiki – Resonance from far away. En högtidsstund för dem som lärt sig uppskatta denna japanska form av modern dans.
   Den 26 april gästspelar Gregor Seyffert, en av Tysklands främsta klassiska dansare, med soloföreställningen Clown Gottes som är inspirerad av Vaslav Nijinskijs sista framträdande.
   Det blir också gästspel av Ultima Vez, Cullbergbaletten, Göteborgsoperans balett, Philippe Blanchard och NorrDans. Läs om dessa föreställningar här »

Kungliga Baletten på turné
Kompaniet befinner sig på resande fot i början av året. I januari åker man på Sverigeturné från Kiruna till Linköping med An evening with America. Sedan blir det några föreställningar av Gisellehemmaplan innan man far till Dansbiennalen med På svenska.
   Den 6 april inträffar den första av vårens två premiärer. Så här beskriver balettchefen Petter Jacobsson dem, och avslöjar samtidigt en överraskning:
   – Modärnt kommer att bli en fantastisk blandning av tre stora koreografer, Balanchine, Forsythe och Cunningham. Sedan har vi 50-tal med revivals och det skall bli spännande att se hur tiden har präglat styckena.
   – Så kommer Mathilde Monnier hit och skapar ett nytt stycke för oss som vi skall öppna dansfestivalen 2001 i Montpellier med nu i juni.

Jan Fabre gästar Kulturhuset i Stockholm
På frågan om vad som händer på Kulturhuset i vår svarar informationssekreteraren Elisabeth Olin entusiastiskt:
   – Fantastiska saker!
   Det hon syftar på är bland annat Jan Fabres föreställning As long as the world needs a warriors soul. Den belgiske teatermannen Jan Farbre har en ovanlig förmåga att skapa sceniska upplevelser som griper tag och stannar kvar i minnet.
   Den 15 februari har föreställningen premiär i Hörsalen och spelas sedan ytterligare fyra gånger. Ett tips: Skaffa biljett i god tid!
   Men dessförinnan, redan 1 februari, vankas det en urpremiär på Kilen. Det är pianisten och scenartisten Alexandra Czarnecki Plaude som har skapat verket Blottlagd, vilket beskrivs som ”en resa i kvinnans arkeologi”.

Kom och dansa på Dansmuseet!
Dansmuseet flyttade in i sina nya lokaler för ett och ett halvt år sedan och nu håller man på att ta ytterligare ett steg i utvecklingen av den fasta utställningen. Museichefen Erik Näslund har också mycket annat att bjuda publiken på under våren.
   – Vi hoppas att det skall hända något på museet varje vecka, videovisningar, föredrag, konserter och föreställningar. Därutöver planerar vi att dra igång en verksamhet för barn.
   Inget Dansmuseum utan dans och från slutet av januari blir det lördagsdans, först ut är Swing. Alla är välkomna, både de som kan och de som vill lära sig.

Ze-bra dans för barn
Zebra Dans på Södermalm i Stockholm är något så ovanligt som en fast gästspelsscen för offentliga dansföreställningar för barn.
   Scenen går in på sitt tredje år och bjuder på verk av Claire Parsons, Christina Tingskog och Dansgruppen Agnes som också firar tio års jubileum den 24 mars.

Vill du läsa om intressanta danshändelser i resten av landet?
Klicka här »

Vårens föreställningar i Skåne

Malmö Musikteater fortsätter att spela en del av höstens material men ger även Trettondagsgala med bland andra Wenche Myhre och Marianne Mörk den 5:e och 6:e januari, Silkesstegen (premiär 9 februari), Porträttet (premiär under februari), Rigoletto (24 mars) och slutligen Tosca som sjungs på italienska med nypremiär den 7 april.

Amatörernas vår
Först ut i vår på Malmö amatörteaterforum är en pjäs av Studioteaterns grupp Eldfängd som heter Sofia Vilse. Det är en historia om den unga juridikstuderande Sofia som lever lycklig med sin kille Simon tills dagen med stort D kommer och förändrar hennes liv. Handlingen kretsar kring utanförskap och ensamhet och föreställningen rekommenderas från 14 år och uppåt.

…och för den yngre publiken
Expressteatern ger familjeföreställningar och vårens säsong inleds med Kaffoff! Lämpad från nio år. Premiär blir det den 28 januari.
   Teater 23 erbjuder en magisk show för barn från fem år med mycket musik och händelser i något de kallar Söndagsscen med början den 21 januari. Därefter spelas Burkpojken av Chrisyine Nöstlinger med start den 17 februari.
   Månteatern i Lund spelar Odd – en pjäs om ovanligheter av Kersti Björkman för barn- och ungdom från 10 år med premiär 18 februari. De ger också Ofelias skuggteater av Michael Ende för barn från och med 7 år. Den spelas på turné mellan 2 april och 22 juni.

Vårens hippa premiärer i Malmö

   – Ja, det har varit rörigt eller är borde jag väl säga. Men det är inget vi kan sitta och fundera över under vårt dagliga arbete, berättar Pella sittandes under en av de enorma takkronor som förgyller de vackra arbetslokalerna.
   Huset är gammalt och här har det vankats teater sedan farfars tid. Malmö Dramatiska Teater arbetar alltid med frilansande regissörer och scenografer vilket innebär ett ständigt pusslande för att få skådespelare, regissörer, scenografer och andra inblandade att befinna sig på samma plats under samma tid utan att det krockar med andra uppdrag.
   – Som presskontakt har det varit mycket prat om ekonomi och scenernas framtid istället för att marknadsföra kommande uppsättningar, ler Pella lamt.   

En skotsk-rysk Short Cuts
Men vårens repertoar står fast och bjuder på fem föreställningar av skiftande slag varav två är nypremiärer.
   – Först ut den 26 januari är Kosmonautens sista hälsning till kvinnan han en gång älskade i det forna Sovjetunionen av skotten David Greig, säger Pella. Den kan betecknas som ett slags Short cuts där olika, till en början skilda händelser, vävs samman till en helhet.
   Två kosmonauter åker runt, runt i en omloppsbana och har ingen som helst kontakt med jorden, och under den ständiga resans gång fantiserar de om vad som händer med de människor de en gång kände på jorden.
   – En svart komedi skulle jag nog kalla den.
   Skandinavienpremiär på Intiman den 26 januari. För regin svarar Olof Lindqvist.

Skönhetens pris á la Oscar Wilde
Dorian Greys porträtt går upp 2 februari på Hipp och bygger på Oscar Wildes roman. Dramatiseringen är gjord av Johanna Garpe som tidigare verkat som operaregissör och satt upp föreställningar på bland annat Kungliga Operan, GöteborgsOperan och Malmö Musikteater.
   – Man kan väl säga att den unge Dorian ger sin själ för att få behålla skönheten, skrattar Pella.
   Dorian låter sig avporträtteras av målaren Basil och inser att han med tiden kommer att åldras och förlora sin ungdoms skönhet. Och han är en grym kille som spelar ett elakt spel med människor i sin närhet.
   – Kanske kan man säga att sensmoralen är något så aktuellt som skönhetens pris, menar Pella och syftar på dagens skönhetshets och operationer.
   Som Dorian Gray ser vi Johan Widerberg och föremålet för hans heta känslor spelas av Johanna Sällström – båda med liten erfarenhet av teaterscenen men desto större namn på våra svenska biografer.

Nypremiärerna
I mars är det dags för en nypremiär av Repet med manus av Patrick Hamilton och i bearbetning av Klas Abrahamsson
   – Jag tror att manuset skrevs av Hamilton någon gång på 20-talet och detta filmatiserades så småningom av Alfred Hitchcock med James Stewart i huvudrollen.
   – Vi kände för en thriller och när Klas hade arbetat med manuset så befann vi oss i nutid och hemma hos en av de två yuppiekillar kring vilka historien kretsar.
   Repet är en makaber historia där en nära vän mördas av de två huvudrollsinnehavarna för att sedan läggas i en kista som står mitt i det rum där handlingen utspelas under en pågående fest. Något för de som känner för en rysare lagom till den gryende våren, månne? Nypremiären äger rum på Intiman 2 mars.
   Det sista barnet av den holländska författarinnan Pauline Mol är även den en nypremiär och spelas på Intiman med start 31 mars. Föreställningen vänder sig främst till barn- och ungdom från tio år och uppåt.
   – Vi kommer även att ge lördagsföreställningar för de föräldrar med barn som vill komma eller andra vuxna som är nyfikna på föreställningen, säger Pella och nämner att föreställningen kretsar kring fyra barn och deras jakt på ett ägg som man måste äga för att få ett existensberättigande i det samhälle som utspelar sig på scen.
   – Hjältedåd måste utföras och barnen funderar kring om man inte själv kan kasta i ett annat barn i en sjö för att sedan rädda det från en säker död. Det måste ju räknas som en hjältehandling, refererar Pella och menar att stycket tar upp saker som utanförskap och tillhörighet.

Göthes Temperance
Sist ut av vårens premiärer är Staffan Göthes Temperance som har premiär på Hipp 20 april.
   – Egentligen är detta den femte delen i en serie men vi har inte visat de tidigare, berättar Pella men menar också att det inte är nödvändigt att ha sett de tidigare eftersom serien utgörs av fristående delar.
   Huvudrollen spelas av Allan Svensson som gestaltar den världsvane fotbollsstjärnan Björn Cervieng som återkommer till sin barndoms håla. Med en del erfarenheter i bagaget tänker han naturligtvis inte stanna men – kanske vill ödet annorlunda?

Så dansas våren in i Sverige

Dansbiennalen i Umeå är vårens stora händelse i danssverige. Under fem dagar, från 28 mars till 1 april bjuds lokal och tillrest publik på en mängd föreställningar, seminarier och workshops. Så här förklarar Robert Herrala, som haft ansvaret för att utforma programmet, syftet med biennalen.
   – Biennalen skall vara en manifestation av danskonsten på nationell nivå men det skall också vara regionalt förankrat. Men samtidigt som vi är väl förankrade i kommunen har vi också ett glocalt perspektiv baserat på våra egna internationella kontakter. Vi vill spegla det svenska mot det europeiska, skillnader och likheter, finns en speciell svensk danskonst?
   Eftersom ett av biennalens teman är centrum och periferi vill han sprida aktiviteterna från Umeå ut över hela Västerbotten. Därför har Wilhelmina kommun utsetts till aktivitetscentrum. Under en månad skall koreografen Bo Arenander vistas där och skapa föreställningen Orbit som får urpremiär 24 mars på Wilhelmina Teaterförening.
   Biennalen invigs med Noodles, det första verket i ett samarbete mellan koreografen Philippe Blanchard och Norrlandsoperan.
   – Blanchard är en koreograf som gått från klarhet till klarhet och därför känns det rätt att prova honom, säger Robert Herrala.
   En annan av höjdpunkterna i programmet är Inasmuch as Life is borrowed. av den belgiska gruppen Ultima Vez. Föreställningen är skapad av koreografen Wim Vandekeybus, en egenartad koreograf vars verk genomsyras av drastisk humor kombinerad med mycket värme.

På resa med Peer Gynt
NorrDans ger ett verk av den norske koreografen Jo Strømgren, Peer Pressure, en nytolkning av Ibsens drama Peer Gynt. Föreställningen blev en publiksuccé i Norge men Strømgren var ändå inte nöjd. Så när NorrDans ledare Jeanne Yasko bad honom skapa ett nytt verk föreslog han istället Peer.
   – Jo ville vidareutveckla sin Peer, utvidga den och gå vidare i processen, säger Jeanne Yasko.
   Hur han och NorrDans lyckas får man se 23 februari när verket har premiär på hemmascenen i Härnösand. Därefter ger sig kompaniet ut på turné, bland annat till Biennalen och Dansens Hus.

Ohad Naharin + Cullbergbaletten = Vara
Att få koreografen Ohad Naharin att skapa ett nytt verk för ett annat kompani än hans eget Batsheva Dance company i Tel Aviv, är i det närmaste en omöjlighet. Mikael Jönsson, Cullbergbalettens producent, förklarar hur de lyckades med det som inte ens Parisoperan klarade.
   – Kompaniets ledare, Lena Wennergren-Juras och Margareta Lidström och dansarna har arbetat med honom tidigare och han har förtroende för dem. Vi har också en del israeler i kompaniet som han känner till och har förtroende för. Han var väldigt positiv de två dagar han var här för att inleda arbetet, och dansarna var helt slut.
   Vara har urpremiär på Dansens Hus i Stockholm den 16 februari, ges på Dansbiennalen 1 april och går sedan ut på turné i Sverige och Europa.

Tre nya verk med Göteborgsoperans balett
Att sätta upp ett helt nyskapat balettprogram är en stor satsning för alla kategorier i ett operahus. Men nya verk behövs för att dansarna skall utvecklas och därför valde Balettchefen Anders Hellström att beställa två verk av koreografen Jacopo Godani.
   – Godani arbetade så bra med kompaniet förra gången och han är en koreograf på stark uppgång. Det var tur att jag tog ett snabbt beslut att engagera honom igen för nu sliter många kompanier i honom.
   Urpremiären som också innehåller ett nytt verk av Birgitta Egerbladh äger rum den 24 februari. Men redan den 13 januari startar man säsongen med en nypremiär på Mats Eks Giselle.
   Senare under våren gästspelar kompaniet på Dansens Hus i Stockholm. Då får Stockholmspubliken också möjlighet att möta Jacopo Godani i verket Digital Secrets, det första verk han skapade för kompaniet. Därutöver ger man Axioma 7 av Ohad Naharin och Herman Schmerman av William Forsythe.

Gästspel på Bohus teater i Uddevalla
Älvsborgs Teaterns dansensemble gästar Bohus Teater med B.P.M med koreografi och musik av Peter Svenzon.
   Föreställningen som riktar sig till ungdomar har urpremiär den 26 januari på en ny föreställning med Älvsborgs Teaterns dansensemble.
   Därutöver har man flera projekt på gång och Lars Berg från Bohus Teater betonar hur mycket han uppskattar det samarbete som finns mellan fria grupper och institutioner i Västragötalandsregionen. Även danskonsulenten Eva Persson är optimistisk inför året och berättar att man kommer att arrangera familjeföreställningar i bygdegårdar runt om i regionen.

Ryskt avantgarde på Pusterviksteatern
På Pusterviksteatern har man den 15-17 februari besök av den ryska gruppen Derevo med föreställningen The Rider. Att det är något extra som kommer förstår man av gruppens hemsida, ett besök rekommenderas.
   Så här säger teaterns marknadschef Olle Mattsson om vad som tilltalar honom:
   – Jag är imponerad av deras säregenhet, hur de arbetar och vad som kommer fram på scenen.
   I mars kan man också se Wunderland av Tomas Fredriksson och Cocktail av Gunilla Franzén/Gunilla Heilborn.

Efva Lilja i Visby
Den 16 februari inviger Östersjöns konstcenter nya lokaler i Björkanderska magasinet. I programmet ingår en ny föreställning av koreografen Efva Lilja och hennes grupp E.L.D.
   – Projektassistent Mella Mata berättar att de under en tid haft ett givande samarbete med Efva Lilja och att det därför var naturligt att be henne delta i invigningen. Johan Pousette, centrets direktör förklarar varför ett konstcentrum satsar på dans:
   – Egentligen är vår huvudsakliga uppgift att visa samtidskonst men vi har en stor lokal så varför inte ge rum för dans. Efva Lilja är intressant för sitt gränsöverskridande arbetssätt, till exempel i samarbetet med konstnären Gene Highstein.

Dansvåren i Skåne
Dansstationens ledare Lars Eidewall berättar att man inleder året med föreställningen Levande livet av den holländska koreografen Wies Merkx. Premiär den 27 januari och turné i februari/mars.
   – Det är en underfundig föreställning för en ungdomspublik om hur det är att vara dansare. Man får se hur det är bakom scenen och vad dansarlivet handlar om.
   Den 1 mars firar Dansstationen 5+5 jubileum, fem år som Fakiren och fem år som Dansstationen. Det firar man med ett nytt verk av Rytm bá, tre killar som steppar och dansar så att ingen kan sitta stilla.
   Den 22 mars inviger Skånes Dansteater sin nya mobila scen med en ny föreställning. Kompaniets sekreterare Petra Lindskog berättar att den nya scenen gör att allt som behövs för att de skall kunna uppträda är en tillräckligt stor lokal, allt annat har man med sig.
   – Den nya föreställningen, Love Conversation är skapad av Guido Tuveri, en italiensk dansare och koreograf som har sin bas i New York. Dessförinnan, 13 – 28 februari turnerar man med den underbart burleska En hyllning till fotbollen av Jo Strömgren.