Nummer

Framtidsdystopi med färg och form

Till att börja med, det är givetvis ett kamikaze-uppdrag att försöka sätta upp Fritz Langs och Metropolis, världens då mest bekostade film någonsin, på en i sammanhanget liten teaterscen. Filmen som nyligen restaurerats i sin fulla längd (År 2008 hittade man en bunt tidigare förlorade scener på ett museum i Argentina) är uppsatt på Unescos världsarvslista och är en expressionistisk dröm med filmiska specialeffekter anno 1927 och otaliga statister. Många är de konstnärer inom film, musik och måleri som har inspirerats av detta science fiction-drama av den gamla skolan.

Regissören Malin Stenberg, här i par med scenografen Lars Östbergh, vågar friskt. De har öst på med visuella effekter och det mullrar ända ut i stolsraderna av Niklas Swanbergs monotont pulserande musik. Stumfilmsestetiken parafraseras med hjälp av skyltar i fonden. Även om det här förstås är talteater och Sofia Fredéns manus i första hand utgår från den roman av Thea von Harbou som ligger till grund för filmen.

Ja, på Kulturhuset Stadsteatern bjuds vi stora uttryck, i full paritet med de stora frågor som behandlas. I Metropolis styr den skoningslöse envåldshärskaren Joh Fredersen (Robert Fux) med järnhand och djupt ner under framtidsstaden ligger katakomberna där arbetarna tvingas arbeta. Diktatorns son Freder (Albin Flinkas) förälskar sig i Maria (Liv Mjönes), en av arbetarna, och uppfinnaren Rotwang (Peter Viitanen) skapar en kopia av denna Maria, en robot som får arbetarna att revoltera mot övermakten.

Också skådespelerimässigt är det en modig uppsättning. Ensemblen lånar tack och lov inte uttryck av sina melodramatiskt utrustade stumfilmsförlagor, utan tar sig an sina roller med ett ironiskt grin i mungipan. Robert Fux är givetvis diabolisk som envåldshärskare, Liv Mjönes både förförisk och förledande ljuv som Maria, Caroline Söderström hämtar hem humoristiska poänger hos sin vilsna arbetare på besök i Metropolis och Albin Flinkas är en motor som den rättrådige sonen Freder.

Tematiskt finns det absolut aktuella krokar. Orättvisorna som föreligger mellan arbetarna, som slavar på med det monotona arbetet i underjorden, och de så kallade tänkarna/kapitalisterna existerade då, i Weimartidens Tyskland, och existerar alltjämt. Hur jämnar man bäst ut dessa? Mariagestalten (i Stenbergs uppsättning antyds att hon är en och samma person med olika sidor snarare än en ond och en god gestalt) pekar ut olika möjliga lösningar – revolution kontra reformer och medling.

I övrigt har man gått all in med färg, form, könsöverskridande, religion och personkult. Med så många symboliska krokar som läggs ut är det tyvärr alltför lätt för publiken att fastna i olika tecken och dess betydelse i stället för att ryckas med i allkonstverket. Det visuellt storstilade är underbart, men uppsättningen hade trots allt tjänat på en större tematisk renodling.

* Denna text är en utbyggd version av Anna Hedelius recension i SVT Kulturnyheterna.

Exit mobile version