Nummer

Magisk, modern och maxad Robin

När de isländska regissörerna Selma Björnsdottir och Gisli Örn Gardarsson intar Uppsala stadsteater med sin midsommarnattdrömslika Robin Hoods hjärta blir man från första stund som förtrollad. Aldrig har en sagoskog — där teater, musik och akrobatik möts i en visuellt imponerande förening — känts mer lockande och skrämmande på samma gång.

Denna upphottade version av den medeltida legenden om mannen som stal från de rika för att ge till de fattiga skapades av David Farr, hade urpremiär i anrika Stratford upon Avon på The Royal Shakespeare Company, och har gästat bland annat Norge på sin väg mot Broadway.

Den ryktbare Robin är här en läderklädd skrupelfri, kärleksrädd gangster, som med sitt råbarkade gäng själv behåller stöldgodset han roffat från förbipasserande ekipage. Samtidigt anläggs en feministisk twist där lady Marion inte är något våp som väntar på giftermål, utan styckets hjälte som förklär sig till Martin. En yngling som rycker ut till de svagas försvar och räddning, och dessutom lär Robin göra detsamma. Givetvis vinner hon hans hjärta.

Allt fungerar i samklang. Bengt Ohlsons drivna översättning är både är komisk, vuxet fräck utan att vara nedlåtande mot de yngre i publiken, och fylld av nutida smartness. Och jag har aldrig sett ett scenrum utnyttjas så maximalt. Med komplexa koreografiska slagsmål i slow motion, skådespelare som hissas och sänks i linor, kanar längs grässluttningar, drattar i dammar och slukas av hål i marken. Omslutet och förtätat av Björn Helgassons sublima ljussättning. Därtill Högni Egilssons filmiska musik som sömlöst och rytmiskt binder samman allt mot en fulländat vacker final.

Det ska sägas att pjäsen, som rekommenderas från 8 år, har sina otäcka inslag av närmast Game of Thrones-artad kaliber. Men det mörka och skrämmande, med två föräldralösa traumatiserade barn och en hel del splatter, balanseras väl med det komiska. Och mitt sjuåriga sällskap verkar helt med på denna teatervärldens överenskommelse att det bara är ”på låtsas”.

Ensemblen bokstavligen upphäver tyngdlagar med sin energi och spelglädje. Moa Sillén som Marions titelfixerade ytliga syster Alice, bjuder generöst på sin högljudda enfald. Robin Keller gör sin korplike Prins John till en obehaglig men underhållande psykopat. Medan Emilie Wallberg i sin dubbelroll som Marion/Martin leker intelligent och fysiskt med könsrollerna. I all sin queera gestalt hittar hon också en sensuell kemi mellan sig och Logi Tulinius Robin. Skönast, och leverantör av pjäsens punchlines, är Mathias Olssons Pierre. Aftonens bard, en astmatisk lite rultig Puck som helst vill fly, men stannar kvar och fäktar. Om än illa.

Verkar jag löjligt entusiastisk? Ett jultips: ryck era barn från datorerna och er själva från teven och unna er denna familjeföreställning.

Exit mobile version