Enligt Wikipedia är en koreograf den som ger förutsättningar och instruktioner för hur en grupp dansare ska röra sig i förhållande till varandra, tiden och rummet, vid framförande på en scen eller annat socialt sammanhang. I ljuset av den beskrivningen: vad kunde passa bättre än en dans- och teaterföreställning med sex hormonstinna tjejer som tampas med begynnande sexualitet, menstruation och detta att vara kvinna i vår tid. Å ena sidan fångade i konventionens boja, å andra sidan på uppror mot det invanda.
Initialt provar de förvisso några meningsskiljaktigheter, men snart rör de sig i samma riktning. De reagerar främst som grupp – självförminskande eller självbekräftande – attitydigt, fnittrigt eller som degenererande miffon offer för sina manér. Med andra ord är det många oroliga gympadojor som rör sig på Unga Klaras scengolv, om än i olika nyanser av Nikes neon.
Ordvägen landar tjejerna inte i mycket, ej ens ett namn för det egna könet – så fint att det saknar lämpligt namn. Motsägelserna är många och väl kända. I Åsa Lindholms dramatisering staplas de lätt på varandra, så där lagom bitterljuvt ifrågasättande. Tabun och skamkänslor står i centrum, till exempel detta över mensen. När en av tjejerna, förstås inte alls comme-il-faut, halar upp en blodig binda bryter paniken fullständigt lös – i en av kvällens snyggast koreograferade tablåer i filmisk slow motion.
Med allt spillt blod kämpar de sig fram till slutsatsen att kvinnans lagliga äganderätt borde vara total. Konstaterandet mynnar ut i triumf: ett präktigt rockriff inspirerat av det motsatta könets gymnasiala drömmar. I utlevelseakten tar östrogenet ofta (om)vägen via testosteronets ritual – som drift eller en slags revansch eller båda delarna. Men här förekommer också en betydande drift med huvudpersonerna själva, vars källkritik tycks så samvetsgrann att de inte erkänner någon händelse utanför dem själva – bilden av en historielös generation hög på bubbelgum. Vidare siktas spår av en mer allmän beteendekritik, till exempel med tjejen som inte säger sig kunna gå ut utan att se upptagen ut, ”utstråla hat går också bra.”
Med publik på tre sidor dansar och rör sig skådespelarna mitt ibland oss. Förutom en venussymbol av post-it-lappar är scenen nästan tömd på innehåll – en ljusbrun kub, steril och grå som en gymnasieaula. Men grått är det knappast här. Texten hamnar snart i skymundan för all attityd – den tillkämpade och den äkta – och inte minst dansen. Bianca Traum svarar till exempel ensam för några av kvällens nummer, elektrisk stämning som smittar av sig på både medspelare och publik; eller Sandra Medina mer nedtonat till tonerna av Worried Shoes.
Spåren av prudentlig målgruppspedagogik – som man kunnat ana genom förhandsinformationen och redan publicerade lärarhandledningar (bilden av en kulturpolitik med tydliga ansökningskrav) – blir dessbättre inte mycket av här. I stället går budskapet genom kroppen. Det är katharsis genom rörelse snarare än ord. En veritabel tjejpepp som borde fungera både på förfest och som en mer varaktig uppmaning bort från samhällsförtryck. På väg ut på Sergels torg är den allmänna känslan – trots regnet i sidled – lite lättare; kroppen lite mjukare.