Nummer

Urbana troll i underjorden

Landsbygdsmänniskor och utkantsvarelser är inga ovanliga gestalter i duo Dennis & Dennis (Magnusson och Sandin) sceniska konstnärskap. Kanske går det en rät linje från dansbandsäventyret Kikkiland på Göteborgs stadsteater till De sista trollen på Malmö stadsteater. Men det är nog å andra sidan att övertolka tematiken.

Familjeföreställningen i Malmö handlar i vilket fall om trollen som börjat sakna människor i avfolkningsbygderna. Trollen är de sista av sin art, utrotningshotade, och gör som folk gör mest nuförtiden: flyttar till stan. Scenrummet är en kulvert eller övergiven industrilokal. En öppen dagvattenbrunn spelar en viss mytologisk roll i pjäsen.

I källarplanet bor inte bara stentrollet Gråsten (Håkan Paaske) som verkligen har stentorsröst, utan också trollmor (Li Brådhe). Dessutom en gast med hippa platåskor (Sandra Stojiljkovic i vackert spöklik kostymering), ett skrymt som tagit rävhamn (Lars-Göran Ragnarsson) samt en neurotisk tomte (Mattias Linderoth). Som brukligt i litterära trollsagor finns här även ett bergtaget barn (Victor Morells barngestaltning är mycket trovärdig).

Uppsättningen blir återberättande i lågt tempo. Magnusson-Dennis text är ovanligt lyrisk – ”Lockelsen ur djupet.” ”Vi är det människorna söker i sina drömmar” – och Sandin-Dennis regi betonar inte precis händelsedramatik. Det är vilsamt och suggestivt att betrakta, men mycket går nog lågstadiepubliken förbi.

Som det aningen rasistiska skämtet att trollmor får ”silver- och guldmynt av människorna” när hon sitter på gatan. När en människa (Jonas Svensson) för en gångs skull hittar vägen ner i underjorden tror han givetvis att trollen är flyktingar. Barnpublikens väluppfostrade uppmärksamhet, som från början är stor, minskar allteftersom.

Moralkakorna är frikostiga som lussebullar, men inte särskilt störande: ”Det man inte vet, det är farligt”. Teater för barn och unga som tar sagofantasier, vackra bortomnormala landskap, poetiskt vemod och känslosam inlevelse på allvar är definitivt lovvärd. Men åtminstone ett uns av dramaturgisk utveckling och spänning måste nog också till.

Exit mobile version